SLUTSATS E R : H I STO R I S K A O C H R U M S L I G A K VA L I T ETER

Transkript

1 7 SLUTSATS E R : H I STO R I S K A O C H R U M S L I G A K VA L I T ETER Blasi e h o l m s u d d e n s o m d e l av staden Blasieholmens vattenlinje i slutet av 1600-talet Kyrkholmen Blasieholmsudden är en viktig del av den centrala stadens arkipelag. I uddens bebyggelsemönster kan den äldre topografiska strukturen, med sundet mellan Kyrkholmen och Blasieholmen fortfarande avläsas. Den markeras av Hotell Lydmars diagonala och Nationalmuseums solitära placering med den mellanliggande Museiparken, anlagd på det igenfyllda kanalen. Ett av Stockholms särdrag är den centrala stadens placering på öar och halvöar, samt på omgivande stränder. Vattenspegeln är det sammanhållande och karaktärsskapande elementet som möjliggör vida utblickar där stadsarkipelagens olika delar, topografi, bebyggelse och vegetation kan upplevas som en helhet. I detta vattenlandskap har Blasieholmen ett centralt läge. Tillsammans med Gamla stan, Helgeandsholmen, Skeppsholmen och Kastellholmen utgör Blasieholmen kärnan i den historiska staden. Blasieholmsudden är väl synlig i fria siktlinjer från viktiga stråk i staden som Katarinavägen, Skeppsbron och Strandvägen. I fjärrperspektiv från söder är den karaktäristiska silhuetten av Nationalmuseum, tillsammans med sundet mot Skeppsholmen, uddens signum. Från Strandvägen i norr tecknar sig den öppna hamnplanen, med sin lägre bebyggelse mot Hovslagargatans bebyggelsefront och Museiparkens grönska. På Blasieholmsudden möts tre av Stockholms stadslandskaps huvudkaraktärer: stenstaden med sin markanta front mot vattenrummet (Hovslagargatan), det representativa och institutionella landskapet kring Norrström och sjöfartsstadens landskap med hamnplan och fri kontakt med Nybroviken-Ladugårdsvikens vattenrum. NORRMALM BL AS Blasieholmen är ursprungligen en ö, som genom landhöjning och utfyllning av kanaler och vattendrag blivit en halvö. Den genomsiktliga ökaraktären är fortfarande påtaglig i närperspektiven från Logårdstrappan och från de västliga delarna av Strandvägen. Vattenrummen som omger udden ger dagrar och reflexer som syns både i de begränsade siktlinjerna genom Hovslagargatan och Museiparken och i sundet mellan udden och Skeppsholmen. På längre avstånd förenas Blasieholmens bebyggelsefronter med den omgivande stenstaden och staden reduceras till sina enkla former; öppna ÖSTERMALM IEH OL M EN NYBROVIKEN / LADUGÅRDSVIKEN NORRSTRÖM Karta som illustrerar de tre huvudkaraktärerna på själva udden; det representativa vattenrummet vid Norrström, sjöfartstadens vattenrum vid Nybroviken och Blasieholmens stenstadsfront. GAMLA STAN 35 N U L ÄG ES- O C H VÄRDEBESKRIVNING AV BLASIEHOLMSUDDEN OCH DESS OMGIVA N D E VAT T E N R U M dnr

2 A EB plana vattenrum, block av tät bebyggelse med en kontinuerligt löpande fris av den stenskodda kajen. Över stenstadens sammanhållna silhuett reser sig glest strödda landmärken i form av torn, kupoler och kyrkspiror som ger identitet och stöd för orienteringen. C I Blasieholmsuddens närhet finns platsbildningar, parker och offentliga institutioner sammankopplade av stråk. Stadens stenskodda kajsystem ger goda möjligheter att flanera längs vattnet. Sträckningen från Nybrokajen via Museikajen mot Strömkajen utgör en svag länk i detta system. Ett stenkast från udden, bakom Hovslagargatans bebyggelsefront, ligger Blasieholmstorget med Arsenalsgatans exklusiva stadsstråk. Även denna koppling utgör en svag länk mellan udden och övriga Blasieholmen. D D E C B A Kajstråk Viktigt stråk Platsbildning Svagt kajstråk Svagt stråk Park Blasieholmsudden är förbunden med den centrala stadens kajstråk genom den stenskodda kajen som löper från Nybrokajen i norr via Museikajen i sydväst. Där förenar den sig med Strömkajen. Sträckningen uppfattas trots sin generella utformning som en svag länk beroende på de utrymmeskrävande verksamheterna. Udden förenas med Arsenalsgatans frekventerade gågata genom Blasieholmsgatan raka axel. Här utgör den trafikerade Stallgatan en barriär som tillsammans med få publika målpunkter ger en svag koppling mellan Blasieholmen och Blasieholmsudden. Viktiga platsbildningar i Blasieholmsuddens närhet utgörs av Norrmalmstorg och Nybroplan i norr och Slottsbacken i söder. Slottsbacken är endast visuellt kopplad till udden i motsats till de övriga platserna som är länkade till Blasieholmstorget via gångstråk. På Skeppsholmens nordvästra spets, förbunden med udden genom Skeppsholmsbron, ligger en mindre platsbildning. I Blasieholmsuddens närhet finns många av stadens centrala parker. I söder ligger Kungsträdgården Vid Nybroplan i norr ligger Berzeliipark. Hela Skeppsholmen kan uppfattas som en institutionspark med naturmarkskaraktär. I systemet av parker fyller Museiparken en viktig om än ej till fullo utnyttjad funktion på den tätt bebyggda Blasieholmen. Blasieholmsudden är väl synlig från viktiga stråk i staden. Från Strandvägen i norr, från Katarinavägen i söder och från Skeppsholmen. På långt håll utgör uddens bebyggelse an del av den sammanhållna stenstadsfronten. A-A: I vyn från Katarinavägen är Museiparken synlig i siktlinjen mot Strandvägen och Nationalmuseum ingår visuellt i Strömkajens bebyggelsefront. I vyn från Strandvägen tecknar sig hamnplanens öppna yta i kontrast till Hovslagargatans bebyggelsefront. B-B: I vyn från Stadsgården markeras Blasieholmsudden främst av Nationalmuseums karaktäristiska silhuett. Från Strandvägen syns Stadsgårdens förkastningsbrant och Södermalms silhuett i sundet mellan Blasieholmsudden och Skeppsholmen. C-C: i Vyn från Slottsbacken dominerar Nationalmuseum flankerad av Skeppsholmens landform och vegetation. I den långa siktlinjen genom sundet syns Strandvägen och Nobelparken. Från Strandvägen syns Museiparken och Blasieholmshamnens öppna platsbildning och i fonden Skeppsbron och Stockholms slott. D-D: I vyn från Logårdstrappan är Djurgårdens vegetation synlig i gattet mellan Blasieholmen och Skeppsholmen. Nordiska museet, Junibacken och Kaknästornet utgör landmärken. Från Galärvarvsparken dominerar Stockholms slotts fasad vyn tillsammans med en skymt av Slottsbacken och Storkyrkan. E-E: I vyn från Logården anas Nybrovikens vattenrum och Strandvägens bebyggelsefront genom Museiparkens vegetation och i Hovslagargatans raka axel. Hotell Lydmars diagonala fasad mot Museiparken utgör ett karaktäristiskt inslag i stadsbilden. 36 N U L ÄG ES- O C H VÄRDEBESKRIVNING AV BLASIEHOLMSUDDEN OCH DESS OMGIVA N D E VAT T E N R U M dnr

3 St Jacobs Kyrka Kungsgatan NK Johannes kyrka Studenthus, Körsbärsv. Engelbrektskyrkan Strand hotell Hedvig Eleonora kyrka Vyn över stadsarkipelagen domineras av den sammanhållna horisontella stenstadssilhuetten där Nationalmuseum ingår, interfolierad av landmärken i form av märkesbyggnadernas torn, spiror och kupoler. BLASIEHOLMSUDDEN SOM DEL AV STADEN - KVALITETER: Historiskt och topografiskt central del av stadsarkipelagen synlig från många platser Möte mellan tre stadskaraktärer: - Öppen hamnplan med låg bebyggelse - Monumental institution i park - Sluten stenstadsfront Del av den sammanhållna stadssiluetten Integrerad i stadens kajsystem 37

4 Blasieholmsudden som del av den representativa miljön och vattenrummet kring Norrström Blasieholmsudden som del av vattenrummet Norrström präglas av den sammanhållna bebyggelsefronten där Nationalmuseum lösgör sig som en solitär. I vyer från Skeppsbron, Slottsbacken och Strömbron blir kontakten mellan Norrströms och Nybrovikens vattenrum tydlig, via siktlinjerna i sundet mellan udden och Skeppsholmen, i Hovslagargatans axel och vintertid genom Museiparken. Museipark tal Nationalmuseum 1860-tal Annex 1960-tal Lydmar hotell 1880-tal (äldsta delarna från 1826) Från söder domineras udden av Nationalmuseum med omgivande park. Blasieholmens täta stenstadsfront efter planmönster från 1600-talet tar slut vid Hovslagargatan, med undantag för Lydmar hotell, vars karaktäristiska snedskurna byggnad utgör en liten utväxt på fronten. Blasieholmens udde har istället en öppnare karaktär, en reminiscens från tiden före 1860-talet då Kyrkholmen fortfarande var en fristående holme med lägre bebyggelse. Den massiva Nationalmuseibyggnaden blockerar mycket av genomsiktligheten genom udden, men tack vare Hovslagargatan och museiparkens transparens vintertid och gröna buffertzon sommartid, kan något av den historiskt låga och öppna udden fortfarande upplevas. Nationalmuseum bildar tillsammans med museiparken en representativ miljö som upplevs från Södermalm, Gamla stan, Stockholms slott och Norrström. Nationalmuseum utgör Blasieholmsuddens representativa framsida och utgör en viktig del av Norrströms stadsrum präglat av nationella, statliga institutionsbyggnader. Nationalmuseum har en liggande, lugn och monumental volym vars betydelse förhöjs av det omgivande parkrummet och placeringen strax intill vattnet. Byggnaden har samma höjd som den omgivande stenstaden men står ändå ut med sin i övrigt stora skala och sina stenfasader vilka ger en massiv och tung karaktär. Museiparken bevarar i delar sin karaktär av promenadpark från det sena 1800-talet med slingrande grusgångar mellan organiskt formade planteringar. Den del av parken som är synlig i den representativa miljön runt Norrström har den mest påkostade utformningen. Dit är skulpturgrupperna lokaliserade och denna del är även den mest välbevarade. Lydmar hotell är en del av den samlade bebyggelsefronten vid Södra Blasieholmshamnen och Norrström. Dess skala och utformning hör samman med det sena 1800-talets stad men dess karaktäristiskt snedskurna form vittnar om äldre förhållanden på udden. 38

5 BLASIEHOLMSUDDEN SOM DEL AV DEN REPRESENTATIVA MILJÖN OCH VATTENRUMMET KRING NORRSTRÖM - KVALITETER: Markanta öppningar mellan byggnaderna Nationalmuseum som monumental solitär Museiparken som avstånds- och respektmarkör gentemot omgivningen Lydmar hotells snedskurna form som vintertid möjliggör genomsikt genom udden och samtidigt visar platsen för den tidigare kanalen I vyer från Skeppsbron och Logårdstrappan är Blasieholmsuddens öppnare karaktär tydlig, med markanta släpp i bebyggelsen mot Nybroviken och Ladugårdsviken. Släppen ger fria siktlinjer mellan vattenrummen som skapar stadens skiktade och scenografiska karaktär. Museiparken är en integrerad del av den monumentala miljön kring Nationalmuseum och bidrar samtidigt till uddens öppna/transparenta karaktär. Nationalmuseum är en monumental solitär som utgör en viktig del i det representativa rummet kring Norrström. 39

6 Blasieholmsudden som del av den fd hamnmiljön Blasieholmsudden som del av Nybrovikens vattenrum präglas av den öppna hamnplanen i kontrast till den indragna stenstadsfronten längs Hovslagargatan och Nationalmuseums fasad. I vyer från Strandvägen syns Norrström, Slottsbacken, Stockholms Slott via siktlinjerna i sundet mellan udden och Skeppsholmen, i Hovslagargatans axel och vintertid genom Museiparken. Kokhus 1830-tal Tullhus och stenkaj 1870-tal Magasin 1910-tal Kranräls 1930-tal Den öppna karaktären och avsaknaden av hög/tät stenstadsbebyggelse karaktäriserar udden. Den historiskt öppna karaktären är tydligast vid Norra Blasieholmshamnen. Den fria hamnplanen kännetecknas på långt håll, t.ex. från Slussen och från Djurgården, främst av frånvaron av högre stadsbebyggelse. Hamnverksamhetens funktionsyta tränger undan stenstadsfronten, som i övrigt löper kontinuerligt från Strandvägen via Nybroviken ut på Blasieholmen, och skapar en öppning i stadsväven. Den öppna ytan förstärker och accentuerar med sitt luftrum även den relativt smala Blasieholmsuddens arkipelagkaraktär och stadens skiktade och scenografiska kvalitet. och magasin tillsammans med den stensatta kajen. Den låga bebyggelsen kontrasterar mot den högre stenstadsfronten och Nationalmuseum. Magasinens enkla utformning med faluröda träfasader signalerar en typisk verksamhetskaraktär av äldre slag, medan Tullhusets fasader i puts och tegel signalerar dess myndighetsfunktion. Tullhuset bildar tillsammans med magasinens baksidor ett småskaligt inre rum, relativt skyddat från vind och vatten, i motsats till kajrummet. Från platsens inre delar är den omgivande staden och vattenrummen synliga i långa siktlinjer under Museiparkens trädkronor och i Hovslagargatans axel. parkeringsplatser. Kajens stenskoning skapar tillsammans med markbeläggningen av storgatsten, en bevarad kranbaneräls, tullhuset och magasinen i direkt anslutning till och riktade mot den snedskurna kajen, karaktären av en godshamn. Närheten till stadsfronten låter oss förstå hur hamnfunktionen tidigare var en integrerad del av den centrala staden och det viktiga nav kring vilket handeln rörde sig. Inte på något annat ställe i staden finns någon liknande hamnmiljö bevarad. Hamnmagasinen som tidigare var vanliga i alla stadens hamnar är också, troligen beroende på sin enkla funktion och byggnadssätt, de enda bevarade i sitt slag. verksamhet ger platsens kontinuitet. Platsen med sina upplag, containrar, elskåp och anordningar för de förtöjda båtarna står i kontrast till den södra delens representativa karaktär. I en systematisk uppordnad och städad innerstad är mötet mellan de två stadskaraktärerna en kvalitet, liksom den rumsliga uppdelningen i en sluten och en öppen karaktär. Museiparken och Blasieholmsgatan utgör ett förmedlande element mellan de två delarna. På närmare håll, t.ex. från Strandvägen, kan man avläsa den låga hamnbebyggelsen i form av tullhus När man befinner sig på udden är hamnkaraktären påtaglig, trots att de öppna ytorna upptas av Nybrovikens vattenrum och hamnplan utgör tillsammans en enhet där dagens marina 40

7 BLASIEHOLMSUDDEN SOM DEL AV DEN FD HAMNMILJÖN - KVALITETER: Uddens öppna karaktär och avsaknaden av hög/tät stenstadsbebyggelse Upplevelsen av udden som en del av vattenrummet snarare än stadsrummet Den välbevarade helhetsmiljön från tiden som godshamn I sitt slag unik hamnbebyggelse I vyer från Strandvägen är Blasieholmsuddens ökaraktär tydlig. De markanta släppen i bebyggelsen ger fria siktlinjer mot Norrström och Stockholms slott och skapar stadens skiktade och scenografiska karaktär. Hovslagargatan bildar en siktlinje som löper över hela udden och avslutas i slottsfasaden på andra sidan strömmen. Välbevarad hamnmiljö med tullhus, magasin och kajanläggning. Det är en öppen rumsbildning med låga småskaliga byggnader som kontrasterar mot den täta stenstadens höga, slutna struktur. 41

8 8 KÄLLFÖRTECKNING Tryckta källor Lilienberg, V.E., Stockholms hamnar, kajer och broar, utdrag ur Stockholm: Sveriges hufvudstad skildrad med anledning af allmänna konst- och industriutställningen 1897, Stockholm Pålstam, Y., Schibbye, B., Landskap i fokus - utvärdering av metoder för landskapsanalys, Stockholm, Ström-Billing, Inger, Stockholms hamn Näringsliv och politik i samverkan, Stockholmsmonografi nr 59, Kommittén för Stockholmsforskning 1984 (Akademisk avhandling, Historiska institutionen vid Stockholms Universitet, 1984). Bilder Alla fotografier, Nyréns Arkitektkontor om inget annat anges. Flygbild framsida: Lennart Johansson, SBK. Bild 3, 5 och 6 sid 30: Lennart Johansson, SBK. Bild 9 sid 31: Lennart Johansson, SBK. Flygbilder sid 35, 38 och 40: Lennart Johansson, SBK. Vinberg, Salomon, Stockholms hamn 1937, Stockholm Vinberg, Salomon, Stockholms stads hamnstyrelse , minnesskrift, Stockholm Wrangel, F.U.,Blasieholmen och dess inbyggare, 2:a upplagan, Stockholm Otryckta källor Stockholms stadsarkiv (SSA): äldre kartor. Stockholms stadsbyggnadskontor: kartor, fotografier, utredningar. Stockholms hamn/ Stockholms stadsmuseum (SSM): kartor, fotografier. äldre fotografier. Nylind, Olle, Nationalmuseum, Museiparken, Norrmalm 3:1 (del av), Stockholm, Kulturhistorisk värdebeskrivning, Nyréns Arkitektkontor för Statens Fastighetsverk Schönbeck, Hedvig,Blasieholmsudden: Byggnadshistorisk förundersökning,: Stockholms stadsmuseum 2011 och Wåhlin, Mats, AB 20:1 Nationalmuseum Vårdprogram, White arkitekter AB för Statens Fastighetsverk

9 APPENDIX I - FÖRDJUPAD BESKRIVNING AV METOD Kulturhistorisk analys Ur ett kulturhistoriskt perspektiv definieras alla byggnader, platser och miljöer som aktivt formats av människan som kulturobjekt. Vilka kulturobjekt i form av byggnader, platser och miljöer som tillskrivs kulturhistoriskt värde och därmed anses särskilt värdefulla ur kulturhistorisk synvinkel beror på den rådande diskursen, dvs de referenspunkter utifrån vilka kulturhistoriska värden konstrueras. Traditionellt identifieras kulturhistoriska värden utifrån två perspektiv: byggnader/platser/miljöer som källa till kunskap respektive byggnader/platser/miljöer som källa till upplevelse. Byggnader som källa till kunskap representerar ett bebyggelsehistoriskt perspektiv, där kulturhistoriskt värde definieras utifrån byggnadens funktion som historiskt dokument. Byggnader som källa till upplevelse representerar ett arkitektoniskt perspektiv där värde definieras utifrån byggnadens funktion som estetiskt/rumsligt objekt. Grundläggande för båda dessa perspektiv är att byggnader anses förmedla en innebörd som går utöver den materia som de består av. Det värde som en byggnads historiska innebörd anses representera betecknas inom kulturmiljövården som historiskt värde eller dokumentvärde. Det värde som en byggnads estetiska innebörd anses representera betecknas av kulturmiljövården som konstnärligt värde eller upplevelsevärde. Syftet med bevarande är att bibehålla dessa innebörder. Dokumentvärde är kopplat till byggnadens funktion som historiskt dokument och utgår från ett perspektiv där byggnader betraktas som källa till kunskap om den period i samhällsutvecklingen under vilka de uppfördes. De ses som en materialisering av rådande ekonomiska, institutionella, kulturella och sociala villkor/ förutsättningar och anses därmed kunna förmedla information om det förflutna. Upplevelsevärden är kopplade till byggnadens funktion som estetiskt/rumsligt objekt och utgår från ett perspektiv där byggnader betraktas som arkitektur. Även den successiva utveckling bebyggelse och landområden genomgår över tid har en informationsbärande och estetisk/rumslig funktion, eftersom förändringar genomförs för att svara mot förändrade omvärldsvillkor och arkitektoniska preferenser. Vilka miljöer, platser och enskilda byggnader som anses särskilt kulturhistoriskt värdefulla beror därför på vilken kunskap och upplevelse miljön anses kunna förmedla. Detta beror i sin tur på när bebyggelsen/miljön har uppförts, hur den har förändrats och i vilken utsträckning befintlig bebyggelse och struktur kan förmedla information om det förflutna. Blasieholmsudden som en del av riksintresset I det här aktuella sammanhanget ligger platsen inom riksintresset Stockholms innerstad med Djurgården. Med utgångspunkt från riksantikvarieämbetets uttryckstext riksintressebeskrivning (se s 12-13) är vår bedömning att det är platsens betydelse utifrån följande aspekter av riksintresset som är relevanta att belysa: Historiska dimensioner Funktionen som huvudstad (med Nationalmuseum som uttryck för en nationellt viktig kulturinstitution) 1600-talets starkt expansiva stad (representerat av 1650-talets stadsmässiga reglering av Blasieholmen) Gamla stans yttre årsring (där Blasieholmen ingår som en del av den representativa miljön kring slottet) Områden med stenhus för aristokratin, den nya klassen av rika borgare och för ett lägre borgerligt skick (representerat av stenhus från 1600-, och första delen av 1800-talet) Det sena 1800-talets stadsbyggande (representerat av gator, stenskodda kajanläggningar och parkområde) Sjöfartstaden (representerat av hamnanläggning, kokhus, tullhus och magasinsbyggnader) Stockholmska särdrag Fronten mot vattenrummen och Stockholms inlopp Vyerna från viktiga utsiktspunkter Blickfång Kontakten med vattnet Stadssiluetten Metod för identifikation av källa till kunskap och upplevelse För att identifiera vilken källa till kunskap och upplevelse en byggnad/plats/miljö anses kunna förmedla utgår kulturmiljövården från ett bebyggelsehistoriskt perspektiv. Det innebär att fokus i den historiska analysen ligger på att identifiera vilka aspekter av det förflutna som präglat den befintliga byggnaden/platsen/miljön och som fortfarande är möjliga att avläsa/uppleva. Det är den materialiserade historien som är relevant, dvs de delar av det förflutna som har lämnat fysiska avtryck på platsen - i form av gatunät, kvartersstruktur, fastighetsindelning, byggnader, markanvändning etc. IDENTIFIKATION GRUNDMOTIV Dokumentvärde Byggnadshistoriskt värde Byggn.tekn.hist. värde Patina Arkitekturhistoriskt värde Samhällshistoriskt värde Socialhistoriskt värde Personhistoriskt värde Teknikhistoriskt värde Upplevelsevärde Arkitektoniskt värde Konstnärligt värde Patina Miljöskapande värde Identitetsvärde Kontinuitetsvärde Traditionsvärde Symbolvärde En metod för att identifiera en bebyggelsemiljös funktion som källa till kunskap och upplevelse är den arbetsmodell som presenteras i boken Kulturhistorisk värdering av bebyggelse av Axel Unnerbäck (Riksantikvarieämbetet 2002). Modellen är ett verktyg för kulturhistorisk värdering och är uppdelad i tre steg: Identifikation Bearbetning Värdering. En annan metod är den s.k. Dive-metoden (Describe/ Beskriva, Interpret/Tolka, Valuate/Värdera, Enable/Möjliggöra) utarbetad av riksantikvarien i Norge. Den har en mer aktiv och planeringsinriktad målsättning och syftar till att omvandla kulturhistorisk information från passiv till aktiv kunskap. Gemensamt för dem båda är att de syftar till att definiera en byggnad eller bebyggelsemiljös funktion som källa till kunskap och upplevelse på ett systematiskt sätt. I princip handlar det om att 1) Beskriva områdets historiska utveckling, 2) Analysera vad som finns kvar BEARBETNING FÖRSTÄRKANDE MOTIV Kvalitet Autenticitet Pedagogiskt värde Sällsynthet Representativitet Riksantikvarieämbetets arbetsmodell för kulturhistorisk värdering STEG Förbereda MÅLSÄTTNING Input ARBETSMOMENT Utarbeta struktur och arbetsprogram för analysen VÄRDERING SAMMANVÄGD MOTIVERING Huvudmotiv Ytterligare motiv Förstärkande motiv Beskriva Tolka Värdera Områdets historiska karaktär Områdets historiska betydelse Områdets värden och möjligheter Etablera kunskapsöversikt, sammanställa, beskriva och bearbeta information om områdets ursprung, utveckling och karaktär Studera områdets historika läsbarhet, betydelsebärande och förmedlande innehåll, integritet, autencitet och tillstånd Diskutera de kulturhistoriska resursernas värde, utvecklingspotential, sårbarhet, tålighetsgränser och förändringskapacitet Dive-analysens struktur och principer steg

10 från olika tidsperioder, 3) Definiera vilken kunskap/upplevelse som är möjlig att avläsa/uppleva i den befintliga miljön och 4) Identifiera värdebärande objekt, karaktärsdrag och uttryck. Landskapsanalys Landskapsanalys utgör ett ofta använt instrument i planeringsprocessen. Trots att landskapsanalys används sedan 1960-talet är metoden i stort obeforskad. För att ge en samlad överblick över landskapsanalysens tillämpning och praktik i Norden beställde en grupp av statliga myndigheter; Boverket, Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket, en studie av landskapsarkitekterna Bengt Schibbye och Ylva Pålstam. Arbetet resulterade i skriften Landskap i fokus, Utvärdering av metod för landskapsanalys som utkom Skriften ingick i TVÄRSprojektet, som behandlade natur- och kulturmiljövårdens strategier och argument i planerings- och exploateringsprocesser. Målsättningen med studien var att identifierat och utvärdera de olika metoder för landskapsanalys som praktiskt tillämpades. Detta kapitel utgör en sammanfattning av skriften. Inledningsvis fastslår författarna att landskapsanalys alltid bygger på inhämtande av uppgifter om landskapet från olika källor, exempelvis kartor, flygbilder, historiska arkiv, fältinventeringar och intervjuer. Landskap definieras som.relationen mellan människa och plats. Landskapet finns överallt omkring oss som en bakgrund till vårt vardagliga liv. [.] Landskapet är ett resultat av hur olika komponenter i vår miljö, både naturgivna som geologi, jordarter, klimat, flora och fauna och kulturgivna/sociala som markanvändningsmönster, bebyggelse och annan mänsklig påverkan verkar tillsammans och upplevs av oss människor. Det är vår förmåga att uppleva som gör att land blir landskap. Med uppleva menar vi inte bara visuellt eller hur vi ser landet, utan också hur vi hör, luktar, känner vår omgivning och de känslor, minnen och associationer som det väcker. * Landskap i fokus beskriver landskapanalys som en systematisering av kunskap för att förstå platsen som del av en kunskapsprocess, men betonar att det finns alternativa, intuitiva kunskapsprocesser som kan leda till goda resultat, men understryker att dessa är svåra att kommunicera då de kan vara svåra att återskapa. Landskapsanalys innebär att inhämta och grafiskt redovisa information från ett givet landskaps- eller stadsrum. Landskapsanalysen utförs i en given kontext och med ett specifikt syfte, i det flesta fall som beslutsunderlag vid en fysisk förändring av ett landområde eller en stadsdel. I Norge har en utvecklad och mer fast metod för landskapsanalys, stedsanalyse, utvecklats och används frekvent. På svenska skulle det motsvara begreppet ortsanalys, dvs en landskapsanalys där en orts hela karaktär och utveckling beskrivs. Schibbye och Pålstam hänvisar till den norska Veileder till stedsanalyse där följande definition finns: Stedsanalyse er en systematisering av kunnskap for å forstå stedets historie, situasjon och framtidsmuligheter. Man talar också om att analysen gir grunnlag for å forstå stedets forutsetninger og muligheter, for å diskutere tiltak og framtidsbilder og for å fatte beslutninger. Författarna gör en genomgång av de olika inriktningar av landskapsanalys som förekommer och urskiljer sex huvudrinktningar; den naturvetenskapliga, den konsthistoriska, den visuella, den strukturalistiska, den dekonstruktivistiska och slutligen den fenomenologiska traditionen. I den naturvetenskapliga traditionen utvecklas på 1960-talet en landskapsanalysmetod. Metoden bygger på en sammanställning av naturgeografiska och ekologiska data som leder fram till en objektiv bild av vad olika delar av landskapet lämpade sig för, hur bostäder, vägar osv kan lokaliseras, och vilka olika värden som finns i landskapet. Ian McHargs Design with Nature, från 1971, är en skrift i denna tradition och som påverkat generationer av planerare på 1970-talet. Exempel på tillämpningar inom denna tradition är de landskapsanalyser som gjordes som förstudier för Öresundsbron. Författarna bedömer att påverkan från denna landskapsanalystradition i vissa stycken är stor och att vissa delar fortfarande tillämpas. Bristen i metoden sägs vara att den i inte leder fram till entydiga värderingar. Begreppet landskapskaraktär lever dock kvar som ett centralt arv från den naturvetenskapliga idétraditionen. Inom kulturmiljövården finns en konsthistorisk tradition. Schibbye och Pålstam beskriver denna tradition som grundad på ett studium av bebyggelsens utformning, arkitektens/konstnärens intentioner och den tid då den skapades, och med målet att formulera generella drag för en viss period en viss stil. Analysen används oftast för att avgöra bevarandevärden hos bebyggelse och stadsdelar, samt till exempel för att anpassa ny bebyggelse till gammal. Intentionen är att nytillskotten ska anpassas så att det gamla och det nya framstår som en harmonisk helhet. Den konsthistoriska analysen är i praktiken ofta kopplad till andra visuella analysmetoder. En tredje tradition utgörs av de visuella analyserna, som, enligt författarna, tar sin utgångspunkt i observerbara fenomen och kartlägger kvaliteter i omgivningen. Här betraktas platsen som i bilder, landskapbild eller stadsbild, och kan beskrivas med begrepp som skala, struktur, rumslighet, rumsavgränsningar mm. I Gordon Cullens Townscape från 1959 används tecknade bilder som tolkar och förmedlar en vandring genom en medeltida stadskärna. Med Kevin Lynch The Image of the City, som publicerades 1960 etablerades ett antal begrepp som senare kommit att användas inom landskapanalysen; stråk, landmärken och områden. Kritiken mot de visuella metoderna har varit att de är ytliga och inte ger tillräcklig bakgrund till varför ett område ser ut som det gör, i motsats till exempelvis de konsthistoriska analyserna. Vidare kan inte den visuella analysen beskriva hur ett område förändrats över tid, enligt författarna. Till de ovan beskrivna analystraditionerna, kan den under 60-talet utvecklade strukturalismen läggas. Dessa analyser har främst gällt bebyggda miljöer och har målet att beskriva bebyggelsens logiska sammanhang. Man försöker hitta principerna bakom det konkreta uttrycket och därmed förklara men inte bedöma eller värdera platsens utformning. Arbetssättet är naturvetenskapligt grundat. Det inkluderar också en beskrivning av historisk utveckling och lägger tyngdpunkten på att beskriva en orts strukturella drag. Dessa analyser, exempelvis realistisk byanalyse eller arkitekturens inre sammanhang, har använts framgångsrikt i främst plandiskussioner om orters olika utvecklingsmöjligheter. I Norge är, enligt Schibbye och Pålstam, den realistisk byanalyse den mest frekventa analysmetoden för byggda miljöer. Dekonstruktivismen, företrädd av Peter Eisenmann, Daniel Libeskind och Bernard Tchumi har också utvecklat en landskapsanalys. De tar sin utgångspunkt i the urban sprawl, det stadsliv som människor måste leva i den sönderdelade staden. Analysen försöker kartlägga strukturer som är lagda över varandra, och hur dessa stöter samman och påverkar varandra. Det är i mötespunkterna mellan olika strukturer som nya möjligheter uppstår. Analysen har, i Schibbyes och Pålstams skrift, tydliga drag av den strukturalistiska traditionen och är sparsamt representerad i en nordisk kontext. Landskap i fokus, Utvärdering av metod för landskapsanalys avslutar exposén över landskapsanalysens idétraditioner med den fenomenologiska, där Christian Norberg-Schulz utgör förgrundsgestalt, med sin metod för tolkning av platsidentitet. Han har identifierat tre grundläggande mänskliga behov som relaterar sig till platsen: orientering, identifikation och minne. De bildar tillsammans något han kallar stedsbruk, det sätt som vi använder platsen. Stedsbruk innebär inte enbart att vi använder oss av platsens utbud utan också att vi spontant uppfattar platsen som en helhet. Denna helhet omfattar både naturgivna och människoskapta delar och det är samspelet mellan dessa som är viktigast att tolka i analysen. Denna tradition kallas tolkning av stedskarakter eller kvalitativ stedsanalys. 44

11 Metoder för landskapsanalys För Nuläges- och värdebeskrivning av Blasieholmsudden har en visuell landskapsanalys i anslutning till Kevin Lynch valts. Den klassiska Lynch-analysen omfattar stråk, gränser eller söm, områden, knutpunkter och landmärken. Stråk kan till exempel vara leder, gator, vägar, stigar m m längs vilka människor rör sig. Gränser är linjära element som inte uppfattas som stråk och är betydelsefulla för att hålla samman områden. Områden i sin tur, är relativt stora områden i vilka man mentalt kan gå in i och som har en gemensam uppfattbar karaktär. Knutpunkter är strategiska platser till vilka man kan gå. De är vanligen knutpunkter mellan stråk eller en koncentration av karaktärsfulla objekt. Landmärken, slutligen, är en typ av punktreferenser, fysiska element av varierande skala som i kontrast till omgivningen särskiljer sig visuellt. med redovisningen av funktioner i form av offentliga rum som platser, torg, parker och andra publika målpunkter. Platens identitet beskrivs i en analys av de mest välbekanta landmärken som är synliga från Blasieholmsudden och genom identifiering av de delområden (district) som kan urskiljas i omgivningen *Definitionen överensstämmer med Europarådet definition i den av Sverige 2011 ratificerade landskapskonventionen: - landskap: ett område sådant som det uppfattas av människor och vars karaktär är resultatet av påverkan av och samspel mellan naturliga och/eller mänskliga faktorer. SAMMANSTÄLLNING AV KARTMATERIAL OCH ANDRA UNDERLAG INVENTERING I FÄLT Motivet till valet av landskapsanalysmetod är att den kompletterar den inledande nulägesbeskrivningen, beskrivningen av historiska dimensioner och den kulturhistoriska beskrivningen med en handfast rumsligt och funktionsinriktad beskrivning av platsen. Knutpunkt Landmärke Stråk Distrikt / område Barriär / gräns Landskapanalysen bryter ner Blasieholmsuddens stadsrum och landskapliga sammanhang i enkla komponenter strukturerade i tre kategorier: rum, flöde, funktion och identitet. Under rubriken rum redovisas de omgivande vattenrummens struktur med de väggar som skapas av kajstråk och bebyggelsens fronter. Analysen identifierar utsträckningen av det storskaliga stads- och vattenrum från vilket udden är synlig. Vidare redovisar analysen de vyer och utblickar från vilka Blasieholmsuddens rumsliga struktur är som mest representativ samt karaktäristiska siktlinjer och riktningar i det aktuella stadslandskapet. Blasieholmens fronter mot de största vattenrummen redovisas. LANDSKAPSANALYS Under rubriken flöden redovisas trafikflödet på det omgivande gatunätet och de buss- och tunnelbanelinjer och den reguljära båttrafiken. Viktiga gångstråk redovisas för tydlighetens skull tillsammans 45