JACK ÅGREN. Straffrabatt för kronvittnen som riskerar hot om allvarliga repressalier NR 3

Transkript

1 JACK ÅGREN Straffrabatt för kronvittnen som riskerar hot om allvarliga repressalier NR 3

2

3 RÄTTSFALL 697 Straffrabatt för kronvittnen som riskerar hot om allvarliga repressalier 1. Inledning I BrB 29:5 uttrycks att rätten vid straffmätningen utöver brottets straffvärde i skälig omfattning ska beakta olika billighetshänsyn. 1 Bestämmelsens p. 3 anger som grund för lindring, om den tilltalade frivilligt angivit sig. Det är själva angivelsen som är det väsentliga och inte att gärningspersonen underlättar polisens arbete sedan han eller hon väl blivit upptäckt eller erkänner det som han eller hon är misstänkt för. 2 Viktigt att betona är att angivelsen endast tar sikte på information som avser egen brottslighet. Bestämmelsen ger således inget utrymme att i lindrande riktning uppmärksamma en person som lämnat uppgifter om andras brottslighet, s.k. kronvittne. Svensk rätt har intagit en mycket restriktiv hållning mot ett s.k. kronvittnessystem. En huvudregel kan uppfattas med innebörd att straffrabatt inte ska lämnas till den som berättar om andras brottslighet. Den tillämpande dörren är dock inte helt stängd. 3 I den mån uppgiftslämnande om andras brottslighet undantagsvis bör beaktas ska det ske med stöd av BrB 29:5 p BrB 29:5 p. 8 uttrycker som skäl för lindring, om någon annan omständighet föreligger som påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar. För att en omständighet ska omfattas av p. 8 krävs att den kan hänföras till gärningspersonens personliga situation eller ha inträffat efter brottet. Omständigheten i fråga ska också i princip vara likvärdig med och lika tungt vägande som de omständigheter som omtalas i paragrafens p Att billighetsskälen också kan påverka påföljdsvalet framgår av BrB 30:4 st. 1. Av BrB 29:6 framgår att förekomsten av billighetsskäl ytterst kan leda till påföljdseftergift. 2 Prop. 1987/88:120 s Prop. 1987:88:120 s Se bl.a. prop. 1987/88:120 s. 92 samt SOU 2005:117 s. 69 f. 5 Prop. 1987/88:120 s. 96. Utöver BrB 29:5 p. 3 ska enligt paragrafen beaktas, om den tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig kroppsskada (p. 1), om den tilltalade efter förmåga sökt förebygga eller avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet (p. 2), om den tilltalade förorsakas men genom att han på grund av brottet utvisas ur riket (p. 4), om den tilltalade till följd av brottet drabbats av eller om det finns grundad anledning anta att han kommer att drabbas av avskedande eller uppsägning från anställning eller av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning (p. 5), om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde (p. 6), samt om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks (p. 7).

4 698 RÄTTSFALL Även om ett införande av ett s.k. kronvittnessystem torde underlätta för polis och åklagare att avslöja och utreda brott, inte minst när fråga är om allvarlig organiserad brottslighet, har nackdelarna med ett sådant system bedömts väga över. I motiven betonas bl.a. det negativa i att uppmuntra ett beteende som innebär att skvallra på andra samt riskerna för att dominerande brottslingar genom lögner om andra individer som de inte har så mycket att frukta från försöker att skaffa sig fördelar. Utöver att bevisvärdet av de uppgifter som kronvittnet lämnar om andra kan ifrågasättas hävdas dessutom att det inte går att bortse från risken att polis eller åklagare kan frestas att gentemot angivaren ge sken av större fördelar än domstolen kan förväntas att ge. 6 I praxis har rabatt ansetts motiverad för uppgiftslämnande om andras brott i fall samarbetet med de rättutredande myndigheterna har bedömts att väsentligt komma att påverka angivarens personliga situation på så sätt att denne riskerar att drabbas av allvarliga repressalier. 7 Risken att drabbas av allvarliga repressalier har således ansetts utgöra en sådan undantagssituation som berättigar avsteg från huvudregeln. Domen som är föremål för mitt intresse, det s.k. bilsprängarmålet, behandlar just detta tema. 8 Prejudikatfrågan var huruvida en person som avslöjat sina medbrottslingar skulle erhålla straffrabatt. Högsta domstolen kom fram till att det förelåg en sådan undantagssituation som motiverade ett lägre straff med stöd av BrB 29:5 p. 8. Denna artikel avser inte att generellt behandla hur billighetsskälen i BrB 29:5 kan motiveras eller hur pass stora rabatter som kan komma i fråga vid tillämpning i ett enskilt fall. Syftet är i stället att utifrån de omständigheter som beskrivs i rättsfallet diskutera räckvidden för den uppställda huvudregeln om att inte belöna kronvittnen med straffrabatt. Kan man med stöd i domen alltjämt hävda huvudregeln eller har en urvattning skett på så sätt att bedömningen i stället bör uppfattas som mer relativ? Artikeln kommer att utmynna i ett antagande om att HD genom domen, möjligen i strid med vad som åsyftats, kan ha öppnat dörren (ytterligare) för att i lindrande riktning beakta uppgiftslämnande om andras brottslighet. Jag kommer nedan att inledningsvis utveckla problemställningen för att därefter redogöra för rättsfallet med betoning på HD:s lösning i prejudikatfrågan. Avslutningsvis kommer jag att ge en egen kommentar Se prop. 1987/88:129 s. 92, SOU 1986:14 s. 452 f. samt SOU 2005:117 s. 68 f. Se Högsta domstolens dom den 21 oktober 2009 i mål nr B , Hovrätten för Västra Sveriges dom den 16 november 2009 i mål nr B samt Göteborgs tingsrätts dom den 5 juli 1984 i mål nr B 518/84. Högsta domstolens dom den 21 oktober 2009 i mål nr B

5 RÄTTSFALL Problemställning Är det med anledning av HD:s dom alltjämt berättigat att hävda en huvudregel om att inte belöna kronvittnen med straffrabatt? Oavsett vilken principiell inställning man har till att belöna personer som tjallar på andra, så är det svårt att separera agerandet som sådant från de konsekvenser som kan tänkas bli följden. De eventuella konsekvenserna som kan följa står i ett så nära samband med angivelsen att de båda omständigheterna kan sägas bilda en enhet. Jag anser att bedömningen i det aktuella rättsfallet och det utrymme som lämnats i motiven åt att i vissa fall beakta uppgiftslämnande om annans brottslighet kan förstås utifrån ett sådant enhetstänkande. Vilka parametrar som är lämpliga att använda vid bedömningen av hotbilden torde variera och vara beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Till osäkerheten hör att det kan finnas goda skäl att inte alla detaljer omfattas av offentlig insyn. Det är uppenbart att uppgiftslämnande om annans brottslighet inte alltid är förenat med risker för den egna hälsan. Det kan finnas flera tänkbara orsaker till detta. Den som blir angiven kanske varken har vilja eller förmåga att hämnas angivaren, eller så är förhållandet mellan angivaren och den som blir angiven sådant att någon repressalierisk inte uppstår. Det kan naturligtvis finnas också andra skäl som ligger bakom avsaknaden av repressalierisk. Med stöd i det aktuella rättsfallet ter sig dock motsatsen som lika uppenbar. 9 Informationslämnande om annans brottslighet kan mycket väl generera en risk för allvarliga repressalier. Frågan är därför om det är berättigat att alltjämt hävda en huvudregel om att kronvittnen inte ska belönas med straffrabatt för sitt samarbete med de rättsutredande myndigheterna. 3. Rättsfallet 3.1 Omständigheterna i målet Under september 2006 utfördes två sprängattentat i Göteborg. Med två dagars mellanrum detonerade två handgranater som var placerade under två bilar. Inledningsvis anhölls presidenten för en MC-klubb som skäligen misstänkt för då- 9 Se också domen från Hovrätten för Västra Sveriges den 16 november 2009 i mål nr B samt domen från Göteborgs tingsrätt den 5 juli 1984 i mål nr B 518/84.

6 700 RÄTTSFALL den men bristen på bevis ledde till att förundersökningen lades ned. Förundersökningen återupptogs emellertid under 2008 efter att en person (DL) med anknytning till MC-klubben för polisen berättat om sin egen och andras inblandning i attentaten. Den information som DL lämnade utgjorde en bidragande faktor till att sammanlagt fem personer, inklusive uppgiftslämnaren själv, åtalades för bl.a. försök till mord, allmänfarlig ödeläggelse samt för anstiftan och försök därtill. Genom att berätta om attentaten uppdagades som domstolarna skriver: svårutredd och synnerligen allvarlig brottslighet. DL:s samarbete med de rättsutredande myndigheterna ansågs väsentligt ha påverkat och komma att påverka hans personliga situation. Han bedömdes att under överskådlig tid komma att leva under hot om allvarliga repressalier. Han uppgavs leva isolerad och han omfattades av polisens vittnesskyddsprogram. Han har tvingats byta bostad flera gånger och han har kunnat träffa sin familj endast vid några enstaka tillfällen. Varje gång han ska lämna sin bostad krävs det noggrann planering. Hans situation har krävt avlastningssamtal och psykoterapi och bedömningen är att han kommer att tvingas byta identitet och flytta utomlands. 3.2 Underinstanserna Göteborgs tingsrätt dömde DL för medhjälp till försök till mord och medhjälp till allmänfarlig ödeläggelse, grovt brott, till fängelse tre år. Som stöd för strafflindring angavs att DL frivilligt angett sig själv samt att han genom sina uppgifter bidragit till att klara upp svårutredd och synnerligen allvarlig brottslighet. Med tanke på att straffvärdet fastställdes till fängelse fyra år gavs en straffrabatt om 25 procent. 10 På grund av att DL, till skillnad från övriga tilltalade, endast överklagade påföljdsdelen saknades det förutsättningar för hovrätten att ompröva tingsrättens dom i skuldfrågan. Hovrätten bedömde emellertid straffvärdet betydligt högre än tingsrätten gjort (dock osäkert hur mycket mer) samtidigt som de följdverkningar som uppgiftslämnandet om medbrottslingarnas brottslighet fört med sig beaktades i större mån i förhållande till tingsrätten. Även hovrätten bestämde emellertid påföljden till fängelse tre år Se domen från Göteborgs tingsrätt den 14 januari 2009 i mål nr B Som jag tolkar det gav hovrätten en straffrabatt om i vart fall 50 procent eftersom det ansågs att det vid bedömningen av straffvärdet inte fanns anledning att frångå minimistraffet för grov allmänfarlig ödeläggelse, dvs. 6 år, se domen från Hovrätten för Västra Sverige den 2 april 2009 i mål nr B Också Riksåklagaren utgår från minimistraffet för grov allmänfarlig ödeläggelse vid beräknande av rabatten, se ÅM

7 RÄTTSFALL Högsta domstolen Efter att Högsta domstolen bedömt att förutsättningarna för att tillämpa BrB 29:5 p. 3 var uppfyllda avseende uppgiftslämnandet om DL:s egen brottslighet diskuteras huruvida också förhållandet att DL avslöjat sina medbrottslingar borde föranleda lindring. HD konstaterade, efter att ha hänvisat till motiven, att det finns ett snävt begränsat utrymme att undantagsvis beakta också denna omständighet med stöd av bestämmelsens p. 8, dock att det inte av motiven framgår under vilka förutsättningar det skulle kunna ske. HD anförde emellertid att det vid bedömningen finns anledning att ta hänsyn till de principiella invändningar som har anförts mot ett kronvittnessystem och att uppgiftslämnandet måste bedömas med största försiktighet inom ramen för en samlad bevisvärdering. HD betonade dessutom att det är karakteristiskt för ett utvecklat kronvittnessystem att de brottsbekämpande myndigheterna kan förmå en brottsling att avslöja medbrottslingar genom att utlova förmåner och att en sådan ordning är främmande för det svenska rättssystemet. Dessutom underströk HD att strafflindring som enbart motiveras av samhällets intresse av att brott utreds inte utgör billighetsskäl och är därför inte förenligt med BrB 29:5. Som en konklusion av det anförda framhöll HD att uppgiftslämnande som bidragit till att övriga tilltalade i målet kunnat lagföras och dömas inte i sig utgör skäl för strafflindring enligt BrB 29:5. Efter att ha argumenterat för att uppgiftslämnande om andras brott inte i sig ska leda till strafflindring konstaterade HD emellertid att omständigheterna i fallet är sådana att det föreligger en sådan undantagssituation som utgör skäl för ett lindrigare straff enligt BrB 29:5 p. 8. DL:s medverkan till utredningen av de medtilltalades brott har haft och kommer att få en väsentlig påverkan på hans personliga situation på så sätt att han under överskådlig tid kommer att leva under hot om allvarliga repressalier. Att [DL] under överskådlig tid kommer att leva under hot om allvarliga repressalier, vilket påtagligt inskränker hans möjligheter att leva ett normalt liv, har ett klart samband med att han har lämnat uppgifter om sina medbrottslingar. Det skulle vara obilligt om dessa allvarliga följder inte kunde räknas [DL] till godo vid påföljdsbestämningen. Det föreligger därmed en sådan undantagssituation som utgör skäl för ett lindrigare straff enligt 29 kap. 5 första stycket 8 brottsbalken. Slutsatsen blev att risken för repressalier (och den omständigheten att DL frivilligt angett sig) motiverade en avsevärd reducering av straffet. 12 Straffet bestämdes till fängelse tre år. Med tanke på att HD bedömde straffvärdet till sju år gavs en strafflindring om ca 57 procent. 12 Dessutom ansågs att viss hänsyn borde tas till att DL varit underkastad reseförbud.

8 702 RÄTTSFALL 4. Avslutande kommentar Domen kan sägas lämna klargörande besked i flera avseenden även om resultatet inte framstår som speciellt överraskande. I mycket bekräftas redan förhärskande ståndpunkter i gällande rätt. Bl.a. anger HD att BrB 29:5 inte får tas som gisslan för att efterkomma samhällets intresse av brottsbekämpning. Domen bidrar därmed till att renodla definitionen av billighet som en självständig faktor som inte ska sammanblandas med samhälleliga effektivitetsintressen. Domen frigör dessutom ytterligare bränsle i debatten mot att tilldela de brottsbekämpande myndigheterna alltför stort inflytande över den utredande processen genom betoningen på det för svenskt vidkommande alienerande synsättet att utlova förmåner till en förövare som avslöjar sina medbrottslingar. HD betonar vidare att uppgiftslämnande om andras brottslighet i sig inte utgör skäl för strafflindring vare sig med stöd av BrB 29:5 p. 3 eller p. 8, vilket måste anses poängtera en huvudregel om att gärningspersoner som avslöjar sina medbrottslingar inte bör belönas med straffrabatt för sitt samarbete med de brottsutredande myndigheterna. Med stöd i motivuttalanden uttrycker emellertid HD att det finns utrymme för undantag från denna huvudregel om det föreligger tungt vägande omständigheter som är likvärdiga de som uppräknas i BrB 29:5 p Så som jag tolkar domen är det bedömningen att angivaren under överskådlig tid kommer att leva under hot om allvarliga repressalier som utgör omständigheten som motiverar en tillämpning. Hotbilden har medfört att angivaren inte kan leva ett normalt liv. Denne har tvingats att isolera sig och bedömningen är att han måste byta identitet och flytta utomlands. Med beaktande av förutsättningarna i målet och HD:s bedömning av dessa är det svårt att rikta invändningar mot HD:s resonemang i denna del. Att det föreligger en risk för repressalier kan naturligtvis inte bestridas. Inte heller finns det skäl att ifrågasätta HD:s bedömning av kausalsambandet mellan uppgiftslämnande och risken för repressalier. 13 Jag finner dessutom goda skäl tala för att en risk för allvarliga repressalier utgör en sådan omständighet som bör omfattas av BrB 29:5. Det jag ifrågasätter är i stället om inte en risk för allvarliga repressalier vid uppgiftslämnande om andras brott, med stöd i de förutsättningar som beskrivs i fallet, snarare bör ses som en normalsituation i stället för en undantagssituation, vilket i så fall torde innebära att det är missvisande att tala om en huvudregel om att inte meddela straffrabatt till kronvittnen. I vart fall kan domen sägas ha bidragit till att huvudregeln (kraftigt) har urvattnats. 13 Därmed inte sagt att (hot om) hämndaktioner inte kan ske av annan anledning än att uppgiftslämnande skett om annans brottslighet eller att (hot om) hämndaktioner måste aktualiseras i samband med att information meddelas om andras brott.

9 RÄTTSFALL 703 Huruvida HD:s dom kommer att bidra till att fler personer som har begått grova brott i gemenskap med andra väljer att hoppa av en kriminell bana och i samband med avhoppet beslutar att ange (forna) medbrottslingar, med möjlig förhoppning om att erhålla strafflindring, återstår naturligtvis att se. Ett varningens finger bör dock höjas så att inte praxis otillbörligt utnyttjas av de brottsutredande myndigheterna för att bakvägen skapa ett system som HD genom domen säger sig ta avstånd ifrån. Jack Ågren Välkommen att kommentera detta bidrag på JT-forum på Juridisk Tidskrifts hemsida,