Judarnas frälsning - en kontroversiell fråga

Transkript

1 Judarnas frälsning - en kontroversiell fråga Inledning Mest samlad möter Paulus syn på Israel i Rom Vad det för Paulus gäller är att visa att det inte föreligger något motsatsförhållande mellan trosrättfärdigheten och Guds löften. Paulus har sagt att evangeliet först förkunnats för juden (1:16, 2:10). Mot detta står det faktum att det judiska folket förkastat Guds erbjudande om frälsning i Kristus. Resonemanget blir då detta: antingen är evangeliet sant och löftena till folket omintetgjorda. Eller också är Israel Guds folk och i så fall är evangeliet om Jesus som Messias falskt. Man kan då få det intrycket, att det råder en oöverstiglig dualism mellan kap 9-10 å ena sidan och kap 11 å den andra. Han talar i de två första kapitlen som om Israel vore förkastat, under det att han i kap 11 tycks ta tillbaka vad han sagt tidigare. Denna paradox finns koncentrerad till en enda vers, 11:28: "Ser man till evangeliet är de Guds fiender, för er skull. Ser man till utkorelsen är de hans älskade, för fädernas skull." När det gäller evangelium, råder fiendskap mellan Gud och Israel. När det gäller utkorelsen, är Israel fortfarande Guds älskade. Vi måste alltså se på Israel från en dubbel aspekt. Ofta har man i historien pekat på Israels ohörsamhet, men vi måste förklara att Israel på samma gång är Guds fiender och Guds vänner. Dessa två begrepp är fortfarande historiska fakta. Motsatsen mellan dem får inte upplösas genom några kompromisser. Båda bilderna ska hållas fram så klart som möjligt. Bakom dem båda finns nämligen en Guds hemlighet. Fiender mot evangeliet I kap 9-10 ser vi på judarna utifrån evangeliet. De behandlar deras konflikt gentemot Gud p g a evangeliet. Den första frågan att besvara blir då: Vem är jude? I Rom 2:28-29 hade Paulus sagt att jude är man inte till det yttre utan i sitt inre, och omskuren är den som är det i sitt hjärta. Här i 9:7-8 upprepas något liknande. Det måste observeras, att Paulus med sin syn rakt inte svikit sin judiska härkomst. Han har inte skapat ett nytt begrepp, något andligt Israel. Egentligen framför han inget principiellt nytt. Inte heller i GT var Gud nöjd med köttslig härkomst, med omskärelse på köttet (5 Mos 10:16, Jer 4:4, Jes 9:25). Om man förlitar sig på yttre omskärelse, har man missuppfattat vem som är jude. Löftena går inte i uppfyllelse på folket utan undantag. Löftets barn räknas som Guds barn. Den bestämmande instansen är Gud själv. Tillhörigheten erhålls av nåd genom tro i beroende av Guds fria förbarmande. Frågan i kap 10 är sedan: Vem är rättfärdig? Rättfärdigheten genom evangelium kan både hedningar och judar missförstå. Om detta har Paulus ett mycket allvarligt ord i 9:30-10:21. Gud kräver rättfärdighet. Judarna strävar efter rättfärdighet, i enlighet med Toran och sitt samvete. Men juden har inte "rätt insikt", han har inte sett vartåt lagen pekar. Lagen visar på tron. Det blir därför avslöjande nog när Kurt Wilhelm skrev: "Tron på Gud och hans ord och hans löften är visserligen den judiska fromhetens grundval, men vägen till saligheten går över fromma handlingar och goda gärningar." Mot detta säger fortfarande kristen tro, att Jesus är rättfärdigheten från Gud. Judarnas princip är felaktig: gärningar istället för tro. Det har här uppstått en konflikt mellan judens anspråk på rättfärdighet och Guds gåva i Kristus. Det avgörande är inställningen till "stötestenen". Se vi på evangelium är de fiender till Gud.

2 Älskade enligt utkorelsen I kapitel 11 ser Paulus på judarna utifrån utkorelsens synpunkt. Efter de föregående kapitlen hänger nu en fråga i luften: Har då Gud förskjutit sitt folk (Rom 11:1, i frågan är inlagt ett grekiskt ord som pekar fram till ett nekande svar). Paulus svarar med ett mycket emfatiskt: "Visst inte", men i relation till evangeliet är det ohörsamt. Även idag befinner sig Israel som folk i ett ouppklarat förhållande till Gud, när det gäller Jesus. Men det betyder inte att utkorelsen är upphävd, eller att det ska förbli så för alltid. Det första beviset för att folket inte är förkastat, är "kvarlevan" i 11:1-6. Paulus själv var ju det bästa exemplet på detta (Rom 11:1) Han hade inget hedniskt blod i sig, som kunde föranleda frälsning. Tvärtom tillhörde han t o m den olydige Benjamins stam. En enda judes frälsning är bevis på, att Israel inte är förkastat. Denna tanke är ju inget nytestamentligt nytt. Profeten hade talat om "stubben som skall vara en helig säd" (Jes 6:13). Folket ska betraktas som Guds folk, trots det som hänt. "Kvarlevan är en säd", den ska skapa fram förnyelse inom folket. "Resten" är en förberedelse till hela Israels frälsning i framtiden. Paulus tar för detta också bilden av en rot och trädets grenar. Det äkta olivträdet är Israel som folk (v 17). Detta förhållande rubbas inte av att en del bryts av och andra inympas. Det är roten, som avgör trädets art. De ickekristna judarna är bortkastade grenar, men det äkta olivträdet är inte borthugget. Tvärtom får man se på hedningarnas frälsning som att de är inympade i detta träd. Hedningarna varnas för att hysa högmodiga tankar. De kan bli upptagna av sin nya status och då glömma sitt ansvar. Det kan nämligen sluta i att de avbrutna grenarna inympas på nytt och de vilda grenarna kan skäras bort. Orsaken ligger hos dem själva i deras tro eller otro. Det märkliga är att Paulus vill hävda att Israels ohörsamhet fått de mest positiva konsekvenser för mänskligheten. T o m i sitt reducerade tillstånd är Israel en orsak till välsignelse. Gud använder sig av judafolkets otro för att inkludera hedningarna. Satan kommer inte att vinna en enda rond i Guds frälsningskamp. Gud vrider alltid svärdet ur djävulens hand. Det är därför fortfarande Guds folk, och Gud önskar frälsa det. Domsorden kan tyckas vara slutgiltiga, men de följs alltid av nya ord om nåd. En generation kan förkastas och sättas in på nytt. Det aktuella läget betecknas som fall, men framtidsbilden pekar på fullhet. Judarnas frälsning Paulus är nu framme vid sitt svar. Han anger det som ett "mysterion", d v s det har sin grund i Guds plan och har uppenbarats av Gud. Han har redan visat på dess innehåll och sammanfattar det nu. Det måste göras helt klart att löftet i 11:26 verkligen gäller judarna. Talet om församlingen som det nya Israel uppkom hos Justinus på 100-talet. Men Israel är Israel. 10 gånger i sammanhanget har ordet haft denna betydelse, och inget visar på någon annan betydelse här. Motsatsen till "hedningarnas fullhet" i v 21 gör det omöjligt att låta hedningar avses även i "hela Israel". Israel är alltså här judarna som folk. Frågan gäller ju hela tiden Guds trofasthet mot judarna. Att hela församlingen ska bli frälst vore en truism. Däremot kan det vara svårt att avgöra omfattningen av detta begrepp. Klart är dock, att det inte kan gälla någon automatisk nationell frälsning. Problemet är dock att Paulus verkar räkna med att den urkristna församlingen skulle väcka judarnas avund (Rom 11:14). När judarna ser Guds verk bland de kristna skulle de

3 få lust att själva bekänna sin tro på Kristus. Troligen har han räknat med att hedningarnas insamling till Jerusalemsförsamlingen skulle tydas på detta sätt av judarna. "Så (grek. houtos, inte "då") skall hela hela Israel bli frälst". Paulus är inte intresserad av det temporala förhållandet mellan olika skeden. Frågan är väl om inte kyrkan förstört varje möjlighet för denna Paulus önskan att gå i uppfyllelse? Det Israel, som tidigare varit ett Guds vittne i världen, ska till sist bli ett vittne om Kristus. Då är det naturligtvis säkert att Israel kommer att finnas kvar som folk. Det har ju ofta på ett mirakulöst sätt blivit bevarat för detta syfte. Det är i detta ljus vi ska se Israel. Judafolkets uppgift är inte slut. Det är dock inte nödvändigt att sätta in denna uppgift inom ett alltför detaljerat eskatologiskt mönster. Det sägs inte klart hos Paulus att folket kommer att bli frälst vid ett visst tillfälle, som vid Jesu tillkommelse eller vid tusenårsrikets upprättande. Mycket av det teologiska missförståndet kring judarnas behov av frälsning (se nedan) beror på feltolkningar av de gammaltestamentliga förbundens karaktär. Guds syfte med utväljelsen var inte att försäkra varje jude individuell frälsning utan att som folk tjäna hans frälsningssyften. Förbundet angav Israels uppgift, nämligen att vara vittnen om den ende Guden och att ge Messias åt världen. Personlig frälsning var en fråga mellan varje individ och Gud. Varje människa kunde ha en relation till Gud men denna var inte en automatisk följd av folkets utväljelse. Begreppet förbund beskrivet alltså Guds relation till Israel som nation: "Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk". Förbundslöftena beskriver nationella välsignelser, som att få behålla landet, eller straff, som att förlora det. I det nya förbundet som Jeremia (kap 31) och Hesekiel (kap 36) förutsäger, förändras denna nationalistiska betoning. Här ges personlig frälsning genom Jesu verk. Jesus förklarar dess innebörd vid sin sista måltid och Hebréerbrevet beskriver dess teologiska följder för judekristna. I det nya förbundet är Gud personligt känd genom sitt Ord. Det är Guds nåd som nu blivit uppenbar. Att hålla judar borta från detta förbund är detsamma som att under ökenvandringen vägra se mot kopparormen. De olika teologier som inte ser nödvändigheten av judars frälsning har därför missförstått förbundens innebörd. Lagens förbund lär oss vägen till frälsning i Jesus Kristus (Gal 3:24). Det vore ytterst märkligt om just judar skulle hindras att lära känna Honom som är Lagens fullbordan (Rom 10:4)! Gud kan naturligtvis använda undermässiga medel i framtiden till att frälsa både judar och hedningar, men det innebär inte att vår plikt att missionera har tagits bort. Det är också synnerligen tveksamt att överbetona en sådan framtida händelse. Jesu tillkommelse kommer enligt tydliga bibelord att avslöja den tro som redan finns. Tillkommelsen i sig ger inte tro. Tvärtom uppmanas vi vara beredda. Även i Rom 11 räknar Paulus med att tron är nödvändig: judar kan bara bli inympade, om de inte framhärdar i sin otro (Rom 11:23). Det är Israel som Paulus talar om, när han betonar det faktum, att tron kommer av att höra evangeliet (Rom 10:14). Paulus skriver om sättet för hela Israels frälsning (rek. houtos, "så ska hela Israel bli frälst") och inte om tiden ( som i sv ö : då ). "Hemligheten" i Rom 11 är därför inte att judar kommer att bli frälsta på något annorlunda, mystiskt sätt. Det finns ingen särskild väg för judar till frälsning. Den paulinska läran är, att den som har tro på Jesus Kristus blir frälst (Rom 3:22). Sammanhanget i Rom 3 visar att detta omfattar även judar. Insatt inom romarbrevets undervisning blir det därför synnerligen oriktigt att tala om en särskild frälsningsväg för vissa människor. Frälsning är fast sammanbundet med evangeliet (1 Kor 1:18). Frälsning ges till dem som tror ( Rom 10: 9f,

4 med tillägget: "Det är ingen skillnad på jude och grek v 10-12). Även hela Israel kommer att bli frälst genom nåden allena och genom tron allena. Det är en total orimlighet att Gud kommer att ge frälsning åt Israel skilt från Jesus Kristus. Även en jude måste ge sitt svar till Jesus Kristus. Vi kan inte snabbt passera Rom 10 för att med hast hamna i Rom 11. Aktuell kommentar i frälsningsfrågan Mot denna klassiska frälsningslära står den nu populära tvåförbundsteologin, som återfinns i flera varianter. Läran säger, att det finns en frälsningsväg för judarna genom de förbund som Gud upprättade i GT och en annan frälsningsväg för hedningarna genom Jesus. Den har sitt ursprung bland judiska rabbiner och filosofer, som sökte en bas för kontakten med kristna, där det judiska folket samtidigt har sin ställning säkerställd. Den mest kände talesmannen för denna teori var Franz Rosenzweig, som i sitt verk "Försoningens stjärna" 1921 framlade tesen, att att båda religionerna har jämbördig giltighet och är ömsesidigt komplementära. Judarna är redan hos Fadern, även om deras liv som individer inom detta förbund kan behöva förbättras. Judarnas förbund är Liv, d v s redan en relation med Gud, medan förbundet med hedningarna i Jesus är en Väg, en rörelse in i förbund med Fadern. Å ena sidan företräds denna tanke nu av liberala teologer, som starkt vädjar till kristna och deras organisationer att erkänna judarnas förbund som tillräckligt. Många av dessa teologer hade redan tidigare lämnat en klassisk syn på frälsningsfrågorna. Nu gjordes tvåförbundsläran till bas för den fortsatta dialogen mellan ekumeniska organisationer och judendomen. Den mest kände företrädaren är Paul van Buren som menar att judarna har sagt nej till Jesus Kristus utifrån sin trofasthet mot Jesu Kristi Fader! Kristus har sin betydelse för judarna genom att deras Gud i Honom har öppnat deras ljus mot hedningarna. Kyrkan ska bara vara ett vittne gentemot hedningarna. Han anser det vara frånstötande att erbjuda judar omvändelse till Kristus. I Sverige har Krister Stendahls senare tolkningar av Rom 11 haft samma innebörd: Det faktum att Paulus i Rom 10:17-11:26 inte använder namnet Jesus visar att judarna blir frälsta utan honom. Paulus säger inte att Israel kommer att acceptera Jesus som Messias! Bland konservativa evangelikaler och bland karismatiker finns något liknande. En sydstatsbaptist har menat att judar av idag mottar frälsning genom att de utvalts av Gud i förbund med Abraham, Mose och profeterna: "Min inställning är att judar inte behöver evangelisation. Vi borde lämna dem i fred i ljuset av deras historia." Särskilt i enskilda samtal kan man finna denna syn företrädd hos starka Israelsvänner. Man föreställer sig gärna att enskilda judar på något sätt accepterat Kristus, även om de inte är medvetna om beslutet. Detta sker under en jämförelse med den troende i GT, som blev frälst genom att se fram emot Messias. Det som från början var en intensiv sympati med det plågade judiska folket har alltså lett till teologiska förändringar. Den internationella kristna ambassaden stöder inte tvåförbundsläran utan håller istället fast vid en ensidig dispensationalism i form av Near End-doktrinen. Dispensationalister karakteriseras av en stark kärlek till Israel och en stark tro på folkets centrala roll i ett Guds rike på jorden. Flertalet av dem stöder dock evangelisation bland judar, men det stora hoppet ligger knutet till en framtida nationell omvändelse, då judarna kommer att se Jesus. Israels frälsning sker alltså inte genom kristnas vittnesbörd utan genom en manifestation av Guds under. Hos ambassadens folk har denna syn lett till att enbart vänta på ett framtida frälsningstillfälle. När Kristus uppenbarats i sin härlighet kommer Jerusalem att bli centrum för hans konungastyre.

5 Ambassadens talesman van der Hoeven vill dock hävda, att de inte "gömmer korset". De tar dock hänsyn till, att judar inte tänker på kärlek, när de ser ett kors. "Vi vill därför trösta Guds folk, innan vi kan predika." Han kallar tydligt den s k tvåförbundsläran "en heresi" men tillägger "Gud har en speciell plan för judarna", vilket betyder, att de inte behöver eller kan bli frälsta just nu. I målsättningen för den kristna ambassadens arbete finns inte en rad om att judarna ska omvändas. Målen handlar istället om att ge tröst åt det judiska folket och staten Israel, om att få en rätt relation till nationen ( här används Ef 2:12-14, som enligt all normal exeges måste anses handla om relationerna inom församlingen). Betecknande är, att den sista punkten i målsättningen handlar om att förbereda Kristi konungsliga välde från Jerusalem med stöd av Jes 2:2-3. Inget bibelord handlar om försoningen i Jesus Kristus. I en artikel om sin syn använder van der Hoeven främst GT-ord om ett kommande rike (Jes 11:6, 2:4, 2:3, Ps 2:6, Jes 11:10-12, 11:9, Luk 2:32) men inget om frälsningen i klassisk mening. Det har tydligt framgått av kontakten med konservativa kristna i Israel, att den Internationella kristna ambassaden i Jerusalem (ICEJ) är en mycket omstridd företeelse. Denna personliga erfarenhet understryks av artiklar i den evangelikala tidskriften Mishkan, utgiven av United Christian Council in Israel. Även om det kan medges att ambassadens företrädare vill ansluta sig till evangelikala eller fundamentalistiska trossatser, ifrågasätter Lausanne-gruppen i Israel, om detta verkligen sker på ett konsekvent sätt. I en evangelikal övertygelse måste nämligen ingå att Jesus är Israels utlovade Messias och att tro på Honom är nödvändig för frälsning. Evangeliet måste därför predikas för alla - inklusive Israel. Talesmannen van der Hoeven har konstant betonat att det nu inte är tid att predika evangeliet för judar. Ambassadens fokus ligger inte på Israels andliga nöd utan på att bygga goda relationer med staten Israel. Vid en intervju med Jerusalem Post har han därför på frågan, om ambassaden inte är en förtäckt missionsorganisation, förklarat: "Inte alls. De sionistiska kristna är annorlunda. Våra syften är inte, som ni beskriver dem. Vi tror inte på omvändelse, vi vill inte göra judar till kristna." Han tillägger dock: "Judisk religion måste modifiera sig i tidens lopp - men bara på en punkt, vad gäller Messias identitet." Denna modifikation måste ske som en kollektiv enhet. "Att förleda individer att bryta sig ur har därför ingen mening." I ambassadens eget material berättas därför om judar som besökt dess kongresser och "gått ut starkare i min tro och min judendom". Naturligtvis kan den kristna ambassaden försvara sig med, att alla evangelikala organisationer inte behöver arbeta för evangelisation. Det skulle därför vara tolerabelt, om ambassaden förklarade, att evangelisation visserligen är nödvändig bland judar, men att den anser sig självt ha andra uppgifter. Men den offentliga attityden visar istället, att ambassaden anser att politiskt och ekonomiskt stöd är allt som behövs, att evangelisation är mycket perifer och att omvändelsen egentligen är förlagd till ett framtida, eskatologiskt bestämt, tillfälle. Naturligtvis måste evangelisation ske med stor känslighet, men det är minst sagt märkligt att avvisa som "försök till proselytism" det som är varje kristens gudagivna uppgift. Säkert skulle den israeliska regeringen reagera på, om ambassaden gjorde en deklaration om evangelisationens nödvändighet. Men samtidigt skulle det öka dess trovärdighet, genom att visa på allvaret i den religiösa övertygelsen. Idag förstärks istället intrycket, att ekonomisk och politisk hjälp har ersatt evangelisationen. Mer än allt annat behöver Israel idag den Kristus, som är dess utlovade Frälsare. Ambassaden stöder sig på profeten

6 Jesajas ord i kap 40 vers1: "Trösta, trösta mitt folk." I följande vers sägs dock: "Tala ljuvligt till Jerusalem och predika för det att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad..." Vårt uppdrag är att predika om, hur synder har försonats. Ett budskap av tröst, som inte inkluderar ett budskap att synden är försonad genom tro på Kristi verk, är ingen tröst alls. Att begränsa detta till materiell och politisk hjälp blir helt obegripligt. "Vad hjälper det det judiska folket om det vinner hela landet, politisk stabilitet, militär säkerhet och ekonomisk livskraft, men förlorar sin själ" (Ross). Detta ger då anledning att också nämna ambassadens som det synes totala identifikation av begreppet "kristet stöd åt Israel" med stöd åt den tidigare regeringens högerinriktade politik av aggressivt sionistiskt slag. En som kritiserar detta behöver alls inte ifrågasätta judarnas rättigheter i fråga om Landet. Eller som en judekristen pastor inom Lausannerörelsen, Baruch Maoz, uttryckt det: "Den kristna tron är inte lika med sionism och de som ifrågasätter mina sionistiska övertygelser är inte nödvändigtvis sämre kristna än de som stöder den. Det är smärtsamt att se hur en ursprungligen sekulär politisk plattform hos några har kommit att identifieras med själva grundsatserna i evangeliet. En palestinier, som går emot en judisk stat, eller som önskar skapa en palestinsk enhet bredvid Israel, är inte ett dugg mindre kristen på grund av dessa förhoppningar." Denna inställning blir tydlig genom ett uttalande från den israeliska gruppen inom Lausannerörelsens konsultation för evangelisation bland judar ( LCJE). I uttalandet sägs klart: "Historien kan inte ursäkta kyrkan från dess plikt att predika evangeliet för Israel, inte heller kan Israel få sann tröst skilt från dess Messias." Gruppen pekar på, att församlingar med judekristna nu uppstår i Israel. Lausanne-gruppens uppmaning till kyrkan blir därför att "inte överge sin centrala kallelse att predika Kristus. Politiskt stöd åt Israel får inte komma istället för att predika evangeliet..." Gruppens inställning överensstämmer helt med den s k Willowbank-deklarationen om Det kristna evangeliet och det judiska folket från Lausannerörelsens internationella arbetsgrupp. I denna har kända evangelikala teologer ställt sig till försvar för de messiastroende judarnas evangelisation. Det är nödvändigt att det blir känt bland evangelikala kristna i Sverige, att ambassaden alltså har denna negativa inställning till evangelisation. Likaså är det bekymmersamt, att ambassaden varit totalt ovillig att på någon enda punkt kritisera Israel. Om detta hade skett på ett ödmjukt sätt, kunde dess israeliska vänner kanske kunnat besparas vissa misstag. Endast vid ett fåtal tillfällen har ambassaden yttrat sig till förmån för de judiska kristna. Men dessa yttranden har varit så få och svaga, att de med lätthet kunnat nonchaleras av myndigheterna. De mest respekterade judekristna grupperna står utan ambassadens stöd. Enligt uppgifter från Lausannegruppen står ambassaden utan relation till de lokala församlingarna i Israel. Högerregeringen, som ambassaden stödde, brukade samtidigt stoppa judekristna, som försökte emigrera till Israel och erhålla judiskt medborgarskap! Medarbetare till messiastroende församlingar har nekats visum av en regering, som den s k kristna ambassaden ger ett hundraprocentigt stöd! Ändå vägrar ambassaden att kraftfullt och offentligt stödja dessa judiska kristna. Ambassaden ger mer stöd åt icke-troende judar än åt den troende "kvarlevan". Detta är minst sagt anmärkningsvärt. Denna "kvarleva" av messiastroende är ju i fullaste mening "Abrahams säd". De messianska judarna borde mer än andra anses stå i Guds löfte. Det går inte att försvara ambassadens politik med att visa på hur den kristna kyrkan förföljt judarna under århundraden. Problemet är nämligen, att ambassaden går alltför långt åt det motsatta hållet. Det finns helt visst mycket kärlek till Israel bland dessa människor, men ytterst sett gör man det judiska folket en otjänst genom att inte sprida

7 evangeliet om Jesus Kristus. Naturligtvis måste denna uppgift genomföras utan manipulativa metoder. Judeutrotelsen är ett fruktansvärt brott, men det innebär inte att rätten och plikten att evangelisera har upphört. Mission är nämligen ingen fientlig handling mot judar. Detta är ett påstående, som ofta upprepas av den judiska polemiken. Man anklagar den evangelikala kristenheten för att vilja göra världen "fri från judar" genom sin mission. När liberala protestanter och den katolska kyrkan nu i stor utsträckning erkänt judendomen, kräver många judiska talesmän, att den evangelikala kristenheten ska göra detsamma. Tvärtom är en uppmaning till genuin omvändelse i linje med Guds Ord: återvändandet till Landet är knutet till ett återvändande till Herren. Ett liv i Landet är beroende av ett rätt förhållande till Gud. Jesus är Messias och det måste vi proklamera. Om Jesus är Messias måste detta ha med det judiska folket att göra. Jesus har aldrig själv skilt ut sig från det judiska folkets frälsningslöfte. Det finns inte heller nu någon anledning att skilja Kristus från hans folk. Om Han inte är judarnas Frälsare, kan han knappast vara hedningarnas. Det är en form av religiös antisemitism att vägra tala om Jesus med judar. Det enda kärleksfulla är att respektera det judiska folkets integritet och samtidigt presentera Kristus som Frälsare. I den meningen är vi Guds ambassadörer, att vi å Kristi vägnar ber: "Låt försona er med Gud" ( 2 Kor 5:19-21). Jesus såg sig själv som den som fullbordade löftena i GT and förde fram frälsning och försoning. Det finns därför ingen försoning genom dessa löften utom genom Honom. Anspråket på en exklusiv frälsning kommer från Jesu egen undervisning. Den klassiska kristna inställningen beror därför inte på intolerans utan på det enkla faktum att detta är Jesu egen syn. En mer pluralistisk uppfattning vore bekvämare men har inte stöd i NT. Och de mest exklusiva anspråken återfinns i kontroverserna med judar. Jesus säger till judiska lärjungar: "Ingen kommer till Fadern utom genom mig" (Joh 14:6). Petrus säger därför till judiska åhörare och i direkt konfrontation med judendomens högsta religiösa ledare: "Hos ingen annan finns frälsningen" (Apg 4:12). Hos Paulus används det högheliga Gudsnamnet på Kristus just i Rom 10 riktat mot judar: "Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad" (v 13). Här ges frälsning åt den som ger Kristus den hyllning som tillhör Gud. Israel har rentav ett företräde som föremål för evangelisation: "juden främst" (Rom 1:16). Paulus talar om att föra evangelium till de omskurna (Gal 2:7) och försöker att vinna judar ( 1 Kor 9:20). Judarnas frälsning ifrågasattes aldrig inom NT. Problemet var det motsatta, nämligen om också hedningarna kunde få del av denna frälsning utan att bli judar. En föreställning om att Jesus är alla hednafolks Frälsare men inte Israels finns överhuvud taget inte i NT. Enligt tydliga Jesusord (Luk 24:47, Apg 1:8) hade lärjungarna uppgiften att förkunna för judarna. Jesus är den ende Medlaren mellan Gud och människa. I Honom handlar Gud gentemot alla människor till försoning. Ändå är han inte enbart ett medel, utan när Kristus handlar är det som Guds levande Ord. Jesus Kristus är Gud, som handlar i kärlek och nåd. I religionsmötet mellan kristendom och judendomen har alltför många givit upp tanken på Jesu unika ställning. Ändå gäller för båda parter fortfarande frågan: "Vad skall jag då göra med den Jesus som kallas Messias?" Per-Axel Sverker

8