Myriapoda in dry steppe-meadows, Västergötland

Transkript

1 Mångfotingar i Stäppartade torrängar, Västergötland Myriapoda in dry steppe-meadows, Västergötland Examensarbete inom huvudområdet Ekologi Grundnivå 15 Högskolepoäng Vårtermin År 2010 Qarin Hellner Handledare: Stefan Andersson & Lennart Sundh Examinator: Tomas Jonsson

2 Mångfotingar i stäppartade torrängar, Västergötland Qarin Hellner 1 15 hp Honour Thesis in Ecology, University of Skövde, 2010 Supervisor: Stefan Andersson 1 Assistant supervisor: Lennart Sundh 2 Examiner: Tomas Jonsson 1 1 School of Life Sciences, University of Skövde, P.O. Box 408, SE Skövde, Sweden 2 Collegium park, Odengatan 24, SE Falköping, Sweden

3 Sammanfattning Myriapoda (Mångfotingar) är en relativt outforskad djurgrupp, speciellt med tanke på deras ekologi. De är landlevande djur som trivs i många miljöer. De håller helst till i jord och förna men en del arter lever i komposter, i murken ved eller under lös bark. Vid en skalbaggsinventering som utfördes på stäppartade torrängar i Västergötland sommaren 2009, fångades ett stort antal mångfotingar vilka har undersökts i denna studie med syfte att få mer kunskap om dessa djur i torrängsmiljöer. De västgötska stäppartade torrängarna hör till de artrikaste habitaten i odlingslandskapet då de är kalkrika, näringsfattiga och ogödslade marker som ofta hävdas på något sätt. På tio inventeringslokaler hittades 2196 individer som fördelade sig på 14 arter varav 3 arter hör till Chilopoda (enkelfotingar) och 11 arter hör till Diplopoda (dubbelfotingar). För att analysera miljö-/habitateffekter på mångfotingsfaunan delades lokalerna in efter hur välhävdade de är samt hur torra de är. Med relativt hög sannolikhet påverkas artantalet av torrhetsgraden där ju torrare och mer hävdad lokalerna är desto färre arter och individer hittades, med sannolikheten för att artantalet inte påverkas av torrhet är 0,0686. Trots att lokalerna är av samma naturtyp, skiljer sig artsammansättningen mellan lokalerna utifrån tabeller. De fem vanligaste arterna (generalister) i denna studie är: Julus scanddinavius (skedkejsarfoting) som hade flest individer, Polydesmus denticulatus (taggplattfoting), Cylindroiulus caeruleocinctus (tigerkejsarfoting), Allajulus nitidus (glanskejsarfoting) och Ommatoiulus sabulosus (bandkejsarfoting).

4 Myriapoda in dry steppe-meadows, Västergötland Abstract Myriapoda (millipedes) are a relatively unexplored group of animals, especially their ecology. They are land living animals who are common in most environments and prosper in soil and litter and some spices lives in composts, in decaying wood or under loose bark. This study aim to increase the knowledge of Myriapoda in dry steppe-meadows in Västergötland, Sweden. The dry steppe-meadows are unfertile, calcareous and have been cultivated and graised for long periods, which explains why they are among the most spices rich habitats in the cultivated landscape. Ten different sites were studied, 2196 individuals were collected of 14 different spices. Of those spices three belongs to Chilopoda and 11 belongs to Diploda. The sites were characterized on level of cultivation and dryness. With relatively high probability the Myriapoda are affected by the degree of dryness in which the drier and cultivated the sites are, the fewer species and individuals were found, by the probability that the numbers of species not affected by the dryness is Even though the sites have more characteristics in common than differences, from studying tables the compositions of spices varies between the sites. The five most common spices (the generalists) for this study are: Julus scanddinavius, with the greatest number of individuals, Polydesmus denticulatus, Cylindroiulus caeruleocinctus, Allajulus nitidus and Ommatoiulus sabulosus.

5 Innehållsförteckning 1. Introduktion Studiens syfte Allmänt om mångfotingar Stäppartad torräng Lokaler Inventering Fällor Artbestämning Resultat Abiotiska faktorer Arter Diskussion Referenser... 17

6 1. Introduktion Vetenskapliga studier över mångfotingars ekologi är få och för att få en bra kunskap om mångfotingar och deras roll i ekosystemen är behovet av att kartlägga och inventera denna djurgrupp stor, inte bara i Sverige utan i hela Europa (Düker & Voigtländer 2001) (Andersson et. al 2005). På den svenska rödlistan finns 15 arter varav 6 arter är klassade med kunskapsbrist (DD). De flesta rödlistade mångfotingarna är Pauropoda (fåfotingar) vilka ofta lever i jordar knutna till det äldre odlingslandskapet, det är också den grupp bland mångfotingarna som är minst undersökt (Andersson et. al 2005) (Gärdenfors 2010). I en studie som Düker och Voigtländer genomförde (2001) grupperades dubbelfotingar efter vilka miljöer de levde i. Studien utfördes på dubbelfotingar i fem olika torrängsmiljöer i Östra Tyskland där de arter med högst abundans för varje miljö utnämndes som nyckelarter för den speciella miljötypen (Düker & Voigtländer 2001). De arter som påträffats i denna studie (speciellt generalisterna) kommer jämföras med Düker & Voigtländers nyckelarter. 1.1 Studiens syfte Syftet med denna studie är att utöka kunskapen kring mångfotingar i torrängsmiljöer genom att med hjälp av ett redan befintligt material besvara följande frågeställningar: Hur stor är artrikedomen i lokalerna? Hur påverkas artrikedomen av abiotiska faktorer som hävd och torrhet? Vilka arter finns i torrängsmiljöer? 1

7 Finns det någon skillnad i artsammansättning mellan lokalerna och finns det några arter som är generalister? Finns det något samband mellan storleken på lokaler och artantal? 1.2 Allmänt om mångfotingar Myriapoda (Mångfotingar) som hör till gruppen Arthropoda (leddjur) är en för Europa och i Sverige relativt outforskad djurgrupp, speciellt med tanke på deras ekologi (Andersson et. al 2005)( Düker & Voigtländer 2001). I norden finns 111 dokumenterade arter varav 78 är påträffade i Sverige (Andersson et. al 2005). Kroppen har många segment med minst 8 benpar och huvudet har ett par antenner. De använder trakéer som andningsorgan precis som insekterna. Mångfotingarna delas in i fyra klasser: Diplopoda (dubbelfotingar), Chilopoda (enkelfotingar), Pauropoda (fåfotingar) och Symphyla (dvärgfotingar). Alla mångfotingar är landlevande och håller helst till i jord och förna men en del arter lever i komposter, i murken ved eller under lös bark. Diplopoda (dubbelfotingar), Pauropoda (fåfotingar) och Symphyla (dvärgfotingar) lever som nedbrytare av växtdelar till skillnad från Chilopoda (enkelfotingar), som är rovdjur och lever främst av andra ryggradslösa djur. De flesta mångfotingar är tvåkönade men hos några arter förekommer jungfrufödsel (Hopkin & Read 1992). 1.3 Stäppartad torräng I nordöstra delen av Västergötland, på södra Falbygden och i norra Ätradalen finns den speciella naturtypen stäppartad torräng av Stipa-Dracocephalum-Pulmonariatyp. Bild 1 beskriver med svart markering vart dessa lokaler återfinns. 2

8 Bild 1. Svart markering visar området för lokalernas geografiska läge i Västergötland. Källa: hämtad redigerad av Qarin Hellner. Naturtypen är ogödslad och hävdad med en rik kärlväxtflora med upp emot 60 olika arter (Sundh 2007). De västgötska torrängarna har tre särskilt skyddsvärda och rödlistade kärlväxter knutna till sig: fjädergräs Stipa pennata CR, drakblomma Dracocephalum ruyschiana EN och smalbladig lungört Pulmonaria angustifolia EN (Gärdenfors 2010). Denna typ av torräng hör till de artrikaste i odlingslandskapet och snarlika varianter återfinns på Öland, Gotland och i Östergötland på grund av gemensamma kalkrika kambrosiluriska bergarter (Andréasson 2006). I Västergötland finns de artrikaste lokalerna i sydsydostsluttningar och är öppna marker som hävdas genom slåtter, bete eller bränning. Dessa torrängar ligger som överblivna öar eller åsar (ofta i form av åkerholmar) i anslutning till åkermark. Det är kalkrika marker med högt ph och grusiga jordar där även fläckar med bar, öppen jord förekommer (Bertilsson 1994). Ett nationellt åtgärdsprogram är framtaget för de ca 350 torrängarna i Falköpings- och Ulricehamns kommuner från vilket innebär planerad hävd och ytterligare inventeringar i området (Sundh 2007). För ökad kunskap om naturtypen utfördes inventeringar av marklevande skalbaggar, gaddsteklar och nattfjärilar under 2009 på uppdrag från Länsstyrelsen. Resultatet visade på hur viktiga torrängarna är även för insektslivet genom fynd av 262 olika skalbaggsarter varav tre arter är rödlistade. Vid 3

9 inventeringen av gaddsteklar fann man 111 arter varav sju rödlistade och en ny art för Västergötland. Nattfjärilarna räknades till 200 arter där en var rödlistad (Abenius et.al 2009). 2. Metod 2.1 Lokaler Mångfotingarna samlades in under juni-augusti 2009 i samband med en skalbaggsinventering utförd av Sund Miljö (Sundh 2009). De 10 inventeringslokalerna valdes ut genom slumpning från de ca 350 stäppartade torrängar som finns i Falbygden och Ätradalen (Abenius et.al 2009). I urvalet ingår en lokal som stått ohävdad, de övriga är betade i olika grad eller brända. Mer ingående information om lokalerna finns beskrivna i Sundhs rapport (Sundh 2009). För att analysera miljö-/habitatbetydelsen för mångfotingsfaunan klassificerades lokalerna på basis av hävd och torrhetsgrad i tre kategorier var. Ohävdad=0, måttlig hävd=1 och bra hävd=2. Torrhet delades in i: relativt fuktig=1, relativt frisk=2 och varm och torr= Inventering Materialet samlades in genom fällfångst där lokalerna besöktes vid fem tillfällen, en utsättning av fällorna i maj, och fyra tömningar med start i mitten av juni till och med slutet av augusti Antalet fällor anpassades efter storleken på torrängen. Fällorna har spridits ut så mycket som möjligt på varje lokal och har placerats i så många olika mikrohabitat som möjligt. De flesta lokalerna fick 10 fällor men i de minsta lokalerna placerades endast 5 fällor ut och i de större, 15 fällor (Sundh 2009). 4

10 2.3 Fällor Fällan har bestått av en plastburk, (ölglas) nedsänkt så att mynningen legat i nivå med markytan. Dimensionen har varit 8,6 cm diameter och c:a 12 cm djup. Fällans kant har noggrant lagts an mot den omgivande marken runt hela sin omkrets. I marker med betesdjur har fällan täckts med ett hönsnät som förankrats med tältpinnar. Fällan har fyllts till ungefär en tredjedel med en miljöanpassad koncentrerad propylenglykol med tillsats av diskmedel för att upphäva ytspänningen, en mindre mängd vatten tillsattes också. Vid vittjningen flyttades djuren över till plastburkar med propylenglykol, en burk per lokal för senare artbestämning inomhus (Sundh 2009). 2.4 Artbestämning Varje provburk med innehåll gjordes rent från propylenglykol och ersattes med 75 % etanol. Artbestämningen av materialet genomfördes i stereolupp med hjälp av Nationalnyckelns band om Myriapoda (Andersson et. al 2005). Resultatet fördes in i Excel där listades alla arter och deras antal för varje lokal. Ett referenssystem upprättades i två exemplar för varje art inför framtida studier, genom att några fina exemplar av varje art placerades i en egen namngiven burk. 3. Resultat Mångfotingar finns på alla lokaler och antalet insamlade individer uppgår till 2196 stycken. Totalt har 14 olika arter påträffats, samtliga relativt vanliga för de här delarna av landet. (Andersson et. al 2005). Svennagården och Bondegården är de två likaste lokalerna när det 5

11 gäller artsammansättning där de har nästan alla sina arter gemensamt (se tabell 2 där Svennagården har totalt 7 arter och Bondegården totalt 6). Tabell 1. Art- och individantal av dubbelfotingar och enkelfotingar för varje lokal. Lokalerna skiljer sig åt genom area, hävd, torrhetsgrad och antalet fällor som placerats ut. De tre olika hävdklasserna är indelade i: H0= ingen hävd, H1=måttlig hävd och H3=bra hävd. De tre olika torrhetsklasserna är indelade i: T1= relativt fuktig, T2=relativt frisk och T3=varm och torr. Arter Ommatoiulus sabulosus (bandkejsarfoting) Proteroiulus fuscus (barkpärlfoting) Allajulus nitidus (glanskejsarfoting) Unciger foetidus (klokejsarfoting) Cylindroiulus punctatus (klubbkejsarfoting) Craspedosoma rawlinski (knölfoting) Frälse gården Nya Dala 1 Stenhus gården Humla Smeds gården Humla Svenna gården Nya Dala 10 Smula Bonde gården Ramsgården Antal individer / art Art i andel lokaler % % % % % % Leptoiulus eller Ophyiulus % Julus scanddinavius (skedkejsarfoting) Cylindroiulus latestriatus (strandkejsarfoting) Polydesmus denticulatus (taggplattfoting) Cylindroiulus caeruleocinctus (tigerkejsarfoting) Lithobius forficatus (brun stenkrypare) Lamyctes emarginatus (monokelstenkrypare) Lithobius erythrocephalus (strandstenkrypare) % % % % % % % Antal individer Antal arter Area m Antal fällor Hävd Torrhet Summa individer

12 Antal arter Tabell 2. Antalet gemensamma arter mellan lokalerna. Siffrorna som är markerade med fet stil i tabellen beskriver antalet funna arter på lokalen. Humla Smeds gården Bonde Frälse Nya Dala Nya Dala Ramsgården Stenhus gården gården Humla 1 10 Smula gården Bondegården Frälsegården Humla Humla Smedsgården Nya Dala Nya Dala Ramsgården Smula Stenhusgården Svennagården Svenna gården 3.1 Lokaler Korrelationen mellan antal arter och individer vilken beskrivs i figur 1 nedan där r = 0,47 vilket beskriver styrkan på sambandet med signifikansnivån p = 0, Mångfotingar/ lokal r = 0, Antal individer Figur 1. korrelationen mellan antal arter och antal individer/lokal. Lokalerna har olika varierande storlekar där antal fällor inte har placerats ut proportionellt med lokalarean. Lokalerna har grupperats efter påverkan av abiotiska faktorer som hävd och torrhet. Tre lokaler delas in i måttlig hävd (H1) och sex lokaler delas in i bra hävd (H2). Fem lokaler delas in i relativt frisk (T2) och fyra lokaler delas in i varm och torr (T3). I de flesta 7

13 Arter fall är de lokaler med måttlig hävd, relativt friska och på samma sätt är lokaler med bra hävd, varma och torra. Lokalen Smula är den enda ohävdade lokalen (H0) som samtidigt är den enda som klassas relativt fuktig (T1). Smula är en av de art- och individtätaste lokalerna. 3.2 Abiotiska faktorer Att antalet arter ökar i takt med att storleken på lokalen ökar (Öbiogeografiterorin) går inte att bevisa utifrån data från denna undersökning. Korrelationen mellan antalet arter/lokal i förhållande till lokalarea beskrivs i figur 2 nedan där r = 0,2 och p = 0,546. Arter/Area r = 0, Lokal Area Mångfotingar arter Figur 2. korrelationen mellan antal arter/lokal i förhållande till lokalarea. Sambanden mellan antalet arter för de lokaler som har gemensam hävd-klassning och deras area är svaga (fig. 3). De lokaler som klassats med måttlig hävd (i diagrammet H1) har ett mycket svagt positivt linjärt samband (r = 0,04 och p = 0,97) där artantalet ökar ju större lokalarea. 8

14 Antal arter De lokaler med bra hävd (i diagrammet H2) har ett negativt linjärt samband som är något starkare (r = -0,4 och p = 0,4) där artantalet minskar ju större lokalarea. De lokaler som klassats med måttlig hävd (H1) har fler antal arter än de lokaler som klassats med bra hävd (H2). Hävd r = 0,04 r= - 0, Antal arter H1 Antal arter H2 Antal arter H0 Lokal area m2 Fig. 3. Korrelationen mellan antal arter i de olika graderna av hävd i relation till lokalens area. H0= ingen hävd, H1=måttlig hävd och H3=bra hävd. I figur 4 beskrivs sambanden mellan artantalen för de lokaler som har gemensam torrhetsklassning och deras area. De lokaler som klassats med relativt frisk (i diagrammet T2) har ett svagt positivt linjärt samband (r = 0,08 och p = 0,9) där artantalet ökar ju större area. De lokaler som är varma och torra (i diagrammet T3) har ett något starkare positivt samband (r = 0,14 och p = 0,85) där artantalet ökar ju större area. De lokaler som klassats som relativt friska (T2) har fler antal arter än de lokaler som klassats som varma och torra (T3). 9

15 Antal arter Torrhet r= 0,08 r= 0, Lokal Area m2 Antal arter T1 Antal arter T2 Antal arter T3 Fig. 4. Korrelationen mellan antal arter i de olika torrhetsgraderna i relation till lokalens area. T1= relativt fuktig, T2=relativt frisk och T3=varm och torr. Vid analys på effekten av hävd och torrhet på artantalet genom ett 2-vägs Anova test visade resultatet på att sannolikheten för att artantalet inte påverkas av hävden är 0,8231 och sannolikheten för att artantalet inte påverkas av torrhet är 0,0686. Ett viktigt resultat som går att utläsa från figur 3 och 4 är att varma, torra och välhävdade lokaler har färre arter av mångfotingar än lokaler som är friska och måttligt hävdade. 3.3 Arter Mångfotingar hittades i klasserna: Chilopoda (enkelfotingar) där tre arter påträffades i denna undersökning och Diplopoda (dubbelfotingar) där elva arter påträffades. I tabell 1 ovan redovisas arterna och deras individantal för varje lokal, antal individer för varje art och totala individantalet för varje lokal. Bland enkelfotingarna har 39 st. individer dvs. 2 % av totala antalet individer hittats i ordningen stenkrypare. Gemensamt för dessa tre stenkrypare är att de är allmänna arter som ofta påträffas i människopåverkade miljöer (Andersson et. al 2005). 10

16 Gemensamt för de lokaler där Liyhobius erythrocephalus (strandstenkrypare) har påträffats är att de hör till de torraste och mest hävdade lokalerna. Bland dubbelfotingarna har 2157 individer påträffats dvs. 98 % av totala antalet individer. Dubbelfotingarna som påträffats i studien är indelade i flera olika ordningar. En art tillhörande ordning Chordeumatida (vinterdubbelfoting) som hittats är Craspedosoma rawlinski (knölfoting), arten föredrar skuggiga, fuktiga och näringsrika miljöer, ofta lövskog eller bäckkanter (Andersson et. al 2005). En annan art, mer passande för området, tillhörande ordningen Polydesmida (banddubbelfotingar) är Polydesmus denticulatus (taggplattfoting). En vanlig art som är kalkgynnad och trivs mycket bra i kulturpåverkade kalkrika miljöer (Andersson et. al 2005). Arten fanns talrikt på samtliga lokaler. Resterande 9 arter hör till ordning Julida (cylinderdubbelfotingar) vilka alla är allmänt vanliga för södra och mellersta Sverige. En av dessa arter Unciger foetidus (klokejsarfoting) trivs särskilt bra i kalkrik kulturmark (Andersson et. al 2005). En art har inte kunnat artbestämmas mer än att det med säkerhet är någon ur släktena Leptoiulus eller Ophyiulus. På endast en lokal hittades en enda individ, en hona, vilket gör att den inte går att artbestämma då man behöver de hanliga organen gonopoder för att skilja de tre möjliga arterna åt (Andersson et. al 2005). Individen fotograferades i stereolupp och skickades till Henrik Enghoff, Professor i zoologisk systematik och zoogeografi vid Köpenhamns universitet där han kunde säkerställa att det var en individ ur någon av de två ovannämnda släktena. Därför är individen någon av följande arter: Leptoiulus proximus (skogskejsarfoting), Leptoiulus cibdellus (sumpkejsarfoting) eller Ophyiulus pilosus (ormkejsarfoting). De har ungefär samma utbredningsområde och levnadsmiljö därför är det svårt att dra slutsatser om vilken av dessa tre arter det kan vara utan att titta på gonopoderna. 11

17 Julus scanddinavius Polydesmus denticulatus Cylindroiulus caeruleocinctus Allajulus nitidus Ommatoiulus sabulosus Unciger foetidus Cylindroiulus latestriatus Lithobius forficatus Craspedosoma rawlinski Lithobius erythrocephalus Cylindroiulus punctatus Proteroiulus fuscus Leptoiulus eller Ophyiulus Lamyctes emarginatus Antal individer/art Figur 5 visar rank-abundans-diagammet för de funna arterna av mångfotingar. Arten med flest individer är Julus scanddinavius (skedkejsarfoting) med totalt 531 individer. Arterna delar sig i två grupper när det gäller antal funna individer. De fem första arterna är vanligast och tre av dem förekommer på minst 9 lokaler. De övriga nio arterna är inte särskilt ovanliga men de förekommer inte som några generalister i den här undersökningen. 600 Rank-abundans diagram Figur 5. Rank-abundans-diagram där antalet individer för varje art sorteras i rangordning med den art som har flest individer rankas som nr 1. 12

18 4. Diskussion Den här studien har varit begränsad genom att insamlingsmetoden inte har varit inriktad på mångfotingar. Trots det är materialet intressant då det kan bidra med ytterligare kunskap till det tidigare begränsade underlaget och de få vetenskapliga studier som avhandlar mångfotingars ekologi och levnadssätt. Då fallfällor använts har bara de djur som kryper i de övre förnalagren fångats och därför är bara enkelfotingar och dubbelfotingar representerade i proven. Fällorna har placerats ut i ett antal som inte är proportionerligt med arean på lokalen och många av fällorna har blivit förstörda av betesdjur. Dessa begränsningar i materialet och insamlingsmetoden kan vara en felkälla till de svaga samband som redovisas i figur 2 och 3. Trots det går det genom denna enkla studie att konstatera att mångfotingarna är talrika i både individ- och artantal i torra miljöer. Samma resultat fick Düker och Voigtländer (2001) i deras undersökning av dubbelfotingar i olika torrängsmiljöer. En viktig upptäckt vid avläsning i tabeller över arter för varje lokal, är att det är stor skillnad i artsammansättning mellan lokalerna. Då lokalerna har mer gemensamma karaktärer än vad som skiljer dem åt är ändå skillnaden i artsammansättning stor mellan lokalerna, där endast två arter finns på alla lokaler. Hade fler fällor placerats ut hade kanske fler gemensamma arter hittats på lokalerna. En annan förklaring till varför inte fler arter är gemensamma för lokalerna kan vara hur noggrant fällorna grävts ner och lagts an mot markytan. En del arter är väldigt små och är det en liten kant på fällan är risken stor att mångfotingarna kryper runt fällan. Det kan också finnas okända faktorer i mångfotingarnas biologi som påverkar deras utbredning som t.ex. spridningsförmåga. 13

19 Det finns inget signifikant samband mellan att antalet arter och individer har en positiv korreleration med lokalernas area. Däremot är sambandet tydligare där ju torrare och mer hävdad lokalerna är desto färre arter och individer. Torrhet är kopplad till hävd genom att ju högre betestryck, ju kortare grässvål och desto mer solexponering/torka. Att det inte fanns så många mångfotingar (individer och arter) i de torraste lokalerna kan förklaras av att de flesta mångfotingar kräver en något fuktig miljö då de är känsliga för uttorkning. På samma sätt kan det vara en förklaring till varför så få arter och individer fanns i de miljöer med bra hävd. På grund av att lokalerna var få i antal och att antal fällor inte var i proportion med lokalernas area är det svårt att få ett signifikant samband mellan de olika hävdgradernas artantal och lokalernas area (fig. 2). En förklaring till, för den här studiens, ganska starka negativa samband mellan artantal för bra hävd och lokalarea kan vara dåligt proportionellt utsatta fällor och ett starkare samband mellan torr miljö och få arter. Av detta resultat kan slutsatsen dras att i välhävdade torrängsmiljöer är artdiversiteten bland mångfotingar låg. De nyckelarter som Düker och Voigtländer (2001) utnämnde för sina torrängar stämmer mycket väl överens med de fem vanligaste arterna i denna studie. Den enda arten från denna studies generalister som inte nämns som vanlig i den tyska ovvanämnda studien är Polydesmus denticulatus (taggplattfoting), en art som är gynnad av kalkrik miljö då dess tjocka skal byggs upp med hjälp av kalk (Andersson et. al 2005). Att just denna art är så vanlig på de västgötska torrängarna är ingen slump då landskapet är mycket kalkrikt. 14

20 Att t.ex. Julus scanddinavius (skedkejsarfoting) inte fanns med på Stenhusgården är nog snarare en slump då arten är en av de vanligaste förekommande. En annan tänkbar förklaring kan vara att lokalen är för varm och torr då den betas hårt. Stenhusgården är den lokal som har minst antal arter och individer vilket kan bero på att den är för torr. Frälsegården och Humla Smedsgården är de enda två lokalerna utan funna enkelfotingar. Bland de andra lokalerna som har enkelfotingar finns Lithobius forficatus (brun stenkrypare) bland samtliga. Lithobius forficatus är en vanlig art och det beror nog snarare på slump eller för få fällor att de inte hittats på de två lokalerna. En förklaring till varför så liten andel är enkelfotingar är att speciellt stenkryparna inte trivs i alltför torra miljöer utan kräver något fuktig jord (Petrashova & Zenkova 2008). Däremot säger deras undersökning ingenting om dubbelfotingars känslighet för torr jord. Med största sannolikhet är enkelfotingarna mindre i antal och arter på grund av att de är predatorer, vilka oftast är färre än herbivorer, dvs. dubbelfotingar (Andersson et. al 2005). Att Liyhobius erythrocephalus (strandstenkrypare) har påträffats i de torraste och mest hävdade lokalerna visar på hur viktigt arbetet är med att kartlägga mångfotingarna då många arter antagligen kan förekomma i fler miljöer än den de en gång upptäcktes i. Enligt Düker och Voigtländer (2001) skulle dubbelfotingar passa mycket väl som nyckeloch/eller indikatorarter då de är relativt lättfångade och där de i deras studie skilde ganska mycket i artsammansättning och habitat. Huruvida arterna i denna studie skulle fungera som indikator- eller nyckelarter för torrängar är svårt att säga då en större undersökning skulle vara nödvändig. I en sådan undersökning skulle fler lokaler ingå och livsmiljön i lokalerna skulle 15

21 skilja sig mer åt för att kunna säga något om vilka arter som är generalister och specialister. Fångstmetoden behöver vara mer anpassad och inriktad på mångfotingar. Metoden med fallfällor inriktar sig enbart på markkrypande djur, vilket är en bra metod för dessa arter men när fallfällor används bör de anpassas i antal till storleken på lokalen. Däremot skulle andra fångstmetoder användas parallellt med fallfällor som t.ex. jordsållning som gynnar de arter som lever längre ner i jorden. Enligt Andersson et. al (2005) kan mångfotingar, speciellt dvärg och fåfotingar, även fångas för hand genom att leta i förna, vända stenar, leta under murken ved eller i ihåliga träd. För att få bra kunskap om mångfotingar och deras insatts i ekosystemen är det är inte bara torrängar i Västergötland som behöver undersökas mer utan i princip alla habitat för att kartlägga mångfotingarnas ekologi, och då speciellt dvärg- och fåfotingar vilka hittills bara har undersökts i Sverige av en person, Ulf Scheller under 1960-talet (Andersson et. al 2005). Tack till: Lennart Sundh på Sundh Miljö som stått till förfogande med material och kunskap kring lokalerna. Henrik Enghoff, Professor i zoologisk systematik och zoogeografi och museiintendent för Myriapoda och Heteroptera vid Naturhistoriska museet i Danmark, som varit behjälplig med att artbestämma de individer som varit svåra. 16

22 5. Referenser Abenius Johan, Mikael Johannesson, Nilsson L. Anders, Nolbrant Peter, Sundh Lennart (2009). Tre insektsinventeringar i stäppartade torrängar 2009 Skalbaggar, gaddsteklar och nattfjärilar. Rapport nr: 2010:08. ISSN: X Utgivare: Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Naturvårdsenheten. Andersson, G., Meidell, B. A., Scheller, U., Wingqvist, J.-Å., Osterkamp Madssen, M., Djursvoll, P., Budd, G. & Gärdenfors, U Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Mångfotingar. Myriapoda. Artdatabanken, SLU, Uppsala. Andréasson Per-Gunnar (red.)(2006). Gebiosfären en introduktion. ISBN Bertilsson Anders (1994). Drakblomma. Länsstyrelsen Skaraborg ISRN: LSTY/R/M-94/05- SE Düker Christian och Voigtländer Karin (2001) Distribution and species grouping of millipedes (Myriapoda, Diplopoda)in dry biotopes in Saxony-Anhalt/Eastern Germany. European Journal of Soil Biology Volume 37 nr 4 p

23 Gärdenfors Ulf (ed.) (2010) Rödlistade arter i Sverige The red list of Swedish Species. Artdatabanken, SLU, Uppsala. Hopkin Stephen P., Read Helen J. (1992). The biology of millipedes. ISBN: Oxford university press. Petrashova D. A. & Zenkova I. V. (2008). Population Structure and Dynamics of Monotarsobius curtipes (Myriapoda, Chilopoda) at the Northern Periphery of the Species Range. ISSN , Russian Journal of Ecology, 2008, Vol. 39, No. 6, pp Original Russian Text I.V. Zenkova, D.A. Petrashova, 2008, published in Ekologiya, 2008, No. 6, pp Sundh Lennart (2009). Inventering av skalbaggar i stäppartad torräng På uppdrag av Länsstyrelsen i Västra Götalands län. Sundh Lennart (2007). Åtgärdsprogram för bevarande av stäppartade torrängar i Västsverige. ISBN ISSN Naturvårdsverket