Gulldens hög i Husby-Långhundra

Transkript

1 Rapporter från Arkeologiska forskningslaboratoriet 6 Gulldens hög i Husby-Långhundra Birgit Arrhenius & Gunilla Eriksson med bidrag av Thomas Bartholin, Liselotte Bergström, Karin Calissendorff, Helena Fennö, Henry y Freij, Ann-Marie Hansson, Lars G. Henricson, Sven Isaksson, Rita Larje & Urve Miller

2 Rapporter från Arkeologiska forskningslaboratoriet 6: Gulldens hög i Husby-Långhundra av Birgit Arrhenius & Gunilla Eriksson med bidrag av Thomas Bartholin, Liselotte Bergström, Karin Calissendorff, Helena Fennö, Henry Freij, Ann-Marie Hansson, Lars G. Henricson, Sven Isaksson, Rita Larje & Urve Miller Omslagsillustration: Lars G. Henricson Hela rapporten finns tillgänglig i fulltext (pdf) på Arkeologiska forskningslaboratoriets webbplats: under fliken Publikationer. Den kan även beställas på CD från: Arkeologiska forskningslaboratoriet Stockholms universitet Stockholm tel Arkeologiska forskningslaboratoriet och respektive författare 2006 issn

3 Förord Den rapport som här föreligger gäller de utgrävningar som utfördes vid Gullhögen i Husby- Långhundra från 1988 till Utgrävningarna var en del av undervisningen i laborativ fältarkeologi och extra medel för undersökningarna beviljades av Berit Wallenbergs Stiftelse. Utgrävningarna har delrapporterats tidigare, men här föreligger den kompletta redovisningen av fältarbetena och deras resultat. Att slutredovisningen dröjt så länge har flera skäl. Dels var utgrävningarna komplicerade och de kompletterades med många naturvetenskapliga analyser som tog tid att utföra. Medel för bl.a. Thomas Bartholins dendroanalys av kolet i koldikena har beviljats av dåvarande Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet. Men skälet för dröjsmålet har också att göra med att jag direkt efter Gullhögens avslutande startade ett nytt projekt, nämligen utgrävningarna vid Vendel, som sedermera kom att vara en viktig del av det av Riksbanksfondens särskilda kulturdonation understödda SIV-projektet (Svealand i vendel- och vikingatid). Tyvärr kom SIV-projektet att ta så mycket tid att slutrapporteringen av Gullhögen kom att åsidosättas. Samtidigt har dock materialet varit tillgängligt för intresserade forskare och därför torde dröjsmålet inte orsakat större men. Till Gullhögen finns ett mycket stort dokumentationsmaterial och det blev nödvändigt att inför slutrapporteringen göra en ganska kraftig sållning av detta material. Delvis berodde det rika dokumentationsmaterialet på att utgrävningarna var ett led i undervisningen i laborativ fältarkeologi och att därför varje grupp gjorde egna profiler och planritningar. Men ett problem var också att det dröjde innan vi i fält till fullo förstod högens konstruktion med koldiken och de underliggande gravarna A och B. Renritningen av de stora huvudprofilerna har utförts av Bo Zachrisson som också ritat planen av röset efter lodfotona. Digitalisering av fältplanerna har utförts av Gunilla Eriksson och småprofilerna har digitaliserats av Öjvind Karlsson och Kjell Persson. Fältfotona är om inte annat anges tagna av Lars Henricson, som också illustrerat omslaget. Gunilla Eriksson, har genom att hon själv deltog i utgrävningens slutstadium varit till ovärderlig hjälp för att leta fram lämpliga fältfoton och fältritningar och i övrigt granska texten. Hon har också fotograferat alla föremålen, kalibrerat 14 C- dateringarna och bearbetat texten för tryckning. Kista i oktober 2003 Birgit Arrhenius

4 Innehåll Gullhögen vid Husby-Långhundra av Birgit Arrhenius... 3 Högens belägenhet... 3 Orsaken till utgrävningen... 3 Tiden för utgrävningen och deltagare... 3 Uppmätning och yttre besiktning av högen... 4 Utgrävningens förlopp... 4 Högens och gravarnas konstruktion... 6 Koldikenas morfologi... 8 Koldikena och mittrösets koltäckning datering och relation till gravläggningarna... 8 Gravgåvor... 9 Gravarnas datering Sammanfattning Referenser Tabell Figurer Fyndfoton Huvudprofil Översikt över profiler Fyndlista Bilaga 1 Trækulsanalyser fra Gullhögen rapport av Thomas Bartholin Bilaga 2 PM avseende undersökning av fytoliter ur jordprover tagna i Gullhögen av Liselotte Bergström Bilaga 3 Namnet Gullhögen av Karin Calissendorff Bilaga 4 Konserveringsrappor veringsrapport av Helena Fennö Bilaga 5 Rapport t om fossila växtrester funna i Gullhögen av Ann-Marie Hansson 73 Inledning Resultat Diskussion Referenser Bilaga 6 En cirkusbägare samt ytterligare två glas, möjligen härrörande från grup- pen Schlangenfädenglas av Lars G. Henricson Bilaga 7 Osteologisk analys av benmaterialet från Gullhögen av Rita Larje Gravarna från äldre järnålder Brandgrav A Brandgrav B A B, F Graven från vikingatid Keramikkärl I, F Keramikkärl II, F Keramikkärl III, F Referenser Bilaga 8 Studies of soil samples from Gullhögen, compared with top soils and sediment strata from surrounding areas av Urve Miller Bilaga 9 Rapport t avseende arkeologisk undersök- ning av stensättningen grav 3 av Sven Isaksson & Birgit Arrhenius. 107 Inledning Undersökningens genomförande Undersökningens resultat Fyndhistorik Gravgåvor Referenser Tekniska och administrativa uppgifter Figurer Fyndlista Bilaga 10 Osteologisk analys av benmaterialet från grav 3 av Rita Larje Brända ben av människa Obrända djurben Fragmenteringsgrad Fragmentstorlek Referenser Figur, tabeller och appendix

5 Trækulsanalyser fra Gullhögen rapport Thomas Bartholin, Nationalmuseet/NNU Trækul af bløde træarter (gran, fyr, el o.l.) vejer ca 160 kg/m 3. Trækul af hårde træarter (eg, med flere, men også grene af nåletræ) vejer ca 230 kg/m 3. Af Gullhögens trækul udgør bløde træarter 60,3% og hårde 39,7%, hvilket betyder, at trækul herfra vejer ca 188 kg/m 3. Gullhögens samlede, beregnede mængde trækul på 30 m 3 skulle således veje kg. Baseret på en vægt af 1,414 kg af 2200 stykker af i alt analyserede stykker trækul fra Gullhögen, kan den analyserede del af trækullet beregnes til at udgøre 0,04% af den samlede mængde trækul. Trækulsanalyserenes formål har været at bestemme træarterne og dimensionerne af det træ, der som trækul er endt i Gullhögen, og de er således gennemført på en meget lille del af det usædvanlige fund. Trækulsanalyserne er normalt udført på prøver, som er udtaget på forskellige steder i anlægget og ofte er hvert sted repræsenteret med en prøve fra kullagets øvre del og en fra dets nedre del. Prøvetagningstedernes horisontelle beliggenhed er vist på figur 1:1. I hver prøve er der normalt analyseret 100 stykker trækul, hvoraf den ene halvdel udgør tilfældigt udvalgte stykker blandt prøvens store stykker og den anden halvdel er udtaget blandt prøvens mindste stykker. I gennemsnit vejer et stort stykke trækul 1,40 g og et lille 0,03 g. Det samlede analyseresultat er gengivet i tabel 1:1. Dimensionen af det stykke trækul, som har ligget til grund for trækullet er forsøgt bestemt, ligesom der er angivet, om kullet kommer fra grene eller stammer. Dette er relativt enkelt at se, når det drejer sig om nåletræ, hvor grenenes reaktionsved let lader sig erkende i trækullet. Tabel 1:2 gengiver analyseresultatet kvalitativt, træartens repræsentation i de forskellige prøver, og kvantitativt, svarende til et sammendrag af tabel 1:1. Tabel 1:3 gengiver dimensionsfordelingen af de stykker trækul, som kan specificeres hertil, for de 3 hyppigst forekomne træarter: Fyr, gran og eg (94,4% af hele materialet). Tabel 1:1 3 giver således et samlet overblik over udnyttelsen af den omgivende trævegetation. En gennemgang af de enkelte prøver giver derimod et mere varieret og helt lokalt billede af trævegetationens variation, som det fremgår af følgende kommenterede oversigt over analyseresultatet af de enkelte prøver: I kommentarerne til enkeltprøvernes analyseresultat er jordbundsforholdene for den mulige vækstplads for de pågældende træarter bedømt ud fra følgende generelt forventede optimale voksepladser under normale vækstbetingelser: Jordbunds- forhold Juniperus Pinus Picea Quercus Alnus Meget tør X x x Tør x X x Halvtør x x X Let fugtig X X Fugtig X x x Meget fugtig X En sammenstilling af bedømte voksepladser for træarterne i enkeltprøverne ser således ud: Jordbundsforhold Antal prøver Meget tør 1 Tør til halvtør 16 Halvtør til let fugtig 7 Let fugtig til fugtig 9 Fugtig til meget fugtig 2 Disse mulige vækstpladser bør forsøges sættes i relation til de faktiske forhold. Her blot, at jo nærmere Gullhögens top, man kommer, jo tørrere bund, og som det af ovenstående fremgår, er skoven blevet udnyttet, så nær toppen som muligt. (Under forudsætning af at Gullhögen selvfølgelig var skovbevokset). Dette leder til følgende slutbemærkninger: Bartholin bilaga 1 59

6 Det er forfatterens opfattelse, at de store mængder trækul kan være fremkommet ved en tilfældig eller bevidst afbrænding af skoven i området fra Gullhögens top til den omgivende dalbund, at der måske er sket en kløvning og yderligere forkulning af en stor del, af de ved branden ikke helt forkullede stammer, og at vikingerne har valgt at opbygge Gullhögen også med trækul, måske af den enkle grund, at man indså, at dette kunne være meget arbejdsbesparende. Trækul vejer jo kun ca 10% af hvad de andre byggematerialer vejer. og måske skulle vikingen alligevel rydde det afbrændte areal med henblik på at skaffe arealer til græsning og opdyrkning. Lad derfor Eero Järnefelts billede: Svedje, fra 1893 være et tusindsårsminde for arbejdet med opbygningen af Gullhögen (Konstmuseet i Ateneum. Inv nr AI 514, Helsingfors). Tabel 1:1. Samlet analyseresultat. Antal stykker % prøver Pinus, stamme >10 cm 262 7,42 19 >5 cm 226 6,40 21 <5 cm 225 6,37 18 gren >2 cm 152 4,30 19 <2 cm 97 2,75 17 uspecificeret stamme ,11 16 uspecificeret gren 75 2,12 5 uspecificeret stamme/gren 110 3,11 4 PINUS SUM (tall) ,48 24 Picea, stamme >10 cm 328 9,29 10 >5 cm 105 2,97 14 <5 cm 86 2,43 11 gren >2 cm 75 2,12 7 <2 cm 83 2,35 7 uspecificeret stamme 313 8,86 7 stamme/gren 57 1,61 2 PICEA SUM (gran) ,64 14 Juniperus, stamme/gren >5 cm 9 0,25 2 <5 cm 8 0,23 2 uspecificeret stamme/gren 11 0,31 1 JUNIPRUS SUM (en) 28 0,79 3 Salix, stamme/gren >10 cm 1 0,03 1 <2 cm 1 0,03 1 SALIX SUM (vide, sälg, pil) 2 0,06 2 Populus, stamme/gren >10 cm 22 0,62 5 >5 cm 2 0,06 2 <5 cm 3 0,08 1 POPULUS SUM (asp) 27 0,76 6 Betula, stamme/gren >10 cm 6 0,17 3 >5 cm 3 0,08 2 <5 cm 14 0,40 5 <2 cm 19 0,54 4 uspecificeret stamme/gren 8 0,23 2 BETULA SUM (björk) 50 1, bilaga 1 Bartholin

7 Tabel 1:1 (forts.) Antal stykker % prøver Alnus, stamme/gren >10 cm 6 0,17 2 >5 cm 12 0,34 4 <5 cm 19 0,54 2 <2 cm 7 0,20 2 uspecificeret stamme/gren 4 0,11 1 ALNUS SUM (al) 48 1,36 6 Quercus, stamme/gren >10 cm 199 5,63 8 >5 cm 126 3,57 11 <5 cm 56 1,59 7 <2 cm 23 0,65 6 uspecificeret stamme/gren 278 7,87 7 QUERCUS SUM (ek) ,31 15 Prunus sp., stamme/gren <5 cm 1 0,03 1 PRUNUS SP SUM (fågelbär, hägg, slån) 1 0,03 1 Tilia, stamme/gren >10 cm 1 0,03 1 >5 cm 5 0,14 1 <5 cm 4 0,11 2 TILIA SUM (lind) 10 0,28 4 Fraxinus, stamme/gren <5 cm 1 0,03 1 FRAXINUS SUM (ask) 1 0,03 1 BARK SUM 26 0,74 5 SUM ,03 37 Tabel 1:2. Kvalitativ og kvantitativ træartsfordeling af trækullet fra Gullhögen. Træart Antal prøver Antal stykker N % N % Pinus 24 64, ,5 Picea 14 37, ,6 Juniperus 3 8,1 28 0,8 Salix 2 5,4 2 0,1 Populus 6 16,2 27 0,8 Betula 9 24,3 50 1,4 Alnus 6 16,2 48 1,4 Quercus 15 40, ,3 Prunus 1 2,7 1 0,0 Tilia 4 10,8 10 0,3 Fraxinus 1 2,7 1 0,0 Bark 5 13,5 26 0,7 I alt 37 X ,9 Bartholin bilaga 1 61

8 Tabel 1:3. Specificerede dimensioner for Pinus, Picea og Quercus. PINUS PICEA QUERCUS I ALT % af % af % af antal Pinus alle antal Picea alle antal Quercus alle antal % Stamme/gren >10cm ,2 12, ,4 16, ,3 9, ,6 >5cm ,5 11, ,5 5, ,2 6, ,4 <5cm ,4 11, ,7 4, ,9 2, ,0 Grene >2cm ,8 7, ,1 3, ,1 <2cm 97 10,1 4, ,3 4,1 23 5,7 1, ,9 I alt ,0 47, ,0 33, ,1 19, ,0 Figur 1:1. Prøvetagningstedernes horisontelle beliggenhed. 62 bilaga 1 Bartholin

9 Bartholin bilaga 1 63 antal trækulstykker F405 F406 Pinus, gren >2 cm 1 1 " " <2 cm 1 3 Picea, stamme >5 cm 2 3 " " <5 cm 9 11 " gren >2 cm " " <2 cm Alnus, stamme/gren >5 cm 6 4 " " <5 cm 12 7 " " <2 cm 5 2 Betula, " >5 cm 2 0 " " <5 cm 3 2 " " <2 cm 3 4 Quercus, " >5cm 0 5 " " <5 cm 1 4 Tilia, " <5 cm 0 1 F 405, øverste del og F 406, nederste del. Oversigt over analyseresultatet af de enkelte prøver Sum Kommentar: Picea udgør 66 og 67% og Alnus 23 og 13% af prøverne. Små dimensioner. Stamme/gren-forholdet hos Picea tyder på, at det kun er kul fra træernes øverste stammedele og grene, der her er indsamlede. Vegetationstype: Tæt granskov med spredt ek med ung al i nærheden. Bund: Fugtig til meget fugtig (al). F 407, øverste del og F 408, nederste del. antal trækulstykker F407 F408 Picea, stamme >10 cm " " >5 cm 15 6 " " uspecificeret " gren >2 cm 3 0 " " <2 cm 0 2 Populus, stamme/gren >10 cm 1 6 Salix " >10 cm 1 0 Sum Bemærkninger ved analysen: F407: Flere stykker kun delvis forkullede. Flere stykker med insektgange. Kommentar: Begge prøver helt domineret af Picea stammeved (95 og 92%). De få Picea grene kan være knaster i veddet. Insektgange viser, at flere af træerne må have været døde inden brændingen. Selekteret materiale, forkullede eller kun delsvis forkullede stammer uden grene. Vegetationstype: Tæt granskov med svag indblanding af asp og sälg. Bund: Let fugtig til fugtig. F 409, øverste del og F 410, nederste del. antal trækulstykker F409 F410 Quercus, stamme >10 cm " " >5 cm " " uspecificeret " gren <2 cm 0 1 Fraxinus, stamme <5 cm 0 1 Betula, " <5 cm 0 1 Prunus, " <5 cm 0 1 Sum Kommentar: Begge prøver helt domineret af stammeved af Quercus (100 og 96%). Selekteret materiale uden mindre stammer/grene. Vegetaionstype: Skov af ek med få, andre løvtræer. Bund: Halvtør til let fugtig. F 411, øverste del og F 412, nederste del. antal trækulstykker F411 F412 Pinus, stamme >10 cm 8 14 " " <2 Quercus, stamme >10 cm 1 0 " " >5 cm 0 8 Populus " >10 cm 1 0 " uspecificeret stamme cm 20 0 " gren >2 cm " " <5 cm " " >5 cm Sum Kommentar: Begge prøver helt domineret af Pinus (98 og 92%). Den øvre prøve, F411, med lidt større andel af grene og små stammedimensioner, men antagelig ingen selektion. Vegetationstype: Ung tallskog med spredt ek. Bund: Halvtør til tør.

10 64 bilaga 1 Bartholin F 413, øverste del og F 414, nederste del. antal trækulstykker F413 F414 Pinus, stamme >10 cm 0 1 " " >5 " " <5 " gren " " <2 cm 6 17 " uspecificeret stamme " " grene 14 0 Quercus, stamme/gren >5 cm 3 2 " " <2 cm 0 9 Populus " >5 cm 1 0 Salix " <2 cm 1 0 Betula " <5 cm 3 5 " " <2 cm 11 1 Tilia " >5 cm 5 0 " " <5 cm 0 3 >2 cm cm cm Sum Bemærkninger ved analysen: F414: Mange af de større stykker kun delvis forkullede. 1 stk. Pinus med bark og færdigdannet årring tyder på vinterfældning. Kommentar: Begge prøver domineret af Pinus (76 og 80%). Kun små dimensioner, også blandt det indsamlede løvtræ. Asntagelig ingen selektion. Vegetationstype: Ung tallskog, måske stadig præget af indblandet løvtræ fra foryngelsestidspunktet. Bund: Tør til halvtør. F 415, øverste del og F 416, nederste del. antal trækulstykker F415 F416 Pinus, stamme >10 cm " " >5 cm " " <5 cm 4 3 " gren <2 cm 6 0 " uspecificeret stamme 44 2 Sum Bemærkninger ved analysen: F416: 1 stykke Pinus viser tydelige øksespor. Kommentar: Begge prøver helt domineret af Pinus (100 og 100%). Selekteret materiale, kun stammeved. Vegetationstype: Ren, (halvgammel) tallskog. Bund: Tør. F 424, øverste del og F 425, nederste del. antal trækulstykker F424 F425 Pinus, stamme >10 cm " " >5 cm 18 8 " " <5 cm 9 17 " gren >2 cm 11 2 " " <2 cm 6 5 " uspecificeret stamme Populus, stamme/gren >10 cm 1 0 Betula " >10 cm 0 2 Sum Bemærkninger ved analysen: F424: Flere stykker "hårdt" brændte med indre sprængninger og krystalliserede dele, menogså flere stykker, der kun er delvis forkullede. F425: Flere stykker kun delvis forkullede. Stammestykker under 10 cm har gennemgående vokset meget langsomt. Kommentar: Begge prøver domineret af Pinus (99 og 98%) med relativt få grene. Antagelig fra afbrænding af alene stammer. Vegetationstype. Næsten ren, "halvgammel" tallskog. Bund: Tør.

11 Bartholin bilaga 1 65 F 612, øverste del og F 610, nederste del. antal trækulstykker F612 F610 Pinus, stamme >10 cm 4 0 " " >5 cm 1 2 " gren >2 cm 1 5 " " <2 cm 1 2 " uspecificeret stamme/gren 4 12 Picea, stamme >5 cm 3 8 " " <5 cm 25 5 " gren >2 cm 0 16 " " <2 cm 0 11 " uspecificeret stamme/gren Juniperus, stamme/gren >5 cm 8 1 " " <5 cm 7 0 " " uspecificeret 11 0 Bark 12 4 Sum Bemærkninger ved analysen: Flere stykker kun delvis forkullede. F612: Meget smalle årringe i Pinus og Picea, overdrev? F610: Forholdet mange store grene og færre, mindre stammestykker: Topender fra større graner? Kommentar: Prøverne domineres af Picea (51 og 74%) I F612 er det stammeved og i F610 er det mest grenved af Picea. Juniperus udgør også en væsentlig del af F612 (26%). Vegetationstype: Bemærkningerne fra analysen til F612 tolker materialet som kommende fra et overdrev/græsningsareal, jfr. de smalle årringe og indblanding af en. F610 kan derimod være renere granskog med nogen indblanding af tall. Bund: F612 er uspecifik, måske halvtør til let furtig. F610 fugtig til let fugtig. F 635, øverste del og F 636, nederste del. antal trækulstykker F635 F636 Pinus, stamme >10 cm 3 4 " " >5 cm 7 12 " " <5 cm 7 18 " gren >2 cm 23 9 " " <2 cm 8 4 " uspecificeret stamme/gren Quercus, uspecificeret stamme/gren 1 0 Alnus, stamme >5 cm 1 1 " uspecificeret stamme/gren 4 0 Betula, stamme >10 cm 0 2 " " >5 cm 1 0 " uspecificeret stamme 5 3 Bark 0 1 Sum Bemærkninger ved analysen: F635: Flere stykker kun delvis forkullede. F636: Meget smalle årringe, under 50. Kommentar: Begge prøver næsten ren Pinus (88 og 93%). F635 måske mest topender fra større træer. Vegetationstype: Måske fra 2 forskellige bestande af tall. F636 fra tætvokset bestand med små stammediametre. Spredt indslag af andre træarter. Bund: Tør til halvtør.

12 66 bilaga 1 Bartholin F 639, øverste del og F 640, nederste del. antal trækulstykker F639 F640 Pinus, stamme >10 cm 12 4 " " >5 cm " " <5 cm " gren >2 cm 6 11 " " <2 cm 2 8 " uspecificeret stamme 36 0 " " stamme/gren 0 44 " " gren 11 0 Bark 3 6 Sum Bemærkninger ved analysen: F640: Enkelte stykker kun delvis forkullede. F639: Meget smalle årringe, under 50. Kommentar: Begge prøver ren Pinus (100%), ikke selekteret. Vegetationstype: Antagelig 2 forskellige bestande. F639, ældre med langsom vækst. F640, ung med hurtig vækst. Bund: Tør. F 642, nederste del. antal trækulstykker F642 Pinus, stamme >10 cm 12 " " >5 cm 10 " " <5 cm 12 " gren >2 cm 13 " " <2 cm 3 " uspecificeret stamme/gren 50 Sum 100 Bemærkninger ved analysen: Enkelte stykker kun delvis forkullede. Kommentar: Ren Pinus (100%), ingen selektion. Vegetationstype: Rent, ikke ungt tallbestånd. Bund: Tør. F 647, øverste del. antal trækulstykker F647 Pinus, stamme >10 cm 44 " " >5 cm 4 " " <5 cm 2 " uspecificeret stamme 50 Sum 100 Bemærkninger ved analysen: Enkelte stykker kun delvis forkullede på overfladen, hvilket eventuelt kan betyde, at de har været udkløvet inden brændingen. Kommentar: Ren Pinus, selekteret stammeved. Vegetationstype. "Ældre" bestand af tall. Bund: Tør.

13 PM avseende undersökning av fytoliter ur jordprover tagna i Gullhögen Liselotte Bergström, Arkeologiska forskningslaboratoriet, 29 maj 1996 Syfte Att undersöka förekomsten av fytoliter i två jordprover tagna vid olika nivåer ur Gullhögen för att studera växtsammansättningen. Analys 3 g jord från vardera provet undersöktes (tabell 2:1). Framprepareringen skedde efter metod beskriven i Bergström Båda proverna innehöll mycket organiskt material vilket gav stor andel fytoliter. Tungvätskefraktioneringen med centrifugering utfördes därför endast en gång. Mängden biogent kiselmineral översteg redan då vida den erforderliga mängden fytoliter för en relativ kvantifiering. Andelen fytoliter med hög densitet (hit hör gräsfytoliter, bulliforma och en del andra kompakta fytoliter) kan därför vara något för låg. Förmodligen är dock förhållandena mellan de olika fytolittyperna korrekt. Av det frampreparerade materialet gjordes en relativ kvantifiering där förhålllandet mellan de stora grupperna av fytoliter undersöktes. F343 bestod till övervägande delen av pooida gräsfytoliter (>50%). En mindre andel terrestriska diatoméer (10 50%), lite avlånga fytoliter, lite plattformade fytoliter (genomskinliga och opaka) och lite stratosporer från guldalger (mindre än 10% vardera). Fytolitsammansättningen i de analyserade proverna skiljer sig väsentligt från varandra. F342 har en sammansättning som till största delen består av fytoliter associerade med gräs. En stor del av dessa förekommer emellertid även i stor utsträckning i andra växter. Andelen fytoliter som kan härröra från träd eller andra tvåhjärtbladiga växter är här relativt stor. Fytoliterna ur F343 har en tydligare gräskaraktär. Referens Bergström, L Arkeobotaniska växtstenar. En metodstudie och morfologisk analys av kiselfytoliter ur jordprover från Vendel. I: CDuppsatser i laborativ arkeologi 95/96. Del 1. Arkeologiska forskningslaboratoriet. Stockholms Universitet. Resultat F342 bestod av ungefär lika delar avlånga fytoliter och gräsfytoliter (pooida) (30 50% vardera). En hel del plattor (10 50%) främst korniga. Tabell 2:1. Undersökt material. Provnummer Lagerbeskrivning X-koordinat Y-koordinat Z-värde F342 brunjord från botten 321,8 115,6 25,89 F343 brunjord överlagrad av 320,6 116,6 26,02 högens påförda grästorv Bergström bilaga 2 67

14

15 Namnet Gullhögen På runstenen U 496, upprest på det närbelägna gravfältet Raä 25 vid Gullhögen, finns omnämnt mansnamnen Gullæifr och Ragnfast. Här nedan diskuterar Karin Calissendorff möjligheten av att namnet Gullæifr är samma som högens namn Gulldenshögen. Att Gullæifs är att fatta som genitiv av ett mansnamn Gullæifr (Guðlæifr, Gunnlæifr) är säkert riktigt föreslaget av Wessén-Jansson. Namnet förekommer ju rätt ofta på runstenar. Den grammatiska konstruktionen för Ragnfasts själ och Guðlæifs är lika normal som för Karins själ och Birgits. Tråkigt nog finns ingen uppteckning av namnet Gullhögen. Ändringen från det obegripliga Gulldenshögen kan ses som en följd av att den stora högen väl har varit omsusad av drömmar om den stora skatten. Men kan detta namn komma ur det där tänkta *Gulleivshögen? Kanske inte omöjligt, men inte särskilt troligt heller. Vi på OAU skulle knappast våga oss på att sammanställa runskriftens mansnamn med förleden i högens namn. Fråga Helmer G. på Runverket. Gulldenshögen har onekligen en fördel i det där -s som kan vara genitiv -s. Om man vill laborera med genitivformen av Gullæifr i högens namn är det ändå ovisst om namnen gäller samma person. Stenens Gullæifr föreslås av Wessén-Jansson alternativt som farfar till Ragnfast. Men den mannen kan ju ha blivit uppkallad efter t.ex. sin farfar. Wessén-Janssons förvåning över gravfältskontinuitet mellan hedniskt och kristet kan vi väl inte riktigt dela numera efter att ha tittat på sådant i Bonniers arbete Kyrkorna berättar. Karin Calissendorff Arkivarie, Ortnamnsarkivet i Uppsala (OAU), 5 juli 1988 Calissendorff bilaga 3 69

16

17 Konserveringsrapport Helena Fennö, Arkeologiska forskningslaboratoriet, 11 oktober 1994 Ett H-svärd i järn (fyndfoto 31) från Gullhögen i Husby-Långhundra socken, Uppland, konserverades under Svärdet påträffades vid 1989 års utgrävning av högen. Före behandling Svärdet, som var i fem delar, förvarades nedfryst i frysrum fram till konserveringen. Svärdet var inte komplett, en del av klingan saknades. Klingan var hårt korroderad och korrosionen uppträdde i form av gropiga ytor och utgjutelser. Klingan var eldpåverkad, på ytan satt kolbitar och brända ben-liknande partiklar fastkorroderade. Blodsrännan var fortfarande synlig. Glansiga utgjutelser möjligen bestående av bränd sand, fanns på ett par ställen liksom avtryck av organiskt material. En av svärdsdelarna satt fast på en relativt stor sten. Ett ovalt beslag till underhjaltet hade halkat ner och satt en bit ner på klingan. Beslaget täcktes av järnkorrosion. Ett liknande beslag satt på undersidan av överhjaltet som var fastsatt med en nit på vardera sidan av greppet. Beslagen var av annan metall än järn. Underhjalt, överhjalt och knapp täcktes till större delen av korrosion, men på ett par ställen stack inkrusterade trådar fram ur korrosionstäcket. Behandling EDTA-metoden tillämpades vid konserveringen. Svärdsdelarna behandlades till en början i ett dygn i en 4% EDTA-lösning som först höll 80 sedan rumstemperatur. Den uppluckrade korrosionen bearbetades med ultraljud, skalpell och roterande borstar. På nytt lades delarna ned i EDTA, 4%, och behandlades 6 7 timmar för att bättre kunna ta fram inkrusteringen. Processen kontrollerades i mikroskop. Behandlingen fortsatte med lakning i buffertlösning av 1% Na 2 HPO 4. Vätskan byttes varje dygn i en vecka och svärdet var därefter kloridfritt. Svärdet torkades med hjälp av blågel i en sluten behållare, därefter limmades bitarna ihop med tvåkomponentlim, Araldit. Inkrusteringarna och beslagen penslades med Ercalenelack och järnet täcktes med paraffin. Resultat Metallen stabiliserades vid konserveringen. Ytorna rengjordes, korrosion avlägsnades så långt som möjligt. De kraftiga, glansiga beläggningarna på klingan läts sitta kvar. En större insats gjordes för att preparera fram inkrusteringen. Både över-, underhjalt och knapp täcktes på samtliga sidor av koppar- och silverfärgade trådar. Den kompakta korrosionen som låg ovanpå var mycket hård och svårforcerad. Trots detta syntes inkrusteringen vara lagd i fyra rader på underhjaltet, i grupper om fyra koppar- / fyra silvertrådar. På överhjaltet och knappen var inkrusteringen bara delvis bevarad. Trådarna verkade vara ordnade på liknande sätt som på underhjaltet, dvs. i grupper om tre eller fyra silver- och kopparfärgade trådar. Dock låg de här inte i rader (möjligtvis på knappen). Trådarna på knappen var mycket dåligt bevarade och mönstret kunde bara anas. På överhjaltets undersida satt ett ovalt beslag som täckte hela ytan. Beslaget var något deformerat och hade på baksidan en silverfärgad yta. Utsidan var guldfärgad, eventuellt förgylld. Metallen hade ett par sprickor och ytan var fläckig av järnkorrosion. I övrigt var beslaget i god kondition. Beslaget vara fastsatt med två nitar, en på vardera sidan om greppet. Nitarna var segmenterade (melonpärleformade), mässingsfärgade, eventuellt förgyllda. En bit ned på klingan satt ännu ett beslag fastkorroderat i samma utformning som det tidigare nämnda. Beslaget har eventuellt suttit på svärdslidans kant eller på undersidan av underhjaltet. Inga spår av nitar var dock synliga. Svärdet, framförallt klingan, röntgades för att klargöra om någon mönstervällning fanns; svaga spår framträdde. Svärdets olika delar limmades ihop där passningen inte var tveksam. En bit saknades och svärdet lämnades därför i två delar. Fennö bilaga 4 71

18

19 Rapport om fossila växtrester funna i Gullhögen, Husby Långhundra sn, Uppland Ann-Marie Hansson, Arkeologiska Forskningslaboratoriet, augusti 1995 (rev. 2002) Inledning De flesta analyser av fossilt växtmaterial i Sverige liksom även på kontinenten gäller andra anläggningstyper än gravar, t.ex. olika slags kulturlager, såsom stolphål i hus, kloaker, brunnar, byggnadsmaterial av olika slag och som avtryck i keramik (Willerding 1991:1). Växtmaterialet i gravarna kan ha utgjort gravgåvor, rituellt deponerade eller som symboler, men de kan också haft en viss praktisk funktion. När det gäller storhögar, som ibland kan innehålla flera gravar från olika tidsperioder, och som även kan ha ett bosättningslager underst eller i omedelbar närhet av högen (Küster 1985:15; Ramqvist 1992:152; Seiler 2001) kan växtmaterialet ibland vara svårtolkat. Trots ev. kontaminationsproblem är det oerhört viktigt att också belysa användningen av det botaniska materialet i de förhistoriska gravarna för att få en mer fullständig bild av gravinnehållet än enbart artefakter av oorganiskt slag samt brända ben. Man kan också jämföra gravmaterial av organiskt slag med det växtmaterial, som användes i de levandes samhälle. På detta sätt skulle man kunna få en bättre förståelse för den rådande ideologiska uppfattningen (Hansson & Bergström 2002). Det är annars inte så vanligt att man rutinmässigt gör analys av fossila växtrester i brandgravar. Även om intresset för denna kontext i makrofossilsammanhang har ökat under senare år. Under den torvbyggda högen låg ett mittröse och under detta påträffades berghällen med ett tunt lager mylla. Den ljung (Calluna vulgaris), som ursprungligen växt på hällen kunde fortfarande identifieras. Ytterligare en gles stensättning påträffades ca 1 2 m norr om mittröset. Detta innehöll en äldre brandgrav med en större benkoncentration. Här fanns också fragment av mycket dyrbara gravgåvor. Graven daterades till romersk järnålder, 300-talet AD och låg relativt nära den vikingatida graven, men längre ner mot högens botten. Provtagning och metod Under utgrävningens gång togs jord in från och omkring brandlagret i grav B till Arkeologiska Forskningslaboratoriet för vattensållning och noggrann undersökning i laboratoriet. Vid vattensållningen även sädeskorn, hasselnötsskal (Corylus avellana) och ett enfrö (Juniperus communis) påträffades i norra delen av Gullhögen. Man beslöt då, att även prova att flotera jorden, för att på detta sätt också ta tillvara mindre växtrester (fig. 1). Det har sannolikt varit en kraftig störning just där man funnit de förkolnade växtresterna. De tre vetekärnorna har påträffats i olika koordinatrutor (varje koordinatruta är 1 m 2 ). Vid floteringen användes floteringskärl med olika siktsatser med en minsta maskstorlek på 0,5 mm. Det växtmaterial som tillhandahölls på detta sätt undersöktes under stereolupp och identifierbara växtrester plockades försiktigt ut med en fin pensel. Mycket smutsiga fröer/frukter med pålagring av minerogent slag, tvättades i fluorvätesyra (HF). På detta sätt tillhandahölls för analys av fossila växtrester dels floterat och dels växtmaterial som plockats ut vid vattensållningen. Vid identifieringsarbetet användes, förutom AFL:s recenta referenssamling, följande referenslitteratur: Beierinck 1947, Katz et al. 1965, Berggren 1969, 1981, Anderberg 1994, Mossberg & Stenberg 1992, Korsmo et al Nomenklatur enligt Mossberg & Stenberg Växtmakrofossilanalysen på detta material visar mycket klart att flotering av jorden ger ett betydligt rikhaltigare och mera varierat fossilt växtmaterial än att med blotta ögat leta efter förkolnade växtrester i jorden, även om den är vattensållad. Floteringen gör alltså att man får en mera allsidig bild av det förhistoriska botaniska materialet och därmed också information om odlingen och gravgåvor av botaniskt slag. Resultat (tabell 5:1 2) Av de sädeskorn som kunde identifieras domine- Hansson bilaga 5 73

20 rade skalkorn (Hordeum vulgare), 53 kärnor och 10 osäkra. Här fanns också ett sädeskorn från havre (Avena sp.) liksom 3 vetekorn (Triticum sp.). Vidare påträffades 9 kärnor från emmer-/speltvete samt 5 sädeskorn som sannolikt kan föras till denna grupp. Obestämda sädeskorn, alltför hårt brända eller fragmenterade uppgick till ca 101. Till åkerogräsen som kom fram vid analysen kan räknas; dån (Galeopsis sp.), linmåra (Galium spurium ssp. spurium) (fig. 5:2), grönknavel (Scleranthus annuus) (fig. 5:3), bergssyra (Rumex acetosella), åkerviol (Viola cf. arvensis) och styvmorsviol (Viola cf. tricolor). Även ruderatväxter och växter från andra habitat, t.ex. ängsväxter såsom daggkåpa (Alchemilla vulgaris), nejlikväxter (Caryophyllaceae), starr (Carex spp.), och olika gräsarter. Av bär och nötter som har insamlats kan nämnas hasselnötter (Corylus avellana) som påträffades i fyra prov, men också smultron (Fragaria vesca), enbär (Juniperus communis) och lingon/blåbar (Vaccinium vitis-idaea/myrtillus). Enbären kan också hamnat här av andra orsaker. 14 C-datering har utförts på 2 av de 3 vetekärnorna (Triticum aestivum s.l.), och de då erhållna dateringarna, vikingatid, visar att åtminstone vetet sannolikt har kommit från den vikingatida graven. Diskussion Kontext De fossila växtresterna har påträffats norr om det stora mittröset och nära den äldre graven. Den vikingatida graven är alltså placerad i ett lager högre upp. Frågan är, hur de förkolnade växtresterna har hamnat i ett lager norr om graven och i ett annat stratigrafiskt läge om de har hört till denna grav. Det finns en möjlighet, att man kan ha strött ut material som kommit från gravbålet, och som inte placerats direkt i graven eller i de tre urnorna. Det kan sannolikt även finnas andra förklaringar. Kontamination från någon vikingatida bosättning kan vara svårt att tänka sig, eftersom inga bosättningslager har påträffats så nära Gullhögen. Fördelning av olika växtgrupper Troligtvis är säden nedlagd som gravgåva, eftersom fynden av säd (odlade växter) dominerar över andra ekologiska grupper. Så var även fallet i den mittblocksstensättning (A8) från Odensala prästgård, Odensala socken, Up, där också en växtmakrofossilundersökning har utförts (Hansson 1995), denna grav daterades till övergången yngre bronsålder/förromersk järnålder. Växtmaterialet i Gullhögen, vikingatid, och mittblocksstensättningen från Odensala skiljer sig markant åt. Frånvaro av åkerogräs är ganska vanligt vid makrofossilundersökningar i bronsålderskontexter liksom också i Odensalagraven. Summan odlade växter är hög i Odensalagraven, här fanns också en stor andel dådra (Camelina sativa). I Gullhögen däremot bildar åkerogräsen/ruderaterna en grupp. Ur denna grupp kan sedan skiljas ut två olika typer av växter med olika krav på växtplats. Dels de växter, som kan trivas på torr och mager störd mark. Till denna grupp kan man räkna bergssyra (Rumex acetosella), grönknavel (Scleranthus annuus), fältveronika (Veronica arvensis), och styvmorsviol (Viola tricolor) (identifieringen av de två senare är något osäker) och dels de växter som kräver en störd biotop med mera nitrofila och gärna lite fuktigare förhållanden, såsom pipdån/toppdån (Galeopsis tetrahit/bifida), linmåra (Galium spurium ssp. spurium) och våtarv (Stellaria media). När det gäller åkerogräs/ruderatväxter från Gullhögen, har sannolikt de allra flesta i gruppen följt med säden som åkerogräs. Det kan noteras, att här inte fanns några svinmållor, som är mycket vanliga i dessa sammanhang, och brukar räknas som tecken på att åkrarna är gödslade. Mållorna är nitrofila. Här finns i stället grönknaveln som indikerar en mager åkermark Halvgräsen (Cyperaceae) har placerats för sig under gruppen ängsväxter (våtmarksväxter). Dessa brukar vara en indikator på djurfoder, hö, deras frön är växtanatomiskt att betrakta som nötter, och de har ett motståndskraftigt skal. Dessa halvgräs har ibland hittats i fähusdelen i de undersökta förhistoriska norrländska husen (Engelmark, 1981; Ramqvist, 1983; Wennberg, 1986; Engelmark & Viklund 1990) och i östra Mellansverige i själva fähuset (Hansson 1999). Fördelningen av olika ekologiska växtgrupper i Gullhögen liknar mera de arkeobotaniskt undersökta brandgravarna i Vendlas hög, som daterats till yngre järnåldern (Hansson 2002), där också åkerogräs och ängsväxter förekommer tillsammans med säden (se fig. 5:4). Ängsväxterna i Vendlas hög kan tolkas på flera sätt, bl.a. som hö, i vilket den döde har bäddats ner. Säden När det gäller den förkolnade säden finns vete, emmer/speltvete, havre och korn, men ingen råg påträffades. Vetekärnorna var mycket små (se storlek nedan). Det förekommer olika fritröskande veten, kubbvete (Triticum compactum Host.) och brödvete (Triticum aestivum L.). För att skilja ut de kortare och tjockare kärnorna av kubb- eller bröd- /kubbvete (compactum-typ) från de slankare kär- 74 bilaga 5 Hansson

21 norna av brödvete (aestivum-typ), i de fall, där axdelar saknas, kan man använda sig av längd/ bredd-index. Kubbvetet (Triticum compactum) är kortare och tjockare än brödvetet (Triticum aestivum) (Behre 1990:155). Längd/bredd-index anges till 1,32 1,56 för kubbveten och 1,67 2,22 för brödveten. Ett genomsnitt av längd/breddindex för vetet i det vikingatida Haithabu ligger på 1,49 (Behre 1969:22) och har identifierats som kubbvete. I Gullhögen-analysen påträffades bara tre vetekärnor, vilket är för litet för att kunna avgöra till vilken vetesort de tillhör (Behre 1983:22), även om de enligt längd/bredd-index verkar ligga inom ramen för kubbvetet (fig. 5:5). I växtlistan har dessa vetekorn för enkelhetens skulle benämnts Triticum aestivum s.l., alltså brödvete i vid bemärkelse. De båda grupperna har av Schiemann (1948) slagits ihop till en undergrupp, bröd/klubbvete (Triticum aestivo-compactum Schiem.), en beteckning, som också har använts här i Sverige. Numera försöker man undvika undergrupper så mycket som möjligt (Zohary & Hopf 1994). Hjelmqvist (1998) ger referenser till neolitiska fynd av kubbvete, han påpekar att i Danmarks tidigneolitikum spelade detta vete en betydande roll under den äldsta jordbrukstiden, i t.ex. St. Vallby (Helbaek 1955), Stengade på Langeland, som dateras till tidigneolitikum (Hjelmqvist 1975). Men redan i sent tidigneolitikum och mellanneolitikum tycks detta vete vara sällsynt. Samma tendenser finns också i Sverige. Först under bronsoch järnålder finner man åter vete i lite större mängd. Vetet började också uppträda i liten skala i Mälarområdet under äldre järnålder för att sedan öka successivt (Hjelmqvist 1979:54). Hjelmqvist menar (1988:191) att detta kan bero på att det inte är samma typ av vete även om båda sorterna kallas kubbbvete. Senare tiders kubbvete står nära det vanliga hexaploida brödvetet, t.ex. de diagnostiska tvärcellernas morfologi överensstämmer också, vilket inte är fallet med det allra tidigaste kubbvetet, som Hjelmqvist benämner pålbyggnadsvete och som inte är hexaploid. Tidiga fynd av kubbvete är sällsynta. I Finland har de har dock påträffats i södra Finland; Karjaa, Domargård, med en datering till AD (Matiskainen 1984) och Janakkala, Virala, som dateras till samma tid. Ett medeltida (1400-tal) fynd av kubbvete från Turku, Finland, som omfattar mer än 300 förkolnade kärnor, och är påträffat i en anläggning som kan tolkas antingen som en avfallshög eller ett förråd. Längd/bredd index på 23 mätta kärnor var under 1,57 (Lempiäinen 1995:152). Medeltida fynd har också rapporterats från Lieto, Pahka, som ligger ca 7 km nordöst om Turku (Säppä 1979). I Gullhögen finns också emmer/speltvete (Triticum dicoccum/spelta), vilket inte är särskilt vanligt vid den här tiden. Vid växtmakrofossilanalyserna i Svarta Jorden, Birka, vikingatid, har enbart vete, råg, havre och skalkorn påträffats. Medan bröden som deponerats som gravgåvor i Birkas brandgravar har bakats av mjöl innehållande bl.a. emmer- och speltvete. Hakon Hjelmqvist, som har utfört analysen, noterar att detta är ett ålderdomligt drag. Aven om det är mycket sällsynt med skalveten under vikingatiden i Sverige så förekom de i Ryssland vid den här tiden enligt de resultat som erhölls vid växtmakrofossilanalyser av jord från boplatser tillhörande ruserna, även om brödvete, råg och ärtor var huvudgrödorna förekom också skalveten (Pashkevich 1989:253). Referenser Anderberg, A.-L Atlas of seeds and small fruits of Northwest-European plant species with morphological descriptions. Part 4. Resedaceae-Umbelliferae. Stockholm Arrhenius, B Gullhögen vid Husby Långhundra. Intern rapport. Arkeologiska Forskningslaboratoriet, Stockholms Universitet. Behre, K.-E Untersuchungen des botanischen Materials der frühmittelalterlichen Siedlung Haithabu (Ausgrabung ). Berichte über die Ausgrabungen in Haithabu. Bericht 2. Ed. Schietzel, K. Neumünster Behre, K.-E Ernährung und Umwelt der wikingerzeitlichen Siedlung Haithabu. Neumünster. Behre, K.-E Kulturpflanzen und Unkräuter der vorrömischen Eisenzeit aus der Siedlung Rullstorf, Ldkr. Lüneburg. Nachrichten aus Niedersachsens Urgeschichte, Band 59. Hildesheim, pp Beijerinck, W Zadenatlas der nederlandsche flora. Wageningen Berggren, G Atlas of seeds and small fruits of Northwest-European plant species with morphological descriptions. Part 2. Cyperaceae. Lund Berggren, G Atlas of seeds and small fruits of Northwest-European plant species with morphological descriptions. Part 3. Salicaceae- Cruciferae. Stockholm Engelmark, R Carbonized plant material from the Early Iron Age in N. Sweden. Wahlenbergia 7:39-43 Engelmark, R. & Viklund, K Makrofossil- Hansson bilaga 5 75

22 analys av växtrester - kunskap om odlandets karaktär och historia. Bebyggelsehistorisk tidskrift 10: Hansson, A.-M Analys av fossilt växtmaterial från RAÄ 235, Odensala Prästgård, Odensala socken. Bilaga IV. Olausson, M., Det inneslutna rummet - om kultiska hägnader, fornborgar och befästa gårdar i Uppland från 1300 f Kr till Kristi födelse. (Diss.) Stockholm, s Hansson, A.-M Fossilt växtmaterial från SIV-projektets undersökningar i Vendel, vid Vendels kyrka. Opublicerad rapport från Arkeologiska Forskningslaboratoriet, Stockholms Universitet. Hansson, A.-M Analys av fossilt växtmaterial från 3 brandgravar och ett undre lager i Vendlas hög, Vendel, Vendels sn, Uppland. Opublicerad rapport från Arkeologiska Forskningslaboratoriet, Stockholms Universitet. Hansson, A.-M. & Bergström, L Archaeobotany in prehistoric graves - concepts and methods. Journal of Archaeological Science 13:43-58 Helbaek, H Stora Valby - Kornavl i Danmarks förste Neolitiske fase. Aarböger 1954, pp Hjelmqvist Getreidearten und andere Nutzpflanzen aus der frühneolitischen Zeit von Langeland. I J. Skaarup, Stengade, pp Rudkøbing Hjelmqvist, H Beiträge zur Kenntnis der prähistorischen Nutzpflanzen in Schweden. Opera Botanica, nr 47 Hjelmqvist, H Kornavtryck i stenålderskeramiken från Spodsbjerg. I Spodsbjerg - en yngre stenalders boplads på Langeland Katz, N.Ja., Katz, S.V. & Kipiani, M.G Atlas and Keys of Fruits and seeds occuring in the quaternary deposits of the USSR. Moscow Korsmo, E., Vidme, T. & Fykse, H Korsmos Ogräs Planscher. Stockholm Küster, H Neolitische Pflanzenreste aus Hochdorf, Gemeinde Eberdingen (Kreis Ludwigsburg Hochdorf). Landesdenkmalamt Baden-Würtemberg. Kommisionsverlag Konrad Theiss verlag. Lempiäinen, T Macrofossil Finds from the Medieval Turku, SW Finland. Res archaeobotanicae. International Workgroup for Palaeoethnobotany. Proceedings of the nineth Symposium Kiel Eds H. Kroll & R. Pasternak. Kiel, pp Matiskainen, H Getreidekörner aus det spätzeitlichen Siedlungskammer Domargård 1 in Karjaa, Südfinnland. Fennoscandia Arch. 1, 1984, pp Mossberg, B. & Stenberg, L Den Nordiska Floran. Stockholm Pashkevich, G.A The palaeothnobotanical examination of cultivated plants of old russian state. Palaeoethnobotany and Archaeology. International Work Group for Palaeoethnobotany 8 th symposium Nitra-Nove Vozokany Acta Interdisciplinaria Archaeologica Tomus VII. Nitra Ramqvist, P Gene. On the origin, function and development of sedentary Iron Age settlement in Northern Sweden. Archaeology and Environment 1 (Diss). Ramqvist, P Högom. The excavations Högom part 1. University of Umeå, Department of Archaeology. Riksandikvarieämbetet. University of Kiel, Department of Pre- and Protohistory. Schiemann, E Weizen, Roggen, Gerste. Systematik, Geschichte und Verwendung. Jena Seiler, A I skuggan av båtgravarna. Landskap och samhälle i Vendels socken under yngre järnålder. Del 1. Text och figurer. Theses and Papers in Archaeology B:7. Arkeologiska Forskningslaboratoriet, Stockholms Universitet Säppä, M Liedon Pahkan Pahamäen subfossiiliset viljalajit kaivauksilta v Department of Botany, University of Oulu Wennberg, B Iron Age agriculture in Trogsta, North Sweden. Fornvännen 81, pp Zohary, D. & Hopf, M Domestication of plants in the old world. 2:nd ed. Oxford. 76 bilaga 5 Hansson

23 Tabell 5:1. Innehåll av fossila växtrester i 1 l jordprover med fyndnummer och koordinater F 500 X331 Y122. Växtmaterialet var utplockat. 1 hasselnötsskal (Corylus avellana) F 644 X330 Y119. Från jord kring kniv. Växtmaterialet var utplockat. 1 cf. emmer/speltvete (Triticum dicoccum/spelta) 2 cerealia indet. 7 en (Juniperus communis) F 656 X331 Y119. Växtmaterialet var utplockat 1 emmer/speltvete (Triticum dicoccum/spelta) F 657 X332 Y119. Växtmaterialet var utplockat 11 skalkorn (Hordeum vulgare var. vulgare) 4 emmer/speltvete (Triticum dicoccum/spelta) 2 cf. emmer/speltvete (T. dicoccum/spelta) 9 cerealia indet. 1 hasselnötsskal (Corylus avellana) 1 en (Juniperus communis)(frö) F 659 X332 Y 118. Växtmaterialet var utplockat 2 skalkorn (Hordeum vulgare var. vulgare) 1 bröd/kubbvete (Triticum aestivo-compactum) F 660 X330 Y119. Växtmaterialet var utplockat 9 skalkorn (Hordeum vulgare var. vulgare) 1 bröd/kubbvete (Triticum aestivo-compactum) 1 en (Juniperus communis) (frö) F 661 X330 Y120 Växtmaterial var delvis utplockat. (Ca 8 l jord - 4 dl torkat floterat material). 19 skalkorn (Hordeum vulgare var. vulgare) 2 cf. skalkorn (H. vulgare var. vulgare) 2 emmer/speltvete (Triticum dicoccum/spelta) 2 cf emmer/speltvete (T. dicoccum/spelta) ca 19 st cerealia indet. (i fragmentariskt skick) 5 familjen halvgräs (Cyperaceae spp) (2 distigm., 3 tristigm.) 1 linmåra (Galium cf spurium ssp. spurium) 5 en (Juniperus communis) (frön) 1 cf. en (J. communis) barrfragment 1 grönknavel (Scleranthus annuus) Övrigt: bitar av träkol med gulaktig pålagring 1 litet blomax F 662 X332 Y120. (Ca 8 l jord - 4 dl floterat material) 8 skalkorn (Hordeum vulgare var. vulgare) 2 korn (Hordeum sp.) 1 bröd/kubbvete (Triticum aestivo-compactum) 1 cf emmer/speltvete (T. dicoccum/spelta) ca 39 cerealia indet (fragment) 1 daggkåpa (Alchemilla vulgaris) 1 familjen nejlikväxter (Caryophyllaceae sp.) (cf Silene) 1 hasselnötsskal (Corylus avellana) 1 familjen halvgräs (Cyperaceae) (distigm.) 3 familjen halvgräs (Cyperaceae spp.) (tristigm.) 1 cf. ärtfamiljen (Fabaceae) 1 cf. smultron (Fragaria vesca) 1 pipdån/toppdån (Galeopsis tetrahit/bifida) 5 linmåra (Galium spurium ssp. spurium) 18 en (Juniperus communis) (frön) 31 en (J. communis) (barrfragment) 2 st Picea abies, gran (barrfragment) 10 gräsfamiljen (Poaceae spp.) 4 fingerört (Potentilla sp.) 17 grönknavel (Scleranthus annuus) 2 cf. våtarv (Stellaria media) 1 cf lingon/blåbär (Vaccinium vitis idaea/myrtillus) 1 fältveronika (Veronica cf arvensis) F 663 X331 Y 118. En del av materialet var utplockat. (Ca 2l jord - 1 dl floterat material) 7 cerealia indet (fragment) 1 hasselnötsskal Corylus avellana) 1 pipdån/toppdån (Galeopsis tetrahit/bifida) 1 linmåra (Galium spurium ssp. spurium) 4 en (Juniperus communis) (frön) 5 en (J. communis) (barrfragment) F 664 X331 Y121. (Ca 5 l jord - ca 3 dl floterat material) 6 skalkorn (Hordeum vulgare var. vulgare) 3 cf. korn (Hordeum sp.) ca. 6 cerealia indet. (fragment) 5 en (Juniperus communis) (frön) 2 en (J. communis) (barrfragment) 4 cf. gräsfamiljen (Poaceae spp.) 1 grönknavel (Scleranthus annuus) 1 fältveronika (Veronica cf. arvense) 1 styvmorsviol (Viola cf. tricolor) F 665 X332 Y 121. (Ca 5 liter jord, ca 3 dl floterat material) 1 havre (Avena sp.) 1 cf. korn (Hordeum sp.) 1 emmer/speltvete (Triticum dicoccum/spelta) 5 cerealia indet. 2 daggkåpa (Alchemilla vulgaris) 2 familjen ärtväxter (Fabaceae sp.) 8 linmåra (Galium spurium ssp. spurium) 13 en (Juniperus communis) (frön samt del av bär) 25 en (J. communis) (barrfragment) 6 gräsfamiljen (Poaceae spp.) 4 fingerört (Potentilla sp.) 2 bergssyra (Rumex acetosella) 19 grönknavel (Scleranthus annuus) 1 lingon/blåbär (Vaccinium vitis idaea/myrtillus) Hansson bilaga 5 77

24 Tabell 5:2. Fossila växtrester i Gullhögen. Ekologiska och funktionella grupper(eg): 1. Odlade växter, 2. Åkerogräs, ruderater, växter från störd mark och stränder, 3. Insamlade bär och nötter, 4. Ängsväxter, 5. Övriga EG Växtarter Provnummer: 500 1) 644 1) 656 1) 657 1) 659 1) 660 1) 661 1,2) 662 1,2) 663 1,2) 664 2) 665 2) Totalt Odlade växter 1 Havre (Avena sp.) Korn (Hordeum vulgare) cf. Korn (Hordeum sp.) Vete (Triticum aestivum s.l.) Emmer/speltvete (T. dicoccum/spelta) cf. emmer/speltvete (cf. T. dicoccum/spelta) Cerealia indet Totalt antal odlade växter Vilda växter 4 Daggkåpa (Alchemilla vulgaris) Familjen nejlikväxter (Caryophyllaceae) 1 1 3, 5 Hassel (Corylus avellana) Familjen halvgräs (Cyperaceae) Familjen ärtväxter (Fabaceae) Smultron (Fragaria vesca) Pipdån/toppdån (Galeopsis tetrahit/bifida) Linmåra (Galium spurium ssp. spurium) cf. Linmåra (G. spurium ssp. spurium) 1 1 3, 5 En (Juniperus communis), frön (barrfragment) (1) (31) (5) (2) (25) (64) 5 Gran (Picea abies) (barrfragment) (2) (2) 5 Gräs familjen (Poaceae) Fingerört (Potentilla sp.) Bergssyra (Rumex acetosella) Grönknavel (Scleranthus annuus) Våtarv (Stellaria media) 2 2 3,5 Lingon/blåbär (Vaccinium vitis idaea/myrtillus) ,4 Fältvetronika (Veronica cf. arvensis) ,4 Styvmorsviol (Viola cf. tricolor) 1 1 Totalt antal frön/frukter i varje prov ) Växtrester som plockats ut vid vattensållning 2) Floterat prov 78 bilaga 5 Hansson

25 Fig. 5:1. Koordinatrutor med fyndnummer, grå koordinatrutor markerar jordprov för växtmakrofossilanalys. C = fynd av cerealier. Cadritning: Gunilla Eriksson med modifiering av Kjell Persson. Fig. 5:2. Grönknavel (Scleranthus annuus). Längd ca 2 mm. SEM-foto: Ann- Marie Hansson Fig. 5:3 Linmåra (Galium spurium ssp. spurium) Längd ca 1,5 mm. SEMfoto: Ann-Marie Hansson Fig. 5:4 (höger). Fördelning av fossila växter i Gullhögen, Odensala grav A8 och i Vendlas hög efter ekologiska grupper. Ekologiska grupper = EG, 1. Odlade växter 2. Åkerogräs, växter från störd mark och stränder 3. Insamlade växter 4. Ängs- och fuktmarksväxter 5. Övriga Hansson bilaga 5 79

26 a b c Fnr Längd Bredd Höjd L/B-index 659 4,1 2,8 2,3 1, ,8 2,5 2,2 1, ,1 2,0 1,9 1,55 Fig. 5:5. Vete (Triticum aestivum s.l.). a) dorsal vy, b) ventral vy, c) storleksförhållande för de tre påträffade kärnorna från Gullhögen. 80 bilaga 5 Hansson

27 En cirkusbägare samt ytterligare två glas, möjligen härrörande från gruppen Schlangenfädenglas från Vackerberga, Husby-Långhundra sn, Uppland Lars G. Henricson I det starkt brandskadade inventariet från grav B påträffades enligt författaren veterligt det första exemplaret av en s.k. cirkusbägare av glas, typ Jesendorff (Eggers 209) (Lund Hansen 1987, s. 74ff), funnet i Sverige. Gruppen representerar en bemålad och en omålad variant. En tredje mera sällsynt variant, med graverade figurativa ornament och inskriptioner (Goethert-Polaschek 1977, s. Taf. 37), har ännu inte återfunnits i Skandinavien (jfr Lund Hansen 1987, s. 74ff). Ytterligare sannolikt två glasbägare har påträffats i graven. Exemplaret (E 209) från Vackerberga är kraftigt fragmenterat och med svåra brandskador (fyndfoto 24 25). Lämningarna torde dock vara tillräckliga för en rimligt säker identifiering. På glasets yta finns bemålad figurativ ornamentik i färgskalan blå, gråvit och med svartgrå konturer och linjer, motivet kan dock här inte identifieras. Intressant är färgkomponentens kraftiga tjocklek, i vissa partier mellan ½ och 1 mm, vilket delvis kan bero på brandskadan. Traditionen att bemåla glas i emaljteknik kom att utvecklas till större omfattning under 200-talets senare del. Tekniken torde ha introducerats i Västeuropa av österifrån immigrerande hantverkare. De östliga produkterna, ibland även med guldornamentik, sannolikt från verkstäder i Egypten/ Syrien, kan visa bilder ur grekisk mytologi, t. ex. den egyptiska guden Osiris med inskription: Drick och må väl. Även djur- eller vegetativa ornament är vanliga. Föregångare kan även sökas i cypriotiska verkstäder under det andra århundradet. Cirkusglasen är dock ännu de enda emaljbemålade glasen från perioden som kunnat dokumenteras från skandinaviska fynd under perioden (13 st danska samt fem glas utan bemålad ornamentik) (jfr Lund Hansen 1973, omslagsbild; Lund Hansen 1987, s. 76, 208f, Karte 73). Tillverkningen i väst sträcker sig in i det tredje århundradets tredje fjärdedel. Även om de flesta, och bäst bevarade kunnat återfinnas norr om limes (Danmark och norra Tyskland) anses de vara tillverkade i Rhenlandet. Merparten av dessa låga öppna skålar i relativt färglöst glas har bemålats med polykromt färgstarka, starkt narrativt och illusoriskt tecknade bilder från amfiteatrarnas kamper mellan gladiatorer och vilda djur. Dessa glas torde representera en höjdpunkt i den romerska glaskonstens polykromt figurativa bildkonst. En datering för cirkusglasen till period C1b (210/20 250/60 e.kr.), med tyngdpunkt i dess senare del är relevant för dansk gravkontext (Lund Hansen 1987, s. 30, 74). Graven från Vackerberga innehåller lämningar efter ytterligare två glas. Trots ett relativt stort antal fragment från dessa återstår inga skärvor som med säkerhet kan identifieras. Likheten är dock slående med glaslämningarna från en grav vid Gödåker (SHM 15368:1; två glas) (Almgren & Ohlsson 1916, s. 82f; Ekholm 1934, s. 21; Lund Hansen 1987, s. 443). Vackerbergaglasen karaktäriseras såväl som gödåkerglasen av kraftigt hopsmälta klumpar med tydliga stråk av vita opaka ofta långsmala trådliknande inslag i massan, som här tolkas vara spår efter på ytan ursprunglig opakvit trådornamentik (fyndfoto 21 23). Av gödåkerglasen är ett mörkare, ljust olivgrönt i grundmassan (ca 30 fragm.=186,4 g) ett ljusare, ljust grönt (ca 70 fragm.=112,9 g). Båda gravarna innehåller glas med dessa karaktäristika, även de opakt vita inslagen är identiska. Samtliga dessa glas torde ha tillverkats i Rhendalens Schlangenfädenwerkstätten under 200-tal e.kr. De bevarade lämningarna bör med sin kvantitativa omfattning ha tillhört relativt stora och tunga glas vilket ger stöd åt antagandet. Gruppen Schlangenfädenglas ( snake glass, Eggers 189) är ovanliga i Sverige. Välkända är hornet från Östervarv, Varv sn, Östergötland (E 246) (Stenberger 1979, s. 391f, fig. 171; Lund Hansen 1987, s. 444) och bägaren från Tuna, Badelunda sn, Västmanland (Stenberger 1979, s. 394f; Lund Hansen 1987, s. 451). En skärva kan, med osäkerhet, dokumenteras från Helgöbosättningen (Henricson, sjävsyn). Från Tunagraven finns...ytterligare ett eller möjligen två glaskärl, varom några mycket små bitar bär vittnesbörd (Stenberger 1979, s. 395). Henricson bilaga 6 81

28 Gruppen schlangenfädenglas, som de kan identifieras i västeuropeiska museisamlingar representerar en kategori senromerska glas med en närmast obegränsad omfattning i formens, ornamentikens och funktionens omfattning. Samtliga binds samman i en gemensam kulturyttring genom sin polykroma, kraftiga, opaka och ibland pärlade trådornamentik, som ofta läggs i en upprepad grundform Kölner Schnörkel (Follman-Schultz 1992, s. 57). Även icke färgad ornamentik är vanlig. I dessa verkstäder kunde tillverkas föremål sannolikt till kompletta serviser: kannor, uppläggningsfat, flaskor eller mera anspråkslösa bägarformer. Ett Meisterstück från Römisch- Germanische Museum i Köln, en platt rund flaska på fot med två hänklor och med röd, gul, blå och vit trådornamentik, anses vara oöverträffad i sitt ornamentala uttryck (Hellenkemper 1988, s. 6, Abb s. 7). En av museets kanske mest spektakulära föremål från dessa verkstäder torde vara ett par sandalformade varmvattenflaskor (att fylla med varmt vatten för att trä på fötterna före sänggåendet) med blå, vit och ofärgad pärlad trådornamentik (jfr Tait 1991, s. 84). Redan den ornamentala variationen hos skandinaviska fynd beskriver den polykromt trådornerade produktionens enorma variabilitet och omfattning. Gruppen glas med schlangenfädenornamentik introduceras i det andra århundradets senare del, majoriteten kan dateras till det tredje århundradet, stilen fortsätter dock med kontinuitet även i det fjärde. Dess kulturhistoriska och stilistiska ursprung kan sökas i samtida monokrom ornamentik från Syrien/Palestina (Tait 1991, s. 84). Båda de här aktuella glasformerna anses vara tillverkade i Rhendalens verkstäder, möjligen i Köln (Lund Hansen 1987, s. 70, 76, 160; Fremersdorf 1967, s. 17; Tait 1991, s. 84ff). Intressant är här att glasen från Östervarv och Tuna båda har påtagliga inslag av både opakt blå/turkosblå ( kornblumenblauen ) och opakt vit/gråvit tråd i ornamentiken. Glasen från Gödåker och Vackerberga saknar blå inslag, och bildar här en separat grupp för Mälarregionen, relaterat till östervarvs- och tunaglasen. Ekholm har behandlat gödåkerglasen i samband övriga nordiska schlangenfädenglas, men har utryckt osäkerhet gällande dess kultur- och grupptillhörighet (Ekholm 1958, s. 26). Samma tveksamhet måste gälla för klassificeringen av lämningarna från Vackerberga. Glas med endast vit trådornamentik har inte kunnat återfinnas i litteraturen, samtliga dessa fyra svenska glas måste ges en alternativ samtida tillhörighet. Likheterna i dessa båda lämningar av glas torde ha en gemensam kulturhistorisk beröringspunkt. Vackerbergagraven kan trots svårigheten med identifieringen av sitt starkt destruerade inventarium sälla sig till en grupp högkvalitativa gravläggningar med romerska glas, relaterat till jämförande dansk och svensk erfarenhet. I dansk gravkontext kan E 209 (polykromt bemålade) (tio daterade gravar) bindas till kombinationer med andra glaskärl som sannolikt tillverkats i Köln (tre gravar) (Lund Hansen 1987, s. 76). Två av dessa har polykrom trådornamentik. I sex gravar finns silverföremål dokumenterade, guldföremål (armeller fingerring/-ar) återfinns i sex gravar. Graven från Östra Varv har en rik vapenuppsättning, medan kvinnograven från Tuna i sin mångfald av silver- och guldföremål i rikedom knappast äger sin motsvarighet i Norden från denna tid (Stenberger 1979, s. 391ff). Referenser Almgren, O. & Ohlsson, E Ett uppländskt gravfält med romerska kärl. Fornvännen 11, s Ekholm, G Romerska Vinskopor och Kärl av Hemmoortyp i skandinaviska fynd. Upplands Fornminnesförenings Tidskrift 45. Uppsala. Ekholm, G Westeuropäische Gläser in Skandinavien während der späten Kaiser- und frühen Merowingerzeit. Acta Archaeologica 29. Köpenhamn. Follmann-Schulz, A.-B Die römischen Gläser im Rheinischen Landesmuseum Bonn. Fremersdorf, F Die römischen Gläser mit Schliff, Bemalung und Goldauflagen aus Köln. Die Dänkmäler des römischen Köln VIII. Köln. Goethert-Polaschek, K Katalog der römischen Gläser des Rheinischen Landesmuseums Trier. Trier Grabungen und Forschungen, Band IX. Mainz am Rhein. Hellenkemper, H Glas der Caesaren. Römisch-Germanische Museum, Köln Lund Hansen, U Glas fra danske oldtidsfund. København. Lund Hansen, U Römischer Import im Norden. Nordiske Fortidsminder, Serie B. Bind 10. København. Stenberger, M Tuna i Badelunda. A grave in central Sweden with Roman vessels. Acta Archaeologica 27, s Stenberger, M Det forntida Sverige. Stockholm. Tait, H. (red.) Five Thousand Years of Glass. London. 82 bilaga 6 Henricson

29 Osteologisk analys av benmaterialet från Gullhögen, RAÄ 30, Husby-Långhundra socken, Uppland. Rita Larje, Naturhistoriska riksmuseet, 9 januari 1996 Benmaterialet från Gullhögen består av två i tid och rum väl avgränsade fyndenheter. Alla gravarna utgörs av kremeringar. De äldsta gravarna dateras från år noll till yngre romersk järnålder och består i sin tur av två samlingar av brända ben som skiljer sig åt både vad gäller fragmenteringsgrad, benens färg och gravgodsets sammansättning i övrigt. Den yngsta graven som daterar sig till vikingatid, består av tre lerkärl med innehåll av brända ben. Den osteologiska analysen visar att två personer blivit bisatta i dessa lerkärl. För den arkeologiska utredningen och tolkningen av gravkonstruktion, artefakter och datering hänvisas till redovisningen i huvudrapporten. Gravarna från äldre järnålder Gravanläggningarna utgjordes dels av en stenpackning med större block och mindre stenar dels av en mindre förhöjning norr om denna där det låg en koncentration av brända ben, sammanlagt ca 4200 mycket små fragment med en sammanlagd vikt av ca 240 g. Här hittades också 2.6 g obrända djurtänder. Över och mellan stenarna i den stora stenpackningen tillvaratogs en andra benkoncentration som innehöll drygt 1800 fragment med en vikt av ca 590 g. En fyndenhet med 98 brända benfragment vägande ca 20 g ligger på gränsen mellan dessa båda benkoncentrationer. Figur 7:1 visar stenpackningens utbredning och benkoncentrationernas placering. Tabell 7:1 redovisar benmaterialets fördelning i antal fragment och vikt i gram över gravkonstruktionen. De över stenpackningen spridda benen kallas i fortsättningen för A, benkoncentrationen i norr kallas B och fyndet på gränsen mellan A och B för A B. Brandgrav A Till Brandgrav A har förts alla benfragment som låg utspridda över stenpackningen, fyndnummer i Appendix 7:1. Enda undantaget är A-B som är fyndnummer 135 och ligger på gränsen mellan A och B. Två fyndenheter (24 och 48) med 1 resp. 2 obestämbara brända benfragment ligger förhållandevis långt utanför stenpackningen (fig. 7:1). Fynd 314, obrända fragment av hästtand, förs till Grav B. Ben av människa I benmaterialet har identifierats 189 fragment av människa från samtliga delar av kroppen (tabell 7:2). Den övervägande delen av fragmenten kommer från skalltaket. Detaljuppgifter rörande de identifierade fragmenten finns i Appendix 7:1. (Med skalltak avses fragment från kranietaket medan kranium, övriga delar avser skallbasen och ansiktet med undantag av käkarna.) Benen är väl förbrända och beige till färgen. Kön Trots ett stort antal identifierade fragment finns det få ben med kriterier som kan ligga till grund för bedömning av den dödes kön. Ett fragment från stora ischiasbukten på bäckenet utgör visserligen inbuktningens botten men är för liten för att tillåta en uppskattning av dess vinkel. Ålder Det finns endast två skallfragment med rester av sutur. I det ena fallet är suturen helt sluten och det andra fallet har en sutur under sammanväxning sprängts i den inre kompakta delen. Även om sutursammanväxningen i kraniet är en mindre bra åldersindikator är den ofta det enda som står tillbuds när det gäller brända ben. Av övriga skallfragment har en del (38 %) sprängts sönder i det mellanliggande spongiösa skiktet (diploë) så att resultatet har blivit fragment som består av antingen den yttre eller den inre kompakta delen av skalltaket. Sådan påverkan på kraniets platta ben genom kremering kan man se på unga individer och på mycket gamla (Gejvall 1948). Samtliga fragment där tvärsnittet har kunnat studeras har en uppbyggnad som visar lika tjocka kompakta yttre resp inre skikt och ett mellanskikt av diploë som utgör en tredjedel av skalltakets totala tjocklek vilket ta- Larje bilaga 7 83

30 lar för att det rör sig om en ung vuxen person (Sigvallius 1994). En försiktig tolkning skulle vara att placera den döde i åldersintervallet Adultus (18-44 år). Avgränsningen av åldersintervallen följer den som används av Sjövold (1978). Djurben Bland de brända benen ingår även fyra identifierade djurbensfragment. Det rör sig om delar från två mellanhandsben, ett mellanfotsben och från skaftdelen av ett lårben, samtliga från får eller get. Fragmenteringsgrad Den genomsnittliga vikten för de fragment som identifierats till människa är 1.33 g, fragmenten av får är relativt stora (3.05 g i genomsnittsvikt) och den obestämbara fraktionen har en genomsnittlig fragmentvikt på 0.3 g. Den genomsnittliga vikten för hela materialet är 0.32 g per fragment vilket kan jämföras med 0.06 g för Brandgrav B (tabell 7:1). I A är alltså de brända benen mindre starkt fragmenterade än i B och det återspeglar sig också tydligt i att ett större antal postkraniala skelettelement finns representerade i listan över identifierade benfragment. Sammanfattning: Den döde var en vuxen person och på hans/hennes likbål har man offrat ett får eller åtminstone delar av ett. Både lårben och armbågsben hör hemma i köttrika delar av djurkroppen. De brända benen har krossats innan de ströddes ut över gravläggningens stenpackning. Brandgrav B Brandgrav B utgörs av den benkoncentration som låg norr om stenpackningen, fyndnummer i Appendix 7:1. Fem fyndenheter (430, 460, 488, 512 och 619) ligger långt från benkoncentrationen men har ändå räknats höra till brandgrav B, liksom fyndenhet 314. Ben av människa Benkoncentration B består av de brända och väl krossade benresterna efter en människa. 85 fragment från människa har identifierats (tabell 7:3) och av dessa var inte mindre är 81 bitar från skalltaket. En liten del av en tandrot finns också. Från det postkraniala skelettet har endast identifierats fragment från ett skulderblad och ett lårben samt ett fragment från vänster höftled på bäckenet. Som framgår av tabell 7:1 utgörs benfynden av mycket små fragment och därför har man störst möjlighet att känna igen skalltaksfragment medan övriga delar av skelettet förvandlats till icke identifierbart benkross. Benen i Grav B är mestadels vita till färgen. Appendix 7:1 innehåller detaljerade uppgifter om de identifierade fragmenten. Kön Det finns inga identifierade fragment som kan ligga till grund för en könsbedömning. Ålder Fem skalltaksfragment har bevarade suturer och dessa är öppna. 8% av skalltaksfragmenten har spruckit i diploë. De få fragment där förhållandet mellan yttre och inre kompakt skikt och mellanliggande diploë kunnat studeras visar att de tre skikten är lika tjocka. Den sammantagna bedömningen kan befoga att den döde placeras i åldersintervallet Adultus (18 44 år). Djurben I det brända benmaterialet ingår också fyra klofragment av björn och detta brukar tolkas som att en björnfäll använts att svepa den döde i. Ett femte djurbensfragment utgörs av en liten bit horn som dock inte kunnat artbestämmas. Inga andra spår av brända djurben finns. Obrända djurben Till benkoncentration B hör även tre fynd av obrända djurtänder. I den södra marginalen (fig. 7:1) låg emaljfragment av en hästtand och mer centralt emaljfragment av troligen ett får. I det senare fallet rör det sig om 7 mycket små fragment. Det tredje fyndet (F 430) utgörs också av obrända emaljfragment av djurtand/tänder. Det är 43 mycket små fragment som på anatomiska grunder endast kan bestämmas till får/get eller nöt. Dessa tandrester kommer från ett område långt utanför B:s östra marginal (fig. 7:1). Fragmenteringsgrad Den genomsnittliga fragmentvikten för de identifierade fragmenten av människa ligger på ca 0.33 g medan den icke bestämbara fraktionen i genomsnitt bara väger 0.05 g per fragment (tabell 7:1). Den genomsnittliga fragmentvikten för hela benmaterialet från Brandgrav B är bara 0.05 g. Stora delar av materialet har vattensållats på laboratorium vilket naturligtvis bidragit till det höga fragmentantalet. Det torrsållade materialet har en genomsnittlig fragmentvikt på g medan de vattensållade fragmenten i snitt väger g, en skillnad på mindre än 0.02 g. Även med hänsyn tagen till sållningsförfarandet framstår Grav B som avvikande från grav A beträffande fragmenteringsgrad. Sammanfattning: Den döde som var en vuxen 84 bilaga 7 Larje

31 person har kremerats liggande på eller svept i en björnfäll. De brända benen har krossats före deposition inom en några m² stor yta. Obrända tänder (men inga andra obrända ben) av häst och får/get och möjligen också nöt ingår i begravningen. Sådana tänder är inte ovanliga fynd i brandgravar men innebörden är ännu dold för oss. Huruvida F430 (tand av får/get eller nöt) verkligen hör till brandgraven förblir en öppen fråga. A B, F 135 F 135 består av sammanlagt 98 benfragment med en vikt av ca 20 g. De fördelar sig på 7 identifierade skalltaksfragment av människa, en lös lårbensepifys av får samt 90 obestämbara fragment. Anledningen till att detta fynd redovisas separat är svårigheten att föra det till rätt kremering. Det ligger på gränsen mellan A och B. Av tabell 7:1 framgår att man på grund av fragmenteringsgrad för bestämbara fragment av människa kanske skulle föra materialet till B medan förekomsten av ett bränt fårben bättre stämmer överens med A. Graven från vikingatid De vikingatida benfynden består av brända och obrända fragment. Benen från gravbålet/bålen låg samlade i tre keramikkärl (gravurnor). En mindre del ben tillvaratogs vid utgrävningen i sålljorden omedelbart utanför kärlen. I kärl nr II (F195) har fyndmaterialet tillvaratagits i fyra lager och i kärl nr III (F201) i två lager. Genomgående gäller att fragmentstorleken starkt varierar. Mycket stora benbitar finns (men inga hela brända ben) omväxlande med ett oräkneligt antal mycket små fragment. Det stora antal mycket små benfragment som inte kunnat bestämmas till benslag har inte räknats utan bara vägts. Det rör sig om tusentals minimala fragment. (Innehållet i gravurnorna har tillvaratagits i laboratorium.) Benen är mycket sköra och särskilt de spongiösa delarna faller lätt sönder. Även förbränningsgraden som den kan utläsas ur de brända benens färg skiftar. De brända benen uppvisar alla färgvarianter från vitt över beige och brunt till svart, alltså från väl förbränt till förkolnat. Keramikkärl I, F 174 Benmaterialet (ca 250 g) kommer dels från kärlet, dels från sålljorden utanför kärlet. Samtliga ben är väl förbrända, beigevita till färgen och sköra, utom några få små obestämbara rörbensfragment där insidan endast är förkolnad (svart). Med hänsyn till benmaterialets enhetliga utseende och att sammansättningen av benslag i sålljorden kompletterar benslagen i kärlet kan man sluta sig till att dessa benrester härrör från samma individ. Analysresultat Kärl I innehåller resterna av en människa. Från innehållet i kärlet har identifierats ett skalltaksfragment och delar av kotor, korsben och bäcken. De identifierbara benen från sålljorden utanför kärlet uppvisade likartad sammansättning av benslag; skalltak, kotor, korsben och bäckenfragment men här återfanns också delar av lårben, skenben och skulderblad (tabell 7:4). Från sålljorden härrör också två djurbensfragment. Det är två rörbensbitar som tyvärr inte går att bestämma varken till benslag eller art. Kön Höger och vänster bäckenben kring stora ischiasbukten (incisura ischiadica major) har identifierats. Det vänstersidiga fragmentet uppvisar en ganska öppen vinkel (ca 90 ) vilket skulle indikera att det rör sig om en kvinna. Ålder Kotkropparna visar inga åldersförändringar eller förslitningsskador varken i bröst- eller ländregionen. Korsbenet representeras av delar av de två översta kotelementen. De fem kotelementen som utgör korsbenet växer samman med början nerifrån. Sammanväxningen börjar i 20-årsåldern med start i de ringformade kotbrosken (Bass 1971). De identifierade översta kotelementen visar inga spår av sammanväxning. Kraniefragmenten är tunna. Fragment från skalltaket (os occipitale, os temporale och os parietale) har öppna suturer. Både utseendet på kotkropparna och de öppna suturerna samverkar till en placering av denna individ i åldersgruppen Adultus (18 44 år). Sammanväxningsgraden i korsbenet pekar mot Juvenilis (10 24 år). Jag gör bedömningen att det rör sig om en person på gränsen mellan Juvenilis och Adultus. Sammanfattning: Kärl nr I innehöll de brända benresterna av en ung kvinna. Keramikkärl II, F 195 Denna urna innehöll ca g brända ben och ca 30 g obrända fågelben. Till detta kommer ca 6 g brända ben från sålljorden utanför kärlet. Urnans innehåll har grävts ut i fyra lager och analysen har därför också gjorts lager för lager. Samtliga lager innehöll både brända och obrända benfragment. Förbränningsgraden, avspeglad i benfragmentens färg, varierar från fullständig till Larje bilaga 7 85

32 ofullständig/förkolnad. Analysresultat Brända ben Bland de brända benfragmenten har människa, häst, hund, får/get och nöt identifierats. Fördelningen av bestämbara fragment i de olika lagren framgår av tabell 7:5. Människa Sammanlagt 22 fragment med en sammanlagd vikt av ca 170 g har identifierats till människa. Av tabell 7:6 framgår att fragmenten i huvudsak utgörs av delar från bäckenregionen och de nedre extremiteterna. Den övre delen av kroppen representeras av enstaka fragment från överarm och strålben och skallen av fyra fragment. Ett vänstersidigt bäckenfragment från lager 2 är stort (största längd ca 10 cm) och omfattar del av acetabulum, incisura ischiadica major och del av ledytan mot korsbenet. Incisuren uppvisar en något spetsigare vinkel än motsvarande fragment i Kärl I. Fåran (Sulcus preauricularis) längs kanten mot korsbenet saknas. Kraniefragmenten utgörs av två bitar från skalltaket varav det ena (från os frontale) har en öppen sutur. Ansiktsskelettet finns bevarat i höger okbåge (os zygomaticum) och höger processus frontalis på os maxillare (d v s näsans yttre begränsning mot ögonhålan). Kön Eftersom könskaraktärerna i skelettet uppträder med överlappning och man måste välja antingen kvinna eller man är könsbedömning utifrån kremerade benrester ofta ett vanskligt företag. I det här fallet finns alltför lite av ischiasbukten bevarat för att ge en entydig bedömning av dess utseende, endast att den i jämförelse med fragmentet i Kärl I är mer U-formad. Sulcus preauricularis är inte utbildad. På grund av dessa fakta blir bedömningen att dessa brända fragment utgör resterna av en man. Ålder Liksom för skelettet i Kärl I saknas förslitningsskador och åldersbetingade förändringar. Utseendet talar för att det rör sig om en ung vuxen (Adultus år) person och någon närmare åldersbestämning än så går inte att få fram ur benfragmentens yttre morfologi. Brända djurben Som framgår av tabell 7:5 finns häst, hund, nöt och en småbovid, troligen får representerade i Kärl II. Häst Tabell 7:7 visar att fragment av hästben finns i samtliga lager i kärlet. Tabellen visar också att de 24 identifierade fragmenten kommer från samtliga hästens kroppsdelar vilket talar för att hästen lagts hel på bålet. Hund Av tabell 7:8 framgår att också en hund lagts hel på bålet. De flesta kroppsregioner finns representerade i de 23 identifierade fragmenten. Noteras kan dock att ben från tassarna saknas. Hundben återfanns i samtliga fyra lager i kärlet. Inget talar för att det finns mer är en kremerad hund. Nöt Nötboskap representeras av 8 benfragment som fördelar sig på de tre övre lagren i kärlet (tabell 7:9). Endast vissa delar av djurkroppen ingår. Den proximala delen av ett armbågsben och den distala delen av ett lårben har öppna ytor mot ledändarna (epifyserna). Dessa ledändar växer samman med sina resp skaft när djuret är mellan 3½ och 4 år (Silver 1969). Djuret som offrades var alltså yngre än 3½ år. De identifierade kroppsdelarna motsvarar styckningsdelarna framlägg och baklägg och detta skulle kunna tolkas som att vissa köttrika delar av ett ungnöt lagts på bålet men inte hela djuret. Får/get I materialet finns 3 fragment som kommer från får eller get (tabell 7:10). Två av fragmenten kommer från skallen. Det tredje fragmentet är från den distala delen av ett överarmben och motsvarar styckningsdelen framlägg. Obrända djurben Överst i kärl II låg rester av tamhöns. Mindre vingben och tåben hade rasat ned mellan de brända ben som fyllde kärlet och hönsben har identifierats från samtliga lager i kärlet. Ett stort antal hela och fragmenterade hönsben kunde identifieras till benslag (tabell 7:11). Många av skelettdelarna var också mätbara och som framgår av tabell 7:12 skiljer sig storleken på vänster och höger sidas ben. Mätningar på ett jämförelsematerial visar att skillnaden mellan höger och vänster sida normalt ligger i storleksordningen några 10-dels mm. Hönsbenen i kärl II har en storleksskillnad på mellan 1.1 och 3.5 mm och denna skillnad kan knappast förklaras som en höger/vänster asymmetri. Konsekvensen av detta antagande blir att det i kärl II finns benrester från två individer, i detta fall två tuppar. Det finns i materialet en vänstersidig hel 86 bilaga 7 Larje

33 tars med sporre och en högersidig lös, men mindre sporre. En egendomlighet i sammanhanget är att av den större tuppen endast vänstersidiga fragment och av den mindre endast högersidiga delar har återfunnits. Delar från det axiala skelettet kommer från en enda individ. Noteras ska också att inga skallben återfunnits. Fynd av obrända hönsben i brandgravar är inte ovanligt. Ett fint exempel finns från Järvafältet i västra Stockholm där man hittat en grav från tidig vikingatid med ett lerkärl med brända ben som hade en hel, obränd tupp som lock. I brandgravarna på Järvafältet finns flera fynd både av obrända eller lätt svedda höns och enstaka obrända djurben eller tänder. Tänder av nöt, får och svin tycks här förekomma under hela järnåldern medan hästtänder tycks vara begränsade till den senare delen av järnåldern (Sigvallius 1994). Keramikkärl III, F 201 Kärl III innehåller brända ben av både människa och djur. Benmaterialet väger totalt ca 333 g. Kärlet har grävts ut i två lager. Förbränningsgraden varierar från fullständig till förkolnad. Analysresultat Av tabell 7:13 framgår att människa, häst och hund identifierats i Kärl III. Människa Sju fragment har identifierats från kranium, ryggrad, korsben och lårben (tabell 7:14). Häst 18 identifierade fragment av häst fördelar sig över hela djurkroppen (tabell 7:15). Hund Från hund har identifierats 6 benfragment, mestadels från bakbenen (tabell 7:16). Kärl III innehåller benmaterial från samma kremering som Kärl II. Någon överlappning eller dubblering vad gäller förekomst av skelettelement som skulle tyda på samtida kremering av mer än en människa har inte kunnat beläggas. Istället kompletterar fragment av såväl människa som djur varandra. Identifierbara fragment saknas i kärl III av nöt och får vilket inte är förvånansvärt med tanke på det låga fragmentantal med vilka dessa djur är representerade i kärl II; 8 resp 3. Sammanfattande tolkning av benfynden i kärl II och III: Benresterna från likbålet över en ung man och de djur eller delar av djur han fick med sig som gåva har placerats i två lerkärl. Som lock över det ena kärlet har man lagt delar av två obrända tuppar. Gullhögen i Husby-Långhundra socken i Uppland visade sig dölja de bisatta resterna efter fyra personer. Samtliga hade blivit kremerade. I högens botten fanns två gravar från romersk järnålder. Den ena graven (A) tillhörde en ung vuxen person på vars bål man även lagt åtminstone några köttrika delar av får. De krossade benresterna hade strötts ut över en väl tilltagen stenpackning. Den andra graven tillhörde också en ung vuxen person som kremerats inlindad i en björnfäll. Benresterna hade krossats till mycket små fragment som strötts ut över en mindre markyta. Graven innehöll även obrända djurtänder (häst, får/get, och ev nöt). Under vikingatid har man åter använt den gamla gravplatsen och då bisatt de kremerade benen av en ung man, hans häst och hund samt resterna efter offrade delar av nöt och får/get. Som effektfullt lock har man placerat ett par nyslaktade tuppar. Bålresterna fick inte plats i en kruka utan man fick ta två stycken. Det finns också en tredje urna i graven och den gömmer de kremerade benen av en ung kvinna. Referenser Bass, W.M Human Osteology: A Laboratory and Field Manual of the Human Skeleton. Second Edition. Colombia. von den Driesch, A A Guide to the measurement of Animal Bones from Archaeological Sites. Cambridge, Mass. Gejvall, N.-G Bestämning av de brända benen från gravarna i Horn. i Sahlstrand, K.E. & N.-G. Gejvall: Gravfältet på Kyrkbacken i Horns socken, Västergötland. Stockholm. Sigvallius, B. 1994: Funeral Pyres. Iron Age Cremations in North Spånga. Theses and Papers in Osteology 1. Stockholm University. Silver, I.A The Ageing of Domestic Animals in D.R. Brothwell & E. Higgs eds., Science in Archaeology, London. Sjøvold, T Inference concerning the age distribution of skeletal populations and some consequenses for palaedemography. Anthrop. Közl. 22. Larje bilaga 7 87

34 Figur 7:1. Stenpackningens utbredning och benkoncentrationernas placering. 88 bilaga 7 Larje

35 Tabell 7:1. GULLHÖGEN. Benmaterialet från äldre järnålder... Benfyndens fördelning på koncentrationer. Antal, vikt i g samt genomsnittlig fragmentvikt... A= benfynd spridda över stenpackningen... B= benkoncentrationen i norr... A-B= fynd på gränsen mellan A och B Brända ben Människa Djur. Obest. Totalt antal vikt, g medelvikt antal vikt, g medelvikt antal vikt, g medelvikt antal vikt, g medelvikt A B A-B Obrända ben Djur antal vikt, g medelvikt A Larje bilaga 7 89

36 90 bilaga 7 Larje Tabell 7:2. Brandgrav A. Brända ben av människa Benslag antal Överkäke 1 Underkäke 1 Överarm 9 Armbågsben 3 Strålben 1 Bäcken 3 Lårben 8 Skenben 10 Vadben 2 Mellanfotsben 1 Hälben 2 Summa 189 Kotor 27 Revben 7 Skalltak Kranium, övriga delar vikt g Tabell 7:3. Brandgrav B. Brända ben av människa. Benslag Antal Skalltak Tand 81 1 Skulderblad 1 Lårben 1 Bäcken 1 Summa 85 vikt 28.2 g Tabell 7:4. F 174, kärl I. Brända ben av människa. BENSLAG I kärlet I sålljorden Skalltak 1 9 Bröstkota 1 2 Ländkota 2 3 Obest kota 3 8 Korsben 1 1 Skulderblad 1 Bäcken 3 6 Lårben prox 1 " skaft/dist 2 Vadben prox 1 Antal fragm Summa 45 Vikt, g Summa Total vikt oidentifierade fragment g Tabell 7:5. F 195, kärl II. Antal och vikt av de brända benfragmenten för varje lager och fördelade på människa och förekommande djurarter. ART Lager 1 Lager 2 Lager 3 Lager 4 Summa n vikt,g n vikt,g n vikt,g n vikt,g n vikt,g Människa Häst Hund Får/get Nöt Summa Obest Totalt g g från sålljord Tabell 7:6. Kärl II, F 195. Brända ben av människa BENSLAG Lager 1 Lager 2 Lager 3 Lager 4 Ländkota 1 Obest kota 1 1 Överarm prox 1 Strålben skaft 1 Bäcken 2 2 Lårben prox 2 skaft 1 1 dist 1 1 Skenben skaft 1 Vadben skaft 1 Fotrotsben 1 Kranium, övrigt 2 Skalltak 2 Antal fragm Summa 22 Vikt,g Summa 169.4

37 Larje bilaga 7 91 Tabell 7:7. Kärl II, F 195. Brända ben av häst BENSLAG Lager 1 Lager 2 Lager 3 Lager 4 Kranium, vänster 1 Kranium 1 Halskota 1 Ländkota 2 Svanskota 1 Obest. kota 1 2 Överarm, skaft, höger 1 Överarm, dist 1 Armbågsben,prox, vänster 1 Mellanhandsben,prox 1 Mellanhandsben, skaft 1 Korsbenet, vänster 1 Skenben, skaft 1 Skenben, skaft + distal del, vänster 1 Språngben, vänster 1 Hälben, vänster 1 Mellanfotsben, prox, vänster 1 Obest. mellanfotsben 1 1 2:a tåbenet 1 1 Antal fragment Summa 24 Vikt, g Summa Tabell 7:8. Kärl II, F 195. Brända ben av hund BENSLAG Lager 1 Lager 2 Lager 3 Lager 4 Kranium, höger 1 Överkäke 1 Underkäke 1 1 Tänder 2 1 Halskota Bröstkota 2 1 Ländkota 1 1 Obest. kota 1 Korsben 1 Strålben, skaft 1 Armbågsben, skaft 1 Lårben, prox, vänster 1 Lårben, prox 1 1 Antal fragment Summa 23 Vikt, g Summa 53.6 Tabell 7:9. Kärl II, F 195. Brända ben av nöt BENSLAG Lager 1 Lager 2 Lager 3 Obest. kotor 2 Korsbenet 2 Armbågsben, prox 1 Lårben, dist 1 1 Knäskål, vänster 1 Antal fragment Summa 8 Vikt, g Summa 46.8 Tabell 7:10. Kärl II, F 195. Brända ben av får/get BENSLAG Lager 3 Lager 4 Hornkvicke 1 Kranium, höger 1 Överarm, dist, höger 1 Antal fragment 1 2 Summa 3 Vikt, g Summa 6.3

38 92 bilaga 7 Larje Tabell 7:11. Kärl II, F 195. Obrända ben av tamhöns BENSLAG Lager 1 Lager 2 Lager 3 Lager 4 Halskotor Svanskotor 5 Obest. kotor 1 Revben 7 1 Korpbenet, höger 1 1 Nyckelben 1 Överarm, vänster 1 Överarm, höger 1 Strålben, prox + skaft, vänster 1 Armbågsben, vänster 1 Handrotsben Carpometacarpus, vänster 1 Bäcken 5 Lårben, prox + skaft, vänster 1 Lårben, prox 1 Lårben, dist 1 Tibiotarsus, vänster 1 Tibiotarsus, höger 1 Vadben, prox + skaft, vänster 1 Vadben, prox 1 Tars, vänster 1 Tars, höger 3 1:a vingfalang, höger 1 3:e vingfalang 1 1 1:a tåfalang :a tåfalang 1 3:e tåfalang 2 Sesamben 1 Benringar från luftstrupen 2 1 Skulderblad, vänster 1 Bröstben 7 Pygostyl 1 5 Antal fragment Summa 76 Vikt, g Summa 26.7 Total vikt oident. 2.5 >0.5 >0.5 >0.5 Tabell 7:12. Mätbara ben av tamhöns Mått enligt von den Driesch (1976) i mm GL Greatest length Bp Breadth of the proximal end Bd Greatest breadth of the distal end Sc Smallest breadth of the corpus Dd Greatest depth of the distal end Did Greatest diagonal of the distal end Dp Greatest depth of the proximal end Lm Medial length Dip Greatest diagonal of the proximal end ÖVERARM Vänster Höger GL Bp Bd Sc ARMBÅGSBEN Vänster GL 68.6 Did 9.2 Bp 8.7 Sc 4.5 CARPOMETACARPUS Vänster GL 38.0 Bp 11.1 Did 7.9 1:a VINGFALANGEN GL 13.7 LÅRBEN Vänster Höger GL Bp Bd Sc Dd Dp Lm TIBIOTARSUS Vänster Höger GL Bd Dip TARSOMETATARSUS Vänster GL 77.5 Bp 12.0 Bd 11.9 Sc 6.9

39 Larje bilaga 7 93 Tabell 7:13. Kärl III, F 201. Antal och vikt av de brända benfragmenten för varje lager och fördelade på människa och förekommande djurarter. ART Lager 1 Lager 2 Summa n vikt, g n vikt, g n vikt, g Människa Häst Hund Summa Obest Totalt 333,8 g Tabell 7:14. Kärl III, F 201. Brända ben av människa BENSLAG Lager 1 Lager 2 Skalltak 1 Obest kotor 1 3 Korsben 1 Lårben, dist 1 Antal fragment 4 3 Summa 7 Vikt, g Summa 18.2 Tabell 7:15. Kärl III, F 201. Brända ben av häst BENSLAG Lager 1 Lager 2 Kranium 5 3 Underkäke 1 Atlaskotan 2 Axiskotan 1 Strålben, skaft 1 Armbågsben, prox, vänster 1 Handrotsben 1 Skenben, prox 1 Skenben, skaft 1 Fotrotsben 1 Antal fragment 14 4 Summa 18 Vikt, g Summa Tabell 7:16. Kärl III, F 201. Brända ben av hund BENSLAG Lager 1 Lager 2 Överkäke 1 1 Skenben, skaft 1 Skenben, prox 1 skaft, vänster 1 Obest kota 1 Lårben, prox + Antal fragment 1 5 Summa 6 Vikt, g Summa 26.3

40 Appendix 7:1 GULLHÖGEN, RAÄ 30, Husby-Långhundra sn, Uppland Osteologisk analys av benmaterialet från äldre järnålder. Antal fragment KOORD NR BENSLAG MÄNNISKA DJUR OBEST VIKT, g ANMÄRKNING x y m.ö.h. F F 25 skalltak kotkropp 1 överarm 1 skaft F 26 skalltak spruckna i diploë F F F 30 bröstkota F 31 skalltak öppen sutur, 1 sluten sutur kranium 1 höger okben kranium 1 vänster okben, processus temporalis bröstkota 1 överarm 1 skaft bäcken 1 incisura ischiadica major skenben 1 distal ledyta F 32 skalltak tinningbenet, linea temp. inferior mellanhandsben Ovis skaft F 44 skalltak öppna suturer, 12 spruckna i diploë 320 Ö-V profil kranium 1 höger kilben kranium 3 tinningbenet, pars petrosa underkäke 1 höger kondyl bröstkota 3 ländkota 1 obest kota 2 revben 7 överarm 1 höger, distal del överarm 1 höger proximal del överarm 1 distal del armbågsben 1 proximal del, olecranon lårben 1 skaft lårben 2 höger trochanter major skenben 1 höger, skaft skenben 1 skaft vadben 1 skaft bäcken 1 vänster tuber ischiadicum bäcken 1 vänster, facies sacropelvina F F F F 94 skalltak överarm 1 skaft F 96 skenben skaft F F 98 skalltak tunn diploë halskota 1 kotkropp skenben 1 skaft, margo anterior F F , F F bilaga 7 Larje

41 Antal fragment KOORD NR BENSLAG MÄNNISKA DJUR OBEST VIKT, g ANMÄRKNING x y m.ö.h. F F F F 118 strålben höger, omr f tuberositas radii F 119 skalltak spruckna i diploë överkäke 1 proc. frontalis halskota 1 obest kota 1 överarm 1 skaft armbågsben 1 proximal del armbågsben 1 höger, proximal del, olecranon lårben 1 skaft lårben 1 höger, distal del, condylus lateralis skenben 1 skaft, median vadben 1 skaft strålben Ovis skaft mellanfotsben 1 skaft F 120 skalltak sprucket i diploë F F F124 lårben skaft skenben 2 skaft, samma ben, margo anterior hälben 1 vänster, facies articularis cuboidea hälben 1 facies articularis talaris media F F 128 skenben skaft,bit med margo anterior F 129 skalltak os parietale vid angulus mastoideus ländkota 1 från processus articularis posterior +-5 överarm 1 skaft F 130 skalltak spruckna i diploë kranium 1 tinningben, pars petrosa +-10 skenben 1 skaft F 132 skalltak sprucket i diploë kranium 1 tinningbenet F 133b skalltak spruckna i diploë F 134 mellanfotsben distal del F 135 skalltak sprucket i diploë lårben Ovis vänster, proximal ledkula, lös epifys F 136 skalltak bröstkota lårben 1 distal del, condylus lateralis F F F F > F F F 154a F Larje bilaga 7 95

42 Antal fragment KOORD NR BENSLAG MÄNNISKA DJUR OBEST VIKT, g ANMÄRKNING x y m.ö.h. F 156a F F F 159 skalltak lårben 1 skaft mellanhandsben Ovis skaft F 161a F > F 176 ländkota obest kota 1 ledutskott obest kota 8 överarm 1 skaft F ornerat fragment F > F F F 301 revben av kattstorlek obränt, F 307 skalltak sprucket i diploë kranium 1 höger nackben, vid protuberantia halskota 1 obest kota F > F F F 314 tand Equus obrända-delvis brända emaljfragment två större, 11 mindre fragment F F F 331 skalltak sprucket i diploë F F F F F > F F F F F 349 skalltak F F >0.1 2 m F F 358 skalltak F F F F 402:1 skalltak bilaga 7 Larje

43 Antal fragment KOORD NR BENSLAG MÄNNISKA DJUR OBEST VIKT, g ANMÄRKNING x y m.ö.h F 402:2 skalltak " F 430 tand Ovis eller Bos obrända emaljfragment F F 435 skalltak med öppen sutur 20 cm F 442 skalltak m F F 447 klofalang Ursus arctos F F vattensållat 30 cm F F 460 skalltak sprucket i diploë horn F F 464 skalltak F F > F 472 skalltak öppen sutur vattensållat F vattensållat F 474 skalltak vattensållat F vattensållat F 476 skalltak vattensållat F 477 skalltak vattensållat F vattensållat F 479:1 skalltak os frontale med öppen sutur vattensållat F 479:2 skalltak klofalang Ursus arctos F 484 skalltak med öppen sutur SÖ m² nackbenet F F 486 skalltak F SÖ m² F 488 skalltak F 489 skalltak med öppen sutur vattensållat SÖ m² Larje bilaga 7 97

44 Antal fragment KOORD NR BENSLAG MÄNNISKA DJUR OBEST VIKT, g ANMÄRKNING x y m.ö.h. F vattensållat SÖ m² F vattensållat SÖ m² F 492 skalltak vattensållat F vattensållat SÖ m² F vattensållat F F vattensållat SÖ m² F 502 skalltak vattensållat SÖ m² F 503 skalltak sprucket i diploë vattensållat SÖ m² tand 1 rotfragment F vattensållat SÖ m² F vattensållat SÖ m² F vattensållat SÖ m² F 508: vattensållat SÖ m² F 509 skalltak vattensållat 30 cm skulderblad F cm F F vattensållat SÖ m² F vattensållat SÖ m² F 518 skalltak sprucket i diploë vattensållat SÖ m² lårben 1 skaft bäcken 1 vänster, fossa acetabuli F ur profilen F ur profilen F vattensållat SÖ m² F vattensållat SÖ m² F vattensållat SÖ m² F 525 skalltak vattensållat SÖ m² F 526 skalltak vattensållat SÖ m² F >0.1 vattensållat SÖ m² F vattensållat F vattensållat SÖ m² F vattensållat SÖ m² F vattensållat SÖ m² F 532 klofalang Ursus arctos vattensållat SÖ m² F vattensållat F vattensållat bilaga 7 Larje

45 Antal fragment KOORD NR BENSLAG MÄNNISKA DJUR OBEST VIKT, g ANMÄRKNING x y m.ö.h. F 623 skalltak brandlagerområde vattensållat F brandlagerområde, utbredning ca framgår av planritning vattensållat F 645 tand Ovis? obrända/eldpåverkade emaljfragm klofalang Ursus arctos vattensållat F vattensållat F vattensållat F vattensållat F vattensållat F vattensållat F vattensållat Larje bilaga 7 99

46

47 Studies of soil samples from Gullhögen, Husby-Långhundra, compared with top soils and sediment strata from surrounding areas Urve Miller, Dept. of Quaternary Geology, Stockholm University, August 1994 (rev. 2003) Sampling for microfossil studies was carried out at two different occasions in May At the first occasion samples were taken from the mound itself and from the fields down slope, north of Gullhögen. At the second occasion a pit was dug at Storåbron and samples were cut out from the pit wall (Table 8:1). The Gullhögen area Four samples from the Gullhögen area were prepared for siliceous microfossil analysis, and studied under light transmisson microscope (LTM) and scanning electron microscope (SEM). The estimated abundance of different siliceous microfossil groups along with the %-values of organic carbon (TOC) are shown in Table 8:2. There exists an obvious similarity in the microfossil composition between the samples 1a and 2. The rich occurrence of brackish marine diatoms, mainly as corroded fragments, combined with abundantly occurring terrestrial diatoms, speaks in favour of the same origin of the material. It is also of interest to notice that phytoliths are most abundant in sample 3, i.e. the newly sawn field, and quite common also in samples 1b and 2, while in sample 1a they are present, but not common. A list of diatom taxa, and other siliceous microfossil groups, noted in the Gullhögen area, and their ecological preferences, are presented in Table 8:3. Selected representatives of the characteristic siliceous microfossils present in the Gullhögen material, are illustrated on SEM micrographs Figs 8:1 7. The sample 1b was also checked in its content of pollen. There were only a few corroded pollen grains noted, why no analysis was carried out. Table 8:1. Lithological description of soil and sediment samples, collected by U. Miller in May 1988 from the Gullhögen and Storåbron areas in Husby-Långhundra. Gullhögen Sample No. 1. The Mound, section I, grass tussocks a) grass turf with minerogeneous material b) thin layer of rusty or humic material. 2. Top soil from the field down slope the mound (bad for cultivation) 3. Top soil from the field down slope the mound (newly sown, good for cultivation) Storåbron Pit, dug in the depression (possibly an overgrown, small meander lake). No. Depth (cm) clay gyttja or gyttja clay with wood remains wood, clay with wattle impressions and charcoal clay gyttja or gyttja clay, rich in wood remains, charcoal, burnt clay and shaley stones clay gyttja or gyttja clay (slightly calcareous) 11. > 60 clay (calcareous) Miller bilaga 8 101

48 Table 8:2. Abundance (estimated) of siliceous microfossils and the organic carbon content (%TOC) in the samples from the Gullhögen and Storåbron areas, Husby-Långhundra. o = well preserved, # = fragments; o/# = rare, oo/## = common, ooo/### = abundant Sample diatoms Chrysoph. phyto- sponge TOC % brackish freshwater terreristrial cysts liths spicules marine Gullhögen 1a ##o o# oo# o# # b # o oo# o oo# ##o o o# oo# # #o # o# o oo## 1.71 Storåbron 4 10cm #oo oo o# oo o cm #oo oo# o# o o# cm #o o## o# o cm #o # # # cm #o oo# o# oo cm oo o o o cm #oo o# o# # # >60cm # # # 0.25 Storåbron Eight samples from the sedimentary sequence at Storåbron were prepared for diatom analysis. A general survey of the slides under a light microscope showed that the clay at 60 cm is barren of microfossils and calcareous, possibly glacial. The overlying gyttja clay ( 50 cm) contains fragments of saltwater diatoms (Hyalodiscus scoticus, Grammatophora oceanica, Rhabdonema arcuatum). No phytoliths were noted. Upwards in the gyttja clay there is an increase in the content of terrestrial diatoms, phytoliths, chrysophyte cysts and charcoal particles. Fragments and some whole frustules of saltwater diatoms are present up to the uppermost sample ( 10 cm). In order to indicate changes in palaeoenvironmental conditions the sampling at Storåbron should be complemented by denser intervals. Preferably a soil monolith could be cut out and studied with reference to several parameters, e.g. micromorphology, sediment composition, microfossils and plant macrofossils. Pollen and macrofossil analysis should be carried out, along with siliceous microfossil studies. The stratum rich in wood remains and charcoal ( 40 cm) should be radiocarbon dated. Concluding remarks The samples studied from Gullhögen show that in dry and oxidised soil the pollen grains are not preserved, but the resistant siliceous microfossils occur abundantly. The main groups of siliceous microfossils present are: diatoms, phytoliths and chrysophyte cysts. Diatoms indicate the palaeoenvironmental conditions, which prevailed at the time of sediment deposition in the water (brackish marine), or at the soil surface after emerging from the sea (freshwater and/or terrestrial) (Miller & Florin 1989). Phytoliths are small particles of biogenic silica, present in plants and very common in grasses, including cereals. Their presence indicates terrestrial conditions (land use, erosion) and grass vegetation, either natural or cultivated (Rovner 1971, Piperno 1988, Rapp & Mulholland 1992, Risberg & Miller 1997, Tingvall 1997). Chrysophyte cysts are common in nutrient (P and N) rich environments, often affected by humans, but may occur in very different environmental conditions (Duff & Smol 1991). The present pioneer study was aimed as a test of palaeoecological methods, which could be applicable to oxidised soil samples. The analyses confirm 102 bilaga 8 Miller

49 the potential of siliceous microfossils as environmental indicators, in conditions, where the organic matter, e.g. pollen and plant macrofossils, is not preserved. Acknowledgements Sven Karlsson and Liis Miller assisted during the field work. Britta Hörnström prepared the samples for diatom analysis and measured the TOC content. Sven Karlsson is also responsible for the SEM micrographs. Birgit Arrhenius and the Archaeological Research Laboratory are acknowledged for good collaboration and valuable discussions. References Duff, K.E. & Smol, J.P Morphological description and stratigraphic distributions of the chrysophycean stomatocysts from a recently acidified lake (Adirondack Park, N.Y.). Journal of Paleolimnology 5, pp Miller, U. & Florin, M.B Diatom Analysis. Introduction to Methods and Applications. In Geology and Palaeoecology for Archaeologists (eds: T. Hackens and U. Miller). PACT 24, pp Piperno, D.R Phytolith Analysis. An Archaeological and Geological Perspective. San Diego. Rapp, G. jr & Mulholland, S. (eds) Phytolith Systematics. New York. Risberg, J. & Miller, U Siliceous Microfossils in Soils, Ash Strata and Sediments from the Birka Excavation Site and its surroundings. In Environment and Vikings, (eds: U. Miller, H.Clarke, A-M. Hansson, B.M. Johansson, B. Ambrosiani & T. Hackens). PACT 52, pp Rovner, I Potential of opal phytoliths in paleoecological reconstruction. Quaternary Research 1, pp Tingvall, C Phytolith Studies of Selected Cereals and Other Grasses. In Environment and Vikings, (eds: U. Miller, H. Clarke, A-M. Hansson, B.M. Johansson, B. Ambrosiani & T. Hackens). PACT 52, pp Table 8:3. List of diatom taxa and other siliceous microfossils noted in the soil samples from the Gullhögen area in Husby-Långhundra. +++ abundant, ++ common, + rare, not noted. Sample 1a 1b 2 3 Diatom taxa Brackish marine Cocconeis scutellum + Epithemia westermanni Gomphonema exigua + Grammatophora oceanica Hyalodiscus scoticus (umbillicus) Nitzschia punctata + + Rhabdonema arcuatum + + Rhabdonema minutum + Synedra tabulata + + Freshwater and terrestrial Anomoeoneis brachysira + Eunotia spp Hantzschia amphioxys Navicula mutica + Pinnularia borealis Pinnularia Majores + Pinnularia spp Chrysophyceae cysts + + Phytoliths Sponge spicules + + Miller bilaga 8 103

50 Fig. 8:1. Grammatophora oceanica, a brackish marine diatom species. Sample 1a. All micrographs are taken under Philips SEM 515 at the Department of Quaternary Research, Stockholm University. Magnification is shown by the white or black bar = 10 μm. Fig. 8:2. Phytolith and diatom fragments. Sample 1a. Fig. 8:3. The genus Pinnularia prefers shallow freshwater and terrestrial conditions. Sample 1b. 104 bilaga 8 Miller

51 Fig. 8:4. Phytolith, chrysophycean stomatocyst and diatom fragments indicate terrestrial conditions. Sample 1b. Fig. 8:5. Rhabdonema arcuatum, a brackish marine diatom species together with phytoliths and diatom fragments. Sample 3. Fig. 8:6. Phytolith together with a fragment of Epithemia westermanni, a slightly brackish water species. Sample 3. Miller bilaga 8 105

52 Fig. 8:7. Chrysophycean stomatocyst, often common in nutrient rich soils. Sample bilaga 8 Miller