En fotoutställning om sjöfart, jakt och dagens liv på Svalbard
Se Svalbard Pär Nyström Under åren 2000 2003 arbetade jag som turistguide på Svalbard. Jag kom dit första gången utan att veta vad som skulle hända, och det var mest en slump och ett lyckokast som gjorde att jag kunde få arbeta med mina friluftsintressen. Turerna var av olika slag; fotturer, kajakpaddling och glaciärvandring under sommarsäsongen, och skidturer, isgrottor och skoterturer under vintersäsongen. Variationerna gjorde att jag var tvungen att kunna berätta något om det mesta, och mina kunskaper växte hellre på bredden än på djupet. Det som står om bilderna kan därför också komma att variera i omfattning. Anna Nylén Sommaren 2001 åkte jag och hälsade på Pär på Svalbard för första gången. Vi kände knappt varandra, och jag kom för att fotografera naturen och de speciella miljöerna. Den första turen blev händelserik eftersom en isbjörn rev ner våra tält i baslägret och min kamera slutade fungera i precis fel ögonblick! Jag kom tillbaka sommaren därpå med ny kamera, men då ville inte isbjörnen visa sig. Lyckligtvis råder ingen brist på andra, minst lika intressanta, motiv. Från våra bilder mellan 2000 och 2003 har vi valt ut sju teman som vi beskriver kortfattat här nedanför. Vi hoppas att ni får en trevlig stund med våra fotografier! / Pär och Anna
7 Teman Sjöfart De första som kom till Svalbard var sjöfarare. Allt sedan dess har sjöfart varit det vanligaste och enklaste sättet att utforska Svalbard på. Namnet Svalbard är för första gången upptecknat i en Isländsk loggbok från 1194: Svalbarđi funnin, men det är osäkert om det verkligen var det vi idag kallar Svalbard. Det finns även osäkra uppgifter på att ryska jägare (Pomorer) var de första som kom till ögruppen. Den första säkra upptäckten av Svalbard gjordes av William Barentz år 1596 under dennes försök att hitta en nord-ostlig sjöväg till Kina och Indien. Jakt När Svalbard väl var upptäckt dröjde det inte länge innan jägare sökte sig dit. Djurlivet var överväldigande och ovetande om vilket hot människan utgjorde. Valrossen var det första bytesdjuret, som jagades för späcket, huden och betarna. 1610 flyttades fångstfältet från den sydliga Björnön till huvudön Spetsbergen, och 1612 började också valjakten på allvar. Tjugo år senare var jakten på späck som störst, men djurbestånden minskade så snabbt att lönsamheten minskade därefter. I början av 1800-talet var det så lite val i området kring Svalbard att fångsten dog ut av sig själv. Då tog jakten på land vid, och främst norrmän gjorde expeditioner som jagade svalbardren, polarräv, isbjörn, fågel och säl. Särskilt jakten/slakten av ren hade ett katastrofalt omfång. Idag har renstammen återhämtat sig, och man ser ofta vilda renar beta inne i Longyearbyen. Jakten är nu kraftigt reglerad och de få fångstmän och fångstkvinnor som övervintrar på Svalbard (ca 4-5 st varje år) är mer intresserade av livsstilen än av ekonomin. Is och glaciärer Anledningen till att inga människor vistades på Svalbard innan 1600-talet, och att befolkningen än idag understiger 3000 personer är naturligtvis klimatet. Medeltemperaturen i Longyearbyen är under vintrarna -12 0 C och +5 0 C under sommaren. Detta är tillräckligt lågt för att hålla 60% av Svalbards landmassa täckt med is och glaciärer. Det är också tillräckligt kallt för att behålla en permafrost ner till ca 250 meters djup och frysa glaciärernas framfart. Glaciärerna på Svalbard rör sig mycket sakta, och samlar på sig mer och mer snö och is på de högre delarna. När tillräckligt mycket is har bildats ökar trycket och glaciären börjar röra på sig. Den ökade friktionen mot marken gör att temperaturen stiger och isen smälter. Smältvattnet lägger sig som ett glidskikt under glaciären, som nu galopperar framåt (har en surge ). En sådan framryckning kan vara i ett par år eller mer, och den snabbaste framryckningen som är uppmätt på Spetsbergen hade en medelhastighet på ca 35 meter per dygn! Geologi Under isen ligger berg. Svalbard består till stor del av sedimentära bergarter. Det innebär att marken består av lager på lager av gammal havsbotten. De senaste istiderna har slipat ner ca 1.5 kilometer av dessa lager, och de yngsta bergslagren är nu ca 40 miljoner år gamla. På de östra delarna av Svalbard syns dessa lager som horisontella streck på fjällsidorna, och fjälltopparna är ofta som platåer. Men den kontinentalplatta som Svalbard ligger på kolliderade med den Grönländska plattan en
gång i tiden, och de västra delarna böjdes uppåt. Det innebär att linjerna går vertikalt, och att man hittar äldre bergarter ju längre västerut man kommer. Den kraftiga erosionen på dessa vertikala lager resulterar i vassa bergsryggar och har gett Spetsbergen sitt namn. De äldsta bergarterna är ca 3.2 miljarder år gamla och det finns fossila fynd från samtliga geologiska perioder i jordens historia! Gruvdrift och de som bor på Svalbard Det jordlager som har haft störst betydelse för Svalbards befolkning är kollagret. Efter den industriella revolutionen ökade efterfrågan på stenkol i Europa, och 1906 etablerade Frederic Ayer och John M. Longyear den första framgångsrika kolgruvan. Gruvstaden fick heta Longyearbyen, och övertogs av norrmännen år 1916. Även andra länder var intresserade av att utvinna kol, och såväl Sverige som Ryssland och många andra länder hade gruvbyar på ögruppen. Det multinationella intresset för exploatering krävde samordning, och 1920 tecknades Svalbardtraktatet som ger Norge suveränitet över området. De länder som skrev på har dock samma möjligheter som norska företag att driva olika former av verksamhet, och i Barentsburg bor ca 800 ryska gruvarbetare. Idag har Longyearbyen ca 1800 invånare, och verksamheten har allt mer flyttats från gruvdrift mot forskning, universitetsutbildning och turism. Turism Under andra halvan av 1800-talet började turister bli ett märkbart inslag under sommaren på Svalbard. 1896 började Hurtigrutten att gå till Svalbard, och en stor turistgård byggdes där flygplatsen står idag. Verksamheten blev dock så olönsam att hotellet lades ner två år senare. Idag är situationen annorlunda. Under tio år har antalet turister mer än fördubblats till nästan 60 000 om året, varav ungefär hälften kommer med cruise-skepp som bara gör korta landstigningar. Den andra hälften flyger till Longyearbyen för att ta sig vidare ut i naturen. Den stora svårigheten med ett självständigt friluftsliv på Svalbard är risken för isbjörnsbesök, och det är svårt för enskilda turister att få tillgång till den säkerhetsutrustning som krävs. Därför görs de flesta turerna inom ramarna för något av de turistföretag som finns, och som ger turister möjlighet att uppleva så mycket som möjligt på kort tid. Den typiske turisten stannar faktiskt inte mer än ett par dagar Kanske därför att pengarna tar slut? Sårbar natur Den ökade trafiken till, på och omkring Svalbard har lett till att stora delar har avsatts till nationalparker. 1973 och 2003 avsattes sammanlagt över 13 000 km 2 i ett försök att bevara den känsliga arktiska naturen. Eftersom återväxten av markvegetation (det växer inga riktiga träd på Svalbard) sker så långsamt så bevaras alla ingrepp i naturen ovanligt länge. Turistföretagen har nu börjat samarbeta för att minimera slitaget, vilket innebär att man försöker lägga turerna längs samma rutter. Problemet är att det lokala slitaget blir större, och att vi turister ofta kommer för att se den orörda naturen. Ekvationen är svår att få ihop, men är värd att försöka lösa. För visst är Svalbard värt att bevaras?
1. Nordpolenkarta Montage: Pär Nyström Den här kartan markerar ögruppen Svalbard med en röd ring. Visserligen är Sverige ett nordligt land, men Svalbard ligger långt mer norrut. Spetsbergen, den största ön i ögruppen, ligger nästan mitt mellan nordpolen och Kiruna! 2. Svalbardkarta Montage: Pär Nyström Svalbards huvudstad är Longyearbyen och den är inringad i rött. För att komma dit tar du Golfströmmen norrut och väljer den västra av de nordliga strömmarna. Vid Isfjordens mynning svänger du mot öster, och när du får chansen svänger du in i Advent-fjorden Vid stranden ligger huvuddelen av Longyearbyen, inklämd mellan branta fjällsidor.
3. Odins för Foto: Pär Nyström År 2001 trafikerade den f.d. valfångaren ODIN isfjorden, och jag hade många turer med Odin. Valfångsten är sedan länge slut, men jag använde utkiksmasten för att spana efter brytande vitval och grönlandsval. När havet ligger blankt kallar man det för spårvatten eftersom valarna lämnar krusningar på vattnet när de hämtat luft. Det här fotot visar Odins för fotograferat från utkikskorgen när hon bryter spårvattnet.
4. Navigation med karta Foto: Pär Nyström De gånger vi gick på nya vatten använde kaptenen både gamla navigationsverktyg och nya. Karta och passare användes redan av Barentz, när han seglade det första fartyget till Svalbard år 1596. 5. Navigationsutrustning Foto: Pär Nyström Idag kompletteras karta och passare med radar, ekolod och digital satellitpositionering (GPS). Dessutom finns kommunikationshjälpmedel med VHF kortvågsradio, satellittelefon och nödpejlsändare. Det finns också barometer och fuktmätare utifall att väderleksrapporten skulle missas. 6. Från min hytt Foto: Pär Nyström När turerna går över flera dygn tar personalen olika skift. Eftersom jag inte jobbade som båtförare hade jag inga tider att passa. Jag kunde sitta och se hur landskapet passerade, i det här fallet Pilarberget (Fuglefjellet i folkmun). 7. Reptrassel Foto: Pär Nyström Att föra ett fartyg av den här typen kräver att man har ordning på alla systemen. Allt måste fungera, såväl teknik som personkemi Alla känner ju till uttrycket att sitta i samma båt.
8. Upp till utkiken Foto: Kaptenen på Odin Min favoritplats var utkikskorgen. Oftast gick vi inom Isfjorden, mellan Barentsburg, Esmarksbreen och Longyearbyen, och olika fjälltoppar blev bekanta. Men rakt åt väster ligger norra ishavets horisont, och de dagar vinden låg på från det hållet var det omöjligt att vara i korgen på grund av den kraftiga sjön. 9. Havhest, stormfågel Foto: Pär Nyström Det norska namnet för stormfågel är havhest. Det hände ofta att stormfåglar seglade ett par meter över båten och sneglade nyfiket ner på oss. Stormfåglar är albatrossfåglar som tillbringar månader i sträck på öppet hav, alltid tysta, och de gör sjömän sällskap i alla väder. Bara när det är häckningsperiod är de på land, och då är det ett förfärligt oväsen i kolonierna. 10. Skeppsklockan Foto: Pär Nyström Min sista tur med Odin år 2001 gick ner till Nordnorge. Det var en ren transportresa, och det blev min resa hem den säsongen. Här lämnar vi Isfjordens trygga vatten. Havet ligger spegelblankt när vi stävar ut i solnedgången.
11. Havet som lutar Foto: Pär Nyström Resan till fastlandet tog två dygn. Redan nästa dag blev vädret annorlunda, och snart gick vågorna höga. När vi passerade Barents hav guppade Odin omkring som en tvålkopp och vinkeln mellan mast och horisont gick ofta ner till 45 0. När gravitationen byter riktning 90 0 var femte sekund kastas lösa saker omkring på båten, och det var svårt att sova. När jag gick upp till styrhytten mitt i natten hade jag turen att se delfiner leka vid fören, och långt bort såg jag en större val gå upp för att andas.
12. Svalbardren Foto: Anna Nylén Svalbardrenen har ingen naturlig fiende, och det märks. Sitter man på en sten och väntar kan de komma betande närmare och närmare. Isbjörnen då? Att jaga en ren kräver alldeles för mycket energi för en isbjörn. Jakten på ren har också begränsats till en ren per fastboende (två för fångstmän), och det är bara ett fåtal som söker tillstånd och använder sin kvot. Ändå dör alla svalbardrenar relativt unga. Anledningen är att deras tänder nöts ner av att beta lavar på stenar och frusen mark. När tänderna är slut dör renen av svält. Renen på bilden ser dock välmående ut och kommer nog att klara vintern.
13. Stenkobbe Foto: Pär Nyström Säljakt har alltid varit viktig för fångstmännen på Svalbard. De har jagats för skinnet och för späcket, men deras viktigaste uppgift är att vara hundmat. Man ser ofta storkobbar ligga på isflak framför de kalvande glaciärerna, men sälen på bilden är en fridlyst stenkobbe. Storkobbe och ringsäl får jagas under vissa perioder av året, efter ansökan hos sysselmannen. Sysselmannen har huvudansvaret för förvaltningen av hela Svalbard, inklusive all jakt. 14. Förfallen bistation Foto: Pär Nyström De övervintrande jägarna hade ofta en huvudstation och flera bistationer. Jägarna gillrade fällor som måste vittjas, och många gånger låg fällorna långt från huvudstationen. Att tömma fällorna kunde ta flera dagar, och bistationerna användes för övernattning. Fram till 1973 jagades också isbjörn, men idag läggs fällor bara till polarräven. I Sverige är fjällräven starkt utrotningshotad, men på Svalbard syns de ofta och jakten innebär inte ett hot mot beståndet. 15. Säl som hundmat Foto: Pär Nyström Den här storkobben (och ringsälarna i bakgrunden) har blivit hundmat. Späcket som isolerar mot kyla är mycket energirikt och det hörs lång väg när det är matdags i hundgårdarna.
16. Draghund Foto: Anna Nylén Det finns många hundar på Svalbard. De flesta är Alaskian Huskys och Grönlandshundar. Traditionellt har de använts som draghundar till hundspann och de är också utmärkta isbjörnsvakter. Idag används hundspannen oftast till guidade turer, men fångstmännen brukar också ha draghundar. Tillförlitligheten hos ett hundspann är mycket högre än för en skoter, som lätt kan gå sönder långt från närmsta skydd. 17. Svalbardripor Foto: Anna Nylén Riporna på Svalbard är den enda landfågeln som stannar över vintern, och de har alltid varit på menyn hos jägare och fastboende. Precis som svalbardrenen är de helt ovetande om farorna med människor; man kommer så nära att om man använde hagelgevär skulle det inte bli något kvar. Och när en ripa i flocken träffas av ett skott så stannar de andra kvar lite förvånat Vi var dock inte intresserade av jakt, och Anna tog ett foto istället. Hur många ripor kan du se? 18. Fågelliv Foto: Pär Nyström De enda platserna med god vegetation är de som ligger under fågelklipporna. Många olika sjöfåglar använder de kala klipporna för att häcka. Bland de vanligaste finns sillgrisslor, tobisgrisslor, alkekung, och tretåig mås. På stränderna häckar ofta ejder, och en del fångstmän samlar ejderdun och säljer. Människorna på bilden är på väg upp mot klipporna som belamras av lunnefåglar 19. Polarrävar Foto: Pär Nyström Under en kvällsvandring på Prins Karls förland hörde vi det karaktäristiska skallet från fjällrävar. Vi smög närmare och hittade ett gryt med tre fjällrävar. De bor ofta under stora stenar nära fågelklippor, där de hittar nästan flygfärdiga fågelungar.
20. Ensam med all snö Foto: Pär Nyström De första som bosatte sig på Svalbard upptäckte snart att den verkliga faran inte var isbjörnarna. Vinden, kylan, vitaminbristen och ensamheten var mycket större hot för den som ville övervintra. Idag är det ensamheten och vildmarken vi söker, och på bilden ser vi en ensam utförsåkare som säkert uppskattar att den kalla vinden har lagt snön i de orörda ravinerna.
21. Snö, is och spetsiga bergstoppar Foto: Anna Nylén Ca 60 procent av Svalbard är täckt av snö och is. Året om. Många glaciärer täcker flera bergsryggar och mynnar ut i olika fjordar. På avstånd kan man se hur glaciärerna sakta, sakta har runnit ner längs bergssidorna. Rörelsemönstret är mycket ryckigt, eftersom permafrosten oftast fryser fast glaciären i marken och stoppar framfarten. Men när glaciären väl rör sig finns det ingenting som kan stoppa den, och det händer att stugor måste flyttas för att inte krossas av ismassorna. 22. Glaciär på nära håll Foto: Anna Nylén När en glaciär mynnar ut i vattnet bildas alltid stora sprickor längst fram och stora issjok kalvar ner i vattnet. Sprickorna är upp till 30 meter djupa, och ibland ligger de dolda under snöbroar. Var därför försiktig när du färdas på glaciärer, och se till att ha rep och nödvänding räddningsutrustning i ryggsäcken. Men med rätt kunskap är glaciärer också bra transportvägar, och jägare och gruvbrytare har haft stor nytta av glaciärerna genom tiderna. Än idag används de som transportvägar, speciellt för skotertrafiken.
23. Glaciären inifrån Foto: Anna Nylén Trots att sprickorna kan vara farliga, så hindrar det inte dem från att vara både spännande och vackra! Med rep, stegjärn och isyxor kan man ta sig ner till världen inuti glaciären. Den här sprickan ledde ner till en smältvattentunnel som ringlade sig ner inuti glaciären. Trycket från isen gör att temperaturen stiger långt ner i glaciären, och ibland kan man höra smältvatten droppa trots att det är -35 0 C uppe i den arktiska vinternatten. På sommaren dånar vattnet fram och det är omöjligt att vara inne i grottorna. 24. Frost inne i glaciären Foto: Pär Nyström Luft blåser också genom isgrottsystemen, och när fuktig sommarluft träffar de kalla glaciärväggarna kan det bildas fantastiska mängder rimfrost! Jag kan nästan höra fraset utav raset, när man ålar sig genom en trång passage och får rimfrost i nacken underbart! 25. Smältvattenkanalens utlopp Foto: Pär Nyström När smältvattnet når en glaciärfront bildas det en grottöppning i isväggen. Om isen har lagt sig framför öppningen är det möjligt att ta sig in, men det är livsfarligt att försöka om du inte känner glaciären väl! Den blå färgen kommer från att trycket har pressat alla vita luftbubblor ut ur isen, och på vissa ställen kan man se genom flera meter ren is!
26. Nunatak Foto: Pär Nyström När en glaciär helt omringar en bergstopp kallas denna för en nunatak efter eskimåernas benämning. Det finns gott om nunataker på Svalbard och de ger en högalpin känsla, trots att bergen ofta ligger under 1000 meter. Det högsta fjället på Svalbard är Newtontoppen som är 1713 meter högt. 27. Permafrost Foto: Pär Nyström Eftersom det är permafrost på Svalbard så tinar aldrig marken helt. På sommaren tinar de översta metrarna, men under ligger isen ner till 250 meter på sina ställen. Den frusna marken gör att smältvatten inte kan försvinna djupt ner i marken, och floderna blir sällan djupare än någon meter. Istället breder vattendragen ut sig i många parallella strömmar, och marken runt om kring blir lerig och mättad med vatten. Det gör att det kan vara nästan omöjligt att korsa dalgångar på sommaren, och vandraren tvingas upp i stenblocksterrängen på fjällsidorna.
28. Sten Foto: Anna Nylén De många glaciärerna för med sig stenar och bildar vidsträckta moräner. I Sverige skulle dessa snabbt täckas av gräs, buskar och träd, men här på Svalbard ligger det mesta berg och sten i dagen. (Det finns faktiskt med en liten isbjörn också på den här bilden ) 29. Fossil Foto: Anna Nylén Eftersom samtliga geologiska perioder finns representerade på olika ställen på Svalbard kan man förvänta sig att hitta fossil från olika tidpunkter i livets historia. De vanligaste fossilen är delar av blad från slutet av krita, ca 45 miljoner år gamla. De kan man hitta inne i Longyearbyen med lite tur. Det är också vanligt med musselfossil och trilobiter, men det krävs en båttur för att komma till platsen där man hittar dem. Bland de intressantaste fossilen som funnits är spår från en stor Iguanodon-ödla, ett komplett skelett av en vattenlevande svanödla, och ett fiskfossil som var så välbevarat att man kan se hur kranialnerverna går i den förstenade hjärnan!
30. Tillfälligt belyst Foto: Anna Nylén Fjällsidorna kring Longyearbyen är porösa. Varje år blir det issprängningar i de sedimentära bergarterna och på våren kan man höra små stenras när klipporna tinar i solen. De hårdare bergarterna håller lite längre och sticker fram som utskott längs fjällsidorna. Mellan dessa rinner stenblocken ner och bildar stora raskäglor som är mycket lösa och besvärliga att vandra på. Se till att ha stabila kängor om du ska vandra på Svalbard, det lönar sig. Den porösa marken gör också att glaciärer lätt gräver ur mäktiga dalgångar, en process som pågår än idag.
31. Ödlespår Foto: Pär Nyström Den här väggen kallas för Fästningen på grund av stora stenkonglomerat som ser ut som kanonkulor i bergssidan. Här hittades spåren av den Iguanodon-ödla som kunde dateras till den geologiska perioden krita, för omkring 100 miljoner år sedan. Idag har erosionen tagit bort dessa spår som klarade sig ända till vår livstid. 32. Glitter Foto: Pär Nyström De här spetsiga bergstopparna ligger längst västerut. När Barents först upptäckte ögruppen följde han den västra kusten, och gav den namnet Spetsbergen. När regionen blev en del av Norge ändrades namnet till Svalbard, efter den isländska loggbok som först använde termen. Svalbard betyder de kalla kusterna och passar egentligen bättre på östkusten än på västkusten. Längst västkusten strömmar en arm av Golfströmmen och vattnet ligger öppet året om. 33. Vid stupet Foto: Pär Nyström När de här bergslagren bildades för 65 millioner år sedan låg Svalbard på ungefär samma breddgrad som Stockholm. Marken var täckt av jätteormbunkar och andra växter. De begravdes senare under nya lager och pressades så småningom till kol. Idag växer nästan ingenting där inte sjöfåglarna har gödslat, men de energirika kollagren syns som svarta band på klippan under vandrarna.
34. Järnsängarna Foto: Pär Nyström Det ekonomiska intresset för Svalbards naturresurser ökade under slutet av 1800- talet. Området var internationellt, och vem som helst kunde ta mark i besittning för exploatering. Detta ledde till många geologiska expeditioner, och man har gjort försök att bryta bland annat koppar, zink, asbest, gips och marmor. Ofta var optimismen större än vinsten, och ibland såldes värdelösa gruvor till naiva köpare på fastlandet. Idag bryts bara kol på Svalbard, men det finns många övergivna byggnader och lämningar kvar från de människor som kämpade både hårt och förgäves.
35. Longyearbyen, Nybyen Foto: Anna Nylén Longyearbyen var från början bara en gruvby. Alla fjäll runt byn är tömda på kol, och driften sker nu några kilometer bort från byn. Idag bor det studenter och turister i stadsdelen Nybyen, där gruvbusarna bodde förr. 36. På rad Foto: Anna Nylén När forskare och turister började komma till byn, och allt fler familjer till gruvarbetarna blev bofasta krävdes ett nytt samhällssystem. När den nya flygplatsen byggdes kunde färskvaror flygas in till affären, och andra varor också. Den låga skattetaxan på Svalbard gör att olika typer affärer etablerade sig, och nu finns det t. ex. fem krogar med glatt nattliv! För att kontrollera att inte natur och kultur exploateras finns nu speciella bestämmelser för hur staden ska expandera. Ett estetiskt märkbart exempel är att husen i Longyearbyen har färger från Svalbards flora.
37. Linbanan Foto: Pär Nyström Av Longyearbyens sju gruvor är bara en i drift. Men fundamenten till de gamla linbanorna för koltransport finns kvar, och går som raka linjer från gruvöppningarna till rensverket. Numera används lastbilar för att köra kolet till Norges enda kolkraftverk. För att göra den el som byn behöver till ljus och datorkommunikation blir det så mycket varmvatten som restprodukt att det räcker till fjärrvärme för hela byn. Det blir faktiskt ett överskott på varmvatten och till och med på vintern pumpas det ut varmvatten i fjorden! Så bli inte förvånad om du ser en massa öppna fönster på vintern 38. Ryska olyckor Foto: Pär Nyström Livet på Svalbard har alltid varit förknippat med risk. Jägarna led av vinter och köld, och gruvarbetarna kunde lätt råka ut för olyckor och ras. En ovanligt sorglig olycka skedde i augusti 1996 då ett flygplan med familjerna till många ryska gruvarbetare förolyckades under inflygningen till Longyearbyen. 141 människor omkom, och nu finns ett monument där planet träffade fjällsidan. 39. Norska olyckor Foto: Anna Nylén Även norrmännen har haft olyckor. En stor explosionsolycka skedde 1922, då koldamm i gruva 1A antändes. Koldamm i luften blir som krut, och tryckvågen virvlade upp ännu mer koldamm. Trycket ökade i de raka gruvgångarna precis som i en gevärspipa, och det sägs att en häst med kärra som stod vid utgången flög i en rät linje tvärs över dalgången och gjorde en grop i marken på andra sidan. De som dog på Svalbard begravdes tidigare på den lilla kyrkogården, men eftersom permafrosten sakta men säkert lyfter upp det som grävs ner är det bara tillåtet att strö ut aska idag. Kyrkogården är mycket enkel, men den ger ett oförglömligt intryck där den ligger under den raserade gruvöppningen på den karga fjällsluttningen.
40. Att tälta på Svalbard, nr 1, Foto: Anna Nylén Utsikt från tältet. Frihetskänslan är enorm när man tältar på Svalbard och de spetsiga bergstopparna speglar sig i den blanka Isfjorden. Det finns inga myggor att tala om, och allt är bara lugnt och fridfullt. Det är verkligen något man önskar att alla fick uppleva
41. Att tälta på Svalbard, nr 2, Foto: Anna Nylén Det kan också bli som på den här bilden. Sannolikheten att tältturen blir en strapats är ganska hög. Ryggsäckarna blir t.ex. snabbt tunga av isbjörnsskyddet. Runt varje tältläger bör man sätta upp ett snubblebluss ; en tråd som avfyrar en larmraket om en isbjörn går på den. Dessutom är det ofta regn och grått på Svalbard på sommaren. Varm, fuktmättad luft kommer söderifrån och kyls av mot de kalla glaciärerna. Resultatet blir ett tunt molntäcke som döljer solen. Det kommer ofta ett lätt duggregn också, men det blir sällan mycket nederbörd. Svalbard räknas faktiskt som en arktisk öken på grund av den lilla mängden nederbörd under året. 42. Glad ändå! Foto: Pär Nyström Min guidechef sa en gång att folk blir nöjda om de får vad de förväntar sig. Det ligger en sanning i det, för om man förväntar sig utmaningar och mycket slit kan man vara nöjd med de regnigaste, blötaste, lerigaste situationerna. Eller som Karin Boye skrev, Den mätta dagen är aldrig störst. Den största dagen är en dag av törst.
43. Äventyr Foto: Pär Nyström Visst lockar äventyret?! Svalbard är en otrolig naturupplevelse för den som vill, vågar, och har både kunskap och pengar. Speciellt under vårvintern brukar Spetsbergen lysa med midnattssol från en kall, klarblå himmel. Med skoter kan man snabbt ta sig ut i vildmarken och se renar, ripor, fjällrävar, sälar och isbjörnar. På riktigt. Det finns inget tillrättalagt i naturen, och det är bara upp till dig om du kommer hem helskinnad. 44. För många skotrar Foto: Pär Nyström Naturupplevelserna lockar många turister och äventyrare till Svalbard varje år. Risken finns att upplevelsen försvinner om allt för många gör samma sak. Ibland kan man möta följen på mer än tjugo skotrar. Var det verkligen det dessa människor ville? Turistföretagen försöker ta sitt ansvar och lägger turerna längs samma leder för att slita mindre på naturen, men hur ska man kunna behålla frihetskänslan? Jag har inga svar, hur mycket jag än försöker hitta en lösning. 45. Landstigning Foto: Pär Nyström Ungefär hälften av de 60 000 turister som kommer till Svalbard varje år kommer med stora passagerarfartyg. De gör korta strandhugg, och gör landstigningar med gummibåt. Det är en form av turism som inte påverkar markmiljön så mycket, men även om det kan vara prisvärt är det ofta frågan om mycket pengar. 46. Kajaktur Foto: Pär Nyström För den som vill göra ekologiska turer med minimalt slitage på naturen finns naturligtvis alternativ. Kajakturer, fotvandringar, skidturer och hundspann är exempel på turer som ger upplevelser utan dåligt samvete. Det största problemet är att det tar mycket tid, och det är en resurs som det ofta är ont om.
47. Solfläckar Foto: Anna Nylén Naturen är sårbar, och speciellt på Svalbard. Människans ingrepp på naturen sätter spår som blir kvar i årtionden eller mer på grund av att alla biologiska processer är mycket långsamma i arktis. Samtidigt finns det ljusglimtar: att mestadelen är orörd vildmark. 48. Drivis Foto: Pär Nyström Isen är i ständig förändring och förnyelse. De första sjöfararna fick problem när deras fartyg fastnade i drivisen, och kanske krossades av krafterna. Naturen är mäktig, men ändå känslig. I framtiden får vi se vilka effekter den globala uppvärmningen har, oavsett om den beror på mänsklig påverkan eller naturlig variation.
49. Solen rinner som guld Foto: Anna Nylén Det ser ut som att solens strålar rinner ner i fjordarna som flytande guld. Hur mycket är den upplevelsen värd? 50. Sista midnattssolen för i år Foto: Anna Nylén Den sista midnattssolen år 2001. Ett par månader efter midnattssolen ligger Svalbard i polarnattens mörker och vilar inför nästa säsong.
51. Utan gräns Foto: Anna Nylén
52. Fler bilder Foto: Anna Nylén och Pär Nyström Egentligen vill vi visa många fler av våra bilder, men det skulle nog bara bli för mycket! Här är några av de bilder som gick till semifinal när vi planerade utställningen Se Svalbard, och vi hoppas att du har haft nöje av att se de bilder som blev förstorade!