Vapensmederna på Södra Smedjebacken

Transkript

1 UV BERGSLAGEN, DOKUMENTATION AV FÄLTARBETSFASEN 2003:4 ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING Vapensmederna på Södra Smedjebacken Spår från stormaktstid på Hamnplan i Örebro Närke, Örebro stad, kvarteret Sorken, RAÄ 83 Dnr Ulrika Wallebom

2 Riksantikvarieämbetet Avdelningen för arkeologiska undersökningar UV Bergslagen Box 1406, ÖREBRO Besöksadress: Drottninggatan 18 b Tel Fax uvbergslagen@raa.se Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriverket, Gävle. Dnr L1999/ Riksantikvarieämbetet ISSN Utskrift Birger Gustafsson Digital AB, Stockholm Vapensmederna på Södra Smedjebacken

3 Innehåll Inledning... 5 Undersökningens förutsättningar... 5 Örebro vapenfaktori och Smedjebackarnas bebyggelse... 5 Tidigare undersökningar... 5 Förundersökningen... 6 Mål... 6 Metod... 7 Genomförande... 7 Giftsanering och arkeologi... 7 Förlängning av undersökningen... 7 Avbaning och dokumentation... 7 Fyndhantering... 8 Resultat... 8 Inledning... 8 Kontextgrupperna... 9 De äldsta strukturerna... 9 Odling och ängsmark... 9 Stenrader Avfallsgrop I Avfallsgrop II Ostrongropar Väg I Väg II Smedjan Hus I Hus II Hus III Schakt I Schakt II Schakt III Schakt IV Schakt V Störningar Fynd Prover Fasindelning Utvärdering Kommande arbete Referenser Övriga källor Muntliga uppgifter Administrativa uppgifter Vapensmederna på Södra Smedjebacken 3

4 Bilagor Bilaga 1. Kontexttabeller Bilaga 2. Fyndtabeller Bilaga 3. Makrofossilanalys av Håkan Ranheden, UV Mitt Figurbilaga Figurförteckning Vapensmederna på Södra Smedjebacken

5 Inledning Med anledning av att ett nytt bostadshus skulle byggas genomfördes under sensommaren år 2002 en särskild arkeologisk undersökning i kvarteret Sorken på Hamnplan i centrala Örebro. Utgrävningen gjordes av Riksantikvarieämbetet, UV Bergslagen och beställare var JM AB. Undersökningsområdet, som var 2672 kvadratmeter stort, ligger strax utanför dagens gräns för fornlämningsområdet RAÄ 83, Örebro stad och ingår i det område som under och 1700-talen benämndes Södra Smedjebacken (fig. 1 och 2). Undersökningens förutsättningar Örebro vapenfaktori och Smedjebackarnas bebyggelse Örebro Vapenfaktori var under och 1700-talen en av Sveriges största tillverkare av musköter, pikar och karbiner, vapen som hade stor omsättning under alla de krig landet deltog i under stormaktstiden. Till en början tillverkades dessa vapen av bönder runt om på landsbygden men som ett led i kronans centraliseringspolitik försökte man från 1630-talet förmå dessa bönder att flytta in till staden Örebro och bli vapensmeder på heltid. Kring år 1640 hade ett område utanför stadens staket, Norra Smedjebacken, tilldelats de inflyttande smederna. Trots att denna inflyttning var motvillig så blev området snabbt fullbelagt. Kort därefter avdelades Södra Smedjebacken på motsatta sidan av Svartån för ytterligare smedstomter (Klingnéus 1997:387ff). Detta område, där den nu aktuella undersökningen ingår, bestod tidigare av privatägda åkrar, kålgårdar, ruddammar och gräslider (fig. 3). Smedjebackarna var indelade i ett rutbaserat tomtsystem. Enligt bevarat kartmaterial från år 1680 (fig. 4) fanns det 20 tomter på Södra Smedjebacken, varav 15 var byggnadstomter och 5 åkertomter. På 1780-talet hade tomtantalet ökat till 28, varav 9 stycken angavs som öde (Waldén 1945:54). Perioden 1640 till 1720 kan betraktas som vapenfaktoriets glansperiod, med en stor mängd hantverkare engagerade och en omfattande produktion. Efter frederna 1719 och 1721 minskade kronans beställningar av vapen avsevärt och år 1795 lades faktoriet slutligen ned (Klingnéus 1997:411ff). På området uppfördes istället Manillagården med omgivande trädgårdar, ett hus som ursprungligen var stadens borgmästares sommarhus, men som senare kom att användas som hamnkontor. Runt sekelskiftet 1900 byggdes istället de hantverkarlängor som bland annat innefattade glasmästeri, skomakeri och borstbinderi, och som revs i mitten av 1980-talet (Nerikes Allehanda 8 september 1982). Fram till hösten år 2002 användes området som parkeringsplats (fig. 2). Under sensommaren år 2002 genomförde Riksantikvarieämbetet, UV Bergslagen en arkeologisk undersökning på Hamnplanen i centrala Örebro. Där det nu skulle byggas bostäder hade under 1600-talets slut och talets början de vapensmeder som tillverkade vapen för Örebro Vapenfaktoris räkning bott och verkat. Stora delar av området hade förstörts vid sentida markarbeten, men ändå fanns tydliga spår efter vapensmedernas bostäder och smedjor. En överraskning var två stora avfallsgropar, fyllda med stora mängder vackert dekorerad keramik, glas, kritpipor, skosulor av näver och rester efter benhantverk. Tidigare undersökningar Eftersom Smedjebackarna till största del ligger utanför gränsdragningen för RAÄ 83, Örebro stad, har området hittills inte rönt något större engagemang vid markingrepp av olika slag. Att man vid en tidigare förundersökning inom området år 1987 inte påträffade några omfattade lämningar har också medverkat till att man trott att området ur antikvarisk synvinkel varit relativt ointressant. Vapensmederna på Södra Smedjebacken 5

6 Vid ovan nämnda förundersökning, som omfattade hela kvarteret Smedjebacken, och delar av kvarteret Faktoriet på norra sidan av Svartån (fig. 1), påträffades enbart lite träflislager och ett par grunda rännor som tolkades som tomtgränser från och 1700-talen. Här och var fanns spår av svämlager, vilket överensstämmer med samtida skriftliga källor där området beskrivits som sankt och nästan kärrlikt. I schakten hittades dessutom väldigt lite slagg, bara ungefär 350 gram, vilket tyder på att det inte legat någon smedja i närområdet. I övrigt var området till stora delar utschaktat i modern tid och resultaten ledde till att det inte gjordes någon särskild undersökning (Ljung 1987). Under hösten år 2001 genomfördes en schaktningsövervakning strax väster om kvarteret Sorken. Den gav en helt annan bild av lämningarna i området. I schaktets västra sektion påträffades ett antal mycket välbevarade huslämningar, som av en lycklig slump framträdde precis i schaktkanten. Lämningarna bestod av husgrunder av sten i flera skift, välbevarade syllstockar, stenläggningar och stenskodda stolphål. Fyndmaterialet pekade mot en datering till 1600-talets mitt och slut (Knabe 2002). Förundersökningen Vid förundersökningen av kvarteret Sorken, som genomfördes under hösten år 2001, grävdes nio provschakt om sammanlagt 245 kvadratmeter med grävmaskin (fig. 24). Kulturlager och anläggningar grävdes för hand med spade och skärslev och dokumentationen koncentrerades till att kartera äldre lämningar, beskriva kulturlagren och samla in daterbart fyndmaterial. I samtliga schakt påträffades omfattande störningar som gjutna källare och sentida ledningsdragningar. I alla schakt utom ett fanns dock rester efter kulturlager, odlingslager eller konstruktioner, och i stora drag tolkades detta tyda på en något splittrad bild av fragmentariskt bevarade byggnadsrester av bostads- och verkstadskaraktär. Byggnadsresterna verkade vara glest spridda över ytan, medan kulturlager och odlingslager fanns över hela området. Det relativt riktliga fyndmaterialet pekade mot en datering från 1650 till 1750 (Bergold 2002). Mål Utifrån de förkunskaper som fanns om området och de resultat som förundersökningen gav utformades ett antal mer specifika frågeställningar inför undersökningen av kvarteret Sorken. I undersökningsplanen framhölls följande frågor: Har området planerats inför den medvetna inflyttningen till platsen och om så är fallet, hur? Går det att avgöra vad de olika byggnadsresterna representerar? Finns en rumslig skillnad mellan byggnader för boende och verkstäder? Går det att avgöra om platsen representerar övergångszonen mellan Slottsträdgården och Södra Smedjebacken? 6 Vapensmederna på Södra Smedjebacken

7 Vilken funktion fyllde området innan det omvandlades till Södra Smedjebacken? Hur ser fasernas och förändringarnas kronologiska förlopp ut? Metod Inledningsvis skulle hela området schaktas ur till kulturlagernivå under kontroll av två arkeologer, vilket beräknades ta en vecka i anspråk. Därefter skulle särskilt utvalda partier undersökas stratigrafiskt av fyra arkeologer under tre veckors tid. Anläggningar och lager skulle mätas in med totalstation, och samtliga fynd skulle tas tillvara. Ett urval av anläggningar skulle dokumenteras med digitalkamera. Genomförande Giftsanering och arkeologi I samband med att undersökningen startade visade det sig att området samtidigt skulle giftsaneras, vilket ledde till att arkeologin delvis fick anpassas till detta. Vid en miljöteknisk markundersökning som genomförts på uppdrag av Örebro kommun visade det sig att det på fem punkter fanns förhöjda värden av cancerogena ämnen (PAH) och tungmetaller, framför allt kadmium och bly (Gustavsson 2001:3). Andra områden visade sig efterhand ha kraftigt förhöjda värden av dieselolja. Eftersom giftsaneringen krävde att jordmassorna skulle sorteras och att det skulle tas prover med jämna mellanrum, fick områdena kring dessa punkter grävas ut innan avbaningen av området startade. Detta innebar att fem stycken 25 till 50 kvadratmeter stora schakt skiktvis grävdes ut med maskin, samtidigt som ytterligare prover togs och ett antal arkeologiskt intressanta nivåer dokumenterades för hand i plan och i sektion. Schaktbegränsningarna mättes senare in med totalstation, varpå planritningarna digitaliserades (fig. 23). Arkeologernas arbetsmiljö säkerställdes genom att de alltid grävde med handskar på, och vid vissa tillfällen fick använda gasmask. Förlängning av undersökningen Eftersom jordmassorna skulle återdeponeras inom området efter undersökningen delades ytan av praktiska skäl upp i två delar, där den södra delen (vilken upptog omkring två tredjedelar av ytan) grävdes ut först och den norra tredjedelen undersöktes först när den södra till största del kunde återfyllas. Grundtanken att särskilt utvalda ytor skulle undersökas närmre först efter att området hade totalavbanats blev alltså svår att genomföra, men inte enbart på grund av giftsaneringen och uppdelningen av ytan. Utöver detta tillkom en rad problem som bland annat inbegrep flyttning av bodar, dumphögar och skyltar, samt att vi på grund av detta periodvis inte kunde arbeta med hel personalstyrka. Problemet löstes efter diskussioner med länsstyrelsen och exploatören genom att medel tillsköts så att den arkeologiska insatsen kunde förlängas med en vecka. Vapensmederna på Södra Smedjebacken 7

8 Avbaning och dokumentation När avbaningen av området äntligen kunde starta lades stor vikt vid att lokalisera och tömma samtliga moderna störningar, framför allt för att kunna dokumentera de kvarvarande lagerföljderna i störningarnas sektioner. Till en början verkade större områden än vi räknat med vara störda av sentida källarnedgrävningar, husgrunder och tvärslöpande kabel- och rörschakt, men efterhand visade sig flera områden med intakta kulturlager och anläggningar ha bevarats (fig. 5 och 6). Arkeologiskt intressanta områden undersöktes dels genom single-contextmetodik, dels i mindre grävenheter. Samtliga kontexter (lager och anläggningar) mättes in med totalstation och dokumenterades på speciella kontextblanketter. För att underlätta efterbearbetningen i programmen Intrasis och ArcView kodades anläggningarna redan vid inmätningen enligt följande: lager (AL), nedgrävning (AN), sten (AS), trä (AT), tegel (AE), övrig anläggning (A) och störning (TD). Kontexterna delades redan i fält in i grupper som beskrevs och tolkades av den arkeolog som grävt ut området. De sammanlagt 585 inmätta kontexterna delades in i arton kontextgrupper som beskrivs nedan. Fyndhantering I de områden som grävdes ut med single-contextmetodik samt i de sammanlagt nio grävenheter som grävdes ut med skärslev samlades samtliga fynd in, med undantag av särskilt slaggrika områden där ett urval gjordes i fält. Stora delar av området grävdes ut med hjälp av grävmaskin eller med grövre redskap som till exempel hacka och spade. Här samlades fynd in dels som ytfynd, dels som schaktningsfynd. Den stora fyndmängd som ändå omhändertogs, speciellt från de bägge avfallsgroparna, gjorde att fynden enbart kunde registrerades mycket översiktligt i Intrasis. I skrivande stund har ingen fyndgrupp, utom delar av kritpipsmaterialet, genomgått någon specialstudie, men planer finns på att låta delar av keramikmaterialet, samt slagg- och järnmaterial från smedjan specialanalyseras. Resultat Inledning De olika kontextgrupperna presenteras här i en form som till största del är rent beskrivande, även om varje avsnitt avslutas med en kortare eller längre tolkningsdel. Vid arbetet med kontextgrupperna har handritade matriser uppförts för samtliga grupper, men jag har här valt att inte presentera varje matris i detalj. Istället presenteras resultatet av det stratigrafiska arbetet i ett så kallat landuse-diagram, som ger en mer övergripande bild av hur området fasvis har utvecklats. Diagrammet kan ses som en utvecklad och mer lättöverskådlig stormatris (fig. 25). 8 Vapensmederna på Södra Smedjebacken

9 Kontextgrupperna De äldsta strukturerna De anläggningar som tolkas tillhöra de äldsta strukturerna på området fanns spridda över hela ytan och bestod av diken, stolphål och gropar (fig. 7). Dikena var endast sporadiskt bevarade, men bildade i huvudsak dels en nordsydligt löpande linje längs områdets hela västra kant, med en motsvarande linje i öster, dels en diagonal från nordöst till sydväst löpande linje tvärs över området. Dikesstrukturen var bäst bevarad i väster, och mycket fragmentarisk i öster och i mitten. Dikena var 0,4 till 1,1 meter breda och hade brun siltfyllning. Ytfynd i form av ben, skärvor av yngre rödgods samt en bit av ett passglas samlades in från dikena. I undersökningsområdets sydvästra del framkom i den orörda silten även spridda stolphål, omkring 0,3 meter stora och med svagt humös siltfyllning, utan fynd. Stolphålen kan, med lite god fantasi, sägas följa mittendikets diagonala linje. Slutligen hittades även fem gropar spridda över området, varav tre grävdes ut med maskin och dokumenterades i sektion. Groparna var 1,3 till 5,2 meter stora, 0,6 till 0,8 meter djupa och hade över lag brun, relativt homogen siltfyllning. Den största av groparna utgjordes av en flack nedgrävning med varviga fyllnadslager. Ett av de yngsta fyllnadslagren bestod av gråsvart humös silt och innehöll en hel del fynd av bland annat skärvor av yngre rödgods, fajans, glas, kritpipor och en knapp av kopparlegering. Det västra dikesstråket överkorsades av nedgrävningskanten till avfallsgrop I, vilket tyder på att gränsdragningen är äldre än anläggandet av gropen, men att man vid grävandet av den kommande avfallsgropen (här tolkad som en fiskdamm, se vidare nedan) tagit någorlunda hänsyn till denna gräns. Det östra dikesstråket överensstämmer med de gränsdragningar som de senare stenraderna i det här området bildar. Diket kan alltså tolkas som en föregångare till dessa, antingen som en tidig tomtindelning, eller som en äldre gräns som återupptagits när områdets tomter utstakades inför smedernas inflyttning. Den diagonala gränsdragningen med dess omgivande spridda stolphål kan möjligen ha följt den sneda vägsträckning som avbildas på Rafualssons karta från tiden innan vapensmedernas inflyttning (fig. 3). Samtida med de äldsta strukturerna torde även väg II i områdets södra del vara. De undersökta groparna uppvisar lite olika utformning och kan mycket väl ha haft skiftande funktion och vara från olika tider. Liksom för groparna i giftschakten (se nedan) kan de till exempel ursprungligen ha använts som täktgropar eller brunnar för att sedan utnyttjas som avfallsgropar. Odling och ängsmark Över hela undersökningsytan fanns omrörda, bruna siltlager som tolkades som odlingslager som nyttjats till äng eller trädgård under olika tidsperioder (fig. 8). Ytfynd samlades in från hela området, och i områdets sydvästra, centrala och norra del grävdes tre meterstora och en 2 1 meter stor ruta ut med skärslev (G968, G976, G3802 och G4401). I övrigt undersöktes lagren i samband med att de skiktvis grävdes bort med maskin, varvid ytterligare fynd samlades in. Vapensmederna på Södra Smedjebacken 9

10 Över lag bestod lagren av omkring 0,3 till 0,5 meter tjock homogen, brungrå lerblandad silt. Bitvis fanns inslag av kolstänk och tegelkross och ställvis relativt mycket fynd av bland annat ben, keramik, glas, bränd lera, slagg och järnföremål. Speciellt kan en rektangulär järnsölja och ett antal verktygsliknande järnföremål, bland annat en mejsel nämnas. Dessutom hittades i områdets sydöstra del ett kopparmynt, som inte kunnat bestämmas närmre (Hammarberg 2003). Lagren utgör troligen gammal odlings- och ängsmark. Dessa siltlager är svåra att datera och funktionsbestämma närmre dels på grund av att de var uppstyckade och utspridda över en så stor yta, dels för att de rörts om och störts av senare tiders olika aktiviteter. I de fall den stratigrafiska relationen till omgivande kontextgrupper kunde avgöras utgjorde oftast siltlagren den äldsta fasen. Stenrader Längs områdets östra kant kunde tre parallella, nordsydligt orienterade stenrader och stenblandade grusstråk följas i nära 35 meter (fig. 9). Stenraderna var något olika utformade. Den östra bestod av 0,15 till 0,40 meter stora stenar och stenblandade grusstråk som låg ganska ojämnt och glest utspridda i den omgivande silten. I grusstråkets yta påträffades ett kopparmynt, 1/6 ör sm, präglat under Karl XI år 1673 (Hammarberg 2003). Den mittersta stenraden var mer vällagd, åtminstone i norr. Här var stenarna i huvudsak 0,4 till 0,6 meter stora, och låg ibland i dubbla rader. En skillnad mellan jordsammansättningen kunde anas på ömse sidor av stenarna, med grusblandad, sandig silt i öster och mer humusblandad silt i väster. Den västra stenraden skilde sig från de övriga genom att den förutom de vällagda, 0,4 till 0,7 meter stora stenarna, även innefattade två stenskodda stolphål. Stolphålen var 0,4 meter i diameter och 0,4 meter djupa, och låg på 1,5 meters avstånd från varandra. I ett av stolphålen hittades slagg, tegelkross och fönsterglas. Öster om stenraden var den omgivande silten relativt rik på slagg, medan den något mer humösa silten väster om stenraden innehöll fler fynd av glas, keramikskärvor av yngre rödgods och fajans, ben och järnföremål. Den senare stenraden undersöktes genom att stolphålen samt ett tre meter långt tvärsnitt (G1265, G1280) grävdes ut genom stenraden och de omgivande lagren. Övriga stenrader dokumenterades endast i plan. Stenraderna utgör troligen en gränsmarkering mot tomt 61 i öster (fig. 4). De parallella stenraderna kan tolkas som att tomtgränsen förskjutits i sidled efter hand. Eventuellt ska området mellan stolphålen i norr tolkas som en ingång till tomten. Gränsen följer samma linje som det östra av dikena i den äldsta dikesstrukturen. Avfallsgrop I Gropen påträffades i områdets västra del och kan kortfattat beskrivas som en 15 5 meter stor och upp mot två meter djup nedgrävning som var fylld med mycket fyndrika och välbevarade avfallslager i olika skikt (fig. 10). I gropens mitt påträffades en halv meter ned i fyllnadslagren en träkonstruktion i form av en binge eller en avbalkning bestående av ned 10 Vapensmederna på Södra Smedjebacken

11 slagna störar och tvärsgående plankor och slanor. I gropens södra del påträffades på samma nivå tvärslagda stockar samt ännu en binge eller avbalkning av enklare konstruktion. I gropens botten fanns tjocka, vattenavsatta lerlager. I delar av gropen fanns kraftigt förhöjda värden av dieselolja, varför gropen delvis fick undersökas med gasmask på. Intill den förstnämnda bingen grävdes en 2,0 1,4 meter stor yta (G3714) ut med skärslev, där fynden samlades in lagervis, men för övrigt grävdes gropen ut skiktvis med grävmaskin, varvid en stor mängd fynd utan direkt lagertillhörighet samlades in. Sektioner tvärs genom gropen upprättades, dels i gropens södra del, dels i samband med att gropens relation till ett intilliggande dike (se ovan, de äldsta strukturerna) undersöktes i gropens norra del. Gropens nedgrävningskant var enligt sektionerna sluttande och dess botten rundad. Gropens absoluta botten låg på en höjd av 9,45 meter över havet (i Örebro stads lokala höjdsystem) (fig. 11). Fyllningen bestod i botten av ett upp till en meter tjockt svämlager av strimmig, humusblandad lera med inslag av kvistar och ett fåtal fynd av bland annat ben, järn och glasskärvor. I detta lager togs ett makrofossilprov, vilket enligt analysen innehöll en stor mängd bevarade frön och frukter av framför allt tiggarranunkel, våtarv, svalting och svinmålla. Även växter som säv och starr visar att omgivningen varit fuktig och kväverik. Huvudparten av växterna utgjordes av näringsrika foderväxter som tyder på att marken kan ha betats (Ranheden 2003, se bilaga 3). Svämleran överlagrades av ett 0,4 meter tjockt risblandat, starkt humöst siltlager. Lagret innehöll väldigt mycket granris, barr, kvistar, pinnar, halm, bark och näver. Dessutom påträffades i detta lager relativt stora mängder fynd av framför allt yngre rödgods. Rislagret överlagrades av ett upp mot 0,5 meter tjockt gödselblandat, strimmigt siltlager. Även i detta lager fanns ett inslag av pinnar, träflis, bark och näver samt ett stort antal fynd av framför allt piplersdekorerade skärvor av yngre rödgods, mestadels fat och skålar. Flera av kärlen var dekorerade med årtal, daterade till perioden mellan 1683 och Enfärgade kärl såsom trefotsgrytor, krukor och skålar förekom i förhållandevis liten mängd. Sammanlagt tillvaratogs omkring 48 kilo keramik. En annan stor fyndgrupp utgjordes av sågade ledändar av ben, huvudsakligen mellanfotsben av nöt, varav nära 20 kilo samlades in. Dessutom hittades stora mängder näversulor till skor, fajans, järnföremål, glaskärl, buteljer och fönsterglas. Bland järnföremålen märktes bland annat en så kallad tätta, det vill säga ett inblåsningsmunstycke från en bälgpump i en smedja. Därtill hittades ett trettiotal kritpipor, varav en utifrån en stämpel kunde dateras till talets mitt. Slutligen hittades ett mindre antal träföremål, bland annat tunnbottnar, vidjor samt laggar från laggkärl och ämbar. I ett av kärlen fanns de kletiga resterna efter tjära, som fortfarande luktade starkt. Dessutom hittades ett borst- eller penselliknande föremål av trä med samma tjärdoft. I gropens övre del var fyllningen snarlik, men torrare och med inblandning av tunna sandlinser. Sammantaget var dessa varviga, övre lager omkring 0,3 meter tjocka. De övre lagren hade ungefär samma fyndbild som gödsellagret, men något färre fynd. Den norra avfallsbingen var minst 1,8 3,3 meter stor och bestod av ett 20-tal spetsade, decimetertjocka störar. Mellan störarna fanns plankor och Vapensmederna på Södra Smedjebacken 11

12 12 Vapensmederna på Södra Smedjebacken slanor i minst två skift. Västra delen av bingen fortsatte in i schaktkanten. Rakt ovanför bingens södra kant, en bit upp i det ovanliggande gödsellagret, fanns en tvärsgående rad av 0,4 till 0,6 meter stora stenar. Den södra träbingen bestod av en handfull nedslagna grövre pålar, mellan vilka plankor hade lagts, så att en U-liknande 1,4 2,0 meter stor avgränsning bildades. Strax norr om den södra bingen påträffades ett antal nordsydligt och östvästligt orienterade stockar, vilka låg löst i förhållande till bingen. Den stratigrafiska analysen visade att den norra av avfallsbingarna var anlagd direkt i det undre rislagret och hade överlagrats av det senare gödsellagret. De bägge södra konstruktionerna var anlagda i eller ovan nämnda gödsellager. Den norra träbingen var alltså äldre än den södra, men bägge hade anlagts efter det att gropen börjat användas som avfallsgrop. Gropen tolkas ursprungligen ha fungerat som en ruddamm, det vill säga en fiskodling. Ruddammar var vanliga och finns dokumenterade i samtida skriftliga källor och i äldre kartmaterialet från såväl 1600-, som 1800-tal (Waldén 1945: 56). På Rafuelssons karta över området, upprättad i samband med att marken skulle upplåtas till vapensmederna på 1640-talet finns angivet att en ruddamm ska ha funnits i området, men att denna i så fall låg längre österut. Likande ruddammar har även funnits i slottsträdgården, längre västerut. Makrofossilanalysen visar som ovan nämnts att omgivningen varit fuktig och kväverik och att området kan ha betats. Att det även funnits viol, smörblomma och hallon i närheten ger oss en bild av en vacker, ängsliknande miljö (Ranheden 2003). Vid ruddammens anläggande verkar man i huvudsak ha tagit hänsyn till markindelningen som kan anas i de äldsta dikesstrukturerna, även om ruddammens nedgrävningskant har skurit ett av de äldre dikena. Ruddammen varkar med tiden ha slammat igen, varvid den kvarvarande sänkan har börjat fyllas igen med avfall av framför allt kvistar och ris. En bit in i denna igenfyllningsfas har den norra avfallsbingen byggts, vars norra begränsning exakt följer tomtindelningen mellan tomt 58 och 59 på Thorings karta från år1680. Samma fenomen kan ses även i avfallsgrop II, och med detta har man sannolikt vela markera den nya tomtindelningen även nere i avfallsgroparna eller i de kvarvarande svackorna. Därefter har gropen så småningom fyllts igen med hushållsavfall och gödsel, varvid man har anlagt en stenrad i linje med bingens södra kant samt ytterligare en binge i gropens södra del. De utlagda stockarna i närheten kan ha fungerat som spänger ut i den fuktiga och säkert kletiga gropen. Strimmigheten i fyllnadslagren antyder att gropen använts under en längre period, och enligt fyndmaterialet bör gropen ha fyllts igen på omkring 50 år. Fyndmaterialet i avfallsgropen överraskar på åtminstone tre punkter. För det första antyder den stora mängden dekorerade serveringskärl i förhållande till de odekorerade förvarings- och matlagningskärl att de personer som använt sig av denna avfallsgrop (troligen invånarna på tomt 58) tillhört ett relativt välbärgat hushåll. Nära 70 % av antalet skärvor var dekorerade i avfallsgrop I, vilket bör jämföras med motsvarande 45 % i avfallsgrop II, vilken huvudsakligen bör ha använts av invånarna på tomt 59. För det andra kan de stora mängderna sågat ben inte tolkas som någonting annat en resterna efter ett storskaligt hantverk. Vilket hantverk

13 detta skulle kunna vara är ännu outrett, men någon koppling till vapentillverkningen kan inte beläggas i dagsläget. För det tredje var det oväntat att hitta så pass stora mängder näversulor. Spår efter fastsytt läder på någon av sulorna, samt fyndet av enstaka läderdetaljer visar att skorna haft ovanläder av läder, men dessa har inte återfunnits. Kanske har lädret återanvänts, medan de utslitna näversulorna kastades bort. Avfallsgrop II Gropen påträffades i områdets mitt och kan kortfattat beskrivas som en 5 10 meter stor och upp mot 1,5 meter djup nedgrävning som var fylld med mycket fyndrika och välbevarade avfallslager i olika skikt (fig. 12). I gropens mitt fanns en nordsydligt orienterad gärdsgårdsliknande avgränsning, och söder om denna fanns en liknande avgränsning med östvästlig orientering. Tillsammans bildade dessa en T-formad uppdelning av gropen (fig. 13). I gropens botten fanns tjocka vattenavsatta lerlager. Mitt i gropen grävdes en 2,0 1,2 meter stor yta ut (G4396) med skärslev, där fynden samlades in lagervis, men för övrigt grävdes gropen ut skiktvis med grävmaskin, varvid en stor mängd fynd utan direkt lagertillhörighet samlades in. Däremot skildes fynden från gropens södra, östra och västra del åt, men någon avsevärd skillnad i fyndsammansättningen kunde inte ses dem emellan. Två sektioner upprättades genom gropen, både intill den nordsydliga och den östvästliga träavgränsningen. Gropens nedgrävningskant var enligt sektionerna sluttande och dess botten rundad. Gropens absoluta botten låg på en höjd av 9,60 meter över havet (i Örebro stads lokala höjdsystem). Gropens fyllning bestod i botten av ett upp till en halv meter tjockt svämlager sammansatt av strimmig, humus- och sandblandad lera med inslag av kvistar, men inga fynd. I detta lager togs ett makrofossilprov, vilket visar att gropen omgavs av en liknande flora som den förra, men i provet fanns även ett stort inslag av hoppkräftor som visar att det varit en mer utpräglad vattenmiljö, med en öppen vattenspegel (Ranheden 2003, se bilaga 3). Ovan detta lager fanns ett 0,25 meter tjockt brungrått lerlager vilket innehöll relativt rikligt med fynd av framför allt dekorerade och odekorerade skärvor av yngre rödgods. Dessutom hittades en tunnbotten av trä samt ett kopparmynt, 1/6 ör sm, präglat under Karl XI någon gång mellan år 1666 och 1686 (Hammarberg 2003). Lerlagren överlagrades av ett upp till 0,3 meter tjockt starkt humöst siltlager med ett stort inslag av gödsel, pinnar och näver. Lagret var mycket rikt på fynd av framför allt odekorerade krukor och trefotsgrytor, även om stora mängder piplersdekorerade kärl också förekom. Några av kärlen var dekorerade med årtal, daterade till perioden mellan 1692 och 1720-talet. Sammanlagt tillvaratogs omkring 44 kilo keramik. Dessutom hittades ett trettiotal näversulor till skor, fajans, stengods, järnföremål, glaskärl, buteljer, fönsterglas och ett bryne. Slutligen hittades nästan 50 delar av kritpipor, varav två utifrån stämplar kunde dateras från 1640 till 1704 respektive eller 1740-tal. Ett ovanligt fynd utgjorde ett träskaft till en kniv eller en gaffel dekorerat med små utskurna stjärnor, till hälften omfattat av ett hölje av kopparlegering. Överst i gropen fanns en yngsta fyllning bestående av kol och sot med stora mängder fynd av Vapensmederna på Södra Smedjebacken 13

14 yngre datum, som till exempel hela glasbuteljer, apotekskärl, krus och lock av stengods och porslin. Den nordsydligt orienterade avgränsningen var 4,8 meter lång och bestod av ett tiotal spetsade, decimetertjocka störar, nedslagna med jämna avstånd. Mellan störarna låg snedställda decimetertjocka slanor i minst fyra skift. Den östvästliga avgränsningen, som var 4,5 meter lång, var uppbyggd på samma sätt, men var betydligt bättre bevarad. Mellan ett 20- tal växelvis nedslagna störar fanns tvärlagda slanor i upp mot tio skift. Det var tydligt att konstruktionen byggts för att följa nedgrävningens rundade botten. Den stratigrafiska analysen visade att den södra av avgränsningarna var anlagd direkt i de nedre lerlagren och hade överlagrats av det senare avfallslagret, medan den norra gärdsgården hade anlagts något senare, då gropen börjat fyllas igen med avfall. Den östvästliga avgränsningen var alltså något äldre än den nordsydliga, men bägge av dem hade anlagts efter det att gropen hade slammat igen. Gropen tolkas ursprungligen ha fungerat som en ruddamm, liknande den ovan beskrivna. Makrofossilanalysen visar att området varit ängsliknande och fuktigt, samt att gropen tidvis haft en öppen vattenspegel (Ranheden 2003). Ruddammen har med tiden slammat igen, varvid en östvästligt orienterad avgränsning har uppförts i gropens södra del, i syfte att avgränsa de nyutlagda tomterna 58 och 59 som finns avbildade på Thorings karta från år Sedan gropen börjat fyllas med avfall har därefter den nordsydliga avgränsningen i gropens mitt uppförts, men i vilket syfte är mer oklart. Kanske ska den tolkas som spåren efter en avstyckning av tomten, vilket kan ha samband med uppgifter från år 1756 där det framgår att flera av tomterna nu bebos av två familjer (Ljungberg 1987, bil. 3). Dateringsmässigt pekar fynden i de äldre avlagringarna till tiden omkring 1670, medan de yngre lagren dateras till tiden mellan 1690-tal och 1740-tal. Fyndmaterialet stämmer till stora delar överens med det från avfallsgrop I, även om åtminstone två stora skillnader kan ses. För det första innehöll avfallsgrop II en avsevärt större andel odekorerade förvaringsoch matlagningskärl jämfört med avfallsgrop I, som i huvudsak innehöll piplersdekorerade serveringskärl. Som tidigare nämnts var andelen dekorerade kärl upp mot 70 % i avfallsgrop I, men bara 45 % i avfallsgrop II. Då större delen av avfallsgrop II hamnar inom tomt 59, kan man hypotetiskt tänka sig att tomtinnehavarna här inte haft det lika bra ställt som de på tomt 58. För det andra innehöll avfallsgrop II inga som helst rester efter benhantverk, vilket ju var ett mycket vanligt fynd i avfallsgrop I. Ostrongropar I undersökningsområdets mitt hittades två mindre avfallsgropar (fig. 14). Groparna var 2,0 till 3,5 meter stora och omkring 0,4 meter djupa. Den större av nedgrävningarna, A 1976, hade tre tillspetsade nedslagna störar mitt i gropen. Groparna schaktades skiktvis ned med maskin, medan ett urval av det rika fyndmaterialet samlades in. Gemensamt för de bägge groparna var att de innehöll en ganska ovanlig fyndsammansättning av bland annat ostronskal, glasskärvor av dryckesglas och buteljer samt 14 Vapensmederna på Södra Smedjebacken

15 kritpipor. Så många som 75 kritpipsfragment samlades in, varav några är tillverkade av Wettervik och Lundgren i Stockholm. Piporna daterar groparnas igenfyllnadsfas till eller 1780-tal (muntlig uppgift A Åkerhagen). De här avfallsgroparnas fyndmaterial har en speciell karaktär, vars motsvarighet inte fanns på den övriga utgrävningsytan. Fynd av ostronskal, dryckeskärl och rökverk tyder på ett ganska välmående leverne på tomt 59 under den här tiden. De stenansamlingar som påträffades invid dessa gropar kan eventuellt utgöra ett hus från samma period (se hus I nedan). Väg I I områdets östra del hittades de tydliga resterna av en vägsträckning med nordsydlig orientering (fig. 15). Vägen kunde tydligt följas ända från schaktkanten i söder upp till det område där det eventuella hus I låg, det vill säga på en sträcka av 35 meter. Vägen var fyra meter bred och uppbyggd med ett decimetertjockt gruslager på ett bärlager av grenar, bark och kvistar. Längs dess sidor, i vägrenen, löpte två 0,4 meter breda diken fyllda med småsten. I vägområdets södra del grävdes en del av vägen ut (G2720), och en sektion upprättades. Längre norrut grävdes ett snitt genom vägen med maskin, varvid ytterligare en sektion ritades. Det framgick att den övre gruslagda delen och dess kvistbädd överlagrade ett äldre bärlager eller utjämningslager av gråbrun silt. Detta överlagrade i sin tur ett slagglager samt ett raseringsliknande lager med mycket tegelkross och sten. Dessa lager hade ungefär samma utbredning som den ovanliggande vägbanken och begränsades i väster av ett par 0,3 meter stora stenar. I öster var lagerstråket stört av en sentida nedgrävning. Det slaggrika siltlagret återfanns även i den norra sektionen. Spritt över grusytan samlades en del fynd in, bland annat små fragment av kritpipor, glas, skärvor av yngre rödgods och fajans samt en liten knapp av kopparlegering. I bärlagret av grenar hittades bland annat slagg och ben, och i de underliggande slagg- och raseringslagren någon skärva av yngre rödgods samt ett bryne av sten. Vägsträckningen tolkas motsvara den väg som på Thorings karta från söder leder ner mot torget och som avskiljer tomterna 58, 59 och 60 i väster och tomt 61 i öster. Vägen är en direkt föregångare till dagens Manillagatan, även om dess sträckning flyttats något åt öster med tiden (fig. 25). Det undre slagg- och raseringsstråket tolkas utgöra en äldsta vägbeläggning, som bör ha tillkommit sedan smidesverksamheten startat i området. Att man återanvände slagg som vägbeläggning är inte ovanligt, tvärtom utgjorde slaggen ett utmärkt material för både väg- och gårdsbeläggningar. Att vägen slutar där den gör i norr kan antingen bero på att den störts av senare tiders eventuella husbygge, eller så ska den stenansamling som återfinns här ses som en del av vägbeläggningen. Väg II Längs områdets södra kant, under resterna efter en smedja, påträffades spåren efter en östvästligt orienterad vägsträckning (fig. 16). Denna kunde följas över en sträcka på 20 meter och var liksom väg I omkring fyra meter bred. I stora drag kan vägen beskrivas som ett gruslager, Vapensmederna på Södra Smedjebacken 15

16 flankerat av ett 0,7 meter brett siltfyllt dike i norr. Detta dike återfanns även i schakt IV. Intill diket fanns ett 0,1 meter stort stör- eller stolphål. På gruslagret fanns ett tunt, avsatt siltlager vilket i sin tur överlagrades av ett bärlager av lera samt ännu ett gruslager. Hela konstruktionen var sammanlagt 0,2 meter tjock. Vägområdet dokumenterades med två sektionsritningar och i plan i samband med att området skiktvis banades ned med maskin. Delar av diket grävdes ut i hopp om att hitta daterande fynd, vilket inte lyckades. I det undre gruslagret påträffades dock ett fåtal fynd av spik, ben och några skärvor av yngre rödgods. I det avsatta siltlagret hittades fragment av ben, järn och ett kritpipsskaft. Vägen tolkas motsvara dagens Engelbrektsgatan, som sedan åtminstone mitten av 1600-talet fungerade som en landsväg ut ur staden, och som finns med på Rafualssons karta över området från tiden före vapensmedernas inflyttning (fig. 3). Vägen har vid något tillfälle fått en ny grusbeläggning. Fynden pekar också mot en datering till tal och tidigt 1700-tal, men inte äldre. Vägsträckningens äldsta fas tolkas vara samtida med de äldsta strukturerna i området (fig. 25). Smedjan Smedjan var belägen invid den södra schaktkanten närmast Engelbrektsgatan (fig. 17 och 18). Byggnadens södra delar fortsatte in i schaktkanten varför endast halva byggnaden kom att undersökas. Den del som undersöktes var 5,5 3,0 meter stor och bestod i stora drag av sporadiskt bevarade syllstenar och syllträ, ett stenfundament till en ässja (eldstad), samt en grop till en städkubb. Inne i huset fanns kol- och sotlager, och på den gruslagda gårdsplanen utanför huset fanns stora mängder smidesslagg (fig. 19). Tvärs genom smedjan löpte ett smalt, recent dräneringschakt. Hela smedjan och området runt smedjan undersöktes med skärslev och samtliga fynd samlades in. Det nordvästra hörnet av smedjan dokumenterades för sig i samband med att schakt IV undersöktes. Hela smedjeområdet var anlagt på ett 0,3 meter tjockt siltlager, som tidvis var sotigt i ytan. I dessa lager påträffades enstaka fynd av tegelkross och slagg. Den ovanliggande stengrunden bestod av jämnt lagda, 0,2 till 0,3 meter stora stenar i byggnadens norra vägglinje och nordöstra hörn. På syllstenarna i norra vägglinjen fanns resterna efter en syllstock bevarad. Byggnadens nordvästra hörn bestod av en 0,6 meter stor hörnsten. I byggnadens västra husliv fanns en brandskadad tegelsten. I det östra huslivet hade syllstenarna lyfts bort. Återstod gjorde endast 0,4 meter stora, rundade avtryck efter stenarna. Intill den norra vägglinjen, 1,5 meter från den västra väggen, låg det 1,6 1,6 meter stora stenfundamentet som hade fungerat som grund för smedjans ässja. Stenarna var 0,2 till 0,6 meter stora, och insprängt bland dem fanns ett fåtal tegelstenar. Strax öster om ässjafundamentet påträffades en 0,9 meter stor, rund nedgrävning för städkubben. Nedgrävningen var 0,5 meter djup, hade plan botten och var delvis stenskodd. På golvytan runt städgropen fanns ett tunt lerlager. I smedjans inre fanns dessutom tunna kol- och sotlager som innehöll ett fåtal fynd av slagg och små bitar av fönsterglas och skärvor av yngre rödgods. 16 Vapensmederna på Södra Smedjebacken

17 Utanför smedjan fanns 0,05 meter tjocka, kompakta gruslager som i öster och norr överlagrades av tunna kol- och sotlager liknande dem som fanns inne i smedjan. Ovan dessa lager fanns decimetertjocka rostfärgade slagglager runt hela byggnaden. Inga fynd påträffades i vare sig gruseller sotlagren, men slagglagren innehöll förutom stora mängder fragmenterat smidesslagg även skärvor av rödgods, kritpipor, ben och bränd lera. Den allra största fyndgruppen var dock rostiga järnföremål som spikar, små klipp, tenar samt ett par föremål som skulle kunna utgöra delar av verktyg. Smedjan och gårdsplanen utanför överlagrades av raseringslager, som framför allt bestod av siltlager med inslag av sten, kalk och tegelkross. I dessa lager påträffades fynd av ben, glas, flinta, bly, yngre rödgods samt kritpipor, som utifrån stämplar främst kunde härröras till sent 1680-tal och 1690-tal, även om en av kritpiporna började tillverkas först på talet (muntlig uppgift Arne Åkerhagen). Den största fyndgruppen var dock järnföremålen, där ett bultlås, en krok, en ten samt ett par verktygsliknande föremål bör nämnas. Huslämningen ska utan tvekan tolkas som en smedja, och byggnaden har också en utformning som är typisk för smedjor från perioden. Byggnaden har som helhet troligen varit kvadratisk, omkring 5 5 meter stor, och har sannolikt haft ingången vänd mot den dåvarande Engelbrektsgatan, då smedjans ässja alltid placerades längst in i rummet. Ässjan och städets placering är också typisk för en så kallad standardsmedja (Wallebom 2003 s.61ff). En stor del av rummet har upptagits av stora bälgar (jämför fyndet av tättan i avfallsgrop I). Huset har troligen varit knuttimrat och vilat på stensyll, med vissa detaljer av tegel och kalkbruk. Golvet har varit ett stampat jordgolv med förstärkning av hårdgjord lera runt städet, och kanske har det suttit ett mindre glasförsett fönster intill dörröppningen. Runt om smedjan, främst på dess baksida, har den så kallade slaggvarpen legat. Fyndmaterialet från smedjans användningstid har inte kunnat dateras närmre, men fynden i raseringsmassorna pekar mot en datering från 1690-tal till 1730-tal eller något senare. I nuläget går det inte att närmare tolka vad som kan ha tillverkats i smedjan, då varken slagg eller föremål konserverats och analyserats. En relativt stort antal verktygsliknande föremål har samlats in såväl inne i som utanför smedjan, vilket bådar gott inför en vidare analys av smedjans funktion. Hus I I områdets mitt, precis norr om väg I, påträffades en 2,5 3,5 meter stor ansamling av stenar (fig. 20). Stenarna, som var 0,1 till 0,4 meter stora, låg mestadels utan synbar ordning i den omgivande silten, men mer tydliga spår efter nordsydligt och östvästligt orienterade stenrader kunde skönjas i stenansamlingens norra och östra del. I söder överlagrade stenarna en 0,4 2,2 meter stor och 0,05 meter djup grusränna, som längst i söder anslöt till en 1,0 1,7 meter stor och 0,1 meter djup kolfylld grop. I norr överlagrades stenpackningen av ett grusblandat slagglager. Delar av lagren undersöktes översiktligt, varvid ytfynd samlades in. De flesta av fynden, såsom ben, fönsterglas, yngre rödgods samt en knapp av kopparlegering påträffades i det omgivande och underliggande Vapensmederna på Södra Smedjebacken 17

18 siltlagret. I det ovanliggande slagglagret hittades förutom slagg en nit av järn samt ett kritpipsskaft. Stenansamlingen var svårtolkad, vilket delvis kan bero på att konstruktionen kan ha störts vid ett senare tillfälle. De stenrader som kunde skönjas i stenansamlingen kan tolkas som resterna efter ett syllstenshus, som möjligen kan ha haft sin fortsättning i liknande stenrader i förundersökningsschakt 576 strax väster om stenansamlingen. Dessa skulle i så fall kunna bilda en 7 3 meter stor, något oregelbunden husgrund. En alternativ, men inte lika trolig, tolkning är att stenraderna istället ska förknippas med den västra av stenraderna i öster, och tillsammans med denna nordsydliga stenrad bilda ett 5 5 meter stort hus. Vilken funktion den ovan beskrivna grusrännan och kolgropen kan ha haft går inte att avgöra. Ytterligare ett tolkningsalternativ är att stenansamlingen utgör en del av väg I. Hus II Huset var beläget i områdets södra del, strax öster om smedjan (fig. 21). Huslämningen, som var 8,0 4,5 meter stor, låg utmed dagens Engelbrektsgatan och bestod i stora drag av sporadiska syllstenar anlagda på utjämningslager av brun silt. I husets östra del överlagrades syllstenarna av raseringslager. Tvärs genom huset löpte två sentida rörschakt, i vilka sektioner genom huslämningen kunde upprättas. Huslämningen undersöktes översiktligt i samband med att lagren skiktvis schaktades bort med maskin. De underliggande siltlagren, som överlagrade gruslagren i väg II, var upp mot 0,3 meter tjocka och återfanns under hela huset. I dessa lager påträffades relativt stora mängder fynd av glas, ben, slagg och skärvor av yngre rödgods samt kritpipor. Inbakat i siltlagret fanns i husets nordöstra hörn en ansamling av 0,2 meter stora stenar. Den ovanliggande stensyllen bestod av 0,2 till 0,4 meter stora rundade stenar i husets västra vägglinje och i husets nordöstra hörn. Ytterligare en stenrad bildade en trolig mellanvägg omkring två meter från husets västra gavel. Syllstenarna i husets västra del överlagrade gårdslager tillhörande smedjan och var således yngre än smedjan. Raseringslagret i husets östra del bestod av brun silt med tegelkross, kalkklumpar och en tegelkoncentration. I raseringslagren hittades fynd av fönsterglas, spik, yngre rödgods, kritpipor och en hyska av kopparlegering. Lämningen utgör resterna efter hus med syllstenskonstruktion, mellanvägg och ett troligt spisfundament av tegel i husets nordöstra hörn. Närvaron av spis, samt i någon mån fyndmaterialet från raseringslagren gjorde att huset tolkades som ett bostadshus. Huset hade ungefär samma utbredning som det ovanliggande hus III, vilket gjorde dessa bägge husämningar svåra att skilja från varandra i fält. Syllstenarna i hus II skilde sig genom sin runda, jämna form dock från stenarna i hus III, som istället var större och kantigare. I fält tolkades hus II till en början vara samtida med smedjan, men det faktum att syllstenarna så tydligt överlagrade smedjans gårdslager tyder på att detta bostadshus anlagts något senare. 18 Vapensmederna på Södra Smedjebacken

19 Hus III Huset var beläget i områdets södra del, strax öster om smedjan, och direkt ovanpå hus II (fig. 22). Huslämningen, som var 6 5 meter stor, låg utmed dagens Engelbrektsgatan och bestod enbart av sporadiskt bevarade syllstenar i husets norra, östra och södra vägglinje. Stenarna var kantiga och 0,3 till 0,6 meter stora. Dessutom fanns två 0,3 meter stora stenar inne i huset, som tolkades tillhöra en mellanvägg tre meter från östra gavelväggen. Huslämningen undersöktes översiktligt i samband med att det skiktvis schaktades bort med maskin. Några fynd tillhörande huslämningen påträffades inte, men precis intill störningskanten hittades ett stort kopparmynt, en skilling präglad under Gustav IV Adolf år 1805 (Hammarberg 2003). Lämningen utgör resterna efter ett hus med syllstenskonstruktion och en eventuell mellanvägg. Huset hade ungefär samma utbredning som det underliggande hus II. Huslämningen är troligen relativt sen, och ska kanske hänföras till tiden då området upphört att fungera som bostadsområde för vapensmederna under 1800-talet. Schakt I Schaktet låg i undersökningsområdets östra del (fig. 23). Det var ursprungligen 6,5 6,5 meter stort, men fick efter hand utvidgas till omkring 8 7,5 meter. Som djupast var schaktet 1,8 meter. Denna yta grävdes ut i omgångar med maskin, och tre arkeologiskt intressanta nivåer dokumenterades med av handritade planskisser samt en sektion. I stora drag kan kulturlagerbilden i schaktet beskrivas som välbevarad. I schaktets mitt fanns emellertid en meterbred störning i form av ett kabelschakt, och längst i väster fanns en nordsydligt orienterad nedgrävning för ett dräneringsrör. Längs schaktets östra sida löpte ett halvmeterbrett och sex meter långt stråk av 0,15 till 0,60 meter stora stenar. Stenraden framträdde omkring 0,7 meter under dagens marknivå. På samma nivå fanns i schaktets södra del en mindre stenansamling, med två upp till 0,6 meter stora stenar, vilka omgavs av slagg och sot. I de omgivande siltlagren syntes en skiftning mellan schaktets östra och västra del vilket antydde en underliggande grop i schaktets östra del. Denna grop framträdde också tydligt vid den vidare nedschaktningen. I gropens botten, omkring 1,8 meter under dagens markyta, påträffades fynd av glas, tegel, en kritpipa och keramikskärvor av yngre rödgods och fajans. I gropens övriga fyllnadslager tillvaratogs en del slagg, tegelkross, skärvor av yngre rödgods och buteljglas. Att gropen fyllts igen med slagg såväl som fynd daterade till och 1700-tal tyder på att detta skett sedan området tagits i anspråk av smederna, det vill säga efter 1600-talets mitt. Gropens ursprungliga funktion är svår att uttala sig om, kanske har den fungerat som brunn eller en täktgrop för sand eller lera. Stenraden, som tolkas ha haft en gränsmarkerande funktion, har anlagts först efter det att gropen fyllts igen. Detta innebär att den inte utgjort en första indelning av området, utan att den snarare har förstärkt en redan dragen gräns alternativt en nyindelning av området. Stenraden har sin motsvarighet i liknande stenrader från bland annat förundersökningsschakt 476 och 217, vilket gör att gränsen kan Vapensmederna på Södra Smedjebacken 19

20 följas i närmare 35 meter. Stenraderna tolkas markera tomtgränsen österut, mot tomt 61. Schakt II Schaktet låg i områdets mitt, och var ursprungligen 7 7 meter stort, men fick efter hand utvidgas till omkring 9,5 9,5 meter (fig. 23). Som djupast var det två meter. Schaktet grävdes ut med maskin och dokumenterades med en handritad planskiss samt en sektion. Kulturlagren i schaktet var till största del förstörda av sentida nedgrävningar såsom cementgjutna källare, kablar och fjärrvärmeledningar. I schaktets mitt fanns en 3 3 meter stor klack av bevarade lager, vilka i huvudsak bestod av omrörd brun silt. Här tillvaratogs några få fynd av skärvor av yngre rödgods, glas, ben och en kritpipa. Siltlagren tolkas som omrörda odlingslager. Schakt III Schaktet lades i områdets östra del, söder om schakt I (fig. 23). Det var 5 5 meter stort och som mest 2,5 meter djupt. Ytan grävdes ut i omgångar med maskin. Fyra arkeologiskt intressanta nivåer dokumenterades i form av handritade planskisser samt en sektion. Kulturlagerbilden var välbevarad, så när som på ett meterbrett recent dike i schaktets södra kant. Längs schaktets östra sida löpte en gles stenrad bestående av 0,2 till 0,3 meter stora stenar. Stenraden framträdde omkring en meter under dagens marknivå. Liksom i schakt I var stenraden anlagd på en djup grop fylld med brun silt, sand och lera. I gropens fyllnadslager tillvaratogs ett fåtal fynd av slagg, ben, spik samt skärvor av yngre rödgods och fajans. Lagerbilden påminde starkt om den i schakt I och även här bör det röra sig om en grop som fyllts igen sedan vapensmederna flyttat in på området. Den ovanliggande stenraden låg i linje med den i schakt I samt i de mellanliggande förundersökningsschakten. Dessa bildar tillsammans en stenrad som tolkas utgöra tomtgränsen österut, mot tomt 61. Schakt IV Schaktet lades i områdets sydvästra del (fig. 23). Det var 5 6 meter stort och som mest 2,3 meter djupt. Ytan grävdes ut i omgångar med maskin, och två arkeologiskt intressanta nivåer dokumenterades i form av handritade planskisser samt en sektion. Kulturlagerbilden var till stora delar störd av sentida nedgrävningar som betonggrunder, kablar samt ett förundersökningsschakt. I schaktets södra del hade emellertid en två meter bred remsa av kulturlager bevarats. Här bestod lagren mestadels av omrörd brun silt, men i schaktets sydöstra hörn fanns en meterlång östvästligt orienterad trästock, en 0,6 meter stor flat sten samt en tegelsten, vilka tillsammans verkade bilda hörnet på en husgrund. Konstruktionen framträdde omkring en meter under dagens marknivå. Runt om denna husgrund fanns grusblandad silt med ganska stora mängder slagg, skärvor av yngre rödgods, kritpipor, ben och järnföremål. Under det grusblandade lagret fanns ett tunt lager rent grus, vilken i sin tur låg på gråbrun silt med inslag av sot och kol. Vid nedschaktningen till orörd nivå framträdde på omkring 1,5 meters djup en ränna med östvästlig orientering, fylld med 20 Vapensmederna på Södra Smedjebacken