TILLFÄLLIG SINNESFÖRVIRRING - analys av en straffrättslig gråzon Ivar Lavett

Transkript

1 JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet TILLFÄLLIG SINNESFÖRVIRRING - analys av en straffrättslig gråzon Ivar Lavett Examensarbete i straffrätt, 30 hp Examinator: Claes Lernestedt Stockholm, höstterminen 2014

2 Innehållsförteckning Förkortningar Inledning Introduktion Vad avses med tillfällig sinnesförvirring? Syfte och frågeställningar Metod Material Avgränsningar Disposition Allmänna utgångspunkter och principer Konformitetsprincipen Brottsbegreppet Uppsåt Bakgrund Före SL Tillfällig sinnesförvirring i SL SL:s tillräknelighetslära Gällande rätt Bakgrund Allvarlig psykisk störning Tillfällig sinnesförvirring Närmare om tillstånden Tillfällig sinnesförvirring i BrB Bestämmelsen i BrB 1:2 st. 2 om självförvållad tillfällig sinnesförvirring Departementschefens uttalande i propositionen till BrP Tillfällig sinnesförvirring som ursäktande omständighet Bestämmelsen i BrB 29:3 p. 2 om förmildrande omständigheter Praxis Medvetenhetskravet i praxis Rättsfall där tillfällig sinnesförvirring har berörts i någon mening Sammanfattande kommentarer till rättspraxis Lagstiftning under utredning Psykiatrilagsutredningens betänkande Avslutande diskussion och slutsatser Källförteckning Litteratur Offentligt tryck Propositioner Statens offentliga utredningar Elektroniska källor Rättsfall

3 Förkortningar BrB Brottsbalk (1962:700) BrP Lag (1964:163) om införande av brottsbalken HD Högsta domstolen HovR Hovrätten JustR Justitieråd NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning 1 RH Rättsfall från hovrätterna prop. Proposition SL Strafflagen (1864:11) SOU Statens offentliga utredningar 3

4 1 Inledning 1. 1 Introduktion Det var ingen feberfantasi, det var i fullkomligt vaket tillstånd! utropade han och ansträngde sina sinnen för att genomskåda Porhyrius Petrovitjs spel. Jag var vaken, vaken hör ni det? ur Brott och Straff av Fjodor Dostojevskij Ämnet för denna uppsats har sin grund i en enkel situation. En man står åtalad för brott. Han har misshandlat sin granne efter att sent en natt ha försökt tränga sig in i hennes bostad. Handlingen framstår som svårförklarlig; mannen har tidigare aldrig betett sig hotfullt eller uppvisat några aggressiva tendenser. Han kan själv inte förklara varför han har agerat som han har gjort. Av själva händelseförloppet har han bara fragmentariska minnesbilder. Något måste ha flugit i honom, som gjorde att han betedde sig på detta sätt. Vid domstillfället framkommer inget som tyder på att mannen lider av en psykisk störning eller att han av annan anledning är i behov av vård. Inför rätten hävdar mannen att han varit tillfälligt sinnesförvirrad. Hur ska domstolen förhålla sig till denna invändning? Många gärningspersoner skulle nog hävda att de befann sig i ett slags förvirringstillstånd när de begick sitt brott. Jag var inte mig själv, Jag tänkte inte klart, Något måste ha flugit i mig är utsagor som alla kan framstå som rimliga i sammanhanget. Men vad krävs för att ett förvirringstillstånd ska vara av betydelse för frågan om ett brott är begånget? Finns det förvirringstillstånd som är så djupgående att gärningspersonen inte bör hållas straffrättsligt ansvarig för sina gärningar, eller är förvirringstillstånd en omständighet som kan få betydelse först vid valet av påföljd? Det råder enighet om att vissa förvirringstillstånd ska kunna leda till att gärningspersonen, i vissa situationer, går fri från ansvar. I SL 5:5 st. 2 fanns en bestämmelse som syftade på just sådana. En person som tillfälligt råkat i ett tillstånd där han eller hon var från sina sinnens bruk undantogs där från straffrättsligt ansvar under förutsättning att tillståndet inte var självförvållat. SL 4

5 utgick från en lära om tillräknelighet, vilket innebar att endast den som hade ansvarsförmåga kunde begå brott. 1 Det var av denna anledning bestämmelsen i 5:5 st. 2 fanns. Även psykisk störda och minderåriga undantogs med hänvisning till att de inte ansågs vara tillräkneliga. När BrB infördes togs kravet på tillräknelighet bort. Lagen bygger i stället på uppfattningen att alla personer har ansvarsförmåga och kan begå brottsliga gärningar. För de lagöverträdare som enligt SL hade ansetts vara otillräkneliga, däribland psykiskt störda, råder i stället vissa inskränkningar vid valet av påföljd. 2 För tillfälligt sinnesförvirrade lagöverträdare framstår rättsläget som mer oklart. Lagstiftarens avsikt tycks ha varit att de lagöverträdare som omfattades av SL 5:5 st. 2 skulle gå fria från ansvar även i BrB, men någon regel som uttryckligen säger detta finns inte. Lagrådet uttalade i förarbetena till BrB att en bestämmelse om tillfällig sinnesförvirring var obehövlig i BrB, eftersom gärningar begångna i ett sådant tillstånd inte kunde tillräknas gärningspersonen såsom uppsåtliga eller vårdslösa. 3 I doktrinen har detta uttalande varit föremål för stark kritik. 4 Där talas det i stället om en oskriven undantagsregel som ursäktar tillfälligt sinnesförvirrade lagöverträdare på B2-nivån i brottsbegreppet, under förutsättning att tillståndet inte varit självförvållat. Hur passar detta ihop med BrB:s syn på psykiskt störda lagöverträdare, som ju anses vara straffrättsligt ansvariga för sina handlingar? Tillfällig sinnesförvirring väcker frågor av både praktisk och principiell art. Vad krävs för att en person ska vara straffrättsligt ansvarig för sina handlingar? Var i brottsbegreppet hör tillfällig sinnesförvirring hemma? Är det - som doktrinen tycks förespråka en oskriven ansvarsfrihetsgrund? Eller i linje med uttalandena i förarbetena en del av uppsåtsbedömningen? Eller slutligen som en systematisk tolkning av brottsbalkens syn på psykiskt sjuka lagöverträdare tycks ge för handen ett begrepp som får genomslag först vid påföljdsbestämmandet? I denna uppsats kommer dessa frågor att behandlas närmare. 1 Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s prop. 1962:10 s. C se kapitel nedan. 5

6 1.2 Vad avses med tillfällig sinnesförvirring? En fråga som infinner sig ganska snart efter att man har börjat fördjupa sig i rättsläget kring kortvariga förvirringstillstånd är hur man ska förhålla sig till uttrycket tillfällig sinnesförvirring. Det förekommer inte i lagtext och saknar legaldefinition. Faktum är att uttrycket aldrig har förekommit i lagtext. I förarbetena till SL 5:5 st. 2 föreslog departementschefen initialt att de tillstånd som avsågs i bestämmelsen skulle benämnas som tillfällig sinnesförvirring. Förslaget kasserades dock efter att ha mötts av kritik från lagrådet som menade att tillfällig sinnesförvirring gav intryck av att omfatta lättare omtöckningstillstånd och starkare affekter, vilket inte var avsikten med SL 5:5 st Likväl hänvisas det ofta i doktrin och offentliga utredningar till denna bestämmelse som bestämmelsen om tillfällig sinnesförvirring. 6 Det är också i doktrinen och i offentliga utredningar som uttrycket har fått störst genomslag. I praxis förekommer det endast i ett fåtal fall. Den behändigaste definitionen av tillfällig sinnesförvirring är enligt min mening den som Psykansvarskommittén använder sig av i sitt betänkande Psykisk störning, brott och ansvar. 7 Som tillfällig sinnesförvirring räknas där kortvariga men höggradiga omtöcknings- eller personlighetsfrämmande tillstånd som inte beror på en svår psykisk sjukdom eller någon annan form av allvarlig psykisk störning. 8 En sådan definition sammanfattar såväl de tillstånd som avsågs i SL 5:5 st. 2 som vad som avses med tillfällig sinnesförvirring när det förekommer i doktrinen och i andra offentliga utredningar idag. Här måste framhållas att uttrycket tillfällig sinnesförvirring i viss mån har givits en retroaktiv verkan i denna uppsats. På SL:s tid användes som sagt inte denna term. Även om det råder stor överensstämmelse mellan SL 5:5 st. 2 och vad som avses med tillfällig sinnesförvirring idag, är begreppets innebörd öppet för inflytande från både rättspraxis och psykologisk forskning. Vad som utgör en tillfällig sinnesförvirring idag behöver alltså inte ha gjort det för 20, 60 eller 100 år se- 5 prop. 1945:207 s se Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s. 370, som dock felaktigt hänvisar till BrB 5:5 st. 2 i stället för SL 5:5 st. 2. Se även SOU 1988:54, s. 154 och SOU 1996:185 del II, s. 307). 7 SOU 2002:3. 8 SOU 2002:3, s

7 dan, och vice versa. Detta är dock inte unikt just för tillfällig sinnesförvirring; samma sak gäller till exempel för allvarlig psykisk störning. Slutligen måste också understrykas att det i gällande rätt är oklart vilka rättsverkningar som följer av att ett tillstånd kan klassificeras som tillfällig sinnesförvirring. Detta kommer att vara föremålet för framställningen framöver Syfte och frågeställningar Syftet med uppsatsen är att med utgångspunkt i de traditionella rättskällorna undersöka hur tillfälligt sinnesförvirrade lagöverträdare hanteras i svensk straffrätt. Ambitionen är såväl att fastställa gällande rätt på området som att reda ut varför tillfälligt sinnesförvirrade lagöverträdare anses böra särbehandlas straffrättsligt. En stor del av uppsatsen kommer därför att ägnas åt en analys av vad som menas med tillfällig sinnesförvirring och hur detta begrepp förhåller sig till andra rättsliga företeelser, främst uppsåt och allvarlig psykisk störning. Avslutningsvis ämnar jag även ur ett de lege ferenda-perspektiv säga något om en möjlig rättsutveckling på området. Av det övergripande syftet följer ett par frågeställningar vilka också ämnas besvaras under arbetets gång. Dessa är: Vilka tillstånd avses med tillfällig sinnesförvirring? Vilken är relationen mellan tillfällig sinnesförvirring och allvarlig psykisk störning? Hur hanteras tillfällig sinnesförvirring i gällande rätt? Behövs det en uttrycklig reglering av tillfällig sinnesförvirring i svensk straffrätt? Hur bör en sådan i sådana fall se ut? 1. 4 Metod Den metod som har använts i uppsatsen är huvudsakligen den traditionella rättsdogmatiska metoden. Karakteriserande för denna är såväl dess mål att fastställa gällande rätt som dess tillvägagångssätt. I princip går vägen till gällande rätt enligt den rättsdogmatiska metoden genom en analys och tolkning av de allmänt accepterade rättskällorna lag, förarbeten, rättspraxis och doktrin. 9 9 Angående detta se Sandgren 2009, s

8 För en straffrättslig analys är den naturliga utgångspunkten lagen, eller närmare bestämt en straffbestämmelse i lagen. Detta hänger ihop med den särskilda ställning som legalitetsprincipen har på området. Allmänna och oskrivna principer och grundsatser kan ha stor betydelse i fråga om ett brott är begånget, men i slutändan kan straffrättsligt ansvar aktualiseras endast om det finns en specifik straffbestämmelse att stödja sig på. 10 Inom straffrätten är också förarbeten generellt sett av stor betydelse, särskilt på områden som är oreglerade. 11 En intressant fråga för denna uppsats är vilken vikt som ska läggas vid så kallade propositionsuttalanden, det vill säga särskilda uttalanden i förarbetena till en lag. Det förekommer att propositionsuttalanden tillskrivs en formell auktoritet på nivå med lagstiftning och rättspraxis från prejudikatinstanser. Allt fler tycks dock vara av uppfattningen att sådana uttalanden befinner sig på samma nivå i rättskälleordningen som doktrinen, dock med den skillnaden att ett propositionsuttalande tillmäts större betydelse än ett mer genomsnittligt doktrinuttalande. 12 Doktrinen då? Dess ställning som rättskälla är omtvistad. I huvudsak används den som verktyg för att samla och analysera rätten, men även för att kritisera rättsläget och på så sätt påverka den fortsatta rättsutvecklingen. 13 En vanlig uppfattning är att uttalanden i doktrinen endast har bärighet genom sin inre tyngd. 14 Enligt denna uppfattning är doktrinens betydelse alltså avhängig styrkan i de argument som framförs. Detta öppnar också upp för att doktrinens inflytande kan sägas vara som störst på rättsområden som är oreglerade. Lyckas doktrinen besvara frågor som har stått obesvarade i det auktoritativa källmaterialet kan den nämligen fungera som en kompletterande rättskälla. 15 Den rättsdogmatiska metoden används för att fastställa gällande rätt. Här måste skiljas på två olika begrepp: gällande rätt i sedvanlig bemärkelse och gällande rätt i faktiskt mening. Med det förstnämnda avses den rätt som framkommer av framför allt lag och prejudikat. Med det sistnämnda förstås den rätt som i reali- 10 Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s. 69 f. 11 Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s Kleineman 2013, s Kleineman 2013, s Kleineman 2013, s Bernitz m.fl. 2008, s

9 teten tillämpas i framför allt första instans. 16 I denna uppsats är det gällande rätt i sedvanlig bemärkelse som är av intresse. Domarrollen har där en central position. Det som gör gällande rätt till gällande kan till och med sägas vara det faktum att domstolarnas praxis ger uttryck för den. 17 Fastställandet av gällande rätt är dock inte detsamma som en förutsägelse av hur en domare kommer att döma i en viss situation. Åtminstone underrätter kan avge domar som strider mot gällande rätt utan att denna ändras. 18 Gällande rätt är med andra ord något mer än ren rättstillämpning. Till grund för den ligger det normativa system som är rättsdogmatikens objekt: rättssystemet. Jareborg har uttryckt det tydligast: En beskrivning av gällande rätt är identisk med en beskrivning av de regler, som skall, bör eller får följas av den som är i domarposition. 19 Rättsdogmatikens uppgift är att genom en analys av de relevanta rättskällorna identifiera vilka dessa regler är. En analys av rättskällorna innefattar en tolkning av desamma. På straffrättens område finns det ingen särskilt utarbetad tolkningslära tillämplig tolkningsmetod väljs i stället utifrån ämne och frågeställningar. Tillfällig sinnesförvirring är i princip ett oreglerat rättsområde och framställningen kommer därför att fokusera mer på tolkning av förarbeten än på tolkning av lagtext. Av denna anledning görs analysen av rättsläget till stor del utifrån en så kallad subjektiv teleologisk tolkning. En sådan tolkning tar sin utgångspunkt i hur lagstiftarens vilja såg ut vid instiftandet av lagen. 20 Vad var avsikten med lagen? Vilket ändamål syftade den till att tjäna? Utöver en teologisk subjektiv tolkning används också i viss mån en systematisk tolkning. En sådan tolkningsmetod torde vara särskilt passande i frågor som rör straffrättens allmänna del, vilken utgörs av ett sammansatt system av regler och principer vars yttersta syfte är att uppnå koherens och förutsebarhet. 21 En systematisk tolkning av lagen kan med andra ord vara ett effektivt sätt att genomskåda brister i rättssystemet. 16 Sandgren 2009, s Jareborg 2011, s Jareborg 2011, s Jareborg 2011, s Spaak 2013, s Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s 70 f. 9

10 1. 5 Material I doktrinen behandlas tillfällig sinnesförvirring i relativ låg utsträckning, åtminstone från tiden efter BrB:s ikraftträdande. I sin bok Allmän straffrätt i vad angår brotten från 1976 för Ivar Strahl relativt ingående resonemang om problematiken på området. Även Nils Jareborg har berört ämnet på flera håll. 22 Det är dock i Kriminalrättens grunder från 2013 av Petter Asp, Magnus Ulväng och Nils Jareborg som ämnet har fått sin utförligaste presentation. Mycket av de problemställningar som där tas upp ligger också till grund för mina resonemang i denna uppsats, låt vara att slutsatserna inte alltid är desamma. Förutsättningarna för att i BrB införa en bestämmelse om tillfällig sinnesförvirring har varit föremål för flera utredningar sedan slutet på 80-talet. 23 Dessa, framför allt Straffansvarsberedningens betänkande Straffansvarets gränser, 24 innehåller grundliga genomgångar av rättsläget på området. Inte minst för redogörelsen av SL:s reglering av tillfällig sinnesförvirring har dessa utredningar varit av stor nytta. I den del av uppsatsen som behandlar rättspraxis återfinns rättsfall både från HD och HovR. Vissa av dessa, som till exempel NJA 1995 s. 48 och NJA 2001 s. 899, torde ha ett högt prejudikatvärde. Det är dock inte alltid som själva prejudikatfrågan är av högsta intresse för denna uppsats. Till stor del är det rättens bedömning av gärningspersonens sinnestillstånd som står i fokus för framställningen, det vill säga vilka faktorer som har inverkat på bedömningen, hur sinnestillståndet har klassificerats och vilken betydelse sinnestillståndet har haft i skuldfrågan. Sådana frågor har inte alltid ett prejudikatvärde, men inom ramen för denna uppsats är de av stor relevans. Som komplement till de traditionella rättskällorna förekommer i vissa avsnitt psykiatrisk litteratur. Även om tillfällig sinnesförvirring är en juridisk kon- 22 Se bland annat Handling och Uppsåt, Straffrättens ansvarslära och Allmän kriminalrätt. 23 SOU 1988:7; SOU 1996:185; SOU 2002:3 samt SOU 2012:17 har alla behandlat ämnet. 24 SOU 1996:

11 struktion har ämnet en nära anknytning till psykiatrin och det mänskliga psyket. Ett psykiatriskt perspektiv har därför ansetts kunna bidra till en djupare förståelse för vissa företeelser som berörs i uppsatsen Avgränsningar Trots att ambitionen med uppsatsen varit att ge en heltäckande bild av rättsläget kring tillfällig sinnesförvirring har vissa avgränsningar gjorts för att undvika en alltför detaljerad och omständlig framställning. Frågor av mindre allmängiltig karaktär, som till exempel om tillfällig sinnesförvirring kan föranleda ansvar för underlåtenhetsbrott, har därför uteslutits. Även frågor som specifikt rör oaktsamhet har valts bort av denna anledning. Det råder enighet om att självförvållad tillfällig sinnesförvirring inte ska leda till att gärningspersonen särbehandlas straffrättsligt. 25 Eftersom rättsläget i denna fråga är mer eller mindre klart kommer jag inte att redogöra närmare för vad som avses med självförvållad sinnesförvirring. Här ska bara helt kort sägas ett tillstånd anses vara självförvållat om det har uppkommit till följd av att gärningspersonen har varit oaktsam. 26 Till sist ska nämnas att bevisfrågor har uteslutits ur framställningen eftersom perspektivet är rent straffrättsligt, samt att endast svensk rätt kommer att behandlas. 1.7 Disposition Närmast i framställningen följer en presentation av de centrala straffrättsliga principer och begrepp som aktualiseras i samband med tillfällig sinnesförvirring. Konformitetsprincipen presenteras i avsikt att ge en uppfattning om de resonemang som ligger till grund stora delar av diskussionen om tillfällig sinnesförvirring. Därpå följer en kort presentation av brottsbegreppet med fokus på dess A1-nivå, i avsikt att uppmärksamma läsaren på att ett förvirringstillstånd ibland kan leda till att en otillåten gärning inte har begåtts. Kapitlet av- 25 Se BrB 1:2 st. 2; Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s

12 slutas med en relativt ingående analys av uppsåtsrekvisitet och vad det kräver i fråga om gärningspersonens medvetande. I kapitel 3 sägs först något ytterst kortfattat om den historiska regleringen av tillfälligt sinnesförvirrade lagöverträdare, varpå följer en genomgång av SL:s bestämmelse om tillfällig sinnesförvirring. Trots att SL upphävdes i samband med ikraftträdandet av BrB ska denna del inte bara ses som en historisk redogörelse. Mycket av den diskussion som förs idag om tillfällig sinnesförvirring har nämligen sin grund i SL:s reglering på området. I kapitel 4 behandlas gällande rätt. Först görs en närmare analys av begreppen allvarlig psykisk störning och tillfällig sinnesförvirring. Sedan övergår framställningen till de bestämmelser i BrB som på något sätt behandlar tillfällig sinnesförvirring. Särskild vikt läggs vid de uttalanden som gjordes i förarbetena till BrB och BrP, vilka ställs mot den diskussion som har förts i doktrinen om att tillfällig sinnesförvirring kan utgöra en oskriven ansvarsfrihetsgrund i BrB. Kapitlet avslutas med en analys av rättspraxis. Kapitel 5 har rubriken Lagstiftning under utredning och behandlar relativt kortfattat den del av SOU 2012:17 som föreslår att tillfällig sinnesförvirring ska kunna leda till ansvarsfrihet genom att gärningspersonen bedöms vara otillräknelig. Avslutningsvis följer i kapitel 6 en diskussion kring de frågor som har behandlats i uppsatsen. 12

13 2 Allmänna utgångspunkter och principer 2.1 Konformitetsprincipen Konformitetsprincipen är en grundläggande straffrättslig princip som säger att en person inte bör hållas ansvarig för en gärning om han eller hon inte har kunnat rätta sig efter lagen. 27 Principen ligger till grund för kravet på uppsåt och oaktsamhet, gärningsculpa och den så kallade skuldprincipen. 28 Den sistnämnda innebär i korthet att brott förutsätter skuld och att skuld förutsätter moraliskt ansvar. 29 Moraliskt ansvar förutsätter i sin tur att gärningspersonen i någon mån har haft alternativa valmöjligheter, att valet att utföra just denna handling varit någorlunda medvetet samt att gärningspersonen visste och hade förmåga att förstå vilka konsekvenser hans eller hennes handlande skulle leda till. 30 Konformitetsprincipen kan sägas vara en etisk princip vars betydelse är störst på lagstiftningsplanet. Om lagstiftaren kräver att medborgarna ska handla på ett sätt som är omöjligt för dem tappar lagstiftningen sin normbildande funktion, samtidigt som bestraffandet i sig ter sig poänglöst. 31 Trots att principens huvudsakliga funktion alltså finns på lagstiftningsplanet kan den utgöra ett tungt vägande argument för domstolarna när frågor om straffansvar ska avgöras och det saknas uttrycklig lagstiftning på området. 32 Att en person inte har kunnat följa lagen innebär i detta sammanhang att gärningspersonen varit antingen oförmögen att följa lagen eller har saknat tillfälle att följa lagen (eller bådadera). 33 Det första alternativet oförmåga att följa lagen syftar på situationer när gärningspersonen inte har kunnat kontrollera sitt beteende. Det kan vara fråga om handlingar utförda under medvetslöshet eller liknande tillstånd (ofrivilliga handlingar), om underlåtna handlingar som är omöjliga att utföra (till exempel på grund av att gärningspersonen saknat 27 SOU 2012:17, s Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s SOU 2012:17, s. 522 f. 30 SOU 2012:17, s se SOU 2012:17, s. 523; Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s Jareborg 1994, s Angående detta och nästföljande stycke, se Jareborg 1994, s. 193 ff. 13

14 kroppsstyrka eller skicklighet) samt fall då gärningspersonen är psykiskt störd på ett sätt som påverkar hans eller hennes kontrollförmåga. Även om gärningspersonen haft förmåga att följa lagen kan han eller hon ha saknat tillfälle att följa lagen. Det kan handla om att gärningspersonen varit i villfarelse eller saknat kunskap om vad lagen föreskriver. Men det kan också handla om att gärningspersonen varit i villfarelse eller saknat kunskap om sitt eget handlande. För att en person ska hållas ansvarig för sina handlingar enligt konformitetsprincipen måste han eller hon således 1) ha förstått att han eller hon gjorde något visst (som kan beskrivas som en otillåten gärning); och 2) att vad han eller hon gjorde var straffrättsligt otillåtet. 34 Den första punkten i princip är identisk med kravet på att gärningspersonen ska ha agerat med uppsåt (utan att ge närmare vägledning om hur detta krav ska konstitueras i fråga om vilken typ av insikt eller tro som krävs), men punkt två, så kallad straffrättsvillfarelse, har i princip inte tillmätts någon betydelse i svensk rätt. 35 Jareborg understryker att konformitetsprincipen är en rättspolitisk princip som inte alltid respekteras i gällande rätt. Förutom vid straffrättsvillfarelse blir detta som tydligast i fråga om gärningspersoner som handlat under inflytande av en allvarlig psykisk störning, vilket enligt gällande rätt inte utesluter straffansvar Brottsbegreppet För att en gärning ska utgöra ett brott måste ett antal förutsättningar vara uppfyllda. Huvudsakligen kan dessa delas i två grupper. I den första, kallad A, återfinns de rekvisit som krävs för att en gärning (det vill säga en handling eller en underlåtenhet) ska vara otillåten. I den andra, kallad B, återfinns de rekvisit som krävs för att en gärningsperson ska hållas personligt ansvarig för den otill- 34 Jareborg 1994, s Jareborg 1994, s. 196; Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s. 272 f. Jag går här inte närmare in på de undantag som gäller i denna fråga. 36 Jareborg 1994, s

15 låtna gärningen. Dessa huvudgrupper kan i sin tur delas in i vardera två undergrupper så att brottsbegreppet får följande struktur. A. Rekvisit för otillåten gärning A1. Brottsbeskrivningsenlighet A2. Frånvaro av rättfärdigande omständigheter B. Rekvisit för personligt ansvar B1. Det allmänna skuldkravet (uppsåt och oaktsamhet) B2. Frånvaro av ursäktande omständigheter En person kan hållas straffrättsligt ansvarig endast om alla dessa förutsättningar är uppfyllda. Här kan dock uppmärksammas att Psykiatrilagsutredningen har lagt fram ett förslag om att tillräknelighet ska införas som ett krav för att en gärning ska utgöra ett brott. 37 Enligt förslaget ska frågan om gärningspersonens tillräknelighet hållas åtskild från frågan om uppsåt. Tillräknelighetsbedömningen ska göras före uppsåtsbedömningen. 38 Detta skulle innebära att brottsbegreppet utökades med ett rekvisit på B-nivån enligt följande. B. Rekvisit för personligt ansvar B1. Krav på tillräknelighet B2. Krav på uppsåt eller oaktsamhet B3. Frånvaro av ursäktande omständigheter I denna uppsats aktualiseras främst frågor om personligt ansvar, vilket gör att betoningen kommer att ligga på brottsbegreppets B-nivå. Till denna del av brottsbegreppet hör både frågan om tillfällig sinnesförvirring utesluter uppsåt (B1) och frågan om tillfällig sinnesförvirring utgör en oskriven ansvarsfrihetsgrund i svensk rätt (B2). Men i och med att tillfällig sinnesförvirring innebär att gärningspersonen har befunnit sig i ett tillstånd av sänkt medvetande aktualiseras även i viss mån frågor på A1-nivån. I kravet på brottsbeskrivningsenlig- 37 SOU 2012:17, s SOU 2012:17, s

16 het ligger nämligen att gärningspersonen ska ha utfört en kontrollerad gärning som antingen lett direkt till brottets fullbordan eller som har orsakat den brottsbeskrivningsenliga följden på ett relevant sätt, samtidigt som den inneburit ett otillåtet risktagande. Detta är det så kallade kravet på gärningsculpa. 39 Att en handling är kontrollerad innebär, enligt Asp, Ulväng och Jareborg, att gärningspersonen på order kan avsluta eller hejda det kausala skeende som hans eller hennes handlande innebär. 40 Motsatsen - en okontrollerad handling - innebär att gärningspersonen inte har någon kontroll över handlingen eller den brottsbeskrivningsenliga följden över huvud taget. Så är fallet vid så kallade ofrivilliga handlingar som utförs under till exempel sömn eller annan medvetslöshet. 41 Enligt Jareborg är en handling ofrivillig om gärningspersonen helt saknar medveten kontroll över vad han eller hon gör. Som exempel tar han reflexrörelser, spasmer eller konvulsioner, rörelser under epileptiskt anfall, handlingar utförda i samband med svimning hypnos, black-out på grund av sjukdom eller kroppsskada och annan medvetslöshet inklusive sömn. Sådana tillstånd återfinns ofta i redogörelser för vad som utgör en tillfällig sinnesförvirring. Jareborg påpekar också att det kan vara svårt att skilja ofrivilliga handlingar från sådana handlingar som inte är ofrivilliga men som begås i ett tillstånd av tillfällig sinnesförvirring. 42 Vid ofrivilligt handlande händer det att gärningspersonen frikänns på grund av bristande uppsåt. Detta är enligt Jareborg missvisande, eftersom ofrivilliga handlingar karakteriseras av att gärningspersonen har saknat kontroll över sitt handlande. 43 En ofrivillig handling utgör med andra ord inte en handling i straffrättslig mening. Gärningspersonen ska därför frias på grund av bristande brottsbeskrivningsenlighet i stället för bristande uppsåt. 44 Vid fall av tillfällig 39 Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s. 134 ff; SOU 2012:17, s Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s Jareborg 1994, s Jareborg 1994, s En förutsättning för detta är dock att gärningspersonen inte använt sig själv som ett redskap för att föröva brott och avsiktligt försatt sig i ett tillstånd där han eller hon saknar förmågan att medvetet kontrollera sina gärningar. Se Jareborg 1994, s. 255, samt Asp, Ulväng och Jareborg 2012, s. 144 f. 16

17 sinnesförvirring bör därför den första frågan vara om gärningspersonen överhuvudtaget varit så pass medveten att han eller hon haft förmåga att kontrollera sitt handlande. Först därefter, om kravet på brottsbeskrivningsenlighet är uppfyllt, ska frågan om personligt ansvar prövas. 2.3 Uppsåt För att ett brott ska föreligga är det inte tillräckligt att konstatera att gärningspersonen har utfört en otillåten gärning. Han eller hon måste också kunna tillskrivas ett personligt ansvar för gärningen. Detta manifesteras i svensk rätt tydligast i kravet på uppsåt, som framgår av BrB 1:2 st. 1. Vad som menas med uppsåt har aldrig fastslagits i lagtext, utan begreppets innebörd har i stället vuxit fram i doktrin och rättspraxis. 45 Jareborg definierar uppsåt som den själsliga komponent som i alla moderna rättsordningar av olika skäl anses böra föreligga för att den som företagit en straffbar handling ska betraktas som fullt straffvärd. 46 Strahl framhåller å sin sida att uppsåt är ett juridiskt begrepp om vilket man inte kan få kännedom genom utforskning av själslivet. 47 Framsteg inom psykologisk och psykiatrisk forskning kan visserligen utnyttjas för att bestämma uppsåtsrekvisitets innebörd, men kan inte ge svaret på en fråga om vad uppsåt egentligen är. 48 Detta är helt och hållet en juridisk fråga. Typfallet av en uppsåtlig gärning kan sägas vara när gärningspersonen har orsakat en brottsbeskrivningsenlig följd antingen med avsikt eller med visshet om att följden kommer att inträffa. I det första fallet har följden varit det direkta syftet med själva gärningen, medan i det andra fallet gärningspersonen har orsakat följden visserligen inte med direkt avsikt, men med full vetskap om konsekvenserna och alla relevanta omständigheter som omger gärningen. 49 Att gärningspersonen i dessa fall har agerat med uppsåt råder det ingen tveksamhet om. Uppsåtsbegreppet är dock betydligt vidare än vad som framgår av dessa två exempel och omfattar även situationer när gärningspersonen inte har agerat 45 Strahl 1976, s Jareborg 1969, s Strahl 1976, s Strahl 1976, s Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s

18 med avsikt eller full vetskap. I sådana situationer aktualiseras frågan om var uppsåtets nedre gräns går, vilken torde vara uppsåtsbedömningens svåraste. 50 Som tidigare framgått behandlas oavsiktliga gärningar på A1-nivån i brottsbegreppet, vilket innebär att man vid uppsåtsprövningen inte behöver pröva frågan om gärningspersonen har haft uppsåt till själva gärningen. Om gärningen har varit kontrollerad anses nämligen detta krav redan vara uppfyllt. 51 I stället prövas huruvida gärningspersonen har haft uppsåt till gärningens effekter och till de relevanta omständigheter som omgivit gärningen. Vilka dessa är framgår av den aktuella brottsbeskrivningen. Om A står åtalad för misshandel efter att ha slagit B i huvudet så att B skadades svårt, måste A ha haft uppsåt dels till effekten att kroppsskada skulle uppstå till följd av slaget, dels till omständigheten att B var en människa. A måste även ha ett så kallat negativt uppsåt som täcker A2-nivån i brottsbegreppet, det vill säga till det faktum att det inte förelåg någon rättfärdigande omständighet vid gärningstillfället. 52 Uppsåtskravet är i princip att förstå på samma sätt för psykiskt avvikande personer som för andra. 53 Om A i exemplet ovan led av förföljelseidéer behöver det inte utesluta att han haft uppsåt till misshandeln av B. Men om A i sitt förvirrade tillstånd trodde att han blev attackerad av B och att han därför hade nödvärnsrätt, är uppsåtskravet inte uppfyllt. Samma sak gäller om A i sitt förvirrade tillstånd saknade förmåga att skilja på vad som tillhör honom och vad som tillhör B; A kan inte dömas för stöld om han har tar något som han som han tror är hans. 54 Även om uppsåtskravet formellt sett är detsamma för personer som lider av en psykisk störning som för andra, kan ett förvirringstillstånd således i vissa fall innebära att uppsåtskravet inte är uppfyllt. Uppsåtsbegreppet innefattar två element: dels ett kognitivt, som tar sikte på gärningspersonens förmåga att förstå omständigheter och uppskatta sannolik- 50 Strahl 1976, s. 89; Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s Asp och Ulväng 2009, s Asp och Ulväng 2009, s Berggren m.fl. 2014, Kommentar till Brottsbalken 30:6 54 Berggren m.fl. 2014, Kommentar till Brottsbalken 30:6. 18

19 heten av att en viss effekt kommer att inträda; dels ett voluntativt, som handlar om gärningspersonens inställning eller attityd till det faktum att omständigheten föreligger eller att effekten kan komma att realiseras. 55 I fråga om tillfällig sinnesförvirring är det främst det kognitiva elementet som är av betydelse, eftersom det syftar på gärningspersonens förmåga att uppfatta omvärlden. 56 Det kognitiva elementet kräver att gärningspersonen har haft insikt i eller vetskap om vissa relevanta förhållanden, eller att han eller hon åtminstone haft förmåga och tillfälle att skaffa sig sådan vetskap. 57 Det kräver med andra ord att gärningspersonen har haft en kunskapsmässig eller intellektuell föreställning om något en kognitiv inställning till de rekvisit som ingår i brottsbeskrivningen. En kognitiv inställning kan röra helt grundläggande förhållanden, som att identifiera sig själv som människa, eller mer komplicerade fakta rörande till exempel teknik eller vetenskap; om avancerade kausala skeenden, om vad som håller på att hända, vad som har hänt eller om huruvida ett särskilt tillstånd råder. 58 Enligt gällande rätt utgörs uppsåtets nedre gräns av det så kallade likgiltighetsuppsåtet. För att likgiltighetsuppsåt ska föreligga krävs det att gärningspersonen har haft en kognitiv inställning som motsvarar misstanke och en voluntativ inställning som kan karakteriseras som likgiltighet. Gärningspersonen måste alltså åtminstone ha misstänkt att en viss effekt kommer att inträffa eller att en viss omständighet föreligger för att kunna sägas ha agerat med likgiltighetsuppsåt. Misstanke utgör en mycket låg grad av tro. Enligt Asp, Ulväng och Jareborg räcker det med att en person tror att en händelse kanske (eller möjligen) kommer att inträffa, eller att en omständighet kanske (eller möjligen) föreligger, för att han eller hon ska ha en kognitiv inställning som motsvarar misstanke. Att misstänka en sak är med andra ord att se den som praktiskt möjlig. 55 Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s Även oaktsamhet innefattar ett kognitivt element, vilket gör att mycket av det som sägs i fortsättningen är tillämpligt även i fråga om oaktsamhetsbrott, se Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s

20 Det utesluter inte att man samtidigt misstänker motsatsen. 59 En person som till exempel misstänker att ett vapen är skarpladdat kan samtidigt misstänka att det inte är det. Strahl talar inte om kognitiva inställningar som en del av uppsåtsbegreppet. I stället skriver han att uppsåtsrekvisitet innehåller ett krav på att gärningspersonen inte får ha varit alltför omtöcknad. Detta krav brukar enligt Strahl i domstolarna formuleras som att gärningspersonen måste ha varit i tillräckligt grad medveten för att uppsåt ska föreligga. 60. Som exempel på när så inte är fallet anger Strahl att gärningspersonen har varit medvetslös. Som ovan framgått torde dock handlingar utförda i ett sådant tillstånd normalt inte heller uppfylla kravet på brottsbeskrivningsenlighet på A1-nivån. Strahl menar att en människa är medveten om mycket mer än vad han eller hon tänker på för stunden närmare bestämt om allt som han eller hon en gång lärt känna eller tänkt på och inte sedermera glömt. 61 Ett exempel på detta ges i NJA 1968 s. 500, där en man stod åtalad för bland annat försök till mord, efter att ha skjutit två ungdomar som förde oväsen utanför hans bostad. Mannen hade enligt HD befunnit sig i bristande psykisk balans den aktuella kvällen och hade vid sammanträffandet med ungdomarna hamnat i mycket stark affekt. Mannen hade laddat pistolen med patroner flera år innan skjutningen och inte använt den sedan dess. Han hävdade själv att han tagit med pistolen bara för att skrämma ungdomarna och att han måste ha råkat osäkra den av misstag. Pistolens säkerhetsspärr var nämligen konstruerad på ett motsatt sätt än vad han var van vid från andra pistoler. Trots detta ansåg HD att mannen måste ha varit medveten om att pistolen var laddad när han tog med sig den från bostaden och att han även måste förstått att den var osäkrad när han höll den framför sig innan skjutningen. Av vikt tycks ha varit att mannen hade relativt stor erfarenhet av pistoler. Han var bland annat medlem i en pistolskytteförening och var även tävlingsskytt. Även om han vid gärningstillfället befunnit sig i psykisk obalans och i ett höggradigt affekttillstånd kunde han inte sägas vara okunnig om vapnets konstruktion, varför 59 Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s Strahl 1976, s. 91 f. 61 Strahl 1976, s

21 han också i enlighet med Strahls definition ovan var medveten om det faktum att pistolen var laddad och osäkrad. HD uttalade att mannen varit i sådan grad medveten om sitt handlande att han måste anses ha skjutit uppsåtligen. Då skotten avlossades på nära håll ansåg HD att mannen haft uppsåt att skada, men däremot inte att döda. Mannen dömdes till grov misshandel. Där Strahl talar om medvetenhet talar Asp, Ulväng och Jareborg alltså om kognitiva inställningar. Detta hindrar inte att medvetenhet upptar en central plats i uppsåtsbegreppet även för de sistnämnda författarna. För att en person ska kunna ha en kognitiv inställning till omständigheter och effekter måste han eller hon nämligen vara vid medvetande. Detta betyder inte att personen aktivt måste tänka på dem eller att ha sin uppmärksamhet riktad mot dem. En kognitiv inställning kräver inte att en viss föreställning är direkt aktuell i en persons medvetande; det är tillräckligt att personen en gång har blivit säker på, kommit att tro eller misstänka något och att han eller hon inte har glömt bort det Asp, Ulväng och Jareborg 2013, s. 275 f. 21

22 3 Bakgrund 3. 1 Före SL Det råder ingen säkerhet kring hur kortvariga förvirringstillstånd bedömdes i svensk rätt innan SL trädde i kraft För personer som ansågs vara från vettet, så kallade afvita, hade dock straffrihet gällt ända sedan landskapslagarna. De afvita saknade alla medborgerliga rättigheter och skyldigheter och var helt beroende av att deras anförvanter tog hand om dem. Straffriheten för de afvita grundade sig i föreställningen att de handlade utan vilja. Den tillkom endast den om vilken det i behörig ordning hade kungjorts att han eller hon var från vettet, vilket tyder på att kortvariga förvirringstillstånd inte omfattades av den straffrihet som tillkom de afvita. Det faktum att rustillstånd ofta sågs som en förmildrande omständighet vid brott talar också för att omtöckningstillstånd orsakade av andra omständigheter kan ha bedömts på liknande sätt. 64 Sondén refererar dock till ett fall från 1480 som pekar på att även tillfälliga psykostillstånd kunde leda till straffrihet. 65 En person vid namn Degentow, hemmahörande i Danzig, stod åtalad i Stockholm efter att ha uttalat förolämpningar mot svenskar. Han ska bland annat ha kallat dem för kättare och förrädare. I målet framkom av två vittnesmål att den allmänna uppfattningen i Danzig var att Degentow var galen, samt att han hade varit rasande när han uttalade förolämpningarna mot svenskarna. Sondén menar att Degentow befunnit sig i en manisk-depressiv psykos vid brottstillfället, som han dock hade tillfrisknat från vid tiden för rättegången. När Degentow stod åtalad i Stockholm ansågs han nämligen vara frisk så till den grad att han fick uppträda och avlägga ed i ett annat mål. Trots detta friades han. Avgörande för domen tycks alltså ha varit Degentows sinnestillstånd vid brottstillfället; inte vid domstillfället. 3.2 Tillfällig sinnesförvirring i SL 1864 års SL innehöll en bestämmelse som undantog tillfälligt sinnesförvirrade lagöverträdare från straffansvar. Bestämmelsen återfanns i lagens femte kapi- 63 Angående detta stycke, se SOU 1996:185 del II, s. 266 f. 64 SOU 1996:185 del II, s Sondén 1930, s. 29 ff. 22

23 tel, som behandlade särskilda grunder som kunde utesluta, minska eller upphäva straffbarheten. Ursprungligen var bestämmelsen av följande lydelse. 5 Har någon, utan egen skuld, råkat i sådan sinnesförvirring att han ej till sig wisste; ware gerning, den han i det medwetslösa tillstånd föröfwar, strafflös. För de fall sinnesförvirringen var av lägre grad fanns en bestämmelse i 6, som föreskrev straffnedsättning för s.k. förminskat tillräkneliga gärningspersoner. 66 Dessa två bestämmelser kom att utsättas ett antal ändringar under de hundra år som strafflagen gällde, men dessa var huvudsakligen av redaktionell art sammanfördes bestämmelsen om sinnessjuka lagöverträdare med bestämmelsen om tillfälligt sinnesförvirrade, så att båda kom att behandlas i samma paragraf skedde den sista ändringen genom vilken bestämmelserna fick följande lydelse: 5 Ej må någon fällas till ansvar för gärning, som han begår under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Har någon utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd, att han är från sina sinnens fulla bruk, må straff ej heller ådömas för gärning, som han i det tillståndet begår. 6 Begår någon brottslig gärning under inflytande av annan själslig abnormitet än i 5 avses, må straffet, när särskilda skäl därtill föranleda, nedsättas under det lägsta straff, som för gärningen är stadgat. Samma lag vare i fråga om brottslig gärning, som begås av någon, vilkens själsverksamhet utan hans eget vållande tillfälligt rubbats, ehuru han ej är strafflös enligt 5. Sinnessjuka och tillfälligt sinnesförvirrade hade ända sedan SL:s införande behandlats lika i ansvarshänseende. Strafflagskommentatorn Rikard Carlén uttalade 1866 att skillnaden mellan de båda kategorierna låg mer i anledningen till, än beskaffenheten av, det så kallade abnorma själstillståndet. 67 Så tycks även uppfattningen ha varit inför 1946 års lagändring. Strafflagberedningen hade i 66 SOU 1996:185 del II, s Carlén 1866, s

24 sitt Betänkande angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, sinnesundersökning m.m. 68 föreslagit att bestämmelsen om tillfällig sinnesförvirring skulle tas bort, och att de sinnestillstånd som tidigare omfattats av denna bestämmelse i fortsättningen skulle benämnas som sinnessjukdom. 69 Departementschefen var dock av en annan uppfattning. Han menade att en sådan terminologi skulle avvika alltför mycket från det allmänna språkbruket och att det var oegentligt att som sinnessjukdom beteckna till exempel tillståndet hos en person som tillfälligt omtöcknats på grund av ett slag i huvudet SL:s tillräknelighetslära Bakgrunden till SL:s bestämmelse om tillfällig sinnesförvirring står att finna i den så kallade klassiska straffrättsläran och dess teorier om ansvar och tillräknelighet. 71 Enligt den klassiska straffrättsläran var det en förutsättning för statens rätt att döma en person att denna var tillräknelig, det vill säga en rationell individ som kunde ansvara för sina handlingar. Straffbarhet krävde en rättsstridig vilja hos gärningspersonen, vilket i sin tur förutsatte dels att han eller hon var medveten om sin handling och dess straffbarhet, dels att han eller hon haft en förmåga till fri viljebestämning. 72 Uppsalafilosofen Nils Biberg, som var en förespråkare av den klassiska straffrättsläran, hävdade att endast den som kände till lagens bestämmelser och hade möjlighet att kontrollera sitt handlande kunde begå en brottslig handling. 73 För detta krävdes förstånd och fri vilja. Den som inte kunde handla utifrån en inre fri vilja på grund av att han eller hon saknade förståndets fulla bruk var därför inte straffvärd. Till denna kategori räknade Biberg bland andra barn, vansinniga och dövstumma. Men även i fall då förståndslösheten var av så kallad transitoriskt art skulle strafflöshet gälla, om gärningspersonen själv inte orsakat den. 68 SOU 1942: SOU 1942:59, s prop. 1945:207, s SOU 1996:185 del II, s SOU 1996:185 del II, s. 305 f. 73 Biberg 1830, s. 93 f. 24

25 SL delade alltså in gärningspersoner i två kategorier: tillräkneliga och otillräkneliga. Endast de som tillhörde den förstnämnda kategorin kunde hållas ansvariga för brott. Tillräknelighetsbegreppet i SL var först och främst knutet till gärningspersonens förstånd och inte, som i många utländska strafflagar, till eventuella brister hans eller hennes fria vilja. 74 Förmågan att bedöma sitt handlande och inse orsakssamband blev därför avgörande för om gärningspersonen var tillräknelig eller inte. 75 Strafflagens tillräknelighetslära kom att utstå hård kritik. I främsta ledet stod Sveriges första professor i rättspsykiatri, Olof Kinberg, som 1914 gav ut boken Om den s.k. tillräkneligheten. Kinberg gick till angrepp mot de i hans mening metafysiska föreställningar som låg till grund för tillräknelighetsbegreppet (såsom viljefrihet, skuld och vedergällning.) Att dela in människor i tillräkneliga och otillräkneliga, menade han, gav stöd åt den farliga missuppfattningen att det skulle finnas vissa psykologiska undantagstillstånd ( ) vilka upphäva den sociala ansvarigheten. Han fortsätter: Så är dock icke förhållandet. Alla människor, som leva i ett samhälle, friska och sjuka, normala och abnorma, äro i lika hög grad ansvariga inför samhället för sina handlingar, i den mån dessa handlingar angripa samhälleliga intressen. 76 Kinberg förespråkade alltså ett straffrättssystem utan psykiatriska ansvarsfrihetsgrunder. Straffet, eller med Kinbergs ord rättsreaktionen, skulle inte utformas genom att brottslingen tillskrevs vissa fiktiva egenskaper såsom tillräknelighet och moralisk skuld. I stället skulle det bestämmas utifrån brottslingens individuella psykologiska egenskaper - framför allt utifrån hans eller hennes farlighet. Utgångspunkten skulle vara: hur är denna individ beskaffad och hur bör samhället lämpligast förfara med honom eller henne? 77 Genom att på detta sätt placera brottslingen och inte själva brottet i förgrunden togs samhällets intressen bäst tillvara, samtidigt som brottslingen tillfogades minsta möjliga mått av skada i form av intrång i rättigheter och minskad kroppslig och själslig 74 SOU 1996:185 del II, s SOU 1996:185 del II, s Kinberg 1914, s. 102 f. 77 Kinberg 1906, s

26 hälsa. 78 Det var i mångt och mycket denna syn på brott och ansvar som sedermera kom att ligga till grund för BrB:s regler om ansvar och påföljd. 4 Gällande rätt 4. 1 Bakgrund När BrB infördes tog tillräknelighet bort som brottskriterium. Enligt Strafflagberedningen, vars slutbetänkande Skyddslag 79 ligger till grund för delar av BrB, hade principen bakom SL:s uppdelning av individer i straffbara och straffria satts ur spel i och med att påföljdssystemet hade utvecklats till den grad att det numer fanns möjlighet att låta lagöverträdarens behandlingsbehov vara avgörande för straffets art och intensitet. Som exempel på detta nämndes åtalseftergift och villkorlig dom. 80 Dessa nya reaktionsformer trädde i stället för straff och innebar en möjlighet till individuellt utformad behandling, men paradoxalt nog kunde de inte tillämpas på psykiskt sjuka lagöverträdare eftersom dessa straffriförklarades enligt SL 5:5 st. 1 st. För de psykiskt störda lagöverträdarna kom i BrB i stället vissa särskilda bestämmelser att gälla i påföljdshänseende. Enligt BrB 33:2 (föregångaren till nuvarande BrB 30:6) fick ingen annan påföljd än överlämnande till särskild vård, böter eller skyddstillsyn tillämpas på den som begått brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Om den medicinska utredningen gav stöd för det kunde rätten även förordna om att den tilltalade överlämnades till sluten psykiatrisk vård enligt BrB 31:3. Andra påföljder, i synnerhet fängelse, var uteslutna för psykiskt störda lagöverträdare. Detta fick vissa att hävda att reformen i BrB huvudsakligen var av terminologisk karaktär. 81 Straffrihet var avskaffat som begrepp, men de typiska straffrättsliga påföljderna var i princip uteslutna för psykiskt störda lagöverträdare. 78 Kinberg 1930, s SOU 1956: SOU 1956:55, s Jareborg 1969, s

27 Påföljdsvalet grundades helt i individualpreventiva överväganden. Till exempel fick böter utdömas endast om det befanns ändamålsenligt för att avhålla den tilltalade från fortsatt brottslighet (33:2 st. 2). Värt att notera är att behandlingstanken hade fått sådant genomslag hos lagstiftaren att till och med den som vid gärningstillfället varit frisk, men vid domstillfället i behov av vård, kunde dömas till sluten psykiatrisk vård enligt dåvarande BrB 31:3. Avskaffandet av tillräknelighetsläran skedde till stor del av praktiska skäl. Genom att betrakta alla samhällsmedborgare som ansvariga inför lagen bedömdes möjligheterna vara större att den tilltalade fick den vård han eller hon var i behov av, utan att för den skull bli föremål för mer ingripande åtgärder än vad som ansågs nödvändigt från praktisk synpunkt. 82 Men bakom reformen låg även mer principiella ställningstaganden. Genom att avskaffa tillräknelighetskravet ville lagstiftaren nämligen frångå den för den klassiska straffrättsläran grundläggande tanken att människor av naturen kan delas in i två kategorier - tillräkneliga och otillräkneliga - samt att endast de tillräkneliga kan bli föremål för straffrättskipningen. 83 Strahl, som var en förespråkade av den nya ordningen, menade att i verkligheten är övergången mellan det normala och det avvikande flytande. 84 Ett citat från hans bok Den svenska kriminalpolitiken från 1963 får sammanfatta den blandning av principiella och praktiska överväganden som låg till grund för avskaffandet av tillräknelighetskravet i svensk rätt: Var går gränsen mellan tillräknelighet och otillräknelighet? Och vilken är innebörden av tanken att somliga rår för sina handlingar, andra icke? Visst finns det skäl, varför somliga på grund av sin sinnesbeskaffenhet bör vara undantagna från straffrättskipningen, men frågan, för vilka detta gäller, är ( ) en fråga som de lagstiftande myndigheterna har att besvara efter övervägande praktiska skäl och humanitära synpunkter. I naturen själv finner de inga gränslinjer Strahl 1963, s Strahl 1963, s Strahl 1963, s Strahl 1963, s