Iran har flera salthaltiga sjöar som saknar utflöden. Störst är Urmia sjön. Även Kaspiska havet är en sådan sjö.

Transkript

1 Iran Iran är en islamisk republik, i praktiken en religiös diktatur. Det finns ett folkvalt parlament och en folkvald president, men prästerskapet har den yttersta makten. Oppositionen tystas brutalt med fängelse, tortyr, spöstraff eller avrättning. En långvarig konflikt med omvärlden har bilagts sedan landets misstänkta försök att konstruera kärnvapen avbrutits. Geografi Iran är ungefär tre och en halv gånger så stort som Sverige. Höga berg och stora ökenområden gör att delar av landet är svårtillgängliga. Centrala Iran består av en högplatå och här finns stora saltträsk och stenöknar. Platån omges av bergskedjor. Jordbävningar förekommer ofta. Höga berg och stora ökenområden gör att delar av landet är svårtillgängliga. Centrala Iran består av en högplatå. I norr dominerar en vidsträckt saltöken, Dasht-e Kavir, och i söder sten- och sandöknen Dahst-e Lut, som är en av världens torraste och hetaste platser. Platån omges av bergskedjor. Den största är Zagros, som sträcker sig från landets nordvästra hörn mot sydöst längs hela kusten mot Persiska viken. Zagros har toppar på över meter. Den smalare, men lika höga Elburz-kedjan börjar i samma hörn men följer Kaspiska havets kust för att i nordöst övergå i Kopet Dag-bergen, som bildar gräns mot Turkmenistan. Jordbävningar förekommer ofta. Vid ett jordskalv i nordväst 1990 omkom cirka människor. Över dog när en kraftig jordbävning 2003 ödelade staden Bam i sydöstra Iran. Iran har flera salthaltiga sjöar som saknar utflöden. Störst är Urmia sjön. Även Kaspiska havet är en sådan sjö. 1/74

2 Yta km2 (2017) Tid svensk + 2,5 timmar Angränsande land/länder Irak, Turkiet, Armenien, Azerbajdzjan, Turkmenistan, Afghanistan, Pakistan Huvudstad med antal invånare Teheran (uppskattning 2014) Övriga större städer Mashhad , Isfahan , Karaj , Tabriz , Shiraz , Qom , Ahwaz (folkräkning 2011) Högsta berg Damavand (5671 m ö h) Viktiga floder Karun, Arvand Rud (Shatt-al-Arab) Klimat Klimatet varierar mellan extrem värme och extrem kyla. På somrarna kan det bli upp emot 50 grader i inlandet. På vintrarna blir det nedåt 20 minusgrader i bergstrakterna. Torrt klimat råder i större delen av landet, med mindre än 250 millimeter regn och snö om året. Nederbörden kommer främst under vinter halvåret. Bara längs de nordvästra gränsområdena och vid Kaspiska havet är nederbörden rikligare upp till mm per år. Starka vindar är vanliga. Särskilt östra Iran plågas på somrarna av 120-dagarsvinden, som kan nå hastigheter på 45 meter per sekund. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn 2/74

3 Teheran 29 C (juli), 3 C (jan) Medelnederbörd/månad Teheran 46 mm (jan), 3 mm (juli) Befolkning och språk Perser utgör drygt hälften av invånarna i Iran. Näst flest är azerierna medan upp till en tiondel är kurder. Återstoden tillhör en rad mindre folkgrupper. Invånarantalet har nästan fyrfaldigats på ett halvsekel men de tidigare höga födelsetalen har minskat drastiskt sedan 1980-talet. De flesta iranier bor i norr och i väster. Historiskt sett har perserna varit tongivande i samhället och de dominerar fortfarande inom den statliga förvaltningen. Azerier (azerbajdzjaner) utgör kanske en femtedel av invånarna uppgifterna varierar och bor främst i nordväst. Kurderna återfinns längs gränsen mot Turkiet och norra Irak, främst i provinsen Kordestan. Ett par procent av befolkningen är araber. De dominerar i den oljerika provinsen Khuzestan i sydväst. Bland övriga mindre folkgrupper märks turkmener, balucher och lurer. Iran erkänner att minoriteterna finns, men för att skapa en persisk enhetskultur utövar regimen strikt kontroll över de olika folkgrupperna. Deras rätt att använda de egna språken i skrift är starkt begränsad och all undervisning måste ske på persiska. Kurderna, som efter den islamiska revolutionen 1979 (se Modern historia) förde en väpnad kamp för självständighet, har länge behandlats med misstro och litteratur på kurdiska har censurerats hårt. Även andra folkgrupper försökte efter 1979 uppnå ökat självstyre men deras kamp slogs ned av regimen. Ett par hundra tusen unga, ofta välutbildade iranier beräknas varje år lämna landet på jakt efter ett bättre liv i Europa eller Nordamerika. Iran har på grund av konflikter i grannländerna varit en av världens största flyktingmottagare. De flesta av flyktingarna har varit afghaner samt under Saddam Husseins regim irakiska shiamuslimer och kurder. FN:s flyktingkommissariat UNHCR hjälpte mellan 2002 och 2014 drygt flyktingar att återvända till Afghanistan. Trots det fanns 2015 fortfarande nära en miljon registrerade flyktingar i Iran, det stora flertalet av dem afghaner. Därutöver finns ett okänt antal oregistrerade immigranter. Många av dem tar jobb som få iranier vill ha, och många lever under svåra förhållanden. Irans officiella språk är persiska (farsi). Det tillhör de iranska språken, som ingår i de indoiranska språken vilka i sin tur utgör en gren av det indoeuropeiska språkträdet. Till de iranska språken hör också kurdiska, baluchiska och luri. Azerierna och turkmenerna talar turkiska språk. Arabiska är modersmål för befolkningen i Khuzestan. Persiskan skrivs med arabiskt alfabet. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 48,2 (2014) Andel invånare i städerna 73,9 procent (2016) Nativitet/födelsetal 17,1 per 1000 invånare (2015) 3/74

4 Mortalitet/dödstal 5,2 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 1,3 procent (2014) Fertilitetsgrad 1,9 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 49,7 procent (2014) Förväntad livslängd 76 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 77 år (2015) Förväntad livslängd för män 75 år (2015) Folkgrupper perser ca 50 %, azeri (azerbajdzjaner) ca 25 %, kurder ca 10 %, balucher, turkmener, araber Språk persiska är officiellt språk Religion 1 1. kurdiska, baluchiska, luri, turkiska, arabiska är minoritetsspråk Den överväldigande majoriteten av iranierna är muslimer. De allra flesta särskilt inom de största folkgrupperna perser och azerier tillhör den shiamuslimska inriktningen inom islam. Iran har världens största shiamuslimska befolkning. Andra religiösa grupper diskrimineras. Shia har varit statsreligion i Iran sedan 1500-talet. Inriktningen uppstod redan under 600-talet i samband med en tvist mellan muslimer om vem som var den rättmätige efterträdaren till profeten Muhammed. Majoriteten ansåg att deras ledare skulle utses av de äldste i enlighet med traditionen (sunni). Men en minoritet menade att Muhammeds efterträdare borde komma från hans egen familj och valde hans svärson och kusin, kalifen Ali. De kallade sig Shiat Ali Alis anhängare. Shia muslimer kallade tidigt sin religiöse ledare för imam, istället för kalif som sunnimuslimerna sade. Imamen anses kunna uttolka Muhammeds dolda budskap och har en särskild rättslig ställning. Iranierna är tolvshiiter (imamiter) och tillhör därmed den största grenen inom shiaislam. Den erkänner tolv imamer från och med kalifen Ali. Den tolfte imamen försvann på 800-talet men ska en gång återvända till sina trogna som al-mahdi, frälsaren. Han ska då förgöra ondskan och skipa rättvisa enligt den gudomliga lagen. I väntan på att han kommer tillbaka ska varje rättrogen shiamuslim välja en levande religiös ledare att följa som sitt föredöme. De skriftlärda (mullorna) utbildas i religiösa skolor i de heliga städerna. De iranska skriftlärda bildar sedan gammalt en hierarkiskt uppbyggd organisation. De mest lärda får titeln mojtahed och de främsta bland dem kallas ayatolla. De allra främsta är de tolv storayatollorna. Efter den islamiska revolutionen 1979 har religionen dominerat samhället. Rättsskipning enligt religionens lagar, sharia, infördes Det innebär bland annat att tjuvar riskerar att bestraffas med avhuggning av en hand och äktenskapsbryterskor att stenas till döds. En muslim som konverterar till en annan religion riskerar också dödsstraff. Sådana straff har dock verkställts relativt sällan. Prygel är straffet för mer än 50 olika brott, til exempel bedrägeri och alkoholkonsumtion (se även Politiskt system). 4/74

5 Runt var tionde invånare, däribland flertalet balucher, turkmener och kurder, bekänner sig till islams huvudinriktning, sunni. Sunnimuslimer klagar över diskriminering och anser att deras religiösa seder inte respekteras. Bara undantagsvis får de tillstånd att bygga sina moskéer. Anhängare till den islamiska sekten sufism har utsatts för våld och trakasserier under 2000-talet, och flera sufiska ledare har dömts till fängelse och fått sina medborgerliga rättigheter inskränkta. Det finns fortfarande ett litet antal anhängare av den tidigare statsreligionen zoroastrismen, som grundades av profeten Zarathustra på 500-talet före Kristus års författning erkänner zoroastrier, judar och kristna som religiösa minoriteter, men i praktiken missgynnas icke-muslimer. Iran har den största judiska befolkningen i Mellanöstern utanför Israel. På 1970-talet fanns över judar i landet. Många gav sig av efter revolutionen och idag bor cirka judar i Iran. Regelbundna förföljelser drabbar anhängarna av baha i, ett samfund som på 1800-talet lämnade islam och utvecklade en egen religion, som de inte får utöva öppet. Enligt egna uppgifter har de minst medlemmar i Iran. Efter den islamiska revolutionen avrättades över 200 bahaier, och under 1980-talet förekom massarresteringar. Trakasserierna ökade efter 2005 då säkerhetsstyrkor och medborgargarden utan risk för straff hotade, misshandlade och fängslade många bahaier. De hindras också från att delta i högre utbildning. Utbildning Barnen börjar skolan vid sex års ålder och har skolplikt i åtta år. I stort sett alla barn går i grundskolan, som är avgiftsfri. Utbildningsväsendet kämpar med ekonomiska problem, brist på utbildade lärare och överfulla klasser. Studier i islam är obligatoriska i iranska skolor, och för inträde på universitet krävs godkända prov i islamisk teologi. En dryg tredjedel av de iranska barnen går ett år i förskola innan de börjar första klass. Grundskolan är uppdelat i ett femårigt och ett treårigt stadium. Varje år avslutas med prov som eleverna måste klara för att få fortsätta till nästa klass. Engelska läses från sjunde klass. Sedan 1988 finns privata skolor vid sidan av de statliga. Drygt åtta av tio barn går också motsvarande gymnasiet som är uppdelat i flera linjer. Efter tre år följer ett år med förberedande kurser och inträdesprov. De som klarar sin examen, Konkoor, kan gå vidare till högre akademisk, teknisk eller yrkesförberedande utbildning. Pojkar och flickor går i skilda klasser till och med gymnasiet, men inte i högskolorna. I landet finns ett 40-tal universitet och över 100 specialiserade högskolor. Islamska Azad-universitet, som grundades 1982, är ett av världens största universitetssystem, med över 1,5 miljoner studenter. Huvudsätet finns i Teheran men Azad finns också på en lång rad platser runt om i Iran och i utlandet. Över hälften av de iranska ungdomarna läser på någon form av högskola, en snabb ökning från runt en tredjedel några år in på 2000-talet. En majoritet av studenterna är kvinnor. Rika iranier skickar gärna iväg sina barn för att studera vid utländska universitet och högskolor. Under president Ahmadinejads styre tvingades många universitetslärare att sluta i förtid, enligt kritiker därför att de uppfattats som liberala och sekulariserade. Många studenter stängdes också av efter oroligheterna 2009 (se Modern historia), på grund av politisk aktivitet. Efter maktskiftet 2013 meddelade den 5/74

6 nya ledningen att avstängda studenter skulle tillåtas komma tillbaka och avskedade lärare skulle få sina fall prövade på nytt. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 98,5 procent (2013) Antal elever per lärare i grundskolan 25,7 (2013) Läs- och skrivkunnighet 84,3 procent (2012) Kostnader för utbildning i andel av BNP 3,0 procent (2014) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 19,7 procent (2014) Kultur Iran har historiskt haft ett rikt och blomstrande kulturliv. Den äldsta avbildande konst man har hittat är hela år gammal. Det är små obrända lerfigurer som föreställer djur och människor. Persiskt miniatyrmåleri från 1300-talet har högt anseende. Handknutna mattor har länge varit landets främsta kulturella exportvara och används än idag i kulturella och religiösa sammanhang. Före revolutionen 1979 lyssnade många iranier på västerländsk musik, både klassisk och modern. Idag är västerländsk sång i de flesta fall förbjuden. Folkmusiken i landet är varierad och återspeglar den etniska mångfalden. I religiösa ceremonier och som sångackompanjemang används ofta luta. Andra omtyckta instrument är stråkinstrument, klarinett, trummor och cymbaler. Minoriteter som kurder, lurer, turkmener och azerbajdzjaner har bevarat sina musikaliska traditioner. Ett av landets mest imponerande byggnadsverk är palatset Persepolis, som byggdes under den så kallade akemenidiska eran ( f Kr). Idag finns bara ruinerna kvar, men man kan fortfarande föreställa sig hur stort och majestätiskt Persepolis en gång var. Den persiska litteraturen är resultatet av urgamla traditioner. Rötterna till en iransk mytologi, med kungar och hjältar, hittar man i den zoroastriska religionens heliga skrifter, skrivna på vers nästan 1000 år före Kristus. Ur mytologin har dagens historiska epik vuxit fram. Firdawsis krönika över Persiens öden genom tiderna, Shahname från år 1000, är fortfarande central i persisk nationalkänsla. I väst är förmodligen astronomen Omar al-khayyams verk Rubaiyat från 1100-talet mest känt. Landets mest uppburna författare från vår tid är poeten Ahmad Shamloo, som avled Flera av hans diktsamlingar, bland annat Allomfattande kärlek och Dikter om natten, finns översatta till svenska. Till de mer tongivande författarna hör en annan poet Forough Farrokhzad ( ). Hon gjorde också en omtalad dokumentär film Huset är svart, om en iransk spetälskekoloni, Under den siste shahens tid bredde västerländska seder ut sig i städerna, men efter den islamiska revolutionen 1979 har de motarbetats kraftigt. Konstnärer har haft svårt att verka. När Mohammad Khatami, president fram till 2005, var kulturminister kritiserades han för att vara alltför liberal, och för att inte riskera att ställas inför ett misstroendevotum avgick han. Flera av de filmare som Khatami uppmuntrade har nått 6/74

7 framgång utomlands. Regissören Abbas Kiarostami delade Guldpalmen i Cannes 1997 för filmen Smak av körsbär. Hans film Tio, som kom 2002, rönte också uppmärksamhet internationellt. Regissören Jafar Panahi har fått internationella priser för filmerna Den vita ballongen, Cirkeln och Kvinnor offside. År 2012 tilldelades skilsmässodramat Nader och Simin en separation, regisserad av Asghar Farhadi, en Oscar för bästa icke-engelsk språkiga film fick Farhadi sin andra Oscar för Forushande (distribuerad internationellt som The Salesman). Under Ahmadinejads regim präglades kulturklimatet av en sträng islamisk konservatism. Tjänstemän på kulturministeriet som hade misslyckats med att skydda islamiska värden inom litteratur och film tvingades sluta och böcker som fick säljas under Khatamiregimen förbjöds liksom utländsk film. Den statliga radion och televisionen beordrades att sluta spela västerländsk och dekadent musik. Den prisbelönade filmregissören Jafar Panahi (se ovan) och hans kollega Mohammad Rasulov dömdes i december 2010 till sex års fängelse för att ha motarbetat det iranska systemet. Panahi får inte heller arbeta med film eller resa utomlands under 20 år. Domarna överklagades och Rasulov fick sitt straff kortat med ett år, medan domen mot den mer kände Panahi stod fast. Panahi tilldelades Europaparlamentets Sacharovpris I maj 2012 dömdes skämttecknaren Mahmoud Shokraye till 25 piskrapp för en karikatyr av en konservativ parlamentsledamot avbildad som fotbollsspelare. Domstolen ansåg att teckningen kränkte politikern, som kritiserats för att ha lagt sig i idrottsliga angelägenheter. Massmedier Press- och yttrandefriheten är begränsad i Iran. Landet räknas som ett av det värsta i världen i fråga om medieorganisationers arbetsvillkor. Journalister hotas, grips och fängslas och det är vanligt att tidningar stängs av myndigheterna. Löften om ökad mediefrihet som föregick valet av president Hassan Rohani 2013 har inte infriats i någon större utsträckning. Myndigheterna använder vaga formuleringar om uppror mot islam eller propaganda mot regimen som skäl för att slå till mot obekväma journalister. Varningar och hot om åtal leder till självcensur. Det förekommer även att anhöriga till iranska journalister verksamma i utlandet utsätts för trakasserier. Iran har på senare år varit ett av tre länder med flest journalister i fängelse (de andra är Turkiet och Kina), med mellan 30 och 50 fängslade individer. Landet hamnade 2014 på plats 173 av 180 länder i journalistorganisationen Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. I samband med det omstridda presidentvalet 2009 greps över 100 journalister medan minst 50 valde att fly ur landet. Efter Rohanis makttillträde i augusti 2013 fanns förhoppningar om ett öppnare medieklimat. Men ett drygt år senare hade minst tio journalister och bloggare gripits och tio andra hade fått domar på sammanlagt 72 år i fängelse. Minst tre tidningar hade tvingats stoppa sin utgivning. I juli 2014 greps Washington Posts chef i Teheran, Jason Rezaian och hans hustru som också är journalist. Hustrun frigavs efter några månader men Rezaian behölls i häkte. I oktober 2015 kom uppgifter om att dom fallit i ett mål gällande spioneri (se Kalendarium). Både tidningsägare och enskilda journalister som publicerar artiklar, som av regimen ses som misshagliga, förföljs. Situationen försämrades under sedan Mahmoud Ahmadinejad blivit president 2005, och särskilt efter protestvågen 2009 (se Modern historia). Då genomförde säkerhetsorganen för första gången förhandscensur av tidningar. 7/74

8 Rapporteringen från oroligheterna förekom i huvudsak på sociala medier och förmedlades till stor del via mobiltelefoner. Efteråt skärptes lagarna i fråga om sociala medier och internetpublicering. Internatio nella sajter som Facebook, Youtube och Twitter blockeras. En databrottslag från 2010 inskränker uttrycksrätten och stärker övervakningen. Alla internetoperatörer måste filtrera trafiken, internetkaféer stängs och nät för mobiltelefoni blockeras. Ungdomar som skriver i bloggar har fängslats och torterats. Den kände bloggaren Hossein Derakhshan dömdes hösten 2010 till nära 20 års fängelse för bland annat tvivelaktiga utländska kontakter. Han benådades i november 2014 och släpptes från det ökända Evinfängelset. Samma månad fastställde landets högsta domstol ett dödsstraff mot bloggaren Soheil Arabi som gripits ett år tidigare, anklagad för att ha förolämpat profeten Muhammed. I juni 2011 avled journalisten Hoda Saber i fängelset i en hjärtattack efter att han inlett en hungerstrejk i protest mot annan aktivists död. I november 2012 avled bloggaren Sattar Beheshti, kort efter det att han gripits anklagad för verksamhet i sociala medier och Facebook som hotade nationens säkerhet. Det finns ett 20-tal större dagstidningar och något fler veckotidningar i Iran. Bland de stora konservativa dagstidningarna finns Ettela at, Hamshahri, Resalat och Kayhan, som även ges ut på engelska. Den mest kända engelskspråkiga tidningen är den regimtrogna Tehran Times medan Iran Daily publiceras av den statliga nyhetsbyråns Irna. En av de främsta reformvänliga tidningarna är Shargh som grunda des 2003 och flera gånger har stängts av myndigheterna. En annan är Etemaad som är kopplad till politikern Mehdi Karroubis parti. Dagstidningarna har begränsad räckvidd. Majoriteten iranier hämtar sin information från det statliga radio- och TV-monopolet. Bolaget (Irib) sänder dessutom radioprogram runt världen på ett 20-tal språk och TV-kanalen Al-Alam når den omgivande arabvärlden. En engelskspråkig satellitkanal, PressTV, startade Parabolantenner är förbjudna i Iran men många familjer har sådana trots att de riskerar höga böter. FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 72,3 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 87,8 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 39,4 (2014) Äldre historia En rad stora riken har uppstått och fallit i det som idag är Iran sedan runt 3000 f Kr. Den arabiska erövringen på 600-talet e Kr förde islam till området. Delar av det dåvarande Persien ockuperades på 1700-talet av turkar, och hundra år senare kom ryssar och britter. Efter första världskriget kom Pahlavi-dynastin till makten, och shahen började modernisera landet. För flera hundra tusen år sedan bodde människans tidiga släktingar i grottor i det område som idag utgör Iran år f Kr levde människor på Zagrosbergens sluttningar, där de ägnade sig åt jordbruk och boskapsskötsel. I låglandet i västra Iran växte en stadscivilisation fram, som vid 3000-talet f Kr bildade en centraliserad stat, det elamitiska riket med ett eget skriftspråk. 8/74

9 Sedan dess har många stora välden uppstått och fallit i området. Olika härskare, folk, kulturer och religioner har påverkat landet. Samtidigt har Iran, eller Persien, som landet hette fram till 1935, utövat stort inflytan de över sin omgivning. Persien framträdde första gången som ett självständigt rike på 500-talet f Kr. Detta akemenidiska rike (namnet togs från den förste storkungens far) utvidgades snabbt, främst under kungarna Kyros och Dareios. När det var som störst på 400-talet f Kr sträckte det sig från Egypten till Indien. Hundra år senare besegrades akemeniderna av Makedoniens kung Alexander den store. På 200-talet e Kr återuppstod Persien som en självständig stat, det sasanidiska riket (Sasan var enligt legenden en ättling till akemeniderna). Det bestod under mer än 400 år, men försvagades av ständiga krig med Rom i väster och med centralasiatiska nomadfolk i öster. I mitten av 600-talet erövrades sasaniderväldet av araberna. Islam ersatte zoroastrismen som officiell religion, och Persien underställdes den dåvarande arabiska stormakten, kalifatet. Sedan kalifatet, som från 740-talet förlagts till Bagdad, blivit svagare under slutet av 900-talet följde perioder av turkiskt och mongoliskt herravälde. År 1500 dök en ny ledare upp, Ismael, ledare för en shiamuslimsk dervischorden. Han grundade det safavidiska väldet en teokrati (gudsstat) uppbyggd av turkmener. Shia blev statsreligion. Kring år 1600 nådde det safavidiska väldet en storhet som Persien inte upplevt sedan dess. Vid början av 1700-talet, då safavidernas makt försvagades, ockuperades delar av Persien av bland andra turkar. Då turkmenen Nader Shah hade makten ( ) stabiliserades situationen; motståndarna bekämpades och perserna kunde till och med inleda erövringar av Indien. Efter Nader Shahs död utbröt politiskt kaos utropade sig ledaren för den turkmeniska qajarstammen till shah, det vill säga kung. Många av shaherna under qajardynastin var korrumperade och älskade lyxliv. De såg Iran som sin egendom, men brydde sig inte om landet. Administrationen och armén slutade i princip att fungera. Landet blev ett lockande byte för mäktiga grannar och europeiska stormakter. Ryssland lade snart under sig delar av territoriet. Ändå lyckades dynastin överleva till 1925, men med ständig inblandning av Storbritannien och Ryssland. Irans ledare förde en huvudlös politik och landet blev svårt skuldsatt. För att kortsiktigt få in pengar såldes landets naturresurser till utlänningar. Vanstyret ledde 1906 till revolution. Shahen tvingades gå med på att en författning skrevs som gav den lagstiftande makten till ett parlament, majlis. Den sittande shahen, Muhammad Ali, upplöste dock parlamentet Inbördeskrig utbröt och ett år senare avsattes Muhammad Ali och efterträddes av sin minderåriga son. Persien försökte hålla sig utanför första världskriget genom att förklara sig neutralt men ockuperades ändå av ryska, turkiska och brittiska styrkor som utkämpade strider på persisk mark. När kriget led mot sitt slut hade britterna större inflytande i Persien än ryssarna, som hade dragits in i oktoberrevolutionen på hemmaplan tog militärofficeren Reza Khan makten genom en statskupp och besteg 1925 tronen som shah under namnet Reza Shah Pahlavi. Persien började nu sträva efter att minska det utländska inflytandet. En rad företag nationaliserades. Sovjetunionen gick med på att avsäga sig alla privilegier som Ryssland tidigare hade tilltvingat sig i utbyte mot rätten att skicka trupper till Persien, om Sovjetunionens säkerhet hotades från detta håll. I ett nytt avtal 1933 med det brittiska oljebolaget Anglo-Persian (senare Anglo-Iranian), som hade monopol på oljeutvinningen i Persien, fick den persiska staten något bättre villkor än tidigare. Inom landet sattes en moderniseringsprocess i gång, till stor del inspirerad av reformerna i grannlandet Turkiet. Stora summor satsades på att bygga ut kommunikationerna, utbildningsväsendet gjordes om efter västerländskt snitt och ekonomin centralstyrdes alltmer. Som ett steg i moderniseringen bytte landet 1935 i 9/74

10 internationella sammanhang namn från Persien till Iran (som det hette på persiska) förbjöds kvinnor att bära slöja, ett förbud många iranier ansåg vara kränkande. Efter några år upphävdes det. Modern historia Efter ett beslut i parlamentet om att nationalisera oljeindustrin genomfördes en militärkupp där premiärministern avsattes 1953, och shahen blev en envåldshärskare. Han satsade på en modernisering av landet men de flesta iranier förblev fattiga. En växande opposition samlade vänsteranhängare och religiösa krafter, och 1979 störtades shahen. Ayatolla Ruhollah Khomeini blev därefter ledare för en islamisk gudsstat där det visade sig finnas lite plats för oliktänkande. Ett förödande krig rasade mot Irak Under 2000-talet har västvärlden skärpt sina sanktioner mot Iran på grund av misstankar om att landet försöker utveckla kärnvapen. När andra världskriget bröt ut förklarade sig Iran neutralt men ocku perades av Storbritannien och Sovjetunionen Härskaren Reza Shah tvingades abdikera till förmån för sin son, Mohammad Reza. De brittiska trupperna lämnade Iran i mars Sovjetunionen drog sig tillbaka ett par månader senare efter påtryckningar från FN. Samtidigt hade amerikanska oljeintressen vuxit sig starkare slöts ett fördrag mellan Iran och USA om militärt bistånd. Under en våg av nationalism och oro tvingades shahen 1951 utnäm na Mohammad Mossadeq till premiärminister. Mossadeq backa des upp av kommunistpartiet Tudeh och hade brett stöd hos folket. Han bröt det avtal som 1933 slutits med det brittiska oljebolaget Anglo-Iranian och förstatligade bolagets oljetillgångar och anläggningar. Mossadeq avsattes 1953 av shah-trogna militärer som fick hjälp av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Oljekrisen löstes genom ett avtal som gav den iranska staten och ett brittisktamerikanskt konsortium hälften var av oljeinkomsterna. Efter Mossadeqs fall hamnade den politiska makten åter hos shahen och den jordägande överklassen. Med hjälp av armén och den hemliga polisen, Savak, kuvades Tudehpartiet. Shahen skaffade sig gradvis diktatorisk makt samtidigt som han ville omvandla Iran till en modern industrination inledde Iran ett militärt och ekonomiskt samarbete med USA, som bidrog till en omfattande militär upprustning. Men Iran ville även förbättra relationerna med det mäktiga Sovjetunionen i norr och förband sig därför 1962 att inte upplåta sitt område för utländska militärbaser. Shahen inledde ett omfattande program för att reformera Iran, den vita revolutionen. De viktigaste inslagen var en jordreform och en kampanj för att lära befolkningen läsa och skriva. Kvinnor gavs också ökade rättigheter, bland annat rösträtt. Fördelningen av jord till bönderna ledde till att shahen förlorade sitt tidigare starka stöd hos den jordägande klassen. Shahens nära kontakter med USA och hans strävan att reformera Iran efter västerländsk förebild skapade också ett växande motstånd hos de religiösa ledarna. När reformprogrammet godkändes av parlamentet 1963 utlöste det ett kort, men blodigt uppror lett av shiamuslimska skriftlärda. En av dessa var ayatolla Ruhollah Khomeini. Han greps tillsammans med flera andra och förvisades ur landet. Mellan 1965 och 1977 upplevde Iran en till synes stabil period med god tillväxt. Från ökade oljeinkomsterna markant. Dessa använde shahen bl a till industrisatsningar och vapenköp. Tillväxten var hög, och det rådde rent av brist på arbetskraft. Men tillväxten kom bara ett fåtal till del. Klyftorna i samhället ökade. Orealistiska prestigeprojekt slukade stora summor pengar, samtidigt som det försummade jordbruket inte 10/74

11 kunde producera nog för att täcka befolkningens behov. Bönderna drabbades hårt av låga jordbrukspriser, medan en våldsam inflation drev andra priser i höjden. I städerna ansåg sig basarernas köpmän och hantverkare missgynnade av industrialiseringen. Moskéerna blev naturliga samlingspunkter för oppositionen, som förföljdes med allt brutalare metoder reagerade shahen med att upplösa de politiska partierna och införa enpartistyre. Protesterna utvecklades till en landsomfattande revolutionär rörelse. I januari 1979 såg sig den sjuklige shahen tvingad att lämna Iran på obestämd tid. Ayatolla Khomeini hade från sin exil blivit en samlande symbol för både den religiösa och den politiska oppositionen. Den 1 februari 1979, kort efter shahens flykt, återvände Khomeini till Teheran, där han hälsades av jublande folkmassor. Drygt en vecka senare förklarade sig militären neutral i konflikten mellan shahens anhängare och Khomeini och vägen låg öppen för den islamiska revolutionen. Efter en folkomröstning i april 1979 utropades Iran till en islamisk republik och landet styrdes av ett särskilt revolutionsråd, bildat av Khomeini. De som hade arbetat åt den störtade härskaren fängslades. Många avrättades efter summariska rättegångar. Shahens bundsförvant USA, den stora Satan, blev föremål för hatisk propaganda. I november 1979 stormade iranska studenter den amerikanska ambassaden och tog personalen som gisslan. Först 14 månader senare, efter intensiv diplomatisk aktivitet, kunde de sista 52 amerikanerna i gisslan släppas. Den revolutionära rörelse som hade drivit bort shahen bestod av flera politiska och religiösa krafter. Men Khomeini och de skriftlärda mullorna visade snart att de inte var beredda att dela med sig av makten. De undanröjde sina politiska rivaler genom att slå ner på dem som inte helhjärtat stödde en oförsonlig linje mot västvärlden. Liberaler, socialister och marxister angreps, men även höga skriftlärda som inte delade Khomeinis politiska visioner. Situationen utlöste stor oro också bland kurderna, som tog till vapen och krävde självstyre. I oljeprovinsen Khuzestan uppstod en gerillarörelse bland den arabiska befolkningen, understödd av Irak. Gränsintermezzon med irakierna förekom allt oftare. Samtidigt var den iranska krigsmakten i förfall, eftersom den genomgått blodiga utrensningar av officerare som tjänat shahen. I omvärlden var det många som trodde att den islamiska republiken var nära ett sammanbrott. En av dem var Iraks diktator Saddam Hussein, som i september 1980 överraskande gick till anfall norr om gränsfloden Shatt al-arab. En av orsakerna till angreppet var en rädsla i Irak för att Iran försökte sprida revolutionen till den shiamuslimska befolkningsmajoriteten i Irak. De irakiska trupperna lyckades erövra en stor del av Khuzestan. Irans krigsmakt och Revolutionsgardet bjöd dock överraskande hårt motstånd. Efter några veckor hade det uppstått ett dödläge längs en 48 mil lång front. Det irakiska angreppet skapade en starkare folklig uppslutning kring den islamiska republiken. Men samtidigt började ledande politiker kritisera många inslag i revolutionen. Någon politisk försoning var det dock inte tal om. Under första hälften av 1980-talet beräknas cirka oppositionella ha avrättats, varav många var medlemmar av den islamiska vänsterrörelsen Folkets mujahedin. Kriget mot Irak fortsatte att kräva stora förluster på båda sidor och allt tyngre vapen sattes in. Irak utsatte dessutom motståndaren för kemisk krigföring. Våren 1988 drabbades Iran av en serie bakslag på slagfältet och intresset för att fortsätta kriget avtog. En politisk strid om vem som skulle efterträda den åldrige Kho meini tog fart. I juli 1988 överraskade Iran omvärlden genom att villkorslöst acceptera en FN-resolution som lagts fram ett år tidigare, med krav på eldupphör och reträtt från ockuperad mark. Därmed var kriget över. Över en miljon människor beräknades ha dödats eller skadats i striderna, de flesta iranier. 11/74

12 I juni 1989 avled ayatolla Khomeini. Till ny andlig ledare utsågs presidenten Ali Khamenei, trots att han inte tillhörde de främsta bland de skriftlärda. Presidentposten övertogs av parlamentets talman Ali Akbar Hashemi Rafsanjani. Rafsanjani som var president försökte driva en pragmatisk, balanserande politik och få till stånd ekonomiska reformer och bättre relationer med västvärlden. De flesta reformerna urvattnades eller stoppades dock, av antingen konservativa krafter i parlamentet eller Väktarrådet (se vidare Politiskt system). Presidentvalet i maj 1997 blev en jordskredsseger för Mohammad Khatami, som främst varit verksam inom kultur och utbildning. Många lockades av Khatamis löften om ett öppnare och mer demokratiskt samhälle. Men även hans regering kom att möta hårt motstånd från de ortodoxa grupperna, som blockerade för dem misshagliga lagförslag. Trakasserierna av reformanhängare och tidningar fortsatte. President Khatami beslöt ändå att ställa upp för omval i juni De ortodoxa var splittrade med nio motkandidater och Khatami segrade med hela 77 procent av rösterna. Inför parlamentsvalet 2004 underkändes som vid tidigare val olämpliga kandidater. Det innebar i slutändan att nästan hälften av som anmält sig underkändes, däribland ett 70-tal parlamentariker och andra ledande reformister. Över en tredjedel av ledamöterna i majlis avgick i protest, och de flesta av reformrörelsens grupper beslöt att bojkotta valet. Det bidrog till att de konservativa grupperna fick en stark dominans i parlamentet. Ett år återstod av president Khatamis mandatperiod men reformarbe tet avstannade nu av helt. Khatami var den första sanna reformisten vid makten i Iran men hans förändringsiver skapade spänningar med andra maktinstanser som närmast gjorde öppen revolt. Khamenei anses ha sett sig tvingad att bromsa reformagendan för att inte systemet skulle kollapsa. Att de hårdföra, kompromisslösa grupperna stärkts sågs också som en följd av USA:s mer aggressiva politik mot Iran från 2002 (se Utrikespolitik och försvar). I presidentvalet 2005 var Rafsanjani en av sju kandidater. Han var förhandstippad som segrare och vann i första valomgången. Men i den andra omgången besegrades han oväntat av Teherans borgmästare Mahmoud Ahmadinejad som blev Irans första president utan religiös utbildning. Den strängt konservative Ahmadinejad stöddes främst av landsbygdens och storstädernas fattiga. De såg honom som en frände medan den rike Rafsanjani blev en representant för den gynnade eliten. Under valkampanjen hade Ahmadinejad lovat att sätta stopp för den liberala moderniseringen och återinföra rena moraliska värderingar genom en återgång till ayatolla Khomeinis idéer. Han mest populära slagord var att landets oljeinkomster skulle hamna på iraniernas matbord. Trycket mot oppositionella skärptes efter Ahmadinejads tillträde. Han genomförde omfattande utrensningar av sittande ministrar och tjänstemän och lyfte istället fram yngre anhängare. Syftet var bland annat att få fart på landets ekonomi. När framstegen uteblev följde nya utrensningar. Men Ahmadinejad visade sig också ha egna ambitioner och som en följd av hans framfart kom han på kant även med konservativa krafter. Det ortodoxa lägret splittrades i två delar inför parlamentsvalet Ahmadinejads anhängare blev största grupp men de fick inte egen majoritet. De reformvänliga krafterna förblev en minoritet. I presidentvalet 2009 ställde tre godkända kandidater upp mot Ahma dinejad. En av dem, den reformsinnade Mir Hossein Moussavi såg ut att ha medvind i sin kampanj och hans anhängare drog genom Teherans gator på kvällarna med gröna fanor. Reformsinnade politiker hoppades att många som bojkottat presidentvalet 2005 nu skulle delta. 12/74

13 När besked kom dagen efter valet att Ahmadinejad hade segrat överlägset var många iranier och en del utländska bedömare övertygade om att det rörde sig om valfusk. Att ayatolla Khamenei på ett tidigt stadium gav valet godkänt bara ökade många iraniers misstänksamhet. Snart bröt våldsamma gatuprotester ut. Trots demonstrationsförbud deltog hundratusentals oppositionsanhängare i protestmarscher på gatorna. Regimen försökte hindra insyn i händelserna. Journalister greps, oppositionstidningar stängdes och såväl iranska som utländska medier förbjöds att rapportera. Tack vare sociala medier som Youtube kunde dock en internationell publik se flera brutala scener. Moussavi och en annan besegrad reformkandidat, Mehdi Karroubi, vägrade att acceptera valresultatet och förklarade att Ahmadinejads regim inte var legitim. Protesterna fortsatte under resten av året men avtog sedan. Kanske några hundra människor dog i det som har kommit att kallas den Gröna revolutionen. Flera tusen greps och misshandlades eller trakasserades och många människorättsgrupper och medieorganisationer tvingades stänga. Reformivrarna var svårt stukade efter upproret. Trots att Khamenei under upproret ställt sig på Ahmadinejads sida, kom under våren 2011 tecken på en maktkamp mellan deras respektive läger. Tydligast visade det sig när presidenten avskedade en underrättelsechef varpå Khamenei återinsatte denne. Motsättningarna mellan de båda konservativa lägren präglade även parlamentsvalet Krafterna kring Khamenei fick nu en stor majoritet, medan kretsen kring Ahmadinejad gick tillbaka kraftigt. Under Ahmadinejads tid vid makten isolerades Iran från stora delar av omvärlden. USA:s och EU:s sanktioner slog hårt mot den iranska ekonomin och ledde till svåra umbäranden för befolkningen. När en efterträdare till den hårdföre Ahmadinejad skulle väljas 2013 var marken krattad för en mer kompromissinriktad kandidat. 686 kandidater hade anmält sitt intresse under den veckolånga registreringsperioden i maj. Väktarrådet godkände åtta av dem. Bland dem som underkändes fanns den förre presidenten Hashemi Rafsanjani. Att Rafsanjani inte godtogs som kandidat väckte uppmärksamhet. Han har haft en ledande roll inom politiken sedan 1980-talet. Han var president och är en Irans rikaste män samt ordförande i det inflytelserika Medlarrådet. Rafsanjani var också ordförande i Expertförsamlingen, men avsattes 2011 på grund av sitt stöd för oppositionen mot Ahmadinejad. Motsättningarna längs den traditionella skiljelinjen i iransk politik, mellan ortodoxt konservativa krafter och mer liberala reformister, består. Makten ligger hos de konservativa. Efter presidentvalet 2009 och den protestvåg som krossades blev många oppositionsanhängare desillusionerade. Säkerheten skärptes inför 2013 års val. Internetöver vakningen ökade och medier, både inhemska och utländska, var begränsade i sitt rörelseutrymme. Flera reformistpartier hade förbjudits och de båda tidigare oppositionskandidaterna Mir Hossein Moussavi och Mehdi Karroubi satt fortfarande i husarrest och var därmed uträknade. Många reformister övervägde att bojkotta valet. De som ändå ville rösta slöt till att börja med upp bakom en av sina egna, Mohammad Reza Aref, som var förste vicepresident under Mohammad Khatami. Aref var den enda reformisten som passerat Väktarrådets nålsöga. Men han övertalades att dra sig tillbaka. Både Khatami och Rafsanjani tros ha legat bakom begäran, som syftade till att stärka Rohanis chanser. Av de sex kandidater som fanns med på valdagen betraktades fyra som konservativa och två som "moderata" mittenpolitiker (en konservativ kandidat hade också hoppat av). Stödet från reformvännerna gav Rohani seger redan i första omgången, han vann med strax över hälften av rösterna. Många konservativa tros också ha 13/74

14 röstat för Rohani, eftersom han som president antogs kunna få allmänhetens stöd. Rohani ses inte som en "äkta" reformist, som Khatami, utan mer som en mittenkraft. Han tillhör i hög grad etablissemanget och var tidigare främst känd som chefsförhandlare i kärnenergifrågan (se Utrikespolitik och försvar). Rohani talade om mer dialog och mindre konfrontation med västvärlden. Han förespråkade kvinnors rättigheter och minskad inblandning från statens sida i iraniernas dagliga liv. Politiska fångar skulle friges, pressfriheten respekteras och sociala medier kontrolleras mindre. Budskapet om ett öppnare samhälle och ökat utbyte med omvärlden slog an hos väljarna. Vid Rohanis tillträde i augusti 2013 bjöds för första gången utländska gäster in för att delta i ceremonin. Politiskt system Iran har sedan 1979 en författning som bygger på revolutionsledaren ayatolla Ruhollah Khomeinis idéer om stat baserade på religiösa grunder, en gudsstat (teokrati). Islams lagar, sharia, utgör grunden för den iranska lagstiftningen och de religiösa domstolarna. Prästerskapet har den avgörande makten. Det finns också folkvalda politiska organ även om Iran inte har demokratiska val i västerländsk mening. De medborgerliga rättigheterna är starkt begränsade och brotten mot mänskliga rättigheter omfattande. Denna gudsstat saknar motsvarighet i världen. När Khomeini efter revolutionen 1979 förespråkade att all avgörande makt skulle ligga hos en högste andlige ledare var det en främmande tanke även för flera ledande shiamuslimska ayatollor. Att direkt blanda sig i politiken ansågs strida mot religionen. För att befästa makten har regimen förföljt oliktänkande grupper, ofta lika brutalt som under shahens tid (se Modern historia). I gudsstaten utgår makten från den högste religiöse ledaren (vali-e faqih). Sedan 1989 innehar ayatolla Ali Khamenei denna post. Ledaren ska ses som ställföreträdare för den tolfte imamen som försvann på 800-talet (se Religion). Inga viktiga beslut inom något område är giltiga förrän vali-e faqih har sagt sitt. Han är överbefälhavare och tillsätter alla ledande poster inom rättsväsende, statliga medier och Medlarrådet (se nedan). Samtidigt är han inte en renodlad envåldshärskare. Khamenei har visserligen sista ordet, men hans roll är till stor del att medla mellan olika intressegrupper: politiker, präster, militärer, akademiker och affärsmän, i ett försök att uppnå enhällighet. Iran är inte en diktatur i vanlig mening; landet har beskrivits som något av en politisk oligarki. Den högste ledaren väljs av Expertförsamlingen, som formellt också kan avsätta honom. Expertförsamlingen består av 86 skriftlärda som utses i allmänna val vart åttonde år. Iran har inga demokratiska val i västerländsk mening. Inför allmänna val får det så kallade Väktarrådet (shurae-nigahban) underkänna kandidater till presidentposten, parlamentet och Expertförsamlingen som inte anses tillräckligt religiöst kunniga eller renläriga. Inför parlaments valet 2012 diskvalificerade Väktarrådet en tredjedel av kandidaterna, och inför presidentvalet 2013 godkändes bara åtta av de närmare 700 som anmälde sig. Bland de underkända fanns också 30 kvinnor; enligt Väktarrådet har kvinnor inte rätt att delta. Väktarrådet har också i uppgift att granska om parlamentets lagstiftning överensstämmer med författningen och islamisk lag. Väktarrådet har tolv ledamöter sex skriftlärda mullor utsedda av den högste ledaren och sex jurister som nomineras av Irans högste åklagare och godkänns av parlamentet. Halva rådet förnyas vart tredje år. 14/74

15 Den verkställande makten ligger hos en president, som väljs på fyra år i allmänna val. För seger i första valomgången krävs minst 50 procent av rösterna, annars hålls en andra omgång mellan de två främsta kandidaterna. Presidenten kan väljas om en gång men måste sedan avstå minst en mandatperiod. Presidenten har också rätt att utse regeringen, som ska godkännas av parlamentet. Vidare finns en förste vicepresident och flera vicepresidenter med ansvar för olika sakområden som utnämns av presidenten. Direkt underställt den högste ledaren finns Revolutionsgardet, som är en halvmilitär styrka och en underrättelsetjänst och dessutom har utvecklats till ett jättelikt affärsimperium (se Ekonomi). Vart fjärde år väljs de 290 ledamöterna i parlamentet, Islamiska rådgivande församlingen (majlis-e shura-e islami). Rösträttsåldern var tidigare så låg som 15 år men den höjdes till 18 år före valet En väljare röstar på flera kandidater, motsvarande det antal mandat som har tilldelats valkretsen. De kandidater som fått minst 25 procent av rösterna blir valda, och eventuella återstående mandat fördelas i en andra valomgång. Fem platser i parlamentet är vikta för erkända religiösa minoriteter (se Religion). Majlis har rätt att lägga fram egna lagförslag, underkänna föreslagna ministrar och avsätta ministrar. Full yttrandefrihet ska råda i kammaren, men frispråkiga reformanhängare har åtalats. En institution med uppgift att medla i tvister mellan parlamentet och Väktarrådet bildades 1988, Rådet för fastställande av ändamålsenlighet, eller Medlarrådet. Det är också rådgivande organ för den högste leda ren, som själv utnämner flertalet av de cirka 40 medlemmarna. Sedan 2005 har rådet också formellt mer än reellt till uppgift att övervaka regeringen och dess organ. Ordförande var sedan 1989 den tidigare presidenten Ali Akbar Hashemi Rafsanjani, som avled i början av Rådet har en övervikt av konservativa medlemmar och har oftast stött Väktarrådets åsikter bildades Högsta nationella säkerhetsrådet med uppgift att skydda landets vitala intressen och den islamiska revolutionen. Rådets leds av presidenten. Dess chef, som har titeln sekreterare, ansvarade tidigare för förhandlingar om Irans kärnenergiprogram (se Utrikespolitik och försvar). Efter president Rohanis tillträde 2013 överfördes emellertid ansvaret för förhandlingarna till utrikesdepartementet. I Iran finns två politiska och ekonomiska maktcentra utanför de statliga organen: handelsmännen i storstädernas basarer, bazaari, och landets stora välgörenhetsstiftelser, bonyad. Handelsmännen är konservativa och motståndare till ekonomiska reformer. De stöder de konservativa ledarna som ger dem ekonomiska förmåner. Välgörenhets stiftelserna kontrollerar stora delar av Irans näringsliv (se Ekonomi). De är starka motståndare till en mer fri ekonomi som skulle innebära konkurrens från utlandet. Iran består av 30 provinser vilka leds av guvernörer som utnämns av inrikesdepartementet. Det lokala styret utövas dock av folkvalda rådsförsamlingar i cirka 900 städer och byar. De första lokalvalen hölls först 1999 då president Khatami önskade stärka det politiska deltagandet på lokal nivå. FAKTA POLITIK Officiellt namn Jomhuri-ye Eslami-ye Iran/ Islamiska republiken Iran Statsskick republik, enhetsstat Statschef ayatolla Ali Khamenei (1989 ) Regeringschef president Hassan Rohani (2013 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val reformister 133, konservativa grupper 125, oberoende och religiösa minoriteter 32 (2016) 15/74

16 Viktigaste partier med mandat i näst senaste val konservativa grupper 182, reformister 75, oberoende och religiösa minoriteter 33 (2012) Valdeltagande 62 % + 59 % i parlamentsvalets båda omgångar 2016, 72,7 % i presidentvalet 2013 Kommande val presidentval 2017, parlamentsval 2020 Politiska grupperingar Politiska partier som inte motsätter sig Irans religiösa styre blev tillåtna 1998 efter ett förbud i 13 år. Iran har dock inte partipolitik i västerländsk mening. Partierna måste registrera sig hos myndigheterna och övervakas noga. Det finns över 100 partier, men i val deltar kandidaterna som individer. Viktigare än enskilda partier är de breda koalitioner som uppstår i samband med parlamentsval, ofta under nya namn. Det finns två huvudgrupperingar i iransk politik: konservativa (religiöst ortodoxa) och reformister. På båda sidor finns dock olika falanger och det politiska landskapet är svåröverskådligt. Många politiker betecknar sig också som oberoende. Det konservativa lägret dominerar. Anhängarna kallar sig på engelska principalists, de som följer revolutionens principer. De har kontrollerat parlamentet sedan Det året hindrades många reformister att ställa upp vilket ledde till att en del bojkottade valet. Efter valet 2012 tillhör ungefär två tredjedelar av ledamöterna den ortodoxa gruppen. Segraren i presidentvalet 2013, Hassan Rohani, är dock inte ortodox. Han stöddes av reformsidan men räknas snarast som en moderat mittenpolitiker. Efter det omstridda presidentvalet 2009 har oppositionen annars varit svårt pressad. Många ledare inklusive tidigare parlamentariker och ministrar har gripits och förbjudits att delta i det politiska livet för lång tid framåt. De tidigare presidentkandidaterna och oppositionsledarna Mir Hussein Moussavi och Mehdi Karroubi, samt Moussavis hustru Zahra Rahnavard, sitter i husarrest och är i huvudsak avskurna från omvärlden. Minst två ledande reformistpartier har förbjudits. Moussavis kampanjfärg före valet var grönt och den protestvåg som uppstod efter valet kom att kallas Gröna rörelsen. I december 2014 tilläts ett nytt reforminriktat parti kallat Iraniernas röst, som samlade tidigare medlemmar av bl a Gröna rörelsen. Det uppgavs vara första gången på flera år som ett nytt reformvänligt parti bildats i landet. Ledare är Sadegh Kharazi som var rådgivare åt president Mohammad Khatami ( ). De erkända religiösa minoriteterna är garanterade ett eller två mandat i parlamentet. Etniska minoriteter som kurderna får inga egna mandat. Deras viktigaste partier finns i exil. Kurdistans demokratiska parti i Iran och den kurdiska grenen av kommunistpartiet Komaleh bedrev tidigare visst väpnat motstånd. Den mest militanta gruppen idag, Partiet för ett fritt liv i Kurdistan (Pjak), började 2005 genomföra väpnade angrepp mot regimen. Gruppen, som 2009 sattes upp på USA:s terroristlista, antas ha nära kontakter med de turkiska kurdernas rörelse PKK. I maj 2014 meddelade ett antal ledande företrädare för Pjak att de bildat en ny rörelse kallad Organisationen för ett fritt och demokratiskt samhälle i östra Kurdistan (Kodar) som vill lösa konflikten i regionen genom dialog med regeringen. I provinsen Sistan-Baluchistan i sydöst har den sunnimuslimska gruppen Guds soldater (Jundallah) flera gånger angripit och dödat Revolutionsgardets soldater. 16/74