JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet. Annelie Blomquist

Transkript

1 JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet Annelie Blomquist Den som ger sig in i matchen får våldet tåla En undersökning om straffansvar och ansvarsfrihet vid fotbollsspel Straffansvar och straffpåföljder med särskilt fokus på det kriminella våldet. JUEN01 15 högskolepoäng Handledare: Helén Örnemark-Hansen HT 2015

2 Förkortningar BrB Brottsbalk (1962:700) HD Högsta domstolen RF Sveriges Riksidrottsförbund

3 Innehåll 1. Inledning 1.1 Introduktion Syfte och frågeställningar Metod och material Avgränsningar Disposition 5 2. Våldsutövning och påföljder 2.1 Våldsutövning och påföljder enligt Brottsbalken Våldsutövning och påföljder enligt RF:s stadga 7 3. Ansvarsfrihetsgrunder 3.1 Samtycke Allmänt om ansvarsfrihetsgrunden samtycke Samtycke i förhållande till idrottsrelaterat våld Social adekvans Allmänt om social adekvans som ansvarsfrihetsgrund Social adekvans i förhållande till idrottsrelaterat våld Sammanfattning Rättspraxis 4.1 RH 1995: Göta HovR - B (2008) RH 2011: Hovrätten för övre Norrland Mål B (2014) Sammanfattning 13 1

4 5. Analys 5.1 Vilka ansvarsfrihetsgrunder utesluter straffansvar för våldsgärningar som begås under pågående fotbollsmatch? Vilka omständigheter gör sig starkast gällande då domstolarna beslutar om påföljd? Är rättstillämpningen enhetlig och förutsägbar? Slutord 17 Käll- och litteraturförteckning 2

5 1. Inledning 1.1 Introduktion I samband med fotbollsmatcher uppstår ofta närkamper fotbollsspelare emellan. I samband med dessa närkamper är det inte ovanligt att spelarna skadar sig själva och varandra, exempelvis då de mottar en felriktad spark eller en tackling som är hårdare än beräknat. Inom många idrottsgrenar är gärningar som uppfyller rekvisiten för brottet misshandel oundvikliga. Fotboll utgör en sådan idrottsgren; i kampen om bollen utgör hårda knuffar, slag och sparkar endast några av de gärningar spelarna utsätter varandra för. Dessa gärningar skulle i vilken annan situation som helst medföra straffansvar för brottet misshandel. Den som ger sig in i leken får leken tåla tycks tycks vara den allmänt rådande uppfattningen. Enligt denna uppfattning innebär deltagandet i en fotbollsmatch ett samtycke till risken att utsättas för våldsgärningar, varför de inte ska bli föremål för en straffrättslig prövning. 1.2 Syfte och frågeställningar Syftet med uppsatsen är att undersöka de för idrotten mest aktuella ansvarsfrihetsgrunderna samt hur de tillämpas, och utesluter straffansvar, för våldsgärningar som begås vid utövande av fotboll. Vidare syftar arbetet till att finna svar på vilka omständigheter domstolen beaktar vid val av påföljd, samt att undersöka om rättstillämpningen är enhetlig och förutsägbar och sålunda tillfredsställande sett ur en rättssäkerhetsaspekt. För att uppnå syftet med uppsatsen har följande frågeställningar ställts upp: Vilka ansvarsfrihetsgrunder utesluter straffansvar för våldsgärningar som begås under pågående fotbollsmatch? Vilka omständigheter gör sig starkast gällande då domstolarna beslutar om påföljd? Är rättstillämpningen enhetlig och förutsägbar? 1.3 Metod och material Inledningsvis, då bestämmelserna avseende misshandel, påföljder och relevanta ansvarsfrihetsgrunder redogörs för, används en rättsdogmatisk metod. Det använda materialet utgörs således av författning, förarbeten, rättspraxis och doktrin. 1 Utgångspunkt tas i Kriminalrättens grunder, skriven av Nils Jareborg, Petter Asp och Magnus Ulväng. Detta val motiveras med att författarnas åsikter är allmänt accepterade inom straffrätten, denna litteratur innehar således högt värde som rättskälla. 1 Kohrling Fredric, Zamboni Mauro, Juridisk metodlära, 2013, s

6 Då domstolarnas rättstillämpning i fråga om idrottsvåld undersöks studeras domstolsavgöranden som behandlar våldsgärningar som begåtts under fotbollsmatcher. Då urvalet av domar är begränsat och det saknas vägledande prejudikat från HD utgörs det för undersökningen använda materialet av underrättspraxis. Detta trots att underrättspraxis inte har något egentligt värde som rättskälla inte kan likställas med ett vägledande prejudikat från HD. Inom forskningen har lyfts uppfattningen att gällande rätt inte existerar i sig, utan att den som följer allmänt accepterade regler för juridisk argumentation når ett resultat som kan betecknas som gällande rätt. 2 Valet av material förefaller således motiverat då dessa avgöranden, i brist på vägledande prejudikat, kan tjäna som en vägledning över vad som bör anses vara gällande rätt på området Att hitta nyare rättsfall på området har visat sig vålla stora problem. Av denna anledning, samt i syfte att ge en rättvisande överblick över domstolarnas rättstillämpning utgörs de valda domarna av ett stickprov av de avgöranden som går att finna. Av denna anledning redogörs endast för fyra fall, då såväl tingsrätten som hovrättens domskäl redovisas. Detta utgör inget hinder för syftet med redovisningen av domstolens avgöranden; den allmänna bild jag har fått då jag studerat domstolsavgörandena är att domstolarnas resonemang inte har förändrats nämnvärt under de senaste åren. Detta styrks även av hovrättens uttalande i det fall från 1995 som finns med i framställningen, då de ger uttryck för att ett relativt snarlikt resonemang förts under tiden dessförinnan. 3 Då de idrottsinterna bestämmelserna redogörs för utgörs det använda materialet av Riksidrottsförbundets (RF) stadgar, vilka innehåller föreskrifter om förseelser och bestraffning. Dessa stadgar kompletteras av litteratur med kommentarer till bestämmelserna skriven av Krister Malmsten, ordförande i RF. Då undersökningen fokuserar på gällande rätt inom idrotten torde denna metod vara att likställa med den rättsdogmatiska metoden. Som teoretisk bas anläggs ett rättssäkerhetsperspektiv. Detta i syfte att bedöma om domstolarnas rättstillämpning är i överensstämmelse med våra rättssäkerhetsprinciper. Rättssäkerhetsprinciperna syftar till att tillfredsställa den enskilde medborgarens krav på att kunna förutse de rättsliga följderna av sina handlingar. Förutsägbarhet anses vara ett grundläggande element i rättssäkerhetsbegreppet. 4 Då det saknas vägledande prejudikat från HD på området förefaller det motiverat att anta rättssäkerhetsperspektiv med fokus på rättslägets förutsägbarhet. Vidare anläggs ett domstolsperspektiv. Detta 2 Se vidare Sandgren, Claes, Är rättsdogmatiken dogmatisk? Tidskrift for Rettsvitenskap (2005) s vari hänvisas till Jareborg, Nils, Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT 2004 s.4. 3 Se vidare under avsnitt Advokatsamfundets anförande vid Rättssäkerhetsdagen den 8 november 2011 arrangerat av Institutet för Skatter och Rättssäkerhet Taxpayer s Charter ett alternativ för Sverige? 4

7 då avsikten är att finna svar på vilka våldshandlingar domstolen torde betrakta som straffbara då de företas under en fotbollsmatch. Detta perspektiv antas även i syfte att ge svar på de omständigheter domstolen ska beakta då de beslutar om påföljd. 1.4 Avgränsningar Med anledning av uppsatsens syfte, som tar sikte på det våld som utövas spelare emellan under fotbollsmatcher, behandlas inga andra brott än misshandel. Inte heller behandlas andra omständigheter som ska beaktas vid bedömning straffvärdet än de som främst torde komma ifråga då fråga om våldsgärning i samband med idrottsutövande är för handen. Hit hör de omständigheter som omnämns i 29 kap 2 1-3p, 29 kap 3 1p samt 29 kap 5 8p BrB. Utrymmet för uppsatsen är begränsat, varför endast brott enligt 3 kap 5 BrB, d.v.s ringa misshandel och misshandel av normalgraden, berörs. Syftet med arbetet är att ge svar på när ansvarsfrihetsgrunderna utesluter straffansvar för våldsgärningar som begås under en fotbollsmatch. De mest relevanta ansvarsfrihetsgrunderna i detta avseende är samtycke och social adekvans. Av denna anledning, samt med anledning av uppsatsens begränsade utrymme, berörs inga andra ansvarsfrihetsgrunder. Undersökningen behandlar endast det straffansvar som kan åläggas en fotbollsspelare för gärningar som begås mot andra fotbollsspelare under pågående fotbollsmatch. Därför behandlas inte straffansvar för våldshandlingar som spelaren begår mot domare, åskådare och funktionärer och inte heller det våld som förekommer inom andra lagidrotter. Då utrymmet för uppsatsen är begränsat, samt då syftet är att undersöka den idag rådande rättstillämpningen, begränsas undersökningen av rättstillämpningen till att behandla perioden Disposition Uppsatsen är indelad i sex avsnitt. Inledningsvis, i avsnitt två och tre, redogörs för relevanta rättsregler. Här behandlas brott som riktar sig mot liv och hälsa, aktuella påföljder som kan utdömas av allmän domstol samt den grund för ansvarsfrihet som kan komma i fråga. Här behandlas idrottens interna regelverk och de sanktioner som aktualiseras då våldsanvändning under idrottsutövande beivras. I avsnitt fyra sker en studie av utvalda domar som i kronologisk ordning behandlar frågan om våld under fotbollsmatch och de omständigheter som beaktas vid val av påföljd. Avslutningsvis, i avsnitt fem och sex, följer en analys och slutsats och de inledande frågeställningarna besvaras. 5

8 2. Våldsutövning och påföljder 2.1 Våldsutövning och påföljder enligt Brottsbalken I 3 kap 5 BrB stadgas att den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta ska dömas för misshandel till fängelse i högst två år. Även den som försätter annan person i vanmakt eller annat sådant tillstånd ska dömas för misshandel. Om brottet är ringa ska påföljden bestämmas till böter eller fängelse i högst sex månader. 5 Denna bestämmelse avser misshandel av normalgraden och fall då misshandel är att betrakta som ringa. Denna gradering görs då samtliga omständigheter, inte enbart skadans varaktighet, i det enskilda fallet har beaktas. 6 Med kroppsskada avses exempelvis sår, svullnader, benbrott, ledskador och funktionsrubbningar som försämrad rörelseförmåga, syn eller hörsel. Smärta innebär fysiskt lidande som inte är alltför obetydligt i varaktighet och intensitet. 7 I förarbetena till den lagändring som föranlett att bestämmelsen fått sin nuvarande lydelse framhölls grundtanken att fängelse normalt ska följa för misshandel som ej är ringa. 8 Denna grundtanke har även betonats i rättspraxis. I NJA 1990 s. 521 framhölls att utgångspunkten borde vara att misshandelsbrott av normalgraden medförde fängelsestraff. 9 Beträffande de lindrigaste fallen av misshandel, ringa misshandel, framhölls att det i princip uteslutande är tillräckligt med böter som påföljd och att straffmaximum om sex månader fängelse endast bör utdömas undantagsvis. 10 Vid bedömningen av straffvärdet ska den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit beaktas. Utöver detta ska beaktas vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta, samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft vid tiden för gärningens utförande. 11 Som försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet ska särskilt beaktas om den tilltalade avsett att gärningen skulle få allvarligare följder än den faktiskt fått, om den tilltalade visat stor hänsynslöshet samt om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig. 12 Om brottet föregåtts av någon annans uppenbart kränkande beteende ska, vid sidan av vad som är föreskrivet för vissa fall, särskilt beaktas som en 5 3 kap 5 BrB. 6 Prop 1992/93:141 s. 28. Se även Berggren, Bäcklund, Leijonhufvud, Munch, Träskman, Victor, Wennberg och Bersäll, Brottsbalken, en kommentar (1 Juli 2014, Zeteo) [i fortsättningen: Berggren m.fl.], kommentaren till 3 kap 5 under rubriken Bakgrund. 7 Berggren m.fl. kommentaren till 3 kap 5 under rubriken Den brottsliga gärningen. 8 Prop 1992/93:141 s vari hänvisas till NJA 1990 s 521 och NJA 1991 s HD hänvisade här till två tidigare avgöranden; NJA 1990 s 84, I och II. 10 Prop 1992/93:141 s kap 1 BrB kap 2 1-3p BrB. 6

9 förmildrande omständighet 13 Utöver brottets straffvärde ska domstolen i straffmätningen, i skälig omfattning beakta om någon föreliggande omständighet påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar Våldsutövning och påföljder enligt RF:s stadga Bestraffning i enlighet med RF:s bestämmelser kan ådömas den som i anslutning till idrottsverksamhet har utövat våld eller försökt utöva våld mot en annan person. 15 Med våld avses slag, sparkar, hårda knuffar, skallning eller liknande misshandel som tillfogar annan skada, sjukdom eller smärta som inte är alldeles obetydlig i intensitet och varaktighet. 16 För straffansvar krävs att våldet har förekommit i ett sammanhang där angrepp med kroppen är otillåtet eller påtagligt, eller att angreppet har överskridit de gränser som anges i tillämpliga regler. En tackling som är i strid mot fotbollens regler behöver därför inte medföra bestraffning enligt bestämmelsen i RF:s stadga. Är det däremot fråga om övergrepp som uppenbart har gått ut på att skada motståndaren föreligger straffbar handling. Bedömningen blir densamma om någon under ett uppehåll i spelet eller efter dess slut handgripligen förgått sig mot en motspelare. 17 De påföljder som kan komma i fråga är tillrättavisning, böter och avstängning. 18 Då RF beslutar om påföljd för förseelse får endast en påföljd förekomma i varje enskilt fall. Om en idrottsutövare ska bestraffas särskilt för flera förseelser ska en gemensam påföljd utdömas för förseelserna. 19 Tillrättavisning är den lindrigaste påföljden och innebär ett skriftligt påtalande av det fel som begåtts, samt en uppmaning till den felande att för framtiden rätta sig efter gällande bestämmelser. 20 Böter innebär att den felande åläggs att utge ett visst belopp i pengar till det specialförbund inom vars verksamhetsområde förseelsen har begåtts. 21 Avstängning innebär att den enskilda personen inte får delta i uppvisning eller tävling och, eller utöva uppdrag i den idrottsgren inom vilken förseelse förseelsen begåtts. När förseelsens art eller andra särskilda omständigheter så föranleder, får avstängning utsträckas att avse all idrottslig verksamhet och inom alla idrotter kap 3 1p BrB kap 5 8p BrB. 15 RF:s stadga 14 kap 2 8p. 16 Hübinette Anders, Malmsten, Krister, Idrottens bestraffnings- och antidopingregler. (2010) s.39. Se även Malmsten, K. Idrottens bestraffningsregler med förklaringar (1999) s Hübinette Anders, Malmsten, Krister, Idrottens bestraffnings- och antidopingregler. (2010) s.39. Se även Malmsten, K. Idrottens bestraffningsregler med förklaringar (1999) s RF:s stadga 14 kap RF:s stadga 14 kap RF:s stadga 14 kap RF:s stadga 14 kap RF:s staga 14 kap 6. 7

10 3. Ansvarsfrihetsgrunder 3.1 Samtycke Allmänt om ansvarsfrihetsgrunden samtycke En gärning som någon begår med samtycke från den mot vilken den riktas utgör brott endast om gärningen, med hänsyn till den skada, kränkning eller fara som den medför, dess syfte och övriga omständigheter, är oförsvarlig. 23 För att samtycke ska ha ansvarsfriande verkan krävs att samtycket är allvarligt menat, samtycket får inte ha karaktären av en skenrättshandling. Ett samtycke är heller inte giltigt om det lämnats under psykiskt eller fysiskt tvång, det måste ha karaktären av en frivillig handling. 24 För att samtycket ska ha ansvarsfriande verkan krävs att det lämnas av en person som är behörig att bestämma över det ifrågavarande intresset. Det krävs också att vederbörande är kapabel att förstå innebörden av samtycket och har full insikt om relevanta förhållanden. 25 Villfarelse avseende en omständighet av betydelse medför att samtycket blir utan verkan. Denna bedömning får göras med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet. Ju allvarligare ett ingrepp är desto större krav måste ställas på den samtyckandes mognad. 26 Samtycket måste föreligga vid tiden då den aktuella gärningen företas. 27 Vid gärningar utsträckta i tiden måste samtycket föreligga under hela den tid som gärningsmannen har skeendet under kontroll. Detta krav innebär inte ett krav på uttalat samtycke. Ett så kallat inre eller tyst samtycke som inte manifesterats för omvärlden är tillräckligt. 28 En gärning som någon begår med samtycke från den mot vilken den riktas utgör brott endast om gärningen, med hänsyn till den skada, kränkning eller fara som den medför, dess syfte och övriga omständigheter, är oförsvarlig. 29 För att avgöra huruvida misshanden är oförsvarlig eller ej beaktas skadans art, faran för ytterligare skada, gärningsmannens syfte och gärningens sociala värde. 30 Vid misshandel av normalgraden är det centralt huruvida gärningen är att anse som godtagbar. 31 Vid grov misshandel finns inget utrymme för att samtycke ska föranleda ansvarsfrihet. I förarbetena uttalas kap 7 BrB. 24 Asp, Petter, Jareborg, Nils, Ulväng, Magnus, Kriminalrättens grunder (2010) [i fortsättningen: Jareborg m.fl.] s Berggren m.fl. kommentaren till 24 kap 7 under rubriken Förutsättningar för giltigt samtycke. 26 Berggren m.fl., kommentaren till 24 kap 7 under rubriken Förutsättningar för giltigt samtycke, se även Jareborg m.fl. s Prop. 1993/94:130 s. 39, samt Berggren m.fl. kommentaren till 24 kap 7 under rubriken Förutsättningar för giltigt samtycke. 28 Jareborg m.fl. s Berggren m.fl. kommentaren till 24 kap 7 under rubriken Försvarlighetsbedömningen. 30 Jareborg m.fl. s Berggren m.fl. kommentaren till 24 kap 7 under rubriken Brott vid vilka samtycke friar från ansvar. 8

11 att gränsen för ansvarsfriande verkan med anledning av samtycke bör dras på samma sätt som gränsen mellan normalgraden av misshandel och ringa misshandel. 32 Vid misshandel av normalgraden medför ett samtycke i regel inte ansvarsfrihet, liksom det inte heller gör vid grov misshandel. I de fall ett samtycke inte leder till ansvarsfrihet kan samtycket dock medföra att straffvärdet hos gärningen minskar Samtycke i förhållande till idrottsrelaterat våld Åtskilliga gärningar som förekommer vid sportutövning uppfyller rekvisiten för ringa misshandel. I doktrinen ges uttryck för att den som frivilligt deltar måste anses ha samtyckt till all våldsutövning som faller inom ramen för spelets regler. Doktrinen problematiserar även den situation då en spelare utsätts för en våldsgärning, som är otillåten enligt spelets regler, men inte är i strid mot spelets idé. En sådan våldsutövning behöver inte den utsatte ha samtyckt till Social adekvans Allmänt om social adekvans som ansvarsfrihetsgrund Social adekvans kan beskrivas som en oskriven ansvarsfrihetsgrund, en grund som till viss del kan sägas innefatta samtycke. En gärning är socialadekvat om den är tillåten därför att en oskriven undantagsregel är tillämplig. Tanken med detta är undvika straffsanktioner i situationer då det inte finns stöd i skrivna regler för att anse gärningen vara rättsenlig, men då straffsanktioner inte vore rimliga Social adekvans i förhållande till idrottsrelaterat våld Relevant för idrottsrelaterat våld är social adekvans kopplat till idrottsutövande. I doktrinen ges uttryck för uppfattningen att det vore missvisande att hävda att idrotten och det idrottsrelaterade våldet regleras av en samtyckesregel. Snarare än en samtyckesregel handlar det om ansvarsfrihetsregler som är kopplade till social adekvans. Om det endast vore aktuellt att tillämpa bestämmelsen om samtycke på våld vid idrottsutövande så skulle vissa situationer bestraffas, trots att det vore önskvärt att ansvarsfrihet kunde beviljas. 36 Nils Jareborg, Petter Asp och Magnus Ulväng ger uttryck för att idrotten, av denna anledning, kan sägas vara reglerad av en allmän regel om 32 Prop. 1993/94:130 s Berggren m.fl. kommentaren till 24 kap 7 under rubriken Brott vid vilka samtycke friar från ansvar, se även Jareborg m.fl s Jareborg m.fl. s Jareborg m.fl. s Jareborg m.fl. s

12 ansvarsfrihet. Denna regel skulle formuleras på följande vis: Under förutsättning att det rör sig om frivillig deltagande i utövningen av sport, lek e. dyl., är alla gärningar, som angivits icke innebära ett otillåtet risktagande, dvs. sådana gärningar som med beaktande av spelets regler och idé är att betrakta som tillåtna risktaganden, också i sig att anse som socialadekvata. 37 För att utreda i vilka fall och under vilka omständigheter en gärning omfattas av ansvarsfrihet är det av vikt att skilja mellan spelets regler, respektive spelets idé. En gärning kan vara i strid mot spelets regler och kan möjligtvis leda till en av spelreglerna föreskriven sanktion, utan att någon straffrättslig sanktion är aktuell. Inom fotbollsspelet kan exempelvis en tackling från en spelare, vilken denne företar i syfte att hejda motspelarens framfart, vara i enlighet med spelets idé. Detta trots att tacklingen träffar motspelaren och orsakar smärta och kan leda till frispark kombinerat med en varning eller utvisning. Om den tacklande spelaren däremot, med uppsåt orsakar en motspelare, kroppsskada genom sin tackling kan spelaren göra sig skyldig till misshandel. 38 I detta fall har spelaren brutit mot såväl spelets regler som spelets idé. 3.3 Sammanfattning I doktrinen ges uttryck för två grunder som kan utesluta straffansvar för våldsgärningar som begås i samband med idrottsutövande; samtycke och social adekvans. I doktrinen lyfts de problem som skulle uppstå om endast samtyckesregeln skulle utgöra en möjlig grund för ansvarsfrihet, en sådan rättstillämpning skulle föranleda att vissa situationer bestraffas, trots att det vore önskvärt att ansvarsfrihet kunde beviljas. Att enbart tillämpa en samtyckesregel som grund för ansvarsfrihet är därför inte tillräckligt i fall då idrottsvåld är för handen. I många fall förefaller det vara nödvändigt att utesluta straffansvar för en gärning med hänvisning till att gärningen är att betrakta som socialadekvat. Förutsatt att det deltagandet i spelet är frivilligt, vilket torde vara fallet då en fotbollsspelare deltar i en match, och gärningen inte utgör ett otillåtet risktagande torde de gärningar som företas betraktas som socialadekvata om de faller inom ramen för spelets idé. Här uppkommer dock frågan om vilka gärningar som ska anses falla inom ramen för spelets idé. Av de exempel som ges dras slutsatsen att våld som följer av spelets om bollen men kanske faller utanför det våld som är tillåtet enligt spelreglerna att betrakta som socialadekvata, förutsatt att det ej är fråga om uppsåtligt våld Jareborg m.fl. s.256. Jareborg m.fl. s

13 4. Rättspraxis 4.1 RH 1995:23 En fotbollsspelare åtalades för att ha misshandlat en motståndarspelare under pågående fotbollsmatch, detta genom att uppsåtligen tilldela denne ett kraftigt knytnävsslag som träffat i ansiktet. Motståndarspelaren förlorade medvetandet under en kort stund och tillfogades b.la. sårskador i munnen. Såväl tingsrätten som hovrätten utgick från att våldsutövning under sådan regelstyrd lagkamp som fotboll, då både spel och stämning blir intensiva, kan motivera en tolerant straffrättslig bedömning. Detta särskilt då fråga är om våld spelare emellan. Redan genom att delta i dylik idrottsutövning torde spelaren anses samtycka till viss grad av våldsutövning. Som exempel angavs risken för att spelaren får motta en felriktad spark av en motspelare. Hovrätten hänvisade till ett arbete av Krister Malmsten 39 och konstaterade att tolerans dittills präglat såväl straffbarhetsprövning och brottsrubricering som påföljdsval och straffmätning vid idrottsvåld. Hovrätten fann denna tolerans vara långt driven och att det därav, för att stävja regelstridigt våld under idrottslig lagkamp, var angeläget att hålla den inom tydliga gränser. Hovrätten fann att en sådan toleransgräns måste passeras då kampen avslutas samt att motsvarande gräns kan dras då spelet blåses av under pågående match. Båda instanserna fann att misshandeln varit relativt allvarlig, och att gärningen gått långt utöver vad en fotbollsspelare har anledning räkna med då denne deltar i spelet. Misshandeln inträffade sedan domaren blåst av spelet. Likt annan misshandel skulle gärningen därför bestraffas med fängelse. Vid hovrättens straffmätning beaktades dock att misshandeln begicks under inflytande av vrede och besvikelse som väckts under spelets gång, samt att spelaren varit föremål för disciplinär åtgärd i form av avstängning av RF Göta Hovrätt, 2008 Under pågående fotbollsmatch fick en fotbollsspelare ta emot flera knuffar av en motspelare. Senare under matchen sparkade spelaren motspelaren strax nedanför knäskålen och slog honom i ansiktet med en knuten näve. Spelaren fick rött kort och blev avstängd från all fotboll under två månader. Spelaren åtalades för misshandel. Tingsrätten fann att det var fråga om ett ringa fall av misshandel som dessutom hade föregåtts av en provokation. Då 39 Idrottsvåld och idrottstvister (1994) En samling innehållande rättsfall om idrottsmäns straffrättsliga och skadeståndsrättsliga ansvar under tiden fram till Svea hovrätt, målnummer B 3105/94. 11

14 hänsyn även togs till att spelaren endast var 16 år, samt att han drabbats av en lång avstängning, meddelades påföljdseftergift. 41 Hovrätten ändrade påföljden till dagsböter. De fann förvisso att deltagande i en fotbollsmatch innebär ett samtycke till viss våldsanvändning samt att gärningen, då den föregåtts av en provokation, skulle rubriceras som ett ringa fall av misshandel. Provokationen skulle dock inte beaktas som ytterligare en förmildrande omständighet vid bedömning av straffvärdet för den tillämpliga skalan. Vidare fann hovrätten att åtgärder inom ramen för en idrotts disciplinära regelsystem inte i allmänhet på något avgörande sätt ska påverka påföljden för brott. Av denna anledning fann de att den två månader långa avstängningen inte skulle beaktas vid bestämmande av påföljd RH 2011:62 En fotbollsspelare åtalades för att under pågående fotbollsmatch ha tillfogat en motspelare smärta, svullnad och fraktur på näsbenet genom att utdela ett knytnävsslag eller en armbåge mot ansiktet. Händelsen utspelades på en annan del av planen än den där det egentliga spelet pågick. Såväl tingsrätt som hovrätt gav uttryck för att det inom ramen för idrott finns ett utrymme för att godta svårare misshandel än vad som i allmänhet accepteras, eller att se mildare på sådan misshandel. Hovrätten gav vidare uttryck för att ju närmare handlingen ligger den aktuella idrottens idé, desto större är möjligheterna att betrakta handlingen med detta mildare synsätt. Det betonades vidare att det, liksom andra fall av misshandel, måste beaktas om gärningen har föregåtts av t.ex. provokation. Händelsen inträffade på en annan del av planen än den där spelet med boll ägde rum och ansågs därför inte vara ett led i spelet eller på något vis ha med spelets idé att göra. Därför fann båda instanserna att det inte fanns anledning att se mildare på gärningen för att den begåtts under fotbollsmatch. Det beaktades vidare att den förevarande misshandeln varit relativt allvarlig och, såvitt framkom, inte föregåtts av någon provokation. Att misshandeln var av sådan art att det förelåg en presumtion för fängelse, samt då den tilltalade inte hade varit föremål för någon disciplinär åtgärd, talade enligt hovrätten för att förena den villkorliga domen med samhällstjänst och inte med böter. 43 Eksjö tingsrätt. Mål nr B Göta hovrätt. Mål nr B Hovrätten över Skåne och Blekinge, Mål nr B

15 4.4 Hovrätten för övre Norrland, 2014 Under en fotbollsmatch uppstod närkamp emellan två spelare, varpå de föll omkull. En av dem tilldelade, uppsåtligen, den andre minst ett knytnävsslag i ansiktet. Likt tidigare fall fann såväl tingsrätten som hovrätten att en spelare som deltar i en fotbollsmatch ska anses samtycka till viss våldsanvändning. I samband med idrottsutövandet finns därmed utrymme att bedöma en annars straffbelagd våldsutövning som straffri. Båda instanserna fann dock att uppsåtliga knytnävsslag i ansiktet på en motspelare är främmande för sporten, varför de fann att knytnävsslaget klart passerat gränsen då ansvarsfrihet på grund av samtycke kan komma i fråga. Då våldet inte var obetydligt och knytnävslaget orsakat vissa skador bedömdes gärningen som ett fall av icke ringa misshandel. Gärningen icke ringa misshandel utgör vanligtvis brott av sådan art att påföljden bör bestämmas till fängelse, alternativt till villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med samhällstjänst. Då den tilltalade känt sig provocerad av det sätt på vilket han fällts till marken fann båda instanserna att skälen till fängelsepåföljd inte framstod lika starkt som i många andra fall. Den tilltalade dömdes till villkorlig dom förenat med böter Sammanfattning De studerade avgörandena påvisar ingen väsentlig skillnad i bedömningen av de ansvarsfrihetsgrunder som kan föranleda att straffansvar utesluts vid idrottsvåld. Det av domstolarna förda resonemanget i fråga om ansvarsfrihet för våldsutövning i samband med fotbollsmatcher har inte förändrats nämnvärt sedan år Klart är att domstolarna är av uppfattningen att en fotbollsspelare, vid deltagande i en fotbollsmatch, ska anses samtycka till risken att utsättas för det våld som ska accepteras inom ramen för spelets idé. I denna bedömning är det relevant huruvida våldet är av sådan art att spelaren har anledning att räkna med det då denne ger sig in i spelet. Likt andra fall av misshandel beaktas om våldet föregåtts av provokation, exempelvis i form av tackling eller kränkande ord. Sådan provokation beaktas som en förmildrande omständighet vid straffmätningen. 45 Vid val av påföljd beaktas i stor utsträckning om våldet beivrats av RF. I förekommande fall då spelaren har blivit föremål för bestraffning i enlighet med RF:s stadga har en lindrigare påföljd utdömts. Rättstillämpningen är dock inte enhetlig, i två av fallen ges även uttryck för uppfattningen att förbundets beivrande inte på ett avgörande sätt ska påverka brottsrubricering och påföljd Hovrätten för övre Norrland Mål nr B , se även Umeå tingsrätt Mål nr B Se 29 kap 3 1p BrB. 13

16 5. Analys 5.1 Vilka ansvarsfrihetsgrunder utesluter straffansvar för våldsgärningar som begås under pågående fotbollsmatch? Av domstolarnas avgöranden står klart att en spelare under pågående fotbollsmatch, i straffrättslig bemärkelse, ska anses samtycka till viss mån av våld. Detta resonemang förfaller djupt rotat hos domstolarna och har inte förändrats nämnvärt under de senaste tio åren. Likt hovrätten gav uttryck för i RH 1995:23 har denna tolerans präglat rättstillämpningen även före Domstolarna förefaller vara eniga om att det, med beaktande av ansvarsfrihetsgrunden samtycke finns utrymme att betrakta en annars straffbelagd våldsutövning som straffri, då den företas i samband med en fotbollsmatch. Av de studerade fallen är det inte möjligt att dra en klar gräns för hur mycket våld en fotbollsspelare anses samtycka till. Således står det ej klart under vilka omständigheter samtyckesregeln medför att straffansvar för våldsanvändning ska uteslutas. I varje fall sker en bedömning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Det vore otillräckligt att hävda att domstolarna endast beaktar samtyckesregeln, spelarens samtycke till våldsanvändning kan mycket väl påstås omfatta endast det våld som är i enlighet med spelets regler. I de studerade avgörandena ges uttryck för att det våld som faller inom spelets idé faller som utgångspunkt inom ramen för det våld en spelare anses samtycka till, trots att handlingen i sig kan vara i strid mot spelets regler. Domstolarna tycks sålunda beakta den oskrivna ansvarsfrihetsgrunden social adekvans i samma utsträckning som samtyckesregeln. Det av domstolarna förda resonemanget i frågan är samma som kommer till uttryck i doktrin. Liksom författarna till den studerade doktrinen ger uttryck för tycks domstolarna vara av uppfattningen att en situation då enbart spelarens samtycke kan utgöra skäl för ansvarsfrihet för våldsutövning under fotbollsmatcher. En allmänt rådande uppfattning tycks vara att idrottsutövande snarare än av en samtyckesregel som grund för ansvarsfrihet torde regleras av en allmän regel om ansvarsfrihet. Enligt denna allmänna regel om ansvarsfrihet ska all form våldsutövning som faller inom ramen för spelets idé, förutsatt att det ej rör sig om uppsåtlig skada på motspelaren, betraktas som socialadekvat och således inte medföra straffansvar. Våldsgärningar som följer av spelares kamp om bollen torde därmed inte medföra straffansvar, förutsatt att det ej rör sig om uppsåtlig skada på motspelaren eller en handling som klart faller utom ramen för spelets idé. Utöver domstolarnas beaktande av samtyckesregeln och social adekvans som ansvarsfrihetsgrund för de våldsgärningar som begås under en fotbollsmatch står det klart att domstolen beaktar en gränsdragning, efter vilken straffansvar inte kan uteslutas med hänvisning till nämnda 14

17 ansvarsfrihetsgrunder. I det ögonblick domaren blåser av matchen upphör möjligheten att åberopa samtyckesregeln eller social adekvans som ansvarsfrihetsgrund till de gärningar som begås. 5.2 Vilka omständigheter gör sig starkast gällande då domstolarna beslutar om påföljd? Omständigheten att våldsgärningen föregåtts av misshandel är, likt andra fall av misshandel, av stor betydelse och ger ofta skäl för en mildare bedömning då domstolen beslutar om påföljd. Det faktum att en våldsgärning i ett tidigare skede av spelet har föregåtts av tacklingar eller kränkande ord har i de redovisade fallen givit upphov till lindrigare bedömning vid val av påföljd. I de fall föregående provokation har verkat förmildrande i fråga om brottsrubricering ska den dock inte beaktas som ytterligare en förmildrande omständighet vid bedömning av straffvärdet för den tillämpliga skalan. I de studerade avgörandena har omständigheten att våldsgärningen beivrats i enlighet med RF:s stadgar beaktats och i förekommande fall varit av betydelse vid domstolens beslut om påföljd. Det bör dock inte tas för givet att RF:s beivrande är direkt hänförligt till den straffrättsliga bedömningen. Domstolens beaktande av denna omständighet kan betraktas som andra situationer då rätten, i enlighet med 29 kap 5 BrB, ska beakta om någon omständighet föreligger som påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar. Frågan har inte varit föremål för en enhetlig rättstillämpning; i två av de studerade fallen ger hovrätten uttryck för att RF:s beivrande av våldsgärningen inte på ett avgörande sätt ska påverka brottsrubricering och påföljd. Av det studerade fallen står det klart att omständigheten att en våldsgärning föregåtts av provokation är den omständighet som gör sig starkast gällande då domstolen beslutar om påföljd. Klart står även att domstolen har möjlighet att beakta att en gärning begåtts i striden hetta och att straffansvar således kan uteslutas för våldsgärningar som begås under fotbollsmatch. Att denna omständighet spelar roll vid valet av påföljd förefaller vara en rimlig slutsats, denna omständighet ligger i övrigt nära den starkt gällande omständigheten att våldsgärningen föregåtts av provokation. Denna omständighet innebär dock inte att domstolen ska eller bör beakta om gärningen tidigare har bestraffats enligt de RF:s bestämmelser. Omständigheten att RF beivrat våldsutövningen tycks beaktas då domstolarna beslutar om påföljd, även i fall då RF:s beivrande inte ges uttrycklig betydelse för beslutet omnämns omständigheten i domstolarnas resonemang. De studerade fallen ger dock inte uttryck för att denna omständighet ska tillmätas avgörande betydelse då domstolen fattar beslut om påföljd. 15

18 5.3 Är rättstillämpningen enhetlig och förutsägbar? Rättstillämpningen i fråga om de ansvarsfrihetsgrunder och omständigheter som kan föranleda att straffansvar utesluts för våldsgärningar som begås under pågående fotbollsmatch är relativt enhetlig. Domstolarna tycks i stort vara eniga om såväl de ansvarsgrunder, som de omständigheter under vilka straffansvar ska uteslutas för sådan gärning. Domstolarna tycks även vara eniga om en del av de omständigheter som ska ges betydelse vid beslut om påföljd. Här kan exempelvis betonas att det råder enighet om att den omständighet att råder om att den omständighet att våldet föregåtts av provokation ska ges betydelse och kan föranleda en lindrigare bedömning i fråga om val av påföljd. Frågan om RF:s beivrande av idrottsvåld har dock inte varit föremål för en enhetlig bedömning. I de studerade fallen ges uttryck såväl för uppfattningen att förbundets beivrande av våld ska inverka på allmän domstols beslut som påföljd, som att beivrande av förbundet inte på ett avgörande sätt ska påverka brottsrubricering och påföljd. De fall då domstolen givit uttryck för uppfattningen att RF:s beivrande av våld inte ska beaktas kan betraktas som ett ställningstagande från domstolen, då de markerar att allmän domstol och inte RF har att ansvara för rättstillämpningen. Likväl kan de fall då domstolen givit uttryck för uppfattningen att RF:s beivrande av våldet ska beaktas vid domstolens beslut om påföljd betraktas som ett uttryck för att idrotten i största möjliga mån ska vara självreglerad och således stå utanför straffrättens räckvidd. Rättstillämpningens förutsägbarhet kan ifrågasättas. Domstolarnas oeniga rättstillämpning i fråga om RF:s beivrande av våldsutövning ska beaktas får till konsekvens att den spelare som underkastas rättslig prövning för en våldsgärning inte kan förutse vilka omständigheter som beaktas då påföljden ska bestämmas. Sett ur en rättssäkerhetsaspekt är detta inte tillfredsställande. Det yttersta problemet är att det inte går att exakt förutspå vilka gärningar som medför straffansvar, eller vilka gärningar som med beaktande av relevanta ansvarsfrihetsgrunder ska medföra ansvarsfrihet. Det är inte självklart vilka gärningar som faller inom ramen för spelets idé och således inte ska medföra straffansvar. Förvisso står det klart att det våld som är i enlighet med spelets regler, liksom ej uppsåtligt våld som följer av spelarnas kamp om bollen inte ska medföra straffansvar. I övrigt är rättsläget oklart. Av fallen är det inte möjligt att dra en klar gräns för hur mycket våld spelaren anses samtycka till och således ska behöva tåla då denne deltar i en match. Likaså står det inte klart vilka åtgärder en spelare kan vidta i spelet om bollen utan att riskera att bli föremål för en straffrättslig prövning. I detta avseende är rättstillämpningen inte förutsägbar eller tillfredsställande ur ett rättssäkerhetsperspektiv. 16

19 6. Slutord Sammanfattningsvis kan konstateras att straffbart våld i idrottssammanhang utgörs av det våld som går utöver det fotbollsspelaren har att räkna med då han eller hon deltar i spelet. För att en gärning ska vara straffbar måste den således vara i strid mot spelreglerna. Detta förefaller dock inte vara tillräckligt för att straffansvar ska komma i fråga, gärningen måste dessutom vara i strid mot spelets idé. Så långt, liksom i fråga om att våldsgärning föregåtts av provokation ska beaktas då domstolen fattar beslut om påföljd, är rättstillämpningen enhetlig och förutsägbar. I övrigt förefaller rättsläget vara oklart. Denna oklarhet är under inga som helst omständigheter tillfredsställande ur en rättssäkerhetssynpunkt. Den som deltar i en fotbollsmatch deltar i ovisshet om hur mycket våld denne ska anses samtycka till att utsättas för, liksom vilka gärningar denne kan företa utan att riskera att bli föremål för straffrättsliga påföljder. Denna brist på förutsägbarhet svarar ingalunda mot det krav på förutsägbarhet som utgör ett grundläggande element i rättssäkerhetsbegreppet. Förvisso kan slutsatsen dras att de våldsgärningar som är i enlighet med spelets regler, och i annat fall följer av spelarnas kamp om bollen inte ska medföra straffansvar, förutsatt att det ej rör sig om uppsåtlig skada på motspelaren. I övrigt förefaller det oklart vilka gärningar som ska anses falla inom ramen för spelets idé. Likaså kan slutsatsen dras att RF:s beivrande av våldsgärningen beaktas då domstolen beslutar om påföljd för gärningen, här råder dock osäkerhet i vilken mån detta beivrande ska beaktas. Rättsläget är i stort behov av att klargöras och förtydligas, detta för att för framtiden ge en garanti för en enhetlig och förutsägbar rättstillämpning. Ett vägledande prejudikat från HD skulle otvivelaktigt klargöra och förtydliga rättsläget och ge domstolarna en gemensam utgångspunkt att arbeta utifrån då idrottsrelaterat våld är för handen. Denna gemensamma grund är nödvändig för att uppnå förutsägbarhet på området. Med detta sagt krävs ur rättssäkerhetssynpunkt en mer enhetlig rättstillämpning i fråga om de kriterier som ska uppfyllas för att en gärning ska anses falla inom ramen för spelets idé, liksom de omständigheter som ska beaktas då domstolen beslutar om påföljd. 17

20 Käll- och litteraturförteckning Författningar Brottsbalken (1962:700) Offentligt tryck Proposition 1993/94:130, Ändringar i brottsbalken m.m (ansvarsfrihetsgrunder m.m.) Litteratur Asp, Petter, Jareborg, Nils, Ulväng, Magnus, Kriminalrättens grunder, andra upplagan (2013) Iustius förlag. Berggren, Nils-Olof; Bäcklund, Agneta; Leijonhufvud, Madeleine; Munck, Johan; Träskman, Per Ole; Victor, Dag; Wennberg, Suzanne och Bersäll, Fredrik Brottsbalken, en kommentar (1 Juli 2014, Zeteo) Norstedts Juridik AB. Hübinette, Anders, Malmsten, Krister, Idrottens bestraffnings- och antidopingregler. Femte Upplagan, Norstedts juridik AB. Korling, Fredric, Zaboni, Mauro, Juridisk metodlära, Studentlitteratur AB, första upplagan, Lund 2013 Malmsten, Krister, Idrottens bestraffningsregler med förklaringar (1999) Tredje upplagan Norstedts juridik AB. Artiklar Jareborg, Nils, Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT 2004 Sandgren, Claes, Är rättsdogmatiken dogmatisk? Tidskrift for Rettsvitenskap 0405/2005. Övriga källor Riksidrottsförbundets stadgar från år Advokatsamfundets anförande vid Rättssäkerhetsdagen den 8 november 2011 arrangerat av Institutet för Skatter och Rättssäkerhet Taxpayer s Charter ett alternativ för Sverige? Advokatsamfundet/Anforande_Rattssakerhetsdagen_2011.pdf 18

21 Rättsfallsförteckning NJA 1990 s. 521 Göta hovrätt. Mål nr B Eksjö tingsrätt. Mål nr B Hovrätten för övre Norrland. Mål nr B Umeå tingsrätt Mål nr B RH 1995:23 (Svea hovrätt. Mål nr B 3105/94) RH 2011:62 (Hovrätten över Skåne och Blekinge. Mål nr B ) 19