Skalbaggar i halländska sanddyner och kusthedar

Transkript

1 INFORMATION FRÅN LÄNSSTYRELSEN HALLAND Skalbaggar i halländska sanddyner och kusthedar Håkan Ljungberg

2 Omslagets framsida: Strandsandjägare Cicindela maritima, naturreservatet Gullbranna, sommaren Verklig storlek är ungefär 11 mm. Foto: Håkan Ljungberg. Omslagets baksida: Genevadsåns mynning i naturreservatet Gullbranna, maj Foto: Jan Augustsson, Bergslagsbild AB. Ortofoton i denna rapport: Lantmäteriet, Ur Geografiska Sverigedata, /188-N. För rapportens innehåll och framförda åsikter svarar författaren. Örjan Fritz, Länsstyrelsen Halland, har redigerat denna rapport och tagit fram dess kartpresentationer under vintern 2004.

3 Innehåll Hallands län Sammanfattning...2 Inledning...3 Undersökningsområdet...3 Metodik...3 Undersökta lokaler och deras fauna...4 Hökafältet...4 Tönnersa/Gullbranna...5 Hagön...6 Haverdal...8 Vesslunda...9 Undersökta naturtyper och deras fauna...10 Exponerade havsstränder...10 De yttre dynerna...11 De inre dynerna...12 Torra sandgräshedar...13 Ljunghedar...15 Resultaten i korthet...15 De halländska dynområdenas naturvärden i ett nationellt perspektiv...16 Behov av restaurering, skötsel och skydd för de olika naturtyperna...16 Havsstränder och dyner...17 Torra sandgräshedar, ljunghedar...17 Konkreta åtgärder för de olika lokalerna...18 Hökafältet...18 Tönnersa/Gullbranna...18 Hagön...18 Haverdal...19 Vesslunda...18 Övervakning i dyner och sandhedar...19 Slutord...19 Tack Referenser...20 Appendix 1: Arter av särskilt intresse...21 Appendix 2: Artlista BILD 1. Rekognoscering på dynrygg i naturreservatet Vesslunda, april Förf. knäböjer över gråmyra Formica cinerea. Krister Larsson står beredd med håven om något vårtidigt bi dyker upp. Foto: Örjan Fritz.

4 Sammanfattning Skalbaggar i sanddyner och kusthedar Föreliggande rapport redovisar resultatet av en inventering av skalbaggsfaunan i de halländska naturreservaten Hökafältet, Tönnersa, Gullbranna, Hagön, Haverdal och Vesslunda. Fältarbetet utfördes från maj till september Markfaunan inventerades på utvalda provytor med fallfällor. För övrigt bedrevs översiktliga manuellt eftersök, slaghåvning i vegetationen, sållning av förna och växtrötter och nattliga insamlingar med hjälp av pannlampa. Målsättningen var dels att skapa en översiktlig bild av skalbaggsfaunan på de öppna, hedartade markerna, dels att genom riktade eftersökningar lokalisera förekomster av rödlistade arter. Följande naturtyper omfattas av inventeringen: 1. Exponerade havsstränder med relativt lågt slitage (bäst utbildade vid Hökafältet, Tönnersa och Gullbranna). 2. Åmynningar med strandbrinkar i tidig successionsfas (bäst utbildade vid Hökafältet (Lagaoset), Gullbranna (Genevadsåns mynning) och Vesslunda (Suseåns mynning)). 3. Vita och grå dyner (bäst utbildade vid Tönnersa, Gullbranna och Hagön). 4. Sandgräshed (bäst utbildad vid Hagön). 5. Ljunghed (bäst utbildad vid Hagön och Haverdal). Sammanlagt påträffades 240 arter, varav 20 rödlistade. Resultaten visar klart att dynområdenas skalbaggsfauna är artfattig, men också att den innehåller åtskilliga starkt specialiserade arter med begränsad förekomst i landet. För flera av dessa är de halländska flygsandfälten det viktigaste eller enda förekomstområdet i Sverige. De mest värdefulla skalbaggsmiljöerna inom de undersökta lokalerna är alla präglade av störning, men typen av störning skiljer sig åt. Följaktligen skiljer sig också graden och typen av hot, liksom också de relevanta naturvårdsåtgärderna. På de exponerade, av våg-, vatten- och vinderosion präglade ytorna längs havsstranden, vid åmynningar och i de yttersta (vita) dynerna är faktiskt det största hotet ett alltför intensivt slitage. Detta eftersom många arter i den vegetationsfattiga miljön lever nere i sanden, och missgynnas av en alltför kraftig eller ofta återkommande omrörning av markens ytskikt. Vissa av dessa arter är nu så hårt trängda av det rörliga friluftslivet att akuta åtgärder krävs för att rädda kvar dem i den halländska faunan. I de inre (grå) dynerna finns snarare en igenväxningsproblematik, som härrör från tidigare åtgärder för att binda sanden, men nu förvärrats av den atmosfäriska kvävedepositionen. Tidiga successionsstadier vidmakthålls här ofta av trampslitage, som alltså kan vara positivt till viss del. Alltför intensivt slitage (som längs de mest frekventerade badstränderna) är dock negativt även i denna miljö. På sandgräshed och ljunghed krävs en mer målmedveten skötsel med störning i form av bete eller trampslitage (i friskare partier i kombination med återkommande röjning och/eller bränning) för att hålla hedarna öppna och bibehålla kontinuerlig tillgång till ytor i tidig successionsfas. Den flacka heden innanför dynlandskapet är på de flesta ställen hårt trängd av tallplantering, och det är mycket viktigt att öppna hedpartier röjs fram genom avverkning av tallskog och efterföljande skötselåtgärder. Möjligheten att använda vissa av de större jordlöparna i miljöövervakningen berörs i korthet. Särskilt inom släktet Carabus finns flera arter med stark knytning till hedartade miljöer, som ställer krav på tillräcklig areal och dessutom har begränsad spridningsförmåga. En art som absolut bör övervakas är strandsandjägaren Cicindela maritima, som har sina sista tynande sydsvenska populationer inom området. BILD 2. Guldlöpare Carabus nitens - en tänkbar indikatorart för ljunghedar. Verklig storlek är ungefär 15 mm. Foto: förf. 2

5 Hallands län Skalbaggar i halländska sanddyner och kusthedar Inledning Våra kustnära flygsandfält är en av naturvården länge försummad naturtyp. Att flygsanden i det gamla bondelandskapet var en fruktad och hatad företeelse är i och för sig inget att förundras över. Det överutnyttjade landskapet var på många håll nästan helt avskogat, och den okontrollerbara sandflykten kunde bokstavligen rycka undan den ekonomiska basen för människors existens. Däremot är det kanske lite märkligare att denna syn på sandflykten som ett gissel fortfarande lever kvar i människors medvetande och till och med har färgat synen hos biologer och naturvårdare ända fram till för några tiotal år sedan. Inte ens en auktoritet som Sten Selander, som annars gjorde så mycket för att lyfta fram det svenska kulturlandskapets värden, kunde se några försonande drag hos flygsandfälten. Han ondgjorde sig förvisso över de omfattande bergtallsplanteringarna, men rekommenderade i nästa andetag vresros som ett lämpligt sätt att binda sanden (Selander 1957). Samma negativa inställning till den förhatliga sanden lyser igenom i vegetationsinventeringar i naturreservaten (t.ex. Malmberg 1976, 1979) och på många reservatstavlor. Även i sen tid har man också i skyddade områden fortsatt att plantera sandbindande vegetation eller lagt ut ris i dynerna för att hindra sandflykten. Som en följd av denna långvariga förföljelse har flygsandfältens areal minskat dramatiskt under de senaste hundrafemtio åren. De spillror som i dag återstår hotas från flera håll. Igenväxning p.g.a. upphörd hävd är ett alltmer uppmärksammat problem, som försvåras av det atmosfäriska kvävenedfallets gödande effekt i dessa naturligt näringsfattiga marker. Dessutom är de kustnära flygsandfälten nästan utan undantag hårt utnyttjade av friluftslivet; kringskurna av stugbyar och golfbanor, och utsatta för ett tilltagande markslitage från tiotusentals badgäster. Det är alltså hög tid att agera kraftfullt, om vi skall lyckas rädda kvar något åt eftervärlden. I Centraleuropa har dynernas naturvärden varit föremål för många studier, och man har också kommit till insikt om att det inte räcker att skydda dynområdena, utan att aktiva skötselåtgärder behövs. I Sverige har dynerna hittills inte rönt samma intresse. Det nuvarande kunskapsläget sammanfattas i rapporten Övervakning av kustnära sanddyner (Larsson 2002). Här framhålls bl.a. vikten av inventeringar, särskilt då av evertebratfaunan, som är mycket dåligt känd. Föreliggande rapport redovisar resultatet av en inventering av skalbaggsfaunan i de halländska naturreservaten Hökafältet, Tönnersa, Gullbranna, Hagön, Haverdal och Vesslunda. Fältarbetet utfördes från maj till september Undersökningsområdet De undersökta lokalernas läge framgår av översiktskartan (fig. 1). Hökafältet, Tönnersa, Gullbranna och Hagön är alla belägna längs Laholmsbukten söder om Halmstad; Haverdal i Harplinge socken och Vesslunda i Eftra socken strax söder om Falkenberg. Dessa sex områden innefattar i stort sett allt vad som finns kvar av någorlunda oförstörda kustdyner i Halland. Alla andra längre sandstränder (Skummeslövsstrand, Mellbystrand, Västra stranden i Halmstad, Tylösand, Skrea strand) är starkt påverkade av stugbebyggelse och intensiv badturism. De få områdena längre norrut (Glommen, Morups Tånge, Apelviken vid Varberg) är mindre och har inte samma välutvecklade dynlandskap. Metodik Fältarbetet utfördes från början av maj till slutet av september. Målsättningen var dels att skapa en översiktlig bild av skalbaggsfaunan på de öppna, hedartade markerna, dels att genom riktade eftersökningar lokalisera förekomster av rödlistade arter. I de hedartade naturtyperna utfördes insamlingarna huvudsakligen med hjälp av markfällor, bestående av glasburkar (innerdiameter ca 8 cm) vilka grävdes ned så att mynningen befann sig i nivå med markytan. Fällan fylldes till ca hälften med en mättad koksaltlösning med några droppar diskmedel tillsatt. Över fällan placerades ett tak av masonit som skydd och kamouflage. På var och en av de nedan namngivna provytorna användes 5 fällor, som sattes ut i början av maj, vittjades med ca 4 veckors intervall och togs in i slutet av september, om ej annat angivits. Fällfångsterna kompletterades med slaghåvning i vegetationen och sållning av förna och växtrötter. På de mest vegetationsfattiga sandmarkerna studerades markfaunan också genom nattliga insamlingar med hjälp av pannlampa. På exponerade, vegetationsfattiga å- och havsstränder användes ej fallfällor (undantaget vid Vesslunda). I stället praktiserades manuell sökning 3

6 Skalbaggar i sanddyner och kusthedar Vesslunda Haverdal Hagön Gullbranna Tönnersa Höka Figur 1. Översiktskarta över studerade sanddynsreservat i södra Halland under uppspolad tång och andra växtlämningar, samt vattenbegjutning för att tvinga fram de djur som lever nere i sanden. Insamlingarna i de rena strandmiljöerna kan emellertid ej betraktas som annat än smärre stickprov. De med fällor undersökta provytornas läge framgår av detaljkartorna (Fig. 2-6). På kartorna är också de områden där manuella insamlingar bedrivits markerade. Undersökta lokaler och deras fauna Hökafältet Hökafältets naturreservat omfattar dynlandskapet söder om Lagans mynning, men inkluderar också ett litet parti av havsstranden omedelbart norr om densamma, gränsande till Tönnersa. Söder om Lagaoset placerades fällor ut i två ytor i den nyligen röjda ljungheden (Hk1 resp. Hk2 i fig. 2 och i artlistan). Hk1 domineras av sandytor med sparsam borsttåtelvegetation kring en flack kulle, som mot norr flankeras av en tidvis vattenfylld sänka omgiven av ljunghed. På sandmarken påträffades dynfrölöpare Harpalus neglectus, vid fuktsänkan gulkantad kärrlöpare Agonum marginatum. Hk2 är belägen i en öst-västlig fuktsvacka omgiven av ljunghed. Inga rödlistade arter påträffades här. I övrigt bedrevs stickprovsvisa insamlingar i den yttre dynkanten och längs havsstranden (såväl söder som norr om Lagaoset). I dynkanten påträffades Harpalus neglectus, på havsstranden Phaleria cadaverina. Den välbetade strandängen längs Lagans strand undersöktes ej, men gjorde ett mycket tilltalande intryck och bör inventeras närmare. På fuktängen växer stor käringtand (Lotus pedunculatus), värdväxt för spetsviveln Apion modestum, som påträffades omedelbart intill reservatsgränsen och säkert förekommer också inom reservatet. 4

7 Hallands län Hk2 Hk1 Figur 2. Naturreservatet Höka (blå linje), undersökta områden (gul linje) och särskilda fällplatser Hk1-2. Tönnersa/Gullbranna De båda naturreservaten Tönnersa och Gullbranna gränsar till varandra, och behandlas här tillsammans. Vid Tönnersa placerades fällor ut i en yta (T1 i fig. 3 och i artlistan), belägen i en sänka mellan höga dyner i dynlandskapets inre del (nära tallskogen). Vegetationen är dominerad av borsttåtel och sandstarr, med tuvor av sandrör på dynryggarna. Här noterades kullerlöpare Carabus convexus, dynfrölöpare Harpalus neglectus och knäpparen Dicronychus equisetoides. Fallfällorna kompletterades med flera nattliga vandringar i dynerna kring fällorna och även längre norrut (BILD 3). Även här påträffades Carabus convexus, och dessutom oval frölöpare Harpalus servus samt (nära den yttre dynkanten) röd sandkrypare Aegialia spissipes. I övrigt bedrevs stickprovsvisa insamlingar i den yttre dynkanten och längs havsstranden. I dynkanten noterades Aegialia spissipes och Anthicus bimaculatus, på havsstranden Phaleria cadaverina. I Gullbrannareservatet gjordes insamlingar vid Genevadsåns stränder nära mynningen, och i de anslutande dynerna. Längs en 100 m lång sträcka av Genevadsåns strand konstaterades ca 20 larvgångar av strandsandjägaren Cicindela maritima, på vad som möjligen kan vara den sista kvarvarande lokalen i Sydsverige. Åns båda stränder undersöktes från denna punkt och till mynningen (längre uppströms är stränderna alltför igenvuxna), med negativt resultat. Vid åstranden förekommer också dyngrävare Dyschirius impunctipennis, gulkantad kärrlöpare Agonum marginatum och snabbaggen Anthicus bimaculatus. På havsstranden vid åmynningen hittades havsstrandlöparen Bembidion andreae, också den en starkt minskande art som är på väg att försvinna från de halländska dynområdena. På 5

8 Skalbaggar i sanddyner och kusthedar T1 Figur 3. Naturreservaten Tönnersa och Gullbranna (blå linje), undersökta områden (gul linje) och särskild fällplats T1. beskuggade slamsandbankar vid ett dike som rinner ut i ån strax innanför åmynningen påträffades kortvingarna Stenus guttula och Ischnopoda constricta. Hagön Vid Hagön placerades fällor ut i tre ytor (Hg1, Hg2 resp. Hg3 i fig. 4 och i artlistan). Hg1 och Hg2 är belägen i den norra, obetade delen av heden, i torr sandgräshed, dominerad av borsttåtel med visst inslag av ljung. Här noterades blålöpare Carabus problematicus, ljungkornlöpare Amara infima, dynskulderlöpare Cymindis macularis, knäpparen Dicronychus equisetoides och viveln Hypera plantaginis. Också Hg2 är belägen i den norra, obetade delen av heden, men i mer renodlad ljunghed med högre markfuktighet och viss torvbildning i markytan (BILD 4). Här noterades guldlöpare Carabus nitens och asbaggen Silpha carinata. Fällor sattes också ut i den av nöt betade delen av heden, men de förstördes snabbt av kreaturen och fick tas in. Innan dess hann dock guldlöpare Carabus nitens trilla ner också här. Spillning av nöt och får undersöktes vid ett par tillfällen, varvid mindre krokhorndyvel Onthophagus similis kunde konstateras. Den beteshävdade delen av heden gränsar i öster mot en vassbevuxen kärrmark invid Fylleån. Här finns en välbetad strandzon med rik kärrvegetation som ger ett mycket intressant intryck. Hg3 är belägen i svackor med borsttåtelhed i det mest välutvecklade dynlandskapet i Hagöns södra del. Här sattes först fällor ut, men de togs senare in då problemen med översandning och förstörelse p.g.a. tramp var alltför stora. Fallfällorna kompletterades i stället med flera nattliga vandringar i dynerna kring fällorna och även i dynkanten längre norrut mot Hg1. Här noterades oval frölöpare Harpalus servus och Cymindis macularis. 6

9 Hallands län BILD 3. Tönnersareservatets norra del med Genevadsån till höger. Här är dynlandskapet särskilt välutvecklat. Typiska arter i de inre dynerna är Carabus convexus, Amara quenseli, Harpalus servus, Anomala dubia, Apalus bimaculatus och Dicronychus equisetoides, i den yttre dynranden Aegialia spissipes. Foto: Jan Augustsson, Bergslagsbild AB. BILD 4. Hagön, vy mot sydost över den kaninbetade ljungheden vid provyta Hg2. Inslaget av tidiga successionsstadier är betydande, men uppslaget av sly kräver återkommande röjning. Typiska arter är bl.a. Carabus arvensis och C. nitens. Foto förf. 7

10 Skalbaggar i sanddyner och kusthedar Hg1 Hg2 Hg3 Figur 4. Naturreservatet Hagön (blå linje), undersökta områden (gul linje) och särskilda fällplatser Hg1-3. I övrigt bedrevs begränsade stickprovsvisa insamlingar längs havsstranden. Under tång noterades Phaleria cadaverina. Strandsandjägaren Cicindela maritima eftersöktes förgäves längs den strandsträcka där den påträffades Också den sträcka av Fylleåns strand där larvgångar observerades 1993 (ca 15 st) och 1994 (endast en!) undersöktes med negativt resultat. Åstranden tycks ha ändrat karaktär och har nu en tätare kärrvegetation än vad jag kan minnas, med betydligt mindre ytor av vegetationslös sand. Haverdal Vid Haverdal placerades fällor ut i två ytor (Hv1 resp. Hv2 i fig. 5 och i artlistan) söder om Skintans utlopp. Hv1 är belägen i något fuktig ljunghed (liknande Hg2) med stort inslag av tidiga successionsstadier (BILD 5). Här noterades guldlöpare Carabus nitens, ljungkvicklöpare Bembidion nigricorne och asbaggen Silpha carinata. Alldeles intill men på något torrare ljungbevuxen sandmark insamlades ljungkornlöpare Amara infima och viveln Strophosoma fulvicorne. Hv2 är belägen i en sänka mellan höga dyner i dynlandskapet inre del. Vegetationen är dominerad av borsttåtel och sandstarr, med tuvor av sandrör på dynryggarna. Här påträffades dynfrölöpare Harpalus neglectus. Fällfångsterna kompletterades med nattliga vandringar längs den inre dynkanten från i höjd med Hv1 till Hv2, och dessutom i dynerna norr om Skintans utlopp. I övrigt bedrevs stickprovsvisa insamlingar i den yttre dynkanten, längs havsstranden och vid Skintans utlopp. I dynkanten påträffades dynfrölöpare Harpalus neglectus och sotsvampbaggen Phalacrus dieckmanni, på havsstranden Phaleria cadaverina. Vid Skintans utlopp noterades gulkantad kärrlöpare Agonum marginatum. På nästan exakt samma ställe 8

11 Hallands län Hv1 Hv2 Figur 5. Naturreservatet Haverdal (blå linje), undersökta områden (gul linje) och fällplatser Hv1-2. förekom 1994 dyngrävare Dyschirius impunctipennis, men utloppet har idag ett annat läge och förutsättningar för arten ser inte längre ut att finnas på platsen (även om detta snabbt kan förändras när sanden omlagras). På beskuggade slamsandbankar längre upp längs Skintan påträffades kortvingen Ischnopoda constricta. Vesslunda Vid Vesslunda placerades fällor ut i två ytor (V1 resp. V2 i fig. 6 och i artlistan). V1 är belägen på den sandiga havsstranden i bukten sydost om Boabjäret i reservatets södra del (BILD 6). På denna plats var översandning ett återkommande problem, men fällorna gav ändå ett visst utbyte. Stranden här skiljer sig till sin karaktär ifrån övriga havsstränder i undersökningsområdet. Det skyddade läget gör att tångvallar kunnat ansamlas och vegetationen blir här betydligt artrikare med baldersbrå, högvuxna Rumexarter, mållor och tistlar. I buktens norra del ger en viss översilning från den ovanför belägna ljungheden sanden en högre fuktighet och en viss humushalt. Här har en låg vegetation av främst krypven och olika halvgräs kunnat utbildas i strandens övre del. Här lever kortvingen Bledius fergussoni och jordlöparna Omophron limbatum, Dyschirius obscurus, D. thoracicus och Bembidion pallidipenne, men också kortvingen Bledius tricornis, en saltkrävande art som är karakteristisk för stränder med större inslag av finkornigt material. En av de intressantaste arterna här är större korslöpare, Panagaeus cruxmajor. V2 är belägen i den centrala delen av ljungheden, på rätt torr, lavrik ljunghed (BILD 7). Denna hed skiljer sig från provytorna på Hagön och vid Haverdal dels genom att vara mindre till ytan, dels genom att ljungvegetationen är grövre och mer högvuxen. Jordlöparfaunan är artfattigare, och inslaget av renodlade hedarter är mindre än på de två andra loka- 9

12 Skalbaggar i sanddyner och kusthedar BILD 5. Haverdal, vy mot nordost över ljungheden kring provyta Hv1. Typiska arter: Carabus arvensis, C. nitens och Bembidion nigricorne, på torrare mark liknande den i förgrunden Amara infima och Strophosoma fulvicorne. Foto förf. lerna. Till exempel påträffades hedlöpare Carabus arvensis, som är en av de dominerande jordlöparna på Hökafältets, Hagöns och Haverdals ljunghedar, endast i enstaka exemplar. Intressant är dock ett fynd av kullerlöpare Carabus convexus, dessutom påträffades asbaggen Silpha carinata. Fällor sattes också ut på öppna sandytor med borsttåtelvegetation längs den tvärgående dynen i tallskogen, men gav inget annat resultat än stora mängder gråmyror Formica cinerea (BILD 1), varför de plockades in. I övrigt bedrevs stickprovsvisa insamlingar i den yttre dynkanten och längs havsstranden söder om Suseåns mynning. I dynkanten noterades sotsvampbaggen Phalacrus dieckmanni och snabbaggen Anthicus bimaculatus. Undersökta naturtyper och deras fauna Flygsandfälten längs Hallandskusten är uppbyggda av ren, starkt urlakad sand med lågt ph (ett undantag är Skummeslöv, som inte omfattas av denna inventering). Att vegetationen på dessa sandfält är relativt artfattig är därför knappast någon överraskning. Också vad beträffar skalbaggsfaunan ger de sandiga hedmarkerna ett rätt fattigt intryck, när man jämför med likartade miljöer på de skånska sandfälten. Påfallande är att arter som t.ex. jordlöparna Calathus ambiguus, C. cinctus och Harpalus anxius saknas helt i mitt material. Alla tre finns i södra Halland, och i Skåne hör de till borsttåtelhedarnas karaktärsarter (Ljungberg 1999). Kanske är det den extrema näringsfattigdomen som slår igenom. Å andra sidan innehåller de halländska flygsandfälten en rad arter med unika specialiseringar. Framför allt gäller detta de mest extrema miljöerna på den exponerade havsstranden och i de yttre dynerna. Exponerade havsstränder Den flacka, exponerade havsstranden är en miljö präglad av extrema störningar. I den salta, av vågor och vind ständigt omrörda sanden kan inga växter överleva. Skalbaggsfaunan på de flacka, exponerade havsstränderna domineras därför av arter som livnär 10

13 Hallands län V2 V1 Figur 6. Naturreservatet Vesslunda (blå linje), undersökta områden (gul linje) och fällplatser V sig på döda djur och det organiska material som spolas upp på stränderna. Här återfinns stumpbaggarna Hypocaccus rugifrons, H. metallicus och den i Sverige mycket ovanliga H. dimidiatus, ett antal kortvingar som t.ex. den starkt specialiserade Phytosus balticus, samt assvartbaggen Phaleria cadaverina. I fuktiga sänkor mellan stranden och den yttersta dynraden och på sandbankar vid åmynningar (BILD 8) kan kortvingen Bledius fergussoni leva i kolonier av många tusentals individer. Som rovdjur i dessa kolonier uppträder jordlöparna Dyschirius obscurus, D. thoracicus, D. impunctipennis, Omophron limbatum och Bembidion pallidipenne samt knäpparen Negastrius arenicola. Också havsstrandlöparen Bembidion andrae och larverna av strandsandjägaren Cicindela maritima lever i vegetationsfattig fuktig sand. I strandens övre del finner man glesa bestånd av saltanpassade växter som Honckenya peploides, Salsola kali, Crambe maritima och Cakile maritima. På dessa växter lever ett fåtal skalbaggsarter, t.ex. Psylliodes marcida (på Crambe), Ceutorhynchus cakilis (på Cakile), Cassida flaveola och Otiorhynchus atroapterus (på Honckenya). De yttre dynerna Längre från havet får strandgräsen fäste, och binder sanden till dyner som kan bli åtskilliga meter höga. Gränsen mot den flacka, vegetationslösa stranden är oftast skarpt markerad som ett erosionshak. I de vita dynerna (BILD 9) alternerar renblåsta svackor med ryggar klädda av sandrör, strandråg och sandstarr. Krypvide (Salix repens) kan också finnas, medan vresros (Rosa rugosa) är en sentida inplantering i avsikt att binda dynerna. I den yttre dynradens gräsruggar lever jordlöpare av släktena Demetrias (t.ex. D. atricapillus som påträffades under denna inventering som ny för Halland) och Dromius (D.

14 Skalbaggar i sanddyner och kusthedar BILD 6. Vesslunda, vy mot öster över havsstranden söder om Boabjäret, vid provyta V1. Det skyddade läget skapar förutsättning för en rikare vegetation än på de helt exponerade stränderna. Typiska arter: Omophron limbatum, Dyschirius obscurus, Panagaeus cruxmajor, Bledius tricornis, Negastrius arenicola, Aegialia sabuleti m.fl. Foto förf. longiceps, D. linearis, D. sigma och D. notatus). De är rovdjur med bladlöss som stapelföda. I övrigt är jordlöparfaunan i de utpräglade klitterna artfattig, med arter som Broscus cephalotes, Calathus mollis (ej noterad i undersökningsområdet), Amara spreta och Harpalus neglectus. Bland marklevande arter är annars svartbaggarna Melanimon tibiale och Crypticus quisquilus typiska, liksom den märkliga Notoxus monoceros och snabbaggen Anthicus bimaculatus. Sotsvampbaggar av släktet Phalacrus, där P. dieckmanni är begränsad till stranddyner i Skåne och Halland, lever på rost- och sotsvampar på strandgräsen. Levnadssättet för Leiodes ciliaris är okänt, men sannolikt utvecklas larven i anslutning till svampmycel vid gräsrötter. Kustsandkryparen Aegialia arenaria och viveln Philopedon plagiatus hör till de allmännaste skalbaggarna i dynerna, medan röd sandkrypare A. spissipes endast är funnen ett fåtal gånger. Alla utvecklas de som larver vid växtrötter. Också knäpparen Negastrius arenicola lever som larv i sanden, men kan möjligen vara rovlevande. De inre dynerna Innanför den yttersta dynraden vidtar de s.k. grå dynerna. Här är vinderosionen mindre påtaglig, och sanden binds något mer framgångsrikt av de få växter som förmår uthärda den extrema torkan och näringsfattigdomen. Topografin är oftast flackare än i de yttre dynerna. Vegetationsbildande är borsttåtel, sandstarr, kråkris och olika viden, medan raggmossor och lavar spelar stor roll på vegetationsfattiga ytor. Här är skalbaggsfaunan något rikare och mer varierad. På mossor lever kulbaggarna Morychus aeneus och Cytilus sericeus. På vide lever en rad bladbaggar och vivlar, bl.a. Chrysomela collaris och Apion minimum, och till och med den stora videbocken Lamia textor. På blåmonke (Jasione montana) lever Meligethes subrugosus. Knäpparen Dicronychus equisetoides är typisk för miljön. Jordlöparfaunan är alltjämt artfattig, men innehåller fler arter än de yttre dynerna. Allmänna är Cicindela hybrida, Broscus cephalotes, Calathus erratus, Amara quenseli och A. fulva. Harpalus neglectus finns även här, men har fått sällskap av andra Harpalus-arter såsom H. 12

15 Hallands län BILD 7. Vesslunda, vy mot nordväst över ljungheden vid provyta V2. Ljungvegetationen är mer högvuxen och sluten än vid Hagön och Haverdal, och inslaget av ytor i tidig successionsfas är mycket begränsat. Dynerna i bakgrunden är till största delen gräsklädda och stabiliserade, och har börjat koloniseras av träd och buskar. Foto: Örjan Fritz. smaragdinus, H. solitaris och H. servus. Bland ovanligare jordlöpare märks C. convexus. Bland bladhorningarna finns Aegialia arenaria även här, tillsammans med släktingen A. sabuleti (som dock är mer typisk för nästföljande miljö), annars är sandborren Anomala dubia ett karaktärsdjur. Ett udda inslag i miljön är bibaggen Apalus bimaculatus. Förutom i Skånes och Hallands dynlandskap, där den har sitt rätta habitat, är bibaggen endast funnen i sandtäkter i Mellansverige. Torra sandgräshedar På mer flacka sandmarker innanför dynlandskapet är de tidiga successionsstadierna än mer beroende av någon form av störning. Där tillräcklig störning (bete av tamdjur eller kaniner, tramp eller annat slitage) finns utvecklas en gles vegetation liknande den i de inre dynerna; dominerad av borsttåtel med inslag av ljung, kråkris mm, och ytor av blottad sand. Vid alltför svag störning tar ljungen överhand, och tall och björk kan vandra in. Där hävden är tillräcklig och tidiga successionsstadier är rikt representerade är arter som Carabus problematicus, C. convexus, Cicindela hybrida, Pterostichus lepidus, Synuchus vivalis, Amara infima, A. quenseli, Harpalus smaragdinus, H. solitaris, Bradycellus ruficollis, B. caucasicus, B. harpalinus, Masoreus wetterhalli och Syntomus foveatus typiska. I övergångszonen mot dynerna, där vegetationen är mycket sparsam och borsttåtel/sandstarr dominerar helt finner man krävande sandmarksarter som Harpalus neglectus, H. servus och Cymindis macularis, men i den något mer stabiliserade sandmarksvegetationen har dessa fallit bort. De små grävande bladhorningarna representeras av Aegialia sabuleti och Psammodius sulcicollis, medan den utpräglade dynarten Aegialia arenaria saknas. Kulbaggarna Byrrhus fasciatus, B. pilula och Porcinolus murinus är typiska. På käringtand lever Meligethes carinulatus, spetsviveln Apion loti och ett flertal andra vivlar, bl. a. Hypera plantaginis och Tychius squamulatus. På bergssyra (Rumex acetosella) lever flera allmänna Apion-arter. Knutna till ljung och andra Ericacéer är jordloppor av släktet Altica och vivlarna Strophosoma sus, S. fulvicorne samt Micrelus ericae. 13

16 Skalbaggar i sanddyner och kusthedar BILD 8. Genevadsåns mynning vid Gullbranna. Längs åns inre sandstrand lever Bembidion andreae, medan Cicindela maritima, Dyschirius impunctipennis, Anthicus bimaculatus o.a. förekommer på sandnäset till höger, strax utanför bildens kant. På bilden framgår också tydligt hur hårt trängd miljön är av motorväg, bebyggelse och åkermark. Foto: Jan Augustsson, Bergslagsbild AB. BILD 9. I de yttre dynerna är sanden i ständig rörelse, och mycket få växter kan hålla sig kvar. Mellan sandrörstuvorna ligger sanden helt bar. Typiska arter här är Broscus cephalotes, flera Dromius-arter, Phalacrus dieckmanni, Aegialia arenaria och Philopedon plagiatus. Foto: Örjan Fritz. 14

17 Hallands län BILD 10. Centrala delen av Haverdal, söder om Skintans utlopp. Vegetationens zonering från den flacka havsstranden över yttre och inre dyner till ljunghed och planterad bergtallskog syns tydligt. De friskt ljusgröna partierna i dynerna är snår av vresros. Den gråa ytan i bildens övre vänstra del är nyligen framröjd hed. Provyta Hv1 är belägen strax till höger om denna. Foto: Jan Augustsson, Bergslagsbild AB. Ljunghedar Innanför dynlandskapet finns på många ställen en zon med lägre topografi och fuktiga svackor. På vissa ställen (t.ex. vid Tönnersa) är dessa marker idag helt igenvuxna av sumpskog, men där marken fortfarande är öppen har intressanta hedsamhällen utvecklats, dominerande av ljung, klockljung, mossor och lavar. Ljungheden bildar ofta en mosaik med de torra sandgräshedarna (se BILD 8), och är liksom dessa beroende av någon form av (oftast antropogen) störning för att inte växa igen. I sandiga partier av ljunghedarna finner man skogssandjägaren Cicindela sylvatica, som också jagar längs stigar i tallskog. Asbaggen Silpha carinata är en typisk hedart, som emellertid också påträffas på andra sandmarker och t.o.m. i de inre dynerna. Karaktärsarter för de lite fuktigare hedpartierna är jordlöparna Carabus arvensis, C. nitens, Cicindela campestris, Bembidion nigricorne och Agonum sexpunctatum. Bland bladhorningarna är Aphodius niger typisk. Tidvis vattenfyllda sänkor hyser en fattigkärrsfauna med arter som Blethisa multipunctata, Pterostichus rhaeticus, Agonum marginatum, A. versutum och A. viduum. Resultaten i korthet Sammanlagt påträffades 240 arter, varav 20 rödlistade. Det totala artantalet och antalet rödlistade arter i vart och ett av områdena framgår av tabell 1. Direkta jämförelser mellan områdena är svåra att göra, eftersom alla biotoper inte finns representerade i alla områden. Några skillnader kan dock vara värda en kommentar. Påfallande är t.ex. den relativa artfattigdomen och det låga antalet rödlistade arter vid Höka, trots att alla de undersökta biotoptyperna finns representerade. En tänkbar förklaring är att ytorna av sandgräshed och ljunghed här är resultatet av sentida restaureringar, och tidigare har varit betydligt mer igenvuxna. Vid Vesslunda är antalet rödlistade arter lågt trots ett högt totalantal. Här beror det högre totala artantalet främst på att havsstranden delvis är av en annan karaktär (med en högre näringsstatus och därigenom en artrikare flora/ fauna). Anledningen till det låga antalet rödlistade arter ligger förmodligen i att arealen av de olika biotoperna är relativt liten, och att såväl dynerna som de hedartade partierna är rätt igenvuxna. I andra änden ligger Tönnersa-Gullbranna, där antalet rödlistade arter med god marginal är det högsta, trots att flera biotoper saknas helt och det totala artantalet 15

18 Skalbaggar i sanddyner och kusthedar är lågt. Här ligger svaret troligen i att de biotoper som finns är mycket exklusiva, och dessutom har störst areal och högst habitatkvalitet här. Skall man kort sammanfatta så återfinns de högsta kvaliteterna enligt följande (biotop för biotop). Toppobjekten är markerade med fet stil. 1. Exponerade havsstränder med relativt lågt slitage (bäst utbildade vid Hökafältet, Tönnersa och Gullbranna). 2. Åmynningar med strandbrinkar i tidig successionsfas (bäst utbildade vid Hökafältet (Lagaoset), Gullbranna (Genevadsåns mynning) och Vesslunda (Suseåns mynning)). 3. Skyddade havsstränder (endast vid Vesslunda) 4. Vita och grå dyner (bäst utbildade vid Tönnersa, Gullbranna och Hagön). 5. Sandgräshed (bäst utbildad vid Hagön). 6. Ljunghed (bäst utbildad vid Hagön och Haverdal). De halländska dynområdenas naturvärden i ett nationellt perspektiv Som tidigare nämnts är kustdynernas fauna relativt artfattig, och miljön har knappast utgjort något favoriserat exkursionsmål bland entomologer. Också inventeringar av miljön är rätt få. Ett exempel är Ulla Hau på Fårö (Sörensson 1989), där emellertid fokus låg på borsttåtelhed i mer skyddade lägen snarare än exponerade kustdyner. De få arter som är strikt knutna till exponerade sandiga havsstränder och välutvecklade vita dyner har en mycket begränsad utbredning i landet större områden finns förutom i Halland endast i Skåne, på norra Öland och Gotland (främst Fårö och Gotska Sandön). Några regelrätta inventeringar finns knappast. Exempel på arter med starkt begränsad svensk utbredning är Dyschirius impunctipennis (SK, HA, ÖL, GO), Bembidion andreae (SK, HA), Calathus mollis (SK, HA), Hypocaccus dimidiatus (endast HA), Phytosus balticus (SK, HA, GO), Aegialia spissipes (SK, HA), Phalacrus dieckmanni (SK, HA) och Phaleria cadaverina (SK, HA). Även bland arter knutna till de mer hedartade sandmarkerna finns flera vars utbredning är helt begränsad till de sydsvenska kustlandskapen. Främst gäller detta borsttåtelhedarnas fauna, till exempel Harpalus neglectus, H. servus och Dicronychus equisetoides. Flertalet arter knutna till de hedartade naturtyperna har dock en något större utbredning längs södra Sveriges kuster, och ofta även på sandfält inne i landet. För torra ljunghedar karakteristiska arter som Carabus convexus, Amara infima, Cymindis macularis och Strophosoma fulvicorne har sin tyngdpunkt i de sydsvenska kusttrakterna även om flera av dem är utbredda även längre norrut, medan Bembidion nigricorne har en större utbredning. Behov av restaurering, skötsel och skydd för de olika naturtyperna Tabell 1. Antal funna arter samt antal rödlistade arter i de olika områdena. Förekomsten av de olika biotoperna anges enligt följande: X = finns välutbildat, (X) = finns i liten omfattning och - = saknas. Höka I flera tidigare arbeten (t.ex. Ljungberg 2001, 2002b, 2002c) har jag betonat den betydelse som olika former av störning har för den biologiska mångfalden. Med störning avses då det som växtekologiskt definierats som en förstörelse eller förlust av växtbiomassa (Grime 2001). Detta begrepp omfattar såväl naturliga processer som vind- och vågerosion, översandning eller extrem torka, och kulturbetingad störning som bete eller bränning. De halländska flygsand- Tönnersa- Gullbranna Hagön Haverdal Vesslunda exponerad havsstrand X X X X X åmynningar med strandbrinkar X X X (X) X andra skyddade strandmiljöer X vita dyner X X X X (X) grå dyner X X X X - sandgräshed X - X X (X) ljunghed X - X X (X) Antal arter Antal rödlistade

19 Hallands län fälten har genom årtusendena formats av olika former av störning i ett komplicerat samspel. Idag hotas de av flera faktorer, där igenplantering och igenväxning p.g.a. upphörd hävd bara är några av aspekterna. Trots att de exponerade sandstränderna och flygsanddynerna är extremt störningspräglade miljöer så är faktiskt ett av de största hoten idag överdrivet slitage. Den viktiga skillnaden ligger här mellan cykliskt återkommande störning (som tillåter återhämtning och återkolonisering) och kontinuerlig störning (Larsson 2002). Arter som gräver gångar i fast, fuktig sand (som t.ex. strandsandjägarens larver) är förvisso anpassade till viss översandning och periodvisa översvämningar, men klarar sannolikt inte den ständiga omrörning av markens ytskikt som ett hårt trampslitage innebär. Havsstränder och dyner I den extremt vegetationsfattiga miljön lever många arter ett grävande liv nere i sanden, som fullvuxna och/eller som larver. För arter som Cicindela maritima, Dyschirius impunctipennis, Bembidion andreae och Phytosus balticus (och en rad icke rödlistade arter i detta artsamhälle) är därför en alltför kraftig eller ofta återkommande omrörning av sandens ytskikt förödande. De dramatiska populationsminskningarna hos Cicindela maritima och Bembidion andreae (som båda var allmänna längs Hallands kuster för 60 år sedan) talar sitt tydliga språk. De arter som lever av döda djur och annat organiskt material i uppspolad tång kan naturligtvis påverkas negativt av t.ex. större oljespill. Särskilt gäller det då arter som Hypocaccus dimidiatus och Phaleria cadaverina, vars förekomst är begränsad till några få, begränsade områden. Ett kanske större hot är att stränderna skrapas rena från tång, så som ofta görs längs de populära badstränderna. För en art som Aegialia spissipes (som lever vid växtrötter i dynvegetationen) är hotbilden inte lika tydlig, men helt klart är att ett intensivt trampslitage leder till vegetationsförändringar, som förmodligen är negativa också för denna art och andra med ett liknande levnadssätt. Värst drabbade av extremt slitage är naturligtvis själva stranden och den yttersta dynraden, där badgästerna koncentreras under sommaren. De inre dynerna (i den mån de finns kvar och inte har tallplanterats eller bebyggts) drabbas inte lika hårt, eftersom slitaget där sprids ut över en större areal. Det extrema slitaget blir endast ett problem i de allra mest frekventerade områdena. Andra hot mot dynlandskapen är i stället: a) aktiv förstörelse genom igenplantering, insådd av gräs eller rispåläggning b) igenväxning p.g.a. att vinderosionen minskar c) spontan igenväxning med aggressiva nykomlingar som t.ex. vresros d) allmänna vegetationsförändringar förorsakade av atmosfärisk kvävedeposition. Tallplantering utgör ett dubbelt hot. Förutom att den igenplanterade arealen går förlorad, påverkas också den återstående arealen negativt. Detta eftersom tallskogen fungerar som vindfång, vilket gör att de aktiva processer som skapar och upprätthåller dynerna avtar eller upphör när dynlandskapet blir alltför kringskuret. Samma effekt fast i den mindre skalan har snår av vresros, som ursprungligen är inplanterad för att binda sanden och som kan breda ut sig och bli helt dominerande när den väl fått fäste. Vresrosen måste bekämpas! Att dynernas vegetation förändras på ett smygande sätt genom den atmosfäriska gödningen är uppenbart, och kanske på sikt det hot som är svårast att komma till rätta med. För att motverka dessa processer behövs i framtiden aktiva åtgärder som tjänar till att avlägsna näring ur dynerna. Bl.a. har bete med framgång använts och rekommenderas i flera europeiska länder (se referenser i Larsson 2002). Torra sandgräshedar, ljunghedar För de innanför dynlandskapet belägna sandfälten har historiskt sett tallplantering varit det främsta hotet. De områden som finns kvar i dag är blott spillror av vad som en gång fanns. I dag finns alltså ett akut behov av att avverka planterad tallskog och restaurera öppna sandfält med sandgräshed eller ljunghed. Dessutom är dessa marker (till skillnad från dynerna) beroende av en mer aktiv skötsel för att inte på sikt växa igen. Möjligen kan sandfälten närmast havet hållas öppna av vinderosion om bara arealen är tillräckligt stor, annars krävs här bete och/eller återkommande bränning. Också för hedarna gäller att vegetationen förändras på ett smygande sätt genom den atmosfäriska gödningen. Det faktum att successionen till en början går mycket långsamt på de fattiga markerna ger ett bedrägligt sken av stabilitet ända tills näringsanrikningen nått ett visst kritiskt värde och tillväxten börjar ta fart på allvar. Har man väl nått detta läge är det svårt och kostsamt att hejda igenväxningen. Det är alltså viktigt att åtgärder sätts in på ett tidigt stadium. 17

20 Konkreta åtgärder för de olika lokalerna Skalbaggar i sanddyner och kusthedar Hökafältet Områdenas storlek och relativa svårtillgänglighet gör att själva havsstranden och den yttre dynraden är som mest orörd i detta och nästföljande område. Jämfört med Tönnersa är dynområdet smalare söder om Lagans mynning, och övergår rätt snabbt innanför den yttre dynraden i en flack hed. Denna har tidigare varit starkt igenväxt, men har nyligen röjts fram. En mycket positiv åtgärd, som dock behöver följas upp med bränning och bete för att inte igenväxningen skall sätta igång igen. Unikt för Hökafältet är den välbetade strandängen längs Lagan. Önskvärt vore att den betade arealen utökades (fler betesdjur behövs förstås för att göra detta möjligt), så att också det framröjda hedlandskapet innanför dynerna betades. Tönnersa/Gullbranna Vid Tönnersa är dynlandskapet bäst utvecklat, och rätt stora arealer aktiva dyner finns ännu kvar. Dynerna i den norra delen av Tönnersa och området kring Genevadsåns mynning i Gullbrannareservatet är en pärla i den svenska naturen som måste skyddas och vårdas! I den södra hälften av Tönnersa är dynerna i högre grad bundna av vegetation, och liknar på sina håll mest en kraftigt undulerande gräshed där humus börjat anrikas i markytan. Här är restaureringsåtgärder nödvändiga för att få igång sandflykten. Genevadsåns stränder och de intilliggande havsstränderna hyser ännu populationer av strandsandjägaren Cicindela maritima och havsstrandlöparen Bembidion andreae, två starkt hotade arter som har försvunnit från alla andra gamla halländska lokaler. Här behövs aktiva skyddsåtgärder som begränsar slitaget! Ett drastiskt (och säkert impopulärt) alternativ är att belägga landtungan söder om åmynningen (från gångbron och norrut) med beträdnadsförbud. Ett absolut minimum borde vara att skyltar sätts upp i en linje från gångbron till havsstranden, med uppmaningar till allmänheten att inte beträda området norr om denna linje. Innanför dynlandskapet vid Tönnersa finns tyvärr inte det flacka hedlandskap som kännetecknar övriga undersökta lokaler. Skogen går ända fram till dynerna. Det vore mycket önskvärt att skogens yttre del (som delvis är starkt försumpad) avverkades i vissa partier och öppna ytor röjdes fram för att sedan hävdas på något sätt. 18 Hagön Hagön är den enda av de undersökta lokalerna där man ännu finner större arealer av torr ljung- och sandgräshed med stort inslag av tidiga successionsstadier. Också fint utvecklad ljunghed av fuktigare typ finns. De stora sammanhängande arealerna gör området särskilt värdefullt. Delar av Hagön hävdas genom bete av får och nöt, men de finaste ytorna är ohävdade, och hålls i stället öppna av kaniner. Igenväxning är dock ett påtagligt hot, eftersom kaninerna inte rår på björksly och annan högre vegetation. I södra delen av Hagön finns också ett väl utvecklat dynlandskap, även om slitaget är lite för hårt. Den population av strandsandjägare som för tio år sedan fanns vid Hagön tycks redan vara utslagen, förmodligen som en följd av igenväxning i kombination med trampslitage längs åstranden, där larvgångarna var belägna. Det föreslagna anläggandet av en cykelväg (!) tvärs igenom dyn- och hedlandskapet vid Hagön vore ett dråpslag, som inte bara fragmenterar heden utan dessutom banar väg för en dramatisk ökning av slitaget över hela området. En utveckling rakt motsatt den vi bör eftersträva! Haverdal Norr om Skintans utlopp saknas liksom Tönnersa det flacka hedlandskapet innanför dynerna; skogen har trängt fram ända till dynkanten. Zonen med dyner är smalare och inte lika välutvecklad som vid Tönnersa, och slitaget från badgäster är betydligt mer påtagligt såväl i dynerna som på stranden. Önskvärt vore att skogens yttre del avverkas och markytan röjs fram och brännes av, så att en hedsuccession om möjligt kan komma till stånd. Söder om Skintan finns (delvis som ett resultat av aktiva restaureringsåtgärder) redan öppna hedpartier med fina kvaliteter. Liksom på Hökafältet och Hagön måste heden hävdas, kanske med bränning, för att vidmakthålla de tidiga successionsstadierna. Den innanförliggande tallskogen upptar stora arealer, så goda möjligheter finns att öka arealen sandmark genom avverkningar och kontrollerade bränningar. Med förnuftiga röjningar (där sandiga korridorer och gläntor öppnas upp, samtidigt som smärre tallbestånd och solitärträd sparas) skulle man här kunna skapa ett mosaiklandskap som vore såväl estetiskt tilltalande och strövvänligt som mycket värdefullt för den biologiska mångfalden! Vesslunda Detta är det minsta av områdena, och den öppna arealen mellan havet och tallskogen är mycket smal (BILD 7). Dynerna vid Vesslunda är begränsade till

21 Hallands län sin yta (i stort sett endast bestående av den yttersta dynraden), och är liksom de i södra delen av Tönnersareservatet i hög grad stabiliserade av sandgräsvegetation. Ytor med borsttåtelvegetation finns dels innanför dynerna i nordväst, dels öster om Boabjäret, men de är mycket små. Det som tidigare sagts om vikten av att skapa öppen sandhed i tidiga successionsstadier gäller alltså i ännu högre grad här. Liksom på övriga lokaler måste också ljungheden hävdas för att inte växa igen. Röjningsbehovet tycks här, liksom på övriga lokaler, vara mest akut i de fuktiga hedmiljöerna. Övervakning i dyner och sandhedar Möjligheten att använda jordlöpare i miljöövervakning diskuteras av mig i en tidigare rapport (Ljungberg 2001). Av arter omnämnda där är det några som kan komma ifråga i de här behandlade miljöerna. 1. Strandsandjägare Cicindela maritima. Strandsandjägaren hör till de prioriterade arter för vilka ett åtgärdsprogram kommer att utarbetas under Förhoppningsvis kommer en kontinuerlig övervakning av den sydsvenska populationen att ingå som en del av åtgärdsprogrammet. Arten är lätt att övervaka genom räkning av både larvgångar och fullvuxna individer. Eventuellt kan populationsstorleken beräknas genom märkning av adulter och fångst-återfångst. Åtskilliga andra rödlistade skalbaggar förekommer i samma miljö. Arten föreslås som ett lämpligt övervakningsobjekt i de nordiska länderna av Gärdenfors m.fl. (2002). 2. Kullerlöpare Carabus convexus. Denna art är vid flera tillfällen funnen vid inventeringar i Västsverige, dels på ljunghedar (Gunnarsson & Götmark 1998), dels på sandmark (Appelqvist & Bengtsson 1995). Förekomsten i ren flygsandmiljö är något mer oväntad, då arten tidigare inte uppgivits från detta habitat vare sig i Sverige eller i Danmark. Kullerlöparen har minskat starkt, sannolikt som en följd av habitatfragmentering (den saknar liksom följande art flygförmåga). Liksom föregående föreslås kullerlöparen som ett lämpligt övervakningsobjekt i de nordiska länderna av Gärdenfors m.fl. (2002). 3. Guldlöpare Carabus nitens (BILD 2). Förekommer liksom kullerlöparen ofta på ljunghedar, men mest i fuktigare partier. Guldlöparen har också den minskat starkt, särskilt i Sydsverige. Studier i Tyskland har visat att ytor av lämpligt habitat mindre än 40 hektar inte är tillräckliga för att trygga en populations överlevnad på längre sikt (Assman & Janssen 1999). Förutom de två ovanstående är flera andra Carabusarter dominanta inslag i markfaunan på öppna, hedartade marker. Andra arter med indikatorvärde i denna miljö är kopparlöpare C. cancellatus, hedlöpare C. arvensis och blålöpare C. problematicus. Alla våra Carabus-arter är marklevande rovdjur med stor rörlighet, och är därför lätta att påvisa med hjälp av fallfällor. De är lätta att artbestämma och kan därför fångas levande i torra fällor för icke-destruktiv övervakning. Sambandet mellan hed- och sandmarkers areal, graden av isolering och artrikedomen av Carabus vore intressant att undersöka. 4. På de mest vegetationsfattiga sandmarkerna med borsttåtelvegetation finns flera arter med strikta habitatkrav, t.ex. frölöparna Harpalus servus och H. neglectus samt dynskulderlöparen Cymindis macularis. I denna miljö kan övervakning av marklevande arter lätt bedrivas genom nattfångst med pannlampa. Denna metod kräver dock stor erfarenhet av fältbestämning, om den skall kunna utföras på ett icke-destruktivt sätt. Slutord Som skalbaggsinventerare i de halländska flygsandfälten finner man sig ofta i en något pinsam situation, när man springer fullt påklädd med håv och kamera i områden avsatta som nakenbad. Det är inte heller någon slump att man hamnar just där nakenbadarna håller till längs de mest avskilda strandsträckorna, och det är just i de minst frekventerade dynområdena som det ännu finns naturvärden kvar. Längs de mest lättillgängliga badstränderna Skummeslövsstrand, Mellbystrand, Östra stranden i Halmstad, Tylösand, Skrea strand söder om Falkenberg är naturvärdena på själva havsstranden och i dynlandskapet i stort sett ödelagda av det enorma slitaget från tusentals badgäster. I dessa områden är zonen innanför dynerna dessutom i mycket stor del exploaterad för stugbebyggelse. Amatörcoleopterologen Gustav Fogelqvist skrev en gång det följande om havsstrandlöparen Bembidion andreae: Ännu för ett tiotal år sedan förekom arten talrikt på dynerna vid Halmstad. Numera anträffas den ytterligt sällan. Badlivet, som de senare åren utbrett sig över området, har raserat de av gräsrötter genomvävda hängande sandbrinkarna och tuvorna, som utgjorde hemvist för denna art (Fogelqvist 1941). Detta skrevs alltså för drygt 60 år sedan. Det är nu snart 50 år sedan arten sist påträffades vid Halmstad, och antalet badgäster har de senaste decennierna ökat på ett sätt som nog ingen kunde förutse vid 1940-talets början. Även i de mindre frekventerade dynområdena är trenden starkt negativ för 19