Direktiv om utvärderingen av 1998 års vårdnadsreform

Transkript

1 Föreningen SÖNDAGSBARN Barnets rätt till 2 föräldrar Du.nr: Justitiedepartementet Ju 2001/3507/L2 Rosenbad Stockholm YTTRANDE Antal sidor: Vår ref: Er ref: 35 st Charles Millqvist Anita Wickström Direktiv om utvärderingen av 1998 års vårdnadsreform Sammanfattning: Föreningen SÖNDAGSBARN anser att det är oerhört viktigt att utvärdera 1998 års vårdnadsreform, efter det att den nu varit tillämpbar i över två och ett halvt år. Föreningen SÖNDAGSBARN är positiv till möjligheterna att döma till gemensam vårdnad mot en förälders vilja. Föreningen SÖNDAGSBARN förordar en genomgripande reform av processlagstiftningen när det gäller ombuden för parterna, då vi anser att man skall införa ett trepartsförhållande där barnet har ett eget ombud. Föreningen SÖNDAGSBARN förordar en genomgripande reform av processlagstiftningen när det gäller vårdnad och umgänge med barn, så att allt processande sker i ett sammanhang inför allmän domstol, dvs. även verkställighetsmålen. Föreningen SÖNDAGSBARN vill utveckla sin syn på de i promemorian framförda frågorna på följande sätt: 1. Möjligheterna att döma till gemensam vårdnad mot en förälders vilja: Föreningen SÖNDAGSBARN har mycket positiva erfarenheter av denna fråga. Vi anser att betydligt fler föräldrar idag engagerar sig i sina barn, tack vare möjligheten till gemensam vårdnad mot den andre förälderns vilja. I många fall anser vi att yrkanden om enskild vårdnad endast är ett sätt att vilja skaffa sig makt och kontroll över den andre föräldern och detta har inget med barnets bästa att göra. Föreningen SÖNDAGSBARN anser att det är viktigt att följa upp statistiken och underlag i de fall som ej resulterar i gemensam vårdnad mot en förälders vilja. Viktigt att kunna dra framtida slutsatser av dessa inför det fortsatta utvecklingsarbetet kring frågan.

2 2 2. Bestämmanderätten inom ramen för den gemensamma vårdnaden: Föreningen SÖNDAGSBARN anser inte att det finns någon anledning att ge boföräldern ensam beslutanderätt i vissa frågor. Boföräldern kan redan idag besluta i praktiska vardagsfrågor och när det gäller större övergripande frågor skall föräldrarna lösa detta gemensamt. Frågor som vårdnad, boende, umgänge och underhåll kan redan idag regleras av domstol. Man måste titta över frågorna om barns dagisplacering och skolplats. Om man detaljreglerar det hela ytterligare löper man en oerhört stor risk att bara öka processandet i domstolarna. Vi ser många föräldrar som ej kan komma överens om dessa frågor, vart kan de få hjälp? 3. Möjligheterna för domstolarna att döma om boende: Föreningen SÖNDAGSBARN ser idag allt fler som tvistar om boendet än om vårdnaden. Majoriteten av de fall som vi kommit i kontakt med har domstolarna ej dömt till växelvis boende mot ena förälderns vilja. Här saknas det statistik och underlag i frågan anser vi. Utdrag från Föreningen SÖNDAGSBARN :s rapport FRAMTIDSMODELLEN får publiceras om källan anges. Läs mer om Föreningen SÖNDAGSBARN på föreningens hemsida: Strävan mot 50 % umgänge Problembeskrivning: Umgänge döms ofta ut slentrianmässigt, efter generella schabloner. Alltför lite hänsyn tas till varje enskilt barns behov av att ha tillgång till båda föräldrarna. Många barn får efter en skilsmässa alltför sällan och för kort umgänge med den förälder som det inte bor tillsammans med. Nuvarande lagstiftning: Så länge föräldrarna kan komma överens om hur umgänget skall vara utformat har de full frihet att utforma umgänget som de själva vill ha det. Det finns inga bestämda regler som måste följas. När föräldrarna inte kan komma överens är det domstol som avgör umgängets utformning efter vad som är bäst för barnet (FB 6:2a ). Hänsyn måste också tas till barnets vilja, med beaktande av barnets ålder och mognad (FB 6:2b ). I praktiken innebär det att från ungefär 12 års ålder skall barnet få ett stort inflytande över sitt eget umgänge med den förälder som det inte bor tillsammans med. Tidigare var förutsättningen för att få umgängesrätten regle - rad av domstol att föräldrarna inte hade gemensam vårdnad. Nu har det även blivit möjligt att få umgängesrätten reglerad i de fall då vårdnaden är gemensam. Detta hänger samman med lagändringar i riktning mot att gemensam vårdnad skall bli mera

3 vanligt förekommande även i sådana fall där föräldrarna inte är helt överens om detta. Då kan det behövas större möjligheter att få umgängesfrågan bestämd av domstol, har lagstiftarna ansett. Sedan den 1 oktober 1998 har det i Sverige även införts en möjlighet för föräldrarna att själva träffa avtal om umgängets utformning. Avtalet skall vara skriftligt och godkännas av socialnämnden för att vara verkställbart i en juridisk process, på samma sätt som ett domstolsutslag om umgänge (FB 6:15a ). Socialnämnden skall i princip godkänna föräldrarnas överenskommelse, såvida det inte innehåller någon uppgörelse som är direkt skadlig för barnet. Det är inte meningen att socialnämnden skall göra ändringar i föräldrarnas avtal, även om man har möjlighet att föreslå föräldrarna att själva göra förändringar, t ex för att bättre tillgodose ett barns behov eller för att avtalet inte skall vara otydligt. (Prop. 1997/98, sid. 86) Det är ännu för tidigt att avgöra i vilken utsträckning föräldrar vid en separation kommer att utnyttja möjligheten att träffa umgängesavtal som godkänds av socialnämnden. Det går inte heller att för närvarande avgöra hur socialnämnderna uppfattar sin roll i samband med de nya umgängesavtalen, om det blir vanligt att man vägrar godkänna avtal så att frågan ändå måste avgöras i domstol osv. I de fall där föräldrarna kan komma överens kan det nya förfarandet eventuellt leda till att hänsynen till barnets intresse minskar jämfört med om umgängesfrågan prövas av domstol. Å andra sidan är det även i domstolarna vanligt med vissa schabloniseringar av umgänget, så det kanske inte betyder så mycket. Även i en domstolsprocess har föräldrarna stort inflytande över hur umgänget utformas. Rätten kan nämligen inte döma till ett umgänge under tider som inte har yrkats av den förälder som skall utöva umgänget (Rättegångsbalken 17:3). Domstolen får heller inte döma annorlunda än vad parterna har kommit överens om i en förlikning (RB 17:6). Den umgängesberättigade föräldern tilldöms alltid det umgänge som den andra föräldern har gått med på. Om han därutöver skall få mer umgänge, dvs. så mycket som han begärt eller någonting mitt emellan parternas yrkanden, avgörs från fall till fall av domstolen. I rättspraxis har det med tiden utvecklats ganska bestämda schablonmodeller för umgänget, som torde ha sin grund i hur vårdnadsutredarna i allmänhet har föreslagit att umgänget skall utformas. I mitten på 1980-talet visade en undersökning att s.k. varannan-umgänge dominerade i tingsrätternas domar. I ca hälften av alla fall dömdes till umgänge vartannat eller vart tredje veckoslut, varannan storhelg, vartannat sportlov och tre till fyra veckors sommarumgänge. Näst vanligast var ett mer begränsat umgänge, vartannat/var tredje helg, bara någon storhelg och ett par veckor på sommaren. Bara i 15 % av fallen utdömdes mer omfattande umgänge än varannan-umgänget. (Socialstyrelsen redovisar 1988:11) I NJA 1988 s. 559 avgjorde högsta domstolen frågan om 3

4 4 vardagsumgänge. Utgången i målet blev sådan att grunden därmed var lagd för en förändring mot ökat vardagsumgänge. HD tillmätte följande yttrande från socialstyrelsen stor betydelse: Barn behöver för sin utveckling kontinuerlig kontakt med båda sina föräldrar, även om dessa inte lever tillsammans. För att en sådan kontakt skall få bredd och djup är det angeläget att sträva efter att umgänget inte enbart förläggs till veckoslut och helger då samvaron mellan barn och föräldrar får en annan utformning än under vardagen. I vardagen finns mer påfrestning och stress, men också möjligheter att mötas på mer naturligt och anspråkslöst sätt. I målet tilldömdes fadern umgänge med sin 7-åriga dotter varannan vecka, ena gången från fredag kl till söndag kl och nästa gång från onsdag kl till måndag kl I praktiken blev det alltså vardagsumgänge ungefär en vecka per månad. Den fortsatta utvecklingen tyder på att utgången i NJA 1988 s. 559 har påverkat hur advokater utformar sina yrkanden och vilket umgänge deras klienter går med på. Även domstolarna har tagit intryck av HD-domen, varför en ny undersökning i slutet av 1990-talet troligen skulle ge en annorlunda bild av hur umgängesdomarna utformas. Det har blivit vanligare med yrkanden om umgänge som avviker från gängse schablonmodeller, t ex är det inte ovanligt idag att se yrkanden om att den förälder som inte bor tillsam-mans med barnet skall få umgänge varje höstlov. Även pingst- och midsommarumgänge begärs numera oftare. Det s k varannan-umgänget förekommer dock fortfarande i stor utsträckning, beroende på att många frånskilda föräldrar bor för långt ifrån barnets skola eller dagis för att vardagsumgänge skall vara praktiskt möjligt. Gunnar och Bente Öberg har många viktiga erfarenheter angående växelvis boende. Förslag: Pågående arbete: Umgängesrätten skall utformas med hänsyn till varje enskilt barn, barnets behov och egna synpunkter. I de fall då ena föräldern vill ha ett umgänge som är mer omfattande än varannan-schablonen och det finns praktiska förutsättningar med hänsyn till skola, dagis, etc. skall föräldern, om det inte strider mot barnets bästa, ha rätt till vardagsumgänge i betydande utsträckning. Målet skall vara umgänge upp till 50 % av tiden när det finns praktiska förutsättningar och ena föräldern vill ha det så. Förslag: Kompletterande lagregel i FB 6:15a som ger umgängesförälder rätt till vardagsumgänge och umgänge upp till 50 % av tiden om han eller hon begär det och det finns praktiska förutsättningar för en sådan lösning. Behovet av flexibelt umgänge med stor hänsyn till olika barns behov - eller att behovet kan variera från en tid till en annan beroende på hur barnet utvecklas - har återkommande diskuterats i olika sammanhang. Vårdnadstvistutredningen uttryckte som sin mening att införandet av möjligheten för föräldrarna att träffa avtal om umgänget, som fastställs av socialnämnden, skulle säkerligen bidra till en mer flexibel

5 reglering av umgänget. (SOU 1995:79, sid. 96) Regeringen instämde i utredningens bedömning och ansåg inte att några ytterligare lagstiftningsåtgärder behövdes för att betona vikten av ett flexibelt umgänge som tar stor hänsyn till barnets behov i det enskilda fallet. (Prop. 1997/98:7, sid. 63) En fråga som ofta diskuterats är huruvida små barn skulle må bra eller dåligt av att ofta flytta mellan föräldrarna. Riksdagen har, efter motionsyrkanden från sex partier och ett förslag från ett enigt socialutskott (1998/99:SoU6), uttalat att regeringen snarast bör studera hur små barn påverkas vid växelvis boende hos föräldrarna efter en separation. 5 Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet, Socialdepartementet. 4. De ökade möjligheterna att hantera frågor om vårdnad m.m. via socialnämnderna: Föreningen SÖNDAGSBARN har blandade erfarenheter av denna fråga. Kvalitén på handläggarna skiljer sig över landet och är alldeles för ojämn. Man skall absolut arbeta vidare med förfarandet och radikalt öka kompetensen hos handläggarna med fortbildning. Föräldrar försöker använda sig av reformen i den mån de får med sig den andre föräldern på samtal. Vi tror inte att reformen har lett till någon avlastning för domstolarna ännu, men vi är övertygade om att det kommer att leda till avlastning i framtiden. Många fler föräldrar kämpar ända upp i domstolarna idag jämfört med tidigare. 5. Domstolens och socialnämndens utredningsskyldighet när föräldrarna är ense: Föreningen SÖNDAGSBARN anser att man skall pröva en överenskommelse mellan föräldrar som är ense mot vad som är barnets bästa. Om ett barn vill komma till tals så räcker de möjligheter som finns idag. Eftersom man redan kan få hjälp att upprätta avtal om vårdnad, boende och umgänge, så finns det skäl att införa en skyldighet för kommunerna att erbjuda hjälp med avtal även kring barnets försörjning. Alla dessa fyra bitar hänger ihop med varandra och de påverkar varandra i slutändan rent praktiskt. Många föräldrar som fått parsamtal via vår förening bekräftar just behovet, att kunna lösa alla dessa frågor på ett och samma ställe. Bra att inte behöver springa runt mellan olika instanser. Vi känner ej till några skillnader mellan domstolarnas och socialnämndernas bedömningar av om en överenskommelse är till barnets bästa eller inte. Vi kan ej heller se några skillnader mellan domstolarnas och socialnämndernas handläggning, när det gäller att träffa föräldrarna eller barnet innan ett avtal godkänns/en dom meddelas. Går det att få fram någon form av kartläggning av de två senaste frågorna? 6. Utredningar om vårdnad: Föreningen SÖNDAGSBARN har sett väldigt få ärenden där utredaren av en vårdnads-, boende- eller umgängesutredning beskriver vad olika tänkbara lösningar kan antas innebära för barnet. På sin höjd presenterar man en lösning. Vi vill här föreslå en ny arbetsmetod (se nedan: 6.3.1: Ny metod för vårdnadsutredningar ). Istället för medlare föreslår vi att barn oavsett ålder får talerätt genom ett eget ombud för barnet, som får funktionen av en medlare mellan föräldrarna (se nedan 6.1.1: Talerätt för barn oavsett ålder ).

6 Ny metod för vårdnadsutredningar Problembeskrivning: Utredningar som görs av socialtjänsten i mål om vårdnad och umgänge drar ofta onödigt långt ut på tiden, vilket le - der till att kontakten mellan barnet och den ena föräldern kan bli helt avbruten under åtskillig tid som utredningen pågår. Kvaliteten på vårdnads - och umgängesutredningar varierar också. Utredningarna tenderar att bli mer omfattande än vad som är nödvändigt för att domstolen skall kunna ta ställning. De slutsatser om hur frågorna bör lösas som utredarna kommer fram till blir oftast styrande för resten av processen. Att försöka få ändringar till stånd i en slutsats som har dragits på grundval av ett alltför ensidigt - eller rentav felaktigt - underlag blir för det mesta bara en fruktlös kamp för den enskilda föräldern. Nuvarande lagstiftning: I tvister om vårdnad, boende och umgänge skall domstolen se till att frågor som hänger samman med vårdnaden, boendet och umgänget blir utredda. Socialnämnden skall ges tillfälle att lämna upplysningar innan målet avgörs. Om socialnämnden har tillgång till uppgifter som kan ha betydelse för bedömningen i målet är nämnden skyldig att upplysa domstolen om dessa uppgifter. Domstolen avgör om en s.k. vårdnadsutredning behövs i målet. Det sker vanligen efter yrkande från någon av parterna, som i regel är barnets föräldrar. Rätten får bestämma riktlinjer för utredningen och bestämma en viss tidsram för utredningsarbetet. Denna tid får förlängas vid behov. I lagtexten heter det att rätten skall se till att utredningen bedrivs skyndsamt (FB 6:19). För vårdnadsutredningen får domstolen uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att utse någon som gör utredningen. Domstolen har också en generell rätt att anlita utomstående expertis, enligt föreskrifter i rättegångsbalken (RB 40:1). Socialnämnderna har dock ansvaret för att vårdnadsutredningar görs i kommunen, men utredningen behöver inte nödvändigtvis göras av nämndens egen personal. Utomstående expertis får anlitas. I lagen ges inga detaljerade föreskrifter om på vilket sätt utredningen skall genomföras. Socialstyrelsen har gett ut rekommendationer om hur vårdnadsutredningar bör utföras, men socialnämnderna har ingen lagstadgad skyldighet att följa rekommendationerna (Socialstyrelsen: Allmänna råd 1985:2). Även JO har uttalat vissa kritiska synpunkter på hur vårdnadsutred-ningar bör genomföras (JO:s ämbetsberättelse 1982/83, sid ). Olika undersökningar som gjorts, t ex Socialstyrelsen redovisar 1979:8, tyder på stora skillnader i metoder mellan olika kommuner och olika förhållningssätt till enskilda frågor i utredningarna. Vanligen hörs båda föräldrarna - ibland samtidigt - och olika personer som föräldrarna föreslår, personal från barnavårdscentral, daghem, skola och fritidshem. Eventuellt inhämtas utredning från barnpsykiatrin eller barnpsykolog.

7 Om föräldrarna är bosatta i olika kommuner kan resultatet bli tämligen ojämförbara utredningar, där t ex ena förälderns alkoholvanor ingående analyseras av utredarna medan den andra föräldern inte ens tillfrågas om sina alkoholvanor. Vårdnadsutredningarna gjordes 1979 i ett flertal kommuner som försöksprojekt. Gemensamt för vårdnadsutredningarna var att utredarna - vanligen en eller två socialsekreterare - försökte analysera vem av föräldrarna som var lämpligast som vårdnadshavare, och föreslog att denne skulle tilldömas vårdnaden om barnet. Den andra föräldern föreslogs i de flesta fall få umgängesrätt. Vid valet av vårdnadshavare kan personliga värderingar få stor betydelse, likaså obekräftade påståenden om någon av föräldrarna som har framkommit i utredningen. Föräldrarna riskerar att bli godtyckligt bedömda, och konventionella värderingar - som kan variera från tid till annan - riskerar att bli vägledande för valet av vårdnadshavare. Att utredarens personliga värderingar kan få avgörande betydelse för valet av vårdnadshavare illustreras på ett närmast övertydligt sätt av följande enkätsvar från vårdnadsutredare: Vi tror att man i valet mellan en torr och tråkig konventionellt välanpassad förälder och en mer lättsinnig förälder som kan skapa en gladare livssituation rätt ofta får välja den senare som vårdnadshavare. (Socialstyrelsen redovisar 1979:8, sid 41) Föräldrar som råkade bo i dessa utredares kommun riskerade med andra ord att inte få bli vårdnadshavare till sina egna barn om de kunde uppfattas som socialt välanpassade. Svaren från andra utredare i samma undersökning antydde att förhållandet i andra kommuner kunde vara det motsatta. Sedan socialstyrelsens undersökning gjordes har det i lagstiftningen tydligare betonats att man skall fästa avseende vid föräldrarnas inställning till att barnet behöver en nära och god kontakt med båda föräldrarna (FB 6:2a ). Lagen innehåller numera också tydligare regler om att domstolarna i vårdnadsoch umgängesmål skall ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad (FB 6:2b ), samt till risken för att barnet i samband med umgänge utsätts för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa (FB 6:2a ). Utredarna skall också försöka ta reda på barnets inställning till de frågor som tvisten handlar om, och redovisa barnets uppfattning för domstolen (FB 6:19). Den sistnämnda bestämmelsen tillkom efter att en projektrapport från socialstyrelsen uppenbarat att det var vanligt att vårdnadsutredarna inte hade träffat barnen alls, eller bara gjort det vid något enstaka tillfälle. Detta ansågs otillräckligt för att domstolen skulle kunna avgöra om barnet hade någon egen vilja som borde beaktas. (Prop. 1994/95:224, sid. 33) Från 1991 är inte vårdnadsutredarna skyldiga att föreslå vem av två föräldrar som bör ges vårdnaden. Utredarna kan själva avgöra om de vill lämna ett förslag eller avstå och därmed överlåta på domstolen att dra slutsatser av utredningen. Hur man gör - om utredarna lämnar förslag till beslut eller avstår - tycks variera mellan olika kommuner. Någon utvärd-ering av 7

8 lagändringen 1991 har inte gjorts. Det är inte ovanligt att en utredning om vårdnad eller umgänge kan ta 1-2 år innan den är avslutad, i enstaka fall ännu längre tid. De långa handläggningstiderna har ofta kritiserats, bl a av Justitieombudsmannen (JO) som ansett att handläggningen inte bör ta mer än 3-4 månader. Om samarbetssamtal pågår mellan föräldrarna kan en tid på högst 8 månader accepteras. (JO:s ämbetsberättelse , sid ) När bestämmelsen om att domstolen får bestämma en viss tidpunkt när utredningen skall vara slutförd infördes, ansåg justitieministern i förarbetena till lagen att en handläggningstid på 3-4 månader kunde vara rimlig. (Prop. 1990/91:8, sid ) Tidigare behandlades utredningarna alltid i den politiskt sammansatta socialnämnden innan de skickades vidare till domstolen. Sedan 1991 lämnas utredningen direkt till domstolen av den som har gjort utredningen. Skälet till denna ändring var dels att förkorta handläggningstiderna, dels att undvika ett domstolsliknande förfarande där föräldrarna hade rätt att yttra sig inför socialnämnden, något som ansågs förvärra konflikten mellan parterna. 8 Förslag: Barn skall ha talerätt och eget juridiskt ombud i alla mål om vårdnad, boende och umgänge samt verkställighet enl. 21 kap. föräldrabalken, oavsett barnets ålder. (Se Föreningen SÖNDAGSBARN:s förslag under punkt Talerätt för barn oavsett ålder ) Barn och föräldrar har i allmänhet inga sociala problem, och skall därför inte utredas av sociala myndigheter enbart av den orsaken att de tänker skiljas. Utredningsuppdraget skall istället flyttas från socialnämnden över till barnets juridiska ombud, som får till uppgift att göra den utredning som behövs för att klarlägga de juridiska spörsmålen och de tvistiga frågorna. Utredningen skall inte göras mer omfattande än vad som krävs för ett domstolsavgörande. I allmänhet torde utredningen kunna göras betydligt enklare än vad som sker idag. För utredningens genomförande skall ombudet ha rätt att begära sekretessbelagd information från socialnämnden, sjukvården m fl. Ombudet skall höra de personer inom barnomsorg etc. som ombudet finner nödvändigt för utredningen. Barnets juridiska ombud skall ha till uppgift att försöka nå fram till samförståndslösningar med barnets föräldrar. Om enighet om vårdnad/boende/umgänge kan uppnås behöver utredningen inte fullföljas. Kan däremot inte ombudet nå fram till en samförståndslösning skall ett förslag läggas fram till domstolen. (Alternativt kan det ske på samma sätt som vid bodelningsförfarande enligt 17:e kap. Äktenskapsbalken. Barnets juridiska ombud skulle då få rätt att bestämma hur vårdnad och umgänge skall lösas. Om någon av föräldrarna är missnöjd med utgången måste avgörandet klandras i domstol inom en viss tid, varefter själva domstolsprocessen sätter igång. Klandras inte utslaget i rätt tid vinner det laga kraft och kan verkställas.) För att ytterligare stärka barnets centrala ställning i

9 9 vårdnads- och umgängesprocessen - istället för vårdnads - utredarnas och föräldrarnas ställning som är det centrala idag - skall endast barnet få rättshjälp! Om tvisten gäller två eller flera barn med likartade intressen i målet kan ett gemensamt ombud för syskonen utses. Om barnets ombud får till uppgift att försöka nå samförståndslösningar med föräldrarna behöver inte dessa ha rättshjälp på motsvarande sätt som idag, när domstolsprocesserna till största delen blir en dragkamp mellan två föräldrar som skall försöka framhäva sig själva och nedvärdera den andra föräldern. Vid kontakterna med barnets ombud behövs ingen jurist, eftersom ombudet själv kan bedöma alla juridiska spörsmål. Det står givetvis varje förälder fritt att ha med sig ett ombud eller biträde, men detta kommer troligen inte att bli regel utan snarare undantag. I så fall är det rimligt att föräldern som väljer att uppträda genom ombud/biträde själv får stå för den kostnaden. För att utföra uppdraget som barnets juridiska ombud bör det ställas vissa krav utöver den juridiska fackkunskapen. Kunskaper om barnpsykologi, konfliktlösning etc. är viktiga. Någon form av instruktion behövs, där man betonar vikten av att försöka nå lösningar som ger barnet möjlighet till nära kontakt med båda föräldrarna, oavsett utgången i vårdnadsfrågan. En förälder skall inte utan exceptionella skäl tillåtas att rycka upp ett barn ur en invand miljö med daghemsplats, skola, släktingar och vänner etc. för att flytta långt bort från den andra föräldern. En viss grundläggande kunskap om forskningsresultat och olika åsiktsinriktningar inom barnpsykiatrin är också nödvändig för att inte låta sig manipuleras för lätt. Något slags prov behövs för att få körkort för uppdraget som ombud för barn. Det skall också finnas bestämda tidsramar som barnets ombud måste hålla sig inom, för att inte olösta frågor om vårdnad och umgänge skall dra ut på tiden och barnet be höva leva i ovisshet. Förslag: Ändringar i FB 6:19 och rätts-hjälpslagen. Pågående arbete: Den s k vårdnadstvistutredningen diskuterade 1995 en återgång till den ordning som gällde före 1991, dvs. att vårdnadsutredarna alltid skall vara skyldiga att lämna ett förslag till beslut i frågor om vårdnad och umgänge. Resultatet blev ett lagförslag där det visserligen hette att den som gör utredningen skall i utredningen lämna ett förslag till beslut. I nästa mening sägs dock: Om det framstår som ett lämpligare alternativ kan utredaren istället redovisa vilka konsekvenser olika beslutsalternativ får för barnet (SOU 1995:79, sid ). I sak är det svårt att uppfatta någon avgörande skillnad mot nuvarande lagstiftning, när ordet skall inte betyder att utredarna måste lämna något förslag. Bakgrunden till diskussionen var påståenden att man från olika håll, bl a domare och advokater, fann vårdnadsutredningarna meningslösa om de inte innehöll något förslag till beslut. Vårdnadstvistutredningens synpunkter föranledde inte regeringen att föreslå några lagändringar. (Prop. 1997/98:7, sid. 89-

10 10 92) För närvarande pågår inget arbete i syfte att förändra metoden för vårdnadsutredningar. Frågan om lämplig bakgrund för den som skall ges uppdrag som ombud för barn diskuterades av utredningen om barnets rätt. Utredningen ansåg att barnombudet, förutom juridisk utbildning, behöver kunskap om och erfarenhet när det gäller barn och dess behov i olika utvecklingsfaser. Därför efterlystes möjligheter till utbildning i sådana frågor genom kursverksam-het och liknande. (SOU 1979:63, Barnets rätt 2. Om föräldraansvar m.m, sid. 143) Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet, Socialstyrelsen. Utdrag från Föreningen SÖNDAGSBARN:s rapport FRAMTIDSMODELLEN får publiceras om källan anges. Läs mer om Föreningen SÖNDAGSBARN på föreningens hemsida: Talerätt för barn oavsett ålder Problembeskrivning: I vissa fall har barn tillerkänts talerätt i mål som rör barnets intressen, t ex när det gäller ekonomiska förhållanden och omhändertagande enligt LVU för att skydda barnet. När det gäller mål som rör vårdnad, umgänge och boende - som i högsta grad berör barnets intresse - har barn som är föremål för sådana tvister ingen etablerad talerätt. Nuvarande lagstiftning: 1996 infördes bestämmelser om att domstolarna skall ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad i frågor om vårdnad och umgänge. Sedan den 1 oktober 1998 är även frågan om vem av två vårdnadshavare som barnet skall bo tillsammans med en sådan fråga där rätten skall ta motsvarande hänsyn (FB 6:2b ). Lagändringarna har dock inte inneburit att barn har tillerkänts talerätt (initiativrätt, argumentationsrätt eller besvärsrätt) i mål som rör vårdnad och umgänge. Det är inte fråga om någon självständig rätt för barnet att bestämma hur det skall formulera sina åsikter inför domstolen. Detta avgörs i allmänhet av den som gör utredningen om vårdnad, boende och/eller umgänge. Denne skall, om det inte är olämpligt, försöka ta reda på barnets inställning och redovisa den för rätten (FB 6:19). Barn under 18 år är omyndiga (FB 9:1). Från 16 års ålder får man dock själv råda över tillgångar som förvärvats genom eget arbete (FB 9:3). Uppstår en rättslig tvist om barnets tillgångar som det själv får råda över blir barnet part med fullständig talerätt i rättegången (Rättegångsbalken 11:1). Om en underårig har eget hushåll, t ex är gift eller samman-

11 11 boende eller har egna barn, får han eller hon också företa rättshandlingar som normalt hör till det dagliga livet (FB 9:2a ). Dit hör saker som att teckna hyres- och försäkringsavtal, ta bostadslån, inhandla mat och kläder osv. Att även underåriga kan tillerkännas ställning som part i rättegång framgår bl a av FB 3:4 och 3:5 (faderskapsmål) samt FB 7:2 (mål om underhållsbidrag). I rättspraxis har även underåriga i vissa fall tillerkänts talerätt i vårdnadsmål, nämligen när den förälder som ensam haft vårdnaden har avlidit. Barn under 18 år är dock inte processbehöriga, dvs. har inte i dessa fall rätt att föra sin egen talan i domstol utan måste företrädas av vårdnadshavare, god man eller särskilt förordnad förmyndare, t ex en styvförälder. Detsamma gäller mål om ekonomiska frågor, gåvor, arv, testamente etc. Om barnet blir delägare i ett dödsbo får det vara part i en rättegång som rör dödsboet (Ärvdabalken 18:1 och 18:1a ). Barnet får dock inte själv delta i processen utan måste företrädas av en god man eller förmyndare. Det är barnets vårdnadshavare som är dess förmyndare (FB 10:2). Om förmyndaren eller någon av förmyndarna också är delägare i samma dödsbo måste en god man för barnet utses (FB 11:2). En underårig har inte rätt att avstå från arv (ÄB 17:2). När ett mål om adoption skall avgöras får inte barnet vara part i målet, men barn över 12 år har ändå i praktiken tillerkänts talerätt genom en specialbestämmelse. De har nämligen vetorätt mot adoptionen, med några få bestämda undantag. Adoption utan barnets samtycke får efter uppnådda 12 år endast ske om barnet är under 16 år och det skulle skada honom eller henne att bli tillfrågad, eller om barnet är varaktigt förhindrat att lämna samtycke på grund av en psykisk störning eller liknande (FB 4:5). Frågan om barn skulle tillerkännas processbehörighet i vårdnadstvister har onekligen gett högsta domstolen ett visst huvudbry. Med röstsiffrorna 3-2 avgjorde HD att barn inte får föra sin egen talan - med eller utan juridiskt ombud - i domstolarna. Det gällde en 17-årig flicka, vars far, som var vårdnadshavare, hade avlidit (NJA 1975 s. 543). Flickan fick inte vara part i rättegången, men det fick däremot en 9-årig pojke som företräddes av en särskilt förordnad förmyndare i ett annat rättsfall. Även den gången var röstsiffrorna 3-2, fast åt motsatta hållet (NJA 1968 s. 292). Logiken verkar inte helt klar, men förmodligen hade även flickan fått vara part i rättegången om hon hade haft en särskilt förordnad förmyndare. Senare har HD bekräftat principen att barn som har en särskilt utsedd ställföreträdare får vara part med fullständig talerätt i vårdnadsmål. I det ej refererade rättsfallet Ö 563/79 godtogs att ett barn med särskilt utsedd förmyndare fick överklaga en hovrättsdom, vilket däremot inte socialnämnden tilläts göra. På motsvarande sätt förhöll det sig i rättsfallet NJA 1983 s 170, där en god man för barnet tilläts föra talan för en 10-årig pojkes räkning mot förmyndaren i ett vårdnadsmål. Fadern hade utsetts till förmyndare när modern, som varit ensam vårdnadshavare, hade avlidit. Tingsrätten hade utsett den gode

12 mannen för barnet vid en tidpunkt då ingen lagakraftvunnen dom fanns om vem som skulle vara barnets förmyndare. Talerätten för barn i vårdnads- och umgängestvister är en vildvuxen och svårgenomtränglig juridisk djungel. Dels finns det klara regler om vem som får vara part i rättegång, dels har det vid sidan av dessa regler utvecklats en praxis och sedvana i domstolarna som helt avviker från vad lagen föreskriver. Den grundläggande lagregeln säger att envar har rätt att vara part i rättegång. Förutsättningen är att rättegången berör den personens rätt i något väsentligt avseende (Rättegångsbalken 11:1, 1 st). Man brukar tala om att den som skall vara part i en rättegång skall ha ett av rättsordningen skyddat intresse i saken som målet handlar om. Något formellt juridiskt hinder för barn att vara part i en rättegång om dess egen vårdnad eller umgängesrätt existerar således inte. Barnet är dock inte processbehörigt, dvs. har inte rätt att själv föra sin egen talan. Denna måste utföras av partens ställföreträdare (Rättegångsbalken 11:1, 2 st). Ställföreträdare för ett barn är enligt lagen båda föräldrarna om de har vårdnaden gemensamt, ena föräldern om denne är ensam vårdnadshavare (FB 10:2), eller någon annan person som har särskilt förordnats till vårdnadshavare (FB 10:3). Så långt råder ingen som helst oklarhet om vem som har rätt att företräda barnet. Problemet uppstår när två gemensamma vårdnadshavare tvistar i domstol om frågor som rör barnets rätt, eller när den person som ensam är ställföreträdare tvistar om barnets rättigheter gentemot en annan person som saknar behörighet att företräda barnet därför att denne inte är vårdnadshavare. Även för denna situation finns det dock tydliga lagregler. Om barnet har ett intresse som kan tänkas strida mot vårdnadshavarens eller förmyndarens intresse skall en god man för barnet utses. Om talan har väckts i domstol är det domstolens skyldighet att utse en god man som företräder barnet gentemot vårdnadshavaren. I andra fall är det överförmyndaren som skall utse god man (FB 11:2). Det är ingen överdrift att påstå att lagen inte följs i 99,9 procent av alla vårdnads- och umgängestvister. Någon logisk förklaring till varför reglerna om god man inte tillämpas är svår att finna. Det formella kravet på att barnet skall ha ett intresse som kan tänkas strida mot vårdnadshavarens i en vårdnads- eller umgängestvist torde vara uppfyllt så snart parterna i en sådan tvist är oense om vad som är bästa lösningen för barnet. I lagförarbeten har man lämnat förklaringen att reglerna om talerätt i vårdnads- och umgängestvister bygger på uppfattningen att vårdnaden är en rättighet och en skyldighet för föräldrarna. Därför skulle normalt bara föräldrarna vara parter och ha talerätt i sådana mål. (Prop. 1994/95:224, sid. 15) Uttalandet stämmer emellertid mycket dåligt överens med andra uttalanden, där man betonat att det är fråga om barnets rätt att t ex umgås med en förälder som det inte bor tillsammans med - inte förälderns rättigheter. (T ex SOU 1995:79, Vårdnadstvistutredningens betänkande, sid. 51 och 92 samt 12

13 prop. 1997/98:7, sid. 38 och 60.) Det vore helt missvisande att påstå att frågor om vårdnad, boende och umgänge inte berör barnets rätt, och att bestämmelserna om god man av den anledningen inte skulle vara tillämpliga. Tvärtom visar HD:s praxis att ett barn som har en god man (eller annan ställföreträdare) får uppträda som part i vårdnadstvister. Man kan inte heller utgå ifrån att vårdnadshavaren alltid är den part som automatiskt skulle företräda barnets rätt på ett bättre sätt än motparten. Därför borde domstolarna alltid utse en god man för att tillvarata barnets rätt i rättegången, om man ville följa lagstiftningen. Så sker emellertid inte ens i de mest flagranta fall där en vårdnadshavare åsidosätter barnets rättigheter, t ex genom att utöva umgängessabotage och försvåra för barnet att träffa den andra föräldern. (T ex NJA 1992 s 666 och HD:s mål T , se närmare därom i Framtidsmodellen under punkten Umgänge som villkor för underhållsstöd.) I ett särskilt yttrande av referenten i högsta domstolen i NJA 1983 s 170 utvecklade denne sin syn på talerättsproblematiken. Utan att HD som helhet är bunden av hans uppfattningar, ansåg denne bl a att rättsfallet NJA 1975 s med den 17-åriga flickan som inte fick vara part i vårdnadsmålet mot sin mamma - hade fått en missvisande sammanfattning i rättsfallsreferatet och egentligen inte gällde frågan om flickan hade talerätt, utan om hon var processbehörig. Om man godtar slutsatsen att flickan hade talerätt, men att hennes talan avvisades därför att hon inte var processbehörig, kvarstår emellertid det diskutabla faktumet att ingen av tre domstolar (inklusive högsta domstolen) som hade handlagt målet hade följt reglerna i föräldrabalken och utsett en god man för flickan. Hon stod nämligen helt ensam utan någon ställföreträdare när fadern hade avlidit och modern drev vårdnadsfrågan tvärtemot flickans egen önskan. (Vid den tidpunkten återfanns lagstadgandet om god man i FB 18:2.) Man kan konstatera att moderns dom på vårdnaden inte var verkställbar mot flickans vilja, enligt 21 kap. föräldrabalken, eftersom hon var över 12 år. Det gav dock modern vissa rättigheter att styra över flickans ekonomiska tillgångar. Någon faktisk vårdnad i den meningen att hon kunde bestämma var flickan skulle bo eller ge henne daglig omsorg kunde det knappast bli fråga om. Flickan bodde sedan två år på internatskola i Danmark medan modern var bosatt i Sverige. Enligt referatet bekostades flickans utbildning av danska staten. I mål om verkställighet av vårdnad och umgänge är talerätts frågan om möjligt ännu mer komplicerad. Föräldrabalkens bestämmelser om god man avser i första hand civilrättsliga tvister. Dit hör mål om vårdnad, umgänge, boende och adoption. Däremot är det inte självklart att bestämmelserna skulle vara tillämpliga i en tvist inför förvaltningsdomstol, som t ex länsrätten och kammarrätten där verkställighetsmålen avgörs. 13

14 14 Vad högsta domstolen har uttalat ifråga om god man för barn i en vårdnadstvist binder på intet sätt regeringsrätten, som kan ha en helt annan uppfattning som högsta instans i mål hos förvaltningsdomstolar. Det finns relativt sentida exempel på att HD och regeringsrätten har gjort vitt skilda bedömningar i samma rättsfråga. Frågan om när barns egen vilja skulle tillmätas betydelse är ett sådant exempel. Den nuvarande 12-årsgränsen tillämpades först av regeringsrätten, men högsta domstolen höll länge fast vid en numera föråldrad 15-årsgräns. HD ändrade sig först när regering och riksdag i samband med en lagändring gjorde fullständigt tydligt att det var 12-årsgränsen som skulle gälla. En annan fråga där de högsta instanserna kommit till helt olika slutsatser är frågan om när ogifta sammanboende rättsligt skall likställas med sammanboende gifta personer. Inom avtalsrätt och civilrätt gäller vissa förutsättningar, men inom offentlig rätt - t ex rätt till bidrag och skatterätt - gäller helt andra. För mål om verkställighet finns inga tydliga regler om talerätt eller god man för barnet. Det är därför tillsvidare höljt i dunkel hur regeringsrätten skulle ställa sig om ett barn med hjälp av god man eller annan ställföreträdare begär att få föra talan om verkställighet av vårdnad, umgänge eller boende. En mera väletablerad - och även lagstadgad - talerätt tillkommer däremot barn som är föremål för myndighetsingripande enligt socialtjänstlagen och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Denna talerätt är inte fullständig. Barnet kan - i likhet med föräldrarna - inte själv starta en process om omhändertagande. Bara socialnämnden har initiativrätt, dvs. kan göra en ansökan om omhändertagande av barnet för vård (LVU 4 ). I mål enligt LVU är barnet part oavsett ålder. Om barnet har fyllt 15 år har den unge rätt att själv föra sin talan i målet (LVU 36 ). 15-åringen är alltså processbehörig och har rätt att argumentera inför domstolen samt överklaga dess beslut och domar om beslutet gått barnet emot (Förvaltningsprocesslagen 33 ). För barn under 15 år utses regelmässigt ett juridiskt ombud (LVU 39 ). Ombudet får som regel inte samtidigt företräda vårdnadshavaren, som kan ha ett eget intresse i saken som kan tänkas strida mot barnets intresse. Så anses alltid vara fallet om omhändertagandet har sin grund i påstådda missförhållanden i hemmet. Även vårdnadshavaren har självständig talerätt, vid sidan av barnet, i mål enligt LVU. Barnet som fyllt 15 år har givetvis också rätt till offentligt biträde. I socialtjänstlagen finns motsvarande bestämmelse om talerätt för barn som fyllt 15 år (SoL 56 ). När offentligt biträde utses för barn som är under 15 år - och den personen inte samtidigt är biträde åt barnets vårdnadshavare - får biträdet automatiskt ställning som ställföreträdare för det mindre barnet i mål enligt LVU (36 ). Ställföreträdaren övertar vårdnadshavarens rätt att föra barnets talan.

15 I mål om verkställighet av domstolsutslag, eller avtal mellan föräldrarna som har godkänts av socialnämnden, beträffande vårdnad, boende och umgänge har barn från ca 12 års ålder i praktiken tillerkänts vetorätt, även om det inte formellt har fått ställning som part i målet. Verkställighet får nämligen inte ske mot barnets vilja om det har fyllt 12 år eller nått en sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt (FB 21:5). Det är dock inte fråga om en absolut vetorätt. Länsrätten har möjlighet att besluta om verkställighet av vårdnad, umgänge eller boende om det är nödvändigt av hänsyn till barnets bästa. I praktiken är det dock mycket sällsynt att länsrätten beslutar om verkställighet mot barnets vilja när det har nått 12 års ålder. Till detta bidrar säkerligen reglerna om att förlorande part kan få betala motpartens rättegångskostnader, som gör att de flesta aldrig försöker få verkställighet då risken att förlora målet är utomordentligt stor (FB 21:13). Generellt kan sägas att talerätt för barn alltid står i konflikt med bestämmelsen i föräldrabalken att vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter (FB 6:11). I de fall då barn har självständig talerätt innebär det att vårdnadshavarens rätt att bestämma över barnets personliga angelägenheter urholkas eller helt upphör. 15 Förslag: Frågor som rör vårdnad, umgänge och boende griper in i barnets personliga förhållanden. Barn bör oavsett ålder få inta ställningen som part i rättegångar om vårdnad, umgänge och boende, ifall föräldrarna inte kan komma överens om dessa frågor. Barn bör också tillerkännas talerätt i mål om adoption. Även i verkställighetsmål enligt 21 kap. föräldrabalken skall barnet vara part. Processbehörighet bör inträda vid 12 års ålder, då barn i allmänhet har nått en sådan mognad att de kan överväga och förstå konsekvenserna av alternativa lösningar kring vårdnad och umgänge. Att barnen är processbehöriga innebär inte att de måste ta ställning i vårdnads - och umgängesfrågor, bara att de har möjlighet att föra fram sina egna åsikter på ett sätt som är likvärdigt med föräldrarnas i domstolsprocessen. Offentligt biträde skall alltid utses för barnet, ifall föräldrarna inte kan komma överens. Barnet skall inte kunna dömas att betala vare sig rättegångskostnader eller kostnader för hämtning. Om flera syskon har likartade intressen i målet kan de företrädas av ett gemensamt juridiskt ombud. Om barnet är en självständig part kan det antas leda till att föräldrarna tar större hänsyn till barnets synpunkter, och även att de i större utsträckning försöker komma överens om vårdnad, umgänge och boende för att undvika en rättegång där barnet företräds av ett särskilt ombud. Argumentet att föräldrarna har större anledning att frivilligt ta hänsyn till barnets åsikt om barnet är självständig part har giltighet även i adoptionsfrågor. Förslag: Talerätt för barn införs genom särskilda bestämmelser i föräldrabalken. Ändringar behövs i

16 rättshjälpslagen, samt i föräldrabalken 4:5, 6:19, 6:22, 21:5 och 21: Pågående arbete: Att den nu gällande lagstiftningen om barns talerätt är inkonsekvent och bör ändras har påtalats i flera betänkanden från utredningen om barnets rätt, som arbetade under åren Först gjorde utredningen följande påpekande i SOU 1979:63, Barnets rätt 2; Om föräldraansvar m.m : Som vi tidigare anfört kan föräldrar och barn i en skilsmässokonflikt ha helt skilda intressen att bevaka. Antingen kan den ene föräldern stå emot den andra föräldern och barnet eller kan bägge föräldrarna stå emot barnet i konflikten. I båda fallen anser vi det stridande mot barnets intresse att låta barnet företrädas av föräldrarna. Den sociala nämndens roll i sammanhanget inskränker sig till en möjlighet att föra talan när vårdnadshavare (föräldraansvarig) gör sig skyldig till grovt missbruk eller liknande. (SOU 1979:63, sid. 137) Vidare påpekades att barnet helt saknar möjligheter att överklaga en dom som strider mot barnets intresse, och att det förhållandet också borde ändras. Utredningen föreslog tillsättande av särskilda ombud för barn i vårdnads- och umgängestvister, samt att dessa ombud skulle erbjudas särskild utbildning för uppdraget. (sid ) Utredningen tog åter upp frågan i sitt slutbetänkande SOU 1987:7, Barnets rätt 3; Om barn i vårdnadstvister - talerätt för barn m.m. Man föreslog nu att barn skulle ges talerätt i alla mål som rör barnets personliga förhållanden, såsom mål om vårdnad, umgänge och verkställighet enligt 21 kap. föräldrabalken, i mål om tvångsomhändertagande m.m enligt LVU och i mål om flyttningsförbud (LVU 24 ). Utredningen ansåg att mycket starka skäl förelåg för en sådan talerätt. (Möjligheten för domstolen att besluta vem barnet skall bo tillsammans med då föräldrarna har gemensam vårdnad, eller en vårdnadstvist har inletts, hade ännu inte införts då betänkandet lämnades.) Processbehörighet föreslogs inträda från 12 års ålder, vilket är den tidpunkt då de flesta barn ges vetorätt mot verkställighet av domar om vårdnad och umgänge (FB 21:5). Detsamma gäller frågor om adoption (FB 4:5) och namnändring (Namnlagen 48 ). Barn som fyllt 12 år skulle ha rätt till kostnadsfritt offentligt biträde. Barn under 12 år skulle inte få föra sin egen talan, utan företrädas av offentligt biträde så snart föräldrarna inte kan komma överens om vårdnad och umgänge. Med en kompetent ställföreträdare skulle även de mindre barnen på så sätt få en starkare och mer central ställning i vårdnads- och umgängestvister. Barnet skulle inte kunna åläggas att betala rättegångskostnader, eller kostnader för hämtning i verkställighetsmål. Barnets talerätt skulle vara inskränkt, så att barnet inte själv kunde starta en vårdnads- eller umgängestvist, ansåg utredningen. Barnet skulle, genom sitt offentliga biträde, dock ha rätt att delta som självständig part i rättegången och ha rätt att överklaga domstolsbeslut. (SOU 1987:7, sid ) Utredningen ansåg att samhällets kostnader för vårdnadsoch umgängestvister troligen skulle minska på sikt om barnet

17 17 fick ett eget juridiskt ombud i tvisterna. Anledningen ansågs vara att många föräldrar skulle avstå från att föra tvisten till domstol, om de där skulle tvingas möta en jämbördig företrädare för barnets intressen i konflikten. Den synpunkten avfärdades dock av regeringen i en proposition 1995, då regeringen ansåg att ett juridiskt biträde för barnet skulle fördyra vårdnads- och umgängestvisterna avsevärt. Regeringen tyckte att det räckte bra med det ansvar som domstolen och socialnämnden hade för att den utredning som gjordes skulle styras av barnets behov. (Prop 1994/95:224, sid ) Utredningens förslag har alltså inte lett till någon ny lagstiftning. Planerna på att förändra reglerna om barns talerätt i vårdnads- och umgängestvister förefaller sedan lång tid ha saligen insomnat på regeringsnivå. Ungefär samtidigt som regeringen bestämde sig för att inte föra vidare frågan om talerätt och juridiskt ombud för barn till lagstiftning, uttalade sig den s k Pappagruppen i sin rapport i allmänt positiva ordalag om möjligheten att pröva förslaget om juridiskt ombud för barn. Någon närmare precisering av eventuella inskränkningar i talerätten, eller det juridiska ombudets tänkta befogenheter lämnades inte. (Ds 1995:2, Pappagruppens slutrapport) På det internationella planet utarbetades dock 1996 en Europarådskonvention om utövande av barns rättigheter. Konventionen, som är ett komplement till FN:s barnkonvention från 1989, ger barn rätt att vara part i alla mål hos rättsliga myndigheter som rör dem (Artikel 5), att kunna få ett eget ombud i målet (Artikel 4), att få relevant information om konsekvenserna av olika tänkbara beslut samt att själva eller genom sitt ombud ha rätt att bli tillfrågade och framföra sin mening (Artikel 3). Sverige har undertecknat konventionen, men ännu inte införlivat den i svensk lag genom ratificering av konventionstexten. Enligt konventionstexten skall varje land som ratificerar eller ansluter sig till konventionen peka ut minst tre typer av familjerättsärenden som konventionen är tillämplig på. I en promemoria från justitiedepartementet i oktober 1998 hävdas det att Sverige idag skulle uppfylla konventionens krav inom fyra områden, nämligen frågor som rör vårdnad, umgän-ge, boende och adoption. Bestämmelserna om barns rätt att få relevant information och eget ombud sägs dock kryptiskt utgöra undantag där Sverige inte uppfyller kraven. (Ju 98/3585) Sanningen är således att Sverige inte uppfyller kraven i Europarådskonventionen om utövandet av barns rättigheter i rättsliga tvister som angår dem. Departementspromemorian anger att en utredning, som i första hand skall behandla adoptionsbestämmelser, bör överväga vilka lagstiftningsåtgärder som behövs för att ratificera konventionen och införliva den med svensk lag. Det återstår att se om utredningen intar samma kallsinniga hållning som regeringen hittills har gjort till att ge barn talerätt i mål som rör deras intressen, eller om en framtida lagändring på den här punkten kan vara möjlig. Utredningen skall redovisa sitt uppdrag senast under sommaren I oktober 1998 väcktes frågan om juridiskt biträde till barn i vårdnads- och umgängestvister i en riksdagsmotion från fyra

18 18 socialdemokratiska riksdagsledamöter med Maud Björnemalm i spetsen (1998/99:L420). Motionen remitterades till lagutskottet, som tidigare hade avvisat tanken på att barn skulle ha talerätt när man tog ställning till en regeringsproposition som hade anknytning till förslagen från utredningen om barnets rätt (betänkande 1995/96:LU2). Den här gången hade frågan emellertid kommit i ett nytt läge efter 1996 års Europarådskonvention om utövandet av barns rättigheter, och det utredningsarbete som regeringen har inlett med sikte på att konventionen skall ratificeras. Lagutskottet rekommenderade bifall till motionen med bl a följande motivering: Trots vad utskottet uttalat tidigare kan det inte helt uteslu-tas att införande av möjligheten att kunna förordna juridiskt biträde för barn i vissa särskilt konfliktfyllda vårdnads- och umgängestvister ytterligare skulle kunna stärka barnets rätt. Utskottet anser att frågan bör bli föremål för särskild uppmärksamhet inom ramen för det utredningsarbete som nu bedrivs i anledning av Europarådets konvention om barnets rättigheter. (betänkande 1998/99:LU18) Riksdagen biföll motionen i ett enhälligt beslut den 28 april I en annan motion från nio ledamöter i vänsterpartiet, med Gudrun Schyman i spetsen, framfördes emellertid liknande krav på vidgade möjligheter att tillsätta kontaktperson eller ombud för barn i krissituationer, t ex en skilsmässa. Vänsterpartiet föreslog att barnet själv, socialnämnden, vårdnadsutredare eller någon barnet närstående person skall kunna begära att kontaktperson eller ombud för barnet tillsätts (1998/99:So 380, yrkande nr 9) Den motionen hade överlämnats till riksdagens socialutskott, som i sin behandling av yrkandet förklarade att man inte var beredd att ta något initiativ i frågan. (Socialutskottets betänkande 1998/99:SoU6) Riksdagsbeslutet med anledning av den motionen blev därför att motionsyrkandet avslogs. De vitt skilda resultaten av de båda motionerna speglar möjligtvis betydelsen av att en riksdagsmotion väcks av rätt parti, samtidigt som det kan vara ett tecken på att en högsta beslutande församling med 349 ledamöter är alltför stor för att man skall kunna hålla reda på sina egna beslut. För regeringen återstår nu att ta ställning till de båda besluten från en riksdag som både vill och inte vill att frågan om juridiskt ombud för barn närmare utreds. Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet, Socialdepartementet.

19 7. Bör umgängessabotage och umgängesvägran uppmärksammas i den kommade utredningen? Föreningen SÖNDAGSBARN anser att det måste man göra! Vi får in så många fall som just handlar om umgängessabotage och umgängesvägran. Vi ser detta som ett mycket stort problem och vi tror att det finns ett stort mörkertal kring antal berörda fall Umgängessabotage Umgänge som villkor för underhållsstöd Problembeskrivning: Det är för lätt för en vårdnadshavare att sabotera barnets umgänge - även om umgängesrätten är lagstadgad och har fastställts av domstol - genom påståenden om barnets ovilja, ohälsa, krav på kontaktperson eller genom att flytta långt bort från den andra föräldern. Nuvarande lagstiftning: Barnets föräldrar har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med så långt möjligt tillgodoses. Särskilt förordnade vårdnadshavare har motsvarande ansvar, och barnets vårdnadshavare har likaså ett ansvar för att barnet får umgås med någon annan person som barnet står särskilt nära (FB 6:15). Om inte föräldrarna kan komma överens är det domstolens sak att besluta om umgänget efter vad som är bäst för barnet. Talan om umgänge får föras av en förälder som vill umgås med sitt barn. För andra personer får socialnämnden föra talan om umgänge (FB 6:15a ). Efter en lagändring den 1 oktober 1998 är det även möjligt för en förälder som själv är vårdnadshavare, men som inte bor tillsammans med barnet, att få ett domstolsbeslut om rätt till umgänge med barnet. Då blev det också möjligt för föräldrar att själva träffa ett skriftligt avtal om umgänget som de kan få godkänt av socialnämnden (FB 6:15a, 2 st). Avtalet är verkställbart på samma sätt som en dom om umgängesrätten (FB 21:1). När domstolen avgör frågor om vårdnad, boende och umgänge skall den besluta efter vad som är bäst för barnet. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Även risken för att barnet utsätts för övergrepp, olovligen bortförs eller hålls kvar eller på annat sätt far illa skall beaktas (FB 6:2a ). Rätten skall också ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad (FB 6:2b ). Bestämmelsen om att barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna särskilt skall beaktas av domstolen när det gäller avgörandet i vårdnadsmål infördes 1991, i syfte att motverka umgängessabotage. Så här uttryckte sig justitieminister Laila Freivalds i den bakomliggande propositionen: Med hänsyn till den vikt som ett fungerande umgänge

20 med båda föräldrarna typiskt sett har för barnets psykiska hälsa finns det uppenbarligen anledning att se allvarligt på fall där vårdnadshavaren försöker sabotera barnets möjligheter att träffa den andra föräldern. (Prop. 1990/91:8, sid. 39) I praxis har det dock visat sig att andra omständigheter har vägt tyngre än lagbudet om nära och god kontakt med båda föräldrarna. Sedan stadgandet infördes tycks den bestämmelsen ha fått allt mindre betydelse i de vägledande domar som Högsta domstolen har avkunnat i viktiga vårdnadsmål. I NJA 1992 s. 666 tilldömdes modern fortsatt vårdnad om en 9-årig flicka, trots att det var ställt utom allt tvivel att modern hade försvårat och hindrat umgänge, bl a genom att upprätta vägbarrikader runt bostaden. Avgörande för HD:s bedömning var att fadern inte hade bott tillsammans med flickan på över 8 år, och att modern senare lyckats förhindra att han utvecklat en nära och god relation till dottern. HD tycks ha varit av den uppfattningen att en överflyttning av vårdnaden till fadern skulle stämma bättre överens med stadgandet i FB 6:2a, men valde ändå att inte följa lagstiftarens uttryckta mening. Senare har Högsta domstolen ännu en gång slagit fast att andra omständigheter är viktigare än en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Göta hovrätt hade tilldömt en fader vårdnaden om en pojke som var tre och ett halvt år gammal och bodde hos mamman, som hade vägrat fadern att träffa pojken. Hovrätten ansåg enhälligt att umgängessabotaget var till skada för pojken, och att de olägenheter som skulle uppkomma vid en överflyttning av vårdnaden kunde förväntas bli av övergående natur. Mammans inställning var att det är skadligt för ett barn att flänga mellan två föräldrar, något som hon bestämt motsatte sig av principiella skäl. Om fadern skulle få vårdnaden tänkte hon själv bryta alla kontakter med pojken, enligt vad hon uppgav. När HD avgjorde målet, (T ) den 12 november 1998, hade det gått tre år sedan modern ensam avbröt allt um-gänge mellan pojken och pappan. Med röstsiffrorna 3-2 avgjorde HD vårdnadsmålet till mammans fördel. Den s k status quopresumtionen blev den juridiska spik som HD hängde upp domen på. Sedan gammalt har status quo-presumtionen tillmätts en avgörande betydelse i de flesta vårdnadsmål. Det innebär att man antar att ett barn mår bäst av att inte behöva flytta från en lämplig miljö, där det har rotat sig och känner tillit till omgivningen. Principen har varit en grundbult i svensk vårdnadslagstiftning sedan 1960, då rättsfallet NJA 1960 sid. 323 avgjordes. Även den gången var röstsiffrorna 3-2 i HD. Senare har den bekräftats i t ex NJA 1986 sid I den senaste HD-domen formulerar sig majoriteten av justitieråden på följande sätt: Z (pojken) är bara tre och ett halvt år gammal. Han har bott hela sitt liv hos M (modern) och inte träffat S (fadern) sedan han var spädbarn. Det måste förutsättas att han har ett stort behov av stabilitet och kontinuitet i sin tillvaro. En överflyttning av vårdnaden till S skulle innebära en 20