Hemlighållande av barns vistelseort

Transkript

1 J U R I D I C U M Hemlighållande av barns vistelseort I ljuset av rätten till familjeliv Robin Skoglund HT 2017 JU101A Examensarbete inom juristprogrammet, avancerad nivå, 30 högskolepoäng Examinator: Erika Lunell Handledare: Therese Johnstone

2 Sammanfattning Den 20 juni 2017 meddelande HFD en dom gällande vad som krävs för att hemlighålla ett barns vistelseort från föräldrarna. 1 Frågan om vad som krävs för att hemlighålla ett barns vistelseort hade tidigare inte behandlats av HFD. Domen väckte ett intresse av att granska vad som gäller för att hemlighålla ett barns vistelseort för föräldrarna enligt 14 2 st. 2 p. LVU. När ett barn är omhändertaget för vård enligt LVU är det av yttersta vikt att se till att barnets rättigheter tillgodoses under hela vårdtiden. Det framhåller lagens barnrättsperspektiv. Barnets rättigheter består bland annat av att få principerna om rättssäkerhet, barnets bästa och barnets rätt till delaktighet tillgodosedda. Vidare har ett barn under vårdtiden en rätt att få behålla kontakt med sin familj. Rätten till familjeliv är en grundläggande rättighet som återfinns i både nationell och internationell rätt. Uppsatsen innehåller en rättsfallsstudie som har till syfte att granska hur bestämmelsen om hemlig vistelseort förhåller sig i rättstillämpningen. Konkreta grunder för att hemlighålla barnets vistelseort redovisas. Vidare består rättsfallsstudien av en undersökning angående hur principerna om barnets bästa och barnets rätt till delaktighet har beaktats i rättstillämpningen. Uppsatsen mynnar sedan ut i en analys där resultatet av rättsfallsstudien framställs och diskuteras. Analysen avslutas genom att se bestämmelsen om hemlighållande av barns vistelseort i ljuset av rätten till familjeliv. 1 HFD 2017 ref. 39.

3 Innehållsförteckning Förkortningar Introduktion Bakgrund Frågeställningar och avgränsningar Metod och material Rättsfallstudien Etiska överväganden Disposition Tvångsvård av barn och unga Kort historisk tillbakablick Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga Miljöfallen Beteendefallen Barnrättsperspektivet och grundläggande principer i LVU Barnrättsperspektivet Principen om rättssäkerhet Principen om barnets bästa Principen om barnets rätt till delaktighet Rätten till familjeliv Internationell rätt Europakonventionen Barnkonventionen Nationell rätt Hemlighållande av barns vistelseort st. 2 p. LVU kap. 2 offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) HFD 2017 ref Hemlighållande av barns vistelseort i kammarrättsdomar en rättsfallsstudie Allmänt Syftet med rättsfallsstudien Grunder för hemlighållande av barns vistelseort Risk för bortförande av barnet från hemmet eller ut ur landet Barnets behov av trygghet Barnets egen inställning Hot och våld Oanmälda besök Andra omständigheter Beslutet om hemlighållande av vistelseorten upphävdes Principerna om barnets bästa och barnets rätt till delaktighet Sammanfattning av rättsfallsstudien Analys Hemlighållande av barns vistelseort.35

4 Upphävande av beslutet om hemlig vistelseort i kammarrätterna Grunderna för att hemlighålla vistelseorten i kammarrätterna Hemlighållande av barns vistelseort i förhållande till barnrättsperspektivet och de grundläggande principerna Hemlighållande av barns vistelseort i ljuset av rätten till familjeliv Källförteckning...43

5 Förkortningar Barnkonventionen FN:s konvention om barnets rättigheter Barnrättskommittén FN:s kommitté för barnets rättigheter Etikprövningslagen Lag (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor FB- Föräldrabalk (1949:381) Europakonventionen- Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna HFD Högsta förvaltningsdomstolen JO Justitieombudsmannen KL Kommunallag (1991:900) LVU Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga M.fl. Med flera Nr Nummer OSL Offentlighets- och sekretesslag (2009:400) Prop. Proposition RF Regeringsformen (1974:152) SoL Socialtjänstlag (2001:453) SOSFS Socialstyrelsens författningssamling SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning 1

6 1. Introduktion 1.1. Bakgrund Det råder inga tvivel om att barn utgör en särskilt utsatt grupp i samhället. Barn har det svårare att få sina rättigheter tillgodosedda jämfört med vad vi vuxna har. 2 Barns rättigheter har särskilt uppmärksammats genom FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Sedan barnkonventionen ratificerades av Sverige har kontinuerligt arbete gjorts för att stärka barnets rättigheter. 3 Barns rätt har vidare sedan 2011 varit grundlagsstadgad i 1 kap. 2 5 st. regeringsformen (1974:152) (RF), som stadgar att det allmänna ska verka för att barns rätt tas till vara. Föräldrar har det huvudsakliga ansvaret för att barns behov och intressen tillgodoses. Detta ansvar stadgas särskilt i 6 kap. föräldrabalken (1949:381) (FB). Det är barnets föräldrar som har både rättigheten och skyldigheten att se till att barns rätt till omvårdnad, trygghet och god uppfostran tillgodoses i enlighet med 6 kap. 1 2 FB. Vidare har socialtjänsten ett särskilt ansvar för att se till att barn och ungas behov tillgodoses enligt 5 kap. 1 socialtjänstlagen (2001:453) (SoL). I de fall där ett missförhållande föreligger och där föräldrarna inte kan tillgodose barnets rättigheter är socialnämnden skyldiga att i vissa fall omhänderta barnet med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Barnet kan då tvingas placeras utanför hemmet, ifrån sina föräldrar. När ett barn har skiljts från sina föräldrar har de, i enlighet med rätten till familjeliv, rätt till fortsatt kontakt med sin familj. 4 Endast när det är nödvändigt för ändamålet med vården får socialnämnden besluta om att barnets vistelseort ska hemlighållas för föräldrarna enligt 14 2 st. 2 p. LVU. Bestämmelsen om hemlighållande av barns vistelseort är en av de mest ingripande åtgärder som staten kan vidta. Vid alla beslut som rör barn ska barnets bästa vara av avgörande betydelse enligt 1 5 st. LVU. Detta betyder att barnets bästa måste vara avgörande vid beslut gällande hemlighållande av barns vistelseort. Vidare ska, vid alla beslut rörande barn, barnets åsikt fastställas och tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad enligt 36 LVU. 5 Trots att bestämmelsen gällande hemlighållande av barns vistelseort utgör en mycket ingripande åtgärd föreligger svårigheter med att utläsa hur gällande rätt ser ut i frågan. Lagtexten är vagt formulerad och förarbeten talar endast för en restriktiv tillämpning. Eftersom frågan om vad som krävs för att hemlighålla ett barns vistelseort nyligen avgjordes av HFD, i HFD 2017 ref. 39, så är det aktuellt att granska bestämmelsen och gällande rätt. 2 Leviner m.fl., Tvångsvård av barn och unga, s. 107 f. 3 Se till exempel prop. 2002/03:53, prop. 2012/13:10 och SOU 2016:19. 4 Se 14 1 st. LVU, artikel 8 europakonventionen och artikel 9.1 barnkonventionen. 5 Se även artikel 3 och artikel 12 barnkonventionen. 2

7 1.2. Frågeställningar och avgränsningar Att hemlighålla ett barns vistelseort för föräldrarna ger upphov till många komplicerade frågor. Lagtexten är inte särskilt specificerad utan anger endast att om det är nödvändigt för ändamålet med vården får barnets vistelseort hemlighållas för föräldrarna. Syftet med uppsatsen är att granska bestämmelsen om hemlighållande av barns vistelseort enligt 14 2 st. 2 p. LVU. Att undersöka hur tolkningen av bestämmelsen har utformats genom rättstillämpningen och därmed i vilka situationer ett hemlighållande av barns vistelseort kan bli aktuellt. Följer rättstillämpningen den restriktivitet som ska råda på området? Ytterligare ett syfte är att undersöka hur principerna om barnets bästa och barnets rätt till delaktighet har kommit till uttryck i rättstillämpning. Detta för att sedan undersöka hur gällande rätt förhåller sig till rätten till familjeliv. I detta arbete kommer förutsättningarna för vård enligt LVU endast beröras övergripande för att läsaren ska få en inledande förståelse. En grundläggande genomgång av rekvisiten för vård enligt LVU kommer att göras. Detta är av vikt eftersom ett hemlighållande av barns vistelseort inte kan bli aktuellt om det inte redan föreligger ett beslut om vård enligt LVU. En djupare undersökning av förutsättningarna för vård faller däremot utanför uppsatsens syfte. Relevant för uppsatsen är att beröra frågan om umgängesbegränsning enligt 14 2 st. 1 p. LVU. Det är trots allt först då ett beslut om hemlighållande av vistelseorten torde bli aktuell. Däremot kommer jag inte behandla hur bedömningen av umgängesbegränsningen enligt 1 p. bereds och vad som konkret krävs för att begränsningen ska kunna aktualiseras. Med andra ord kommer det endast behandlas för en grundläggande förståelse. Ytterligare en avgränsning som har gjorts i uppsatsen gäller principer. Jag redogör för tre grundläggande principer i arbetet. Det vill säga principerna om rättssäkerhet, barnets bästa och rätten till delaktighet. De principerna är väl utvalda utifrån syftet med uppsatsen. Det finns dock andra grundläggande principer som det inte närmare kommer att redovisas för i uppsatsen. Ett exempel på en sådan princip återfinns i artikel 2 barnkonventionen som stadgar barns lika värde Metod och material Uppsatsen bygger på den vedertagna, kvalitativa rättsdogmatiska metoden. Med den metoden kan gällande rätt för hemlighållande av barns vistelseorten systematiseras, tolkas och struktureras. Rättens oklarheter kan därmed redas ut. Den rättsdogmatiska metoden innebär en rekonstruktion av gällande rätt. Med den rättsdogmatiska metoden är det även möjligt att vidga perspektivet. Det vill säga gå utanför gällande rätt och söka efter ideala lösningar. 6 Genom den rättsdogmatiska metoden får förslag till de lege ferenda göras. Det betyder att en rättsdogmatiker får kritisera rättsregler och innehållet i praxis för att sedan eventuellt föreslå ändringar. 7 6 Jareborg, Rättsdogmatik som vetenskap, s Peczenik, Vad är rätt?, s

8 Rättskälleläran återfinns i den rättsdogmatiska metoden vilket är ett verktyg som används för att utreda den gällande rätten och vilka källor som ska, bör och får beaktas vid utredningen. Rättskälleläran består av en hierarki av det material, rättskällor, som är av relevans. Lagar, andra föreskrifter och fasta sedvanerättsliga regler är det material som kommer högst upp i hierarkin och är sådant som ska beaktas. 8 Den lag som är aktuell för uppsatsens problematik återfinns i 14 2 st. 2 p. LVU. Nästa steg i hierarkin är förarbeten och prejudikat, vilket är material som bör beaktas. 9 Eftersom närmare precision om var gränsen går för att få hemlighålla ett barns vistelseort inte framgår av lagtexten är det andra steget i hierarkin av stort vikt för utredningen. Bestämmelsens förarbeten är dock kortfattade och kan endast ge en begränsad vägledning vid tolkningen av bestämmelsen. Vidare finns det endast ett prejudikat från HFD, HFD 2017 ref. 39, som behandlar frågan om vad som krävs för att hemlighålla ett barns vistelseort. Prejudikatet utgör ett viktigt material för vägledning i hur bestämmelsen bör tolkas. Längst ner i hierarkin återfinns annat material som får beaktas som exempel den rättsvetenskapliga litteraturen, doktrinen. 10 Doktrinen är av avgörande betydelse i uppsatsen för att uppnå syftet då den ger både kunskap och förståelse, framförallt om de grundläggande principerna om rättssäkerhet, barnets bästa och rätten till delaktighet. Utöver ovan nämnda rättskällor är socialtjänstens författningssamling (SOSFS) av stor vikt för att utreda gällande rätt. Det är socialtjänsten som utreder om barnets vistelseort ska hemlighållas och socialnämnden beslutar sedan i frågan. Genom socialstyrelsen allmänna råd om tillämpningen av LVU 11 kan vägledning ges för hur bedömningen ska göras. Vidare hänvisas det ofta till råden i domstolarna Rättsfallsstudien För att uppnå syftet med uppsatsen har en rättsfallsstudie gjorts. Materialet i rättsfallsstudien utgörs av sakprövade och offentliga domar från kammarrätterna. Jag kontaktade Sveriges fyra kammarrätter och begärde ut domar som behandlade frågan om hemlighållande av barns vistelseort enligt 14 2 st. 2 p. LVU. Totalt fick jag ut fyrtiotre mål. 13 Gällande tidperioden valde jag att avgränsa mig till domar mellan till Frågan om hemlighållande av barns vistelseort har sällan varit uppe för prövning i kammarrätterna. För att få tillgång till tillräckligt mycket material till studien valde jag därför att ta med domar från hela 2000-talet. Vidare för att hinna gå igenom allt material samt granska det valde jag att endast ta med domar till och med Mål som har avgjorts efter det datumet har alltså inte beaktats i denna rättsfallsstudie. 8 Bernitz m.fl., Finna rätt, s Bernitz m.fl., Finna rätt, s. 31 f. 10 Bernitz m.fl., Finna rätt, s Se SOSFS 1997: Se till exempel Kammarrätten i Stockholms dom 19 december 2011 i mål nr och Kammarrätten i Stockholms dom 21 mars 2017 i mål nr Av dessa fyrtiotre mål var femton från Kammarrätten i Jönköping, tretton från Kammarrätten i Göteborg, nio från Kammarrätten i Stockholm och sex från Kammarrätten i Sundsvall. 4

9 Av de fyrtiotre målen var det endast trettiotvå stycken som tillslut användes i studien. De elva mål som valdes bort var de mål som hade avskrivits av kammarrätterna. Grunden för avskrivningen berodde antingen på att föräldrarna hade återkallat överklagandet eller att beslutet redan hade upphört när frågan skulle avgöras i kammarrätten. Eftersom det aldrig blev aktuellt med en sakprövning i de målen fanns ingen anledning till att närmare gå in på de i studien. Vid undersökningen av kammarrätternas domar blev det även aktuellt att till viss del granska förvaltningsrätternas dom. Dels för en bakgrundsförståelse av omständigheterna och dels för att kammarrätterna i flertalet fall gjorde samma bedömning som underinstansen. När jag fick ut materialet till studien började jag med att noggrant läsa varje dom för att undersöka vilka omständigheter som kammarrätterna grundade sina beslut på. Detta resulterade i att jag sedan kunde dela in målen i olika grupper. De indelningarna som skildras är antingen illustrativa för den beskrivna grunden eller avviker från resterande fall. Nästa steg i min undersökning var att granska hur rättstillämpningen förhåller sig till principerna om barnets bästa och barnets rätt till delaktighet. Därefter kunde jag ännu en gång dela upp målen i olika grupper för att visa hur stor del av målen som beaktade principerna Etiska överväganden Till syfte att skydda den enskilda människan och respekten för människovärdet vid forskning finns lag (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor (etikprövningslagen). Enskilda personer ska genom lagen skyddas från att skadas fysiskt, psykiskt eller integritetsmässigt. I 2 etikprövningslagen stadgas att arbete inom ramen för högskoleutbildning på avancerad nivå inte omfattas av lagens bestämmelser. Förarbetena anför dock att forskaren ändå alltid bör reflektera över de etiska frågeställningar som uppkommer i samband med arbetet. 14 Uppsatsen behandlar frågan om hemlighållande av barnets vistelseort, vilket onekligen är en fråga av känslig karaktär. Vid redovisning av rättsfall har därför materialet avidentifierats. Det betyder att barnens namn inte skrivs ut. Istället för att skriva ut barnens namn hänvisas det till barnet. Samma sak gäller för föräldrarna och andra eventuella personer. Vidare skrivs aldrig adresser eller hemländer ut. Vid en genomläsning av de redovisade fallen förefaller det därför inte vara möjligt att identifiera de inblandade personerna. Däremot uppges målnumren vilket betyder att det står läsaren fritt att söka mer information om målen i enlighet med offentlighetsprincipen Disposition Uppsatsen är indelad i sju kapitel. I det första kapitlet har det redogjorts för uppsatsens syfte och avgränsningar. Vidare har den metod och det material som använts under arbetets gång framställts. Det etiska överväganden som har gjorts har även framställts. 14 Prop. 2002/03:50, s

10 Det andra kapitlet inleds med en kort historisk tillbakablick gällande LVU:s tillkomst och utseende, för en grundläggande förståelse för hur barnets rättigheter växt fram i historien. Vidare presenteras förutsättningarna för LVU till syftet att läsaren ska få en förståelse för i vilka situationer som ett omhändertagande enligt LVU kan aktualiseras. I det tredje kapitlet behandlas barnrättsperspektivet och de grundläggande principerna som ska vara vägledande för vården enligt LVU. De principerna gäller rättssäkerhet, barnets bästa och barnets rätt till delaktighet. I kapitel fyra behandlas rätten till familjeliv. Här redovisas både nationell och internationell rätt. I femte kapitlet behandlas uppsatsens kärnämne, det vill säga hemlighållande av barns vistelseort enligt 14 kap. 2 st. 2 p. LVU. Syftet med kapitlet är att redogöra för gällande rätt. Det sjätte kapitlet utgörs av en rättsfallsstudie. Genom rättsfallsstudien undersöks vilka omständigheter som kammarrätterna i Sverige har lagt vikt vid i bedömningen om hemlighållande av barns vistelseort. Vidare undersöks det i vilken utsträckning kammarrätterna har behandlat principen om barnets bästa och principen om barnets till delaktighet. Avslutningsvis i kapitel sju analyseras den gällande rätten och resultatet av rättsfallsstudien. Analysen avlusats med att en diskussion angående hur hemlighållande av barns vistelseort förhåller sig till rätten till familjeliv. 6

11 2. Tvångsvård av barn och unga 2.1. Kort historisk tillbakablick Lagar som reglerar frågan om vård av barn har funnits i Sverige i över 100 år. I början av 1900-talet antog Sverige sin första barnavårdslag. Redan på den tiden kunde barn tvångsomhändertas genom lag (1902:67) angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn (vanartslagen). Vanartslagen och dess förarbeten präglades av samhällsskyddet. Det ansågs finnas ett behov av en samhällelig kontroll av arbetarklassens besvärliga och vanvårdade barn. Ett tvångsomhändertagande var ett sätt att skydda samhället från dessa mödosamma barn. Detta samhällsskydd präglade likaså den efterkommande lagen, 1924 års barnavårdslag. I den lagen kunde det emellertid utläsas en viss antydan till ett intresse av att även skydda barnet. Enligt vanartslagen, och de två efterkommande barnavårdslagarna, kunde barn tvångsomhändertas redan när indikationer för tvång förelåg, oavsett om ett samtycke från föräldrar eller barnet förelåg eller inte. Eftersom endast indikationer kunde leda till tvångsvård var det på den tiden lätt för samhället att tvångsomhänderta barn. 15 Barnavårdslagen ersattes 1982 av socialtjänstlag (1980:620). Barnavårdsfrågor skulle hädanefter hanteras av socialtjänsten. Av den nya lagen framgick socialtjänstens, närmare bestämt socialnämndens, särskilda ansvar för att barn och unga skulle växa upp i trygga och goda förhållanden. Om inte detta kunde ske i hemmet, hos barnets föräldrar, skulle socialnämnden se till att barnet fick den vård och uppfostran som barnet behövde utanför hemmet. Socialtjänstlagen präglades av frivillighet och klienters självbestämmanderätt. Eftersom socialtjänstlagen grundades i frivillighet behövdes en tvångsvårdslagstiftning för de fall där barn far illa men där föräldrar och/eller barnen inte samtyckte till de nödvändiga åtgärderna. Det tillkom därmed en ny lag, lag om särskilda bestämmelser om vård av unga, som skulle träda in när ett vårdbehov fanns men då det saknades ett samtycke från föräldrarna och/eller barnet. Syftet var enligt förarbetena att tillgodose barnets behov av skydd och vård. 16 Genom socialtjänstlagen och lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga, togs ett uttryckligt avstånd från det samhällsskydd som tidigare hade präglat barnavården. Barn som var stökiga och kriminella skulle hädanefter inte kunna tvångsomhändertas för att skydda omgivningen. Ett tvångsomhändertagande kunde numera endast ske för att skydda barnet. 17 Den traditionella synen på barn har inneburit att barn har setts som objekt och som en känslig grupp som behöver skyddas. Genom den internationella rätten, som till exempel barnkonventionen och europakonventionen, har synen på barn ändrats. Barnet ses idag som självständiga subjekt med rättigheter. Det innebär att barns människovärde och rätt till integritet ska beaktas. 18 Under hela 2000-talet, har begreppet barns rätt kopplats till vården 15 Leviner m.fl., Tvångsvård av barn och unga, s. 44 ff. 16 Prop. 1979/80:1, s. 2 ff. och. Leviner m.fl., Tvångsvård av barn och unga, s. 51 ff. 17 Leviner m.fl., Tvångsvård av barn och unga, s. 44 ff. 18 SOU 2015:71, s

12 av barn. Det handlar om allt från barns rätt till sjukvård till rätten att få träffa sina föräldrar och syskon. Det fokus som har riktats till barnets rättigheter skiljer sig oerhört mycket från vanvårdslagen och barnavårdslagarna i början av 1900-talet Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga Socialtjänsten, närmare bestämt socialnämnden, ska tillsammans med barns föräldrar medverka till att barn växer upp under trygga och goda förhållanden. Detta ansvar återfinns i 5 kap. 1 SoL. Om socialnämnden anser att ett barn riskerar att utvecklas ogynnsamt ska socialnämnden sörja för att barnet får det skydd och stöd som det behöver. Om det är nödvändigt ska detta ske utanför barnets egna hem. Huvudregeln är, som tidigare nämnts, att det ska föreligga ett samförstånd med barnet och barnets vårdnadshavare för att vård ska bli aktuellt enligt 3 kap. 5 SoL. 20 Det är först när vård inte kan ges på frivillig väg som LVU kan bli aktuell enligt 1 1 st. LVU. Lagen utgör med andra ord ett komplement till SoL. I de situationer där de som har vårdnaden om barnet, eller i vissa fall barnet självt om det är över 15 år, inte medverkar till den vård som krävs kan LVU bli tillämplig. Samtyckeskravet ska alltså inte vara uppfyllt. Ett samtycke är dock inte absolut krav. I de situationer där ett samtycke har lämnats men där det inte kan anses vara allvarligt menat kan vård med stöd av LVU fortfarande bli aktuellt. Enligt förarbeten kan exempel på sådana situationer vara när föräldrarna tidigare har undandragit sig till att medverka till den vård de samtyckt till eller att föräldrarna på grund av utlandsvistelse inte kan nås av socialnämnden. 21 Alla insatser enligt LVU ska präglas av respekt för den unges människovärde och integritet enligt 1 1 st. LVU. Syftet med bestämmelsen var att tydligt markera att barnet är en självständig individ med egna rättigheter. Bestämmelsen återspeglar det fundamentala budskapet enligt barnkonventionen. 22 Vidare ska vad som är bäst för barnet vara avgörande vid alla beslut enligt lagen i enlighet med 1 5 st. LVU. Mer om principen om barnets bästa i nästkommande kapitel. För att vård enligt LVU ska bli tillämpligt krävs, förutom vad ovan nämnts, att rekvisiten i 2 eller 3 LVU är uppfyllda. Bestämmelserna innehåller beskrivningar av olika situationer som kan innebära påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. Förutsättningarna för tvångsvård av barn kan delas in i två olika grupper, de så kallade miljöfallen och beteendefallen. Gemensamt för de båda grupperna är att de innehåller ett farerekvisit. Det vill säga att det måste föreligga en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas för att tvångsvård enligt LVU ska kunna bli aktuellt. 19 Leviner m.fl., Tvångsvård av barn och unga, s. 54 ff. 20 Se 1 1 st. LVU och 3 kap. 5 SoL. 21 Prop. 1979/80:1, s Prop. 2012/13:10, s

13 Påtaglig risk för skada ersatte den tidigare formuleringen som stadgade att det skulle vara fråga om fara för skada. Enligt förarbetena ansågs den tidigare formuleringen vara allt för vag och abstrakt för att beskriva förutsättningarna för tvångsomhändertagande av barn. Eftersom ett tvångsomhändertagande av ett barn är ett allvarligt ingripande krävdes att grundförutsättningarna var mer preciserade och tydliga. Särskilt med hänsyn till rättssäkerheten. Vid bedömningen om det föreligger en påtaglig risk för skada ska konkreta omständigheter beaktas. Enligt förarbeten ska det inte vara fråga om något subjektivt antagande eller godtyckliga tolkningar. Ovidkommande omständigheter, som exempel allmänna samhällsvärderingar, kan heller inte ligga till grund för ett tvångsomhändertagande. Vidare utgör övergående eller mindre betydande risk för skada inte tillräckliga skäl för ett ingripande enligt lagen. Det krävs att det kan konstateras att risken för skada har en sådan inverkan att barnet har ett tydligt vårdbehov Miljöfallen Förutsättningarna för att tvångsomhänderta ett barn i de så kallade miljöfallen återfinns i 2 LVU. Enligt bestämmelsen ska det föreligga brister i hemmiljön som kan leda till att barnet får sin hälsa och utveckling skadad. I lagtexten återfinns preciseringar av vilka problemsituationer eller omständigheter som kan ligga till grund för ett ingripande. Omständigheterna är fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet. LVU omfattar alla situationer där ett barn utsätts för misshandel i hemmet, fysisk såväl som psykisk. Vad gäller fysisk misshandel kan 3 kap. 5 6 brottsbalken (1962:700) (BrB) utgöra den yttre ramen i ett objektivt hänseende. Det ska alltså vara fråga om tillfogande av kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försättande av barnet i vanmakt eller annat tillstånd. Gärningsmannens avsikter är dock inte av relevans eftersom det är konkreta risksituationer som avgör ingripandet. Ringa grad av misshandel är tillräckligt för att utgöra en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling ska skadas. Däremot omfattas inte enstaka förhastade handlingar. 24 Den psykiska misshandeln är förenlig med svårigheter när det kommer till bedömningen om när den förekommer. Det är inte fråga om enskilda händelser utan om relationer och förhållningssätt som bland annat hindrar utvecklingen av en positiv självbild hos barnet. I förarbeten anges några exempel på situationer där psykisk misshandel ska anses föreligga. Det kan vara fråga om barn som upplevs negativt av föräldrarna och som ständigt blir känslomässigt avvisade, barn som blir hotade med att bli övergivna och barn som kränks eller terroriseras. Vidare omfattar psykisk misshandel de situationer där ett barn växer upp i ett hem där det förekommer våld i nära relation Prop. 1989/90:28, s. 61 f. 24 Prop. 1989/90:28, s Prop. 2002/03:53, s

14 Med otillbörligt utnyttjande avses i första hand att någon av föräldrarna utnyttjar barnet sexuellt. Det omfattar även de situationer där barnet utnyttjas av föräldrarna i pornografiskt syfte. Vidare kan situationer såsom att barnet tvingas utföra ett alldeles för ansträngande kroppsarbete eller att barnet tvingas ta ett för stort självständigt ansvar för en förälder eller syskon omfattas av rekvisitet otillbörligt utnyttjande. Sådana omständigheter kan innebära en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. 26 Rekvisitet brister i omsorgen omfattar en mångfald av olika situationer där barnet utsätts för vanvård. Det kan handla om allt från misskötsel i fråga om hygien och mat till underlåtenhet att ge barnet behövlig sjukvård eller behandling. Den materiella omsorgen om barnet kan brista så allvarligt att barnet inte tillgodoses det skydd som behövs med hänsyn till barnets ålder. Ytterligare exempel från förarbetena är då barnets behov av känslomässig trygghet och stimulans allvarligt eftersätt. Det kan bestå i missbruk eller psykisk störning hos föräldrarna eller att barnet placeras i en miljö som innebär att barnets hälsa och utveckling skadas. 27 Den sista situationen som nämns i bestämmelsen är något annat förhållande i hemmet. Syftet med rekvisitet är att täcka in de fall där det föreligger missförhållanden i hemmet som inte i första hand beror på barnets vårdnadshavare. Missförhållanden i hemmet som exempelvis beror på en sambo till vårdnadshavaren faller under detta rekvisit. Vidare kan situationer som när en förälder lever i en sjuklig symbios med barnet eller när föräldern inte alls knyter an till sitt barn omfattas av något annat förhållande i hemmet. Med hemmet menas inte endast själva bostaden utan även andra platser där den unge vistas. Enligt förarbetena har begreppet hemmet en abstrakt betydelse vilket betyder att det gäller i alla de situationer när barnet direkt eller indirekt står under vårdnadshavarens inflytande Beteendefallen Förutsättningarna för att tvångsomhänderta ett barn i de så kallade beteendefallen återfinns i 3 LVU. I bestämmelsen kan tvångsvård aktualiseras på grund av att barnets egna beteende leder till påtagligt risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. Precis som i bestämmelsen om miljöfallen återfinns i lagtexten exempel på situationer eller omständigheter som kan ligga till grund för ett omhändertagande. De omständigheterna utgörs av missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. Med beroendeframkallande medel avses alkohol, narkotika eller andra jämställda tekniska preparat som exempel thinner. Själva missbruket förutsätter i princip att konsumtionen uppnår en viss intensitet och varaktighet. Redan i utvecklingen av ett beroende kan det dock anses föreligga påtaglig risk för skada, vilket betyder att barnet inte redan behöver befinna sig i ett beroende. När det kommer till tung narkotika, som exempel heroin, kan enstaka bruk räcka 26 Prop. 1989/90:28, s Prop. 1989/90:28, s. 65 och 107 f. 28 Prop. 1989/90:28, s

15 för tvångsvård, liksom en längre tids frekvent missbruk. Icke-medicinskt bruk av läkemedel kan även omfattas av bestämmelsen. 29 Rekvisitet brottslig verksamhet omfattar inte rena bagatellförseelser eller enstaka andra brott som inte är av allvarlig art. Vägledande ska, enligt förarbetena, vara att själva brottsligheten ska ge uttryck för en bristande anpassning i samhället och därav att ett vårdbehov kan anses föreligga. 30 Med annat socialt nedbrytande beteende menas att barnet beter sig på ett sätt som avviker från samhällets grundläggande normer. I förarbeten ges några exempel på vad ett annat socialt nedbrytande beteende skulle kunna vara. Att barnet vistas, inte tillfälligt, i en så kallad knarkkvart eller i någon annan missbruksmiljö. Att barnet begår enstaka allvarliga brott som inte kan anses ingå i en brottslig verksamhet. Även de fall att ett barn prostituerar sig eller uppträder på en sexklubb kan vara att anse som ett annat socialt nedbrytande beteende. Precis som för alla andra omständigheter, måste det fortfarande innebära en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas Prop. 1979/80:1, s Prop. 1979/80:1, s Prop. 1989/90:28, s. 67 och

16 3. Barnrättsperspektivet och grundläggande principer i LVU 3.1. Barnrättsperspektivet Barnets rättigheter har utvecklats genom åren. Barnet har gått från att ha setts som ett objekt till att numera ses som ett subjekt. Barnets roll som rättighetsinnehavare har blivit mer framträdande och de är och behandlas idag som egna individer. 32 Barnets rätt har i dag grundlagsstöd i 1 kap. 2 5 st. RF. Bestämmelsen stadgar att det allmänna ska verka för att barns rätt tillvaratas. Vidare framhåller 1 1 st. LVU att barnet är en egen individ med egna rättigheter. Barnrättsperspektivet har under de senaste åren uppmärksammats inom barn och ungdomsvårdslagstiftningen. Barnrättsperspektivet uttrycker skyldigheten att förverkliga barnets mänskliga rättigheter. Den har sin grund i barnets rätt att bli bemött med värdighet och respekt. Vidare betyder det att barnet ska bli bemött på lika villkor som vuxna människor. Att inta ett barnrättsperspektiv utgör ett etiskt ställningstagande för barnets rättigheter som individ och subjekt. 33 Barnrättsperspektivet kan anses ha tre grundläggande krav. De grundläggande kraven är rättssäkerhet, delaktighet och god vård. Kravet på god vård kan vidare delas in i två huvudsakliga delar, dels principen om barnets bästa och dels barnets rätt till familjeliv. 34 Nedan kommer en framställning om principen om rättssäkerhet, principen om barnets bästa och principen om barnets rätt till delaktighet. I följande kapitel kommer sedan rätten till familjeliv behandlas Principen om rättssäkerhet Principen om rättssäkerhet är ett krav som alltid måste vara uppställt. En så pass ingripande lag som LVU utgör ställer ett mycket högt rättssäkerhetskrav. Inte minst med tanke på att den riktar sig till barn. Bestämmelserna gällande tvångsingripanden måste vara formulerade på ett sätt som är tillräckligt generella för att kunna ingripa i alla situationer där ett barn far illa och behöver omhändertas. Samtidigt måste det av rättssäkerhetsskäl undvikas allt för allmänna och vaga formuleringar som kan ge upphov till tolkningsproblem och subjektiva bedömningar. 35 När det kommer till rättssäkerhet brukar det göras en åtskillnad mellan formell och materiell rättssäkerhet. Den formella rättssäkerheten ställer krav på förutsebarhet och likabehandling. Det betyder att lagstiftningen ska vara tydlig och att det offentliga organet ska agera opartiskt och i enlighet med lagstiftningen. Den formella rättssäkerheten ställer vidare krav på att det ska finnas kontrollerbarhet, vilket betyder att det ska finnas möjlighet att i efterhand kontrollera beslutet genom exempel insyn i beslutsgången och en möjlighet att överklaga. 32 SOU 2015:71, s SOU 2015:71, s. 183 f. 34 Leviner m.fl., Tvångsvård av barn och unga, s. 110 ff. 35 Prop. 1989/90:28, s

17 Legalitetsprincipen, proportionalitetsprincipen och principen om rätt till domstolsprövning är exempel på principer som bör beaktas för att en formell rättssäkerhet ska anses uppnådd. 36 Inom socialrätten brukar krav på materiell rättssäkerhet uppställas. Den materiella rättssäkerheten utgår från att uppnå vissa målsättningar med hjälp av det offentliga maktutövandet. Fokus ligger på innehållet i de beslut som fattas. Med andra ord handlar den materiella rättssäkerheten om en likvärdig behandling, vilket utgår från de förhållanden och förmågor som villkorar människans möjligheter här och nu. Besluten ska vara etiskt godtagbara. 37 Den materiella rättssäkerheten har stöd i 1 kap. 2 RF som stadgar att den offentliga makten ska utövas med respekt för människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. 38 För barn i tvångsvården innebär den materiella rättssäkerheten ett ansvar för ett likvärdigt och individualiserat förhållningssätt till barnet och en placering som leder till positiva förändringar Principen om barnets bästa Principen om barnets bästa har sedan lång tid tillbaka existerat i den svenska lagstiftningen. Redan runt 1920 talet, när den första barnavårdslagstiftningen antogs i Sverige, var barnets bästa det genomgående temat. Principen om barnets bästa ska idag vara vägledande vid alla beslut som rör barn. I den nationella rätten återfinns principen bland annat 6 kap. 2a FB, 1 kap. 2 SoL och i 1 5 st. LVU. Det betyder, med andra ord, att varje beslut som rör barn måste grunda sig på en bedömning av vad som är bäst för barnet. 40 Syftet med att stadga barnets bästa i LVU var för att stärka barnperspektivet i lagen. 1 5 st. LVU stadgar att vad som är bäst för barnet ska vara avgörande vid alla beslut enligt LVU. Enligt barnkonventionen innefattar begreppet barn personer under 18 år. Det som skiljer sig i LVU är att principen om barnets bästa även bör omfatta de unga vuxna, som är över 18 år men under 21 år, som kan bli föremål för vissa insatser enligt LVU. 41 Varken SoL, FB eller LVU stadgar vad som egentligen ska anses vara barnets bästa. Det framgår av förarbeten att en bedömning i det enskilda fallet måste göras. I förarbeten har det vidare föreslagits att barnets bästa på ett övergripande plan ska tolkas utifrån dels ett objektivt perspektiv och dels ett subjektivt perspektiv. Det objektiva perspektivet grundar sig på kunskap och beprövad erfarenhet som sedan beslutsfattare i olika nivåer bedömer barnets bästa utifrån. Det subjektiva perspektivet grundar sig istället på barnets egen inställning gällande vad som är för hens egens bästa. För att få fram barnets egen inställning krävs det att barnet vistas i en trygg miljö där hen inte kan påverkas av någon enskild vuxen SOU 2015:71, s. 148 ff. och Leviner m.fl., Tvångsvård av barn och unga, s Peczenik, Vad är rätt?, s. 91 ff. 38 SOU 2015:71, s. 150 f. 39 Leviner m.fl., Tvångsvård av barn och unga, s Prop. 1996/97:124, s. 99 och prop. 2002/03:53, s. 76 ff. 41 Prop. 2002/03:53, s. 78 ff. 42 SOU 1997:116, s

18 Europadomstolen har fastslagit att såväl det objektiva som det subjektiva perspektivet gällande barnets bästa måste beaktas för att en kränkning av artikel 8 europakonventionen, som stadgar rätten till familjeliv, inte ska ske. 43 I doktrinen har uppdelningen förklarats på ett motsvarande sätt. Det har framhållits att det avgörande för barnet bästa är den enskildes behov och intressen som ska tillgodoses. Det betyder att det inte är möjligt att utforma någon definition till vad som är barnets bästa. Det får sin innebörd först i det enskilda fallet. Några grundläggande behov som ett barn har är behovet av omvårdnad och skydd. Vidare har barnet ett behov av respekt för sin individ och integritet. Barnets intresse grundar sig istället på barnets egen uppfattning av situationen. 44 I artikel 3 barnkonventionen återfinns principen om barnets bästa. Barnrättskommittén har i deras kommentarer till barnkonventionen redogjort för principen om barnets bästa. De menar att barnets bästa är flexibelt och justeras individuellt utifrån det berörda barnets specifika situation. Hänsyn ska tas till personliga sammanhang, situationer och behov. Individuella egenskaper så som ålder, kön, mognad och erfarenhet är vidare omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av barnets bästa. Det gäller med andra ord att i ett inledande skede fastställa de specifika omständigheter som gör barnet i fråga unikt. 45 I barnkonventionen återfinns principen om barnets bästa i flertalet artiklar. Särskilt är principen integrerad i anslutning till föräldrarnas rättigheter. I artikel 9 barnkonventionen stadgas att barn inte ska skiljas från sina föräldrar mot deras vilja, så länge det inte är nödvändigt för barnets bästa. Principen framhävs även i artikel 18 barnkonventionen. Barnets bästa är en princip som är av avgörande betydelse när det uppstår intressekollisioner. För att tillgodose barnets behov kan det ibland betyda att man ingriper i någon annan rättighet, till exempel rätten till familjeliv. Vid sådana kollisioner är det alltså viktigt att fastställa barnets bästa för att avgöra hur konflikten ska lösas. Vidare, för att principen om barnets bästa ska kunna upprätthållas, är det ytterst nödvändigt att barnets egen inställning tas med i beslutsunderlaget Principen om barnets rätt till delaktighet Principen om barnets rätt till delaktighet har sin grund i artikel 12 barnkonventionen. Artikeln ger barnet rättigheten att fritt uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör barnet personligen. Vidare utgör artikeln en skyldighet att barnets åsikt ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Med andra ord måste varje konventionsstat, enligt barnkonventionen, lyssna på barnets åsikter och tillmäta den betydelse vid alla domstols- och administrativa förfaranden som rör barnet. 47 Artikeln markerar att barnet är en aktör och 43 Se till exempel Söderman mot Sverige och E. m.fl. mot Storbritannien. 44 Singer, Barnets bästa, s. 34 f. 45 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14 (2013) om Barnets rätt att få sitt bästa satt i främsta rummet, s Prop. 2002/03:53, s. 77 ff. 47 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 12 (2009) om Barnets rätt att bli hörd, s

19 subjekt med en rätt att delta i processer som rör barnet själv. Den ger inte barnet en självbestämmanderätt, men en rätt till inflytande och medbestämmande. Vidare kan artikel 12 barnkonventionen anses förtydliga barnets status som en individ med egna känslor och åsikter. Principen om barnets rätt till delaktighet är alltså viktig ur ett barnrättsperspektiv. 48 Barnets rätt att komma till tals återfinns i den nationella rätten i 3 kap. 5 2 st. SoL och 36 1 st. LVU. Bestämmelserna betyder att barnet har rätt att framföra sina åsikter samt att dessa åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Vidare innehåller 36 1 st. LVU en informationsskyldighet. Detta betyder att barnet ska få ta del av relevant information gällande frågor som rör barnet själv. I förarbetena har det tydligt betonats att informationskravet är en viktig förutsättning för att barnet ska kunna få sin rätt till delaktighet tillgodosedd. 49 Barnets åsikt ska som sagt tillmätas betydelse med hänsyn till barnets ålder och mognad. Gällande ålder finns inga specifika åldersgränser. När det kommer till mognad tas hänsyn till barnets förmåga att förstå och bedöma de konsekvenser som den aktuella frågan för med sig. Det är viktigt att ta hänsyn till att barn i samma ålder kan ha kommit olika långt i mognadsprocessen. Detta ställer krav på att de som ska göra bedömningen har kunskap om barns utveckling, behov och förmåga så att korrekta bedömningar kan göras. 50 Barnets rätt att uttrycka sina åsikter betyder inte att det måste ske verbalt utan åsikten kan uttryckas på andra sätt. Därmed ska ickeverbal kommunikation såsom lek, kroppsspråk, ansiktsuttryck och målningar erkännas och respekteras som ett uttryck för barns åsikter. Vidare är barnen inte skyldiga att uttrycka sin åsikt. 51 Det krävs att principen om barnets rätt till delaktighet har respekterats för att principen om barnets bästa ska kunna tillgodoses. Om inte barnets rätt att uttrycka sin åsikt respekteras eller om åsikten sedan inte har tillmätts betydelse kan frågan om barnets bästa inte anses vara utredd. De båda principerna är således viktiga vid alla beslut som rör barn och de kan anses komplettera varandra. Barnrättskommittén förklarar principernas inbördes förhållande med att principen om barnets bästa fastställer målet och principen om barnets rätt till delaktighet innehåller metoden för att nå målet. Ett exempel är när ett beslut ska fattas gällande om ett barn måste flyttas från sin familj på grund av att barnet utsätts för övergrepp eller vanvård i hemmet, måste hänsyn tas till barnets åsikt om att flyttas från sin familj för att kunna bedöma barnets bästa Schiratzki, Barnrättens grunder, s Prop. 2006/07:129, s. 34 ff. 50 Prop. 2012/13:10, s Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 12 (2009) om Barnets rätt att bli hörd, s. 8 f. 52 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 12 (2009) om Barnets rätt att bli hörd, s. 14 ff. 15

20 4. Rätten till familjeliv 4.1. Internationell rätt Familjen är den grundläggande enheten i samhället och är den naturliga miljön för barns utveckling och välfärd. Rätten till familjeliv utgör en grundläggande rättighet. 53 Den internationella rätten till familjeliv återfinns i både europakonventionen och barnkonventionen Europakonventionen Europakonventionen gäller som svensk lag sedan Det innebär att Sverige är bunden av europakonventionens alla artiklar och Europadomstolens praxis. I artikel 8 europakonventionen återfinns rätten till familjeliv. I artikel 8.1 stadgas att envar har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv sitt hem och sin korrespondens. Att respektera rätten till familjeliv är att erkänna de rättsliga relationerna mellan individer i familjen. Vidare är det ett skydd mot godtycklig myndighetsinblandning. 55 Att skilja ett barn från sina föräldrar och placera barnet i ett annat hem utgör ett ingrepp i både föräldrarnas och barnets rätt enligt artikel 8 europakonventionen. För att ett sådant ingrepp ska vara tillåtet krävs att villkoren i artikel 8.2 europakonventionen är uppfyllda. Det första villkoret är att inskränkningen i rätten till familjeliv måste ha stöd i nationell lag. Lagen måste vidare uppfylla rimliga krav på rättssäkerhet såsom förutsebarhet och ge skydd mot godtycke. Det andra villkoret är att inskränkningen måste ha ett legitimt ändamål, det vill säga att de faller in under någon av de allmänna eller enskilda intressena som återfinns i artikeln. Det sista villkoret är att det måste vara nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Europadomstolen har framhållit att ordet nödvändigt i detta sammanhang inte är det samma som oundgängligt. Att det ska vara nödvändigt ska förstås som att det ska finnas ett angeläget samhälleligt behov. Vidare ska inskränkningen stå i rimlig proportion till det syfte som ska tillgodoses. Varje konventionsstat har en viss frihet vid bedömningen om inskränkningen är nödvändig eller inte, så länge inskränkningen fortfarande är proportionerlig. 56 Europadomstolen har belyst vikten av proportionalitetsprincipen. Även om någon form av ett ingripande är nödvändigt, kan en kränkning av rätten till familjeliv ske om det valda ingripandet är oproportionerligt stort i förhållande till den aktuella situationen Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14 (2013) om Barnets rätt att fa sitt bästa satt i främsta rummet, s Se lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. 55 Mattsson, Rätten till familj inom barn- och ungdomsvården, s Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, s. 369 f. 57 Mattsson, Rätten till familj inom barn- och ungdomsvården, s. 51 f. 16

21 Att en myndighet tvångsomhändertar ett barn och därigenom skiljer barnet från barnets föräldrar har prövats av Europadomstolen i flera mål. Av Europadomstolens praxis kan det utläsas att relationen mellan barnet och ursprungsfamiljen är av central betydelse för det familjeliv som artikel 8 europakonventionen avser att skydda. I målet Olsson mot Sverige hade tre syskon placerats i två olika fosterhem. Fosterhemmen var placerade långt ifrån varandra och även långt ifrån föräldrarnas hemort. Detta försvårade kontakten mellan dels syskonen och dels mellan föräldrarna och barnen. Europadomstolen ansåg att själva tvångsomhändertagandet var berättigat men att myndigheterna i Sverige inte i tillräckligt grad hade respekterat föräldrarnas och barnens rätt till fortsatt familjeliv. En kränkning av rätten till familjeliv förelåg enligt artikel 8 europakonventionen. Utöver proportionalitetsprincipen ska återföreningsprincipen tillvaratas enligt Europadomstolen. Vid flera omhändertagande som i och för sig varit berättigade har Europadomstolen framhållit vikten av att myndigheterna fortfarande agerar på ett sätt som främjar möjligheterna för barnet att återförenas med sina föräldrar. Respekten för familjelivet kräver alltså att myndigheter främjar återföreningsprincipen och vidtar åtgärder som gör att barnet kan återförenas med sina föräldrar så snart som möjligt. I mål Amanalachioai mot Rumänien ansåg Europadomstolen att myndigheterna inte hade respekterat rätten till familjeliv enligt artikel 8 europakonventionen. Europadomstolen anförde att myndigheterna inte i tillräcklig mån hade främjat en återförening av barnen till föräldrarna. Detta trots att barnet hade uttryckt en vilja att stanna i familjehemmet. Ytterligare ett mål där Europadomstolen ansåg att myndigheterna inte i tillräcklig mån hade strävat mot en familjeåterförening var i målet K och T mot Finland. De finska myndigheterna hade tvångsomhändertagit ett barn och angett att placeringen var permanent. Domstolen ifrågasatte om placeringen av barnet kunde anses vara proportionerlig eller om mindre ingripande åtgärder hade kunnat vidtagits av myndigheterna. Domstolen framhöll att åtgärderna var för hårda och att en permanent placering stred mot den mänskliga rättigheten till en familjetillhörighet enligt artikel 8 i europakonventionen. I målet Kutzner mot Tyskland ansåg Europadomstolen att artikel 8 europakonventionen hade åsidosatts då myndigheterna inte hade underlättat en återförening mellan barnet och föräldrarna. I målet hade två barn tvångsomhändertagits och placerats på två olika familjehem. Vidare hemlighölls barnens vistelseort för föräldrarna. Europadomstolen anförde att sådana restriktioner ökade främlingskapet gentemot föräldrarna. Med tanke på att barnen var mycket unga var det inte motiverat med en umgängesrestrektion som var så långtgående Barnkonventionen Barnkonventionen är ett centralt dokument som reglerar barns grundläggande rättigheter. Barnkonventionen ratificerades av Sverige Sverige har inte inkorporerat barnkonventionen utan har använt sig av en transformeringsmetod vilket betyder att de 17

22 svenska lagarna ändras och anpassas till konventionens bestämmelser. Nyligen framlades ett förslag till att barnkonventionen istället ska inkorporeras och bli svensk lag. 58 Rätten till familjeliv påtalas redan i barnkonventionens inledning. Där framgår det att familjen är av högsta vikt för barnen och att familjen är den grundläggande utgångspunkten för barns utveckling och uppväxt. Genom hela barnkonventionen följer barnets rätt till sina föräldrar och deras rätt till att bli omvårdade av föräldrarna. I barnkonventionens inledning påtalas det vidare att barn har rätt till skydd och omvårdnad, kärlek och trygghet samt ett varaktigt och stabilt förhållande till sina föräldrar. Även om konventionen inte uttryckligen stadgar det, så genomsyras konventionen av föräldrarnas centrala roll i barnens uppväxt. Detta kan indirekt utläsas dels från konventionens inledning och dels genom att flera artiklar i konventionen rör frågan om familjeliv. 59 Barnets rätt till familjeliv återfinns särskilt i artikel 16 barnkonventionen. I artikeln stadgas att Inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv. Artikeln motsvarar artikel 8 europakonventionen som behandlades ovan. I artikel 5 barnkonventionen stadgas att konventionsstaterna ska respektera föräldrarnas ansvar och skyldigheter att ge lämplig ledning och råd i förhållande till utvecklingen av barnets förmåga då barnet utövar de rättigheter som erkänns i konventionen. Föräldrarna har en långtgående rätt till att bestämma över barnet. I artikel 5 framgår det även att begreppet familj ska tolkas i bred bemärkelse. Familjen omfattar inte endast biologiska föräldrar utan även adoptiv- eller fosterföräldrar och i vissa fall även medlemmar av släkten eller lokalsamhället i enlighet med lokala sedvänjor. Ytterligare en artikel som behandlar föräldrars ansvar är artikel 18 barnkonventionen. Enligt artikel 9.1 barnkonventionen ska ett barn inte skiljas från sina föräldrar mot deras vilja utom i de fall där det är nödvändigt för barnets bästa. Att skilja ett barn från sina föräldrar kräver med andra ord att en bedömning av barnets bästa görs. Artikeln grundar sig i att förhindra familjesplittring och för att hålla samman familjen. Att skilja ett barn från föräldrarna innebär allvarliga följder och bör därmed endast användas som en sista utväg. Om ett mindre ingripande är möjligt ska det ingripande ske i första hand. Det betyder att en proportionalitetsbedömning måste göras. Istället för att skilja barnet från familjen bör staten i första hand stötta föräldrarna i deras ansvar och stärka familjens kapacitet att ta hand om barnet. 60 Som sagt får barnet skiljas från barnets föräldrar om det är nödvändigt för barnets bästa enligt artikel 9.1 barnkonventionen. Barnet har i de situationerna rätt att upprätta ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda sina föräldrar och familj enligt artikel 9.3 barnkonventionen. Om en splittring mellan barnen och familjen skett ska relationernas kvalitet och behovet av att bevara kontakten beaktas i beslutet om hur ofta och hur länge 58 Se SOU 2016: Mattsson, Rätten till familj inom barn- och ungdomsvården, s. 63 f. 60 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14 (2013) om Barnets rätt att få sitt bästa satt i främsta rummet, s