Gravar åt de små. En studie av grav A8056 på RAÄ Täby 313:2 och barngravar ifrån äldre järnålder i Mälardalen. Masteruppsats i Arkeologi.

Transkript

1 Gravar åt de små En studie av grav A8056 på RAÄ Täby 313:2 och barngravar ifrån äldre järnålder i Mälardalen Masteruppsats i Arkeologi. Stockholms Universitet. VT Lars Robin Nyman. Handledare: Alison Klevnäs

2 Innehållsförteckning. 1. Introduktion...s Inledning.....s Syfte....s Frågeställningar.. s Metod och teori......s.4 2. Material s Gravfältet,,,. s Skärvstensflaket.. s Datering......s Osteologisk Analys......s Gravskick.. s Fynd......s Jämförelsematerial.. s Åbygravfältet.s Jordbrogravfältet. s Carlslundsgravfältet.. s Diskussion....s Diskussion av A8056..s Diskussion av barnbegravningar på alla gravfält..s Slutsatser. s Slutsatser A s Slutsatser av diskussion av barnbegravningar på alla gravfält s Sammanfattning.. s Referenser s.57

3 Abstract: The purpose of this paper is to look at grave A8056 from site RAÄ Täby 313:2, which contains an unusually high number of children and try to explain who might be buried in the grave and by comparing it with child burials from other cemeteries discuss how children were buried during the early Iron Age in the area around Lake Mälaren. Bild Framsida: Tornfoto av A8056. Foto: Camilla Grön (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:109). Keywords: Children, Burial, Child Burial.

4 1. Introduktion 1.1. Inledning Barn och spåren efter barn har länge varit ett ofta förbisett och föga undersökt material inom både arkeologisk och historisk forskning, men på senare år har barn och deras tillvaro och liv blivit ett alltmer populärt ämne att forska kring. Böcker som Spåren av de små av Fredrik Fahlander (red.) ifrån 2011 och The Bioarchaeology of Childhood: perspectives from biological and forensic anthropology av Mary E. Lewis är bara två exempel på de många publikationer som tar upp barn i dagens forskning. Varför har då barn så ofta blivit förbisedda inom förhistorisk och historisk forskning? För ca 30 år sedan försökte Margaret Ehrenberg att förklara varför kvinnors roll i det förflutna ofta hade förbisetts och underskattats och detta förklara hon genom att diskutera bland annat patriarkala attityder, historiska fördomar vid könsbestämning och vilka bevis som fanns tillgängliga för att identifiera kvinnor i det arkeologiska materialet (Wileman 2005:7). Julie Wileman presenterar i sin bok Hide and Seek. The Archaeology of Childhood argument för att barn ska ha förbisetts till stor del på grund av samma orsaker som kvinnor. Wileman menar att akademiker under 1800-talet och tidigt 1900-tal ska ha sett kvinnor och barn som bisatser till deras huvudsakliga intressen så som materiella, industriella och kulturella processer och produktion och om kvinnor och barn överhuvudtaget sågs som delaktiga i dessa aktiviteter var det som passiva mottagare och inte som aktiva aktörer. Wileman lyfter också fram en rad ursäkter som har använts för att förklara barns osynlighet i det arkeologiska materialet så som att barns ben inte ska ha bevarats lika väl som vuxnas eller att barns aktiviteter ska ha varit för generiska och kortlivade för att lämna några fysiska spår. Wileman menar också att det ska ha funnits ett undermedvetet antagande att barns aktiviteter inte ska ha varit intressanta nog att studera. Att studera barn utifrån det arkeologiska materialet har dock helt klart sina svårigheter och Wileman anser att många utav dessa svårigheter beror på vår nutida bild av barndom. Många utav oss idag har nog en ganska klar bild av vad vi anser med barndom men det är mycket tveksamt om forntida samhällen delade denna klara bild. Koncept som barn, vuxen eller till och med människa kan ha varierat kraftigt mellan olika samhällen och det är viktigt att ha detta i åtanke då man studerar barn då det innebär att två 1

5 lika gamla individer i två olika samhällen kan ha haft två helt olika sociala roller. (Wileman 2005:8f) Varför bör man då studera barn under forntiden? Wileman presenterar ett liknande argument som användes för att lyfta fram kvinnors roll under forntiden. Inget samhälle kan förstås om man ignorerar 50 % utav det, vilket man gör om man ignorerar kvinnorna i det (Wileman 2005:8). På samma sätt som ett samhälle inte kan förstås om man bara tar hänsyn till hälften utav det så kan ett samhälle inte förstås om man ignorerar barnen i det, för alla samhällen måste producera barn för att överleva (Wileman 2005:8). Hur barn bland annat uppfostrades, tränades och utbildades anser Wileman kunna berätta mycket för oss om hur ett samhälle fungerade och hur deras tro såg ut (Wileman 2005:8f). Att studera barn under forntiden kan många gånger vara svårt. Att kunna säga att ett fynd har tillhört ett barn är svårt då definitionen av barn och vad som har varit barns saker kan ha varit en helt annan i det samhälle eller kultur man studerar, men det finns ett material där man ofta med ganska stor säkerhet kan fastslå att man faktiskt har att göra med barn, gravmaterialet. Kvarlevorna efter barn kan ofta särskiljas tydligt ifrån de vuxna och ges en relativt exakt åldersbestämning, vilket gör att gravar ofta utgör ett bra material för att studera barn. Om man tittar på barngravar under förhistorien är det framförallt två saker som sticker ut, för det första så skiftar andelen barn på gravfälten kraftigt mellan olika tidsperioder och för det andra så är andelen barn på gravfälten för liten i förhållande till den förväntade dödligheten hos barn och ungdomar (Hedelin 1997: 80). Helena Hedelin har i Barngravar speglingar av en verklighet undersökt en rad gravfält från yngre respektive äldre järnålder ifrån Mellansverige och tittat på förekomsten utav barn och ungdomar på gravfälten. Hedelin har använt de osteologiska ålderskategorierna infant, infans och juvenilis och hon har funnit att gravfält ifrån äldre järnålder har en betydligt högre andel barngravar än gravfält ifrån yngre järnålder (Hedelin 1997:80). Gravfälten som Hedelin undersökt ifrån äldre järnålder hade ett snitt på 25,25 % barn och ifrån yngre järnålder var snittet 6,4 %. Hedelin utgår ifrån en hypotes att barnadödligheten under järnåldern bör ha varit om inte högre så åtminstone inte lägre en den var under perioden , vilket var 47 % för barn mellan 0 och 14 år (Hedelin 1997:81f). Barnadödligheten under olika perioder och inom 2

6 olika kulturer är ofta föremål för debatt men de allra flesta är överens om att den bör ha varit hög. Utifrån Hedelins antagande om barnadödligheten under järnålder så kan man tydligt se att även om gravfält ifrån äldre järnålder innehåller en relativt hög andel barn så når andelen inte upp till den förväntade barnadödligheten, vilket leder till frågan var är resten av barnen? Hedelin presenterar en rad olika förklaringar som har förts fram genom åren, till exempel att barn har begravts på separata gravfält, att barnen har begravts tillsammans med en vuxen person och de små barnbenen då försvinner bland de största benen ifrån den vuxna individen, att ett obränt skellett efter ett barn förmultnar snabbare än en vuxens eftersom benen är sköra och porösa eller att om ett barns kropp kremeras så pulveriseras benen till aska som inte bevaras (Hedelin 1997:82). Hedelin anser dock ingen utav dessa förklaringar som tillräckliga och pekar på att även om det finns separata barngravfält så är dessa mycket sällsynta, att urskilja två individer av olika ålder i en dubbelbegravning är ofta enklare än att urskilja två individer av samma ålder och att det ofta är svårare att kremera en barnkropp än en vuxen och att det ofta finns kvar stora skelettfragment efter kremering utav en barnkropp (Hedelin 1997:82). Hedelin ser två möjliga förklaringar till skillnaden i andelen barn på gravfälten ifrån de olika tidsperioderna, antingen rör det sig om en faktisk variation i barnadödligheten eller så rör det sig om en religiös eller kulturell skillnad som styr vilka som begravs på gravfälten, och av dessa förklaringar så håller Hedelin en förändring i kultur eller religion som mest trolig (Hedelin 1997:82f). Min undersökning kommer att handla om hur barn begravs under äldre järnålder, framförallt förromersk järnålder, i Mälardalen. Utifrån en grav ifrån RAÄ Täby 313:2 som innehåller uppemot 37 barn och 12 vuxna individer kommer jag att diskutera vilka som har begravts i denna grav och genom att jämföra denna grav med andra gravfält ifrån Mälardalen att försöka undersöka om det finns några gemensamma eller särskilda sätt att begrava barn på under äldre järnålder i Mälardalen Syfte Syftet med denna uppsats är att utifrån grav A8056 på gravfältet Täby 313:2 försöka öka förståelsen för grav A8056 samt genom jämförelser med andra gravfält ifrån äldre järnåldern öka förståelsen för hur barn har begravts under äldre järnålder 3

7 1.3. Frågeställningar * Vilka har begravts i A8056? * Hur har barn begravits under äldre järnålder i Mälardalen? Finns det några gemensamma drag? 1.4. Metod och teori Jag kommer att utgå ifrån en grav ifrån Täby 313:2, A8056, och med hjälp utav jämförelser ifrån andra gravfält ifrån äldre järnålder som innehåller barnbegravningar kommer jag att försöka förklara dels vilka som har begravts i A8056 men även försöka förklara hur barn har begravts under äldre järnålder och se om det finns något som verkar vara typiskt för barnbegravningar. För att förklara A8056 kommer jag att bland annat använda mig utav teorier om sociala grupperingar och socialt utanförskap. 2. Material 2.1. Gravfältet Täby 313:2 grävdes ut under hösten 2004 utav UV mitt med anledning utav Norrortsledens konstruktion och uppdragsgivare var Vägverket region Stockholm. Vid utgrävningen framkom totalt 39 anläggningar som bestod utav 17 gravar, 15 härdar, 1 stolphål, 1 stenrad, 3 odlingsrösen och 2 områden med odslingssten (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:5). Undersökningsområdet var beläget i norrsluttningen av en större moränhöjd och vegetationen bestod utav barr- och lövträd och bitvis täta nyponbuskage. Flertalet utav gravarna var benägna på två moränåsar som löpte i närmast nord-sydlig riktning och i svackan mellan åsarna fanns en äldre odlingsyta. I norr begränsades undersökningsområdet utav åkermark, i öst och väst utav berghällar medans den södra begränsningen utgjordes utav avsaknad utav gravar. Jordarten bestod i huvudsak utav morän som på den östra åsen var stenbunden och innehöll enstaka större block och på den västra åsen mer siltinblandad (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:6). Efter att avbaning och resning utav gravfältet kunde 3 4

8 områden med gravar urskiljas, den största gruppen som bestod utav 14 gravar var belägen på den västra moränåsen och ca 30 meter österut låg ytterligare två gravar på den östliga moränåsen och i den norra delen av undersökningsområdet återfanns den sista graven på gravfältet (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:10). Gravfältet bestod utav 17 gravar som utgjordes av 4 runda anläggningar, 4 rundovala, 4 rektangulära, 2 fyrsidiga och 3 gravar med oregelbunden form (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:10f). Både brandgravar och skelettgravar finns representerade på gravfältet men vissa gravar har fått beteckningen utan identifierbart gravskick, vilket innebär att anläggningen har klassats som grav då den har varit uppbyggd som en grav men inga rester utav en gravsatt individ har påträffats (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:11). Totalt 8 brandgravar, 5 skelettgravar och 4 gravar utan identifierbart gravskick fanns på gravfältet (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:11f). Det är huvudsakligen en grav som är intressant för min undersökning och det är A8056 som innehöll en stor mängd barn, därför kommer jag nu att presentera denna grav mer ingående. 5

9 Fig. 1. Karta över gravfältet vid Broby (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:92) 2.2 Skärvstensflaket I detta avsnitt kommer jag att presentera graven A8056, även kallat skärvstensflaket, ifrån Broby gravfältet. A8056 är en mycket intressant grav dels på grund av den ovanligt höga andelen barn som har begravts här men också på grund av sin något ovanliga gravform. A8056 var belägen i den västra delen utav gravfältet och bestod utav ett 2,67x1,5 meter stort markfast block med två små skålgropar på och runt blocket fanns det en 6x7 meter stor packning bestående utav skärvig och skörbränd sten (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:12). I packningen i A8056 fann man vid utgrävningen ett tjugotal tydliga begravningar bestående utav urnegravar och benlager samt spritt över hela anläggningen fann man små koncentrationer av brända ben och enstaka brända ben. Total fann man i anläggningen 13 6

10 urnegravar, 5 benlager samt 28 områden med brända ben (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:12). Utöver dessa begravningar fann i anläggningen 18 större keramikkoncentrationer, två skäror på ring, tre malstenslöpare och 1 malstensunderliggare (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:12). Det antogs redan under fältarbetet att denna anläggning snarare hade en kronologisk koppling till ett par röseliknande stensättningar och stensträngssystem som fanns söder om gravfältet, RAÄ 60, RAÄ 313:1 och RAÄ 314 (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:12). Varför man antog att denna anläggning skulle ha en kronologisk koppling med dessa andra fornlämningar framgår inte i Daffen men troligen har det att göra med gravformen då mittblocksgravar har dokumenterats redan i och med bronsålders slutskede.( Feldt, B. 2005:110) 7

11 Fig. 2. Plan över A8056 och A2962 på Brobygravfältet (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:110) 8

12 2.3 Datering För att datera gravarna på gravfältet så analyserades 7 kolprover som valdes ut efter vedartsbestämmning för att ha en så låg egen ålder som möjligt. Kol-14 dateringarna visar att A8056 kommer ifrån perioden förromersk-romersk järnålder och de andra analyserade gravarna är ifrån yngre järnålder. (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:21f) Fig. 3. Tabell över kol-14 dateringar ifrån Brobygravfältet (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:22). A8056 är daterad genom två prover ifrån brandlager och dessa visar att graven är ifrån förromersk-romersk järnålder, den äldsta graven på gravfältet (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:23) Dateringarna ifrån de andra gravarna skulle kunna tyda på att gravfältet har använts i två faser. Under den första fasen anläggs A8056 och den närliggande A2962 under förromersk järnålder och därefter är det ett uppehåll till 700-talet då nya gravar anläggs och platsen åter tas i bruk (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:23) 9

13 2.4 Osteologisk analys Eftersom min undersökning utgår ifrån A8056 så kommer jag framförallt att lyfta fram den osteologiska analysen av materialet ifrån denna grav. Fig. 4. Tabell över åldersbestämning av individer i A8056. (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:72) När man tittar på ovanstående tabell är det framförallt en sak som är intressant, den mycket stora andelen barn som ligger begravda i A8056. Beräkningen av antalet individer har gjorts utifrån uppgifter om arkeologiska fyndomständigheter men det kan inte uteslutas att vissa individer har gravlagts på flera olika sätt inom samma anläggning, fynd av klippbenet från innerörat i flera fyndenheter visar dock att det rör sig om flera individer (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:73) I tabellen nedan har de fynd som inte kunnat bevisas utgöra egna individer markerats med 0 och de fynd som bevisligen utgör en egen individ har markerats med 1 (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:73). 10

14 Fig. 5. Individantalsbedömning av begravda barn i A8056 och A2852 (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:74) Det verkliga antalet barn i skärvstensflaket A8056 och A2852 är således mellan (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:73) 11

15 2.5 Gravskick Gravskicket i A8056 har utgjorts av 13 urnegravar, 5 benlager och 28 områden med spridda brända ben (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:12) och här nedan har jag tänkt att presentera gravskicket i mer detalj. Med urnegrav avses en icke nedgrävd benkoncentration med behållare (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:49) och i A8056 har följande antal individer gravlagts i en urnegrav. 1 individ 0-6 månader gammal 1 individ 0-9 månader gammal 5 individer 0-1 år gamla 2 individer 0-7 år gamla 1 individ 1,5 7,5 år gammal. Med urnegrav med brandlager avses en icke nergrävd benkoncentration med behållare och där rester ifrån gravbålet så som till exempel sot och kol medföljdt (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:49) och följande individer i A8056 har gravlagts i en urnegrav med brandlager. 1 individ 5-24 år gammal 1 individ år gammal 1 individ år gammal Med benlager avses ben som har lagts direkt på den ursprungliga markytan (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:49) och i A8056 har följande individer gravlagts i ett benlager. 1 individ 0-9 månader gammal 1 individ 8,5 11,5 år gammal 1 individ år gammal 2 individer år gamla 12

16 1 individ år gammal. Utöver dessa gravanläggningar finns också 28 gravanläggningar som har tolkats som spridda brända ben (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:49) och där har de resterande individerna i anläggningen begravts. 2.6 Fynd Fyndmaterialet i A8056 var sparsamt och utgörs till största delen utav keramik. 18 större keramikkoncentrationer återfanns i A8056 och dessa tolkades som bikärl och utöver dessa koncentrationer fanns det också enstaka skärvor (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:12). Utöver keramik fann man också ett par skäror på ring, tre löpare och en malstensunderliggare (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:12). Skärorna kan dateras till yngre järnålder och kan ha lagts ner i graven då man under yngre järnålder åter tog denna plats i bruk och började begrava på den igen. (Sundberg 2008: 276) 3. Jämförelsematerial Som jämförelsematerial kommer jag att använda mig utav 3 grav fält, Åbygravfältet i Västerhaninge socken i Stockholms län, Jordbrogravfältet i Österhaninge socken i Stockholms län och Carlslundsgravfältet i Hammarby socken i Uppland. Anledningen till att dessa gravfält har valts ut är dels att de åtminstone till viss del är ifrån äldre järnålder men också att de innehåller barn och att dessa har kunnat identifieras genom en god osteologisk analys. Andra gravfält har undersökts men inte tagits med i analysen då de till exempel inte innehöll några barn eller att ingen osteologisk analys av materialet har gjorts. Andelen barn på dessa gravfält var alla inom det intervall om Hedelin fann vid sin undersökning av gravfält ifrån äldre järnålder (se kapitel 1.1) vilket jag anser gör gravfälten representativa när gäller barnbegravningar under äldre järnålder i Mälardalen. 13

17 Fig. 6. Karta med alla gravfält som använts i undersökningen markerade. Copyright Lantmäteriet. Medgivande I 2011/

18 3.1 Åbygravfältet Det första gravfält jag ska presentera för användning som jämförelsematerial är det stora Åbygravfältet i Västerhaninge. Gravfältet, som har RAÄ nummer Västerhaninge 201a, är beläget meter över havet på den stora rullstensåsen Stockholmsåsen, ca 200 meter norr om Västerhaninge köpcentrum och 100 meter väster om Västerhaninge Prästgård (Äijä 1993:7). Åbygravfältet har varit känt under en lång tid, redan 22 November 1685 beskriver Jonas Torsk i Rannsakningarna...Vidh Besterhaninge kyrkia finnes stoora och många Jorhögar item stenar Vpsatta och Vppå skrifvit item ringlar af steen kringhomlagda Vti ring. och 1854 kartlades Fornlemningarne på heden norr om Vesterhaninge kyrka utav Gustav Waldemar Lundberg som fann ett 25-tal stensättningar och 100 resta stenar (Äijä 1993:9). Gravfältet har undersökts ett flertal gånger, 1953 utav Carl-Axel Moberg, 1954 av Alf Nordström, 1959 av Tiiu Andrae och 1983 av Bengt Elfstrand och dessa tidigare undersökt anläggningar kan dateras till förromersk romersk järnålder (Äijä 1993:9f). Åbygravfältet har tyvärr skadats kraftigt under tidens lopp på grund utav bland annat järnvägsbygge, bebyggelse, vägar och sand/grustäkt (Äijä 1993:11). Gravfältet har varit betydligt större och Karin Äijä anser att det troligtvis även innefattat fornlämningarna 202 (fem resta stenar), 208 (rest sten), 209 (gravfält om ca 15 anläggningar), 210 (rest sten), 215 (två klumpstenar) och 220 (rest sten) (Äijä 1993:11). Vid inventeringen 1981 så återfanns enbart fornlämning 215, fornlämningarna 208 och 209 hade undersökt och borttagits 1959 och resten är ej undersökta (Äijä 1993:11). Karin Äijä uppskattar att Åbygravfältet bör ha varit omkring 300x400 meter stort och innehållit uppskattningsvis 1500 gravar (Äijä 1993:11). Åbygravfältet grävdes delvis ut av UV-Mitt under sammanlagt 10 månader på grund utav en planerad byggnation utav ett mormontempel (Äijä 1993:5). Vid utgrävningen undersöktes kvadratmeter utav gravfältet och 219 anläggningar undersöktes och bestod av 160 brandgravar, 18 skelettgravar, 13 gravar som var så skadade att ingen gravgömma fanns kvar, 10 härdar, 3 stolphål och 15 anläggningar som visade sig vara naturliga (Äijä 1993:14). Variation inom gravformer är vanliga på gravfält ifrån äldre järnåldern i Sverige och Åbygravfältet innehåller en stor variation och till och med en del tidigare okända former och konstruktionsdetaljer, till exempel sexkantiga stensättningar 15

19 (Äijä 1993:14). Gravskickat på Åby uppvisade också en stor variation inom gravskicket där urnegropen och urnebrandgropen var vanligast. Gravformer och gravskick återfanns spritt över hela gravfältet (Äijä 1993:14). Enligt de kol-14 analyser som har genomförts framförallt på harts ifrån Åbygravfältet så har gravfältet en användningstid ifrån yngsta bronsålder till folkvandrings tid, med en tyngdpunkt kring år 0 (Äijä 1993:14). Eftersom jag i huvudsak är intresserad utav barnen ifrån Åbygravfältet kommer jag nu gå vidare och presentera de individer som finns gravlagda på Åbygravfältet. 16

20 Fig.7. Diagram över anläggningar på Åbygravfältet funna vid undersökning (Äijä 1987:15) 17

21 Den osteologiska analysen genomfördes utav Maria Vretemark och materialet bestod utav gram brända och 325 gram obrända ben, som utom ett fåtal fragment alla kom ifrån människa (Äijä 1993:147). Åldersbedömningarna gjordes utifrån skallsömmarnas grad av sammanväxning, skalltakets inre struktur, tänderna och grad av epifyssammanväxning och de åldersintervall som användes var följande: Infant: 0-1 år Infans I: 0-7 år Infans II:5-14 år Juvenilis:10-24 år Juvenil: <20 år, snävare bedömning ej möjlig Adultus: år Maturus år Senilis:50-79 år Adult:>20 år, snävare bedömning ej möjlig I de fall där snävare bedömningar låtit sig göras anges dessa i siffror (Äijä 1993:147). Totalt kunde 163 personer åldersbestämmas osteologiskt och av dessa så var 39 indivder, 24 % barn eller tonåringar under år(äijä 1993:152) Nedan följer en tabell över de barn som har hittats på Åbygravfältet. Tabellen listar alla de fynd av barn som gjorts och innehåller anläggningsnummer, fyndnummer, gravform, gravskick, åldersbedömning, kommentarer och information om eventuella andra begravningar i samma anläggning. I de fall då det under kommentarer står information om att ett barn har gravlagts med en eller flera andra individer innebär det att de antingen har bränts tillsammans eller gravlagts så att deras kvarlevor har blandats. 18

22 Gränsen jag har valt att använda mig utav när det gäller åldersbedömningen för barn är 15 år. Vissa individer som finns med i tabellen kan möjligen överstiga denna ålder men då tydliga åldersintervaller har kunnat anges, till exempel år, har jag valt att ta med dessa i tabellen. Ett antal individer som ej har kunnat ges mer exakta åldersbestämningar än juvenil, det vill säga under 20 år, har ej tagits med i tabellen och en gravid kvinna på år med ett foster i 6-7 månaden i magen har också uteslutits. All information kommer ifrån Äijä Under sommaren år 2000 så genomfördes ytterligare grävningar vid Åbygravfältet av Arkeologikonsult. Under dessa grävningar kunde dock inga spår av gravlagda barn identifieras (Rundkvist 2002:252) och jag har därför inte tagit med denna grävning i min undersökning. Det är intressant att inga barn kunde hittas under denna grävning till skillnad ifrån de tidigare grävningarna. Barnens frånvaro kan bero på en rad faktorer, kanske har en mycket liten mängd av barnens ben begravts vilket gjort dem svåra att hitta. Eftersom enbart ben ifrån ca 30 % utav gravarna har analyserats osteologiskt är det också möjligt att barnen finns i det ickeanalyserade materialet. (Rundkvist 2002:252) 19

23 Anläggningsnummer Fyndnummer Gravform Gravskick Ålder Kommentar Fler individer begravda i samma anläggning? 1 1 Oregelbunden stensättning av skärvsten Urnegrop Infans I, 4 +/- 1 år Ja, ca 29 individer totalt med ålder mellan 1-60 år 1 6 Oregelbunden stensättning av skärvsten Urnegrop Infans II, 8 +/- 2 år Begraven med en individ mellan år Ja, ca 29 individer totalt med ålder mellan 1-60 år 1 57 Oregelbunden stensättning av skärvsten Bengrop Infans II, 8-10 år Ja, ca 29 individer totalt med ålder mellan 1-60 år 1 64 Oregelbunden stensättning av skärvsten Spridda brända ben Infans I, 1 år +/- 4 månader Ja, ca 29 individer totalt med ålder mellan 1-60 år 1 67 Oregelbunden stensättning av skärvsten Spridda brända ben Infans I, 4-5 år Ja, ca 29 individer totalt med ålder mellan 1-60 år 6 72 Oregelbunden stensättning Benkoncentration Juvenilis, år Ja, 2 individer mellan år och en individ år 6 78 Oregelbunden stensättning Spridda brända ben Juvenilis, år Ja, 2 individer mellan år och en individ år 7 33 Oregelbunden stensättning Urnegrop Infans I, 4 +/- 1 år Begraven med en kvinna år och man år Ja, se kommentar Sexkantig stensättning Bengrop Juvenilis, år Begraven med en man över 50 år Ja, se kommentar Stensättning med yttre friliggande kantkedja Urnegrop Juvenilis, år Nej Blockgrav Urnebrandgrop Infans II, 9 +/- 2 år Nej Orgelbunden stensättning Urnegrop Juvenilis, 8-16 år Nej Sexkantig stensättning, ofylld med mittpackning, inre kantkedja och yttre friliggande kantkedja Urnegrop Juvenilis, år Ja, 7 individer mellan år Oregelbunden stensättning Urnebrandgrop Juvenilis, år Begraven med en individ med en ålder på år Ja, 3 individer mellan år Grav utan överbyggnad Urnebrandgrop Infans I, 4-5 år Nej Oregelbunden stensättning Urnegrop Infans II, 9 +/- 2 år Ja, en individ över 45 år Oregelbunden stensättning Urnebrandgrop Infans I, 6 +/- 2 år Nej Rund stensättning Urnegrop Infans I, 6 +/- 2 år Nej Oregelbunden stensättning Urnegrop Infans I, 4 +/- 1 år Begraven med en individ med en ålder på år Ja, se kommentar Sexkantig grav Spridda brända ben Infans I, 2-7 år Nej Grav utan överbyggnad Urnebrandgrop Infans I, 4-6 år Nej Grav utan överbyggnad Urnebrandgrop Infant, 0-6 månader Nej Stensättning med yttre friliggande kantkedja Brandlager Juvenilis, år Ja, en individ år och en individ år Stensättning med yttre friliggande kantkedja Urnebrandgrop Juvenilis, år Ja, en individ år och en individ år Rest sten Urnebrandgrop Infans I, 1-4 år Nej Oregelbunden stensättning, gles skärvstenspackning Urnegrop Infans I, 4 +/- 1 år Ja, 2 individer 4 +/-1 år och en kvinna år Oregelbunden stensättning, gles skärvstenspackning Urnegrop Infans I, 4 +/- 1 år Ja, 2 individer 4 +/- 1 år och en kvinna år Oregelbunden stensättning, gles skärvstenspackning Urnegrop Infans I, 4 +/- 1 år Ja, 2 individer 4 +/- 1 år och en kvinna år Grav utan överbyggnad Enstaka brända ben Infans II, 6-10 år Nej Grav utan överbyggnad Urnebrandgrop Infans I, 3-7 år Nej Grav utan överbyggnad Skelettgrav Infans II, 6-12 år Nej Fig. 8. Tabell över barnbegravningar på Åbygravfältet. All information ifrån Äijä

24 Fig. 9. Karta över Åbygravfältet. (Äijä 1993:12f) 21

25 3.2 Jordbrogravfältet Jordbrogravfältet är, likt Åbygravfältet, känt sedan länge och omnämns första gången 1668 i Rannsakningar efter antikviteter (Äijä 1998:13) drogs järnvägen mellan Stockholm och Nynäshamn igenom Jordbrogravfältet som då delades i två delar, inga antikvariska åtgärder företogs vid denna tid (Äijä 1998:13). Under genomförde UV-Stockholm en förundersökning, undersökning och igenläggning utav RAÄ 182a, en del utav Jordbrogravfältet, med anledning av att ett nytt dubbelspår skulle anläggas mellan Älvsjö och Västerhaninge (Äijä 1998:5). Förundersökningen genomfördes under fyra veckor i maj-juni 1993 och en yta på omkring kvadratmeter avtäcktes då med hjälp utav en grävmaskin (Äijä 1998:5). Efter denna avtorvning så hade antalet gravar ökat ifrån de ursprungligen ca 55 kända gravarna till omkring 150 som varierade i storlek från ca 0,5-1,8 meter i diameter (Äijä 1998:5). Efter att undersökningen hade pågått i några veckor och ca hälften av den avtorvade ytan hade rensats och gravantalet hade ökat till omkring 210 så överklagade Riksantikvarieämbetet Länsstyrelsens beslut och bad regering att upphäva beslutet om borttagande av RAÄ 182a (Äijä 1998:7). Den 19 augusti 1993 så biföll Regeringen Riksantikvarieämbetets överklagan och beslutade att gravfältet skulle bevaras och enbart den del som direkt skulle beröras av spårutbyggnaden skulle undersökas och tas bort (Äijä 1998:7). Beslutet att bevara gravfältet ledde till att ca kvadratmeter av den avtorvade och rensade ytan fick läggas igen men innan igenläggningen så beskrevs, fotograferades och karterades alla de anläggningar som kommit fram (Äijä 1998:5). Den yta som till slut undersöktes var 1760 kvadratmeter (8x220 meter) och inom denna yta undersöktes totalt 67 anläggningar som bestod av en keramikkoncentration, fyra härdar, en kokgrop, en sot-/kollins, sex stensamlingar, fyra stolphål och 50 anläggningar som bestod utav framförallt brandgravar men även anläggningar som vid undersökningen visade sig vara recenta. Anläggningarna som undersöktes var mellan 0,5-10 meter och vällagda, i gravarna visade stenmaterialet att det hade blivit noga utvalt och förts till platsen då det varit brist på 22

26 sten i områden vid tiden då gravarna anlades (Äijä 1998:15). Gravarna som undersöktes bestod utav 13 resta stenar, 10 oregelbundna stensättningar, 8 flatmarksgravar, 7 runda stensättningar, 5 stensättningar med friliggande kantkedja, 5 klumpstenar och 2 tresidiga stensättningar (Äijä 1998:16). Den osteologiska analysen av benen ifrån Jordbrogravfältet gjordes utav Helena Hedelin under ca 2,5 månader under Ålderskategorierna som har använts är som följer: Infans I: 0-7 år Infans II: 7-14 år Juvenilis: år Adultus: år Maturus: år Senilis: 60- år Kategorin adult har använts för de tre grupper adultus, maturus och senilis när närmare åldersbestämning än vuxen inte kunnat göras. I två fall har beteckningen ej spädbarn använts och detta då graven innehållit mycket lite ben men tjockleken på kraniefragment visat att det inte kan kommit ifrån ett spädbarn, detta för att den lilla benmängden skulle tolkas som tecken på en spädbarnsgrav (Äijä 1998:94). Av de 51 gravar som undersöktes på Jordbrogravfältet så återfanns ben i 25 utav dem och samtliga av dess var brandgravar och rester efter en gravlagd individ har hittats i varje anläggning. Benmängden uppgick till totalt gram, 0,5 gram obränt och resten bränt (Äijä 1998:95). Alla de 25 identifierade individerna har åldersbestämts och åldersfördelningen är följande: 23

27 tre infans I, tre infans II, en infans I-II, en juvenilis, fyra adultus, två adultus-maturus, en maturus,, två maturus-senilis, en senilis, fem adult och två individer som inte har kunnat åldersbestämmas närmare än att det inte rör sig om små barn (Äijä 1998:96). Här nedan följer en tabell över barnen på Jordbrogravfältet med anläggningsnummer, gravform, gravskick, ålder och eventuella kommentarer. Eftersom varje individ var gravlagd i sin egen grav på Jordbrogravfältet har jag valt att inte ta med fyndnummer och naturligtvis inte något om andra individer i samma grav. Den individ som åldersbestämts som juvenilis(14-22 år) och de två individer som enbart kunnat konstateras inte vara små barn har inte tagits med i tabellen då jag som tidigare har använt mig utav en 15-års åldersgräns. All information kommer ifrån Äijä

28 Anläggningsnummer Gravform Gravskick Ålder Kommentar 5 Rest sten Urnebrandgrop, täckhäll,skoning Infans II 16 Tresidig stensättning Urnebrandgrop, locksten,skoning Infans I rest sten i centrum, markerat hörn, eker,urspunglig yttre friliggande kantkedja 706 Rund stensättning med yttre friliggande kantkedja Urnebrandgrop Infans I 755 Flatmarksgrav Brandgrop Infans II 756 Flatmarksgrav Brandgrop Infans I 759 Tresidig stensättning Urnebrandgrop Infans I yttre friliggande kantkedja, ekrar, ursprunglig rest sten i centrum 765 Oregelbunden stensättning Okänt Infans I-II Fig. 10. Tabell över barnen ifrån Jordbrogravfältet. All information ifrån Äijä

29 Fig.11. Karta över den utgrävda delen utav Jordbrogravfältet. (Äijä 1998:11) 26

30 Carlslundsgravfältet Mellan 13 April 1993 och 21 Januari 1994 så undersöktes delar av gravfältet RAÄ 214 vid Carlslund i Hammarby socken i Uppland utav UV-Stockholm på grund utav en planerad väggomläggning och väggbreddning (Edenmo 1998:4). RAÄ 214 har tidigare undersökts vid en rad mindre utgrävningar undersöktes vad som uppfattades som en hög vid gravfältets västra kant, inga gravfynd gjordes men under anläggningen fann man två två härdar/kokgropar och bränd lera undersöktes en 7-8 meter stor stensättning i samma del utav gravfältet och under stenpackningen fann man då brända ben tillsammans med en krukskärva och under denna grav fann man flera härdar och stolphål undersöktes en 3,6x2,1 meter stor stenram i den nordvästra delen utav gravfältet och innanför stenramen fann man en grop som innehöll sot och skörbrända stenar men inga ben. Vid denna undersökning så frilades och ritades delar av den stensträng som avgränsar gravfältet mot norr, delar denna stensträng förundersöktes och karterades även utav UV-Stockholm i samband med en planerad gång- och cykelväg 1989 (Edenmo 1998:7). Vid undersökningen så undersöktes omkring kvadratmeter, vilket utgör ungefär 25 % utav gravfältet. Totalt undersöktes 84 gravar bestående utav stensättningar, flatmarksgravar, skärvstensflak/ samlingar och resta stenar och det totala antalet gravlagda individer var omkring 104 st. Både skelett- och brandgravar förekommer på gravfältet och de flesta gravarna verkar ha anlagts under romersk järnålder men förromerska begravningar och möjligtvis någon folkvandringstida begravning förekommer också (Edenmo 1998:12). Totalt undersöktes 40 stensättningar på gravfältet varav två var osäkra gravar och 6 st var på grund av skador osäkra huruvida de ursprungligen hade varit stensättningar (Edenmo 1998:15). Fyra gravar på gravfältet var uppbyggda utav skärvig sten och innehöll flera begravningar (A25, A27, A28 och A43), dessa begravningar var belägna intill varandra (Edenmo 1998:18). A22, A27 och A43 innehöll flera brandbegravningar som var placerade i sammanbyggda

31 28 parceller av skärvsten och sedan täckta av ett lager med skärvsten, A28 var uppbyggd på ett liknande sätt men istället för skärvsten var den täckt med en ca 0,1 meter tjock sandmantel med skärvsten. Utifrån fynd utav svärd och lansspets i A27 kunde denna gravtyp dateras till förromersk järnålder (Edenmo 1998:18). A27 har även kol-14 daterats till förromersk järnålder (Edenmo 1998:42). Totalt 38 flatmarksgravar undersöktes på gravfältet varav två var osäkra gravar och fyra hade eventuella förstörda överbyggnader. Av de 32 säkra flatmarksgravarna innehöll 25 st skelettgravar och 7 st brandgravar (Edenmo 1998:19). Fig.12. Tabell över C-14 dateringar ifrån Carlslundsgravfältet (Edenmo 1998:42). Av begravningar i stensättningar har ungefär 2/3 kunnat åldersbestämmas, av begravningarna i flatmarksgravarna har ungefär hälften kunnat åldersbestämmas och i de fyra skärvstensflaken har totalt 32 individer åldersbestämts (Edenmo 1998:25). Som framgår i figur 4 nedan verkar det som att barnen på gravfälten har begravits framförallt i de fyra skärvstensflaken.

32 Fig.13. Tabell över åldersfördelningen i de olika gravtyperna på Carslundsgravfältet. (Edenmo 1998:26) 29

33 30 Fig. 14. Plan över slutundersökningsområdet på Carlslundsgravfältet. (Edenmo 1998:13) Den osteologiska analysen av materialet utfördes av Petra Dimfors vid institutionen för

34 31 neurovetenskap, Karolinska institutet under februari-maj (Dimfors 1994:2) Åldersintervallerna som användes är som följer: Infant: 0-1 år Infans I: 0-7 år Infans II: 5-14 år Juvenilis: år Adultus: år Maturus: år Senilis: över 50 år Då snävare bedömningar varit möjliga har mer exakta åldersintervaller angetts med siffror. (Dimfors 1994:3) Nedan följer en tabell över alla de fynd av barn som har angetts i Dimfors rapport med information om anläggningsnummer, fyndnummer, gravform, gravskick, åldersbestämning, kommentarer och information om andra individer som gravlagts i samma anläggning. Ett antal individer som har identifierats som juvenilis har inte tagits med i tabellen då jag har satt en gräns på 15 år för vad jag anser vara barn. En åldersbestämning som juvenilis, år, anser jag göra chansen för stor att det rör sig om äldre individer. All information i tabellen kommer ifrån Dimfors 1994 och Edenmo 1998.

35 32 Anläggningsnummer Fyndnummer Gravtyp Gravskick Ålder Kommentar Andra individer begravna i samma anläggning? ,125,16 Rund eller rektangulär stensättning Urnebrandgrop 3-4 år Ja, en individ år 25a 45 Inre konstruktion i stensättningen Urnebrandgrop/brandgrop? 3-7 år Två fragment av långa rörben,möjligen djur Ja, en kvinna år 25d 29 Inre konstruktion i stensättningen Urnegrandgrop 3-7 år Troligtvis samma individ som i A25a Ja, en kvinna år Oregelbunden stensättning Benlager 3-7 år Möjligen samma individ som A27c Ja, A27 innehöll totalt minst 2 barn och 3 vuxna individer 27b 188 Inre konstruktion i stensättningen Urnebrandgrop 3-7 år Gravlagd i samma urna som en adult individ. Ja, A27 innehöll totalt minst 2 barn och 3 vuxna individer 27c 106 Inre konstruktion i stensättningen Urnebrandgrop med locksten 0-7 år Långa rörben ifrån en adult invidivid Ja, A27 innehöll totalt minst 2 barn och 3 vuxna individer 27h 111 Inre konstruktion i stensättningen Urnebrandgrop med locksten 5-14 år Ja, A27 innehöll totalt minst 2 barn och 3 vuxna individer 27j 137 Inre konstruktion i stensättningen Urnebrandgrav/grop? 3-7 år Ja, A27 innehöll totalt minst 2 barn och 3 vuxna individer 27k 127 Inre konstruktion i stensättningen Brandlager 0-7 år Ja, A27 innehöll totalt minst 2 barn och 3 vuxna individer 28b 36 Inre konstruktion i stensättningen Benlager 4-8 år Gravlagd med en adultus individ, möjligen samma individer som i 28c Ja, A28 innehöll totalt minst 2 barn, två tonåringar och fyra vuxna 28c 57 Rundad mörkfärgning/sotfläck Urnebrandgrav 5-12,5 år Gravlagd med en adultus individ, möjligen samma individer som i 28b Ja, A28 innehöll totalt minst 2 barn, två tonåringar och fyra vuxna 28d 60 Inre skärvstenkonstruktion med parcellsystem Rensfynd 0-1 år Ja, A28 innehöll totalt minst 2 barn, två tonåringar och fyra vuxna 28d 71 Inre skärvstenkonstruktion med parcellsystem Rensfynd 0-1 år Tillhör förmodligen spädbarnet i A28d VII eller A28d X Ja, A28 innehöll totalt minst 2 barn, två tonåringar och fyra vuxna 28d 72 Inre skärvstenkonstruktion med parcellsystem Rensfynd 0-1 år Tillhör förmodligen spädbarnet i A28d VII Ja, A28 innehöll totalt minst 2 barn, två tonåringar och fyra vuxna 28d IV 69 Rundad stenparcell i NV delen av 28d Urnegrav med locksten 0-1 år Gravlagd med en individ över 18 år, möjligen samma individer som i A28d VII och A28d X Ja, A28 innehöll totalt minst 2 barn, två tonåringar och fyra vuxna 28d VI 73 Oval stenparcell med bikärl av keramik Bikärl 0-1 år Gravlagd med en individ över 18 år, benen kan komma ifrån 28d X Ja, A28 innehöll totalt minst 2 barn, två tonåringar och fyra vuxna 28d VII 75 Oval stenparcell i södra delen av 28d Urnegrav 0-1 år Gravlagd med individ över 18 år,möjligen samma individer som i A28d IV och A28d X Ja, A28 innehöll totalt minst 2 barn, två tonåringar och fyra vuxna 28d VIII 76 Rundad stenparcell med bikärl av keramik Bikärl 0-1 år Möjligen samma spädbarn som i A28d X Ja, A28 innehöll totalt minst 2 barn, två tonåringar och fyra vuxna 28d X 82 Rundadstenparcell i östra delen av 28d benlager 0-1 år Gravlagd med invdivid över 18 år, möjligen samma som A28dIV och A28d VII Ja, A28 innehöll totalt minst 2 barn, två tonåringar och fyra vuxna Rund stensättning Benlager och stenskodd urnegrop 5-10 år Tillhör benlagret i A35a Möjligen, en adult individ som dock kan ha kommit med i fyllnadsmassorna Rund stensättning Benlager och stenskodd urnegrop 5-14 år Tillhör benlagret i A35a Möjligen, en adult individ som dock kan ha kommit med i fyllnadsmassorna 35a 41 Rundad inre stenkonstruktion Benlager 5-10 år Ja, en kvinna år Rund flatmarksgrav Urnebrandgrop 0-2 år Troligen samma individ som F35 Nej Rund flatmarksgrav Urnebrandgrop 0-2 år Troligen samma individ som F33 Nej 43a 128 Rund inre stenkonstruktion i anläggningens centrala del Urnegrav 0-1 år Ja, ett spädbarn 43b 129 Rektangulär inre stenkonstruktion strax öster om A43a Urnegrav 0-1 år Ja, ett spädbarn Rektangulär flatmarksgrav Skelletbegravning i stenkista 5-14 år Nej Rund stensättning Skelletbegravning i stenkista 5-14 år Nej Avlång oregelbunden stensättning Stenskodd urnebrandgrav 4-7 år Nej Oval flatmarksgrav Bengrop med locksten och spridda brända ben 0-7 år Spår av käke från ett barn i en begravning av en individ mellan år, möjligen spår av äldre kremering på samma plats eller så har barnets ben plockats bort och begravts någon annanstans Rund stensättning Bengrop 5-14 år Nej Fig. 15. Tabell över fynden av barn på Carlslundsgravfältet. All information ifrån Dimfors 1994 och Edenmo 1998.

36 Som det framgår utav tabellen verkar det som att det har varit vissa svårigheter att bestämma exakt hur många individer som har gravlagts i de olika gravarna. Dimfors själv anger att 14 individer (24%) av det kremerade individerna har varit under 14 år och åldersfördelningen bland dessa anger hon som följer: 0-1 år: 3 individer 0-7 år: 6 individer 4-8 år: 1 individ 5-14 år: 4 individer (Dimfors 1994:70f) Utöver dessa finns det också två barn bland skelettgravsmaterialet och dessa är båda 5-14 år gamla (Dimfors 1994: 73). Som det framgår utav tabellen så finns det en möjlighet att det har förekommit fragmentering på Carlslundsgravfältet och vissa individer kan ha gravlagts på olika platser inom samma anläggning eller möjligtvis också i olika anläggningar. Fragmentering är ett intressant ämne som Anders Kaliff tar upp i sin bok Fire, Water, Heaven and Earth. Ritual practice and cosmology i ancient Scandinavia: An Indo-European perspective. Kaliff lyfter fram en kosmologisk tolkning där den döda kroppen delas upp och deponeras enligt den rådande kosmologin och därmed återgår till sina grundläggande element samt förenas med de platser och kontexter som har varit viktiga för den kollektiva identiteten (Kaliff 2007:149). Kaliff lyfter också fram att mängden brända ben som återfinns i gravar i Sverige ifrån bronsålder och äldre järnålder ofta är mycket mindre än de mängder som borde finnas kvar efter att en hel kropp har kremerats och tolkar detta som att bara en del av benen placeras i gravarna, och troligtvis inte ben ifrån alla individer som har dött (Kaliff 2007:150f). Fragmentering kan alltså ha varit mycket vanligt under äldre järnålder i Sverige och förklara de möjliga begravningar av individer på flera ställen som vi kan se på Carlslund och Broby gravfälten och de små mängder ben i gravarna under äldre järnålder i allmänhet, men tyvärr är detta inget jag hinner gå in på närmare i denna uppsats. 33

37 4. Diskussion Min undersökning kommer att bestå av två separata diskussioner utifrån mina två frågeställningar. Den första delen kommer utgå ifrån graven A8056 på Brobygravfältet och jag kommer huvudsakligen att försöka ge ett par möjliga förklaringar till vilka som har begravts i graven och varför. I min andra del kommer jag utifrån jämförelser mellan alla gravfält jag har tagit upp att jämföra hur barn har begravts på de olika gravfälten och diskutera eventuella skillnader, likheter och trender och om möjligt diskutera vad som ligger bakom dessa mönster Diskussion av A8056 Antalet individer i A8056 varierar beroende på vilken metod som har använts för att bestämma individantalet. När det osteologiska materialet kombineras med de arkeologiska fyndomständigheterna blir individ antalet i A8056 ca 49 individer varav 37 är barn (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:42f). Att på detta sätt beräkna antalet individer har dock ett antal svårigheter. En utav de största riskfaktorerna när man beräknar antalet individer utifrån fyndomständigheter på detta sätt är att samma individ kan ha gravsatts på flera platser inom samma grav, vilket kan leda till att samma individ räknas flera gånger. Om man tittar på tabellen över gravar ifrån Carlslundsgravfältet ovan så är det tydligt att det åtminstone på Carlslund kan ha förekommit att samma individ har gravlagts flera gånger i samma anläggning. En beräkning av det lägsta antalet barn i A8056 utifrån osteologiska bedömningar ger ett resultat som visar att det som minst ligger 16 barn begravda i A8056. Att beräkna minsta möjliga antal individer medför naturligtvis en rad andra felkällor som till exempel nedbrytning och hanteringen av kroppen efter döden. Det verkliga antalet barn i A8056 bör därför vara någonstans emellan 16 och 37 individer. (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:73) Vi har således att göra med två helt olika antal individer som kan vara begravda i A8056, den naturliga frågan blir då hur dessa olika antal kan tolkas? Om vi börjar med det mycket höga antalet barn som baseras på de arkeologiska fyndomständigheterna så skulle detta kunna tolkas som att vi har att göra med något så ovanligt som en grav ämnad för barn. Andelen barn på gravfält ifrån äldre järnålder är förvisso ofta hög (Hedelin 1997:80) men de ca 75 % barn som finns i A8056 om man utgår ifrån individberäkningen utifrån 34

38 fyndomständigheterna är långt över vad som vanligen återfinns på gravfält ifrån äldre järnålder. Helena Hedelin har i Barngravar speglingar av en verklighet? diskuterat bland annat barnadödligheten under järnåldern. Hedelin utgår ifrån att barnadödligheten under järnålder inte bör ha varit mindre än den var under , vilket var 47 % (Hedelin 1997:81). Andelen barn i A8056 är alltså avsevärt högre än den förväntade dödligheten som uppskattats av Hedelin om vi utgår ifrån det individantal som baseras på fyndomständigheter. En av förklaringarna som ofta används för att förklara att man aldrig hittar den förväntade andelen barn på gravfält ifrån järnålder är att barnen kan ha begravts på separata gravfält/platser (Hedelin 1997:82). A8056 skulle kunna vara ett exempel på en grav som har använts huvudsakligen för att begrava barn, men då återstår frågan om varför 12 vuxna individer har begravts här. För att fortsätta diskussionen om A8056 är en grav avsedd för barn är det viktigt att diskutera vad som avses med begreppet barn. Vem som är ett barn och vad som innefattas av begreppet barn kan många gånger kännas ganska självklart, men vid en snabb titt på hur begreppet barn ser ut runt om i världen idag blir det tydligt att det inte är så enkelt. Gränsen mellan barn och vuxen är inte skarp och den sociala och kulturella mognaden är inte kopplad till en viss ålder (Fahlander 2011:1). Jag har själv utgått ifrån individer under 15 år när jag har använt begreppet barn i min uppsats, men detta beror inte på att jag tror att alla individer under 15 år behandlades likadant under järnålder utan att det helt enkelt måste göras vissa avgränsningar när en undersökning ska göras. Att synen på barn och barndom varierar så kraftigt mellan olika platser och tider kan bero på att den är kopplad till ideologi och sociomateriella omständigheter. En vanlig uppfattning av vad det innebär att vara barn är att barn är oskuldsfulla, spontana, naturliga och ärliga, till skillnad från den kultiverade vuxna individen (Fahlander 2011:1f). Att begreppet barn är svårdefinierat och beror på vilken tid och plats det används i är alltså helt klart, det är också klart att barn inte enbart definieras utifrån ålder. Kan det vara så att A8056 inte är en grav ämnad för barn i meningen unga individer utan istället kanske är en grav för avlidna som på något sett stod utanför begreppet vuxna i området kring Broby? Att barn ofta definieras som motsats eller i kontrast till vuxna har vi diskuterat ovan, kan de äldre individerna ifrån A8056 har tillhört andra grupper som på 35

39 något sett inte sågs som vuxna? De äldre individerna i A8056 utgörs av totalt 12 fynd, 3 individer mellan år, 4 individer mellan år och 5 individer mellan Inom alla samhällen finns det vissa grupper med individer som utelämnas och ofta görs detta för att majoriteten av samhället bättre ska kunna definiera sig själva. Alla som på något sätt är oönskade riskerar att kategoriseras som de andra av en majoritetsgrupp av befolkningen. Utelämnandet av personer som är mentalt sjuka och/eller psykiskt eller fysiskt handikappade beror inte enbart på att dessa personer kan anses förkroppsliga de andra utan även på att alla individer plötsligt kan drabbas av någon av dessa åkommor och därmed snabbt bli förflyttade till gruppen de andra (Hubbert 2000:3f). Utelämnande ur majoritetsgruppen på grund av till exempel mentala handikapp kan ha varit både positiv och negativ, en person kan ha blivit sedd som galen och blivit socialt utstött men en person kan också ha fått till exempel speciella religiösa roller som gett en hög status. Oavsett om uteslutande har haft negativa eller positiva konsekvenser så kan det ha gett upphov till avvikande begravningar. Avvikande begravningar innebär en begravning som skiljer sig ifrån den normala begravningen under perioden och detta kan ha både positiva och negativa orsaker. (Aspöck 2008:17ff) Jag tycker det vore intressant att diskutera huruvida de äldre individerna i A8056 skulle kunna vara begravda på ett avvikande sätt, i en grav annars avsedd för barn, och vad som skulle kunna ligga bakom detta. Jag kommer att använda kategorin fullt friska vuxna som majoritetsgrupp i denna diskussion då barn som vi diskuterat ovan ofta står utanför gruppen vuxna och det vore därför intressant att diskutera om de äldre individerna i A8056 också kan ha stått utanför denna grupp. Den kanske mest naturliga gruppen att tänka sig som kan ha ansetts stå utanför gruppen vuxna men inte vara barn är gamla individer och anledningarna till att de kan ha ansetts stå utanför gruppen vuxna kan ha varit många. Med en hög ålder kan en individs förmåga att till exempel jaga eller bruka mark och därmed försörja sig själv ha minskat vilket bör ha lett till ett ökat beroende av andra människor, vilket kan ha gjort att gamla individer på vissa sätt har liknat barn som också bör ha haft ett större beroende på andra människor än en vuxen fullt frisk individ. Gamla människor kan också ha setts som skiljda ifrån vuxna individer då de på grund av sin höga ålder kan ha vördats som mycket erfarna och visa. Varför denna vördnad ska ha lett till att dessa individer begravts tillsammans med mestadels barn kan vara svårare att förklara men kanske dessa individer kan ha setts som potentiellt farliga i döden 36

40 och därför begravts skilt ifrån andra individer. Med en hög ålder kan också olika åldersrelaterade svårigheter som till exempel demens ha gjort att vissa äldre individer inte längre sågs som vuxna. En annan grupp som på annan grund än ålder kan ha ansetts skilda ifrån vuxna är människor med olika psykiska eller fysiska handikapp. Olika typer utav psykiska handikapp och sjukdomar kan naturligtvis leda till en oändlig rad av symptom och komplikationer vilket kan ha gjort att en individ inte ansågs som fullt frisk vuxen. Psykiska sjukdomar och handikapp är naturligtvis mycket svåra för att inte säga omöjliga att se i det arkeologiska materialet men jag anser ändå att det är en intressant sak att ta upp. Vissa psykiska problem som till exempel kan ha gjort en individ mycket aggressiv kan ha lett till att individen har ansetts som farlig och oberäknelig, vilket i sin tur har gjort att individen inte ansetts lämplig att begrava på ett vanligt gravfält. Andra psykiska åkommor som kan ha gjort en individ mindre förmögen att ta hand om sig själv och lett till ett större beroende av andra människor kan ha gjort att individen av sin samtid sågs som mer liknande ett barn än en vuxen, och därmed mer lämplig att begrava bland barn än på ett vanligt gravfält. Fysiska skador och missbildningar kan också ha gjort att en individ inte ansågs som vuxen. Olika former av fysiska skador eller missbildningar som har gjort en person oförmögen att bidra till sin egen och gruppens försörjning kan, likt psykiska problem med samma konsekvenser, ha gjort att en person inte har setts som vuxen och därmed inte lämplig att begrava på ett vanligt gravfält. Extraordinära fysiska abnormiteter kan ha gjort att en person sågs som konstig eller farlig, vilket kan ha gjort att begravning på ett vanligt gravfält inte har ansetts lämplig. Fysiska skador och sjukliga förändringar är naturligtvis lättare att se i ett gravmaterial än psykiska skador, men på ett kremerat material är det fortfarande svårt att se då fragmenteringen kan ha förstört alla spår av skador och sjukliga förändringar. Ifrån Brobygravfältet finns det enbart en skada som kunnat hittas i materialet. I fynd nummer 4 ifrån A8056 finns det två fragment av lårben som visar att benet varit brutet innan döden och att läkningen har påbörjats (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:70). Ännu en omständighet som skulle kunna förklara varför vuxna individer har gravlagts med mestadels barn är att det kan ha rört sig om främlingar. Om de vuxna individer som återfunnits i A8056 har varit bosatta på en annan plats än i närheten av Broby eller på något annat sätt inte har varit en del utav den lokala gruppen skulle detta kunna förklara varför de 37

41 har begravts med andra individer som har setts som skiljda ifrån den lokala gruppen vuxna individer, det vill säga barnen. Alla ovanstående försök att förklara förekomsten utav vuxna individer i en grav som till stor del innehåller barn är naturligtvis enbart förslag för tolkningar. Jag personligen ser två huvudsakliga problem när det kommer till att tolka A8056 som en grav speciellt tillägnad barn och ett par utvalda vuxna, och det första problemet är de olika individantalen. Den beräkning som har gett oss det mycket stora antalet barn i graven är helt enkelt för osäker för att kunna ge oss några konkreta svar. Att barn mycket väl kan ha begravts på olika platser inom en grav visas mycket tydligt i till exempel materialet ifrån Carlslundsgravfältet och om så är fallet i A8056 så blir antalet barn troligtvis mycket lägre än det smått fantastiska 37 barn som hittats i beräkningen baserad på fyndomständigheter. Om vi istället utgår ifrån det osteologiskt fastställda minsta antalet barn i A8056, 16, får vi istället en grav som innehåller 16 barn och 12 vuxna. 16 barn och 12 vuxna är fortfarande en högre andel barn än vad som är vanligt i gravmaterialet, men enligt min åsikt inte en tillräcklig skillnad för att rättfärdiga en tolkning som barngrav. Det andra problemet med att tolka A8056 som en grav tillägnad barn är det faktum att barn är relativt vanliga på gravfält ifrån äldre järnålder. Att barn är relativt vanliga på gravfälten ifrån äldre järnålder skulle kunna peka på att det inte fanns någon större skillnad på hur barn och vuxna hanterades i och med sin död under denna period, eller åtminstone inte någon skillnad som gjorde det nödvändigt att separera barnen ifrån de vuxna genom egna gravar och gravfält. Om A8056 inte har varit en grav avsedd för barn och utvalda vuxna individer, vad kan det då har varit? Med utgångspunkt i det osteologiskt fastställda minsta antalet barn, som ger 16 barn och 12 vuxna individer i graven, skulle jag vilja föreslå möjligheten att A8056 har varit en grav som tillhört en familj eller mindre grupp människor vid Broby. 57 %, 16 av 28, är fortfarande en högre andel barn än den Helena Hedelin fann då hon gemförde några mellansvenska gravfält ifrån äldre järnålder, i Hedelins material låg andelen barn mellan 15-32% (Hedelin 1997:80). Även inom Hedelins relativt lilla material, 8 gravfält, återfinns en stor variation inom andelen barn på gravfälten, 17 %. Inget utav Hedelins exempel uppnår dock den förväntade dödligheten bland barn som hon själv föreslår. Hedelin föreslår en hypotes 38

42 att barnadödligheten under järnålder bör ha varit åtminstone lika hög som den var under åren i Sverige, då barn 0-14 år stod för 47 % av dödsfallen. De allra yngsta var oftast de som drabbades hårda och av det totala antalet dödsfall under stod barn under 4 år för 40 % (Hedelin 1997:81f). Hedelins antagande att barn ska ha stått för åtminstone 47 % av dödsfallen under järnålder skulle mycket väl kunna ha gett oss de 57 % barn vi med säkerhet kan se i A8056 vilket skulle kunna tyda på att A8056 snarare har fungerat som en begravningsplats åt en eller flera familjer eller grupper i området kring Broby än som en grav specifikt åt barn och utvalda vuxna individer. Som vi diskuterat ovan så skulle andelen barn jämfört med vuxna i A8056 kunna tyda på att graven tillhört en familj eller grupp och inte varit en plats specifikt för barn, jag skulle vilja påstå att även antalet individer och användningsperioden för graven skulle kunna tyda på samma sak. Användningen utav A8056 pågår ungefär 100 år (Sundberg 2008:277) och jag anser att antalet individer, 16 barn och 12 vuxna, skulle kunna vara rimligt för antalet dödsfall inom en familj eller mindre grupp människor under denna tidsperiod. Begreppet familj är naturligtvis problematiskt då det säkerligen var minst lika varierande under järnåldern som idag. Familjen under järnåldern bör utöver det vi räkna som familj idag, mor, far och barn, även ha inkluderat nära släktingar, slavar och fria tjänare (Brink 2009:83). Familjen under järnåldern är som sagt ett svårdefinierat begrepp och kan mycket väl ha sett ut på många olika sätt men jag anser det fortfarande rimligt att antalet individer i A8056 kan vara resultat av en grav gemensam för en mindre familj eller grupp. På Åbygravfältet finns det en grav som kan vara intressant att jämföra med A8056 och det är A1. A1 på Åbygravfältet består utav en enskiktad stenpackning av skärvsten och är 10x12 meter stor, på grund av skador kan den ursprungliga formen tyvärr inte avgöras. Av de 30 individer som identifierats i A1 så har 7 identifierats som barn i rapporten, inklusive barnet ifrån A57 som troligen hört till A1, (Äijä 1993:31) och av dessa har jag valt bort en individ som inte kunde bestämmas närmare än till juvenil och inte inkluderat denna i min tabell. A1 har daterats till förromersk och romersk järnålder och har tolkats som en familjegrav (Äijä 1993:31f) Det finns en rad likheter mellan A1 och A8056 som till exempel skärvstenspackningen, dateringen och antalet individer och ett par olikheter som till exempel avsaknaden av mittblock och den mindre andelen barn i A1. Jag anser ändå att A1 är en intressant jämförelse då det visar att familjer kan ha begravts tillsammans i 39

43 gemensamma gravar. Utöver ben och keramik så finns det tyvärr inte så många fynd i A8056 som kan hjälpa oss att tolka graven, men jag ska ändå snabbt diskutera vad de få fynden kan betyda. De enda fynden som inte utgjordes av ben eller keramik i A8056 var ett par skäror på en ring, tre malstenslöpare och en malstensunderliggare (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:12). Skärorna kan dateras till yngre järnålder och har därmed lagts ner i graven långt efter att den gått ur bruk, kanske i samband med att platsen återigen togs i bruk som gravfält (Sundberg 2008:276) Malstenarna kan kopplas till fruktbarhet och liv och död (Welinder 2004:212f) och skulle kunna tyda på att A8056 har haft ett symboliskt värde för liv, död och återfödelse Diskussion av barnbegravningar på alla gravfält I denna del av analysen ska jag flytta fokuset ifrån graven vid Broby och bredda perspektivet för att diskutera hur barn har begravts under äldre järnåldern utifrån de gravfälten jag diskuterat, Broby, Carlundslund, Jordbro och Åby. Jag kommer inte att göra någon statistisk analys av materialet då jag anser att det finns för många felkällor för att med säkerhet kunna säga att X % barn har begravts på ett visst sätt. Felkällor som skulle kunna påverkar en statistisk analys är till exempel att mängden barn i vissa gravar är osäker och det faktum att vissa gravar kan ha en annan datering än äldre järnålder. Istället för en statistisk analys kommer jag att föra en kritisk diskussion rörande likheter och skillnader mellan gravfälten och hur barnbegravningarna har sett ut. Till att börja med så kommer jag att diskutera hur gravformerna har sett ut bland de gravar som har innehållit barn. Gravfält ifrån äldre järnålder i Sverige kännetecknas av en stor variation bland gravformerna (Äijä 1993:14) och utifrån min undersökning kan jag säga att det samma gäller för barnen på de gravfält jag har undersökt. Oregelbundna stensättningar, runda stensättningar, sexkantiga stensättningar, flatmarksgravar och gravar utan synlig överbyggnad är bara ett par av de många olika gravformer som har använts för att begrava barn på de gravfält som jag har undersökt. En tendens jag har sett är att inga barn har begravts i tresidiga stensättningar på Carlslund och Åby men däremot har två barn begravts i tresidiga stensättningar på Jordbrogravfältet. På Jordbro och Carslund har inga barn begravts i sexkantiga stensättningar men på Åby har två barn begravts i sexkantiga stensättningar. 40

44 Tendenser som dessa två exempel går att finna men överlag skulle jag säga att gravformerna för barngravarna uppvisar en stor variation inom gravfälten och det verkar inte ha funnits några speciella gravformer som är exklusiva för barn. Den kanske mest intressanta kopplingen mellan barn och gravform som jag har hittat rör anläggningar med flera barn begravda och skärvsten. På Brobygravfältet finns A8056 där barn har begravts tillsammans med 12 vuxna individer, på Åbygravfältet finns A1 där 6 barn (och en juvenil individ) och 23 vuxna individer har begravts och på Carlslund finns A25, A27, A28 och A43 där alla utom A25 innehåller minst 2 barn. Alla dessa anläggningar kan dateras till förromersk järnålder och de är alla uppbyggda av skärvsten, om än i olika former. Skärvsten och dess funktion har diskuterats flitigt och på senare år har forskningen mer och mer handlat om skärvstenens symboliska betydelse. I södra och mellersta Sverige hittas skärvsten i både boplatsmiljöer och i gravmiljöer och en förklaring för detta skulle kunna vara att forntidens människor inte delat upp rummet i sakralt och profant på samma sätt som vi gör idag (Hellerström 2007:246). Skärvsten bildas när sten hettas upp och sedan spricker när den kyls ner. Enligt vissa religionsvetenskapliga teorier så innebär kremeringen av en människa att själen släpps fri och kanske en liknande tolkning av vad som sker när stenen spricker skulle kunna förklara valet av skärvsten som byggnadsmaterial i gravar (Johansson 1998:3ff). Valet att begrava barn i anläggningar av skärvsten skulle kunna motiveras av skärvstenens sprickande som en metafor för själens frisläppande i och med kremeringen. Många forskare har sett en koppling mellan kremeringsgravskick och bruket av skärvsten (Victor 2007:236). Sten fyller en viktig funktion vid kremering som en stabil grund åt bålet och stenen möjliggör också luftgenomströmning. När bålet brunnit ner så har stenen som används som grund förvandlats till skärvsten (Victor 2007: 237) vilket kanske har setts som en metafor för kroppens förvandling i och med kremeringen. Skärvstenshögar har ofta tolkats som avfallshögar på grund av att de innehåller trasiga föremål (Victor 2007:242) men intresset för förekomsten av mänskliga ben i skärvstenshögar har ökat under senare år (Thedéen 2004:150). Martin Rundkvist har undersökt 42 skärvstenshögar i Stockholmsområdet och funnit att 23,8 % utav de undersökta högarna innehåller gravgömmor och 40 % av de undersökta högarna som daterats till yngre bronsålder innehåller gravgömmor, vilket gjort att Rundkvist anser att skärvstenhögar ifrån bronsåldern i östligaste Mälardalen kan ses som ett mellanting mellan sophögar och gravanläggningar 41

45 (Rundkvist 1994:89). Skärvsten har alltså använts för att begrava människor under lång tid och det finns en mängd symbolik som skulle kunna förklara denna koppling. Vad skulle då kunna förklara denna möjliga koppling mellan barn och skärvsten? Jag kan tyvärr inte ge någon bra förklaring till varför det finns en tendens till att begrava barn, ofta flera barn, i anläggningar av skärvsten. Både barn och vuxna har begravts i skärvstensanläggningar och i anläggningar av annan sten och jag kan inte se något som verkar ha avgjort vilka som har begravts i skärvstensanläggningar. Möjligen har det varit en preferens hos vissa grupper eller familjer som har avgjort om en grav har byggts av skärvsten eller av annan sten eller så har skärvstens använts då den bakomliggande symboliken har varit extra viktig. När det gäller det inre gravskicket finns det likt gravformerna en stor variation inom och mellan gravfälten. Kremeringar är absolut vanligast och bland kremeringar finns till exempel urnegropar, urnebrandgropar, brandlager och bengropar representerade. Bland kremeringarna är de vanligaste formerna urnegropar och urnebrandgropar, vilket också var fallet för alla undersökta gravar på det tre gravfälten som använts som jämförelsematerial (Edenmo 1998: 21, Äijä 1993: 39 och Äijä 1998:29). Det verkar alltså som att det inte har funnits någon form av inre gravskick som har varit speciellt kopplat till barn utan det inre gravskicket för barn följer de mönster som återfinns för hela gravfälten. Kremeringar är absolut vanligast men det finns tre exempel på skelettbegravningar i mitt material. På Carlslund har vi anläggningarna A47 och A99 och båda anläggningarna innehåller en individ vardera. Individerna i A47 och A99 är båda mellan 5-14 år och har begravts i stenkistor, A47 är en rektangulär flatmarksgrav och A99 är en rund stensättning. På Åbygravfältet finns det ett exempel på ett barn som begravts i en skelettgrav och det är i A234. Individen i A234 är mellan 6-12 år och gravformen är en grav utan överbyggnad. På Jordbrogravfältet har inga skelettbegravningar påträffats (Äijä 1998:29). På Åbygravfältet utgjordes 18 av 219 undersökta anläggningar av skelettgravar (ca 8% ) (Äijä 1993:43) och på Carlslund så utgjordes ca 35 % utav gravarna av skelettgravar (Edenmo 1998:21). Det verkar alltså som att barn inte har begravts i skelettgravar i samma utsträckning som vuxna individer. Symboliken bakom kremering har tolkats på många olika sätt och ofta kopplas kremering till tankar om själens resa till nästa liv och till förvandlingen utav de döda till förfäder (Williams 2008:251). Möjligen skulle förklaringen till varför barn 42

46 sällan begravs i skelettgravar finnas i synen på ett barns själ. Kanske ansåg man att barnets själ på något sätt behövde extra hjälp att klara sig vidare till nästa liv eller så kan det ha varit extra viktig för gruppen att försäkra sig om att ett barns själ inte blev kvar efter begravningen och därför valde man mer sällan att begrava barn i skelettgravar. Om anledningen till att barn sällan begravs i skelettgravar beror på att deras själ på något sätt behöver hjälp att klara sig vidare till nästa liv eller något liknande skulle detta eventuell också kunna förklara tendensen att begrava barn i anläggningar av skärvsten då den spruckna stenen kan ha setts som en metafor eller hjälpmedel för själens frisläppande. Majoriteten av begravningarna på alla mina undersökta gravfält är kremeringar och skelettgravarna utgör alltså ett undantag ifrån normen och det skulle kunna vara så att barn mer sällan uppfyller de krav eller omständigheter som lett till en skelettbegravning, snarare än att det har varit extra viktigt att kremera de döda barnen. När det gäller antalet individer i gravarna som innehåller barn så finns det flera exempel ifrån både Carlslund och Åby där barn har placerats i samma anläggningar som en eller flera andra individer. På Åby så finns det tio dubbelbisättningar och i hälften av dessa fanns det barn (Äijä 1993:50) och även på Carlslund finns det exempel på dubbelbisättningar. Jordbro intar alltså en särställning i och med att alla individer ifrån Jordbro har gravlagts ensamma i sina egna anläggningar och att det inte finns några skelettgravar. Detta skulle kunna vara en lokal tradition som har funnits hos den grupp som har gravlagt sina döda på Jordbrogravfältet men det finns ett stort problem med denna tolkning och det är storleken på materialet ifrån Jordbrogravfältet. 67 anläggningar har undersökts på Jordbrogravfältet (Äijä 1998:15) jämfört med 84 gravar på Carlslund (Edenmo 1998:12) och 218 anläggningar på Åbygravfältet (Äijä 1998:43) och enbart en liten del av Jordbrogravfältet har undersökts, det finns alltså en möjlighet att gravar med flera individer och gravar med dubbelbisättningar finns på de delar av Jordbrogravfältet som inte har undersökts. Barnbegravningar under äldre järnålder i Mälardalen visar upp en bild som på många sätt speglar den bild som gäller begravningar under denna period i allmänhet, stor variation inom gravformer och inre gravskick. Vad kan detta säga om synen på barn under järnålder och om samhället under äldre järnålder i stort? Begreppet barn och vad det innebär att vara barn 43

47 har som sagt varierat stort mellan olika perioder och samhällen och ålder är inte den enda avgörande faktorn av vem som är barn och inte. En vanlig uppfattning är att barn kan definieras i motsats till den kultiverade vuxna individen som till exempel oskyldig och spontan (Fahlander 2011:1f). De stora likheterna i hur barn och vuxna begravs under äldre järnålder tyder inte på att det finns någon större skillnad mellan barn och vuxna som behöver manifisteras i hur de begravs. Personligen tror jag att barn, åtminstone unga barn, har setts som skilda ifrån vuxna på vissa sätt även under järnålder men att denna skillnad inte har behövt manifisteras i gravarna. Det finns en möjlighet att barn har hanterats annorlunda än vuxna individer efter döden men att detta har skett på sätt som inte speglas i gravmaterial, olika ritualer och hanteringen av den döda kroppen kan ha skiljt sig mycket åt för barn och vuxna men de flesta eventuella spåren av detta har troligtvis försvunnit i och med kremeringen. Den stora variationen som kan ses i både barnbegravningarna och på gravfälten i helhet skulle kunna tyda på att samhället under äldre järnålder hade utrymme för stora individuella uttryck i hur man begraver sina döda. Denna stora frihet i uttryck vid begravningar skulle kunna tyda på en rad saker, till exempel att människorna under äldre järnålder inte var intresserade av att uttrycka social status eller grupptillhörighet i gravformer och gravskick. Det skulle också kunna tyda på att det fanns en stor mängd sociala roller och statusar som gett upphov till de många olika gravformerna eller att det var så pass tydligt uttryckt på andra sätt vilken social roll och status en individ haft att det inte var nödvändigt att klargöra detta med gravform, vilket gjort att folk valt gravform efter andra kriterier. 5. Slutsatser 5.1 Slutsatser A8056 A8056 är på många sätt en ovanlig och unik grav som kan tolkas på en rad olika sätt och jag anser att den viktigaste frågan när man ska tolka A8056 är vilket individantal man utgår ifrån. Antalet individer som ligger begravda i A8056 kan variera mellan 28 och 49 individer beroende på hur man väljer att beräkna antalet barn i graven. Utgår man ifrån fyndomständigheterna i graven så får man fram en siffra som är 37 barn och 12 vuxna individer i graven men utgår man istället från det antal individer som kan säkerställas osteologiskt får man fram 16 barn och 12 vuxna. Vilket antal individer man utgår ifrån har 44

48 såklart en stor påverkan på hur graven kan tolkas och jag har därför valt att presentera tolkningar för båda antalen individer. Min första tolkning utgår ifrån det högre antalet individer, 37 barn och 12 vuxna, vilket gör A8056 till en mycket ovanlig grav i Sverige. Barn är förvisso vanligare på gravfält ifrån äldre järnålder än under till exempel yngre järnålder, men att 37 av 49 individer är barn är mycket ovanligt. Karin Sundberg gör tolkningen att A8056 är en grav för barn (Sundberg 2008:277) vilket definitivt känns troligt med tanke på det höga antalet barn men en spännande följdfråga blir då varför vissa vuxna individer har begravts i graven? En tolkning jag skulle vilja föreslå för de vuxna individerna i A8056 är att det rör sig om individer som på ett eller annat sätt har stått utanför gruppen fullt friska vuxna individer. Att barn ofta definieras som motsats till vuxna individer har vi diskuterat och de finns även andra grupper som kan definieras i och med sitt uteslutande ur majoritetsgruppen vuxna. Exempel på individer som kan ha stått utanför en hypotetisk majoritetsgrupp som har utgjorts av friska vuxna individer är till exempel individer med olika typer av fysiska och psykiska handikapp eller skador och främlingar. Olika typer av psykiska och fysiska handikapp eller skador kan naturligtvis ha en rad olika konsekvenser beroende på när och inom vilket samhälle individen befinner sig. Vissa handikapp kanske har inneburit att en individ inte har kunnat bidra till gruppens försörjning på det sätt som förväntas av en vuxen individ och därmed har uteslutits ur gruppen vuxna och därmed begravts med andra individer som inte ansetts tillhöra gruppen vuxna, nämligen barnen. Främlingar kan också ha setts som tillhörande en annan grupp än den vuxna majoritetsgruppen och därmed begravts annorlunda än en vuxen individ ifrån det lokala området. Jag har två huvudsakliga problem med tolkningen att A8056 är en grav för barn och andra individer som stått utanför majoritetsgruppen vuxna och det är individantalsberäkningen och det faktum att barn på många andra gravfält har gravlagts på samma sätt vuxna, vilket skulle kunna tyda på att gruppen barn inte har ansetts behöva gravläggas annorlunda än vuxna. Individantalsberäkningen som gett oss antalet 37 barn i A8056 baseras på fyndomständigheter och som vi sett på bland annat Carlslund är det mycket möjligt att samma individ kan ha gravlagts på flera platser i samma anläggning, vilket skulle kunna innebära att A8056 kanske innehåller långt färre barn och därmed göra det mindre troligt att 45

49 det är en grav för barn och andra grupper som stått utanför majoritetsgruppen vuxna. Att barn har begravts på samma sätt som vuxna på många andra gravfält ifrån äldre järnålder skulle kunna innebära att gruppen barn inte har krävt en speciell begravning, vilket skulle kunna innebära att de vuxna som har begravts med de många barnen inte heller har tillhört någon speciell grupp. Min andra tolkning utav A8056 kommer istället utgå ifrån det längre antalet individer som har säkerställts osteologiskt, 16 barn och 12 vuxna. Utifrån Helena Hedelins föreslagna barnadödlighet på åtminstone 47 % under järnåldern som diskuterats tidigare så skulle jag vilja påstå att den osteologiskt fastslagna minsta antalet individer i A8056, 16 barn och 12 vuxna, vore rimligt för en grav där alla individer ur en lokal grupp eller familj har begravts. Hedelin har undersökt en rad gravfält från äldre järnålder i Mellansverige och funnit att omkring % av de gravlagda var barn (Hedelin 1997:80). De 57 % barn vi ser i A8056 är förvisso högre än Hedelins siffror ifrån andra gravfält under äldre järnålder men 57 % barn i en grav är inte orimligt under en period med en förslagen barnadödlighet på åtminstone 47 %. Hedelin har också påpekat under perioden hon använt för att uppskatta barnadödligheten under järnåldern, , så stod barn under 1 år för 40 % av det totala antalet dödsfall (Hedelin 1997:81) och i A8056 kan vi ses att barn under 1 år står för ca 35 % av det lägre individantalet. Graven A1 ifrån Åbygravfältet utgör en intressant jämförelse med A8056 ifrån Broby. A1 ifrån Åby är en ca 10x12 meter stor oregelbunden stensättning av skärvsten där ca 29 individer har gravlagts (Äijä 1993:31). I A1 har 6 barn (och en juvenil) individ gravlagts. Graven har daterats till förromersk och romersk järnålder och det dominerande gravskicket var urnegropen. Graven har tolkats som en familjegrav (Äijä 1993:31f) Det finns en del likheter som jag tycker gör det intressant att jämföra A1 ifrån Åby med A8056 ifrån Broby. Likheterna är skärvstenspackningen, dateringen och antalet individer men det finns också en del olikheter som till exempel avsaknaden av mittblock i A1 och andelen barn. A1 visar att familjer eller grupper kan ha begravts gemensamt i gravar av skärvsten och detta gör det möjligt att A8056 kan ha varit en familjegrav. Om A8056 har varit en familjegrav så finns det en fråga som kvarstår : varför är så många barn begravda där? Andelen barn i A8056 är högre än både det som är vanligt på gravfält ifrån äldre järnålder och den barnadödlighet som Helena Hedelin har föreslagit för 46

50 järnåldern. Varför andelen barn i A8056 är så hög är naturligtvis mycket svårt att säga, det skulle kunna ha att göra med ovanligt bra bevaringsförhållanden för brända ben, annorlunda gravritualer som lämnat mer kvar av individen för arkeologer att hitta eller att den grupp eller familj som nyttjat A8056 helt enkelt till större utsträckning har begravt sina barn på samma gravfält/ i samma grav istället för att placera vissa barn någon annanstans. För att sammanfatta mina tolkningar av A8056 kan man säga att jag har presenterat två alternativa tolkningar baserat på de två olika antalen individer som kan finnas i graven. Utifrån det högre antalet individer, 37 barn och 12 vuxna, har jag presenterat en tolkning som säger att A8056 kan ha varit en grav för barn och andra individer som på olika sätt kan ha stått utanför en hypotetisk majoritetsgrupp som bestått av fullt friska vuxna individer. Utifrån det lägre antalet individer i A8056, 16 barn och 12 vuxna, har jag presenterat tolkningen att A8056 kan ha varit en gemensam grav för en familj eller grupp i området kring Broby Slutsatser av diskussion av barnbegravningar på alla gravfält Gravfält ifrån äldre järnålder i Sverige karakteriseras ofta utav en stor variation i gravformerna (Äijä 1993:14) och det kan sägas vara sant även när det gäller barngravar ifrån samma tid. I mitt material har jag sett en stor variation när det gäller de gravformer som har använts vid begravningar av barn, till exempel flatmarksgravar, runda och oregelbundna stensättningar är alla vanliga. Vissa tendenser som till exempel att 2 barn har begravts i sexkantiga stensättningar på Åby men inte någon annanstans i mitt material och att två barn har begravts i tresidiga stensättningar på Jordbrogravfältet men ingen annanstans i mitt material har kunnat konstateras. Trots att vissa tendenser har kunnat ses i materialet skulle jag vilja säga att barngravar under äldre järnålder följer samma mönster som begravningar i allmänhet under perioden och visar upp en stor variation.jag har inte kunnat se någon gravform som är exklusivt kopplad till barn. En intressant tendens som har kommit fram i min undersökning är en möjlig koppling mellan barnbegravningar och skärvsten. A8056 ifrån Broby, A1 ifrån Åby och A27, A28 och A43 ifrån Carlslund är alla anläggningar av skärvsten där åtminstone 2 barn har begravts, även A25 ifrån Carlslund är en anläggning av skärvsten men där har endast ett barn begravts. Gravarna har olika former men kan alla dateras till förromersk järnålder. Varför man ofta valt att 47

51 begrava barn, oftast flera barn, i anläggningar av skärvsten vore en intressant fråga för fortsatt forskning. Det inre gravskicket visar liksom gravformerna också upp en stor variation och bland annat urnegropar, brandlager, benlager och urnegravar finns representerade. På Carlslund, Åby och Jordbro var de vanligaste gravskicken för hela gravfälten urnegropen och urnebrandgropen (Edenmo 1998: 21, Äijä 1993: 39 och Äijä 1998:29) och detta var också fallet för barnbegravningarna. På Åbygravfältet var 18 av 219 undersökta anläggningar skelettgravar (Äijä 1993:43) och på Carslund var ca 35 % av de undersökta gravarna skelettgravar (Edenmo 1998:21) men bland barnen finns det endast 3 skelettgravar, 2 ifrån Carslund och 1 ifrån Åby. Kremering ses ofta som nämnts tidigare som ett sätt att släppa en människas själ fri och att skapa förfäder och kanske detta har varit extra viktigt för barn, vilket skulle kunna förklara varför barn begravs i skelettgravar mer sällan än vuxna individer. Om anledningen till att barn kremeras oftare än vuxna har varit ett större behov av hjälp att släppa barnets själ fritt skulle detta kanske också kunna förklara kopplingen mellan barn och skärvsten, där skärvstenens sprickande kan ha setts som en metafor eller hjälp för själens frisläppande. Det är dock viktigt att ha i åtanke att kremeringar utgör majoriteten utav alla begravningar på de gravfält jag har undersökt och det faktum att barn mer sällan begravs i skelettgravar skulle kunna bero på att de mer sällan uppfyller de krav eller kriterier som lett fram till en skelettbegravning. Materialet ifrån Broby, Carlslund och Åby visar alla tydligt att barn kan ha begravts både i sina egna gravar och i anläggningar med en eller flera andra individer. Ifrån Carlslund och Åbygravfältet finns det också exempel på dubbelbisättningar. Jordbrogravfältet sticker ut ifrån de andra gravfälten när det gäller antalet individer i anläggningarna i och med att alla individer har gravlagts i sin egen grav. Jordbro och A8056 ifrån Broby skiljer sig också ifrån Carlslund och Åby i och med att det inte finns några skelettgravar. Dessa tendenser skulle kunna vara resultatet utav olika lokala traditioner men när det gäller Jordbrogravfältet är det viktigt att tänka på att enbart en liten del av gravfältet är undersökt. Det skulle kunna finnas gravar på den ickeundersökta delen av Jordbrogravfältet som innehåller både flera individer och skelettgravar. För att sammanfatta mina slutsatser efter jämförelsen av barngravar ifrån Jordbro; Broby, Åby och Carlslund kan man säga att det i det stora hela ser ganska liknande ut mellan de 48

52 olika gravfälten. Gravformerna och gravskicket visar upp en stor variation, vilket liknar situationen för gravar ifrån äldre järnålder i allmänhet. Vissa tendenser när det gäller gravformer finns, till exempel att barn bara har gravlagts i sexsidiga stensättningar på Åbygravfältet och i tresidiga stensättningar på Jordbrogravfältet. Den kanske intressantaste tendensen jag har kunnat finna är tendensen att gravlägga barn, oftast flera barn, i gravar av skärvsten. Denna tendens skulle kunna vara resultatet av en preferens för skärvsten hos vissa grupper eller möjligen att skärvstenens sprickande har setts som en metafor för själens frisläppande i och med kremeringen, vilket kan ha ansetts gynna barn. Det inre gravskicket domineras av kremeringar och det vanligaste gravskicket är urnegropen och urnebrandgropen. Barn verkar inte ha gravlagts i skelettgravar lika ofta som vuxna, vilket skulle kunna tyda på att kremeringen har varit extra viktig för barnen. Barn har gravlagts både ensamma och i anläggningar med en eller flera andra individer och dubbelbisättningar förekommer på Åby och Carlslund. Jordbrogravfältet sticker ut i detta sammanhang då alla individer på Jordbrogravfältet har gravlagts ensamma i sina egna gravar, detta skulle kunna vara en lokal tradition eller ett resultat av att enbart en liten del av Jordbrogravfältet har grävts ut och gravarna med flera individer helt enkelt finns på en annan del av gravfältet. Barnbegravningar under äldre järnålder ser på många sätt ut som typiska begravningar under perioden och karakteriseras av stor variation inom gravform och inre gravskick. Definitionen av barn och barndom har som sagt skiftat kraftigt mellan kulturer och i olika tidsperioder men ett vanligt sätt att definiera barn är att göra det i motsats till den kultiverade vuxna individen (Fahlander 2011:1f). Det faktum att barnbegravningar och begravningar av vuxna under äldre järnålder i Mälardalen liknar varandra på så många sätt skulle kunna tyda på att det inte har funnits någon skillnad mellan barn och vuxna som har behövt manifisteras i begravningarna. Personligen tror jag att åtminstone små barn har setts som skilda ifrån vuxna på olika sätt men denna skillnad kanske inte har behövt manifisteras i begravningarna. Det är också möjligt att ritualer och annat rörande begravningarna har skilt sig åt mellan barn och vuxna men att dessa skillnader inte går att spåra i materialet som finns kvar idag. Denna stora variation i gravform och inre gravskick som karakteriserar gravfält ifrån äldre järnålder skulle kunna tyda en rad saker, till exempel att människorna inte varit intresserade av att uttrycka social status och grupptillhörighet i gravform och 49

53 gravskick. Det är också möjligt att det funnits många sociala roller och statusar som lett fram till denna stora variation av gravform och gravskick eller att social status och roll uttryckts så tydligt på andra sätt att det inte funnits ett behov av att uttrycka det i gravform och gravskick, vilket gjort att valet av gravform och gravskick styrts av andra kriterier. 6. Sammanfattning Barn har länge varit en grupp som har varit föga undersökt inom både historisk och arkeologisk forskning men på senare år har intresset för barn ökat och forskning om barn och barns liv är idag ett populärt ämne inom både arkeologi och historia. Julie Wileman har i sin bok Hide and Seek: The Archaeology of Childhood bland annat diskuterat varför barn har försummats inom arkeologisk och historisk forskning. Wileman menar att akademiker under 1800-talet och tidigt 1900-tal har fokuserat på ämnen så som materiella, industriella och kulturella processer och produktion och att kvinnor och barn som bäst har setts som passiva mottagare, om de överhuvudtaget har ansetts som delaktiga. Ursäkter som ofta lyfts fram för att förklara försummandet av barn inom forskningen är att till exempel att barns ben inte bevaras lika väl som vuxnas och att barns aktiviteter ofta är för kortlivade och generiska för att lämna några fysiska spår, Wileman menar istället att det ska ha funnits ett undermedvetet antagande att barn inte har varit intressanta nog att studera. Att studera barn har givetvis sina svårigheter och vilka som har ansetts som barn i olika perioder och inom olika kulturer kan variera kraftigt. Att studera barn är dock viktigt då man annars riskerar att förbise en stor del utav det samhälle man studerar (Wileman 2005:7ff) Att studera barn kan naturligtvis vara svårt och att med säkerhet säga att de lämningar man studerar kommer ifrån barn kan många gånger vara omöjligt, men det finns ett material där man många gånger kan säga att det faktiskt är barn man studerar och det är gravmaterial. Det finns två fakta som oftast är sanna när man studerar barngravar under forntiden och det är att mängden barn på gravfälten varierar kraftigt mellan olika tidsperioder och det andra är att det oftast finns för lite barn på gravfälten jämfört med den förväntade barnadödligheten. Helena Hedelin har undersökt en rad gravfält ifrån äldre järnålder i Mellansverige och funnit att det på dessa gravfält har funnits i snitt 22,5 % barngravar och detta är mycket lägre än 50

54 Hedelins förväntade barnadödlighet som är åtminstone 47 %. Hedelin presenterar en rad förklaringar som har använts för att förklara den låga andelen barn på gravfält under forntiden till exempel att barns ben ska förmultna snabbare eller kremeras till aska så att inget finns kvar, att barn har begravts på separata gravfält eller att om ett barn begravs med en vuxen individ så försvinner de små benen bland de större benen ifrån den vuxna individen. Hedelin anser dock ingen av dessa förklaringar som tillräckliga utan menar istället att skillnaden i andelen barn på gravfält ifrån olika tidsperioder beror på antingen en variation i barnadödligheten eller en religiös eller kulturell skillnad, och av dessa förklaringar anser Hedelin den senare som mer trolig (Hedelin 1997:80ff) Min undersökning utgår ifrån grav A8056 på gravfältet RAÄ Täby 313:2 som innehåller en stor mängd barn. A8056 består av ett 2,67x1,5 meter stort markfastblock med två skålgropar på och omgivet av en 7x6 meter stor en- och tvåskiktad skärvstenspackning. I packningen hittades 13 urnegravar, 5 benlager och 28 områden med spridda brända ben och totalt kunde ben ifrån ca 45 kontexter bedömas osteologiskt. Fynden i A8056 bestod utöver ben och keramik utav två skäror på en ring, tre malstenslöpare och en malstensunderliggare (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:12) Antalet individer i A8056 har bestämts utifrån två olika kriterier, fyndomständigheter och osteologiskt fastställd minsta antal individer. Utifrån de arkeologiska fyndomständigheterna har ca 49 individer identifierats, 37 barn och 12 vuxna. Genom att osteologiskt beräkna det minsta antalet individer i graven har istället 16 barn och 12 vuxna identifierats (Grön, C. & Sundberg, K. 2005:f). Oavsett vilken utav de olika individantalen man utgår ifrån så är det tydligt att A8056 innehåller ett ovanligt högt antal barn och därför har jag valt denna grav som utgångspunkt för min uppsats. Min uppsats består utav två delar, först en djupare studie utav A8056 för att försöka förklara vilka det är som ligger begravda i graven och sedan en jämförelse med de tre järnåldersgravfälten Jordbro, Åby och Carlslund för att diskutera hur barn har begravts under äldre järnålder. Mitt jämförelsematerial består utav 3 gravfält, Åbygravfältet RAÄ 201a i Västerhaninge socken i Södermanland, Jordbrogravfältet RAÄ 182a i Österhaninge socken i Södermanland och Carlslundsgravfältet RAÄ 214 i Hammarby socken i Uppland. Dessa gravfält valdes ut därför att de alla var åtminstone delvis ifrån äldre järnålder, innehöll barn och hade en välgenomförd osteologisk analys. Andra gravfält undersöktes men valdes bort ur uppsatsen 51

55 då de till exempel inte innehöll några undersökta barngravar eller helt saknade osteologisk analys. De osteologiska rapporterna ifrån alla gravfält undersöktes och alla individer som kunde bestämmas som barn valdes ut och presenterades i egna tabeller för varje gravfält. Vissa individer som inte kunde bestämmas närmare än till exempel juvenil valdes bort och jag valde att använda 15 år som gränsen mellan barn och vuxen. Att sätta en strikt skiljelinje för vilken ålder som innebär skillnaden mellan barn och vuxen är naturligtvis svårt då begreppet barn säkerligen har skiftat kraftigt mellan olika tider och kulturer men det var ändå tvunget att göras för att kunna genomföra min jämförelse. Den första delen av min undersökning gäller som sagt A8056 ifrån Broby och vilka som har begravts där, jag har valt att föra två separata diskussioner och presentera två separata tolkningar utifrån de två olika individantal som kan finnas i graven. Min första diskussion utgår ifrån det högre antalet individer, 37 barn och 12 vuxna, och försöker förklara vilka som ligger begravda i A8056 utifrån detta högre individantal. 37 utav 49 individer (75 %) är barn enligt denna beräkning vilket är långt högre än både det förväntade antalet barn jämfört med andra gravfält ifrån samma tid och den förväntade barnadödlighet som Helena Hedelin presenterat och detta leder naturligtvis till frågan om varför det finns så många barn i A8056? Att begreppet barn varierar kraftigt med tid och mellan kulturer är vanligt och ett vanligt sätt att definiera barn är att definiera dem i motsats till vuxna, som till exempel oskyldiga och spontana, (Fahlander 2011:1) och detta tror jag kan vara intressant att använda för att tolka A8056. Om barnen som är begravda i A8056 har definierats utifrån sitt utelämande ur gruppen vuxna så kanske även de vuxna individerna på något sätt har stått utanför gruppen vuxna och därför begravts annorlunda än vad en individ som definierats som vuxen har gjort. Inom alla samhällen finns det grupper som exkluderas ur majoritetsgruppen som till exempel personer med olika former av psykiska och fysiska handikapp (Hubbert 2000:3) Att bli utesluten ur en majoritetsgrupp kan ha både positiva och negativa konsekvenser och oavsett om konsekvensen är positiv eller negativ för individen kan detta uteslutande ur majoritetsgruppen ge upphov till avvikande begravningar (Aspöck 2008:17ff). Det skulle kunna vara möjligt att de vuxna individerna i A8056 har begravts i en grav med så många barn därför att de liksom barnen har stått utanför den vuxna majoritetsgruppen inom familjen eller gruppen som brukat graven vid Broby. Exempel på individer som kan ha uteslutits skulle kunna vara till exempel individer med psykiska eller 52

56 fysiska sjukdomar och handikapp, mycket gamla individer eller främlingar. Min första tolkning av A8056, utifrån det högre individantalet, är alltså att det kan ha varit en grav inte för barn utan för personer som på ett eller annat sätt inte h ar varit en del utav den vuxna majoritetsgruppen i området. Min andra tolkning utav A8056 utgår ifrån det lägre individantalet, 16 barn och 12 vuxna. Helena Hedelin som nämnts tidigare visat att trots att den äldre järnålderns gravfält innehåller relativt många barngravar så räcker det inte till för att täcka den förväntade barnadödligheten, som hon själv uppskattar till åtminstone 47 % (Hedelin 1997:80f). I A8056 finner vi 57 % barn om vi utgår ifrån det lägre individantalet, vilket mycket väl skulle kunna förklaras av en barnadödlighet på åtminstone 47 %. På Åbygravfältet finns det en grav som liknar A8056 på Broby och det är anläggning A1. A1 på Åby är en 10x12 meter stor oregelbunden stensättning av skärvsten där 29 individer, varav 6 barn och 1 juvenil har gravlagts. Likheterna mellan A8056 och A1 är bland annat antalet individer i gravarna, skärvstenen och dateringen till förromersk järnålder och de stora skillnaderna är avsaknaden av ett mittblock i A1 och den högre andelen barn i A8056. A1 har tolkats som en familjegrav (Äijä 1993:32) vilket jag anser att A8056 också skulle kunna göra. A8056 har en användningstid på omkring 100 år (Sundberg 2008:277) och det skulle kunna vara rimligt att 16 barn och 12 vuxna har avlidit och begravts under denna användningsperiod inom en familj eller mindre grupp människor Min andra tolkning av A8056, utifrån det lägre individantalet, är alltså att det kan ha varit en grav som brukats utav en familj eller mindre grupp ifrån området kring Broby. Den andra delen utav min undersökning består utav en jämförelse av barngravarna på gravfälten Broby, Carlslund, Jordbro och Åby. Jag har valt att inte genomföra en strikt statistisk analys då jag anser att det finns för många felkällor, som till exempel det faktum att samma individ kan ha begravts på flera ställen inom samma anläggning, utan jag har istället jämfört materialet och presenterat de trender och tendenser jag tycker mig kunna se och fört en kritisk diskussion om hur barn har begravts under järnålder. Det första jag jämförde var i vilka gravformer barn hade begravts på de olika gravfälten. Gravfält ifrån äldre järnålder visar ofta upp en mycket stor variation i gravformer (Äijä 53

57 1993:14) och det kan också sägas vara sant för barngravarna i min undersökning. Barnen hade begravts i gravar med många olika gravformer som till exempel oregelbundna stensättningar, flatmarksgravar och runda stensättningar. Vissa tendenser som till exempel att barn i sexkantiga stensättningar enbart fanns på Åby och barn i tresidiga stensättningar enbart fanns på Jordbro gick att se men överlag visar alla gravfält upp en liknande bild som karakteriseras av en stor variation bland gravformerna även för barn. En intressant tendens som jag också såg var att det verkar finnas något samband mellan skärvsten och gravar med flera barn i. A8056 på Broby, A1 på Åby och A27, A28 och A43 på Carlslund är alla gravar byggda av skärvsten som innehåller åtminstone två barn. A25 från Carlslund är också byggd av skärvsten men innehåller endast ett barn. Vad som ligger bakom denna tendens att begrava flera barn i gravar av skärvsten har jag tyvärr inget bra svar på, kanske det enbart beror på en preferens hos människorna som begravit i dessa gravar. När det gäller det inre gravskicket på gravfälten så är det absolut vanligast med kremeringar och den vanligaste gravläggningen av en kremerad individ är urnegropen och urnebrandgropen (Edenmo 1998: 21, Äijä 1993: 39 och Äijä 1998:29). Urnegropen och urnebrandgropen var vanligast även vid barnbegravningar men flera andra inre gravskick som till exempel benlager och urnegravar finns representerade. Det inre gravskicket för barnbegravningar verkar alltså också följa det allmänna mönstret för alla begravningar i mitt material. Skelettbegravningar finns på både Åby (8 %) och Carlslund (35 %) men inte på Jordbro eller i A8056 på Broby. Bland barnbegravningar finns endast tre exempel på skelettbegravningar, 2 ifrån Carlslund och 1 ifrån Åby, vilket skulle kunna tyda på att skelettbegravningar för barn var ovanligare än de var för vuxna. Kremering kopplas ofta samman med själens resa till nästa liv (Williams 2008:251) och kanske detta har varit viktigare för barn än för vuxna, vilket skulle förklara varför barn mer sällan begravs i skelettgravar. Om detta frisläppande utav själen har varit viktigare för barn så kanske det även skulle kunna förklara den tidigare nämnda tendensen att begrava barn i skärvsten, då den spruckna skärvstenen kan ha setts som en metafor eller hjälpmedel för frisläppandet utav själen. Exempel på att flera individer har begravts i samma grav finns i flera fall ifrån både Åby och Carlslund och givetvis i A8056 på Broby och barngravar speglar också detta förhållande väl. Barn har begravts i samma grav som en eller flera andra individer i till exempel A1 ifrån Åby 54

58 och A27 och A28 på Carlslund och det finns också exempel på dubbelbisättningar ifrån både Åby och Carlslund. Barn har även begravts själva i sina egna gravar vid Carlslund, Jordbro och Åby så det verkar inte ha funnits någon strikt regel för huruvida barn skulle begravas ensamma eller tillsammans med andra. Jordbro intar en viss särställning när det gäller antalet individer i gravarna då alla individer på Jordbrogravfältet har gravlagts ensamma i egna gravar, det är dock viktigt att tänka på att enbart en liten del utav Jordbrogravfältet är utgrävt. Det skulle kunna vara möjligt att den grupp som har brukat Jordbrogravfältet enbart har begravt sina döda i singelbegravningar men det är också möjligt att anläggningar med flera individer och dubbelbisättningar finns på den ickeundersökta delen av Jordbrogravfältet. För att sammanfatta skulle jag vilja säga att även om jag har kunnat se visa tendenser och skillnader i begravningen av barn på de olika gravfälten jag har undersökt så anser jag att de olika gravfälten uppvisar en liknande bild som tyder på att barn har begravts på liknande sätt som vuxna individer. Vad skulle det då denna stora variation i gravform och inre gravskick bland både vuxna och barn kunna betyda? Barn definieras ofta som motsats till den kultiverade vuxna individen som till exempel oskyldig och naturlig (Fahlander 2011:2) men de stora likheterna mellan begravningar av vuxna och barn under äldre järnålder i Mälardalen skulle kunna tyda på att denna separering av barn och vuxna inte varit lika tydlig eller att den inte har varit nödvändig att manifestera i valet av gravform och inre gravskick. Jag tror att åtminstone små barn har definierats som bland annat annorlunda än vuxna individer men att detta inte nödvändigtvis har ansetts kräva någon skillnad i hur man begraver barn och vuxna. Det är också möjligt att barn och vuxna hanterats olika i och med sin död men att detta har skett på ett sätt som inte lämnat några spår vi kan se idag. Den stora variationen som återfinns inom hela gravfälten är också intressant då den skulle kunna tyda på att den äldre järnåldern i Mälardalen har haft ett stort utrymme för individuella uttryck i gravform och inre gravskick. Det är möjligt att denna stora variation beror på att människorna under äldre järnålder i Mälardalen helt enkelt inte varit intresserade av att uttrycka social grupptillhörighet och status i valet av gravform och inre gravskick. En annan möjlig förklaring för denna stora variation av gravform och inre gravskick är att samhället under äldre järnålder har haft många olika sociala grupper och statusar som gett manifesterats av de många olika gravformerna och inre gravskicken. Den 55

59 stora variationen skulle också kunna tyda på att de olika sociala grupper och statusar som funnits i området kring Mälaren under äldre järnålder har uttryckts så tydligt på andra sätt att det inte har funnits ett behov att av att uttrycka det i valet av gravform och inre gravskick och att valet av gravform och inre gravskick istället har valts utifrån andra kriterier. Min undersökning tyder alltså på att barn har begravts på samma sätt som vuxna under äldre järnålder i Mälardalen och att det inte har funnits några speciella gravformer och inre gravskick som har varit kopplade till barn. Den kanske största frågan rörande barngravar under forntiden återstår dock, var är resten av barnen? Men det får bli en fråga för en annan gång. 56

60 7. Referenser Brink, Stefan Familj och kollektiv i det äldre samhället i Norden. i : Saga och sed. Kungl. Gustav Adolfs akademiens årsbok : annales Academiae Regiae Gustavi Adolphi. s Uppsala. Edenmo, Roger. 1998: Arkeologisk förundersökning, Arkeologisk undersökning: gravfältet vid Carlslund- gravar från äldre järnålder och boplatslämningar från yngre bronsålder. Uppland. Hammarby socken. RAÄ 214. Rapport 1998:22. RAÄ, UV Mitt. Dimfors, Petra Ett brand- och skelettgravsmaterial från Carlslund, fornlämning 214, Hammarby socken, Uppland. Osteologisk Rapport. Diarienummer: 9561/92, 3476/93, 6326/93, 6384/93, 6671/93, 6804/93, 7460/93 och 8010/93. Opublicerad rapport ATA. Fredrik Fahlander Bilder av barn och barndom. I: Spåren av de små. Arkeologiska perspektiv på barn och barndom. Red. Fredrik Fahlander. s Stockholm. Feldt, Björn Synliga och osynliga gränser: förändringar i gravritualen under yngre bronsålder - förromersk järnålder i Södermanland. Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2005 Grön, Camilla. & Sundberg, Karin. Ett gravfält vid Broby. Norrortsleden. Riksantikvarieämbetet. UV Mitt, dokumentation av fältarbetsfasen 2005:16. Stockholm. Hedelin, Helena Barngravar speglingar av en verklighet. i: Bronsålder och äldre järnålder i Stockholms län. Red. Peter Bratt och Åsa Lundström, s Stockholms läns Museum Hellerström, Sven Skärvsten : mellan grav och boplats. i : Vägar till Vætland en bronsåldersbygd i nordöstra Skåne f. Kr.Red: Magnus Artursson. s Stockholm Hubbert, Jane Madness, disability and social exclusion: the archaeology and anthropology of difference. London Johansson, Jenny Skärvsten och dess sammanhang. En diskussion om komplexiteten i skärvstenforskningen samt hur man kan tolka skärvsten sett ur en exprimentell synvinkel. Lund 57

61 Kaliff, Anders Fire, water, heaven and earth: ritual practice and cosmology in ancient Scandinavia : an Indo-European perspective. 1. [uppl.] Stockholm: Riksantikvarieämbetet Lewis, Mary E The bioarchaeology of children: perspectives from biological and forensic anthropology. Cambridge, UK: Cambridge University Press Rundkvist, Martin Skärvstenshögar med gravgömmor i östligaste Mälarområdet. i: Fornvännen s Rundkvist, Martin. (Red.) Tempelvägen. Rapport från Arkeologikonsult 2002:2. Delundersökning av Åbygravfältet i Västerhaninge.(arkeologikonsult.se/rapporter/doc_download/ aby-gardtempelvaegen-su-.html :45) Sundberg, Karin Här är barnen. En grav för de allra minsta. i : Hem till Jarlabanke: jord, makt och evigt liv i östra Mälardalen under järnålder och medeltid. Red. Michael Olausson. s Lund: Historiska Media. Thedéen, Susanne Gränser i livet - gränser i landskapet: generationsrelationer och rituella praktiker i södermanländska bronsålderslandskap. Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2004 Victor, Helena Skärvstensbruk och Skärvstenskult ett uttryck för regionalitet och kosmologi. i: Att nå den andra sidan: om begravning och ritual i Uppland. Red. Michel Notelid. s Welinder, Stig Det svenska jordbrukets historia. [Bd 1], Jordbrukets första femtusen år. Stockholm. Williams, Howard Towards an Archaeology of Cremation. i: The Analysis of Burned Human Remain. Red. Christopher W, Schmidt och Steven A, Symes. s London Wileman, Julie Hide and Seek. The Archaeology of Childhood. Gloucestershire. Äijä, Karin Arkeologisk förundersökning, igenläggning och undersökning: Jordbrogravfältet: Nynäsbanan Södermanland. Österhaninge socken. RAÄ 182a. Rapport 1998:66. RAÄ, UV Mitt. Äijä, Karin Åbygravfältet. Rapport 1987:11. RAÄ, UV Stockholm. 58

62