REVOLUTIONÄR MARXISM Organ för Arbetarmakt, svensk sektion av Förbundet för Femte Internationalen

Transkript

1 REVOLUTIONÄR MARXISM Organ för Arbetarmakt, svensk sektion av Förbundet för Femte Internationalen Nr 2 (september 2007) Pris: 40 kr Demonstration i Teheran första maj 2007 Innehåll: Den iranska revolutionen och kommunistisk strategi Den ojämna och sammansatta utvecklingen: Marx, Trotskij och globaliseringen Lärdomar av den svenska FNL-rörelsens uppgång och fall Grupp 8 och feminismen en marxistisk granskning Vad är queer?

2 Redaktionen har ordet Första numret av Revolutionär Marxism publicerades i början av Utgivningen är tänkt att fortsätta med två nummer per år. Tidskriftens syfte är att ge en fördjupad analys av frågor som inte kan behandlas tillräckligt utförligt i vår tidning Arbetarmakt. Det här numret har flera tyngdpunkter. Det inleds med frågan om varför den iranska revolutionen 1979 slutade med att reaktionära, islamistiska krafter kunde få överhanden och införa en religiöst motiverad diktatur som förtrycker inte bara kvinnor och ungdomar utan också i hög grad landets arbetarklass. I en längre artikel går Jens-Hugo Nyberg därefter igenom revolutionens bakgrund och hur den iranska arbetarrörelsen och vänstern misslyckades med att ge någon meningsfull ledning åt en arbetarklass som visade en betydande kampvilja och som spontant organiserade ett slags arbetarråd (shoras). Analysen är ingen uppvisning i historiska kunskaper. Här finns tvärtom avgörande lärdomar att hämta inför den kamp idag där islamistiska krafter tävlar med socialister om ledningen. I numrets längsta artikel, som är översatt från engelska, går Luke Cooper igenom hur Marx, Lenin och Trotskij försökte förstå kapitalismens globaliserande tendenser under deras respektive tidsperioder. Inte heller här är det frågan om rent historiska eller teoretiska resonemang. Den klassiska marxismens företrädare kan hjälpa oss att förstå effekterna av dagens globaliserande kapitalism. Coopers genomgång tar främst fasta på den lag om den ojämna och sammansatta utvecklingen som Trotskij först formulerade för Ryssland, men som han senare utsträckte till att också gälla andra länder och kontinenter. Den svenska solidaritetsrörelsen med det vietnamesiska folket tog sig framför allt uttryck i den s.k. FNL-rörelsen (De förenade FNL-grupperna). Åke Kilanders nyligen utkomna historik över rörelsen är utgångspunkten i en artikel av Per-Olof Mattsson själv en gång i tiden FNL-aktivist. FNL-rörelsen hade från början en revolutionär dynamik som drevs ut ur rörelsen av de maoister som själva tagit initiativet till rörelsens bildande. Det skedde som ett resultat av att de svenska maoisterna, istället för att bryta med Beijings alltmer reaktionära utrikespolitik, lät FNL-rörelsen bli ett offer för högervridningen under Maos sista år vid makten. Därmed kom den största delen av den svenska ungdomsvänstern under 1970-talet att sluta fred med socialdemokratins ledare och den svenska kapitalismen. Den svenska kvinnorörelsen har också varit föremål för flera försök till historieskrivning. Det främsta intresset har naturligt nog riktats mot Grupp 8. I en längre artikel analyserar Gunnar Westin Grupp 8:s framväxt och verksamhet ur ett marxistiskt perspektiv. Lärdomarna av Grupp 8:s sönderfall och därmed också huvuddelen av den svenska kvinnorörelse som föddes under 1970-talet är av avgörande betydelse om vi ska förstå varför Feministiskt initiativ blev ett fiasko som politisk rörelse. I en avslutande recension behandlar Johan Fogelstam en bok av Fanny Ambjörnsson och ställer frågan om vad queer är? Redaktionen Revolutionär Marxism publiceras av Arbetarmakt svensk sektion av Förbundet för Femte Internationalen ( internationell hemsida på engelska: hemsida på engelska: hemsidor på tyska: (Österrike), (Tyskland) hemsida på franska: hemsida på tjeckiska: sop.revoluce.info 2

3 Den iranska revolutionen och kommunistisk strategi I januari 1979 flydde en av dåtidens brutalaste diktatorer, den USA-stödde shahen av Iran, borttvingad av ett massivt folkligt uppror. Utvecklingen ledde till att ayatolla Khomeinis blodiga diktatur upprättades, vilken har åtskilliga tiotusentals döda på sitt samvete förutom alla som har fängslats, torterats och flytt landet. Ofta beskrivs denna process som den islamiska revolutionen, och intrycket ges att det var Khomeinis trupper som störtade shahen, med syftet att upprätta mullornas diktatur. Denna beskrivning är grovt förenklad, eller snarare helt felaktig. Den iranska revolutionen 1979 var ett djupgående folkligt uppror, som kunde ha utvecklats åt ett helt annat håll. Jens-Hugo Nyberg analyserar den iranska revolutionen. Den folkvalde borgerlige nationalisten Mossadeq störtades 1953 i en CIA-regisserad kupp Operation Ajax. USA och andra imperialistmakter såg sig vid den tiden inte tvingade att använda dagens hycklande demokratiska retorik för att rättfärdiga sina regimskiften, som dock helst utfördes i skymundan. Det hade också varit svårt att hitta trovärdiga demokratiska aspekter på shahens diktatur. Han tog genast itu med att med brutalt våld krossa oppositionen, i första hand det sorgligt Moskvatrogna och stalinistiska kommunistpartiet, Tudehpartiet, som hade en stark ställning bland arbetare och inte minst soldater, genom sina viktiga celler i krigsmakten. Den nya shahen Reza Pahlavi såg till att bygga upp inte bara en enorm krigsmakt, utan också en hemlig polis SAVAK, en av världens mest blodsbesudlade och ökänd i sitt slag, och med några av världens vidrigaste tortyranläggningar. Internationella Röda korset lyckades få undersöka Shahens fängelsehålor De hittade över politiska fångar och kunde rapportera att dessa hade blivit misshandlade, brända med cigaretter och kemikalier, torterade med elektroder, våldtagna, sodomiserade med flaskor och kokande ägg samt, för kvinnliga fångar, fått elkablar uppkörda i livmodern. De kunde konstatera att 124 fångar dött under tortyr. (1) De västliga demokratiernas gunstlings insatser på de mänskliga rättigheternas område kan vara något att hålla i minnet för dem som tror att USA med allierade kan föra demokrati till Iran. I 25 år satt shahen vid makten, en tid som förutom hårt förtryck också såg industriell tillväxt under regentens industrialiseringsprojekt i den så kallade vita revolutionen. Arbetarklassen växte och fick en större social tyngd. Särskilt viktig var oljearbetarnas roll, då dessa i sina händer höll kontrollen över Irans överlägset viktigaste produkt. Som vanligt med allt för despotiska härskare, och den utbredda korruptionen som det styrande skiktets ledande ställning inbjuder till, växte dock missnöjet bland de mindre gynnade delarna av de härskande klasserna, dem som var uteslutna från inflytande över statsmakten, och inte fick sin del av de enorma rikedomar som shahens klick samlade på sig. Inte minst mullorna, det muslimska prästerskapet, började uttrycka sitt missnöje, efter att det första årtiondet av diktaturen inte ha haft några större invändningar. Shahens vita revolution och dess begränsade jordreform gjorde inte mycket för att förbättra för landsbygdens fattiga snarare drev den bort miljontals människor och in i städerna. Den var dock tillräcklig för att till viss del underminera mullornas och moskéernas egendomar. Shahen kände sig också, när han inte vältrade sig i minnet av Persiens antika och förislamiska historia som verklig stormakt, dragen till vissa västerländska idéer. Förutom mer effektiva tortyrmetoder inbegrep detta också reformer i utbildningen, västerländska filmer och annan kultur, och en högre grad av sekularisering än det konservativa prästerskapet uppskattade. Detta innebar en växande konflikt med mullorna, som hade sin främsta bas bland städernas fattiga. En annan, och ekonomiskt starkare massbas, fanns hos basarernas köpmän, som också alltmer kände sig missgynnade av shahens politik. Som bekant kan trasproletariatet och småbourgeoisien, när de mobiliseras under en reaktionär ledning, ta sig tämligen otrevliga uttryck, och detta skulle upprepas här, om än på ett annat sätt än i exempelvis Italien och Tyskland. Shahen i kris Shah Pahlavi stötte också på allvarliga hinder utifrån. Inte från de västerländska demokratierna förstås. Dessa fortsatte att backa upp Irans regent samtidigt som de passade på att utnyttja oljetillgångarna, vilka Mossadeq till sin olycka hade tänkt nationalisera. Den nye president Carter, med mänskliga rättigheter som något slags gimmick, kunde inte avhålla sig från lite förmaningar, och som vi sett pressa på för att låta Röda korset få en inblick i tortyrhålorna, men Iran var nu fast etablerat som USA:s främsta vakthund i den viktiga och oljerika regionen, vid sidan av Israel. Det var förstås inte tal om att på något sätt destabilisera regimen. Carter försäkrade i november 1978 att shahen var en vän och lojal allierad. Den ekonomiska 70-talskrisen däremot var ett svårare slag. Att hålla sig med en enormt uppsvälld armé och säkerhetspolis, samtidigt som man försöker industrialisera och lägga undan dollarmiljarder till familjen är inte billigt, och ekonomiska kriser 3

4 kan då skapa allvarliga problem. Inflationen växte kraftigt, och även arbetslösheten steg. Iran var starkt beroende av import, särskilt av matvaror. Stigande världsmarknadspriser skapade brist samt stigande matpriser, vilket direkt urholkade arbetarklassens levnadsstandard. Arbetarnas klasskamp hade under shahens förtryck legat på en mycket låg nivå, men samtidigt hade hans industrialiseringsprogram lett till att dess roll i samhällsekonomin ökat. Arbetarklassen hade 1977 växt till 2,5 miljoner, varav många i stora fabriker. Prishöjningarna skapade förstås missnöje, och strejker började åter bli vanligare under 1970-talets andra hälft. En siffra anger 60 större strejker och arbetarprotester under åren , vilket kanske inte är någon enorm rörelse i ett stort land, men det var en viktig föraning. Samtliga möttes förstås av hård repression. Shahen hade i början av 1977 börjat göra vissa eftergifter, efter både internationell och inhemsk kritik. En del politiska fångar släpptes, medborgerliga rättigheter stärktes i viss mån, och den gamle premiärministern Hoveyda byttes ut mot en ny, Amuzegar. Eftergifter kan i vissa fall vara en effektiv taktik för att avleda opposition, men vid andra tillfällen kan det tvärtom tjäna som en uppmuntran. Despotism är inte det lättaste. Företrädare för författare, advokater och studenter började ställa krav på rättigheter och att konstitutionen skulle följas. En muslimskt ledd militant massrörelse blommade också upp. I januari 1978 antydde en artikel i en av landets ledande tidningar, Ettelaat, att Khomeini, den främste av mullorna, var en brittisk agent, och satte hans fromhet i fråga. Seminariestudenter i Qom, den förvisade Khomeinis hemstad, tog till gatorna, och i sammanstötningar med polisen dödades flera demonstranter. Den 18 februari hölls med anledning av detta demonstrationer i flera städer, med omfattande kravaller i Tabriz. Islamistiskt ledda demonstrationer och sammanstötningar blommade under våren och sommaren upp lite varstans. Bland annat angreps biografer och nattklubbar, som symboler för moraliskt förfall, banker som symboler för utsugning samt polisstationer. Paroller mot Shahen började höjas. Situationen trappades upp ännu mer i augusti när mer än 400 personer dog i en brand på biografen Rex. Utan att några bevis fanns lades skulden av många på SAVAK, vilket gav ytterligare bränsle åt protesterna. Shahen fortsatte med eftergifterna och tillsatte en ny premiärminister igen, Sharif-Amami. Denne lättade på presscensuren, tillät öppnare debatt i parlamentet (majlis) och frisläppte ytterligare några politiska fångar. Men vad hjälpte det? Den 4 september demonstrerade över i Teheran, och demonstrationen fortsatte de närmaste dagarna, med fler deltagare och radikalare paroller. Undantagstillstånd utropades, och som för att understryka att eftergifterna bara var en manöver sköt shahens trupper på en demonstration på Zhalehtorget i Teheran den 8 september och dödade hundratals obeväpnade demonstranter den så kallade Svarta fredagen. Detta hade nu, liksom tsarens svarta söndag över 73 år tidigare inte alls någon lugnande effekt på oppositionen, som tvärtom bara blev radikalare. Man kan förstå om shahen, som var van vid lyx och lättja, kände en avsevärd frustration. Vad han än tog sig för, eftergifter eller hårda tag rent av så långt som till massaker på civila så blev allt bara värre. Arbetarklassen griper in och shahen störtas Den mullatrogna rörelsen spred sig och ställde till stort besvär för regimen. Riktig tyngd fick rörelsen mot shahen emellertid först när arbetarklassen på bred front lade sig i. Mellan juni och augusti hade spridda strejker förekommit både i den privata sektorn och i statsindustrier. Som ett direkt svar på massakern på Svarta fredagen, blev för shahen lördagen ännu svartare när arbetarna på Teherans oljeraffinaderi gick ut i strejk i solidaritet med offren och krävde ett slut på undantagstillståndet. Nästa dag spred sig strejken till oljearbetarna i Shiraz, Tahriz, Abdan och Isfahan, dagarna därefter till de flesta andra platser där oljearbetare fanns. Oljearbetarstrejken inte bara fortsatte att spridas snabbt, lika snabbt tog den sig allt radikalare uttryck. Snart höjdes parollerna Ner med shahen!, Ner med SAVAK!, Död åt USA-imperialismen!. Allt fler skikt av arbetare drogs in i strejken, speciellt de offentliganställda: postarbetare, sjukhusanställda, transportarbetare, lärare, läkare, tjänstemän av alla slag. Inte minst bankstrejken var effektiv. När banktjänstemännen gick i strejk kunde de avslöja att den härskande eliten, inklusive shahens släktingar, under de senaste tre månaderna hade fört ut över en miljard dollar ur landet att lägga till den dollarmiljard de redan hade på utländska bankkonton. Regeringen under den nye premiärministern Sharif- Emamis hade snabbt tillgodosett oljearbetarnas krav på höjda löner och andra förmåner, men inte heller det hade varit tillräckligt. Massrörelsen fortsatte sin uppgång, strejkerna fortsatte att sprida sig och den 9 10 december demonstrerade flera hundra tusen människor i Teheran mot regeringen. Vid denna tid började regenten, efter att nesligt ha misslyckats med att lösa sina växande problem, desperat att försöka splittra oppositionen genom att skapa en kompromissregering. Delar av den borgerliga oppositionen, den mest respektabla delen, var organiserade i Nationella fronten, och där fiskade en shah i gungning nu efter allierade. Efter att ha misslyckats i sina framstötar till en av ledarna, fick han i slutet av månaden till stånd en uppgörelse med en annan av frontens ledare, Bakhitar. Denne ställde dock kravet att shahen själv lämnade landet, och efter att majlis båda kamrar hade ställt sig bakom detta fann shahen för gott att lämna landet för en kort semester den 16 januari Ställföreträdande shahen Bakhitar hade nu till uppgift att rädda det som räddas kunde av statsapparaten och att återupprätta ordningen. Detta är nu ingen lätt uppgift under en fullskalig revolutionär situation, där landet är lamslaget av en generalstrejk, de regeringsfientliga massdemonstrationerna på gatorna beväpnar sig och delar av armén helt vägrar lyda order och i vissa fall rent av vänder vapnen mot sina officerare. Speciellt inte om det är de härskande klassernas privilegier man vill skydda och alla de upproriska massorna hatar statsapparaten man vill bevara, med eller utan Pahlavi. Det höll heller inte speciellt länge för Bakhitar. Två veckor efter den gamle regentens landsflykt återvände Khomeini från sin, med sikte på makten, men inte på att slutföra massornas revolution. Officerare från viktiga arméenheter lovade honom trohet, och bakom kulisserna försökte ayatollan få till stånd en förhandlingslösning. Revolutionen ville inte riktigt avstanna dock, och shahens armé fortsatte falla sönder när deserteringarna fortsatte sin löpeld, och en och annan 4

5 officer sköts av sina soldater. När shahlärlingen Bakhtiar satte in militärpolis och kejserliga gardet mot ett myteri bland flygvapnets ka-detter bröt nya strider ut. En sektion av Nationella fronten under Bazargans ledning, den militantaste delen av Khomeinis anhängare, i likhet med hittills underjordiska gerillagrupper som Fedayin och Mujahedin slöt sig till upproret. På kort tid krossade de en stor del av shahens kvarvarande krigsmaskin, och vapenfabriker, militärbaser, tevestationer, fängelser och parlamentet stormades. Februariupproret hade segrat, och Bakhitar drog den rimliga slutsatsen att det var säkrast att gå under jorden. Situationen i februari Februariupproret segrade, i det att det krossade monarkin och dess förtryckarapparat. Däremot löste det inte problemet om hur makten därefter skulle organiseras. Mullorna utgjorde otvivelaktigt en av de viktigaste organiserade krafterna, även om det uppenbarligen vore en rejäl överdrift att tillskriva dem shahens störtande. Deras främste ledare Khomeini utsåg Bazargan, representant för Nationella fronten, en annan maktfaktor i den kaotiska situationen, till premiärminister. Men huvudkraften i likvideringen av monarkin hade varit arbetarklassen, och i främsta ledet oljearbetarna. Arbetarna hade under strejkrörelsen och revolutionen organiserat sig i råd, shoras som varierade i utvecklingsgrad från strejkkommittéer under en mer konservativ ledning, till mer avancerade fabrikskommittéer som tog över kontrollen på sina fabriker. Arbetarna och de andra upproriska massorna var nu dessutom till stor del beväpnade, samtidigt som ingen organiserad poliskår eller armé längre fanns. Vem skulle nu styra Iran, och i vilkas intresse? Till en betydande del avgjordes detta av det svar som det parti som formellt kallade sig kommunistiskt, och andra som drog samma slutsats, gav: Anti-imperialisterna, förklarade Tudehpartiet, det Moskvatrogna kommunistpartiet, står under ledning av ayatolla Khomeini därför står Tudeh bakom Khomeini. Irans kommunistparti Under inverkan från ryska revolutionen hade i mars 1920 Irans kommunistiska parti grundats. Som de andra sektionerna av Kommunistiska internationalen kunde det iranska partiet inte stå emot den byråkratiska utvecklingen i Sovjetunionen på 20-talet. Det kritiska tänkandet rensades ut, och alla sektionerna formades till lydiga instrument för Kremls alltmer opportunistiska och i slutändan kontrarevolutionära politik. Tudehpartiets okritiska linje till Khomeini kan verka helt bisarr. Det kan stämma, men om man studerar tidigare erfarenheter av stalinistisk politik blir den dock inte helt obegriplig. Bolsjevism och mensjevism När den ryska socialdemokratin grundades på 1890-talet alltså innan splittringen i bolsjeviker och mensjeviker uppkommit gjordes det med förståelsen att även om det var en borgerlig revolution de stod inför, innebar detta inte att de kunde lämna ledningen till borgarklassen. G.V. Plechanov, den ryska marxismens grundare, uttryckte saken på Andra internationalens grundningskongress 1889: Den ryska revolutionen kommer att segra som en arbetarrevolution eller inte alls. I ett underutvecklat land, som Tsarryssland, hade den industriella utvecklingen åstadkommits till stor del genom utländska investeringar och statsingripanden. Detta innebär att den inhemska borgarklassen kommer att vara mindre utvecklad i förhållande till den ekonomiska utvecklingen och framför allt arbetarklassens utveckling. I den mest klassiska borgerliga revolutionen, den franska 1789 och några år framåt, fanns i det närmaste ingen modern arbetarklass, vilket inte hindrade att borgarklassens högre skikt måste drivas på av den revolutionära småborgerligheten för att revolutionen skulle gå framåt. Under revolutionerna 1848 fanns den ännu outvecklade arbetarklassen som en viktig faktor, vilket fick till följd att borgarklassen med Tyskland som klassiskt exempel var beredd att kasta sig i armarna på reaktionen för att hindra revolutionen från att gå för långt. I Ryssland under 1800-talets sista år var borgarklassen ännu svagare, och proletariatet tvärt om mer koncentrerat. Hur kritiska kapitalisterna än var mot tsarmakten behövde de, som Lenin ständigt påpekade, en stark stat, gärna en konstitutionell monarki, som skydd mot arbetarna. När den liberala bourgeoisien började skapa fastare organisationer deras politiska parti, Konstitutionella demokraterna (kadeterna) bildades efter arbetarpartiet, märk väl började tongivande mensjeviker att dra sig i en mer opportunistisk riktning. Borgarklassen tilldelades den ledande platsen i den kommande demokratiska revolutionen, och arbetarrörelsen måste således tona ner sin radikalism för att inte skrämma bort sina allierade. Mansour Osanloo, iransk arbetarledare, första maj 2007 i Teheran Bolsjevikerna utvecklade, framför allt genom Lenins försorg, en mer konsekvent revolutionär linje. Den kommande revolutionen i Ryssland, ansåg han, skulle till sitt innehåll vara borgerlig, den skulle röja bort alla feodala hinder för kapitalismens vidare utveckling. Men inte bara det själva syftet som socialister måste ha i åtanke var att röja snabbast möjliga väg för en socialistisk revolution. De ryska kapitalisterna var allt för svaga, och framför allt alltför rädda för den organiserade arbetarklassen för att konsekvent kunna leda denna kamp. I stället måste arbetarna leda revolutionen i allians med bönderna, som också de hade intresse av att likvidera storgodsen och alla feodala 5

6 kvarlevor på landsbygden. Lenins formulering arbetarnas och böndernas revolutionära demokratiska diktatur uttryckte just detta. De arbetande massorna skulle driva den borgerligt demokratiska revolutionen så långt det var möjligt, men utan att ännu ställa sig socialistiska mål. Lenin lyfte emellertid fram revolutionens internationella karaktär, och insisterade på att ett huvudsyfte för den ryska revolutionen var att ge upphov till revolutioner i västra Europa. Dessa kunde bara vara socialistiska, och med deras hjälp skulle även Ryssland kunna slå in på en uttalat socialistisk revolution. Men i Lenins perspektiv 1905 och bolsjevikfraktionen ställde sig nära nog enig bakom dessa skulle den ryska revolutionen under den närmaste perioden, om den inte fick hjälp utifrån begränsas till ett borgerligt-demokratiskt stadium. (2) Men i intet fall kan Lenins formulering tolkas som att arbetarrörelsen ska begränsa sina krav i den borgerliga revolutionen för att inte skrämma bort sin påtänkta allierade inom borgarklassen vilket är precis hur parollen kom att användas av Stalin och Bucharin efter Lenins död. De som i det här avseendet formulerade den mest radikala och framsynta lösningen var Leo Trotskij och Parvus. Trotskij, som vid den här tidpunkten stod utanför de båda fraktionerna han skulle inte ta sitt förnuft till fånga och ansluta sig till bolsjevikerna förrän 1917 drog slutsatsen att arbetarklassen ofrånkomligen skulle ställa krav i sitt eget intresse som direkt skulle hota kapitalisternas egendom. En arbetarregering skulle inte kunna undgå att genomföra socialistiska åtgärder utan att bryta med sin klass. Den borgerliga revolutionen måste fortsätta över i en socialistisk revolution som för att överleva behöver stöd från flera länders revolutioner. Den framväxande stalinismen anammar mensjevism I den kinesiska revolutionen antog ledningen inom Kommunistiska internationalen en radikalt annorlunda politik. Det borgerligt-nationalistiska Kuomintang, under ledning av den våldsamt antikommunistiske Chiang Kai-shek förklarades vara ämnat att leda revolutionen, som strikt skulle begränsas inom sina borgerligt nationelltdemokratiska ramar. Inte bara det det unga, men snabbt växande kinesiska kommunistpartiet skulle gå in i Kuomintang, och i praktiken helt likvidera sig som oberoende kraft. Detta i total kontrast till den betoning som Komintern så länge Lenin levde vill säga lade på det absolut nödvändiga i att arbetarklassen och dess revolutionära politiska uttryck, kommunistpartiet, alltid skulle behålla sitt politiska oberoende. Stalins och Bucharins politik innebar tvärtom att arbetarklassens politiska oberoende från borgarklassen helt lades i malpåse, i väntan på ett tänkt framtida stadium. Den nya politiken rättfärdigades bland annat med några lösryckta citat från Lenin, men i själva verket var den helt motsatt dennes politik från Då skulle som vi sett arbetarklassen i allians med bönderna med revolutionära medel likvidera tsarismen och de feodala resterna, utan att vänta på den vacklande borgarklassens feghet och förutsedda förräderi hade Lenin dessutom, med de första rapporterna om tsarens fall, dragit slutsatsen att de revolutionära arbetarna genast skulle börja angripa den kapitalistiska egendomen revolutionen skulle inte kunna begränsas till en borgerlig fas, utan den socialistiska stod för dörren. Många ledande bolsjeviker hade dragit slutsatser åt ett helt annat håll än Lenin. När Kamenev och Stalin kom till Petrograd i mars 1917 drog de politiken långt åt opportunistiskt håll, till ett villkorligt stöd för kapitalisternas provisoriska regering, den som Lenin genast satte i gång att organisera proletariatet för att störta. Stalins och andras politik i mars 1917, när han inte bara närmade sig, utan faktiskt reste frågan om samgående med mensjevikerna, visade sig skvallra om framtiden på ett mycket oroväckande sätt. I Kina gick de längre i sin mensjevism faktiskt längre än många mensjeviker hade gjort Argumenten om att inte skrämma bort borgerliga allierade och således lägga sig platt för vad dessa kunde godta fick en framträdande roll. Faktiskt var det inte bara mensjevikernas argument som återanvändes Stalin var resurssparande nog att också göra en av de tidigare främsta mensjevikiska talesmännen, Martynov, till ledande ideolog. Hade Martynov blivit bolsjevik i någon som helst politisk mening? Absolut inte, han fortsatte med sin högermensjevikiska kurs. Men det var opportunism som var Stalins lösen för dagen. Han gick rent av så långt som till att förneka behovet av sovjeter, eftersom Kuomintang ett borgerligt parti som organiserade en liten bråkdel av folket, under en förrädisk och antikommunistisk ledning, märk väl! skulle duga gott. Ching Kai-shek skönmålades, och att han en i kupp avsatt sina rivaler förtegs i Sovjetunionen. Krypandet för honom fortsatte tills han massakrerade de kinesiska kommunisterna och många andra arbetare. Fångad i sitt mensjevikiska tänkande kunde Stalin inte ens då komma på tanken att kommunistpartiet öppet skulle kämpa om massorna. Istället hittades snabbt en borgerlig vänsterledare att uppvakta. Samma utveckling följde i stort anpassning, skönmålning och en avslutande massaker på kommunister. Slutligen, som för att visa att han fortfarande inte hade förstått den kommunistiska taktikens ABC, men väl att han kunde slå in på huvudlösa ultravänsterlinjer under vissa förhållanden, beordrade Stalin kommunistpartiet till ett utsiktslöst uppror när deras huvudstyrkor redan var krossade. Resultatet av Stalins och Bucharins politik i Kina blev: fullständig politisk kapitulation, ohämmat anammande av det sämsta i mensjevismen samt tre massakrer på kommunister. Och de sovjetiska kommunister som förespråkade en politik i linje med Lenins, som Vänsteroppositionen med Trotskij och andra? De tystades, uteslöts snart, förvisades, fängslades och mördades i stor omfattning. Stalinismen i Iran Poängen med detta var inte bara att göra en historisk utläggning om Kina på 1920-talet, utan att visa på den politiska praktik som det lade grunden till. Att inte skrämma bort borgarklassen och därför helt kapitulera för deras ledning, i väntan på ett tänkt framtida stadium där kommunisterna skulle kunna träda fram, hade aldrig varit Lenins politik och den var helt främmande för allt som Komintern någonsin formulerade under hans levnad. Det blev dock en huvudfaktor i Kominterns framtida politik, och alltid med samma resultat: nederlag. Den revolutionära potentialen i Frankrike 1936 under generalstrejken och massmobiliseringen avleddes i fjäsk för liberalerna. I Spanien begränsade sig inte 6

7 arbetarna till att bekämpa de fascistiska arméerna, de slog radikalt mot fascisternas första existensvillkor: kapitalismen. Bönderna, långt mera socialistisk sinnade och revolutionära än bönderna hade varit i Ryssland 1917, mobiliserade inte bara antifascistiska masstrupper, utan organiserade i stora delar av landet jordbrukskollektiv. Den stalinistiska politiken innebar att kampen skulle vara strikt demokratisk och antifascistisk, en anpassning till det lilla skikt av borgarklassen som inte slutit sig till Franco, och med det utsiktslösa hoppet att vinna stöd hos kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien. I Spanien hade Stalin dessutom en hemlig polis som kunde flygas in och i stor skala tortera och mörda revolutionärer, samtidigt som fabriker och konfiskerad jord återlämnades till de forna ägarna. Den socialistiska revolutionen krossades under stalinistisk ledning, och med den kraften i den antifascistiska kampen. Resultatet blev inte bara ett nederlag för socialismen, utan även för borgerlig demokrati. I land efter land, revolutionär situation efter revolutionär situation, försökte de staliniserade kommunistpartierna begränsa kampen till ett demokratiskt stadium, med följden att socialismen uteblev. Italien och Frankrike efter andra världskriget: Stalin i sitt försök till fredlig samlevnad med imperialismen förhandlar bort Västeuropa och beordrar kommunistpartierna att inte kämpa om makten de hjälper rent av till att återbygga kolonialväldena! Vietnam 1945: Moskvas kohandel med de andra stormakterna leder till att kommunistpartiet med våld och i likhet med den franska kolonialmakten! undertrycker den revolutionära situationen. Indonesien 1965: kommunistpartiet har miljontals medlemmar, men anpassar sin politik helt efter Sukarnos borgerligt-nationalistiska ledning. Trots sin enorma storlek har partiet inget att sätta emot när militärkuppen kommer, så istället för kommunistisk seger får vi i runda tal en miljon dödade. Det är just denna tradition som Tudehpartiet i Iran fortsätter. Den har i praktiken gång på gång visat att den inte har något gemensamt med vare sig Marx, Lenin eller kommunismen. När Mossdeq störtades 1953 hade partiet stått på toppen av sitt inflytande, med ledningen för fackliga massorganisationer och inflytelserika celler i armén. Om dessa hade mobiliserats mot CIA-kuppen kunde förutsättningarna för ett maktövertagande ha skapats. Men detta var nu inte Moskvas politik. Det speciella och extra groteska med Iran 1979 är bara att den gången var det Khomeini som politiken lades platt för. Iran och kommunistisk enhetsfrontspolitik I en intervju med Robert Fisk sa Tudeh-ledaren Kianuri: För oss är den positiva sidan hos ayatolla Khomeini så viktig att den så kallade negativa sidan är betydelselös. (3) Att ställa frågan så, att bedöma om en kraft som inte är kommunistisk är övervägande bra eller dålig, för att sedan antingen stödja den helt eller inte alls har inget gemensamt med Lenin. Redan 1905 klargjorde han med tillräcklig klarhet sin grundläggande inställning till vad som senare skulle kallas enhetsfronter. Medan ledande mensjeviker försökte komma överens med liberaler om så radikala plattformar som möjligt, som sedan båda skulle hålla sig till, var bolsjevikernas taktik att ingå begränsade överenskommelser om konkreta mål medan partiets politiska oberoende upprätthölls. I Iran före 1979 var huvudmålet att störta shahen, folkets förtyckare och imperialismens gendarm. Detta vore inte bara ett nödvändigt steg mot frihet för de iranska massorna, utan också ett svårt slag mot imperialismens kontroll i regionen. För att nå detta mål var det därför principiellt riktigt och en plikt för kommunister att sträva efter konkreta överenskommelser med andra krafter, inklusive de fundamentalistiska muslimerna. Direkta steg i kampen mot regimen alltså, som att organisera och försvara demonstrationer, utbyta information, organisera strejker och när rörelsen gått så långt direkta militära attacker, inklusive själva upproret. Detta innebär inte på något sätt att kommunisterna ska uppge sitt oberoende. Tvärtom innehåller den kommunistiska enhetsfrontspolitiken, som Komintern på ett mer systematiskt sätt formulerade under sina första år, två sidor. Dels ska så stora massor som möjligt mobiliseras för direkt kamp, och å andra sidan innebär den att kommunisterna får möjlighet att kämpa för inflytande och ledning i rörelsen. Samarbete även med massor som leds av reaktionära mullor har därför båda dessa aspekter. Å ena sidan är det en kamp för progressiva och nödvändiga uppgifter störta den blodiga, imperialiststödda shahregimen och å andra sidan en kamp för att visa de sektioner av massorna som leds av mullorna, både med argument och i den praktiska kampen, att det är kommunisterna som bäst representerar deras intressen. Men det var alltså kommunistisk politik, något som de officiella kommunistpartierna, oavsett den ärliga subjektiva viljan hos majoriteten av partiernas medlemmar, hade avlägsnat sig från redan under senare delen av 20-talet, allt under Stalins fasta ledning. Mullorna angriper genast revolutionen Det var därför korrekt att demonstrera tillsammans med islamister, försvara demonstrationer och kämpa mot shahens trupper tillsammans med dem. Khomeini själv kom tillbaka till Iran efter att shahen flytt i januari. Att han långt ifrån var någon konsekvent revolutionär ens i förhållande till den blodiga monarkin visar sig genom att han bakom kulisserna försökte få till stånd en förhandlingslösning. Under stor press från massorna deltog hans styrkor i upproret i februari som störtade shahens efterträdare. Den del av massorna som såg Khomeini som sin ledare spelade onekligen en viktig roll i segern. Så långt var ett militärt samarbete helt korrekt. Tudeh med sitt stadietänkande drog dock slutsatsen att Khomeini var den naturliga ledaren för en hel period av antiimperialistisk revolution. Detta var helt absurt om än logiskt för ett Moskvatroget parti. Vid en amerikansk invasion, eller CIA-operation för att återupprätta monarkin, skulle det åter ha varit korrekt med ett militärt samarbete för att slå tillbaka de imperialistiska styrkorna. Inte genom att ta ner det kommunistiska baneret och avstå från antikapitalistiska paroller under en hel utdragen period, men väl rent praktiskt och militärt samarbete. I frånvaro av en sådan imperialistisk intervention, som inte heller kom, blev det dock snabbt uppenbart: det var Khomeini själv och hans mullor som seglade upp som revolutionens huvudfiende. Faktiskt visade han det själv redan de närmaste dagarna efter februariupproret, då han inte bara vädjade till arbetarna att sluta strejka, utan även till de beväpnade massorna att lämna ifrån sig vapnen. Redan efter erfarenheten av 1848 anmärkte Marx att efter varje revolution var massorna beväpnade, och borgarnas första uppgift för att försvara sitt styre var att se till att de 7

8 avväpnades. Detta för oss in på frågan: vilken sorts revolution stod för dörren i Iran 1979? Vilken sorts revolution? Iran var 1979 ett underutvecklat och halvkolonialt land. Det återstod fortfarande delar av den borgerliga revolutionens uppgifter, som en radikal jordreform och att bryta med det imperialistiska beroendet. För att inte tala om uppgiften att helt skilja religionen från både staten och undervisningen. Problemet var, som vi har sett, liksom i Ryssland före 1917, Kina på 1920-talet och koloniala och halvkoloniala länder över hela världen sedan dess, att den inhemska borgarklassen inte var stark och radikal nog att leda en sådan utveckling. Drömmen om en separat demokratisk utvecklingsfas med ständigt växande välstånd för massorna under den patriotiska borgarklassens ledning, fredlig tillväxt av de socialistiska krafterna och därmed ökade möjligheter att i en tänkt framtid slå in på en socialistisk väg, har överallt visat sig vara en utopi. Detta speciellt i ett land med en sådan radikal omvälvning som i Iran 1979, där arbetarklassen tagit sig långt större friheter än någon kapitalist med självaktning kan acceptera. Få om någon av historiens lagar visar sig med sådan förutsägbarhet: en sådan långtgående men inte fullbordad revolution måste framkalla en kontrarevolution. Bolsjevikerna hade 1917 slutit sig till att trots Tsarrysslands efterblivenhet måste den borgerliga revolutionen övergå i en socialistisk revolution även som det enda sättet att fullborda den borgerliga revolutionen. Det var under den nyupprättade bolsjevikregeringen som godsägarväldet på landsbygden slutligen likviderades och alla lagliga privilegier för överklassen avskaffades. Efter att Komintern noga hade betonat vikten av att kommunistpartierna bevarade sin politiska självständighet och inte underordnade sig det borgarklassen kunde acceptera, var det den numera förvisade Trotskij som mest systematiskt formulerade den marxistiska inställningen till revolutioner i koloniala och halvkoloniala länder, i sin teori om den permanenta revolutionen. (4) Huvudpoängen är inte huruvida ett land omedelbart kan införa socialismen, utan att bara under en revolutionär arbetarregering kan de arbetande massornas intressen skyddas. Under den imperialistiska epoken är den socialistiska revolutionen uppgiften i alla länder. Arbetarklassen i Iran var fortfarande en minoritet av befolkningen, men en större sådan än i Ryssland ,5 miljoner av 30 miljoner människor. Deras övertagande av många fabriker, organiserandet i shoras och att klassen fortfarande till stora delar var beväpnad visar att de var redo att föra revolutionen längre. Det var nödvändigt att välja: antingen stödde man en utveckling av kampen, vilket innebar att arbetarklassen, med stöd av åtminstone de fattigare bönderna och städernas fattiga tog över statsmakten, nationaliserade fabriker, banker etc., med andra ord en socialistisk revolution eller också måste man stödja borgarklassen och alla icke-socialistiska krafter i deras strävan att avväpna arbetarna, bryta deras nyvunna ställning i produktionen och tränga tillbaka dem till deras vanliga plats under kapitalismen. Det stod dessutom klart på ett tidigt stadium att en stabilisering av kapitalismen skulle komma att ske under mullornas ledning och vilken kontrarevolutionär potential det hade borde ha stått klart för alla socialister. Tragiskt nog gjorde det inte det. Den begynnande kontrarevolutionen Att mullorna alltmer kom i konflikt med revolutionen borde ha varit uppenbart. Genast efter februariupproret började de islamistiska väpnade grupperna Pasdaran och Hizbollah att organiseras, och på ett tidigt stadium började attacker på vänstern, arbetarorganisationer och kvinnor om än först i liten skala. I mars utfärdade Khomeini ett edikt om att kvinnor ska bära slöja. Inom ett dygn demonstrerade kvinnor mot detta slag mot deras rättigheter. Tudeh fördömde de borgerliga kvinnorna som inte snällt lydde ayatollan. Samma månad organiserades en folkomröstning där valet stod mellan monarki och islamisk republik. Det var ett typexempel på att folkomröstningar långt ifrån att vara en garanti för folkviljan, som metafysiska demokrater av olika färg tänker sig, med samma lätthet kan användas för att uppbåda ett passivt masstöd för reaktionära lösningar. Hela frågeställningen var falsk: massorna hade just störtat den hatade monarkin och var nu inte benägna att rösta för den i någon form. Men när de uttryckte sitt hat mot monarkin räknades nu deras röst som ett stöd för en annan reaktionär lösning: en islamisk republik. Ett grundläggande demokratiskt krav är kyrkans och religionens avskiljande från staten, och det är en plikt för progressiva att stödja att staten sekulariseras. Folkomröstningen skulle ha fördömts och bojkottats. Tudehpartiet igen: eftersom vi eftersträvar enighet med folket stödjer vi helhjärtat folkomröstningen. (5) Att prata om enighet i sig, utan att ange vilken sorts enighet som avses är meningslöst. Kommunister är för enighet kring progressiva mål, vi är för enighet i handling i den kamp som för arbetarklassen framåt. Framför allt är vi för att vinna största enighet bland massorna bakom ett revolutionärt program. Enighet kan dock även vinnas bakom kontrarevolutionär politik, och därför blir det också reaktionärernas paroll. Marxister är inte för abstrakt enighet, utan stödjer just de revolutionära och kampvilliga elementen. Allra minst är de för enighet bakom reaktionära paroller och det var just detta som Tudehs okritiska stöd innebar. Den något mer radikala vänstern, som Fedayin förespråkade åtminstone bojkott, men Khomeinis linje vann, och 1 april 1979 utropades den islamiska republiken. Därmed var inte revolutionen förlorad klasskampen avgörs inte av formuleringar i konstitutionen. Men lika klart var att det var en seger för mullorna. På första maj angreps demonstrationer av islamistiska ungdomar med cykelkedjor och andra tillhyggen, och i augusti angreps vänsterns organisationer och tidningar. Samtidigt anfölls kurderna för att de hade vågat ställa krav på autonomi. Fedayin och Mujahedin försvarade sig modigt, och Khomeinis ännu irreguljära trupper kunde inte rå på kurdernas väpnade styrkor. Mullorna fick slå till reträtt den gången, men deras uppsåt var uppenbart. Andra tecken man tycker borde ha varit oroande var att den islamistiska milisen redan på våren började rensa ut antiklerikala böcker, och händelser som när vänsterböcker brändes på bål i staden Khorramabad till ropen Islam segrar, kommunismen är krossad. I november ockuperades amerikanska ambassaden av en grupp islamistiska studenter. Fram till dess hade företrädare för den iranska regeringen vilket förstörda men hoplappade dokument på ambassaden visade förhandlat med amerikanerna om samarbete. Nu slog Khomeini in på en linje med verbalt radikal antiimperialism. Det var 8

9 fortfarande en plikt för revolutionärer att lojalt ställa upp till försvar mot alla attacker från USA-imperialismen men det faktum att mullorna nu skrek Död åt Amerika! som aldrig förr ändrade inte på det faktum att deras trupper redan hade angripit de revolutionära arbetarna och vänstern med vapenmakt, och gjorde dem inte till ett mindre hot. Minst av allt gjorde det behovet att aktivt rusta sig till försvar mot deras kontrarevolution under uppsegling mindre akut. Stadieteorins förkunnare drog dock inte dessa slutsatser. Tudehs sjätte plenum i februari och mars 1980 slog fast den linje de skulle fortsätta följa: partiet stödjer dem som står bakom ayatolla Khomeini. (6) I juli 1980 stenades fyra personer till döds. När medelålders kvinnor kan dömas till döden genom stening för att förleda unga flickor har uppenbarligen kontrarevolutionen i sin klerikala tappning rest sig en avsevärd bit. Inga sådana händelser kunde dock ruska om stadietänkandet. Tudeh och Fedayin-majoriteten fortsatte att stödja Khomeini när mulladiktaturen började bli väl befäst. Stödet fortsatte till 1983, när de själva rensades ut i ett nytt blodbad. Shorarörelsen I likhet med så många andra situationer av förhöjd klasskamp och revolution bildades i Iran embryon till arbetarråd, shoras som de kallades. Med början i strejkkommittéer organiserade de arbetarna på fabrikerna, lade sig i mer radikala fall i bestämmanderätten över produktionen och gick i många fall rent av så långt att de tog över fabrikerna. Kommunister har alltsedan 1917 sett grunden till den nya arbetarmakten i dessa råd, som direkt mobiliserar de revolutionära massorna. Uppgiften när dessa bildas är att sprida och samordna dem. De måste enas i en landsomfattande struktur, organisera sina väpnade styrkor och ta över statsmakten, genom att upplösa den borgerliga statsapparatens kvarlevor. Detta har ingenstans varit en helt spontan process om ingen målmedveten revolutionär ledning framträder kommer utvecklingen att stanna på ett uppsplittrat lokalt stadium, eller så kommer kompromissmakare som tvekar eller rent av är motståndare till att ta över makten framträda. Det verkliga alternativet till en målmedveten revolutionär ledning när kapitalismen störtas och arbetarklassen tar över, är inte en fri, optimal och harmonisk organisering, utan en tvekande eller rent av objektivt eller subjektivt kontrarevolutionär ledning. Arbetarnas shoras visade många prov på radikal organisering, flera fall fanns där de inte bara tog över driften av fabrikerna, utan även ökade produktionen. Men när fienden beväpnar sig är inte lokala exempel på arbetarstyre tillräckligt. Karl Marx skrev 1848 angående Frankfurtparlamentet, som pratade mycket men handlade mindre: Vad spelar det för roll om man antar den bästa dagordningen, när fienden sätter bajonetterna på dagordningen? Utan att på minsta sätt jämföra det odugliga Frankfurtparlamentet 1848 med Irans kreativa och revolutionära arbetare 1979, kvarstår dock följande faktum: när kontrarevolutionen, det må sedan vara den preussiske kungens eller Khomeinis trupper, förbereder sig för strid, kommer alla ens planer att kullkastas om man inte kan bemöta det militära hotet. Mullorna började också snart att angripa shoras och begränsade sig bara av vetskapen om det nödvändiga i att till en början gå varsamt fram mot en organiserad och ofta beväpnad arbetarklass. Redan i februari 1979 hade Khomeini förklarat för de mobiliserade arbetarna: All olydnad och sabotage mot den provisoriska regeringen kommer att betraktas som opposition mot den genuina islamiska revolutionen. (7) Systematiskt angreps shoras med strypta krediter, indragna leveranser och direkt våld. De började dessutom snart ersättas med islamiska råd, som uttalat var för samarbete mellan anställda och chefer. Sommaren 1981 fanns ingenting kvar av den genuina arbetarmakten. Vänsterorganisationerna Förutom Tudehpartiet fanns exempelvis gerillarörelserna Fedayin och Mujahedin, som både hade deltagit i upproret i februari. Den sistnämnda organisationen var en blandning av islamism och maoism, medan Fedayin kom från maoism av mer sekulär sort. I vilken mån Mujahedin ska räknas som en vänstergrupp kanske är oklart, men Fedayin kunde ha spelat en viktig roll. Tyvärr hade dessa också sin beskärda del av det stalinistiska arvet och delade till stor del Tudehs stadietänkande. De uppmanade till bojkott av Khomeinis folkomröstning i mars 1979, de fortsatte organisera massdemonstrationer, även i konflikt med Khomeini, och försvarade sig mot angrepp från Pasdaran. Dock lyckades de inte dra några klara slutsatser om var kontrarevolutionen kom ifrån. I början av 1980 splittrades Fedayin i två delar. Majoriteten slöt sig allt mera lydigt bakom synen på Khomeini som den antiimperialistiska revolutionens ledare och närmade sig Tudehs katastrofala linje, inte minst efter utbrotten av verbal antiimperialism när USA-ambassaden hade ockuperats. Fedayin(minoriteten) däremot gick i motsatt riktning och reste öppet paroller om socialism och att störta mullorna. Tyvärr räckte det inte för att vända utvecklingen, men bland den övriga klass- och mullasamarbetande vänstern utgjorde Fedayin (minoriteten) med sitt program för väpnat uppror mot Khomeinis kontrarevolution ett hedervärt undantag. Den iranska vänstern bjöd också på exempel på hur hopplösa föregivet trotskistiska grupper kan vara, och hur formellt förkastande av stalinismen inte alls hjälper om dess stadietänkande slukas med hull och hår. Fjärde internationalen Förenade sekretariatet för att skilja dem från andra organisationer som fortfarande höll fast vid det en gång ärorika namnet nöjde sig exempelvis inte med en sektion i Iran, utan hade två. I synnerhet HKE (Irans så kallade socialistiska arbetarparti), som var kopplat till amerikanska Socialist Workers Party, uppvisade ett nära nog totalt knäfall för Khomeini. När Islamiska studentorganisationen ville stänga universiteten våren 1980 till exempel fick de stöd av trotskisterna i HKE som inte drog sig för att fördöma Fedayin och alla andra som försvarade universiteten mot Hizbollahs angrepp. Ett av de mest absurda exemplen på vänsterreformisters tro på revolutionen som en automatisk process som fortgår utan att revolutionärer inte måste ingripa lämnades också. När mullornas kontrarevolution växte sig allt starkare förnekade HKE att det fanns någon antikommunistisk kampanj i Iran, och hävdade bestämt att den revolutionära processen fördjupades. Verkligen med sådana trotskister och socialister, vem behöver egentligen reaktionärer? Utsikterna för arbetarnas seger Arbetarklassen i Iran utgjorde en minoritet, men dess nyckelroll i ekonomin gjorde att dess sociala tyngd som 9

10 överallt annars var långt större än dess numerär. Dessutom var den 1979 välorganiserad, radikal och till stora delar beväpnad. Shahens gamla armé var upplöst tongivande delar hade under revolutionen vägrat skjuta på demonstranterna och i många fall slutit sig till de upproriska massorna. Mullorna satte genast igång med att organisera städernas fattiga och småborgare i de väpnade organisationerna Pasdaran och Hizbollah, som snart skulle utgöra kontrarevolutionens spjutspets. Dessutom fanns som sagt väpnade styrkor under Fedayin och Mujahedin. Det är grundläggande marxism att trasproletariatet och småborgerliga skikt inte har några separata klassintressen de kan styra staten efter i slutändan kan de bara mobiliseras under borgarklassens eller arbetarnas ledning. Under Khomeini mobiliserades de för borgarklassens intressen, under starkt reaktionära politiska uttryck. Alternativet för kommunister skulle ha varit att kämpa för ledningen över dessa skikt. Mullorna utlovade ekonomiska förbättringar för de fattiga, och öppnade vissa karriärmöjligheter. Att alliera sig med de fattiga i städerna och på landsbygden, under revolutionär ledning, är också en central uppgift för arbetarklassen men vi kan dessutom göra det bättre, då vi inte hämmas av respekten för den kapitalistiska egendomen. Det är obestridligt att mullorna hade ett starkt stöd, och det hade inte varit en lätt sak att vinna massorna under deras ledning. Men detta är alltid fallet i revolutioner, och den enda chansen att vinna är att kämpa för det. Alternativet är säkert nederlag. Möjligheten till seger låg längs den väg som så många revolutioner visat vara den enda möjliga: arbetarklassen måste upprätta sina egna maktorgan, förena dessa i nationell skala, organisera sina väpnade styrkor, dra in halv- och icke-proletära skikt i rörelsen och upplösa alla kontrarevolutionens maktpositioner. Vidare skulle målet ha varit att nationalisera storföretag och banker för att sätta ekonomin under arbetarklassens centrala ledning, inte att förväxla med den fak-tiska borgerliga regeringens nationaliseringar som ett sätt att ta tillbaka fabriker från upproriska arbetare och framför allt sprida revolutionen utanför landets gränser. Iraks arbetare och bönder hade en lång tradition av radikal kamp och kunde ha återuppväckts, även om de för tillfället tyngdes av Saddams diktatur. Det palestinska folket kunde snabbt ha blivit en viktig allierad, liksom arbetare och förtryckta i hela regionen, som skulle ha fått ett positivt exempel på något annat än imperialism och religiös fundamentalism. Inte minst kunde de nationella minoriteterna inom Irans gränser ha vunnits för ett försvar mot mullorna. Särskilt kurderna hade en avsevärd militär styrka, vilket de visade genom att slå tillbaka invasionen i augusti Att erkänna minoriteternas självbestämmanderätt hade inte bara varit ett självklart demokratiskt krav, utan hade också kunnat skapa en för revolutionen livsviktig allians mot Khomeinis kontrarevolution. Behovet av revolutionärt ledarskap Den främsta faktorn som saknades i Iran var ett revolutionärt ledarskap som kunde visa vägen i kampen, ett parti som kunde ena arbetarklassen. Embryonala sovjeter fanns i shoras, på vissa håll mindre utvecklade och under borgerlig och islamistisk ledning, på många håll var de radikalare och tog över och organiserade produktionen. Det återstod att sammansluta shoras till en maktfaktor samt inte minst när all revolutionär organisering snart angreps med våld skapa en väpnad styrka i form av en arbetarmilis. Strejkkommittéer och arbetarråd uppstår som en form av enhetsfront, som drar in arbetarna och andra skikt i gemensam kamp för att organisera strejker, lägga sig i och kontrollera direktörernas skötsel av fabrikerna och på en högre nivå av kamp direkt ta över produktionen. Och när organisationerna angrips med naket våld, som fallet är när kontrarevolutionen reser huvudet, kommer den mest pressande uppgiften att vara att organisera ett väpnat försvar. Revolutionärers uppgift är inte att på något sätt avskilja sig från eller begränsa råden, utan att lojalt kämpa som de främsta förespråkarna för att ta över produktionen och organisera försvar, sammansmälta råden över större områden, och när möjligheten finns resa frågan om den direkta statsmakten och organisera uppror för att upplösa fiendens styrkor, i det här fallet organisationer som Pasdaran och Hizbollah. Detta innebär just att kämpa för ledningen inom arbetarråden. Ingenstans, vid ingen tidpunkt har arbetarråden utan ett revolutionärt parti i spetsen förmått gå hela vägen till seger vilket med nödvändighet måste innefatta att tillintetgöra kontrarevolutionens styrkor. Antileninister må sedan anföra exempel på självutnämnda revolutionära partier som på ett sekteristiskt sätt kräver lydnad av arbetarna, eller på grund av sina inbillat revolutionära scheman kräver att arbetarna inte ska kämpa för sin rätt nu, utan i framtiden. Detta kan på intet sätt upphäva de lärdomar som revolutionernas historia entydigt ger: utan ett verkligt revolutionärt parti, som organiserar arbetarklassens mest radikala och kampvilliga skikt under korrekta paroller är ingen slutgiltig seger möjlig. Workers Power Workers Power, nu brittisk sektion av Förbundet för Femte Internationalen, var då ännu en fristående organisation som försökte orientera sig i den internationella klasskampen. Deras artiklar om revolutionen i Iran från hösten 1978 och framåt visade att de förmådde göra detta på ett sätt som den övriga vänstern inte klarade. WP reste i januari 1979 paroller om att strejkkommittéerna måste utvecklas till arbetarråd, organisationer med uppgift inte bara att leda strejken utan även för det väpnade upproret. Vidare påpekades behovet av ett trotskistiskt parti som kunde bryta arbetarna från mullornas, Tudehs och maoistorganisationernas ledning, och konstaterades att revolutionens demokratiska krav bara helt kunde vinnas under en medveten proletär ledning. Rubriken på en artikel i numret månaden efter (februari 1979) varnade i rubriken för de religiösa ledarna och sa nej till en islamisk republik. Artikeln avslutades med att målet måste vara att kämpa för en arbetarstat. I marsnumrets uppslag Khomeini förbereder attack på vänstern konstateras helt korrekt att även om mullorna hade problem med att återuppbygga en effektiv armé var deras mål uppenbart: krossa vänstern och arbetarorganisationerna. Khomeini hade trots allt redan kallat marxister för förrädare mot den islamiska revolutionen och hotat att krossa dem. Workers Power förde i maj 1979 fram följande paroller: * Bryt med bourgeoisien, bryt med mullorna! * För en enhetsfront med arbetarpartierna kring legalitet för alla arbetarpartier, fackföreningar etc. * För en beväpnad arbetarmilis. 10

11 * Försvara kvinnornas och de religiösa och nationella minoriteternas rättigheter. Workers Powers korrekta analyser och slutsatser borde inte ens ha varit särskilt svåra att komma fram till. Det var i grunden bara elementär marxistisk taktik, som bygger på erfarenheter under mer än ett sekel, och har grundligt utretts av Lenin, Trotskij och Komintern, med flera. Men än en gång visades hur djupgående krisen för det proletära ledarskapet är, och denna gång fick Irans arbetare betala med tiotusentals döda och en diktatur som fortfarande finns kvar. Jens-Hugo Nyberg Noter 1. Robert Fisk, The Great War for Civilisation (London 2006), s Mest utförligt förklarat i Lenins Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen. Se Lenin, Valda verk i tio band. 3: (Moskva/Göteborg 1983), s Fisk, s Se Leo Trotskij, Den permanenta revolutionen (Stockholm 1983). 5. Citeras i Dr. Zayar, The Iranian Revolution: Past, Present and Future, kap. 3, The Communist Party of Iran. 6. Ibid. 7. Ibid, kap. 4, The February Revolution of Första maj i Teheran 2007: den iranska arbetarrörelsen växer sig allt starkare. 11

12 Den ojämna och sammansatta utvecklingen: Marx, Trotskij och globaliseringen Globaliseringen har medfört en dramatisk tillväxt i en del av världens länder med moderna fabriker och skyskrapor sida vid sida med skjul, fattigdom och en bondeliknande tillvaro. Men inget av detta är nytt. Marx, Lenin och Trotskij pekade alla på kapitalismens globala och revolutionerande effekter i kombination med tendensen för denna utveckling att vara ojämn. Luke Cooper beskriver ursprunget till teorin om sammansatt och ojämn utveckling och hur den lägger grunden för Trotskijs teori om den permanenta revolutionen. Det är hundra år sedan Leo Trotskij först formulerade teorin om den permanenta revolutionen i sin bok Resultat och framtidsutsikter, som publicerades under efterdyningarna av den ryska revolutionen Den innehöll en radikal utgångspunkt för ryska marxister, eftersom den uttryckligen förband kampen för att störta den halvfeodala, tsaristiska absolutismen med kampen för upprättandet av en arbetarregering som inte skulle övervaka en övergång från tsaristisk autokrati till modern demokratisk kapitalism, utan likvideringen av den ryska kapitalismen och övergången till socialismen. Trots att de ryska massorna 1917 störtade den tsaristiska staten och gick vidare till att grunda världens första arbetarregering, hindrade inte detta historiska bekräftande av den permanenta revolutionens strategi Stalins anhängare från att fördöma den som en revisionistisk, omarxistisk teori i deras kamp mot trotskismen under talet. När han ställdes inför dessa angrepp, avsvor sig Trotskij inte alls teorin utan fördjupade och utvidgade sin analys. Han visade dess centrala roll i segern för kampen mot imperialismen och demokratiska revolutioner i koloniala och halvkoloniala länder världen över. En central fråga i debatten om den permanenta revolutionens teori var förhållandet mellan uppgifterna i två revolutioner som fram till 1905 traditionellt hade betraktats som åtskilda av den marxistiska huvudfåran. De var: Den demokratiska, eller borgerliga, revolution i vilken den historiska uppgiften var utplånandet av feodala eller andra ålderdomliga hinder för en kapitalistisk utveckling och upprättandet av de bredast möjliga demokratiska rättigheterna för arbetarna att organisera mot kapitalisterna. Den proletära eller socialistiska revolutionen i vilken den historiska uppgiften är störtandet av den kapitalistiska staten, upprättandet av en proletär regim och övergången till ett förenat kommunistiskt produktionssätt. Både mensjeviker och stalinister har hållit fast vid att Trotskijs teori utgör en brytning med marxismen, eftersom den inte tar tillräcklig hänsyn till de olika produktionssätten feodalism och kapitalism och därmed samhällsrevolutioners uppgifter. Detta inverkar direkt på arbetarklassens roll och karaktären av de allianser den behöver ingå med andra klasser under revolutionens gång. I sitt försvar utvecklade och breddade Trotskij teorin om den ojämna och sammansatta utvecklingen för att på grundval av sammanfogandet av olika element i produktionssätten visa möjligheten och verkligheten i kombinationen av uppgifterna i de borgerliga och proletära revolutionerna. I globaliseringens fas finns det idag ett förnyat intresse för den ojämna och sammansatta utvecklingen. Akademiker pekar på teorin om den ojämna och sammansatta utvecklingens kraft att förklara när man undersöker de processer med vilka globaliseringen bevarar och även fördjupar strukturell obalans och ojämlikhet i världsekonomin, geopolitiken och den mänskliga kulturen. (1) Vi delar detta intresse och deltar nedan delvis i de debatter som detta återuppväckta intresse har givit upphov till. När vi gör det, vill vi emellertid bekräfta Trotskijs centrala syfte i utvecklandet av teorin om ojämn och sammansatt utveckling: att upprätta en analys av globala motsättningar som tillhandahåller den teoretiska grundvalen för en revolutionär strategi för arbetarklassen i den halvkoloniala världen, dvs. den permanenta revolutionens program. Vi börjar med att undersöka grunderna i Marx historiska materialism för Trotskijs teori om ojämn och sammansatt utveckling, och vi försöker tillbakavisa påståenden om att Marx omfattade en vulgär eller dogmatisk idé om ömsesidigt uteslutande snarare än hopfogade produktionssätt. Sedan ser vi på de konkreta villkor under vilka Trotskij utvecklade sin teori: Rysslands ojämna och sammansatta utveckling i den framväxande världsmarknaden i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Genom att återvända till Marx bedömer vi sedan hans behandling av analoga exempel på ojämn utveckling under 1800-talet, speciellt i förbindelse med världshandeln, innan vi betraktar den stora förändring som ägde rum för världskapitalismen i slutet av 1800-talet i och med konsolideringen av monopolkapitalets makt och inledningen av vad Lenin och Hilferding kallade imperialismens epok, en förändring med omfattande konsekvenser för varje teori om global utveckling. Efter att ha undersökt hur Trotskij utsträckte och tillämpade teorin om ojämn och sammansatt utveckling till det imperialistiska världssystemet under 1920-talet, kommer vi sedan att vända oss till en bedömning av den sammansatta och ojämna utvecklingens status som en lag för kapitalistisk utveckling, och dess relation till lagen om kapitalackumulation och tendenserna till kapitalistisk kris. Vårt huvudargument är att ojämn och sammansatt ut- 12

13 veckling måste förstås som en lag för den kapitalistiska ackumulationsprocessen. Slutligen ger vi en överblick av sammansatt och ojämn utveckling i världen idag, innan vi drar några slutsatser beträffande teorins betydelse för att utrusta revolutionärer i att orientera oss i samtidens komplicerade förhållanden. Vi hoppas kunna visa att Trotskijs metodologi erbjuder en nödvändig grund på vilken vi kan utveckla en marxistisk analys av den nuvarande nyliberala globaliseringen, en period i vilken världsmarknadens integration har nått nivåer som inte setts sedan början av 1900-talet och i vilken, trots detta, ojämnheten förblir genomgripande. Enbart nivåerna av global ojämnhet och fattigdom pekar på att ojämn och sammansatt utveckling är en funktion hos ett ekonomiskt system som med nödvändighet skapar fattigdom för många, för att utveckla välstånd för några få. Revolutionen 1905 Trotskij var 1906 medlem av Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiet och stod utanför dess två stridande fraktioner, bolsjevikerna och mensjevikerna. Dessa två fraktioner hade radikalt olika uppfattningar om klasskaraktäriseringen av den kommande ryska revolutionen. Mensjevikerna hävdade att bourgeoisien måste spela en ledande roll, i dess egen borgerliga revolution. I praktiken ledde det dem till att anpassa sig till och svansa efter den politik som fördes av Rysslands liberala bourgeoisie. Richard Brenner och Dave Stockton visade i ett tidigare nummer av Fifth International att det fanns nära släktskap mellan Trotskijs och bolsjevikernas ståndpunkter i revolutionen 1905, eftersom båda argumenterade för att arbetarklassen skulle spela en ledande roll. (2) Den punkt där Trotskijs ståndpunkt, som han kodifierade ett år senare, avvek radikalt från bolsjevikernas var emellertid hans uppfattning att denna ledande roll skulle placera makten i arbetarklassens händer, och att de inte skulle ge upp den till den utsugande borgerliga klassen. Till skillnad från Lenins och bolsjevikernas paroll om proletariatets och böndernas demokratiska diktatur, som förutsatte bildandet av en provisorisk regering av arbetarnas och de revolutionära böndernas partier för att fullborda den demokratiska (politiska) revolutionen, hävdade Trotskij att den ryska arbetarklassen för att kunna föra störtandet av tsarismen till ett framgångsrikt slut skulle ställas inför möjligheten, och faktiskt nödvändigheten, att gripa statsmakten och genomföra en social revolution, en övergång till socialismen. I regeringsställning skulle arbetarpartiet tvingas upprätta proletariatets diktatur, expropriera kapitalisterna och gå vidare till att organisera produktionen på grundval av en socialiserad ekonomi. Det enda alternativet skulle vara att uppträda för kapitalets räkning i dess konflikt med arbetarklassen och därmed helt diskreditera socialismen och partiet i arbetarnas ögon. Han hävdade dock, genom att erkänna att arbetarklassen i det efterblivna Ryssland inte kunde uppnå socialismen i isolering, att den ryska revolutionen, för att undvika att glida tillbaka mot kapitalistisk restauration, måste vara det första ledet i världsrevolutionen mot kapitalismen. Trotskij tillämpade denna teori när han först utvecklade den för Ryssland, efter en konkret analys av revolutionen Han trodde då att han tillämpade, snarare än reviderade, Marx och Engels historiematerialistiska metod, inklusive deras analys av dynamiken inom kapitalismen som skapar en världsmarknad, och deras betoning av kapitalismens historiskt progressiva roll i förhållande till tidigare produktionssätt. Detta tvingade honom att undersöka förmågan hos efterblivna politiska och ekonomiska former att fortleva, trots existensen av den högt integrerade kapitalistiska världsmarknaden. Hans stora teoretiska insikt var att visa att ojämn och sammansatt utveckling var en samhällshistorisk lag för den kapitalistiska världsmarknadens expansion. (3) Marx om historisk utveckling Trotskij förankrade sin teori om ojämn och sammansatt utveckling i Marx föreställning om historisk materialism, i vilken historien betraktas som en process av klasskamp om ägandet och kontrollen av merprodukten och i vilken en rad produktionssätt kan identifieras. En vanlig förvrängning av Marx, som propageras av borgerliga skribenter, är att han föreställde sig detta som en mekanisk eller automatisk process, och att produktionssätten som han identifierade antingen var fixerade utvecklingsstadier från vilka inga undantag var möjliga, eller att de var alldeles för abstrakta och grova begrepp som inte räknade med de samhälleliga processernas hela komplexitet. Denna vulgära men vitt spridda kritik kan användas som en grund både för den mensjevikiska uppfattningen att, eftersom samhället framskrider genom en förutbestämd uppsättning av produktionssätt och deras politiska former, måste arbetarna under tsarismen enbart stöda bourgeoisien i upprättandet av en modern demokratiskt kapitalistisk stat, och för den på senare år populära, eklektiska uppfattningen, som är typisk för postmodernism och populism, att hela föreställningen om produktionssätt är godtycklig och bör överges (ofta med samma politiska resultat). Det finns faktiskt inte en antydan om mekanisk, dvs. odialektisk materialism i Marx metod. Samtidigt som han använde sig av det arbete som de klassiska materialisternas utfört och som effektivt hade gjort sig av med idén om Gud och som insisterade på materians företräde och dess objektiva existens, kritiserade han dem också för att vara mekaniska, för att betrakta människan väsentligen enbart som en biologiskt bestämd maskin. Han vände sig till den tyske idealistiske filosofen och utvecklaren av dialektiken G.W.F. Hegels verk för att korrigera denna ensidighet. Det stora framsteget med Hegels dialektiska filosofi var utvecklandet av en logik som gick utöver den formella logikens oföränderliga kategorier för att få grepp om ursprung och orsaker till förändring och utveckling. Även om detta gjorde det möjligt för honom att förstå historiska och samhälleliga förändringar som ett resultat av konflikter mellan motsatser, var dessa, givet hans filosofiska idealism, bara uttryck för framträdandet av den absoluta idén, vilken i allt väsentligt tog Guds plats i hans system. Marx avvisade Hegels idealism men anammade hans förståelse av den dialektiska inställningen till historien som en integrerad del av sin nya, moderna materialism. I den första av hans prisade Teser om Feuerbach sammanfattar Marx denna aufhebung (en process som både upphäver och bevarar) av den tidigare materialismen och Hegels nya dialektik så här: Huvudfelet med all hittillsvarande materialism är att föremålet, verkligheten, det sinnliga, bara uppfattas i form av objekt eller åskådningen; däremot inte som sinnlig mänsklig verksamhet, inte som praxis; inte subjektivt. Detta är anledningen till att den verksamma 13

14 sidan utvecklats av idealismen men inte av materialismen men bara abstrakt, eftersom idealismen naturligtvis inte känner den verkliga, sinnliga verksamheten som sådan. (4) Han fortsatte: Den materialistiska läran att människorna är produkter av omständigheterna och av uppfostran glömmer att omständigheterna förändras av människorna och att uppfostraren själv måste uppfostras. (5) Här är det mänskliga inte ett passivt element, som enbart reagerar på naturen, utan produkten och skaparen av sin egen historia. Dessutom var människan inte bara en atomiserad individuell enhet, som liberala ideologer hävdade, ett abstrakt juridiskt subjekt eller en egendomsägare, utan var fastlåst i sociala relationer med andra människor. Marx materialism ledde honom till att betona betydelsen av den sociala relation som gjorde produktionen möjlig: nämligen arbetet. Engels förklarade: Liksom Darwin upptäckte den organiska naturens utvecklingslag, upptäckte Marx den mänskliga historiens utvecklingslag: det enkla faktum, som hittills dolts av en ideologisk vegetation, att mänskligheten först av allt måste äta, dricka, ha skydd och kläder, innan den kan syssla med politik, vetenskap, konst, religion m.m.; att framställningen av de omedelbara materiella medlen för överlevnad och i konsekvens därmed omfattningen av ekonomisk utveckling som uppnåtts av ett givet folk eller under en given epok därför utgör den grund på vilken de statliga institutionerna, de juridiska föreställningarna, konst och även religionens idéer, hos det berörda folket har utvecklats ur, och i ljuset av vilket de därför måste förklaras istället för tvärtom, vilket dittills varit fallet. (6) För Marx och Engels följde därur att de många politiska omvälvningarna, teknologiska innovationerna och överflödet av intellektuell aktivitet från 1500-talet och framåt hade en materiell grund i en förändring av produktionssättet. Det nya kapitalistiska produktionssättet upprättade sin dominans över det gamla feodala systemet. Medan feodalismen var koncentrerad på jordbruksproduktion, i vilken bondeproducenter var bundna till jord som kontrollerades av den styrande aristokratin (och monarken), var kapitalismen baserad på allmän varuproduktion, industriell produktion och en marknad för varor och arbetskraft. När de utvecklade denna metod, införde de begreppen bas och överbyggnad, i vilka ekonomiska förhållanden tillhandahåller en materiell grund för, dvs. bestämmer, andra aspekter av livet, såsom kulturella, politiska och sociala. Marx och Engels insåg betydelsen av att analysera basens dynamik i sammanhang med den bredare samhälleliga totaliteten. Speciellt Marx utvecklade en noggrann, vetenskaplig analys av den kapitalistiska produktionen. Han påvisade dess systematiska utsugning av arbetet för att utvinna privat vinst, dess tendens till kris och, vilket var viktigast, den potential som fanns för en nödvändig övergång till samhälleligt ägande och en plan för produktionen som leder till ett klasslöst samhälle. Kapitalismens krisdynamik följde av dess ständiga krav på att revolutionera produktionen för att upprätthålla och utvidga dess ackumulationsprocess. Detta gjorde kapitalismen radikalt annorlunda än förkapitalistiska produktionssätt, som i jämförelse var relativt stabila ekonomiska formationer. Lenin uttryckte det så här: De förkapitalistiska produktionssättens lag är upprepningen av produktionsprocessen i den tidigare omfattningen, på den tidigare tekniska grunden Den kapitalistiska produktionens lag är, tvärtom, ständig omvandling av sätten att producera, och den obehindrade tillväxten av produktionens omfattning. Under de gamla produktionssätten kunde ekonomiska enheter existera under århundraden utan att undergå någon förändring Det kapitalistiska företaget växer, tvärtom, oundvikligen utöver bygemenskapens, lokalmarknadens, regionens och sedan statens gränser. (7) Denna process skapade kapitalismens drift att globalt upprätta sin dominans, skapa en världsmarknad för sina varor och maximera utsugningen av mänskliga och naturliga resurser. Marx uttryckte det så här i Kommunistiska manifestet: Behovet av en ständigt ökad avsättning för dess produkter jagar bourgeoisien över hela jordklotet. Överallt måste den nästla sig in, slå sig ned och upprätta förbindelser. (8) Eftersom Marx och Engels kritik av kapitalismen var grundad i en djupare historisk ram, erkände de att kapitalismen var historiskt progressiv jämfört med tidigare klasssamhällen. De var själva, när allt kommer omkring, en produkt av den intellektuella och kulturella aktivitet som den nya klassen av kapitalister hade uppmuntrat. De visste också hur bourgeoisien i sin kamp om makten ofta inför massan av hantverkare, bönder och nya industriarbetare måste lyfta fram löftet att de själva, om de stödde bourgeoisiens politiska kamp, kanske kunde säkra samma demokratiska rättigheter. Kapitalismens omfattande industriella, tekniska och vetenskapliga utveckling hade, vilket var avgörande för Marx och Engels, vars hela historieteori var baserad på den motsättning mellan produktivkrafternas utveckling och de samhälleliga produktionsförhållandena som överväger i ett givet samhälle, för första gången skapat en verklig materiell grundval för ett framtida socialistiskt samhälle utan klasser. Den ryska utvecklingen Trotskij var som revolutionär marxist i Ryssland i början av 1900-talet väl medveten om det ryska samhällets ekonomiska, politiska, kulturella och intellektuella efterblivenhet i jämförelse med Västeuropa. Trotskij insåg betydelsen av att göra en analys av rysk efterblivenhet för att underbygga marxisternas strategi i Ryssland. Han strävade speciellt efter att visa den politiska och ekonomiska grunden för den ryska bourgeoisiens svaghet, dess misslyckande med att fullborda den borgerliga revolutionen under 1800-talet och dess oförmåga att uppträda som en konsekvent agent för politisk revolution under 1900-talet. Det fanns inget tvivel om att Ryssland var efterblivet. Det feodala systemet av modifierat slaveri, livegenskapen, i vilken bönderna tvingades arbeta på adelns jord, avskaffades först 1861 i Ryssland, 72 år efter att samma beslut fattades i Frankrike. Ekonomin dominerades fortfarande av jordbruksproduktion, till och med när den inträdde i 1900-talet, vars utveckling hölls tillbaka av de flesta bönders skuldsättning när de fortfarande betalade för den jord de hade fått under frigörelsen. Invånarna i städerna utgjorde vid den här tiden bara 13 procent av Rysslands hela befolkning. (9) Den jordägande adelns makt hade dessutom fortfarande sitt politiska uttryck genom den absolutistiska monarkin, tsaren, vars härstamning kunde följas till det medeltida moskovitiska imperiet. Trotskij utgick, liksom Marx före honom, från premis- 14

15 serna hos den skotske nationalekonomen Adam Smith, som hävdade att de två grundläggande påståendena i samhällsutvecklingen var att de producerande klasserna skapade ett överskott och jordbruket utvecklades så att det kunde livnära en befolkning som inte var baserad i jordbruket. (10) Det var Rysslands svaghet i dessa två avseenden som såg till att dess framsteg, trots att landet inträdde i det feodala produktionssättet vid samma tid som resten av Europa, hade varit markant långsammare. Det var konkret dess mindre fördelaktiga geografiska situation och sparsamt fördelade befolkning som hade orsakat det. (11) Men det fanns emellertid också ett starkt motsägelsefullt inslag i denna bild. Det ryska imperiet var en av de europeiska stormakterna, dess gränser sträckte sig från våra dagars Polen till Asien, och omfattade däremellan större delen av Centralasien, och var hem för mer än 128 miljoner människor. Därtill befann sig detta stora territorium, och detta var avgörande, under central kontroll av en oerhört mäktig stat, vars armé hade blivit fruktad över hela Europa som ett resultat av dess aggressiva utrikespolitik under och 1800-talet. Ryssland var faktiskt den centrala makten i det som Marx och Engels hänvisade till som den heliga alliansen av absolutistiska stater i Europa som var fientliga till vidare utveckling av den borgerliga revolutionen. Det var just för att Trotskij höll fast vid Marx analys av det internationella tryck som skapades av kapitalistisk expansion som han såg det som fruktlöst att fundera över hur Rysslands utveckling skulle ha förblivit isolerat och endast under inflytande av inre strömningar. Han förklarade det så här: Det ryska sociala livet, som byggts på en viss inre ekonomisk grund, har hela tiden varit under inflytande ja till och med under tryck från sin yttre socialhistoriska miljö. (12) För Trotskij fanns det två möjliga resultat av detta yttre tryck: antingen skulle den ryska staten besegras av och helt underordnas sina europeiska konkurrenter på ett kolonialt eller halvkolonialt sätt eller, omvänt, skulle det faktiskt i sin egen ekonomi utifrån absorbera den moderna kapitalistiska utvecklingens infrastruktur. (13) Den ryska staten var tillräckligt utvecklad för att stoppa direkt underordning. Den framträdde ur Napoleonkrigen mot Frankrike på segrarnas sida, trots att Moskva flyktigt hamnade under ockupation Det var statens makt, i förhållande till dess samhällsklasser, som var den viktigaste motsägelsefulla faktorn i Rysslands historiska utveckling. (14) Trotskij hävdade att staten sög upp en överdrivet stor del av mervärdesprodukten, dvs. den levde på bekostnad av de nybildade privilegierade klasserna och fördröjde på så sätt deras redan långsamma utveckling. (15) Denna stat tog dessutom så mycket av överskottet från bonden att det hade en tillbakahållande inverkan på befolkningens tillväxt. Samtidigt var den ryska staten, på grund av sin militära och ekonomiska konkurrens med Europa, tvingad att aktivt stimulera en borgerlig utveckling genom regeringens åtgärder. Detta berodde, som Engels formulerade det, på att 1800-talets moderniserade krigföring förutsatte den borgerliga övergången: Modern krigföring är den nödvändiga produkten av franska revolutionen. Dess förutsättning är bourgeoisiens och småböndernas sociala och politiska frigörelse. Bourgeoisien tillhandahåller pengarna och småbönderna soldaterna. Båda klassernas frigörelse från feodala och skråmässiga bojor krävs för att tillhandahålla dagens kolossala arméer; och den nivå av välstånd och utbildning som är förbunden med detta stadium i samhällsutvecklingen krävs lika mycket för att tillhandahålla materiel i form av vapen, ammunition, proviant och så vidare, vilka är nödvändiga för moderna arméer och för att tillhandahålla det nödvändiga antalet utbildade officerare och att ge soldaten själv den erforderliga nivån av intelligens. (16) Denna internationella militära och ekonomiska konkurrens tvingade den ryska staten att skapa vad Trotskij kallade en hierarkisk ståndsorganisation under sin dominans, (17) där gods ska uppfattas som element av borgerligt kapital och administration som inte är frigjorda, dvs. inte uppträder som en härskande klass. Den ryska staten kunde emellertid inte själv uppbåda kapitalet för sitt program för modernisering; istället var den beroende av stora lån från de europeiska börserna. (18) Finanshusen i Bryssel och Paris var glada att foga sig, eftersom den tsaristiska staten var en pålitlig låntagare, dvs. den kunde klara dess höga räntor. (19) Det fanns således för den framväxande bourgeoisien en andra sfär av beroende, förutom dess band till staten, nämligen Rysslands ekonomiska förslavande under utländskt kapital. (20) Samtidigt var den industri som utvecklades ur detta kapital relativt avancerad och starkt koncentrerad i storstäderna. Leo Trotskij vid tiden för första världskriget Detta sammanhang skapade den samhällsekonomiska konjunktur som var väsentlig för den första formuleringen av Trotskijs teori: den ryska bourgeoisien var liten, mycket svag och fullständigt underordnad den absolutistiska staten, samtidigt hade den ryska arbetarklassen, även om den var liten i förhållande till den ryska befolkningen i stort, en oerhörd ekonomisk och politisk makt i städerna. (21) Han belyste en enhetlig bild av det ryska samhället genom att utgå från Marx beskrivning av världsmarkna15

16 dens integration, och förklarade således Rysslands efterblivenhet i detta sammanhang, samtidigt som han pekade på de framskridna element, dvs. arbetarklassen, som pekade ut vägen till framtiden. I detta speciella sammanhang, och med efterklokhetens hela fördel, kan vi se att Trotskijs analys har stor förmåga att förklara. Men var det en avvikelse från Marx ståndpunkt? Javisst, Marx hade alltid hävdat att den socialistiska revolutionen först skulle komma i de länder där kapitalismen var mest framskriden, och i den meningen var Trotskijs argument nyskapande (även om Karl Kautsky och vänsterflygeln i andra internationalen redan 1902 pekade på sannolikheten av en revolutionär utveckling i Ryssland som skulle överflygla den i väst). I Marx verk fanns emellertid, som vi ska visa, en embryonal förståelse (dvs. inte uttryckligt konstaterad men inte desto mindre närvarande och möjlig att utveckla) av ojämnheten i den kapitalistiska världsmarknadens expansion. Marx inställning till ojämnhet Marx levde och verkade vid en tid när kapitalismen som världsmarknad var relativt outvecklad. Eftersom han erkände kapitalismens historiskt progressiva karaktär jämfört med förkapitalistiska samhällen, ansåg han att det var väsentligt att systemet expanderade globalt och blev dominerande. Hans skriverier om kolonialismen har framkallat kontroverser i detta hänseende. Marx var givetvis väl medveten om att den brittiska dominansen över Indien skulle medföra stort lidande, men han såg det otvivelaktigt först som segern för ett överlägset produktionssätt, och därmed en del av det historiska framsteget. Det följande utdraget sammanfattar koncist hans ståndpunkt: Allt som den engelska bourgeoisien kan tvingas att göra kommer varken att frigöra eller materiellt förbättra de sociala villkoren för folkets massa, vilket inte bara beror på utvecklingen av produktivkrafterna, utan folkets tillägnande av dem. Men vad dem inte kommer att undgå att göra är att lägga ner de materiella förutsättningarna för båda. Har bourgeoisien någonsin gjort mer? Har den någonsin genomfört ett framsteg utan att släpa individer och folk genom blod och smuts, genom misär och förnedring? Indierna kommer inte att skörda frukterna av de nya samhällselement som spritts bland dem av den brittiska bourgeoisien förrän de nu härskande klasserna i själva Storbritannien kommer att ha ersatts av industriproletariatet, eller tills hinduerna själva har blivit tillräckligt starka för att kasta av det engelska oket helt och hållet. (22) Å ena sidan uttryckte Marx sin solidaritet med de indiska massorna, som led av den brittiska kolonialismens politiska dominans och ekonomiska exploatering. Å andra sidan hade han inte heller några romantiska illusioner om den orätt som fanns i förkapitalistiska produktionssätt, och hans föreställning om historiskt framåtskridande erkände den möjlighet som kapitalismens expansion erbjöd för en övergång till församhälleligad produktion och kommunism. Det var inte bara frågan om kolonialismen som gav upphov till hans analys av den kapitalistiska utvecklingens progressiva och nödvändiga karaktär. Under de 30 år som följde på de misslyckade revolutionerna 1848 såg både Marx och Engels fullbordandet av den borgerliga revolutionen i Europa som väsentligt. Storbritannien och Frankrike var de enda moderna kapitalistiska stater som kunde sägas ha uppnått en borgerlig revolution i dess fulla innebörd. Marx och Engels karaktäriserade den ryska tsarstaten som ett bålverk för den europeiska reaktionen, som strävade efter att undertrycka det historiska framåtskridandets gång. I detta sammanhang intog de, genom att använda samma metod som de använt för att närma sig den brittiska kolonialismen i Indien, en ståndpunkt beträffande den nationella frågan i Östeuropa som mycket väl kan uppfattas som felaktig av marxister idag. De stödde de borgerliga, nationella enhetsrörelserna i Tyskland, Polen och Ungern. Detta innebar i sin tur ett avvisande av panslavismen, vilket var en maning till nationellt oberoende för alla östeuropeiska folk. Det berodde på att de hävdade att de småstater som skulle bli resultatet skulle komma att domineras av det tsaristiska Ryssland. (23) Deras allmänna perspektiv under 1850 och talet var att fullbordandet av de borgerligt demokratiska revolutionerna i de större, mer livskraftiga nationerna oundvikligen skulle leda till ett revolutionärt krig med Ryssland. Denna ståndpunkt ger verkligen sammanhang åt Trotskijs senare arbete med Rysslands särdrag, eftersom det tydligt visar den politiska, diplomatiska och militära makt som Ryssland ansågs inneha i Europa under 1800-talet, trots dess ekonomiska efterblivenhet. Under 1870-talet hade Marx och Engels ändrat sin ståndpunkt som ett svar på utvecklingen inom flera områden. De såg framträdandet i Ryssland av sociala och politiska krafter som skulle kunna utplåna tsarismen inifrån. Den borgerliga revolutionen hade fullbordats ovanifrån, dvs. utan omfattande revolutionära uppror, i Tyskland; de brittiska och franska härskarklasserna var i allt högre grad konservativa i sina förehavanden med mer efterblivna stater. I sina texter om Irland hade Marx och Engels, slutligen, börjat utveckla en idé om stormakternas nationella förtryck inom den kapitalistiska epoken, och såg därmed att kampen för nationellt självbestämmande kunde förenas med en kamp mot tsaristisk absolutism i Östeuropa. (24) Marx och Engels ståndpunkt i fråga om kolonialismen och den nationella frågan brottades med relationerna mellan stater inom den kapitalistiska världsmarknaden och, alldeles speciellt, den roll som spelades av mäktiga nationalstater. Problemet var hur en kommunistisk strategi skulle kunna utvecklas i ett sammanhang med den kapitalistiska utvecklingens outvecklade nivå i världsskala. Där Marx faktiskt kommenterar hur en helt integrerad kapitalistisk världsmarknad skulle se ut, ger han uttryck åt en föreställning om ojämnhet och sammansatthet men går inte, som Trotskij gjorde, så långt att han drar slutsatsen att de är en av den kapitalistiska utvecklingens lagar. I sitt tal Om frihandelsfrågan, hållet inför brittiska arbetare som av den liberala bourgeoisien utlovades fördelar av frihandeln, formulerade Marx följande insiktsfulla anmärkningar: Han hävdade att frihet för handeln i sanning innebär frihet för kapitalet: Vad är frihandel, vad är frihandel under nuvarande samhällsförhållanden? Det är frihet för kapitalet. När man har störtat de fåtaliga nationella hinder som fortfarande begränsar kapitalets framåtskridande, har man bara givit det fullständig handlingsfrihet. (25) Han pekade på den roll som protektionismen spelade för att upprätta storskaliga industrier i framväxande kapitalistiska länder som Tyskland: Det protektionistiska systemet är dessutom inget annat än ett sätt att upprätta stor- 16

17 skalig industri i varje givet land, dvs. att göra det beroende av världsmarknaden, och från det ögonblick när beroendet av världsmarknaden är etablerat, finns det redan mer eller mindre beroende av frihandeln. Det skyddande systemet bidrar dessutom till att utveckla frihandelskonkurrens inom ett land. Följaktligen ser vi att i länder där bourgeoisien börjar känna sig som en klass, i exempelvis Tyskland, gör den stora ansträngningar för att erhålla skyddande avgifter. (26) Han hävdade att ett frihandelssystem skulle öka dominansen för de industriella monopolen med band till de europeiska stormakterna. Här var han nedsättande gentemot frihandelns förespråkare: Vi behöver inte undra över varför frihandelns förespråkare inte kan förstå hur en nation kan bli rik på bekostnad av en annan nation, eftersom dessa herrar också vägrar att förstå hur en klass inom ett land kan berika sig på bekostnad av en annan klass. Han avvisade slutligen idén att frihandeln skulle skapa en naturlig internationell arbetsfördelning i vilken varje stat fann en speciell roll och hävdade att kapitalet i en integrerad världsmarknad med omfattande konkurrens skulle överge produktionen i stater som var för dyra och flytta någon annanstans: Ni tror att produktionen av kaffe och socker är Västindiens naturliga öde. För två århundraden sedan hade naturen, som inte bryr sig om affärer, varken planterat sockerrör eller kaffe där Inom mindre än ett halvt århundrade kommer ni inte att hitta vare sig kaffe eller socker, eftersom Ostindien, tack vare billigare produktion, då redan framgångsrikt har bekämpat detta påstådda naturliga öde för Västindien. (27) Detta var förutseende iakttagelser. Frihet för kapitalet, monopolisering, strävan efter att skydda marknader och samtidigt öppna rivaliserande staters marknader och tävlingen mot botten vad gäller arbetsförhållanden är allihop bekanta kännetecken för den samtida kapitalistiska globaliseringen. Marx skrev givetvis vid en tid när kapitalismen ännu var underutvecklat som världssystem, och fastnade slutligen för frihandeln genom att använda samma metodologi med vilken han närmade sig de nationella och koloniala frågorna. Det är givetvis frestande, och mycket lätt, att fördöma Marx för denna inkonsekvens, utan att se det som ett svar på en verklig, existerande objektiv motsättning i 1800talets sociala värld. Marx var själv inte omedveten om denna motsättning; i Förordet till den första tyska upplagan av Kapitalet (del 1) som publicerades 1867, säger han: Vid sidan av de moderna missförhållandena trycker oss en hel rad av nedärvda missförhållanden som härleder sig från ålderdomliga, utlevade produktionssätts fortsatta vegeterande, med otidsenliga sociala och politiska förhållanden i släptåg. Våra lidanden kommer inte bara från de levande utan också från de döda. Le mort saisit le vif! (28) Marx och Engels gjorde båda helt rätt i att hänvisa till behovet av en fullt utvecklad kapitalism för att kunna förverkliga en övergång till en socialistisk produktionsform. Ur denna premiss drog de emellertid slutsatsen att detta måste innebära att revolutionen först skulle uppträda i de mest utvecklade staterna. De spekulerade emellertid, som vi redan noterat, om möjligheten av en socialistisk omvandling i mindre utvecklade stater. När de gjorde detta, som med hänvisningen till Indien, uppfattades den socialistiska revolutionen som ett långsiktigt perspektiv när kapitalismen väl var tillräckligt utvecklad. Marx och Engels hade inte en fullt utvecklad teori om ojämn utveckling som inneboende i den kapitalistiska världsmarknadens sätt att fungera, även om de i punkterna som citerats ovan från Om frihandelsfrågan ger frestande antydningar om ett sådant perspektiv. Det som gör dessa (och andra utdrag som kan citeras) så anmärkningsvärda är att de formulerades när den kapitalistiska världsmarknaden inte var fullt utvecklad. Trotskij betraktade, som vi sett, även 1906 den ojämna och sammansatta utvecklingen som ett uttryck för Rysslands särdrag, inte som en allmän lag. Det skulle vara en försummelse att inte nämna det tillfälle, i brevet 1881 till den ryska marxisten Vera Zasulitj, där Marx föreställde sig möjligheten att en efterbliven stat går direkt till socialismen, ironiskt nog utan hänvisning till Ryssland. Han hänvisade till en återupplivad bondekommun, eller obsjtjina, som skulle kunna tillhandahålla dess sociala grund, men enbart i samband med framgångsrika socialistiska revolutioner i det mer utvecklade Västeuropa. (29) Han närmade sig således från motsatt riktning jämfört medt Trotskij. I och med kapitalismens och arbetarklassens vidare utveckling i Ryssland och stärkandet av kapitalismen i Västeuropa övergav både Marx och Engels denna ståndpunkt. Monopolkapitalismens roll I början av 1900-talet hade kapitalismen upprättat sin dominans som världssystem. Den utmaning som marxister ställdes inför var att utgå från Marx och Engels rika politiska ekonomi för att förklara världshändelsernas förändrade dynamik. Lenin antog denna utmaning och hävdade, utifrån arbeten av den tyske socialdemokraten Hilferding och den brittiske skribenten Hobson som inte var marxist, att kapitalismen hade inträtt i ett nytt, högre stadium i sin utveckling, bort från fri marknadskapitalism mot det han kallade imperialism. (30) V.I. Lenin

18 Imperialismens centrala ekonomiska kännetecken var monopolens och finanskapitalets dominans gentemot mindre former av privata företag. Lenin hävdade att monopolkapitalismen antog fem konkreta former: 1) karteller, syndikat och truster; produktionens koncentration har nått stadium, som gett upphov till dessa monopolistiska kapitalistförbund; 2) storbankernas monopolställning; tre till fem jättebanker behärskar Amerikas, Frankrikes och Tysklands hela ekonomiska liv; 3) trusterna och finansoligarkin (finanskapitalet är monopolistiskt industrikapital, som smält samman med bankkapital) har slagit under sig råvarukällorna; 4) det faktum att världens (ekonomiska) uppdelning mellan de internationella kartellerna har börjat. Det finns redan över hundra sådana internationella karteller, vilka behärskar hela världsmarknaden och delar den i godo tills ett krig nyuppdelat den! Kapitalexporten såsom en särskilt karakteristisk företeelse till skillnad från varuexporten under den icke-monopolistiska kapitalismen står i nära samband med den ekonomiska och politisk-territoriella uppdelningen av världen. 5) Världens territoriella uppdelning (kolonier) har avslutats. (31) Lenin använde den analys av tendensen till parasitism och monopolisering som Marx hade konstaterat och visade hur dessa trender hade resulterat i en vändning till ett nytt, högre stadium av kapitalismen. I detta stadium var produktionen starkt koncentrerad i händerna på allt färre stora bolag, med intima band till bankkapitalet. Lenin hävdade att imperialismen hade framträtt under perioden (32) Detta var inte enbart en ekonomisk process, utan den var förbunden med de stora imperialistiska makternas politiska dominans. Imperiestater som Storbritannien, Tyskland, Frankrike och USA kämpade för att säkra tillgången till marknader för sina monopol och sitt finanskapital. När marknaderna i allt högre grad blev intecknade av varje makt, förekom en markant intensifiering av imperialistisk rivalitet som kulminerade i första världskriget. Kapitalismen led under denna epok också starkt av den tendens till överackumulation av kapital som Marx förklarat i Kapitalet. Detta var, kort sagt, ett problem med stora mängder kapital, alltmer koncentrerat, som kämpade för konkurrenskraftiga vinstnivåer på marknader som led av överkapacitet. Denna process förvärras av den fortsatta revolutioneringen av produktionen, dvs. konkret intensiv konkurrens som krävde investeringar i ny teknologi, genom vilken kapitalisten kunde öka produktiviteten hos en liten arbetsstyrka och, därigenom, på längre sikt, sträva efter att öka mervärdet. Detta förvärrade omvänt problemet med överackumulation, speciellt genom lagen om tendensen för profitnivån (som är profitens massa i förhållande till investeringar) att falla, som uppkommer när andelen variabelt kapital som används för arbetskraften (som är den del som ger upphov till mervärde) sjunker i förhållande till investeringar i fast kapital, dvs. fabriker, maskiner och råmaterial. Dessa processer förklarade dessutom den stora ökningen av det parasitära och spekulativa kapitalets andel och storlek, ett kapital som inte är bundet till specifika industribranscher och därför är fritt att röra sig från plats till plats och sektor efter sektor och, i allt större utsträckning, spekulation i själva kapitalmarknadernas rörelser. (33) Vilken var effekten på den ekonomiska utvecklingen, speciellt i de koloniala och halvkoloniala staterna, av att världsmarknaden dominerades av imperialistiskt monopolkapital? Den var slående lik de resultat som Marx förutsett i sitt arbete om frihandel; mindre konkurrenter undertrycktes eller togs över av monopolen och stormakternas kapitalister kunde skoningslöst exploatera arbetskraft och naturresurser i den halvkoloniala och koloniala världen. Den dialektiska förbindelsen mellan protektionism och frihandel hade också framträtt som en objektiv realitet. Det fanns två konkurrerande tendenser inom det imperialistiska monopolkapitalet; å ena sidan försökte det undfly nationella gränser i jakten efter nya marknader, å andra sidan försökte det skoningslöst försvara dessa marknader på hemmaplan och utomlands. Denna dynamik belyser militarismens roll i denna epok, dvs. att säkra och kontrollera marknader och underordna kolonierna imperiemakten. Imperialismen hade fört en viss nivå av industriell utveckling till den underutvecklade världen, exempelvis järnvägar, men den var obenägen att utveckla staterna utöver dessa grundläggande infrastrukturella komponenter. Detta var inte ett moraliskt val, utan uppstod ur ackumulationsprocessens själva dynamik. Monopol- och finanskapital krävde maximal utdelning på investeringar och lån, vilket ledde till en överföring av överskott, som skapats i den koloniala och halvkoloniala världen, tillbaka till de härskande klasserna i London, Paris, Berlin och New York. De koloniala och halvkoloniala staterna hade inte, till skillnad från Ryssland, en stor, militärt och diplomatiskt mäktig stat, som kunde neutralisera effekterna av förslavandet, utan fann sig militärt, politiskt och ekonomiskt underordnade. I renodlat empiriska termer hade världsmarknaden blivit både sammansatt och ojämn i sin dynamik. Men hur utvecklade Trotskij teorin om den permanenta revolutionen utöver Ryssland? I och med den segerrika revolutionen 1917 och att bolsjevikerna framträdde ur inbördeskriget efter att ha vunnit en stor seger mot den internationella bourgeoisien, blev frågan om politiska perspektiv och analysen av möjligheterna i världssituationen väsentliga för den kommunistiska (tredje) internationalen. Trotskij använde den sofistikerade inställning han haft till Rysslands särdrag Det visade sig att den första socialistiska revolutionen i världshistorien inte hade uppstått i de mest framskridna staterna, men hur blev det då? Vilken roll skulle de koloniala och halvkoloniala massorna spela i världshändelserna? I den period som följde efter den tyska revolutionens nederlag 1923 tog Trotskij itu med att analysera framtidsutsikterna. I Vilket stadium går vi igenom? sammanfattade han sin grundläggande inställning genom en undersökning av den motsägelsefulla situationen i Storbritannien och Förenta staterna. Trots att dessa länder var de ekonomiskt mest framskridna hade deras arbetarklass ett efterblivet politiskt medvetande, vilket uttrycktes i deras kommunistiska partiers svaghet. (34) Han hänvisade till flera orsaker till efterblivenheten i den brittiska och amerikanska arbetarklassen. Han hänvisade speciellt till Storbritanniens och USA:s roll som imperiemakter, de materiella fördelar detta skapade för delar av arbetarklassen (arbetararistokratin) och historiskt sett det faktum att dessa stater hade upplevt en relativt stabil långsiktig kapitalistisk utveckling. (35) Det var enbart möjligt att dra dessa slutsatser genom en kon- 18

19 kret analys av en motsägelsefull historisk utveckling. För Trotskij finns det ingen abstrakt linjal som kan användas för alla livets områden. Det är nödvändigt med levande fakta i deras levande historiska interaktion. Om vi behärskar denna dialektiska inställning till frågan, blir det senare mycket tydligare för oss. (36) Det viktigaste i varje seriös analys var det dynamiska förhållandet mellan den ekonomiska basen och den politiska överbyggnaden. I samma artikel drar han uttryckligen denna slutsats: Jag skulle vilja säga att själva frågan i slutändan reduceras till det inbördes förhållandet mellan basen och överbyggnaden och det inbördes förhållandet mellan bas och överbyggnad i olika länder i medeltal. Vi vet att överbyggnader, staten, lagar, politiken, partier och så vidare, reser sig på en ekonomisk bas, närs av och bestäms av denna bas. Bas och överbyggnad måste följaktligen överensstämma. Och detta händer faktiskt, inte bara på ett enkelt utan på ett mycket komplicerat sätt. En kraftfull utveckling av en överbyggnad (den borgerliga staten, borgerliga partier, borgerlig kultur) håller ibland under lång tid tillbaka utvecklingen av andra överbyggnader (det revolutionära proletära partiet) (37). Att anamma denna metod i sin inställning till den tidens situation i världen innebar att förstå hur världskapitalismens två sfärer, imperie- och metropolcentra och i perifierin kolonier interagerade med varandra i den ekonomiska basen och i skilda former av den politiska överbyggnaden. De ekonomiska kännetecknen för situationen i världen var dominansen för brittiskt och amerikanskt finanskapital på världsmarknaden och deras stora investeringar och lån (export av kapital) till de halvkoloniala och koloniala världarna. Den halvkoloniala världen erbjöd en omfattande reservoar av lätt exploaterad arbetskraft, och den var rik på råmaterial som efterfrågades av de industriella kärnländernas tillverkning i Storbritannien och USA. Detta skapade en dynamik med ekonomisk underordning som involverade både superexploatering av mänskliga och naturliga resurser och industriell utveckling. Den senare förde in en central aktör i världens utveckling på den sociala och politiska terrängen, arbetarklassen i kolonierna. Förhållandet mellan de imperiala och koloniala staterna (överbyggnad) var antingen helt och hållet politisk kontroll från den imperiala staten, eller ett förhållande som formellt var fritt men i praktiken politisk underordning. Det fanns givetvis ytterligare ett överbyggnadselement i denna bild av världen: existensen av arbetarstaten i Ryssland och Kommunistiska Internationalen. Trotskij uppmärksammade Kommunistiska Internationalen på de stora politiska konsekvenserna av denna förändrade situation. Han hävdade uttryckligen att den revolutionära rörelsens gravitationscentrum helt och hållet överförs till Österlandet. (38) I kampen för frihet från imperialismens förslavande, för hela nationen, kunde arbetarklassen komma i spetsen för kampen och gå vidare till makten, som den gjort i Ryssland Detta skulle vara centralt i brytandet av de imperialistiska makternas globala hegemoni och för att öppna vägen till revolutionen i metropolerna. Trotskij formulerade uttryckligen denna strategi för den kinesiska revolutionen. Han tvingades göra det i konflikt med den framväxande härskande kasten i Sovjetunionen under ledning av Stalin och hans anhängare i Sovjetunionens Kommunistiska Parti. Den senare talade mot att kämpa för kommunistisk ledning av kampen och föreslog istället att avstå den politiska ledningen till Guomindang-partiet (borgerliga nationalister) under förevändning av parollen om de fyra klassernas block. I den konflikt som rasade i Kommunistiska Internationalen hävdade Trotskij att Guomindang var riktat inte bara mot imperialisterna och militaristerna utan också mot den proletära klasskampen. (39) När Trotskij fördömer parollen om de fyra klassernas block, klargör han sin förståelse av utvecklingen i den imperialistiska epoken: Vad innebär då detta block av fyra klasser? Om bourgeoisien leder folkets förtryckta massor under det borgerliga banéret, och tar hand om statsmakten genom sin ledning, då är detta inte något block utan bourgeoisiens politiska exploatering av de förtryckta massorna. Men den nationella revolutionen är progressiv, svarar du. Förvisso. Kapitalistisk utveckling i efterblivna länder är också progressiv. Men dess progressiva karaktär är inte bestämd av klassernas ekonomiska samarbete, utan av bourgeoisiens ekonomiska utsugning av proletariatet och bönderna. Vem som än inte talar om klasskampen utan om klassamarbete för att karaktärisera kapitaliskt framsteg, är inte marxist utan en predikare av fredsdrömmar. (40) Vi kan se att Trotskij, liksom Marx, inte alls förnekar den progressiva karaktären av kapitalistisk industrialisering av efterblivna länder. Det stod emellertid också klart för honom att den kapitalistiska produktionens revolutionerande karaktär skapade våldsam klasskamp och motsättningar som gjorde det nödvändigt med proletariatets fullständiga politiska oberoende. När utvecklingen gick vidare i den halvkoloniala världen hade den på grund av expansionens hastighet en speciellt destruktiv och motsägelsefull karaktär. Detta stod i skarp kontrast till den långa, relativt stabila kapitalistiska utvecklingen i Storbritannien och Förenta staterna, vilket, som vi visade ovan, bidrog till att förklara den relativa efterblivenheten i den proletära rörelsen i de mest utvecklade kapitalistiska länderna. Trotskijs ståndpunkt var baserad på hans analys av världsimperialismens politiska ekonomi. Inte för en minut övergav han Marx idé att produktivkrafterna behövde vara tillräckligt utvecklade för socialismen, utan han hävdade att detta var klart skönjbart i världsskala, oberoende av den koloniala sfärens efterblivenhet: Den grundläggande, huvudsakliga förutsättningen för den sociala revolutionen är en viss nivå i produktivkrafternas utveckling, en nivå under vilken socialismen och senare kommunismen som ekonomiskt system, som ett sätt att producera och distribuera varor, erbjuder materiella fördelar. Det är omöjligt att bygga vare sig kommunism eller ens socialism på en bondes plog Har denna nivå redan uppnåtts, om vi tar den kapitalistiska världen som helhet? Utan tvekan, ja. (41) För att bevisa detta förlitar sig Trotskij på Lenins analys av monopolkapitalismen: Det är bevisat av fakta att de storskaliga och de största kapitalistiska företagen och deras kombinationer, truster och syndikat, erövrar medelstora och små företag över hela världen. Följaktligen skulle en socioekonomisk organisation som enbart vilar på teknologin i storskaliga och stora företag, en organisation som korrekt konstruerats på liknande sätt som truster och syndikat men på solidaritetens princip, en organisation som omfattar hela nationen, staten och sedan hela världen, erbjuda kolossala materiella fördelar. Denna förut- 19

20 sättning existerar och har dessutom existerat under lång tid. (42) Trotskij pekar här på det motsägelsefulla element i den imperialistiska epoken i vilket produktivkrafterna i allt större utsträckning blev församhälleligade och planerade men samtidigt koncentrerade i händerna på allt färre kapitalister. Han går så långt att han hävdar att monopolkpitalismens seger var en förutsättning för övergången till socialismen. Detta erbjuder återigen en bekräftelse på kontinuiteten mellan Marx och Trotskij, och den sammanfaller även med Lenins uppfattning att monopolkapitalismen var kapitalismen i historiskt förfall och i övergång till socialismen. Trotskij går så långt som att säga att det var skillnaden i denna grundläggande ekonomiska bas som bestämde Marx och Lenins skilda politiska liv. Under Lenins liv var produktivkrafterna och deras våldsamma motsättningar, kort sagt, tillräckligt utvecklade för att erbjuda möjligheten att leda en verklig socialistisk revolution, och detta var inte fallet för Marx: en djupgående skillnad som inte bara uppstod ur en skillnad i personlighet utan också ur en skillnad i epoker. Marxismen är givetvis inte en akademisk doktrin utan en hävstång för revolutionär handling; inte för inte skrev Marx: Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, det gäller att förändra den. Men under Marx livstid, under första internationalens era och sedan under andra internationalens tid, fanns det möjligheter för en arbetarklassens rörelse som helt och hållet och till slutet använde marxismen? Fick marxismen då ett verkligt förkroppsligande i handling? Nej det fick den inte. Hade Marx möjligheten och turen att vägleda tillämpningen av sin revolutionära teori på den avgörande historiska handlingen: proletariatets erövring av makten? Nej, det hade han inte. (43) Därför visade Trotskij under 1920-talet hur: Den ojämna och sammansatta utvecklingen var en nödvändig produkt av imperialismens utsugning av den halvkoloniala världen. Teorin var på djupet grundad i en analys av det ömsesidiga förhållandet mellan bas och överbyggnad. Världskapitalismens globala utveckling i imperialismens epok gav en tillräcklig grund för övergången till socialismen dess kris drev faktiskt på den. Den här analysen ställer tre sammanhängande frågor. För det första, är det alltså möjligt att förutsätta en lag om ojämn och sammansatt utveckling? Och, för det andra, om det är möjligt, hur hänger det ihop med de grundläggande mekanismerna i ackumulationsprocessen, dvs. skapandet av profit genom exploaterad arbetskraft? Är slutligen ojämnhet och sammansatthet en lag för mänsklig utveckling i allmänhet, eller en lag som specifikt hänger samman med kapitalismens seger? Den ojämna och sammansatta utvecklingen som lag Under den period som följde på hans fördrivning från Sovjetunionen, tog Trotskij itu med att skriva sin Ryska revolutionens historia. Han såg det som mycket viktigt att bevara en sanningsenlig redogörelse för händelserna i samband med angreppen på revolutionens kommunistiska arv från Stalin och ledarna för Kommunistiska Interntionalen. När han gjorde detta, återvände Trotskij till frågan om Rysslands särdrag. Detta verk utgör hans mest utvecklade beskrivning av teorin om den ojämna och sammansatta utvecklingen. Trotskij gjorde en betydelsefull distinktion mellan förkapitalistiska samhällen och den historiska dynamiken i kapitalismens införande och expansion. I förkapitalistiska samhällen var existensen av ojämnhet mellan dem den historiska processens mest allmängiltiga lag. (44) Naturligtvis fortskred dessa samhällen till ett stadium i vilket det fanns ömsesidig interaktion, handel, intellektuellt utbyte, m.m. Detta innebar att efterblivna länder kunde assimilera de materiella och intellektuella framsteg som gjorts av de utvecklade länderna. (45) Men eftersom denna process nödvändigtvis var begränsad fanns det fortfarande en tendens för vart och ett att gå framåt genom liknande stadier. Sådan interaktion var, vilket var avgörande, tillfällig i varje samhälles inre utveckling. Detta förändrades med kapitalismen, hävdade Trotskij: Kapitalismen innebär emellertid att dessa förhållanden övervinns. Den förbereder och förverkligar i viss mening allmängiltigheten och varaktigheten i människans utveckling. (46) Vi ser återigen Trotskij använda sig av Marx inställning till historisk utveckling och kapitalismens seger. Det senare betraktas speciellt som ett universellt system som fordrar ständig expansion (och en världsmarknad) och revolutionering av produktionen och uppträder därmed aggressivt för att absorbera tidigare produktionssätt och för att föra in mer föråldrade stater inom sitt ekonomiska och politiska kretslopp. Trotskij hävdar att detta leder till [d]en historiska efterblivenhetens privilegium som tillåter, eller snarare tvingar landet att anta det som finns tillgängligt och därigenom hoppa över en hel serie av mellanliggande stadier. (47) Han använder exemplen Tyskland och Förenta staterna för att visa hur stater som en gång släpade efter Storbritannien kan gå om. Formulerad på detta sätt förklarar lagen om ojämn och sammansatt utveckling två distinkta men sammanhängande fenomen: ett i vilket koloniala eller halvkoloniala stater genomgår en beroende form av industriell utveckling, och ett andra, som kan göra det möjligt att nya imperialistiska stater skapas genom rivalitet med äldre imperialistiska makter. Trotskij insisterar på att resultatet för varje given nation eller nationell härskarklass inte bestäms abstrakt utan beror av landets konkreta ekonomiska, kulturella och politiska möjligheter. (48) Lagen om den ojämna och sammansatta utvecklingen var för Trotskij baserad på en konkret analys av den samhälleliga totaliteten, dvs. hela uppsättningen av relationer mellan den ekonomiska basen och den politiska överbyggnaden i nationell och global skala. I sin slutliga formulering, klargör han detta: Ur ojämnhetens universella lag härrör sålunda en annan lag, som vi i brist på bättre kan kalla för lagen om den sammansatta utvecklingen med vilket vi avser sammanträngningen av olika stadier, en kombination av olika steg, en blandning av föråldrade och mer samtida former. (49) Enligt denna modell framställs den ojämna och sammansatta utvecklingen som en funktion av den kapitalistiska världsmarknaden. Detta förklarar samexistensen av stater på skilda nivåer av utveckling i ett vanligt förenat världssystem. I imperialismens epok skapar speciellt dominansen för monopol och finanskapital beroende i de koloniala och halvkoloniala staterna genom skapandet av små härskande klasser med ett intresse av att bevara im- 20