GL./. riksåklagaren ang. grovt tullbrott

Transkript

1 SVARSSKRIVELSE Sida 1 (11) Ert datum Er beteckning Chefsåklagaren Lars Persson B Rotel 18 Högsta domstolen Box STOCKHOLM GL./. riksåklagaren ang. grovt tullbrott (Hovrätten för Västra Sverige, dom , mål B och ) Högsta domstolen har förelagt riksåklagaren att avge svarsskrivelse i målet. Jag vill anföra följande. Inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte finns skäl att meddela prövningstillstånd i målet. Bakgrund Åtalet GL åtalades, tillsammans med andra gärningsmän, för grovt tullbrott enligt följande gärningsbeskrivning. GL har tillsammans och i samförstånd med andra personer planerat och beslutat att till Sverige införa en stor mängd cigaretter. GL har i februari 2013 med avsikt att fullfölja denna plan överenskommit med personer i Polen att cigaretterna skulle transporteras till Helsingborg. I samband med att cigaretterna den 11 februari 2013 infördes till Sverige från Polen har GL tillsammans och i samförstånd med MI och DM uppsåtligen underlåtit att anmäla cirka cigaretter till tullbehandling, vilket gett upphov till fara för att tull, skatt och andra avgifter till ett sammanlagt belopp om cirka kronor undandras det allmänna. Den 11 februari 2013 har RM, IK och MO på uppdrag av GL uppsåtligen mottagit, transporterat och låtit förvara cigaretterna i en lokal i Helsingborg. Gärningarna är att bedöma som grova brott då de ingått som ett led i en systematisk brottslighet och avsett en vara där tull, skatt och avgifter till ett betydande belopp har undandragits det allmänna. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C, 3 tr registrator@aklagare.se Telefax Webbadress

2 SVARSSKRIVELSE Sida 2 (11) Tingsrättens dom Tingsrätten dömde GL för grovt tullbrott till ett års fängelse. Samtidigt förordnades, avseende ett tidigare utdömt fängelsestraff, att villkorligt medgiven frihet till en tid av två år skulle förverkas. Enligt tingsrätten har, genom de i målet avlyssnade telefonsamtalen, framkommit att de tilltalade olovligen fört in cigaretter till Sverige. Tingsrätten har funnit att den som tagit stor del i planeringen och varit drivande i samtalen är GL. Åtalet mot honom har ansetts styrkt och ska enligt tingsrätten bedömas på det sätt och av de skäl som åklagaren angett. När det gäller påföljden noterar tingsrätten att GL senast dömdes den 31 mars 2008 för grovt narkotikabrott till tio års fängelse och att han frigavs villkorligt den 15 november 2012 med en återstående strafftid om tre år och fyra månader. Vidare uttalas följande. De aktuella brotten har varit en del av en systematisk brottslighet på sätt åklagaren gjort gällande. Brotten har ett relativt högt straffvärde och är av sådan art att fängelse bör väljas om inte särskilda skäl föreligger. Med hänsyn härtill och att det rör sig om snart återfall av GL, att MI är hemmahörande i Polen samt att RM återfallit i brott samt nyligen dömts av annan domstol saknas förutsättningar att bestämma annan påföljd än fängelse för envar av de tilltalade. Straffens längd ska bestämmas på sätt framgår av domsluten. Hovrättens dom Efter att GL överklagat fastställde hovrätten tingsrättens domslut. Hovrätten fann inte skäl att frångå tingsrättens bedömning i fråga om skuld beträffande åtalet för tullbrott mot GL. Enligt hovrätten har gärningarna ingått som ett led i en systematisk brottslighet. Vidare har tull, skatt och avgifter till ett betydande belopp undandragits det allmänna. Antalet cigaretter som införts anses ha väl överstigit det antal som normalt brukar leda till att brottet bedöms som grovt. GL döms därför för grovt tullbrott. Vad gäller straffmätning och påföljdsval ansåg hovrätten att det saknades skäl att frångå tingsrättens bedömning. Hovrätten fortsätter enligt följande. När det gäller förverkande av villkorligt medgiven frihet för GL konstaterar hovrätten att GL kort tid efter villkorlig frigivning återfallit i allvarlig brottslighet. Ett förverkande i enlighet med vad tingsrätten beslutat om kan därför inte anses oskäligt. Den tidigare hovrättsdomen Hovrätten för Skåne och Blekinge dömde den 31 mars 2008 GL för grovt narkotikabrott till tio års fängelse. GL dömdes för att ha medverkat i en brottsplan som gick ut på ett större parti narkotika skulle förvärvas i överlåtelsesyfte eller anskaffas i Nederländerna och därefter transporteras till Sverige. GL hade i

3 SVARSSKRIVELSE Sida 3 (11) Nederländerna hanterat narkotikapartiet i avsikt transportera det till Sverige (hovrättens mål ). Överklagandet till Högsta domstolen GL yrkar att Högsta domstolen ska undanröja hovrättens dom i den del den avser förverkande av villkorligt medgiven frihet, alternativt att Högsta domstolen nedsätter förverkandet så att det i vart fall inte överstiger ett år, dvs. straffets längd. GL hävdar att hovrätten tagit hänsyn till att han återfallit i brott, eftersom han dömts till ett längre straff de två medtilltalade MI och IK. Det är därför inte proportionerligt att också förverka två år av den villkorligt medgivna friheten. Den tidigare domen mot GL avsåg grovt narkotikabrott. Han har nu dömts för grovt tullbrott. GL hävdar, med hänvisning till NJA 1991 s. 498, att förverkande inte bör ske eftersom dessa brott inte är likartade. Dessutom är det nu aktuella brottet lindrigare än det tidigare. Vad gäller frågan om prövningstillstånd anser GL att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen prövar frågan om förverkande av den villkorligt medgivna friheten. Frågan bör prövas dels från proportionalitetssynpunkt, dels om det är skäligt att förverka dubbelt så lång tid som det nu utdömda fängelsestraffet avser. Grunder Den rättsliga regleringen Bestämmelserna Enligt 34 kap. 1 första stycket 2 brottsbalken kan rätten när någon dömts till fängelse och begått ett nytt brott efter domen men innan påföljden till fullo verkställts döma särskilt till påföljd för det nya brottet. Av 34 kap. 4 första stycket brottsbalken framgår att om 1 2 tillämpas i fråga om någon som villkorligt frigivits från fängelse, ska, om brottet begåtts under prövotiden, den villkorligt medgivna friheten eller en del av denna förklaras förverkad om inte särskilda skäl talar mot det. Enligt bestämmelsens andra stycke kan rätten såsom särskilda skäl för att inte förverka eller för att förverka endast en del av villkorligt medgiven frihet beakta (1) om den nya brottsligheten i förhållande till den tidigare är av lindrig beskaffenhet, (2) om lång tid har förflutit mellan brotten, eller (3) om ett förverkande annars skulle framstå som oskäligt. Förarbetsuttalanden Vid 1988 års påföljdsreform reglerades utförligare än tidigare vilken inverkan tidigare brottslighet skulle ha vid påföljdsbestämningen. Frågan om vilka hänsyn som skulle vara vägledande vid beslut om förverkande av villkorligt med-

4 SVARSSKRIVELSE Sida 4 (11) given frihet reglerades genom att en ny bestämmelse infördes i 34 kap. 4 andra stycket brottsbalken. I bestämmelsen angavs att vid bedömningen av förverkandefrågan skulle beaktas om den tidigare och den nya brottsligheten var likartade, om brottsligheten i båda fallen var allvarlig samt om den nya brottsligheten var svårare eller lindrigare än den tidigare. I propositionen till bestämmelsen uttalades att den endast innehöll exempel på omständigheter som skulle beaktas vid bedömningen av förverkandefrågan. Även om de var de viktigaste omständigheterna i sammanhanget framhölls att det inte var uteslutet att även andra synpunkter kunde komma i fråga. Vidare angavs att kravet på att brottsligheten skulle vara likartad inte skulle ställas alltför högt. Olika former av vinningskriminalitet fick normalt anses vara likartade även om tillvägagångssättet och den juridiska rubriceringen skiljer sig åt. Detsamma angavs gälla olika former av brott som innefattat våld mot person (se prop. 1987/88:120 s. 110). Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1999 ändrades 34 kap 4 första stycket brottsbalken på så sätt att en presumtion infördes för att villkorligt medgiven frihet ska förklaras förverkad om den dömde återfaller i brott under prövotiden. I paragrafens andra stycke anges att rätten som särskilda skäl för att helt eller delvis underlåta förverkande får beakta om den nya brottsligheten i förhållande till den tidigare är av lindrig beskaffenhet, om lång tid förflutit sedan den tidigare brottsligheten eller om ett förverkande annars skulle framstå som oskäligt. I propositionen till lagändringarna uttalade regeringen att departementschefen i förarbetena till 1988 års påföljdsreform uttalat att hon såg det som naturligt att förverkande sker vid ny brottslighet. Hon hade därvid påmint om att förverkande i princip är en reaktion på att någon brutit mot de villkor som är förenade med den villkorliga frigivningen och egentligen avser ändrade verkställighetsvillkor beträffande den första domen. Enligt hennes uppfattning fanns det mot denna bakgrund mindre anledning att vara restriktiv beträffande förverkande än när det gäller en skärpt straffmätning vid återfall. I 1998 års lagstiftningsärende framhöll regeringen att den då gällande lagstiftningen var otydlig beträffande vilken grundinställning som gällde för att utnyttja förverkandemöjligheten. Med anledning därav kom en uttrycklig presumtion för förverkande att införas i lagtexten. Vidare uttalades följande (se prop. 1997/98:96 s. 138 f.). Som särskilt skäl för att underlåta förverkande eller att förverka endast en del av reststraffet bör, liksom tidigare, brottets svårhet och tidsaspekten beaktas. Om den nya brottsligheten är av lindrig beskaffenhet eller om lång tid förflutit mellan brotten bör detta kunna leda till att förverkande underlåts eller att endast delförverkande sker. Naturligtvis bör även den tid som förflutit sedan den tidigare domen eller den villkorliga frigivningen kunna beaktas. Genom den förlängning av prövotiden vid långa fängelsestraff som nu föreslagits får denna omständighet

5 SVARSSKRIVELSE Sida 5 (11) ökad betydelse. Vid återfall i slutet av en lång prövotid kan således finnas skäl att underlåta att förverka, i vart fall en del av den villkorligt medgivna friheten. Vidare föreslås att det, som särskilda skäl för att underlåta förverkande eller förverka endast en del av den villkorligt medgivna friheten, skall kunna beaktas om ett förverkande skulle framstå som oskäligt. Vid bedömningen av om förverkandet framstår som oskäligt bör bl.a. sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 kunna beaktas. Vidare bör bl.a. kunna beaktas om brotten framstår som så olikartade och väsensskilda att ett förverkande inte ter sig som rimligt. Liksom tidigare bör gälla att de i lagrummet angivna omständigheterna utgör exempel på vad som kan beaktas och att det även i fortsättningen bör kunna komma i fråga att beakta andra synpunkter. Syftet är att det vid en samlad skälighetsbedömning skall vara möjligt att underlåta förverkande eller att endast förverka en del av reststraffet. Praxis och doktrin Martin Borgeke konstaterar att den tilltalades tidigare brottslighet i första hand ska påverka påföljdsvalet. Vidare följer av 29 kap. 4 första stycket brottsbalken att om verkan av tidigare brottslighet inte kan hanteras genom påföljdsvalet, ska förverkande av villkorligt medgiven frihet ske i första hand, dvs. innan rätten överväger om det fängelsestraff, som den står i begrepp att döma ut, ska skärpas med hänvisning till den tidigare brottsligheten. Borgeke uttalar vidare att det faktum att det råder en presumtion för förverkande av villkorligt medgiven frihet innebär, att hela reststraffet normalt ska förklaras förverkat och att rätten måste kunna anföra skäl för att endast delförverka eller för att underlåta förverkandeförklaring (se Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl., s. 283 och 489 f.). Beträffande de skäl som enligt 34 kap 4 andra stycket brottsbalken kan ligga till grund för ett beslut att endast delförverka eller att inte förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad alls, uttalar Borgeke att rätten ska jämföra den tidigare brottsligheten med den nya och inta en restriktivare attityd till förverkande om den nya brottsligheten är lindrigare. Enligt Borgeke kan från allmänna utgångspunkter sägas att om den nya brottslighetens straffvärde är så högt, att det motsvarar fängelse i minst sex månader, spelar det inte så stor roll om den är lindrigare än den tidigare brottsligheten. Lagstiftningen torde nämligen i huvudsak ta sikte på de fallen då den frigivne tidigare har dömts för tämligen allvarlig brottslighet och under prövotiden begår brott som framstår som, om än inte bagatellartade, så relativt lindriga. Och motsvarar straffvärdet fängelse i sex månader eller mer kan man knappast tala om lindrig brottslighet (a.a., s. 494). När det gäller tidsförhållandena konstaterar Borgeke att lagtexten fokuserar på den tid som har förflutit mellan brotten. Men också tiden mellan å ena sidan den tidigare domen och den villkorliga frigivningen och å andra sidan de nya brotten bör beaktas. En faktor som har betydelse i sammanhanget är självfallet längden av det tidigare straffet. Betydelsen av att det har gått lång tid reduceras

6 SVARSSKRIVELSE Sida 6 (11) naturligtvis om den tilltalade under den största delen av den tid som förflutit har undergått fängelsestraff och varit frihetsberövad på grund härav. För att en längre prövotid än ett år ska gälla krävs att det straff, som den dömde har undergått, har överstigit fängelse tre år. Vid mycket allvarlig brottslighet kan prövotiden bli avsevärd. Begås den nya brottsligheten i slutet av en sådan prövotid kan det inte sällan finnas skäl att underlåta förverkande eller att endast delförverka (a.a., s. 495). Borgeke uttalar vidare att vid bedömningen av om förverkande framstår som oskäligt ska bl.a. billighetsskälen i 29 kap. 5 brottsbalken vägas in. Vidare ska kunna beaktas om brotten framstår som så olikartade och väsensskilda att ett förverkande inte ter sig som rimligt. När det gäller frågan, i vilka fall brotten är så olikartade och väsensskilda att ett förverkande inte ter sig som rimligt uttalas att man närmast får se lagtexten som en ventil, som ger domstolen möjlighet att komma till ett rimligt resultat. Högsta domstolen har i NJA 1992 s. 320 uttalat sig på ett sätt som får tolkas på det viset, att frågan om en viss senare brottslighet är likartad tidigare brottslighet inte bör avgöras endast av brottsrubriceringen utan av vad brottet mera i detalj har avsett (a.a., s. 495 f.). Borgeke uttalar vidare följande (a.a., s. 498). Tidigare har det, domare och domare emellan, sagts, att domstolen inte bör förklara en längre strafftid förverkad än den strafftid som domstolen bestämmer för den nya brottsligheten. En sådan tumregel kan det emellertid inte vara riktigt att tillämpa. Eftersom det finns särskilda av lagstiftaren angivna omständigheter som ska beaktas vid förverkandebeslutet är det dessa som bör ligga till grund för beslutet i förverkandefrågan. Därvid kan det många gånger vara så, att återfallet i brottslighet under prövotiden är så flagrant att helt förverkande enligt huvudregeln bör ske trots att den nya brottsligheten har ett förhållandevis lågt straffvärde. Det ska emellertid inte förnekas att det förhållandet, att rätten vid förverkandebeslutet ska ta hänsyn till om den nya brottsligheten i förhållande till den tidigare är av lindrig beskaffenhet, och således föranleder ett kortare fängelsestraff, typiskt sett leder till att även förverkandet blir kortare. Det kan också finnas en poäng i att låta verkan av tidigare brottslighet, om inte skälen däremot är starka, betyda mindre för det samlade resultatet än vad den nya brottsligheten gör. Det kan tilläggas att HD hade frågan om delförverkande uppe till behandling också i det tidigare nämnda rättsfallet NJA 1992 s Av ett reststraff på ett år en månad femton dagar förklarade HD åtta månader förverkade. Straffet för den nya brottsligheten bestämdes till fängelse tre månader. Som skäl för förverkande pekade HD särskilt på att det rörde sig om snabba återfall och att den tilltalade upprepade gånger misskött villkorligt medgiven frihet. I NJA 1991 s.498 var frågan bl.a. om villkorligt medgiven frihet skulle förverkas helt eller till viss del. Den tilltalade i målet hade tidigare dömts för grovt narkotikabrott och olaga vapeninnehav till fängelse två år och sex månader. Han dömdes senare för narkotikainnehav och grov olovlig körning till åtta må-

7 SVARSSKRIVELSE Sida 7 (11) naders fängelse. Samtidigt förklarades villkorligt medgiven frihet delvis förverkad. Från detta straff frigavs han villkorligt med en återstående strafftid av åtta månader. I målet dömdes mannen för olaga vapeninnehav till fyra månaders fängelse. Brottet hade begåtts ett par månader efter den villkorligt medgivna frigivningen. Enligt Högsta domstolen kunde den tidigare och den nya brottsligheten inte anses likartade. Vidare förskyllde den nya brottsligheten ett avsevärt lägre straff än det som tidigare hade dömts ut. Av den villkorligt medgivna friheten skulle därför endast fyra månader förklaras förverkade. I sammanhanget bör anmärkas att avgörandet ligger i tiden innan det infördes en presumtion för förverkande. Min inställning Som framgått i det föregående finns en presumtion för att villkorligt medgiven frihet ska förklaras förverkad om den dömde återfaller i brott under prövotiden. Endast om rätten finner att återfallet inte får tillräcklig effekt genom förverkandet får fängelsestraffet skärpas. GL hävdar att hovrätten tagit hänsyn till att han återfallit i brott, eftersom han dömts till ett längre straff de två medtilltalade MI och IK. Han anser att det därför inte är proportionerligt att därutöver förverka två år av den villkorligt medgivna friheten. Hovrätten har anslutit sig till tingsrättens mycket kortfattade motivering i påföljdsdelen. Tingsrättens motivering återfinns i ett enda stycke, vilket innefattar såväl påföljdsval som straffmätning avseende samtliga tilltalade. Enligt domstolarna har brotten ett relativt högt straffvärde och är av sådan art att fängelse bör väljas om inte särskilda skäl föreligger. Med hänsyn härtill och att det, när det gäller GL, rör sig om ett snart återfall, saknas det förutsättningar att bestämma annan påföljd än fängelse. GLs tidigare brottslighet beaktas således vid valet av påföljd. Jag vill dock påstå att fängelse hade valts som påföljd även utan återfallet. Brottets straffvärde och art räcker som skäl för detta. Vad gäller frågan om straffmätning konstaterar tingsrätten endast att fängelsestraffens längd ska bestämmas på sätt som framgår av domsluten. Även om det inte uttryckligen framgår av domskälen finns det enligt min mening ingen anledning att tro att domstolarna vid bestämmandet av hur långt fängelsestraff GL ska dömas till har beaktat hans tidigare brottslighet. Anledningen till att GL döms till ett längre straff än MI och IK torde stå att finna i att han är den av de medverkande som varit mest delaktig i planeringen och genomförandet av brottet. Enligt åklagarens gärningsbeskrivning är det han som, tillsammans och i samförstånd med andra personer, planerat och beslutat att till Sverige införa en stor mängd cigaretter och som med avsikt att fullfölja planen överenskommit med personer i Polen att cigaretterna skulle transporteras till Helsingborg. I tingsrättens domskäl uttalas, utifrån de avlyssnade tele-

8 SVARSSKRIVELSE Sida 8 (11) fonsamtalen, att den som tagit stor del i planeringen och varit den aktiva och drivande i samtalen varit GL. GL och MI har dömts för grovt tullbrott. Domen mot IK avser däremot grov olovlig befattning med smuggelgods. I motsats till GL och MI har IK inte åtalats och dömts för att ha underlåtit att anmäla de cigaretterna till tullbehandling, vilket rimligen bör ha inverkat på bedömningen av straffvärdet. Vad gäller MI kan konstateras att tingsrätten beslutade att han skulle utvisas ur riket. Även om det inte uttryckligen framgår av domen torde tingsrätten ha beaktat detta förhållande vid straffmätningen. Hovrätten upphäver tingsrättens beslut om utvisning. I domskälen uttalar hovrätten att med hänsyn till att MI varit häktad i målet och då åklagaren inte yrkat strängare påföljd vid ändring av utvisningsbeslutet saknas anledning att skärpa påföljden på grund av att beslutet upphävs. I Borgekes/Månssons/Sterzels påföljdsstudie uttalas att rent allmänt synes gälla att straffmätningen vid såväl smugglingsbrott som tullbrott i första hand utgår från rena mängdresonemang, kompletterat med allmänna farlighetsresonemang, relaterade till planläggning, förslagenhet och yrkesmässighet. Enligt författarna finns det dock skäl att understryka att riktvärden som erhålls genom en sådan granskning alltid måste kompletteras med skäligt hänsynstagande till övriga omständigheter. I studien redovisas riktlinjer som år 2004 tagits fram av Hovrätten över Skåne och Blekinge, vilka avser straffvärdebedömningen vid smuggling av sprit och cigaretter. Dessa anges ansluta sig till gällande praxis och kunna tjäna som utgångspunkt för straffmätningen vid rena mängdresonemang. Här kan noteras att enligt hovrättens riktlinjer motsvarar straffvärdet för smuggling av det antal cigaretter som det nu aktuella målet avser ( ) ett års fängelse, dvs. det straff GL dömts till. GL hävdar att det grova narkotikabrott han tidigare dömts för och det grova tullbrott han nu dömts för inte är likartade. Jag delar inte denna uppfattning. Som framgått i det föregående är avsikten att kravet på att brottsligheten är likartad inte ska ställas alltför högt. Olika former av vinningskriminalitet och olika typer av våldbrott anses normalt vara likartade. Det grova narkotikabrott GL dömdes för år 2008 avsåg att han ha medverkat i en brottsplan som gick ut på ett större parti narkotika skulle förvärvas i överlåtelsesyfte i Nederländerna och därefter transporteras till Sverige. I den nu aktuella domen har GL dömts för att från Polen ha fört in ett stort antal cigarretter i Sverige. Det är således i båda fallen fråga om brottsplaner som engagerat ett flertal personer och som gått ut på att i vinningssyfte till Sverige smuggla in skadebringande och vanebildande stimulantia. Med hänsyn härtill bör det enligt min mening vara fråga om likartad brottslighet i nu aktuellt avseende. Här bör också anmärkas att av förarbetena till 34 kap. 4 andra stycket 3 brottsbalken framgår att vid skälig-

9 SVARSSKRIVELSE Sida 9 (11) hetsbedömningen kan beaktas om brotten framstår som så olikartade och väsensskilda att ett förverkande inte ter sig som rimligt. GL hävdar vidare att det nu aktuella brottet är lindrigare än det tidigare. Som framgått i det föregående uttalar Borgeke att lagstiftningen i huvudsak tar sikte på de fallen då den frigivne tidigare har dömts för tämligen allvarlig brottslighet och under prövotiden begår brott som framstår som, om än ej bagatellartade, så relativt lindriga. Enligt Borgeke kan man knappast tala om lindrig brottslighet när straffvärdet motsvarar fängelse i sex månader eller mer. Jag delar Borgekes uppfattning i nu nämnt avseende. Eftersom straffvärdet för det brott GL nu dömts för, enligt hovrätten, motsvarar ett års fängelse spelar det mindre roll att han tidigare dömts till ett avsevärt strängare straff. GL anser att förverkandet bör sättas ned så att det i vart fall inte överstiger ett år. Enligt GLs uppfattning är det inte skäligt att förverka dubbelt så lång tid som det nu utdömda fängelsestraffet avser. Även i nu aktuellt avseende delar jag Borgekes uppfattning, nämligen att det inte är riktigt att tillämpa en tumregel enligt vilken domstolen inte bör förklara en längre strafftid förverkad än den strafftid som domstolen bestämmer för den nya brottsligheten. Detta eftersom lagstiftaren särskilt angivit de omständigheter som ska beaktas vid förverkandebeslutet. Det kan enligt Borgeke många gånger vara så, att återfallet i brottslighet under prövotiden är så flagrant att helt förverkande enligt huvudregeln bör ske trots att den nya brottsligheten har ett förhållandevis lågt straffvärde. I sammanhanget kan också nämnas att Högsta domstolen i NJA 1992 s. 320 förverkade åtta månader av tidigare straff, samtidigt som straffet för den nya brottsligheten bestämdes till tre månaders fängelse (rättsfallet härrör från tiden innan presumtionsregeln infördes) Sammanfattningsvis anser jag att straffvärdet för det grova tullbrott GL dömts i vart fall inte är lägre än ett års fängelse. Med hänsyn till straffvärdet och brottets art ska GL dömas till fängelse. Enligt 34 kap. 4 brottsbalken ska villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad i dess helhet om inte särskilda skäl talar emot det. Hovrätten har förverkat två år av den strafftid på tre år och fyra månader som beslutet om villkorlig frigivning avsåg. Särskilda skäl att förverka kortare tid än så föreligger enligt min mening inte. Det förhållandet att det brott GL nu dömts för är mindre allvarligt än hans tidigare brottslighet har begränsad betydelse i sammanhanget. Under den tid som förflutit mellan brotten har GL undergått fängelsestraff. Han har återfallit i brott kort tid efter den villkorliga frigivningen. Inga av de billighetsskäl som återfinns i 29 kap. 5 brottsbalken synes föreligga. De tidigare och de nya brotten kan enligt min mening, i det nu aktuella sammanhanget, inte anses som olikartade. Slutligen finns det inget i lagstiftningens utformning som hindrar en domstol att förklara en längre strafftid förverkad än den strafftid som bestäms för den nya brottsligheten. Tvärtom anser jag att så ska ske i en situation som den i målet.

10 SVARSSKRIVELSE Sida 10 (11) Processfrågor Frågan om prövningstillstånd Enligt 54 kap. 10 första stycket 1 rättegångsbalken får prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen (prejudikatdispens). För att bevilja prövning enligt denna punkt krävs alltså att ett avgörande av Högsta domstolen blir av generell betydelse för bedömningen av framtida mål som innehåller liknande frågeställningar. Den enskildes intresse av att få till stånd en prövning i Högsta domstolen kan alltså inte föranleda prövningstillstånd på denna grund (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, version april 2013, Zeteo, kommentaren till 54 kap 10 ). Borgeke uttalar att förarbetena inte innehåller några närmare förklaringar till hur lagstiftaren har avsett att bestämmelserna om förverkande av villkorligt medgiven frihet ska tillämpas. Frågan har i huvudsak överlämnats till domstolarnas praxis. Borgeke konstaterar att denna praxis i och för sig är mycket riklig; frågor om förverkande av villkorligt medgiven frihet kommer ofta upp när domstolarna ska fatta beslut i påföljdsfrågan. Publicerad rättspraxis är det dock ganska ont om (se Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl., s. 493 f.). Bestämmelsen i 34 kap. 4 brottsbalken om förverkande av villkorligt medgiven frihet har inte ändrats sedan den år 1999 utformades som en presumtionsregel. Eftersom tillämpningen av bestämmelsen måste sägas tillhöra domstolarnas vardag kan det i förstone vara ägnat att förvåna att bestämmelsen rönt så begränsad uppmärksamhet i publicerad rättspraxis. En näraliggande förklaring till detta kan emellertid vara att tillämpningen av förverkanderegeln inte innebär några egentliga problem för domstolarna. Om det funnits tillämpningsproblem borde flera mål ha aktualiserats i Högsta domstolen. Som framgått i det föregående finns en presumtion för att villkorligt medgiven frihet ska förklaras förverkad om den dömde återfaller i brott under prövotiden. Endast om rätten finner att återfallet inte får tillräcklig effekt genom förverkandet får fängelsestraffet skärpas. I det nu aktuella fallet är underrätternas domar visserligen kortfattade när det gäller frågan om påföljd. Enligt min mening har emellertid hovrätten hanterat påföljdsfrågan beträffande GL på ett riktigt sätt. Det finns således inte skäl att tro att hovrätten vid straffmätningen har beaktat hans tidigare brottslighet. Vidare anser jag att det klart framgår av förarbeten och doktrin att det grova narkotikabrott GL tidigare dömts för och det grova tullbrott han nu dömts får anses som likartade i nu aktuellt avseende. En prövning av den frågan skulle därför inte vara av intresse från prejudikatsynpunkt. GL anser att det finns skäl för Högsta domstolen att pröva om det är skäligt att förverka dubbelt så lång tid som det nu utdömda fängelsestraffet avser. Enligt

11 SVARSSKRIVELSE Sida 11 (11) den aktuella bestämmelsen råder en presumtion för att förklara hela den villkorligt medgivna friheten förverkad. Lagstiftningen är således utformad på ett sådant sätt att det alltid krävs särskilda skäl för att endast förverka en del av strafftiden. Vidare framgår av såväl praxis som uttalanden i doktrinen att inget hindrar att längre strafftid förverkas än vad som motsvarar längden på det fängelsestraff som bestäms för den nya brottsligheten. I det nu aktuella målet bör också noteras att hovrätten inte har förklarat hela den tidigare strafftiden förverkad. Som framgått i det föregående anser jag att det inte finns särskilda skäl att förverka kortare tid än vad hovrätten kommit fram till. Mot bakgrund av det sagda har jag svårt att se att en prövning i Högsta domstolen av den nu aktuella frågan skulle vara till någon egentlig ledning för rättstillämpningen. Sammanfattningsvis anser jag att en prövning av målet i Högsta domstolen inte skulle vara av vikt för ledning av rättstillämpningen. Jag avstyrker därför prövningstillstånd. Bevisning Jag ber att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen skulle komma att meddela prövningstillstånd i målet. Kerstin Skarp Lars Persson Kopia till: Utvecklingscentrum Stockholm Internationella åklagarkammaren i Göteborg (AM )