MARTIN BORGEKE. Förhållandet mellan dagsböter och penningböter NR 3

Transkript

1 MARTIN BORGEKE Förhållandet mellan dagsböter och penningböter NR 3

2

3 706 RÄTTSFALL Förhållandet mellan dagsböter och penningböter I artikeln diskuterar författaren hur man bör se på förhållandet mellan dagsböter och penningböter. Bakgrunden till artikeln är dels de strävanden som finns att effektivisera brottmålsprocessen, dels rättsfallet NJA 2010 s Författarens tes är att dagsböter visserligen i princip är en strängare påföljd än penningböter men att detta förhållande inte bör lägga hinder i vägen vare sig för en rimlig rättstillämpning eller för rationella lagföringsmetoder. 1. Inledning Frågan hur man bör se på förhållandet mellan dagsböter och penningböter är inte ny. När det gäller diskussionen kring problemet i modern tid kan hänvisas till Fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande Påföljd för brott (SOU 1986:13 15) och regeringens proposition 1990/91:68. Att det finns anledning att nu på nytt ta upp spörsmålet hänger samman med att det under senare år har förts en diskussion kring hur lagföringen av mindre allvarliga brott bör vara utformad. Denna diskussion har i sin tur sin grund i statsmakternas helt naturliga krav på en effektiv resursanvändning inom rättsväsendet. Saken ska ses mot bakgrund av den utveckling som har ägt rum på det straffprocessuella området och som innebär att lagföringen av mindre allvarlig brottslighet numera i mycket stor utsträckning sker i form av ordningsföreläggande, som utfärdas av Polisen, och genom strafföreläggande, som utfärdas av åklagare. NJA 2010 s. 555 belyser en sida av problematiken. Domen innebär att HD har tagit ställning för att det är möjligt för åklagaren att överklaga en dom på dagsböter och i högre instans yrka ett i kronor räknat strängare penningbotsstraff. I rättsfallet tar HD upp och analyserar vissa mera principiella spörsmål på området. En extra knorr i sammanhanget är att HD:s dom inte är enhällig. I denna artikel kommer först vissa mera grundläggande frågor kring bötesstraffet att tas upp. I samband därmed redovisas kort senare års diskussioner på området. Sedan sker en redogörelse för det aktuella rättsfallet från HD. Artikeln avslutas med synpunkter på rättsfallet i ljuset av de resonemang som numera förs om hur lagföringen kan effektiviseras.

4 RÄTTSFALL Något om bötesstraffets konstruktion Böter ska dömas ut i dagsböter eller penningböter. 1 Vid dagsböter bestäms straffet enligt två olika beräkningsgrunder. Först anges hur många dagsböter som gärningsmannen ska betala. Sedan anges beloppet för varje dagsbot. För ett brott gäller att antalet dagsböter ska vara lägst 30 och högst 150. Om gärningsmannen samtidigt ska lagföras för flera brott ska dagsböterna vara lägst 30 och högst 200. Hur många dagsböter som ska dömas ut är beroende av brottets svårhet och av de andra omständigheter som ska inverka på straffmätningen, t.ex. den tilltalades ålder. 2 Efter det att antalet dagsböter har beslutats ska beloppet av varje dagsbot bestämmas. Den tilltalades ekonomiska förhållanden blir då avgörande. Dagbotens belopp kan variera mellan 50 kr och kr. Ett dagsbotsstraff kan alltså som lägst uppgå till kr (30 x 50 kr) och som högst till kr (200 x kr). 3 Penningböter döms ut direkt i pengar mellan 200 kr och kr för ett brott. Rör det sig om flera brott är maximum kr. Hur högt ett penningbotsstraff ska vara i vissa fall framgår av anvisningar som Riksåklagaren har utfärdat. 4 Dagsböter är huvudformen av böter. Att dagsböter är den primära bötesformen betyder att om det inte anges något annat i en straffbestämmelse ska dagsböter dömas ut. I en hel del straffbestämmelser har det emellertid angetts att straffet ska vara penningböter. I så fall gäller det. Från denna ordning finns dock ett undantag. Penningböter ska, enligt 25 kap. 1 BrB, i det särskilda fallet dömas ut även för brott som normalt är dagsbotsbrott om det aktuella brottet bör föranleda lägre straff än 30 dagsböter. Härigenom kan man säga att lagstiftaren har tagit ställning för att penningböter rent allmänt är en lindrigare form av böter än dagsböter. Att så är fallet framgår för övrigt av att dagsböter kan dömas ut på avsevärt högre belopp än penningböter. 1 Från normerade böter bortses i detta sammanhang. Från regeln om jämkning av dagsbotens belopp i 25 kap. 2 BrB bortses för övrigt också. 2 Hur antalet dagsböter ska påverkas av den tilltalades ålder är föremål för viss osäkerhet. Riksåklagaren har tidigare gett ut anvisningar för åklagarna att tillämpas i samband med utfärdande av strafföreläggande (RÅ PM 2004:1). Dessa har dock underkänts av HD i NJA 2005 s En annan modell för ungdomsreduktion av böter har lanserats i Borgeke, Att bestämma påföljd för brott (2008) s. 202 ff. 3 Här ser vi att brottets svårhet inte alls får samma genomslag på straffet, räknat i reda pengar, som den tilltalades ekonomiska förhållanden. 4 Se SFS 1999:178.

5 708 RÄTTSFALL 3. Senare års diskussion kring böter som straff Frågan om bötesstraffets konstruktion togs upp av Fängelsestraffkommittén i dess huvudbetänkande Påföljd för brott (SOU 1986:13 15). Kommittén hade åsikten att böter är en form av straff som borde få ett utökat användningsområde på de övriga påföljdernas bekostnad. Särskilt menade kommittén att det skulle vara en stor fördel om man kunde ersätta vissa fängelsestraff med böter. 5 En fråga som bekymrade Fängelsestraffkommittén var emellertid att dagsböter, som i allmänhet är reserverat för brott av allvarligare beskaffenhet, i en del situationer kunde resultera i en lägre bötessumma än penningböter, som används i huvudsak för brott av ordnings- och förseelsekaraktär. Kommittén menade att systemet borde vara utformat så att penningböter i princip alltid skulle resultera i ett lägre bötesstraff än dagsböter och dagsböter därmed i ett högre bötesstraff än penningböter. Det förslag som kommittén lade fram innebar att det i samband med att dagböter bestämdes skulle, som en sorts grundplåt, alltid dömas ut ett belopp om 500 kr. I och med att kommitténs förslag var att antalet dagsböter skulle vara lägst 25 och dagsbotens belopp lägst 20 kr skulle ett dagsbotsstraff inte kunna understiga kr (500 kr + 25 x 20 kr). Samtidigt skulle bötesmaximum för penningböter, om det rörde sig om ett brott, vara just kr. Förslaget får sägas vara ganska elegant, men det mötte kritik av remissinstanserna som bl.a. menade att det var onödigt komplicerat med ett grundbelopp som alltid skulle dömas ut och att en sådan modell också skulle medföra merarbete i den dömande verksamheten. 6 Det förkastades också av regeringen. I stället satsade regeringen på en höjning av minimiantalet dagsböter till 30 och en höjning av lägsta dagsbot till 30 kr. Därmed uppnådde man att lägsta dagsbotsstraff blev 900 kr (30 x 30 kr). Samtidigt förstärkte man emellertid problemen med förhållandet mellan dagsböter och penningböter genom att man höjde högsta penningbot för ett brott till kr och för flera brott till kr. I propositionen 7 konstaterade justitieministern helt riktigt att den nya lagstiftningen inte skulle innebära att dagsbotsstraffet beloppsmässigt alltid skulle överstiga den högsta penningboten. Hon hänvisade emellertid helt kort till att det vid remissbehandlingen hade framkommit att det skulle vara svårt att uppnå ett sådant resultat utan att andra och svårare olägenheter uppkommer Det bör nämnas att lagstiftaren har intagit ståndpunkten att i vart fall högre böter inte är ett lämpligt straff för ungdomar; se prop. 2005/06:165 bl.a. s. 47 f. Invändningarna kan knappast sägas vara särskilt tungt vägande. När dagsbotsbeloppet ska bestämmas görs det en hel del beräkningar som bl.a. innebär att man lägger till eller drar ifrån vissa belopp. Att det skulle vara något merarbete att tala om att alltid som en grundplåt döma ut 500 kr framstår faktiskt som nonsens. Prop. 1990/91:68 s. 111.

6 RÄTTSFALL 709 Som en följd av propositionen 2005/06:122 höjdes bötesbeloppen från och med den 1 oktober 2006 till de nuvarande nivåerna. Främst ansågs det vid lagstiftningstillfället finnas behov av högre penningböter. Lagändringen får sägas ha förhållit sig relativt neutral till den här diskuterade frågan om förhållandet mellan penningböter och dagsböter. I och för sig diskuterades den kort i propositionen. 8 Och för att motverka en alltför påtaglig obalans mellan bötesformerna höjdes den lägsta dagsboten från 30 till 50 kr. En annan fråga som har diskuterats från gång till annan är den om möjligheten att med penningböter lagföra den som har gjort sig skyldig till snatteri i form av butikstillgrepp. För närvarande är ju detta inte möjligt annat än om brottet är sådant att det bör föranleda lägre straff än 30 dagsböter. I den tidigare propositionen tog justitieministern upp frågan. 9 Hon konstaterade emellertid att en sådan ordning medför problem av olika slag och att Justitieutskottet flera gånger avslagit motioner med den inriktningen. Samtidigt konstaterade hon dock att frågan skulle övervägas i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Anledningen till att frågan om en utvidgning av tillämpningsområdet för penningböter har diskuterats är att den har samband med vilka metoder för lagföring som kan användas. Om det är så att det på ett brott ska följa penningböter finns det möjlighet för Polisen att utfärda ordningsföreläggande. Godtar den misstänkte föreläggandet gäller detta som en lagakraftägande dom. Lagföring genom ordningsföreläggande är mycket effektivt. Kostnaderna för rättsväsendet är förhållandevis mycket små samtidigt som systemet är snabbt och smidigt. Rättssäkerheten garanteras av att den misstänkte självklart har rätt att få saken prövad av domstol om han eller hon vill det. I så fall är det enda som behöver ske att föreläggandet inte godkänns. Det senaste tillskottet till diskussionen kring förhållandet mellan penningböter och dagsböter finns i en redovisning av ett regeringsuppdrag som år 2009 lämnades till Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket. Skriften heter Ökad effektivitet och förbättrad samverkan vid handläggning av mängdbrott. I redovisningen argumenterar de tre myndigheterna bl.a. för att frågan om straffskalornas utseende vid bötesbrott bör ses över. Tanken är att om exempelvis snatteri och vissa andra mindre allvarliga men frekventa brott skulle kunna straffas med penningböter, som utfärdades genom ordningsföreläggande, skulle en avsevärd rationaliseringseffekt kunna uppnås. Till redovisningen fogas som bilaga 2 en promemoria, skriven av författaren till denna uppsats, med titeln Rationella lagföringsmetoder och effektivt utnyttjande av rättsväsendets resurser. I denna argumenteras bl.a. för en ökad användning av ordningsföreläggande. Det kan tilläggas att frågan har diskuterats även inom Beredningen för rättsväsendets utveckling Se prop. 2005/06:122 s. 10. Prop. 1990/91:68 s. 112 f. Se Snabbare lagföring 3 Snatteribrott (SOU 2002:44).

7 710 RÄTTSFALL 4. Högsta domstolens dom Det aktuella målet avsåg ett åtal för hastighetsförseelse och ett par andra brott med anknytning till trafiken. För alla brotten gällde penningböter som straff. Den åtalade, P, frikändes vid tingsrätten med motiveringen att det inte var klarlagt att det var han som hade fört det aktuella fordonet. Målet överklagades av åklagaren till hovrätten, som fällde P till ansvar. Hovrätten bestämde, som det får förstås på grund av ett uppenbart förbiseende, påföljden till 50 dagsböter på vardera 50 kr. Riksåklagaren överklagade då hovrättsdomen till HD. HD meddelade prövningstillstånd, gissningsvis med stöd av 54 kap st. 2 p. RB. Hovrättens dom var ju uppenbart felaktig. I hovrätten hade P alltså dömts till sammanlagt kr i böter (dagsböter 50 x 50 kr). Riksåklagarens yrkande var att straffet skulle bestämmas till penningböter kr. Det problem som då uppstod var om det är möjligt, med hänsyn till förbudet mot reformatio in pejus, att bifalla ett yrkande av detta slag fullt ut. Ett yrkande om att dagsböter ska ersättas av penningböter innebär ju att en påföljd som är lindrigare till sin typ ska ådömas. Då kan det finnas skäl att se Riksåklagarens överklagande såsom ett överklagande till den tilltalades förmån. Och i så fall får, enligt regeln i 51 kap. 25 RB, rätten inte döma till en påföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade. Vid den bedömningen, dvs. vid avgörandet av vilken påföljd som är mest ingripande, bör det totala bötesbeloppet vara avgörande. Resultatet av ett sådant resonemang, som HD:s minoritet faktiskt stannade för, skulle bli att HD inte skulle ha någon annan möjlighet än att ändra straffet till penningböter kr. Nu blev resultatet av HD:s prövning ett annat. HD:s majoritet tog sikte på att riksåklagarens yrkande innebar att P skulle påföras ett högre bötesbelopp. I och med detta ansåg HD, trots att penningböter i princip är en lindrigare påföljd än dagsböter, att riksåklagarens överklagande inte var gjort till den tilltalades förmån. Därmed fanns det inte något hinder mot att bifalla riksåklagarens yrkande, som enligt HD till beloppet överensstämde med riksåklagarens egna anvisningar för hur bötesbeloppet skulle beräknas. 5. Kommentarer till HD:s dom I sak kan jag inte se annat än att prövningen i HD fick en rimlig utgång. Det är en aning svårt att få minoritetens resonemang att gå ihop. Det innebär ju att man vid bedömningen av vilken av påföljderna den av hovrätten felaktigt utdömda eller den av riksåklagaren riktigt yrkade som är svårare eller mer ingripande

8 RÄTTSFALL 711 samtidigt intar två oförenliga ståndpunkter. Först konstaterar man att penningböter, oavsett beloppet, är en lindrigare påföljd än dagsböter. I nästa andetag säger man att bötesbeloppets storlek har betydelse för om förbudet mot reformatio pejus slår till. För mig framstår det resonemanget som inte fullt logiskt. Däremot är det betydligt lättare att begripa majoritetens resonemang. Som jag förstår det utgår man från uppfattningen att det avgörande vid bedömningen av vad som är en svårare eller mer ingripande påföljd är bötesbeloppets storlek. Därmed är det klart att riksåklagaren inte har överklagat till den tilltalades förmån. Något hinder mot att bifalla det i sig riktiga yrkandet har därmed inte förelegat. 6. Hur bör vi se på förhållandet mellan olika bötesformer? Det torde vara en allmän uppfattning att både penningböter och dagsböter har sin plats i det svenska påföljdssystemet. Det är naturligtvis också så att dagsböter, som en generell iakttagelse, är ett strängare straff än penningböter och att dagsböter därmed, åtminstone typiskt sett, ska användas vid de brott som är av något allvarligare slag. Men samtidigt är det viktigt att systemet för lagföring är effektivt och att rättsväsendets resurser utnyttjas på det mest ändamålsenliga sättet. Och penningböter är en bötesform som är smidigare att tillämpa än dagsböter. Strävar man efter en ökad effektivitet vid lagföringen finns det därmed anledning att verka för att det ska bli möjligt att i fler fall än för närvarande tillämpa penningböter. En sådan utveckling kan åstadkommas på olika sätt. En modell är självklart att man i straffskalorna i vissa fall går över från dagsböter till penningböter. Nu kan det sägas att effektivitetsskäl inte hör hemma i diskussionen om vilka straffskalor som ska gälla. I stället ska de olika brottens abstrakta straffvärden vara avgörande. Men den överlappning som finns mellan bötesformerna öppnar faktiskt för en förändring i den angivna riktningen i vissa fall. Samtidigt finns det anledning för oss att begrunda om vi i dag har en fördelning mellan penningböter och dagsböter i straffskalorna för brotten som i alla delar utgör en riktig avvägning av de olika brottens abstrakta straffvärden. Vi bör alltså av mer än ett skäl vara beredda att ompröva fördelningen mellan penningböter och dagsböter vid de olika brotten. I linje med detta ligger att, som HD:s majoritet har gjort i det redovisade rättsfallet, tona ned artskillnaden mellan de olika bötesformerna och mera fokusera på vilka bötesbelopp i reda pengar som de innebär i skilda fall. Lagstiftaren har ju hittills inte ansett det vara särskilt viktigt att hålla en klar gräns mellan penningböter och dagsböter i detta avseende och mycket tyder på att det är en klok

9 712 RÄTTSFALL linje. Detta gäller även om Fängelsestraffkommitténs förslag, som sagt, var elegant. 11 Martin Borgeke Välkommen att kommentera detta bidrag på JT-forum på Juridisk Tidskrifts hemsida, 11 Författaren var, när förslaget lades fram, biträdande sekreterare i Fängelsestraffkommittén.