EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Transkript

1 C 277 I/4 SV Europeiska unionens officiella tidning IV (Upplysningar) UPPLYSNINGAR FRÅN EUROPEISKA UNIONENS INSTITUTIONER, BYRÅER OCH ORGAN EUROPEISKA KOMMISSIONEN Vägledning Frågor och svar: antagandet av en uppdatering av den blockerande stadgan (2018/C 277 I/03) Anm.: Kommissionen kommer att se över och uppdatera denna vägledning vid behov, t.ex. om nya frågor uppstår. Den 7 augusti trädde kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/1100 ( 1 ) i kraft. Genom denna delegerade förordning ändrades bilagan till rådets förordning (EG) nr 2271/96 av den 22 november 1996 om skydd mot följderna av tillämpning av extraterritoriell lagstiftning som antas av ett tredje land, och åtgärder som grundar sig på eller är en följd av denna lagstiftning ( 2 ) (nedan kallad den blockerande stadgan). Den ändrade förordningen är omedelbart tillämplig på ekonomiska aktörer och ska genomföras och tillämpas av de nationella myndigheterna och domstolarna. Den blockerande stadgan syftar till att skydda den etablerade rättsordningen, unionens intressen och intressena för fysiska och juridiska personer som utövar sina rättigheter enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt mot olagliga effekter av extraterritoriell tillämpning av sådan lagstiftning. Syftet med det här dokumentet är att ge vägledning om tillämpningen av vissa av bestämmelserna i den blockerande stadgan. Det omfattar inte alla bestämmelser i rättsakten på ett uttömmande sätt, och ger heller inte upphov till några nya regler. Endast den blockerande stadgans rättsliga text i den lydelse som offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning är bindande. Kommissionen övervakar tillämpningen av EU-rätten under kontroll av Europeiska unionens domstol. Enligt fördragen är det endast Europeiska unionens domstol som kan göra rättsligt bindande tolkningar av EU-institutionernas rättsakter. 1. Vad är den blockerande stadgan? AVSNITT 1: ALLMÄNT EU införde den blockerande stadgan 1996 som ett svar på Förenta staternas lagstiftning om extraterritoriella sanktioner avseende Kuba, Iran och Libyen. Den utgör ett viktigt resultat av EU:s gemensamma åtgärder mot olagliga effekter av tredjeländers extraterritoriella lagstiftning. Den blockerande stadgan syftar till att motverka olagliga effekter av tredjeländers extraterritoriella sanktioner mot de fysiska och juridiska personer som avses i artikel 11 (nedan kallade EU-aktörer). Huvudsyftet är alltså att skydda EUaktörer som bedriver laglig internationell handel och/eller kapitalrörelser samt relaterad handelsverksamhet med tredjeländer i enlighet med EU:s lagstiftning. Den blockerande stadgan är tillämplig med avseende på den extraterritoriella lagstiftning som nämns i dess bilaga (nedan kallad förtecknad extraterritoriell lagstiftning), som för närvarande består av Förenta staternas åtgärder avseende Kuba och Iran. ( 1 ) EUT L 199 I, , s. 1. ( 2 ) EGT L 309, , s. 1.

2 SV Europeiska unionens officiella tidning C 277 I/5 Den blockerande stadgans grundprincip är att EU-aktörer inte ska följa den förtecknade extraterritoriella lagstiftningen eller respektera något beslut eller avgörande eller någon skiljedom som grundar sig på den, eftersom EU inte erkänner dess tillämplighet eller effekter på EU-aktörer (artikel 5 första stycket). Enligt den blockerande stadgan ska EU-aktörer också informera Europeiska kommissionen inom 30 dagar om alla händelser som uppstår till följd av förtecknad extraterritoriell lagstiftning eller åtgärder som grundar sig på eller är en följd av den och som direkt eller indirekt påverkar deras ekonomiska eller finansiella intressen (artikel 2 första stycket). De kan göra detta antingen direkt ( 1 ) eller genom de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna. Europeiska kommissionen meddelar de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där den uppgiftslämnande aktören bor eller är registrerad om sådan inkommande information (artikel 2 tredje stycket). När det gäller juridiska personer gäller denna skyldighet direktörer, chefer och andra personer i ledande ställning. 2. Vem gäller den blockerande stadgan? I artikel 11 i den blockerande stadgan fastställs att den ska tillämpas på de personer som kommissionen i detta dokument kallar EU-aktörer, dvs. 1. alla fysiska personer som har hemvist i unionen och är medborgare i en medlemsstat, 2. alla juridiska personer som är registrerade inom unionen, 3. alla medborgare i medlemsstaterna som är etablerade utanför unionen, samt rederier som är etablerade utanför unionen och kontrollerade av medborgare i en medlemsstat, om deras fartyg är registrerade i denna medlemsstat enligt dess lagstiftning ( 2 ), 4. alla andra fysiska personer som har hemvist inom unionen såvida inte denna person befinner sig i det land i vilket han eller hon är medborgare, 5. alla andra fysiska personer inom unionens territorium, inklusive dess territorialvatten och luftrum och ombord på alla luftfartyg eller fartyg under en medlemsstats jurisdiktion eller kontroll, när dessa personer utövar förvärvsverksamhet. Se fråga 21 för mer information om situationen för filialer och dotterbolag. 3. När börjar den uppdaterade blockerande stadgan gälla? Den uppdaterade versionen av den blockerande stadgan gäller alla EU-aktörer enligt definitionen ovan från och med den dag då den träder i kraft, dvs. den 7 augusti När det gäller avtalsförpliktelser är stadgan tillämplig även om de ingåtts före det datum som nämns ovan för den uppdaterade blockerande stadgans ikraftträdande. 4. Hur skyddar den blockerande stadgan EU-aktörer? Den blockerande stadgan gör följande: Upphäver effekterna i EU av utländska beslut, även rättsliga avgöranden och skiljedomar, som grundar sig på den förtecknade extraterritoriella lagstiftningen eller på de rättsakter och bestämmelser som antagits i enlighet med den (artikel 4). Detta innebär att inga beslut oavsett om det gäller ett administrativt eller rättsligt beslut, ett skiljedomsbeslut eller någon annan typ av beslut som fattats av en myndighet i ett tredjeland på grundval av de bestämmelser som förtecknas i bilagan till den blockerande stadgan eller rättsakter som utvecklar eller genomför dessa bestämmelser kommer att erkännas i EU. Likaledes kommer inga beslut som till exempel kräver beslag eller genomförande av ekonomiska påföljder mot en EU-aktör på grundval av de nämnda akterna att verkställas i EU. Detta skyddar EU-aktörerna från effekterna av sådana beslut i unionen. Nationella myndigheter, inklusive nationella domstolar och skiljedomare, ska tillämpa och genomföra den blockerande stadgan, och framför allt säkerställa full efterlevnad med ovannämnda skyldighet som härrör direkt från den. ( 1 ) Per e-post till relex-sanctions@ec.europa.eu ( 2 ) Artikel 1.2 i rådets förordning (EEG) nr 4055/86 av den 22 december 1986 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land (EGT L 353, , s. 16).

3 C 277 I/6 SV Europeiska unionens officiella tidning Gör det möjligt för EU-aktörer att få ersättning för skador som uppstår till följd av tillämpningen av den förtecknade extraterritoriella lagstiftningen, av de fysiska eller juridiska personer eller enheter som vållar dem (artikel 6). Detta innebär att EU-aktörerna har laglig rätt att begära ersättning för sina förluster av dem som orsakat dem. Se frågorna för mer information om denna möjlighet. Gör det möjligt för EU-aktörer att begära tillstånd att följa den förtecknade extraterritoriella lagstiftningen, om det allvarligt skulle skada deras eller EU:s intressen att inte följa den (artikel 5 andra stycket). Detta innebär att EU-aktörer i särskilda och vederbörligen motiverade omständigheter och som ett undantag från regeln kan få tillstånd av kommissionen att agera i enlighet med den förtecknade extraterritoriella lagstiftningen. Se frågorna för mer information om denna möjlighet. 5. Innebär den blockerande stadgan att EU-aktörer måste göra affärer med Iran eller Kuba? Hur förväntas de förhålla sig till den förtecknade extraterritoriella lagstiftningen jämfört med den blockerande stadgan? EU-aktörer är fria att bedriva sin verksamhet som de vill, i enlighet med EU:s lagstiftning och tillämplig nationell lagstiftning. Detta innebär att de utifrån sin egna bedömning av den ekonomiska situationen har rätt att välja om de vill inleda, fortsätta eller upphöra med affärsverksamhet i Iran eller Kuba, och om de vill vara aktiva inom en ekonomisk sektor eller inte. Avsikten med den blockerande stadgan är just att se till att sådana affärsbeslut är fria, dvs. inte påtvingas EU-aktörerna genom den förtecknade extraterritoriella lagstiftningen, som unionen inte erkänner som tillämplig på dem. 6. Varför uppdateras den blockerande stadgan? Uppdateringen blev aktuell på grund av att Förenta staterna den 8 maj 2018 ensidigt beslöt att återinföra extraterritoriella sanktioner mot Iran, samtidigt som landet drog sig ur den gemensamma övergripande handlingsplan (nedan kallad handlingsplanen) som undertecknades 2015 av Iran, å ena sidan, och Kina, Frankrike, Ryssland, Förenade kungariket, Tyskland, Förenta staterna och Europeiska unionen, å andra sidan. Upphävandet av vissa Iranrelaterade sanktioner är en grundläggande del av avtalet. Förenta staternas återinförande av extraterritoriella sanktioner kan potentiellt påverka EU-aktörer som bedriver legitim affärsverksamhet med Iran. Sådan lagstiftning kommer att återinföras från och med den 7 augusti och den 5 november Vad har förändrats i den blockerande stadgan? Europeiska kommissionen har uppdaterat bilagan till den blockerande stadgan för att utvidga omfattningen av den förtecknade extraterritoriella lagstiftning som skyddsåtgärderna i den blockerande stadgan gäller. Bilagan innehåller nu de extraterritoriella amerikanska sanktioner som Förenta staterna antingen hade hävt eller tillämpat undantag för inom ramen för handlingsplanen och som har återinförts eller kommer att återinföras. Det är viktigt att notera att detta även omfattar åtgärder som grundar sig på eller är en följd av sådan lagstiftning. Närmare bestämt återfinns den förtecknade extraterritoriella lagstiftning som läggs till i bilagan i följande dokument: Iran Sanctions Act of 1996 ( 1 ). Iran Freedom and Counter-Proliferation Act of National Defense Authorization Act for Fiscal Year Iran Threat Reduction and Syria Human Rights Act of Iran Transactions and Sanctions Regulations. Bestämmelserna i ovan nämnda rättsakter med olagliga extraterritoriella effekter har sammanfattats i bilagan i upplysningssyfte. Fullständig information finns i bestämmelserna i fråga. ( 1 ) Denna akt har ingått i bilagan sedan Bilagan kommer emellertid nu att återspegla dess nuvarande innehåll, som ändrats under åren.

4 SV Europeiska unionens officiella tidning C 277 I/7 8. Har den blockerande stadgan använts ännu? Sedan 1996 har den blockerande stadgan främst gällt Förenta staternas extraterritoriella sanktioner avseende Kuba. Unionen och Förenta staterna undertecknade 1998 ett samförståndsavtal genom vilket den amerikanska regeringen upphävde tillämpningen av vissa av de extraterritoriella sanktionerna avseende Kuba, så länge som EU och andra allierade fortsätter att arbeta aktivt för att främja demokrati i Kuba. 9. På vilka andra sätt kan den blockerande stadgan hjälpa EU-aktörer? Den blockerande stadgan gäller alla EU-aktörer, oavsett storlek och verksamhetsområde. Utöver de skyddsåtgärder som beskrivs i fråga 4 är den blockerande stadgan också till hjälp för att identifiera tredjeländers extraterritoriella lagstiftning och de viktigaste bestämmelserna i den, vars tillämpning kan ha olagliga effekter på EU-aktörer. De bestämmelserna sammanfattas i bilagan. Det här är särskilt värdefullt för små och medelstora företag, eftersom de har mer begränsade resurser att kontrollera vilken förtecknad extraterritoriell lagstiftning som kan ha en inverkan på deras verksamhet och, till exempel, ha möjlighet att ge kommissionen den relevanta information som avses i artikel 2 första stycket (se fråga 1). 10. Vem är ansvarig för genomförandet av den blockerande stadgan? Är medlemsstaterna skyldiga att beivra eventuella överträdelser av den blockerande stadgan? Medlemsstaternas myndigheter ansvarar för genomförandet av den blockerande stadgan, även för antagande och genomförande av påföljder vid eventuella överträdelser i sina respektive rättsordningar. Sådana påföljder fastställs i nationell lagstiftning och kan därför variera mellan medlemsstaterna. Trots skillnaderna måste alla påföljder vara effektiva, proportionella och avskräckande (artikel 9). Det är också medlemsstaternas uppgift att se till att den blockerande stadgan verkställs, även genom att tillämpa dessa påföljder, när det behövs och är lämpligt, i enlighet med deras nationella förfaranden. 11. Vad är Europeiska kommissionens roll? Europeiska kommissionens huvudsakliga uppgifter i samband med den blockerande stadgan är följande: Ändra förteckningen över extraterritoriella sanktioner i bilagan till den blockerande stadgan genom delegerade akter (artikel 1 andra stycket). Inhämta information från EU-aktörer om möjliga fall av tillämpning av förtecknad extraterritoriell lagstiftning (artikel 2). I särskilda och vederbörligen motiverade omständigheter bevilja tillstånd för EU-aktörer när det finns ett behov av att helt eller delvis följa den förtecknade extraterritoriella lagstiftningen för att undvika allvarlig skada på deras eller unionens intressen. Anta kriterier för bedömningen av begäranden (artikel 5 andra stycket jämförd med artikel 7 b) ( 1 ) genom genomförandeakter. Ytterligare uppgifter anges i artiklarna 7 a, 7 d, 7 e och 10. Dessutom övervakar kommissionen, i sin egenskap av fördragens väktare, att EU-rätten tillämpas korrekt och enhetligt, under kontroll av Europeiska unionens domstol. För mer information om Europeiska kommissionens roll kan du kontakta relex-sanctions@ec.europa.eu ( 1 ) Vid utförandet av dessa uppgifter ska kommissionen biträdas av kommittén för extraterritoriell lagstiftning i enlighet med artikel 8.1 i den blockerande stadgan. Denna kommitté består av företrädare för medlemsstaterna.

5 C 277 I/8 SV Europeiska unionens officiella tidning AVSNITT 2: SKADESTÅND 12. Vilken typ av skada kan EU-aktörer få ersättning för? Enligt artikel 6 kan EU-aktörer få ersättning för all slags skada, inklusive kostnader av rättslig natur, som vållats [ ] genom tillämpning av de lagar som anges i bilagan eller av åtgärder som grundar sig på eller följer av dem. Omfattningen av skador som kan berättiga till ersättning är därför mycket bred, i enlighet med den blockerande stadgans skyddssyfte. 13. Vem kan EU-aktörer avkräva ersättning för dessa skador? Kan EU-aktörer stämma amerikanska myndigheter för att kräva skadestånd? EU-aktörer kan erhålla skadestånd från fysiska eller juridiska personer eller andra enheter som vållar skadan eller från någon person som företräder dessa eller är mellanhand. Exakt vem som är svarande i ett fall beror på omständigheterna i fallet, den typ av skada som vållats, den person eller enhet som faktiskt vållat den, eventuellt delat ansvar i vållandet av skadan osv. Beslut om detta fattas av behörig domstol (se fråga 14). Det är inte möjligt att i förväg och på ett allmänt plan fastställa vem som är skadeståndsskyldig. Emellertid är formuleringen i artikel 6 mycket bred, då den inte bara omfattar ansvariga personer och enheter utan även deras företrädare, vilket möjliggör en bredare omfattning av skyddet för EU-aktörer. 14. Hur kan skadestånd begäras? Kommer kommissionen eller nationella myndigheter att ingripa till EUaktörernas förmån? Enligt artikel 6 tredje stycket kan skadestånd utkrävas i domstol. Vilken domstol som är behörig beror på omständigheterna i fallet, tillämpliga regler om jurisdiktion, nationella civilrättsliga förfaranden osv. Som en allmän regel hänvisas i artikel 6 tredje stycket till de regler som fastställs i Brysselkonventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område ( 1 ) (nedan kallad Brysselkonventionen). Dessutom fastställs i artikel 6 sista stycket att ersättningen kan ges i form av beslag och försäljning av de tillgångar som innehas i unionen av de fysiska eller juridiska personer eller enheter som vållat skadorna, deras mellanhänder eller någon person som handlar på deras vägnar, inklusive andelar som de kan inneha i företag som har registrerats inom unionen. Skadeståndskravet påverkar inte andra tillgängliga metoder och ska ske i enlighet med tillämplig lagstiftning. 15. Vad föreskrivs i Brysselkonventionen? Den blockerande stadgan antogs I artikel 6 hänvisas till Brysselkonventionen, vilket nu ska läsas som en hänvisning till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ( 2 ). Enligt artikel 68 i den förordningen ska den mellan medlemsstaterna ersätta 1968 års Brysselkonvention, utom för de territorier i medlemsstaterna som faller inom den konventionens territoriella tillämpningsområde och som inte omfattas av förordningen enligt artikel 355 i EUF-fördraget. Den förordningen är tillämplig på privaträttens område oavsett vilket slag av domstol det gäller, men den omfattar inte statens ansvar för handlingar och underlåtenhet vid utövandet av statens myndighet. AVSNITT 3: TILLSTÅND 16. När kan EU-aktörer begära tillstånd enligt artikel 5 andra stycket i den blockerande stadgan? Enligt artikel 5 andra stycket i den blockerande stadgan får EU-aktörer begära tillstånd att följa förtecknad extraterritoriell lagstiftning om det allvarligt skulle skada deras eller unionens intressen att inte följa den. ( 1 ) I texten hänvisas till 1968 års konvention, men detta bör tolkas som en hänvisning till 2007 års konvention som ersatte denna: ( 2 ) EUT L 351, , s. 1.

6 SV Europeiska unionens officiella tidning C 277 I/9 I den blockerande stadgan fastställs inte vad allvarlig skada betyder, men det är tydligt att alla olägenheter eller skador som drabbar EU-aktörer inte ger dem rätt att erhålla ett tillstånd. Det här är en följd av att unionen inte godtar att den förtecknade extraterritoriella lagstiftningen styr EU-aktörers uppförande på dess territorium, och möjligheten att göra detta förblir ett undantag. Som förklaras i skäl 9 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/1101 ( 1 ) är ansökningar om tillstånd lämpliga när den sökande önskar handla på ett sätt som grundar sig på eller styrs av den förtecknade extraterritoriella lagstiftningen. Det är upp till den sökande att avgöra huruvida detta är fallet. EU-aktörer bör inte använda tillståndsförfarandet för att söka betryggande besked från kommissionen eller bekräftelse på att deras affärsbeslut stämmer överens med den blockerande stadgan. Se fråga 5 för mer information om affärsbeslut i samband med den blockerande stadgan. 17. Vad behöver EU-aktörer bevisa för att få ett tillstånd? Enligt artikel 3.2 och 3.3 i genomförandeförordning (EU) 2018/1101 måste EU-aktörer som ansöker om tillstånd åtminstone förklara vilka bestämmelser i den förtecknade extraterritoriella lagstiftningen de skulle behöva följa och exakt hur de vill handla. Det är också upp till dem att visa varför och på vilket sätt det allvarligt skulle skada deras eller unionens intressen att inte följa den förtecknade extraterritoriella lagstiftningen, vilket i specifika och vederbörligen motiverade omständigheter skulle motivera behovet av ett undantag från den regel som föreskrivs i den blockerande stadgan. Lämplig bevisning måste tillhandahållas. Vad som anses vara lämpligt beror på omständigheterna i varje enskilt fall. Kommissionen kommer emellertid att utgående från tidigare erfarenheter överväga om det är lämpligt att utarbeta mallar eller checklistor för inlämning av bevisning för att styrka de vanligaste motiveringarna. Ansökan om tillstånd kan lämnas in enskilt eller gemensamt av flera EU-aktörer, förutsatt att deras intressen är tillräckligt homogena. Om ansökningarna lämnas in gemensamt bör kommissionen dock ha möjlighet att i varje fall göra en bedömning av om det allvarligt skulle skada enskilda sökandes eller unionens intressen att inte följa den förtecknade extraterritoriella lagstiftningen. 18. Vem kan ge EU-aktörer tillstånd att följa förtecknad extraterritoriell lagstiftning? Hur är medlemsstaterna involverade? Enligt artikel 5 andra stycket och artiklarna 7 b och 8 ska kommissionen biträdas av kommittén för extraterritoriell lagstiftning vid beviljande av sådana tillstånd. Tillstånden ska beviljas på grundval av kriterier som fastställs på samma sätt. Dessa kriterier fastställs i genomförandeförordning (EU) 2018/1101. Kommissionen kommer att fortlöpande se över kriterierna. Om kommissionen på grundval av erfarenheterna av att handlägga ansökningar om tillstånd anser att ändringar är nödvändiga, kommer den att vidta lämpliga åtgärder. Kommittén för extraterritoriell lagstiftning består av företrädare för varje medlemsstat och bistår kommissionen i dess arbete som rör tillstånd genom det s.k. kommittéförfarandet. Enligt artikel 3.5 i genomförandeförordning (EU) 2018/1101 ska kommissionen underrätta kommittén för extraterritoriell lagstiftning genast när den tar emot en ansökan om tillstånd. 19. Hur kan EU-aktörer ansöka om tillstånd och hur snabbt svarar Europeiska kommissionen? Ansökningar om tillstånd bör lämnas in skriftligen till kommissionen, antingen per post (Europeiska kommissionen, Tjänsten för utrikespolitiska instrument, EEAS 07/99, 1049 Bruxelles/Brussel, BELGIQUE/BELGIË) eller per e-post (EC- AUTHORISATIONS-BLOCKING-REG@ec.europa.eu). Kommissionen strävar efter att handlägga ansökningar och svara sökanden så fort som möjligt, men hur länge det tar beror på flera faktorer, såsom ärendets komplexitet, hur fullständig ansökningen och bevisningen är, sökandens svar på kommissionens ytterligare begäranden, mängden ansökningar som inkommer, den tid som krävs för kommittén för extraterritoriell lagstiftning att avge sitt yttrande i ärendet och behovet av översättning. 20. Vad är verkan av tillståndet? Ansökan om tillstånd har inte suspensiv verkan. Tillståndet i form av kommissionens genomförandebeslut får verkan samma dag som det meddelas till den sökande. Under tiden är EU-aktörer skyldiga att tillämpa den blockerande stadgan. ( 1 ) EUT L 199 I, , s. 7.

7 C 277 I/10 SV Europeiska unionens officiella tidning AVSNITT 4: ÖVRIGT 21. Vad är situationen för EU-baserade dotterbolag till amerikanska företag och amerikanska dotterbolag till EU-företag? Det finns i huvudsak tre situationer som ska behandlas separat: När EU-baserade dotterbolag till amerikanska företag har bildats i enlighet med en medlemsstats lagstiftning och har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet inom unionen anses de vara EU-aktörer. Detta innebär att de åtnjuter alla de rättigheter och omfattas av alla de skyldigheter som föreskrivs i unionsrätten, däribland den blockerande stadgan. Amerikanska företags filialer i unionen omfattas inte av detta eftersom de inte är en juridisk person separat från sitt moderbolag. De anses inte vara EU-aktörer. De omfattas följaktligen heller inte av den blockerande stadgan. Dotterbolag till EU-företag i Förenta staterna lyder under den lagstiftning enligt vilken de har registrerats, vilket vanligen är den amerikanska. Därför anses de inte vara EU-aktörer och omfattas inte av den blockerande stadgan. Trots detta är deras moderbolag som registrerats i unionen en EU-aktör, och omfattas därmed av bestämmelserna i den blockerande stadgan. 22. Omfattas EU-medborgare som är bosatta utanför EU, t.ex. i Förenta staterna, av den blockerande stadgan? Ja, en medborgare i en medlemsstat som har sin hemvist utanför unionen fortsätter att omfattas av den blockerande stadgan (se fråga 2). 23. Kan EU-aktörer begära tillstånd från Förenta staterna om att undantas från tillämpningen av den förtecknade extraterritoriella lagstiftningen? Nej. Att begära ett individuellt tillstånd om undantag från den förtecknade extraterritoriella lagstiftningen av de amerikanska myndigheterna skulle innebära att man följer den. Det skulle alltså oundvikligen innebära att man erkänner att Förenta staterna har jurisdiktion över EU-aktörer som bör omfattas av EU:s/medlemsstaternas jurisdiktion. EU-aktörer får emellertid begära att kommissionen ger dem tillstånd att begära ett sådant tillstånd av de amerikanska myndigheterna, enligt artikel 5 andra stycket i den blockerande stadgan. Kommissionen anser dock inte att den förtecknade extraterritoriella lagstiftningen följs enbart genom att EU-aktörerna diskuterar med de amerikanska myndigheterna för att kunna fastställa lagstiftningens exakta omfattning, hur den kan påverka dem och om det allvarligt kan skada deras intressen i den mening som avses i artikel 5 andra stycket att inte följa den. Sådana diskussioner får ske innan EU-aktörerna begär tillstånd av kommissionen, i enlighet med nämnda artikel, men skulle inte kräva ett tillstånd för att genomföras.