Den sista viloplatsen

Transkript

1 Stupade soldater under amerikanska inbördeskriget. Från början begravdes de där de hade fallit, eller i stora massgravar i anknytning till slagfältet. De kom dock att grävas upp igen och ges individuella gravar genom The Federal Reburial Program. Den sista viloplatsen Människor dör i krig. Under amerikanska inbördeskriget, , dog särskilt många människor: minst Det oväntat stora antalet stupade soldater vållade de stridande parterna en hel del bekymmer. Hur och var skulle dessa lik begravas? De var ju så många. Man kunde knappast göra som man hade gjort tidigare i historien vanvördigt vräka ned kropparna i anonyma massgravar. Nej, detta gick inte för sig. Inte nu längre. Det var nya tider moderna och kanske mer civiliserade. av thomas sörensen, lektor i historia vid högskolan kristianstad U SA var vid tiden för inbördeskriget ett relativt demokratiskt samhälle med omhuldade jämlikhetsideal. Den amerikanska allmänheten ställde krav på anständiga och hedervärda militära gravplatser. Soldaterna var ju medborgare i en republik. Många av dem var dessutom redbara gentlemän. De var inte någon despotisk furstes undersåtar. Amerikaner var något annat än det gamla Europas drägg. Till detta kom att de allra flesta soldater hade anmält sig till inbördeskriget frivilligt. De ville rädda den amerikanska staten. Det fanns därför också ett utbrett kontraktstänkande bland dessa krigsvolontärer: Medborgarna ställde upp för staten, och staten förväntades ställa upp för medborgarna. Det ansågs vara en solklar del i det ömsesidiga kontraktet att de döda kropparna var värda aktning. Ve den politiker som på minsta sätt opponerade sig mot detta. de stupade Oftast fanns dock ingen praktisk möjlighet att på kort sikt omhänderta de dödas kvarlevor på ett någorlunda respektfullt sätt. Krigets realiteter förhindrade detta. De stupade begravdes därför vanligtvis direkt på slagfältet eller i omedelbar anslutning till fältsjukhusen eller lägerplatserna. Oftast 1

2 lades de då i enkla och anspråkslösa furukistor. Efter de stora fältslagen då tiotusen eller ibland tjugotusen man kunde ha dödats, fanns inte ens träkistor till hands för alla. Då begravdes de döda soldaterna svepta i sina egna yllefiltar eller tältdukshalvor. Ibland lades kropparna i enskilda gravar, ibland sida vid sida i massgravar valet avgjordes av både antalet stupade vid det aktuella tillfället och av hur mycket tid man hade till sitt förfogande. Ofta rasade striderna i flera dagar, vilket gjorde att det varken fanns tid eller tillgängligt manskap för att ombesörja ordentliga begravningar. På själva slagfältet försökte dock de fallnas kamrater att göra sitt allra bästa för att visa de döda respekt. Innan de stupade vapenbröderna lämnades försökte man överhölja deras kroppar med åtminstone ett par centimeter jord. Detta var viktigt för att kroppen inte skulle ätas upp av asätande fåglar eller lösgående svin. För det mesta antecknades också var graven var belägen för att man senare skulle kunna återfinna den. För framtida identifiering kunde man i graven lägga en tillsluten flaska som innehöll en papperslapp med den avlidnes namn. ombegravningarna Dessa identifieringsåtgärder kom senare att visa sig vara betydelsefulla. Efter kriget blev USA:s regering mycket mån om att återfinna sina döda soldater för att ge dem den anständiga viloplats som krigsveteranerna och den amerikanska allmänheten krävde. Detta var den allra första gången i världshistorien som en regering har visat något större intresse för de stupades kvarlevor. Så var den också demokratiskt vald och bestod till stora delar av veteraner från unionsarmén. Ett gigantiskt projekt sjösattes. Döda från alla håll och kanter uppletades, grävdes upp, identifierades, omlokaliserades och återbegravdes på 73 nyanlagda nationella, federala militära begravningsplatser. The Federal Reburial Program ombegravningsprogrammet som den amerikanska statens projekt kom att kallas blev extremt framgångsrikt. Sammanlagt unionssoldater av de som hade mist sina liv under kriget fick sin sista viloplats på någon av de federala soldatgravplatserna. Detta var mycket. Något liknande hade aldrig gjorts, inte efter något annat krig och inte i något annat land aldrig i sådan skala. Konfederationssoldaterna brydde man sig dock inte om. Dessa betraktades fortfarande som gemena förrädare som inte förtjänade anständiga gravplatser. De grå- och brununiformerade rebellerna fick ligga kvar där de låg. Det var rätt åt dem. Med de blåuniformerade soldaterna var det alltså en annan sak. Den amerikanska staten skulle under flera decennier spendera enorma summor på den gamla unionsarméns levande och döda soldater. Kostnaderna för de överlevande veteranernas pensioner uppgick exempelvis år 1893 re Den politiska ledningen under amerikanska inbördeskriget var demokratiskt vald,och soldaterna var vanliga medborgare i uniform. Detta ställde helt nya krav på behandlingen av de stupade.

3 kordåret till nästan 42 procent av de federala statsutgifterna. Den federala myndigheten Pension Bureaus kontor, som byggdes år 1887 i Washington, blev den största tegelbyggnad som världen dittills hade skådat. Den var imponerande. Byrån hade tvåtusen anställda tjänstemän. Ytterligare läkare och femhundra tjänstemän runt om i landet var anknutna till den nya federala pensionsmyndigheten. Sida vid sida i prydliga rader. Gravar framför Arlington House, även känt som Robert E. Lee Memorial på Arlingtonkyrkogården. den nya tidens ideal Samma slags omsorg och uppmärksamhet som de levande veteranerna åtnjöt visade den amerikanska staten de döda unionssoldaterna. De federala militära begravningsplatserna slukade miljontals dollar. De döda begravdes sida vid sida i prydliga rader. Det skulle vara rationellt och effektivt. Ordning och reda. Även in i döden utgjordes det rådande idealet av snörräta led av sammanhållna och disciplinerade soldater. På begravningsplatserna symboliserades detta av de identiska gravvårdarna av upprättstående minnes- eller identifieringsplattor. De var tillverkade av vitmålade brädor, men kom redan 1873 efter ett kongressbeslut att bytas ut mot stilfulla gravstenar i mer beständig marmor. Minnet skulle vara för evigt. Gravvårdarna hade en medveten demokratisk, icke-hierarkisk utformning. Orsaken till likformigheten skall naturligtvis sökas dels i massproduktionens fördelar, dels i en militär önskan om uniformitet och samhörighet även efter det jordiska livet. Det fanns tveklöst även en politisk dimension av jämlikhet i det moderna gravlandskapets enhetlighet. Ingen åtskillnad gjordes mellan rik eller fattig, lärd eller illiterat, infödd eller invandrad, befäl eller menig soldat. Med sina öppna, obrutna ytor kan gravfälten betraktas som ett rumsligt uttryck för och ett åskådliggörande av de typiskt amerikanska kulturella föreställningarna om det utopiska, demokratiska och jämlika samhället. Al Nyhet om amerikanska inbördeskriget Från och med maj 2012 släpper SMB tre stycken böcker om amerikanska inbördeskriget på svenska. Det rör sig om Den blodigaste dagen, om slaget vid Antietam 1862 som kommer i maj, Sydstaternas förlorade seger som behandlar Chickamauga 1863 med utgivning i juni samt Det största kavallerislaget om Brandy Station 1863 kommer i juli. Böckerna går grundligt igenom de tre slagen men studerar även uniformer, beväpning, kavalleriets utveckling under amerikanska inbördeskriget. I Sydstaternas förlorade seger finns även en större avdelning som tar upp det mest efterfrågade ämnet sedan jag startade det här nyhetsbrevet: Indianerna under amerikanska inbördeskriget, ett ofta förbisett men ack så intressant ämne. Böckerna är framtagna i samarbete mellan Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek och det anrika brittiska militärhistoriska förlaget Osprey och böckerna bär SMB:s och Ospreys signum: mycket översiktskartor i färg, slagfältskartor i 3D, rikt illustrerat med originalteckningar. 3

4 Arlingtonkyrkogården i vinterskrud. Den rymmer stupade amerikanska soldater från de senaste 150 årens krig, från inbördeskriget på 1860-talet till dagens Afghanistan och Irak. 100 nya gravar tillkommer varje vecka. Long Island National Cemetery är större än Arlington sett till antalet gravar, men betydligt mindre känd i populärkulturen. la uppoffringar värderades lika högt. För nationen var alla liv lika mycket värda. De militära gravfältens utformning kan dessutom tolkas som en symbolisk manifestation av statlig och samhällelig moral, anständighet, solidaritet och rättskänsla. Detta var nämligen en nation som fortfarande präglades av starka republikanska ideal ett USA före rövarbaronernas epok och den ohämmade storkapitalismens genombrott. den fridfulla begravningsplatsen På begravningsplatserna garanterade statligt avlönade landskapsarkitekter stillhet och värdighet genom välansade planteringar, lummiga träddungar och frodig blomsterprakt. Det var vackert. Döden estetiserades. Statliga intendenter stationerade i stabila tegelbyggnader på själva begravningsområdet ansvarade dessutom för gravfrid och allmän ordning. Över unionssoldaternas sista viloplats vajade det röd-vit-blåa stjärnbaneret den finaste och främsta nationella, federala symbolen. Fanans närvaro var en gentlemannamässig försäkran och ett heligt löfte om att unionssoldaterna inte hade fallit förgäves och att de inte heller skulle glömmas bort. Själva begravningsceremonin vittnade också om omsorg, värme och respekt. En salut med tre salvor avlossades vid graven. Denna följdes av tapto en musiksignal som under inbördeskriget gavs med trumpet och som meddelade att soldaterna skulle gå till sina förläggningar och lägga sig inför natten. Här vid militärkyrkogårdarnas gravar markerade den ensamma och vemodiga trumpetsignalen ett vänligt och korrekt godnatt inför den sista och slutliga vilan. Den amerikanska staten hade således uppfyllt sin del av kontraktet med sina döda medborgare. 4 Som kuriosa kan nämnas att Long Island National Cemetery även är viloplats för utländska krigsfångar, främst tyskar och italienare. Foto: Jim Henderson Det gick inte att ta miste på erkänslan och uppskattningen av nordstatssoldaternas uppoffringar i det efterkrigstida USA. Samtidigt fanns självklart en generell bitterhet och sorg i hela det amerikanska samhället efter inbördeskriget. De båda sidorna förlorade sammanlagt över man. Kanske ännu fler. Över en miljon sårades. Detta var mycket. USA:s totala befolkning uppgick i början av 1860-talet till drygt 31 miljoner. Nästan alla amerikaner förlorade någon familjemedlem eller nära släkting i inbördeskriget. Den sociala och kulturella läkningen skulle komma att ta lång tid. Kriget traumatiserade det amerikanska samhället för åtskilliga decennier framåt i tiden. hämnden vid arlington Bland det dryga sjuttiotalet federala krigskyrkogårdar som anlades under eller efter inbördeskriget är antagligen Arlington National Cemetery den i dag mest kända. Arlington var en av de mer förnäma herrgårdarna i norra Virginia, belägen alldeles invid huvudstaden Washington, men på motsatta sidan av Potomacfloden. Vid inbördeskrigets utbrott ägdes egendomen av Robert E. Lee, en man som kom att bli sydstatsarméns allra främsta och mest framgångsrika generaler. Han hade bott på sina ägor i trettio år före krigets utbrott. Arlington hade en intressant historia och hade uppförts med slavarbetskraft i början av 1800-talet av George Washington Parke Custis, George Washingtons adoptivson och hustrus barnbarn. Denne Custis var även far till Robert E. Lees hustru, Mary.

5 Arlington konfiskerades 1864 av den amerikanska staten och förvandlades till krigskyrkogård för unionens stupade soldater. Till en början var den avsedd för avlidna soldater från sjukhusen i Washington och dess omgivningar. Konfiskationen av egendomen var ett uttryck för ren hämnd gentemot general Lee. Att beröva honom hans bostad för all framtid ansågs vara ett lämpligt straff för en usel landsförrädare. Gravarna anlades i direkt anslutning till själva godsbyggnaden i fru Lees rosenträdgård för att familjen aldrig någonsin igen skulle kunna återvända till sitt hem. Obehagskänslorna förväntades helt enkelt bli för starka, för vem vill bo på en kyrkogård? Det var nog till föga tröst att Lee senare fick ekonomisk kompensation från den amerikanska regeringen. I dag är Arlington National Cemetery en av USA:s sammanlagt 134 federala begravningsplatser. Begravningsplatsen omfattar mer än 260 hektar ungefär hälften av Robert E. Lees ursprungliga ägor vilket gör kyrkogården den till ytan näst största i landet. Mer än amerikanska medborgare med militär bakgrund är begravda här. Antalet ökar kontinuerligt, eftersom mer än tjugo begravningar genomförs varje dag. Trots att den allra största av de amerikanska begravningsplatserna är Long Island National Cemetery i New York, anlagd på 1930-talet och med en bra bit över gravar, är nog Arlington den allra mest kända. Ja, det är väl till och med så att den antagligen är en av världens mest bevistade begravningsplatser med sina miljontals besökare varje år. Möjligtvis överglänses den enbart av den parisiska Père Lachaise. På Arlington har soldater från samtliga amerikanska krig funnit sin sista viloplats. Efter inbördeskriget omlokaliserades och återbegravdes soldater från tidigare amerikanska krig. Bland de personer som har sina gravar här märks exempelvis berömda inbördeskrigsgeneraler som den basebollälskande Abner Doubleday (1819 Sydstatsgeneralen Robert E. Lee, Arlingtons ägare fram till konfiskeringen ), den effektive Philip Sheridan ( ) och den enarmade Philip Kearny ( ). Här återfinns också en minnessten över en av världens duktigaste jazz- och dansbandsledare, Glenn Miller ( ), som bland annat är känd för att ha populariserat melodin In the mood (1939). Miller förolyckades mitt under andra världskriget då hans flygplan störtade i Engelska kanalen. Kroppen återfanns aldrig. En annan av Arlingtons celebriteter är Audie Murphy ( ) den soldat som under andra världskriget tilldelades flest hederstecken. Sammanlagt erhöll han 28 medaljer. Vid ett enda tillfälle lär han på egen hand ha dödat mer än femtio tyska soldater. Efter kriget blev Murphy skådespelare och deltog i en hel rad mer eller mindre kända filmer. Sin bästa roll gjorde han kanske i John Hustons inbördeskrigsfilm Red Badge of Courage från Murphy omkom i en flygolycka i Virginia. En annan skådespelare som har fått sin grav på denna militära begravningsplats är Lee Marvin ( ) som i sin ungdom var marinkårssoldat och som slogs mot japanerna i Stilla havet. Den allra mest kända personen på Arlington är förstås John F. Kennedy ( ) som vilar här tillsammans med sin hustru Jacqueline ( ). q 5