Artikel publicerad i tidskriften Psykisk Hälsa, tidskrift för främjande av psykisk hälsa, Nr 3, 2005, Temanummer Apatiska barn

Transkript

1 Artikel publicerad i tidskriften Psykisk Hälsa, tidskrift för främjande av psykisk hälsa, Nr 3, 2005, Temanummer Apatiska barn INTENSIVT SAMARBETE OCH HELHETSTÄNKANDE ETT SÄTT ATT MOTVERKA UPPGIVENHETSPROCESSEN BLAND ASYLSÖKANDE BARNFAMILJER I början av 2000-talet ställdes Sverige inför ett nytt problemområde: asylsökande barn och ungdomar med uppgivenhetssymptom, från allmän passivitet till svår apati. Ingen i landet verkade sitta inne med goda lösningar. På BUP i Gällivare-Kiruna trevade oss fram, försökte göra det vi bedömde var bäst för barnen, och dra lärdom av erfarenheterna. Successivt har trycket mot mottagningen lättat. Antalet barn som uppvisar allvarliga uppgivenhetssymptom har minskat drastiskt. Och inga nya fall har tillkommit under den senaste åttamånadersperioden. Eva Kjellberg Annika Nordvall Lotta Omma Therése Palm ETT OKÄNT PROBLEMKOMPLEX Asylsökande barn med uppgivenhetssymptom är ett problemkomplex som omfattar många patienter, innebär stora mått av smärta och ångest, tar en stor del av våra resurser, engagerar de flesta andra samhällsinstanser och upprör vanligt folk som kräver åtgärder. När man inte vet vad man bör göra, vilken behandling som är mest lämplig, vänder man sig vanligtvis till experter som har mer kunskap om sammanhanget. I detta fall verkade den möjligheten inte finnas. I vårt upptagningsområde, Gällivare-Kiruna, med invånare och en för denna befolkning dimensionerad BUP-mottagning med nio behandlare byggde Migrationsverket upp den största asylmottagningen norr om Mälardalen med 1200 platser varav många upptagits av barnfamiljer. Detta skedde som ett tillägg till det vanliga arbetet, utan tillskott av nya resurser. (Stockholms upptagningsområde omfattar invånare. En jämförelse skulle innebära att BUP i Stockholm plötsligt skulle få ansvar för att hantera de barn- och ungdomspsykiatriska problem som finns i en grupp på asylsökande flyktingar.) Hösten 2004 reducerades platsantalet till 900. Vi hade erfarenhet från liknande förhållanden tidigare. Under inbördeskrigen på Balkan i mitten av 1990-talet. omfördelade vi våra resurser så att cirka en tredjedel av vår arbetstid kunde användas till arbete med flyktingbarnen vid de stora förläggningarna. På samma sätt som idag var vissa av barnen traumatiserade, ofta påverkade av föräldrarnas psykiska ohälsa och alltid präglade av osäkerheten i flyktinglivet. Dagens symptombild av uttalad uppgivenhet såg vi aldrig då. Den gången fick många stanna i Sverige, ofta med hjälp av våra intyg. Nu krävs betydligt fler humanitära skäl eftersom skyddsskälen för de flesta asylsökande idag inte bedöms vara tillräckliga för uppehållstillstånd i vårt land. Klimatet förefaller ha hårdnat. När alla dessa ingredienser finns tillhands gäller det att få till en adekvat vård som tar tillvara så många aspekter som möjligt. En effektiv vård i komplext och osäkert sammanhang 1

2 kräver helhetstänkande. Det innebär att tänka i system och processer. Att skapa sammanhang och mötesplatser där man kan föra samman rätt personer vid rätt tillfällen. BUP I GÄLLIVARE-KIRUNA Teamet på BUP i Gällivare-Kiruna har successivt utökats till nio behandlare: fyra psykologer, fyra socionomer och en läkare. Teamet är samlat i centralorten, och vi har dessutom delat upp oss i grupper med fast filialmottagning i de övriga kommunerna. Tanken är att vi alla primärt ska kunna möta de som önskar hjälp från oss oavsett vilken problematik det rör sig om. Vi har ansvar för allt traditionellt barn- och ungdomspsykiatriskt utrednings- och behandlingsarbete i öppenvård, vilket innebär arbete med familjer i kris, barn och ungdomar med ätstörningar, autistiska och andra neuropsykiatriska handikapp, suicidbeteende, skolvägran, psykos, destruktivt utagerande, posttraumatisk stress och så vidare. Till våra uppgifter hör också att göra bedömningar och utredningar på begäran av social myndighet och domstol. Andra uppgifter är att vara konsulter och samverkanspartners till socialarbetare, skolhälsovård och andra kollegor inom hälso- och sjukvård, framför allt barnmedicin/barnhabilitering och vuxenpsykiatri. Det finns en avdelning för barn- och ungdomspsykiatrisk akutvård i länet med sex platser. Den finns vid Sunderby sjukhus tjugo mil söderut. Det finns inga behandlingshem eller specialenheter i övrigt. UTMANINGAR Ett generellt sparsamt utbud av specialresurser för barn och ungdomar med problem tvingade oss tidigt till ett systemiskt tänkande. Sedan början av 1990-talet är vi en aktiv part i nätverket Utvecklingsprojekt på Nordkalotten i Systemiskt Arbete med centrum vid Tromsö Universitet. Arbetet vid BUP har därigenom en ram i systemisk teori och praktik med reflekterande processer som grundläggande förhållningssätt. I detta inordnas allt traditionellt barnpsykiatriskt utrednings- och behandlingsarbete. Att vi är få professionella i ett stort område innebär att vi måste lita på att andra i patienternas nätverk är kapabla att hantera svåra dilemman, ibland med vår hjälp. Vi anammade tidigt en mycket enkel, i efterhand helt självklar modell för konsultation i glesbygd. Helt konkret innebär det att varje gång någon remitterar en patient till oss ordnas ett första möte, där den som remitterar bjuder in oss tillsammans med dem remissen berör. Där diskuteras vem som har bekymmer med vad och vad var och en vill ha hjälp med eller vill tala om. Huvudsaken för oss är att vara så tillgängliga som möjligt, samtidigt vara noga med att inte göra någonting som andra kan göra själva för att inte försvaga dem. Det är annars väldigt lätt för oss som specialister att få, kanske tillfälligtvis maktlösa, människor (patienter, föräldrar men även professionella samarbetspartners) att känna att någon annan vet bättre än de själva hur deras dilemman ska lösas, vilket kan medföra att maktlösheten konserveras. Dessutom måste vi se till att inte få väntelistor. Det finns inga marginaler för att kunna hantera de problem som en väntelista medför; allt detta för att garantera att patienter som har de största svårigheterna alltid skall kunna prioriteras. Många kollegor som arbetar inom den psykosociala sektorn i såväl kommun som landsting, har under åren deltagit i våra systemoch nätverksutbildningar och det finns ett stabilt nätverk där vi samarbetar konkret och gemensamt utvecklar arbetsformerna. Nya medarbetare kommer in allteftersom. 2

3 NÄTVERK FÖR DE ASYLSÖKANDE FAMILJERNA Flyktingmedicinska enheten (FME), är de asylsökandes primärvård. FME remitterar sedan vidare till olika specialister vid behov. Asylsökande barn har rätt till samma sjukvård som svenska medborgare, de vuxna har enbart rätt till akutvård. När BUP får remiss från FME ber vi rutinmässigt alltid att få komma dit för ett första möte med familjen. Detta för att undvika missförstånd och dubbelarbete. Mötet resulterar ibland i att sköterska eller läkare vid FME fortsätter sitt arbete på egen hand, ibland fortsätter vi att träffas alla tillsammans, ibland fortsätter vi med en egen behandlingskontakt vid BUP. Med de goda erfarenheter av samarbete mellan olika enheter i samhället var steget inte långt till att skapa en ny mötesplats, ett behov som uppkom i samband med tillströmningen av nya patientgrupper med svår, sammansatt problematik. Den stora belastningen på mottagningen (inom kort utgjorde dessa patienter cirka 25 procent av mottagningens arbete), gjorde att vi tidigt initierade ett fast forum för samverkan kring asylsökande familjer med problem. Under flera år har det sedan dess varit möten en gång per månad med deltagare från: migrationsverket, FME, socialtjänsten, skolan, vuxenpsykiatrin och BUP. En grupp i Gällivare, en grupp i Kiruna. Mötena hålls i FME:s lokaler. Sköterskan på FME fungerar som sammankallande spindel i nätet. På mötena ventileras problematiska situationer och vilka olika instanser som kan snabbt och enkelt kopplas in. Alla ärenden hamnar så att säga på rätt plats. En annan viktig funktion är att minimera konflikter mellan olika professionella. I kaotiska situationer är det viktigt att alla sköter sina egna uppdrag och inte lägger sig i varandras ansvarsområden. Vår erfarenhet är att det blir betydligt lättare att låta bli det om man ser att alla gör sitt. Vår strävan är att ta upp övergripande frågeställningar och föra de vidare till rätt instanser, för att komma tillrätta med de konkreta problem som olika enheter ser försvårar livet för de asylsökande, exempelvis gängslagsmål, trakasserier med rasistiska förtecken, sysslolöshet som bryter ned tidigare friska fäder etc. Vi kanske uppmärksammat att det finns behov av fler mötesplatser för att skapa större delaktighet i samhället. Vilken instans kan agera för det? Vi kanske påtalar behov av mer förskoleplatser för att småbarnen ska må bättre. När ungdomarna inte togs emot i vissa idrottsföreningar var det en självklar angelägenhet för gruppen att få till en förändring. Att undanröja dessa tuvor är oerhört viktigt för att inte få familjernas tunga lass att välta. Under mötena sprids också kunskap om vad BUP kan göra för olika barn, vilka som absolut ska remitteras till BUP, vilka möjligheter som finns för stödinsatser via socialtjänsten osv. Mötena har också varit ett forum där migrationsverkets handläggare har kunnat uppmärksammas på vilka ärenden de måste behandla med förtur, på grund av barnens situation. När enskilda ärenden tagits upp har vi sorterat till rätt instans inte diskuterat familjens problematik i den stora gruppen, utan att familjemedlemmarna själva varit närvarande. Under en tid då de olika enheterna var ovanligt hårt belastade, samlade vi ansvariga chefer för FME, migrationsverket, polisen, socialtjänsten, vuxenpsykiatrin och barnmedicin på BUP. Länets barnpsykiatriska slutenvårdschef deltog per konferenstelefon. Under en lång eftermiddag beskrev alla hur de arbetade vid sin enhet med de aktuella familjerna, vilka möjligheter, begränsningar och skyldigheter som inramade arbetet. Vi kom fram till att om skulle vi ha en rimlig chans att klara de svåra situationer som vi ställdes inför, var det helt avgörande att de olika enheterna inte hamnade i konflikt, samt att avstå från synpunkter på vad andra borde göra. Istället skulle vi inrikta alla krafter på det egna uppdraget, och lämna 3

4 vidare till andra, det de har att ta ansvar för. Vi gjorde också en gemensam skrivelse till Migrationsverket där vi påtalade barnfamiljernas svåra situation, med en vädjan att snarast förbättra asylprocessen. NÅGRA DATA I den nationella kartläggningen av barn i asylprocessen med uppgivenhetssymptom rapporterade vi att vi under perioden januari 2003 till februari 2005 hade kontakt med tjugosex ungdomar med uppgivenhetssymptom. Av dessa hade sju under någon period uttalade symptom med total passivitet. Dessa hade alla kortare eller längre slutenvårdsperioder inom barnmedicin eller barnpsykiatri. Det första året var vårdtiderna längre men minskade efterhand alltefter vi alla fått mer erfarenhet av dessa tillstånd. De övriga nitton hade mindre uttalade symptom, det vill säga de kunde ofta vara uppegående, behövde inte sondmatas men var passiva, isolerade i hemmet, deltog inte i samtal eller aktiviteter. Dessa tillstånd växlade ofta med ångestsymptom, irritabilitet och sömnsvårigheter. Sex av ungdomarna och deras familjer har fått permanent uppehållstillstånd (PUT). Tre av dessa hade en allvarlig symptombild men förbättrades efter det positiva beslutet. Tre hade lindrigare symptom. Vi trodde länge att PUT var en förutsättning för att barn/ungdomar med svåra uppgivenhetssymptom skulle kunna tillfriskna. Vi har emellertid fått uppleva att tre ungdomar med periodvis allvarlig bild har tillfrisknat utan att familjen fått PUT. Två av dem lever idag gömda någonstans i Sverige, den tredje väntar på beslut från utlänningsnämnden. Ytterligare en flicka har blivit betydligt bättre och väntar på beslut. Successivt har trycket mot vår mottagning minskat och vi får nu få nya ärenden. Personalen vid FME kan uppenbarligen själva ge tillräckligt stöd och under den senaste tiomånadersperioden har inga nya barn eller ungdomar drabbats av uppgivenhetssymptom. Vi har sedan lång tid kontakt med några få med mindre allvarliga symptom. Våra samverkansmöten med olika professionella pågår kontinuerligt. ASYLBARNEN UR OLIKA PERSPEKTIV Samtal med Åke Stenberg, överläkare vid barnmedicinska kliniken Åke: Min första reflektion är att man talar om barnen med uppgivenhetssymptom som om de vore en homogen skara. Min erfarenhet är att det finns de som är psykiskt sjuka, och har haft stora problem innan de kom hit. Det finns allt från barn med mycket lindriga symptom till barn med svåra symptom. Det finns barn som förefaller må bra men där föräldrarna intensivt talar om hur dåligt barnen mår, att de inte äter och inte sover. När barnen observeras på avdelningen kan föräldrarna beskriva att det har symptom, exempelvis kramper, som inte överensstämmer med den verklighet vi som personal uppfattar. Eva: Vad anser du om vår linje med att barnen i första hand vårdas av föräldrarna i hemmet med uppbackning av de vårdinsatser som behövs? Att vi strävar efter att minimera slutenvårdsbehandling? Åke: Det är det enda rimliga. Det blir definitivt inte bättre med sjukhusvård för de här barnen. Även om symptomen växlar, är gemensamt för alla jag träffat att de lever under stor psykisk 4

5 press och att alla i familjer far illa. På en avdelning byts hela personalen ut flera gånger per dygn, vilket skapar stor oro hos familjerna. Det blir än värre om barnen läggs in på flera olika ställen. Långt tillbaka var vi osäkra på hur vi skulle hantera de här situationerna. Nu är det lättare med klara linjer och ett fungerande samarbete. Det är bra att BUP och barnmedicinska kliniken har gemensamma samtal BUP, annars blir det lätt så att familjerna vill prata om annat än det vi kan säga något om. Jag har märkt att det ofta är nödvändigt att ha med många olika typer av personal eller yrkesgrupper, vid samtalen. Det är ofta så oerhört komplicerade förhållanden som måste hanteras på något sätt, för att barnen ska kunna ha det hyggligt bra. Det har också blivit lugnare för oss när vi alla är mer klara över våra olika roller och att vi var har en klar ansvarsfördelning. Eva: I så här svåra situationer blir vi lätt känslomässigt påverkade och man kan ibland uppröras över att andra professionella inte gör vad man tycker att de borde göra. Jag tycker att det är sällan vi hamnar i sådana situationer. Hur tänker du om det? Åke: Det här är ju en absurd situation för alla inblandade. Att barnen är sjuka tjänar familjerna, ofta kan det vara enda möjligheten familjen ser att kanske få uppehållstillstånd och därmed undslippa ett som de uppfattar omöjligt återvändande. Vi blir alla fångar. BUP är alltid involverade i alla svåra fall, oftast redan innan barnmedicinska kliniken kommer in och annars tar vi med BUP direkt. Annars skulle det aldrig gå att hantera dessa situationen. Ibland dyker det också upp barn med bakomliggande sjukdomar som är viktiga att utreda, hitta skillnaderna och kunna ge adekvat behandling. Eva: Har asylbarnen inneburit ökad belastning för er? Åke: När de ligger inne kräver de mycket av personalen. Det är svårt att kommunicera, vi kan ju inte ha tolk hela tiden. De väcker mycket funderingar och oro hos alla. Vi har inte behövt ta in extra resurser, inte heller för det polikliniska arbetet. Eva: Hur tänker du om behandlingsarbetet? Åke: Det var upprört och förvirrat i början, speciellt med de självdestruktiva ungdomarna. Efter hand har vi sett mer vad vi kan och vad vi inte kan göra. Vi har ju också varit och är mycket upprörda över asylprocessen. Långa hanteringstider, barn och familjer som hamnar i en omöjlig situation. De lever ofta i åratal i ovisshet med ett första utvisningsbeslut hängande över sig. Eva: Vad tänker du om bemötandet från migrationsverket, att asylsökande familjer ofta uppfattar sig inte bli lyssnade till eller betrodda? Åke: För mig känns det som att det finns stor okunnighet bakom en del beslut. Vi skriver intyg som rör vårdbehov som inte tas på allvar. Vi uppfattar det som att vi liksom familjerna, inte blir betrodda. Hur ska man reagera på det? Ger upp? Tar i ännu mer för att visa hur illa det är? Vilka signaler sänder det då till familjerna? Det känns som om många har en förlamande skräck för vad som skulle kunna ske om de måste återvända till hemlandet. Samtal med Sven Nyman, överläkare vid vuxenpsykiatriska kliniken Sven: Jag har inte behandlat så många apatiska ungdomar i asylsökande familjer, så att jag vill ge rekommendationer om behandling. Mina tankar och reflektioner bygger på de få jag 5

6 har träffat, men för dessa har vi haft ett ganska aktivt behandlingssätt och sett resultat. Ungdomarna har kommit ur det apatiska tillståndet, men jag vet inte hur det har gått senare. En ung flicka, M, 17 år kom från Serbien. Hon hade varit sjuk länge och vårdats hemma. Då hon blev sämre kom hon till oss på vuxenpsykiatriska kliniken, trots att hon var så ung. BUP bedömde att slutenvård tjugo mil från hemmet skulle bli en för stor belastning för familjen och de övriga barnen. Både M och syskonen behövde ha sin mamma nära. M låg helt bortvänd, kommunicerade inte, tog inte emot mat. Mamman satt hos henne hela dagarna. Jag vet att BUP misstänkte psykotiska inslag och behandlade med neuroleptika. Vi gav henne en enda injektion högdos Sisordinol. Hon kom därefter relativt snabbt ur sin apati (katatoni?), blev livlig och pratsam. Vi stöttade också mammans tilltro till flickans förmåga att tillgodose sina basala behov. Jag tror att det också var viktigt för hennes tillfrisknande. En annan patient var en romansk flicka från Makedonien i 17-årsåldern, Z. Jag tror att hon eventuellt hade ett begåvningshandikapp. Hon var helt stilla, låg till sängs, pratade inte, tog ej emot mat eller dryck. Där valde vi att ge ECT. Hon blev bättre såtillvida att hon kom upp, började äta och dricka. N, en ung pojke, låg helt apatisk. Där hade jag en stark känsla att han hörde det jag sa. Därför tog jag honom i händerna, pratade direkt till honom och sa att jag visste att han hade det mycket svårt. Jag sa också att han var i ett farligt tillstånd som måste brytas. Och att jag trodde att han var tillräckligt stark för att kunna åstadkomma det själv. Annars måste vi hjälpa honom med mediciner eller elbehandling. Jag lämnade honom med familjen och några timmar senare satt han själv i en rullstol och tog emot mat. Han har sedan blivit helt återställd. En annan pojke A, som vi träffar gemensamt med BUP, är till det yttre mindre apatisk. Han går och tar emot föda men jag tror inte att han hör vad som sägs. Jag upplever honom som mer avstängd. Eva: Kan man se den skillnaden på något sätt? Tecken? Signaler? Sven: Nej. Det är helt och hållet min egen känsla. Så vad vet vi egentligen och vad kan vi uttala oss säkert om? Jag tror att vad etiologi beträffar så finns det huvudgrupper, men även blandningar i grupperna. Gemensamt är att de mår mycket dåligt, har depression och ångest. Samtidigt finns inte de vanliga drivkrafterna att tillfriskna som vi alltid kan lita till annars. Livet ter sig alltför oförutsägbart och framtiden skrämmande för dem jag mött. Samtal med Marie Ågren, sköterska vid Flyktingmedicinska enheten (FME), Gällivare Marie: Min första tanke när du frågar om vad som är viktigast vid behandling av asylsökande barn med uppgivenhetssymptom blir: samarbete och öppna kort. Alla som har med familjen att göra är med inte varje gång men tillräckligt för att alla ska veta vad som händer och vad andra gör. Alla har sin egen sanning. På detta sätt undviks missförstånd. Eva: Vad är viktigast i det direkta arbete vid FME? Marie: Genom att vi har ett gemensamt förhållningssätt kan vi börja samtal utan BUP och också fortsätta kontakten efteråt. Det viktiga är att ta sig tid och lyssna utan att värdera eller ha så många synpunkter. Det är viktigast att de olika i familjen får berätta sin version på sitt eget sätt. Det blir långa samtal men det har vi igen i det långa loppet. Ibland har vi enskilda 6

7 samtal, men då återberättar vi för de övriga familjemedlemmarna, vad som sagts under samtalet. Eva: Vad är svårast i ditt jobb med asylsökande familjer? Marie: När patienterna fäster all sin tilltro till oss och inte vill ta in andra, vill att vi ska göra allt. Vi blir deras livboj och enda hopp. Detta försöker vi motverkar redan vid första hälsoundersökningen genom att förklara att vi inte kan avhjälpa deras situation eller bota, men stötta och hjälpa till med kontakter med olika instanser. Det är ett stort problem att de vuxna enbart har rätt till akutvård. Ofta är det föräldrarna som behöver vård, men bara barnen kan få det. De vuxna måste få hjälp så att de orkar ta hand om sina barn. Då skulle barnen klara sig mycket bättre. Ändra lagstiftningen i den frågan! Åtminstone för vuxna som har barn att ta hand om. Dessutom har vi för litet resurser, vi är för få. Eva: Vad är det viktigaste du gör? Marie: Lyssnar. När problemen kommer och inte en månad senare. Många gånger räcker det att få sätta ord på svårigheterna eller få enkla råd. Det stora behovet är detta att bli lyssnad till. Eva: Vad har du för tankar om vår policy att minimera sjukhusvård? Marie: Det är mycket bra att de får vårdas hemma istället. Ofta kommer de till oss och vill åka till sjukhus. Det är då viktigt för oss att kunna säga att det inte blir bättre av sjukhusvård. Det är bättre med täta kontakter med oss; dagvård på BUP till exempel. Det är tryggast hemma. Man kan inte leva och bo på ett sjukhus. Föräldrarna ska ha stöd att klara av att vårda barnet i hemmet. Vi kan sköta sondmatning och också ta prover vid behov. För att föräldrarna ska acceptera detta, är det förstås viktigt att de då inte heller blir inlagda om de själva söker sig till sjukhuset. Särskilt som många kommer från kulturer där man enbart litar på specialister. Hemsjukvård gäller förstås inte om de är mycket medtagna, men det kan vi bedöma. Principerna är demsamma som för alla andra patienter. Det viktigaste är att bygga upp förebyggande rutiner. Många unga kommer till oss och säger att de tänker sluta äta och dricka. Då pratar vi om detta och säger att det hjälper vare dig eller din familj. Nästan alla säger då, att de har hört att då får man hjälp att stanna i Sverige. Vi förklarar att vi aldrig sett att det har hjälpt någon, men att det däremot har vållat stor skada. Det gäller att hela tiden bromsa uppgivenhetsprocessen innan det går för långt. Vi måste ha resurser och tid till att hinna med dessa samtal! Och att stärka föräldrarnas omhändertagande av barnen. Det är också viktigt med våra kontinuerliga nätverksmöten och konsultationer, som håller det hela på rätt nivå, vilket oftast är primärvård. Dessa kontakter måste fortsätta även vi i nuläget har mycket färre ungdomar med uppgivenhetssymptom, än förr. Eva: Vad tror du det beror på? Marie: Vi har nog nu lärt oss alla att hålla gemensamma linjer, prata öppet och med familjerna fokusera på nuet, vardagen, normalisera symptom på oro och hjälpa dem att härda ut. Vi tar oss tid. (Marie är ordförande i IFAS, Intresseförening för asylsökandes sjukvård.) Samtal med D och hans mamma 7

8 Mamma, D (16 år) och hans lillasyster har i omgångar tagit sig till Sverige efter att en tid varit gömda i sitt hemland, efter att pappa fängslades av politiska skäl. BUP har under ett och ett halvt års tid haft kontakt med familjen. D har under flera månader varit helt apatisk, sondmatats och vårdats i hemmet. Nu är han återställd, går i skola, umgås med sina vänner och lever ett helt vanligt tonårsliv. Therese: Vi har bett er komma hit för att höra era tankar om D:s situation förra hösten. Många ungdomar hamnar i liknande tillstånd och vi vet inte riktigt vad vi ska göra för att de ska kunna bli friska så fort som möjligt. Vi är måna om att försöka förstå. Har någonting varit till hjälp för er? Skulle vi ha gjort något annorlunda? Skulle någon annan ha gjort något annat? Är det OK för er att prata om detta? Mamma: Vi ska försöka. D: OK. Therese: Jag kommer ihåg när du blev så där dålig och varken kunde äta eller dricka och kom till sjukhuset. Hur upplevde du det som hände där? Minns du? D: Nej! Therese: Vi hade ett stort möte på avdelningen, massor med folk. Minns du? Mamma: Jag kommer ihåg allt bra. Jag är tacksam mot alla som hjälpte oss. Therese: Skulle vi ha gjort något annorlunda? Mamma: Vet inte. Jag tror inte det. Therese: Ni stannade några dagar på sjukhuset och du lärde dig att mata med sond. FME kom hem till er efteråt. Hur var det? Mamma: De hjälpte oss väldigt mycket. Det var ett stöd för mig och D. Therese: Kommer du ihåg hösten? D: Nej! Jag kan inte säga när jag började minnas, men jag kommer ihåg julen. Mamma: Jag har berättat mycket för D om allt som hände. Jag berättade att de kom från kyrkan och bad för dig. Men han har sagt hela tiden att han inte minns. Therese: Någon gång kring jul blev det bättre och D började skolan efter jullovet. Vad hände? Mamma: Han började äta litet med oss. Jag förstod att det inte var någon idé att tvinga honom att göra sådant han inte ville, till exempel att sitta och äta med oss, eller sitta med oss och titta på TV. Så jag slutade med det. Så började han gå ut på balkongen. Jag pratade mycket om att det var viktigt att han skulle vara i skolan och tillsammans med kompisar. Så förstod han att det är viktigt och han gick dit. Det spelade också roll att pappa kom hit. Det var viktigt. Therese: Men pappa kom till Sverige för några månader sedan, så D hade börjat prata innan. Hände något annat? Mamma: Nej. Therese: Så han blev bättre men du vet inte riktigt varför? Mamma: Nej det blev bara successivt bättre. Therese: Skulle vi på BUP gjort något annorlunda, bättre? Mamma :Nej. Jag vet inte. Vi har ju aldrig varit i en sådan situation tidigare. Therese: Tänkte du någon gång att vi gjorde något konstigt eller fel? Mamma: Nej. Det tänkte jag inte. Therese: Hur det var innan D blev sjuk? Mamma: Innan var han bara litet nervös och orolig. Åt dåligt och blev lätt irriterad. Det blir han nu också. Therese: Minns du själv? D: Ja. Jag minns. Jag ville vara ifred och tänka och blev irriterad om någon störde mig. Therese: Vad tänkte du på? D: Jag tänkte på allt. Therese: Hur är det nu? Är allt som vanligt eller är det fortfarande saker som inte är bra? D: Jag har inte mått bra någon gång sedan vi kom till Sverige. 8

9 Men jag är lugnare sedan pappa kom hit. Det som är dåligt nu är att de vill skicka pappa till Norge eftersom han kom dit först. Oss vill de sända tillbaka hem. Först fick vi hjälp att hitta pappa och nu vill de splittra oss Mamma: Vi har utvisningsbeslut men har överklagat igen. Vi hoppades på Sverige, men vi får inte stöd. I vårt hemland är problemen mycket allvarliga. Migrationsverket bryr sig inte, tror oss inte. De behandlar oss så att vi blir hjälplösa. Vi orkar inte längre. Vi vuxna är ledsna och då blir barnen oroliga, ledsna och spända också. Om jag ska klaga på hjälpen för D så var det en kvinna som skulle hjälpa till hemma som inte var snäll och vänlig. Hon gick direkt in till oss med kläderna på tidigt på morgonen. Jag försökte säga till henne att hon måste vara snäll mot D men hon lyssnade inte. Hon sårade mig mycket. Vi kunde inte ha henne kvar hos oss. Det var det enda som var jobbigt- att umgås med henne. Annars är jag tacksam mot alla - ni har varit snälla och omtänksamma mot oss som kommit till främmande land. Det har varit mycket viktigt. Man måste försöka tänka positiva och goda tankar om framtiden. Vi har hela tiden stöttat barnen att de ska vara med kompisar och vara i skolan och lära sig. Det är viktigt att få komma och prata med er. Då får vi ord på all vår oro. I vår situation är det lätt hänt att börja tvivla på sin egen förmåga och omdöme. Vi behöver höra att vi tänker och gör rätt. Att det inte är vi som gör fel. Då orkar vi ett tag till. SLUTORD Intensivt samarbete med FME, barnmedicin, socialtjänst och vuxenpsykiatri är den kontinuerliga basen för behandling för att motverka uppgivenhetsprocessen. BUP måste hela tiden ha ett huvudansvar för att upprätthålla sammanhangen. Detta eftersom vi är den instans alla vänder sig till när barn har symptom och svårigheter som man inte kan hantera själv. Det är väsentligt att vi som behandlare är engagerade och konkret deltar för att föräldrar ska orka ta sitt föräldraansvar i en kaotisk och utsatt situation. Det är lika viktigt att vara ett stöd för de professionella som finns närmast familjerna för att de skall orka finnas till för familjerna. Angående slutenvårdsbehandling så försöker vi att begränsa tiden så mycket som möjligt. Föräldrar och ungdomar får veta när de läggs in att det handlar om akutvård. Detta för att på alla sätt försöka motverka regression och uppgivenhet såväl hos ungdomarna som hos deras föräldrar. Vår erfarenhet är att detta är det säkraste sättet att upprätthålla föräldrarnas kompetens ungdomarna är helt beroende av att föräldrarna är så starka som överhuvudtaget är möjligt. De flesta barn försämras vid inläggning, genom en fördjupad regression erfarenheter som vi delar med personalen i slutenvården, såväl inom barnmedicin som barnoch ungdomspsykiatrin. Det är frustrerande att barns psykiska hälsa och välmåga är så intimt förbundet med myndigheters agerande och beslut, som för oss är svåra att påverka. Vi blir på ett sätt lika maktlösa som familjerna. En otrygg livssituation står i vägen för tillfrisknande. Våra behandlingsmetoder kan i bästa fall lindra, och vi hoppas att den aviserade vidgade rätten till skyddad fristad i vårt land, kan förhindra de allvarliga tillstånd, som vi nu har mött i alltför stor omfattning. Det vi idag i det direkta behandlingsarbetet kan bidra med är främst att vara närvarande, lyssna, bekräfta och tro på familjernas livsöden. Hjälpa dem att sortera känslor och sätta ord på kaos. Många säger att de genom en sådan uppmärksamhet, får mer styrka att stå ut, och därmed blir mer kapabla att hantera sin osäkra livssituation och hjälpa sina barn. 9