Kommunkansliet Postadress Telefon: Prästgården by PB 2 E-post: Jomala AX Jomala FO-nummer:

Transkript

1 JOMALA KOMMUN Ålands landskapsregering PB 1060 AX MARIEHAMN Även per e-post: TILL ÅLANDS LANDSKAPSREGERING 1. ÄRENDE 2. UTLÅTANDE 2.1. Kritik gällande lagberedningen Ålands landskapsregering har i ett dokument daterat (Dnr ÅLR 2016/8784) inbegärt ett utlåtande rörande lagförslagen om en gemensam kommunal räddningsmyndighet. Kommunstyrelsen i Jomala kommun har genom x beslutat att inlämna följande utlåtande till Ålands landskapsregering: Inledningsvis vill Jomala kommun framföra att det måste anses ytterst anmärkningsvärt att kommunen inte, före detta sena skede och efter begäran, involverats i lagberedningsarbetet vad gäller lagförslagen om en gemensam kommunal räddningsmyndighet. Detta speciellt då Jomala kommun såsom värdkommun för den gemensamma räddningsnämnden för Ålands landskommuner (RÅL) förväntas i skyndsam ordning avveckla nämnden samt överföra all personal, material och resurser till Mariehamns stad. Sammantaget finns det således god grund för att hävda att förfarandet kan anses strida mot 26 och 28 förvaltningslagen (ÅFS 2008:9) samt 4 2 mom. kommunallagen (ÅFS 1997:73) där det i den sistnämnda bestämmelsen uttryckligen står följande: Landskapsstyrelsen skall tillförsäkra kommunerna möjlighet att delta i beredningen av lagstiftning som rör kommunerna och av andra frågor som är av stor betydelse för den kommunala förvaltningen och ekonomin. Att Ålands landskapsregering förfarit på detta anmärkningsvärda sätt är även märkligt då landskapsregeringen upprepade gånger riktat likartad kritik gentemot riksmyndigheter vad gäller beredningen av lagförslag i Finland som rör Åland. I längden är detta förfaringssätt ett hot mot en god lagberedning och det demokratiska system vi har på Åland.

2 2.2. Sammanfattande inställning till lagförslagen om en gemensam kommunal räddningsmyndighet Det finns god grund för att hävda att lagförslagen om en gemensam kommunal räddningsmyndighet strider mot den grundlagsskyddade kommunala självstyrelsen som framgår av mom. i Finlands grundlag (FFS 731/1999) (nedan grundlagen ). Utöver omständigheterna att landskapsregeringen genom lagförslagen föreslår att en tvingande gemensam räddningsnämnd ska inrättas med Mariehamns stad som värdkommun förbehåller sig landskapsregeringen även rätten att i detalj besluta om nämndens organisation, beslutsordning, fördelning av rösträtten i nämnden, finansieringen av den gemensamma räddningsmyndigheten och alla andra eventuella ärenden samt villkor som är nödvändiga för att organisera den gemensamma räddningsmyndigheten. Denna långtgående reglering och inskränkning av kommunernas beslutanderätt föreslås utan att någon som helst beräkning eller konsekvensanalys kring effekterna för kommunernas ekonomi eller verksamhet finns med i lagförslagen. En liknande konsekvensbedömning i lagberedningen är ett krav vad gäller kommunsektorn som helhet men även vid behov vad gäller enskilda kommuner (se t.ex. GrUU 67/2014 rd s.11). Av Högsta förvaltningsdomstolens och grundlagsutskottets praxis framgår också tydligt att ingen enskild kommun bör få ensidig beslutanderätt genom ett samarbete som är tvingande. Enbart möjligheten att en kommun kan få en ensidig bestämmanderätt anses strida mot den kommunala självstyrelsen i mom. grundlagen (se t.ex. HFD 2014:144 och GrUU 37/2006 rd s. 6). I och med att Mariehamns stads fullmäktige är det organ som t.ex. enligt 8, 9, 13 och 64 kommunallagen (ÅFS 1997:73) (nedan kommunallagen ) ska fastställa grunderna för de avgifter som ska tas ut för den gemensamma räddningsmyndighetens tjänster, i slutändan ska anta den gemensamma räddningsmyndighetens budget och genom instruktion eller förvaltningsstadga styra nämndens verksamhet utöver lagkraven samt landskapsregeringens beslut är det Mariehamns stad som får ensidig beslutanderätt i väsentliga frågor rörande den gemensamma räddningsmyndigheten. En eventuell ändring av landskapsregeringens beslut eller avtalet rörande den gemensamma räddningsmyndigheten kräver även enhällighet, vilket i praktiken ger Mariehamns stad ensidig beslutanderätt både före och efter det att nämnden eventuellt inrättats. Jomala kommun vill även framföra att kommunen anser det olyckligt att lagförslagen öppnar upp för att sammanblanda den gemensamma räddningsmyndighetens verksamhet med räddningsverkets operativa verksamhet. Att den gemensamma räddningsmyndigheten t.ex. skulle ha gemensamma tjänstemän med räddningsverket i Mariehamns stad, en av flera operativa enheter, som myndigheten ska ha tillsyn över öppnar upp för partiskhet och för att förtroendet för den gemensamma räddningsmyndigheten minskar. Detta är speciellt olyckligt då den gemensamma räddningsmyndighetens verksamhet i så fall sammanblandas med den icke upphandlade ambulansverksamheten för cirka 1 miljon euro per år och alarmcentralens verksamhet som inte heller den är upphandlad. 2

3 Landskapslag om en gemensam kommunal räddningsmyndighet Kommentarerna nedan följer numreringen av paragraferna i lagförslaget: 1 Lagens tillämpningsområde och syfte Föreslagen reglering om att lagen ska tillämpas på organiseringen av samarbetet mellan kommunerna vad gäller de uppgifter som enligt lag ankommer på kommunernas räddningsmyndigheter medför betydande gränsdragningsproblem och transparensproblem speciellt om en sammanblandning mellan räddningsmyndighetens och Mariehamns stads räddningsverks operativa verksamhet sker. Av 85 kommunallagen (ÅFS 1997:73) och den kommunala självstyrelsen i mom. grundlagen framgår att kommunerna genom ett lagstadgat tvingande samarbete, såsom den gemensamma kommunala räddningsmyndigheten, inte får åläggas att utföra frivilliga uppgifter (se t.ex. GrUU 65/2002 rd s. 3 och GrUU 67/2014 rd s. 13). Detta medför t.ex. att den gemensamma räddningsnämnden och tjänstemän som arbetar vid myndigheten inte får åläggas att utföra arbetsuppgifter som inte enligt lag ankommer på räddningsmyndigheten såsom uppgifter inom Mariehamns stads räddningsverksamhet, ambulansverksamheten eller alarmcentralen. Ifall den gemensamma räddningsmyndigheten även skulle ha delade tjänster med Mariehamns stads räddningsverk uppkommer även en situation där det är ytterst svårt att kontrollera hur mycket tjänstemännen de facto arbetar för myndighetens räkning och hur mycket tjänstemännen arbetar för Mariehamns stads räddningsverks räkning. Detta leder i sin tur till en mycket komplicerad och ett icke transparent system vad gäller kostnadsfördelningen mellan den gemensamma räddningsmyndigheten och Mariehamns stads räddningsverk. Vad gäller det angivna syftet med lagstiftningen att upprätta en gemensam räddningsmyndighet, vill Jomala kommun enbart kort påpeka att det måste anses märkligt att landskapsregeringen genom lagförslagen förespråkar att en gemensam kommunal räddningsmyndighet för Ålands landskommuner (RÅL) ska avvecklas och ett exakt likadant organ ska inrättas i Mariehamns stad. RÅL är ett sådant organ som uppfyller alla ställda krav i 79 kommunallagen och 8 räddningslagen (ÅFS 2006:106) (nedan räddningslagen ) vad gäller en gemensam räddningsmyndighet. RÅL har även en redan fungerande verksamhet och en strikt uppdelning där RÅL enbart hanterar de uppgifter som enligt lag ankommer på kommunernas räddningsmyndigheter. 2 4 Avtal om en räddningsmyndighet, minimikrav gällande avtalets innehåll och förfarandet gällande tvingande samarbete Vad gäller kravet i 2 lagförslaget att kommunerna på Åland inom tre månader från det att lagen träder i kraft ska ingå ett avtal och sedan inom sex månader verkställa ett avtal om en gemensam räddningsmyndighet med en enda placeringsort för att ett tvingande samarbete inte ska bli aktuellt, kan konstateras att regleringen och tidsfristen i praktiken är omöjlig att uppfylla. Utgående från bestämmelserna i 6 och 12 kap. kommunallagen

4 ska beslut gällande kommunala samarbeten fattas av fullmäktige. Att sexton kommuner på Åland inom tre månader ska hinna upprätta, besluta i fullmäktige och ingå ett avtal om en gemensam räddningsmyndighet är i praktiken en omöjlig tidsfrist att uppfylla. Regleringen är således ytterst oskälig. Det kan även konstateras att regleringen i 3 och 4 lagförslaget i praktiken ger Mariehamns stad ensidig beslutanderätt vad gäller placeringsorten för en gemensam räddningsmyndighet och i övrigt vad gäller om ett frivilligt kommunalt avtal om en gemensam räddningsmyndighet ska ingås och senare om nämnden genom tvång inrättas om avtalet samt upplägget för myndigheten ska ändras. Orsaken till detta är att avtal om skötsel av myndighetsuppgifter och en gemensam nämn, enligt kommunallagen, kräver enhällighet till skillnad från t.ex. ändringen av ett grundavtal i ett kommunalförbund som enligt 85 kommunallagen enbart kräver att en majoritet av medlemskommunerna stödjer ändringsförslaget. Denna reglering som ger Mariehamns stad ensidig beslutanderätt gällande ett tvingande sammarbete mellan kommuner strider troligtvis mot den skyddade kommunala självstyrelsen i mom. grundlagen (se t.ex. HFD 2014:144 och GrUU 37/2006 rd s. 6). 5 Det tvingande samarbetets innehåll Enligt regleringen i 5 lagförslaget åläggs en enskild kommun, d.v.s. Mariehamns stad, en skyldighet att inrätta en ett gemensamt kommunalt organ i form av en räddningsnämnd. Det är ytterst anmärkningsvärt att landskapet genom lagstiftning går in och styr organisationen samt förvaltningen i en enskild kommun. Av mom. i grundlagen framkommer att kommunernas förvaltning ska grunda sig på självstyrelse för kommunens invånare. Den grundlagsskyddade kommunala självstyrelsen är även etablerad i grundlagsutskottets praxis, på det sättet att självstyrelsen ger kommuninvånarna rätt att besluta om sin kommuns förvaltning och ekonomi. I självstyrelsen ingår även bland annat kommuninvånarnas rätt till förvaltningsorgan som de själva valt. Invånarna i Mariehamns stad eller någon annan kommun på Åland för den delen har inte valt att denna gemensamma räddningsnämnd ska inrättas. Av detaljmotiveringen gällande 5 i lagförslaget hänvisas även till nuvarande förvaltningsstadga i Mariehamns stad och att räddningschefen och brandbefälen i tjänsteförhållande vid räddningsverket fungerar som stadens räddningsmyndighet. Räddningschefen utser och upprättar en förteckning på de brandbefäl som getts befogenhet att fatta myndighetsbeslut. Således skulle den gemensamma räddningsnämnden samt räddningschefen och andra förordnade tjänstemän utgöra den gemensamma räddningsmyndigheten och kunna företräda denna om det tvingande samarbetet verkställs. Utöver faktumet att regleringen öppnar upp för delade tjänster mellan den operativa enheten Mariehamns stads räddningsverk och tillsynsmyndigheten den gemensamma räddningsnämnden, ger bestämmelsen även Mariehamns stad ensidig beslutanderätt gällande tjänstetillsättningar. 4

5 Av Högsta förvaltningsdomstolens och grundlagsutskottets praxis framgår som sagt tydligt att ingen enskild kommun bör få ensidig beslutanderätt genom ett samarbete som är tvingande. Enbart möjligheten att en kommun kan få en ensidig bestämmanderätt anses strida mot den kommunala självstyrelsen i mom. grundlagen (se t.ex. HFD 2014:144 och GrUU 37/2006 rd s. 6). Utöver faktumet att Mariehamns stad har ensidig beslutanderätt vid tjänstetillsättningar och förordnanden är det även Mariehamns stads fullmäktige som är det organ som t.ex. enligt 8, 9, 13 och 64 kommunallagen ska fastställa grunderna för de avgifter som ska tas ut för den gemensamma räddningsmyndighetens tjänster, i slutändan anta den gemensamma räddningsmyndighetens budget och genom instruktion eller förvaltningsstadga styra nämndens verksamhet utöver lagkraven samt landskapsregeringens beslut. Mariehamns stad ges således ensidig beslutanderätt i väsentliga frågor rörande den gemensamma räddningsmyndigheten. 6 Beslut om tvingande samarbete Genom regleringen i 6 lagförslaget ges landskapsregeringen befogenhet att i detalj besluta om den gemensamma räddningsmyndighetens organisation, beslutsordning, fördelning av rösträtten i nämnden, finansiering och alla andra eventuella ärenden samt villkor som är nödvändiga för att organisera den gemensamma räddningsmyndigheten. Denna långtgående reglering och inskränkning av kommunernas beslutanderätt föreslås utan att någon som helst beräkning eller konsekvensanalys kring effekterna för kommunernas ekonomi eller verksamhet finns med i lagförslagen. En liknande konsekvensbedömning i lagberedningen är ett krav vad gäller kommunsektorn som helhet men även vid behov vad gäller enskilda kommuner (se t.ex. GrUU 67/2014 rd s.11). Överlag måste det även anses mycket anmärkningsvärt att lanskapsregeringen, utan närmare beräkningar eller motiveringar, fastslår att en kommun ska överföra material och övriga resurser till en annan kommun. Som exempel kan nämnas att Jomala kommun och RÅL har ledningsfordon, IT-utrustning, kontorsmaterial och andra tillgångar som enligt lagförslaget ska överföras till Mariehamns stad. Landskapet har i lagberedningen inte över huvud taget utrett vilka tillgångar som berörs eller vilka ekonomiska effekter detta får för Jomala kommun och medlemskommunerna i RÅL. I sammanhanget kan t.ex. nämnas att Jomala kommun har en byråsekreterare till viss del anställd för RÅL:s räkning som inte kan överföras fysiskt till Mariehamns stad och att Mariehamns stad har ett system som inte går att sammankoppla med landsortskommunernas bygglovs- och brandsyneprogram. Sammantaget medför den föreslagna regleringen i 6 lagförslaget en öppen fullmakt för landskapsregeringen att utan närmare utredningar eller konsekvensbedömningar i detalj reglera en kommunal verksamhet. Att lagtinget skulle anta en lag där konsekvenserna av lagen för kommunsektorn i stort och enskilda kommuner inte framgår varken ekonomiskt eller organisationsmässigt faller på sin egen orimlighet. Lanskapet kan ju lika gärna i så fall ta över hela 5

6 räddningsmyndighetsfunktioen från kommunerna för att på detta sätt i detalj få styra hela verksamheten, vilket verkar vara syftet med lagförslaget. 7 Landskapsregeringens bistånd och tillsyn - 8 Ikraftträdande I och med att lagförslaget både saknar konsekvensbedömningar vad gäller kommunsektorn i stort och enskilda kommuner samt en närmare plan kring när lagen ska träda i kraft är det svårt för kommunerna och främst Jomala kommun, som värdkommun till RÅL, att eventuellt förbereda för en verkställighet Landskapslag om ändring av räddningslagen för landskapet Åland Kommentarerna nedan följer numreringen av paragraferna i lagförslaget: 8 Organisationen av det kommunala räddningsväsendet I sammanhanget kan enbart nämnas att de enda som genom aktiva åtgärder försökt att verkställa nuvarande reglering i 8 räddningslagen är de landsortskommuner som genom att bilda RÅL gick samman och därmed avskaffade södra och norra Ålands branddistrikt. I motsats till det som framkommer i lagförslaget kan även konstateras att det samarbete Mariehamns stad har med vissa kommuner inte utgör ett räddningsområde, då kommunerna i enlighet med 79 kommunallagen saknar ett gemensamt beslutande organ och ett kommunalförbund för samarbetet har inte upprättats i enlighet med 84 kommunallagen. Det enda organ som organisationsmässigt uppfyller kraven i 8 räddningslagen är således RÅL. Detta fungerande kommunala samarbete med en gemensam nämnd ska enligt lagförslaget avvecklas och ett likadant organ ska inrättas i Mariehamns stad. 83 Ersättning för olycksfall i samband med räddningsverksamhet Det är positivt att bestämmelsen ändras så att hänvisning sker till nu gällande lag i riket. 93a Räddningsmyndighetens avgifter Det framgår inte tydligt i lagförslaget vilket organ som ska fastställa de avgifter den gemensamma räddningsmyndigheten ska få ta ut. Med hänvisning till 13 kommunallagen och formuleringen i 93a 3 mom. lagförslaget att Kommunen bestämmer avgifterna i en taxa som den godkänner måste dock konklusionen göras att det är stadsfullmäktige i Mariehamns stad som fastställer grunderna för de avgifter den gemensamma räddningsmyndigheten kan ta ut. Detta gäller även andra avgifter den gemensamma räddningsnämnden kan ta ut utöver de avgifter som nämns i 93a lagförslaget (såsom t.ex. kopieringsavgifter m.m.). 6