Hälsotillsyn över vattendjur: inspektions- och provtagningsanvisningar till de kommunala veterinärerna

Föredragen av Tiina Korkea-aho Sida/sidor 1 / 29 En myndighets verksamhet skall bygga på den befogenhet som föreskirvs i lag och lagen skall noggrants följas i myndighetens verksamhet. Myndighetens ansvaringar är till sin rättsliga natur inte bindande för andra myndigheter eller företagare. I sista hand avgörs frågor som gäller tillämpandet av lagstiftningen av en domstol. Denna anvisning innehåller både direkta citat ur lagstiftningen och tolkringar av hur lagstiftningen tillämpas. Lagstiftningen har åtskiljts från den övriga texten med kursiv. Tolkringarna i anvisningen är Eviras syn på hur lagstiftningen borde tillämpas." Hälsotillsyn över vattendjur: inspektions- och provtagningsanvisningar till de kommunala veterinärerna Innehåll 1. Vattenbruk 2. Anläggningstyper 3. Sjukdomar som skall övervakas 4. Infektionsmekanismer 5. Planeringen av tillsynen 5.1. Tidpunkten för inspektion och provtagning 6. Tillsynsbesöket 6.1. Hälsotillståndet 6.2. Beskrivningen av egenkontrollen 6.3. Bokföringen 6.4. Vilda fiskar och rom 6.5. Förflyttningsrestriktioner 6.6. Införsel från utlandet 6.7. Riskvärdering 6.8. Inspektion av djuren 6.9. Blanketter 6.10. Rensningsanläggning som beviljats hälsotillstånd 7. Behandling av fiskarna med läkemedel 8. Provtagning 8.1. Allmänna provtagningsanvisningar 8.2. Virusprover som tas med tanke på VHS, IHN, IPN och SVC 8.3. Prover som tas med tanke på BKD 8.4. Prover som tas med tanke på parasiten Gyrodactylus salaris 9. Insändning av kräftor som prov 10. Allmän renlighet 11. Kortfattade instruktioner om hur man skall gå tillväga då man misstänker/konstaterar en fiskeller kräftsjukdom som skall bekämpas 11.1. Utredning av orsaken till sjukdomen 11.2. Misstanke om förekomst av en fisksjukdom som skall bekämpas 11.3. Konstaterad förekomst av en fisksjukdom som skall bekämpas 11.4. Massdöd 12. Kontaktuppgifter BILAGA 1. Beskrivning av fisk- och kräftsjukdomarna som skall bekämpas BILAGA 2. Central lagstiftning

Föredragen av Tiina Korkea-aho Sida/sidor 2 / 29 ALLA NÄMNDA ANVISNINGAR OCH BLANKETTER FINNS PÅ EVIRAS WEBBPLATS www.evira.fi > Tietoa Evirasta > Lomakkeet ja ohjeet > Eläimet > Eläinten terveys ja hyvinvointi, tuonti ja vienti sekä merkitseminen ja rekisteröinti Svenskspråkiga blanketter under: www.evira.fi/portal/se > Om Evira > Blanketter och anvisningar > Djur > Införsel, utförsel, djurskydd, märkning och registrering 1. Vattenbruk Vattendjur som odlas i Finland är fiskar, kräftor som är kräftdjur och musslor som är blötdjur. Fiskar och kräftor odlas såväl för att användas som mat som för utplantering i naturen, musslor odlas i enstaka anläggningar i vattenreningssyfte. Ett särdrag hos odlingen av vattendjur i jämförelse med annan animalieproduktion är att odlade fiskar och kräftor planteras ut i naturen. År 2009 utplanterades cirka 40 miljoner fiskar och cirka 48 000 kräftor. Å andra sidan fångas i naturen också sådana fiskar, av vilka man får nya stamfiskstim för odling. En utmaning med tanke på bekämpningen av sjukdomar är också att vattenbruksdjuren kommer i kontakt med vilda vattendjur via vattnet. Värdet på matfiskproduktionen var 47 milj. euro år 2011. Av matfiskproduktionen är ca 88 % regnbåge, 11 % sik och cirka en procent andra arter. Stören har likaså vunnit terräng inom fiskodlingen. Produktionsmodellen är så uppbyggd att flödena av levande fisk går från inlandet till havet. Ynglen för såväl utplanteringar som matfiskproduktion föds upp i insjövatten. Över 80 % av vidareodlingen av matfisk sker i havsområdet. År 2011 var antalet vattenbruksanläggningar sammanlagt 470, av vilka 120 låg i havsområdet (111 matfiskanläggningar, 22 yngelanläggningar) och 350 i insjöområdet (67 matfiskanläggningar, 81 yngelanläggningar, 208 naturdammar, i en del av anläggningarna flera produktionsinriktningar). År 2011 fanns cirka 50 verksamma kräftodlingsanläggningar. I vattenreningssyfte har etablerats enstaka musselanläggningar. I jord- och skogsbruksministeriets förordning (533/2011) om identifiering av vattenbruksdjur betraktas också en sådan företagare som hållare av vattenbruksdjur, som håller endast ett enda vattenbruksdjur. En anmälan om djurhållningen skall lämnas till den närings-, trafik- och miljöcentral (nedan ELY-centralen) inom vars område djurens huvudsakliga hållningsplats ligger. 2. Anläggningstyper Det finns olika typer av fisk- och kräftodlingar och särskilt i insjövattnen är anläggningarna ofta kombinationer av de nedan nämnda anläggningstyperna. Om en anläggning är en kombination av de nedan nämnda, utförs inspektionerna och provtagningarna enligt de strängaste kriterierna. En stamfiskanläggning är en fiskodlingsanläggning, där man odlar stamfisk, producerar fiskrom och idkar kläckning. Stamfisken hålls i utomhus- eller inomhusbassänger och rommen och mjölken mjölkas av nedsövda fiskar ofta intill bassängen. Stamfiskanläggningar finns endast i inlandet och fiskarnas vandringsområden, eftersom rommen från de fiskarter som odlas hos oss klarar sig endast i sötvatten. Vid odling av utrotningshotade fiskarter för utplantering kompletteras stamfiskbeståndet ofta så, att man mjölkar rom från vild fisk och

Föredragen av Tiina Korkea-aho Sida/sidor 3 / 29 föder upp ny stamfisk av den. Rommen hålls isolerad från den övriga fisken i anläggningen tills resultaten av Eviras analys av proverna av organen från de vilda stamfiskarna kommit. I en kläckningsanläggning härstammar rommen från antingen anläggningens egna stamfiskar (stamfiskanläggning), en annan anläggnings stamfiskar eller vilda stamfiskar. Själva kläckningen sker i såar, tråg eller trattar. Kläckningsanläggningen används endast den tid som kläckningen av rommen till yngel kräver. Rätt snart efter kläckningen förflyttas ynglen till yngelanläggningar eller naturdammar eller så planteras de ut i naturen. I naturen kan också utplanteras rom eller så kan fiskarna ännu under romstadiet flyttas bort från kläckningsanläggningen. Om rom från stamfiskar som härstammar från havsområdet kläcks i en kläckningsanläggning och de kläckta ynglen skall förflyttas till inlandet, skall kläckningsanläggningen använda grundvatten eller vatten från inlandet och släppa ut vattnen i havsområdet, kustområdet eller fiskarnas vandringsområde. Om så inte sker, skall kläckningsanläggningens vatten behandlas på ett sätt som Evira godkänt. Under kläckningen färdigställs resultaten av proverna som sänts till Evira och om de är negativa får de kläckta ynglen (eller rommen) förflyttas till insjöområdet. (JSMf 470/2008 17 4 och 5 mom. och 22 ). En yngelanläggning i inlandet är vanligen en anläggning som består av en kläckningsanläggning, en yngelhall och ett område med öppna utomhusbassänger. Denna produktionsinriktning kräver mer utrymme och byggnader och ofta också invecklade vattensystem. Anläggningen producerar rom och yngel för andra anläggningar, för utplantering eller för metesdammar. Vid tal om inspektions- och provtagningsfrekvenser definieras yngelanläggningen som en anläggning, som säljer eller överlåter levande fiskar vidare, men som inte har några egna stamfiskar. En yngelanläggning i havsområdet är vanligen en s.k. mellanodlingsanläggning, där små yngel från inlandet föds upp till större yngel för matfiskproduktion i havsområdet. Vid tal om inspektions och provtagningsfrekvenser definieras yngelanläggningen som en anläggning, som säljer eller överlåter levande fiskar vidare, men som inte har några egna stamfiskar. En matfiskanläggning i inlandet kan bestå av hallar och plast/glasfiber/betongbassänger, dammar eller nätkassar i en sjö eller en älv. Den vanligaste typen av matfiskanläggning vid odling av regnbåge i inlandet torde vara en damm med avdelningar åtskilda från varandra med mellanväggar av nät. Det kan också finnas flera intill varandra liggande eller efter varandra följande dammar. En matfiskanläggning i havsområdet är vanligen en klunga nätkassar i öppet vatten. Kassarna kan flyttas från en plats till en annan till exempel med årstiden. Kassar kan också finnas på flera från varandra åtskilda platser, även om det rör sig om en enda anläggning. I sjukdomsfall är det då viktigt att fundera vad den epidemiologiska enheten är. Kassarna med fisk bogseras vanligen till stranden intill rensningsanläggningen och fisken förflyttas direkt från kassen till rensning. Vid matfiskodling används också s.k. vinterförvar. Vinterförvaret är ofta en plats i en skyddad vik, där fiskarna tillbringar vintern eventuellt under isen. Då isarna smälter förflyttas fiskarna till sommarodlingsplatser, ofta längst ut till havs, där de föds upp fram till nästa vinter/rensning. Från en matfiskanläggning förflyttas inte fisk vidare för fortsatt odling eller utplantering, utan all fisk som lämnar anläggningen går till slakt. Om anläggningen endast är en matfiskanläggning, finns där inte heller stamfisk eller rom utan anläggningen köper sina yngel från någon yngel-/stamfiskanläggning.

Föredragen av Tiina Korkea-aho Sida/sidor 4 / 29 Naturdammarna är vanligen uppdämda dammar i övre loppet till vattendrag, som ofta, men inte alltid, är försedda med tömningsutrustning för uppsamling av fisk och tömning av dammarna. Fisken kan fångas också med notdragning. I naturdammar matas fisken inte, utan fisken äter plankton och bottendjur som naturligt förekommer i dammen. I dammarna odlas sik, harr, gös eller gädda (ibland även andra arter). De små ynglen utplanteras i dammarna genast efter kläckningen och de hålls vanligen i dammarna endast över sommaren. Fisk som uppfötts i naturdammar planteras vanligen ut i naturen. Om avkomma till fisk som fångats i havet uppföds i naturdammar, skall stamfiskarna undersökas och kläckningen ske i enlighet med jord- och skogsbruksministeriets förordning 470/2008 (17 4 och 5 mom. och 22 ). Metesdammar är ofta programtjänster som turismföretag bjuder på. Fiskar som fötts upp till en viss storlek i fiskodlingsanläggningar flyttas till metesdammar för att bli fiskade. Ofta rensas fisken och röks på ort och ställe. Från metesdammar får inte fisk flyttas vidare levande. I metesdammar hålls så gott som endast regnbåge. Metesdammar behöver inte inspekteras, om inte sjukdomsmisstankar hänför sig till dem. En kräftanläggning, liksom även en fiskanläggning, kan vara antingen en yngelanläggning, från vilken kräftyngel säljs för utplantering och/eller matkräftanläggningar eller en matkräftanläggning, från vilken kräftor säljs antingen för kokning (levande) eller kokade. En kräftanläggning består ofta av uppdämda dammar, som kan tömmas på vatten eller i vilka kräftorna alternativt fångas med mjärdar. Dammarna kan också vara dammar av plast eller annat liknande, särskilt vid yngelodling. I en kräftanläggning kan också ingå en kläckningsanläggning. I Finland odlas två kräftarter: den ursprungliga arten flodkräftan och den från Nordamerika importerade signalkräftan. Signalkräftan växer snabbare än flodkräftan och blir också större. Den viktigaste sjukdomen som hotar odlingen av flodkräftor är kräftpesten som orsakas av algsvampen Aphanomyces astaci. Signalkräftan motstår kräftpest bättre än flodkräftan. Musslor odlas inte i Finland för att användas som mat. På Åland finns enstaka musselodlingar, där musslor hålls i vattenreningssyfte. Musselanläggningar behöver än så länge inte inspekteras, men de skall vara införda i vattenbruksregistret 3. Sjukdomar som skall övervakas Förekomsten av sjukdomar som skall bekämpas hos vattenbruksdjur i Finland kartläggs med riksomfattande undersökningar som utförs med statens medel. För inspektion och provtagning ansvarar i regel en tjänsteveterinär. Med inspektion och provtagning utövas tillsyn över anläggningarnas verksamhet och förekomsten av sådana sjukdomar bland vattenbruksdjur som klassificerats som sjukdomar som skall bekämpas. Över fisk- och kräftanläggningarna utövas tillsyn utgående från riskerna. Utöver den riskbaserade tillsynen genomförs i Finland ett program för utrotning av VHS på Åland och ett program för utrotning av BKD på fastlandet i de delar av vattendragen Kymmene älvs vattendrag med undantag av Vesijärvis avrinningsområde samt de delar av Juustilanjoki, Hounijoki, Tervajoki, Vilajoki, Urpalanjoki, Vaalimaanjoki, Virojoki, Vehkajoki, Summajoki, Vuoksi, Jänisjoki, Kiteenjoki-Tohmajoki, Hiitolanjoki, Tana älv, Näätämöjoki, Uutuanjoki, Paatsjoki och Tuulomajoki som ligger inom Finlands gränser. I tabell 1 har de fisk-, kräft- och blötdjurssjukdomar som skall bekämpas i Finland räknats upp. Av dessa uppföljs sjukdomarna VHS, IHN, IPN och BKD med hjälp av regelbundna provtagningar. De övriga sjukdomarna undersöks endast utgående från en misstanke.

Föredragen av Tiina Korkea-aho Sida/sidor 5 / 29 Tabell 1. Sjukdomar som skall bekämpas hos vattendjur och arter som är mottagliga för dem i Finland och läget i Finland i fråga om sjukdomen i fråga. Vattendjurssjukdomar som skall bekämpas i Finland EHN Epizootisk hematopoietisk nekros VHS Viral hemorrhagisk septikemi Mottagliga arter regnbåge, abborre strömming, sik, gädda, torsk, regnbåge, lake, öring, skarpsill, harr regnbåge, lax Läget i fråga om sjukdomen i Finland Finland fritt Finland fritt med undantag för Åland. På Åland ett utrotningsprogram. Finland fritt IHN Infektiös hematopoietisk nekros ISA Infektiös laxanemi regnbåge, lax, öring Finland fritt KHV Koiherpesvirus karp, koikarp I Finland har aldrig konstaterats KHV, men Finland är inte officiellt fritt. IPN Infektiös pankreasnekros, infektion med IPN-virus i genogrupp 5 alla laxfiskar* (Salmonidae) Finska fastlandet fritt. BKD Renibakterios alla laxfiskar* (Salmonidae) I en del av finska fastlandet ett utrotningsprogram. På annat håll i inlandet och i fiskarnas vandringsområde ett frivilligt program. SVC Vårviremi hos karp karp, ruda, mört, id, sutare Finland fritt. Gyrodactylus salaris-infektion Piscirickettsia salmonisinfektion OMV Viruset Oncorhynchus masou PD pancreas disease SD sleeping disease WSD Vitpricksjuka hos kräftdjur Marteilios hos blötdjur (Marteilia refringens) Bonamios hos blötdjur (Bonamia osterae) * lax, öring, röding, harr, nors, sik, siklöja alla laxfiskar* (Salmonidae) och arter, som hålls på samma ställe som laxfiskar av släktet Salmonidae lax, regnbåge laxfiskar alla i Finland förekommande kräftor (Decapoda) blåmussla inga mottagliga arter i Finland Vattendragen Tana älv och Näätämöjoki fria. Vattendragen Paatsjoki, Tuulomajoki och Uutuanjoki buffertzon. Sjukdomen inte listad i EU, har inte konstaterats i Finland Sjukdomen inte listad i EU, har inte konstaterats i Finland I Finland har aldrig konstaterats WSD, men Finland är inte officiellt fritt. I Finland har aldrig konstaterats marteilios, men Finland är inte officiellt fritt.

Föredragen av Tiina Korkea-aho Sida/sidor 6 / 29 4. Infektionsmekanismer Vattendjurens sjukdomar sprider sig vid direkt kontakt djuren emellan och via vatten, sekret (avföring, slem, ovarialvätska), fåglar som äter fisk, fiskeredskap och andra redskap, parasiter (hoppkräftor, löss, iglar) och/eller rom. Virus kan spridas flera kilometer med vattnet och så infektera anläggningar som ligger nedanför smittkällan. Flyttning av symptomfri fisk och rom är den sannolikaste orsaken till att sjukdomar sprider sig till nya områden. Infektion via kannibalism är också möjligt, åtminstone beträffande vitpricksjukan hos kräftdjur. En del av sjukdomarna, såsom BKD och IPN sprider sig från stamfisken till romkornen och då kan inte ens en desinficering av rommen hindra sjukdomsalstraren från att sprida sig. En del av sjukdomsalstrarna kan överleva i flera veckor utanför fisken till exempel i bassängernas bottenslam och en utrotning av sjukdomsalstrarna kräver då tömning och desinficering av bassängerna. Efter desinficeringen skall odlingsenheterna ännu hållas torra och/eller ligga i träda en viss tid. 5. Planeringen av tillsynen Evira sänder länsveterinärerna årliga anvisningar om inspektionerna och provtagningarna och länsveterinärerna sänder dem vidare till de övervakande veterinärerna. Det är viktigt att planen över inspektionerna och provtagningarna utarbetas i ett så tidigt stadium som möjligt så att man hinner inspektera anläggningarna och överenskomma om tidpunkten för inspektionen så att det överhuvudtaget finns fisk i anläggningen (sommarodlingar och vinterförvar) och så att provtagningen lätt lyckas. Inspektioner utförs i alla fisk- och kräftodlingsanläggningar som behöver ett hälsotillstånd naturdammsföretagen inbegripna. Behovet av ett hälsotillstånd kan kontrolleras på Eviras webbplats. Musselanläggningar behöver inte inspekteras Som underlag för inspektionerna i fiskodlingsanläggningarna används vattenbruksregistret som man kan be om hos ELY-centralen i området. Länsveterinärerna kan också skrivas den ut direkt från vattenbruksregistret. Det är att rekommendera att länsveterinären årligen ber om uppgifterna i vattenbruksregistret för hela sitt område och lämnar dem vidare till de övervakande veterinärerna. Om fel uppdagas i uppgifterna i vattenbruksregistret, vore det bra att veterinären informerar ELY-centralen i området om saken eller ser till att odlaren gör det. Det är också skäl att notera att även om anläggningen är tom på fisk ett år, så innebär det nödvändigtvis inte att anläggningen helt upphört med sin verksamhet. Årligen borde kontrolleras om anläggningen idkar verksamhet eller inte. Anläggningen kan också idka verksamhet i en ny ägares eller hyrestagares namn. Det är bra att göra en mapp, i vilken t.ex. vikarier lätt finner uppgifter om varje enskild anläggning, svaren på analyser och också eventuella spärrbestämmelser och andra viktiga uppgifter om anläggningarna, såsom registrerade införslar. Eftersom prover nödvändigtvis inte tas varje år, är det viktigt att också hålla sig med egen uppföljning av provtagningen. Före besök skall utredas för vilka anläggningar spärrbestämmelser gäller i fråga om sjukdomar som skall bekämpas. I förväg skall likaså utredas till vilka anläggningar rom och/eller fiskar införts från utlandet. Evira sänder alltid registreringsbesluten och införselvillkoren som gäller den inre marknaden till de kommunala veterinärerna för kännedom. 5.1. Tidpunkten för inspektion och provtagning Fiskar är växelvarma djur. Deras kroppstemperatur och därmed också ämnesomsättning och försvarsmekanismer följer vattnets temperatur. Fiskar har en viss optimal temperatur för t.ex. tillväxten, tillgodogörandet av näring och romkornens utveckling. Sjukdomarna bland fiskar är

Föredragen av Tiina Korkea-aho Sida/sidor 7 / 29 sålunda också bundna till vattnets temperatur. Så gott som alla virussjukdomar som skall bekämpas och bakteriesjukdomen BKD påträffas mest sannolikt då vattnet är svalt och därför skall veterinärernas inspektioner förläggas till den tid av året, då vattnet har en temperatur under +14 C. Intervallen mellan två inspektionsbesök skall alltid vara minst 4 mån. Också karpfiskanläggningarna, karpanläggningarna inberäknade inspekteras med tanke på SVC då vattnet är kallt. VHS- och BKD-fynd har vanligen påträffats i prover som tagits om våren och därför borde en så stor del av anläggningarna som möjligt kontrolleras om våren mellan april och början av juni. Många bakteriesjukdomar, såsom furunkulos bryter ofta ut under den varmaste tiden av sommaren och sommartid undersöks prover ofta också för att utreda orsaken till sjukdomen. Principen är att alla fiskar skall inspekteras och det lyckas bäst då fiskarna av en eller annan orsak samlats ihop på ett och samma ställe. I havsområdet är det lättast att utföra inspektionen på fiskarnas vinterförvaringsplats innan fiskarna förflyttas till sommarodlingsställena. I inspektionsprotokollet skall då antecknas att de övriga odlingsställena var tomma. En annan bra tidpunkt för inspektioner i matfiskanläggningar i havsområdet är i samband med slakten, då de slaktmogna fiskarna ofta bogseras till stranden intill slakteriet i väntan på slakt. Inspektionen i naturdammsföretag och kräftanläggningar, dvs. inspektionen av främst företagets verksamhet och bokföring kan utföras vid vilken tidpunkt som helst under året. Även om inspektionen i princip endast innebär inspektion av verksamheten och man inte ser några fiskar eller kräftor i dammarna, är det bra om veterinären allt enligt möjlighet besöker dammarna för att få en helhetsbild av anläggningen. Naturdammarna töms vanligen under senhösten och kräftdammarna i augusti och då är den bästa tidpunkten att se djuren. Provtagningen skall i första hand utföras i samband med inspektionsbesöket, men på en del av fiskodlingsanläggningarna är det t.ex. av odlingstekniska skäl inte möjligt att få alla prover på en gång. Man skall alltid försöka ta proverna av fiskar som är i dåligt skick. Då man överenskommer om besöket kan man be om att fiskar i svag kondition inte tas bort just före besöket. Proverna kan kompletteras med normala fiskar, om man inte får tillräckligt många prover av fiskar i dåligt skick. Proverna kan också kompletteras med prover tagna på slaktlinjen eller ur kassarna av fiskar som lockats fram med hjälp av foder, om man inte lyckas håva in fiskar utan foder. Ovarialvätskeproverna tas av stamfiskar i samband med mjölkningen. Fiskarnas mjölkningstidpunkt beror på fiskarten. Av de odlade laxfiskarterna leker sik, lax, röding och öring om hösten. Harr och regnbåge leker om våren, men regnbågen mjölkas numera mycket ofta redan under midvintern. Karpfiskarna (karpen inbegripen) och gäddan leker om våren. Prover tas av fiskar som befunnit sig i anläggningen i minst tre veckor. Som prov tas alltid i första hand fiskar som uppvisar symptom, om sådana påträffas. Mer om provtagningen i kapitel 8.

Föredragen av Tiina Korkea-aho Sida/sidor 8 / 29 6. Tillsynsbesöket 1. Genomgång och granskning av beskrivningen av egenkontrollen och förslag till förbättringar 2. Granskning av bokföringen 3. Okulär granskning av djuren och lokalerna 4. Obduktion och okulär granskning av fiskar i dåligt skick 5. Provtagning vid behov 6. Utvärdering av risknivån i anläggningen 7. Ifyllande av blanketter 6.1. Hälsotillståndet I regel skall alla företagare som odlar fiskar eller kräftor ha ansökt om ett hälsotillstånd för sin verksamhet från Evira eller på Åland från Ålands landskapsregering senast 1.2.2009 (Lagen om djursjukdomar 55/1980, ändring 408/2008). Om verksamhet inleds efter detta datum, skall tillståndet sökas innan verksamheten inleds. I anläggningen som skall inspekteras skall finnas en sådan beskrivning av egenkontrollen, som krävs vid ansökan och som omfattar åtminstone de huvudsakliga uppgifterna. Något hälsotillstånd med tillhörande beskrivning av egenkontrollen krävs ändå inte: I) om vattendjur odlas för att användas som människoföda endast för eget bruk eller endast i småskalig utsträckning antingen för försäljning direkt till slutkonsumenten eller för försäljning i lokal detaljhandel, där köparen är slutkonsument. Odling av matfisk kan anses småskalig om foderförbrukningen understiger 2000 kg om året i form av torrfoder eller motsvarande mängd annat foder, eller ökningen av fiskbeståndet understiger 2000 kg om året (jämför med miljötillståndet). Odling av matkräftor anses småskalig, om man årligen producerar färre än 2000 kräftor. En företagare som idkar småskalig odling av vattendjur för att användas som människoföda skall också sälja djuren till slutkonsumenten antingen direkt eller via högst en mellanhand. Om bägge dessa krav uppfylls, behöver företagaren inte ansöka om något tillstånd. II) av den som odlar vattendjur för prydnadsändamål i sådana bassänger eller akvarier, där vattnet aldrig kommer i direkt kontakt med naturliga vattendrag. III) för odling av fisk eller kräftdjur i dammar endast för sportfiskeändamål (= metesdammar) under förutsättning att fiskarna eller kräftorna inte senare används för vidareodling eller utplanteringar. IV) för odling av musslor i vattenreningssyfte. V) om fiskarna eller kräftorna inte i någon form säljs eller förmedlas vidare och inte heller utplanteras i naturen (vissa forskningsanläggningar, akvarier för allmänheten). 6.2 Beskrivningen av egenkontrollen En beskrivning av egenkontrollen i anläggningen är en förutsättning för hälsotillståndet. I egenkontrollen skall beskrivas hur man i verksamheten beaktar skyldigheten att förhindra att

Föredragen av Tiina Korkea-aho Sida/sidor 9 / 29 djursjukdomar sprider sig. Syftet med egenkontrollen är att förhindra att sjukdomar sprider sig till anläggningen, inom anläggningen och vidare från anläggningen. De är särskilt viktigt att fundera hur man i anläggningens enheter/odlingsställen snabbt kan lägga märke till onormal dödlighet. För att man skall kunna lägga märke till onormal dödlighet skall man av bokföringen över dödligheten någotsånär kunna dra slutsatser om dödlighetens normalnivå under en viss årstid. Onormal dödlighet skall man åter alltid försöka förklara antingen med faktorer som beror på miljön eller genom att sända in prover för analys. I samband med inspektionen skall veterinären läsa beskrivningen av egenkontrollen i anläggningen och kontrollera att anläggningen agerar enligt den. Den övervakande veterinären har som uppgift att försöka förbättra egenkontrollen tillsammans med företagaren. Man borde finna de stadier i verksamheten, som är förknippade med en risk att en djursjukdom sprider sig (bl.a. förflyttningar, transporter, rensningsanläggningar) och så från fall till fall försöka fundera ut hur denna risk kunde reduceras. 6.3. Bokföringen Bokföringen i anläggningen är nära förknippad med egenkontrollen. Följande lista uppfyller kraven på bokföring i lagstiftningen som getts med stöd av såväl lagen om djursjukdomar (55/1980), lagen om ett system för identifiering av djur (238/2010), lagen om medicinsk behandling av djur (617/1997), djurskyddslagen (247/1996) som livsmedelslagen (23/2006). Av bokföringen i varje anläggning skall åtminstone följande uppgifter framgå: Förteckning över djuren 1. Från vem och varifrån har fiskar införts och till vem och vart har fiskar utförts (exakt) 2. Partiets storlek (antal (och medelvikt), rom i liter) 3. Utförselns/införselns tidpunkt och transportsätt 4. Vilka fiskar som finns i anläggningen skall tydligt framgå av bokföringen 5. Fodrets kvalitet och ursprung 6. Alla tagna prover (orsak och resultatet av analysen) Bokföring över dödligheten. Av företagarens bokföring skall vara möjligt att lägga märke till en eventuellt ökad dödlighet i anläggningen/avdelningen/bassängen/kassen. Man skall också försöka förklara dödligheten (miljöfaktorer, analysresultat). Skötseln av fiskarna (sorteringar, förflyttningar, städningar av bassänger etc.) Behandling av fiskarna med läkemedel (vaccineringar och badningar inbegripna) Av läkemedelsbokföringen skall följande uppgifter framgå 1) Djurets eller djurgruppens identifieringsuppgifter 2) Läkemedelsbehandlingens datum 3) Läkemedlets namn 4) Läkemedlets mängd 5) Karenstid som fastställts för läkemedlet; och 6) Namnet på den som sålt läkemedlet 7) Vattnets temperatur under läkemedelsbehandlingen för fastställande av läkemedlets karenstid Modellblanketter för bokföringen finns på Eviras webbplats.

Föredragen av Tiina Korkea-aho Sida/sidor 10 / 29 Uppgifternas förvaringstider varierar. Som längst skall uppgifterna vara tillgängliga i 5 år från den senaste anteckningen. 6.4. Vilda fiskar och rom I samband med inspektionen utreds om rom eller mjölke av vild fisk från vattendrag i inlandet eller havsområdet införts till anläggningen. Om rom eller mjölke tagits av vilda fiskar, skall i bokföringen finnas analysresultat över att de vilda stamfiskarna på korrekt sätt undersökts i Evira med tanke på BKD och virussjukdomar. Mer detaljerad information om detta i Eviras anvisning till dem som förflyttar och planterar ut fiskar. Anvisningen finns på Eviras webbplats. 6.5. Förflyttningsrestriktioner Med förflyttningsrestriktioner förhindras att vissa fisk- och kräftsjukdomar som redan förekommer i Finland sprider sig till sådana områden, där de inte förekommer och till vilka de inte har möjlighet att sprida sig med vilda fiskar eller kräftor. I samband med inspektionsbesöket skall man påminna anläggningen om dessa förflyttningsrestriktioner och kontrollera att sådana förflyttningar inte gjorts. Mer detaljerad information om detta i Eviras anvisning till dem som förflyttar och planterar ut fiskar. Anvisningen finns på Eviras webbplats. 6.6. Införsel från utlandet Om rom, fiskar eller kräftor införts till en anläggning från utlandet, är det skäl att senast i detta stadium kontrollera hälsointygen som åtföljt partiet och också själva djuren. Om införsel och utförsel finns anvisningar på Eviras webbplats: www.evira.fi > Djur > Införsel och utförsel 6.7. Riskvärdering Tillsynen över fisk- och kräftanläggningar bygger på riskerna med undantag för VHSprogrammet på Åland och BKD-programmet i BKD-kontrollområdet i inlandet. Den övervakande veterinären skall under varje inspektion utvärdera risken i varje enskild anläggning att en sjukdom som skall bekämpas sprider sig till anläggningen eller att en sådan sjukdom sprider sig från anläggningen, om sjukdomen spritt sig till anläggningen. Vid riskvärdering kan man ta tabellerna nedan som hjälp. Kommissionens beslut om riktlinjer för riskbaserad övervakning (2008/896/EG) finns på webbplatsen http://eur-lex.europa.eu

Föredragen av Tiina Korkea-aho Sida/sidor 11 / 29 Tabell 2. Utvärdering av djursjukdomsrisken i en anläggning. Med hjälp av denna tabell utvärderas risken att fisksjukdomar a) sprider sig till anläggningen och b) sprider sig vidare från anläggningen. Resultatet av dessa två utvärderingar (a&b) kombineras med hjälp av tabell 3. Risken att sjukdomar sprider sig a. till anläggningen b. från anläggningen med vattnet 1) Risken att sjukdomar sprider sig a. till anläggningen b. från anläggningen med fisk/kräftförflyttningar 2) Kombinerad risk (resultatet av analys a och b kombineras med hjälp av tabell 3). 1) 2) hög + hög hög hög + låg medelhög låg + hög medelhög låg + låg låg vilda och odlade fiskar i ovan- och underliggande vattendrag, fiskstamtätheten i naturliga vattendrag, anläggningstätheten i området i fråga, närheten till en rensningsanläggning i havsområdet, vattenförbindelsen till en annan stats område (övre loppet av Vuoksi och Kymmene älv) etc. införs/utförs fiskar från/till andra anläggningar, tas rom från vild fisk emot i anläggningen, har fiskar införts från utlandet, utförs fisk/rom för utplanteringar etc. Tabell 3. Risknivån i anläggningen i fråga om djursjukdomar a = hög medelhög hög hög a = medelhög låg medelhög hög a = låg låg låg medelhög b = låg b = medelhög b = hög Vid riskvärdering skall man också fundera på risken att sjukdomar sprider sig med personalen, transportmedel, redskap, foder och rovdjur eller fåglar, egenkontrollens nivå/omfattning och personalens kompetensnivå och till sin hälsosituation svagare anläggningars eller områdens läge i förhållande till anläggningen. Risken höjs också av bristfälliga inspektioner och provtagningar under tidigare år. 6.8. Inspektion av djuren Under varje besök skall alla fiskar och/eller kräftor i anläggningen inspekteras okulärt och uppmärksamhet fästas vid sådana fiskar eller kräftor, som beter sig avvikande. Vid inspektion av anläggningar som ligger utspridda i havet, men hör till samma funktionella enhet, är planeringen a och o. Om fiskarna till exempel under en viss tid av året befinner sig på en plats eller ligger vid stranden till en rensningsanläggning i väntan på slakt, kan fiskarna väl inspekteras där. Vid inspektion av djuren i naturdammar och kräftdammar lönar det sig att ta en funderare. Av praktiska skäl kan kontrollen i naturdammar och kräftdammar också göras så, att man kontrollerar verksamheten utan att se själva djuren. Allt enligt möjlighet borde man ändå försöka besöka dammarna vid den tidpunkt då de töms, varvid man också kan kontrollera djurens skick. Det är skäl att komma överens om inspektionstidpunkten med ägaren i god tid före besöket.

Föredragen av Tiina Korkea-aho Sida/sidor 12 / 29 Kassar i havet, insjöar eller älvar är vanligen mycket djupa och man kan nödvändigtvis inte se fiskarna. Genom att kasta mat till fiskarna får man dem upp till ytan. Man kan också överenskomma om att inspektionen sker vid en sådan tidpunkt, då bottnen av kassen lyfts upp till ytan för utredning av fiskarnas skick eller åtgärder. I stora dammar är det likaså svårt att få syn på fiskarna, men man kan locka fram dem genom att kasta mat till dem. För provtagning lämpar sig matkastning dåligt, se provtagning i punkt 8. Yngelhallar är lättast med tanke på inspektioner. Fiskarna är hela tiden synliga och de kan fångas med håv. Försök iaktta fiskarna innan de lagt märke till dig. Fäst uppmärksamhet vid fiskarnas flyktreaktion. Normalt är fiskarna relativt jämnt spridda i odlingsbassängen och simmar ivrigt omkring visande stark matlust när de fått mat. Kolla reaktionen då fiskarna märkt att du närmar dig. Panikartad rusning och nervositet liksom också apatisk orörlighet är tecken på att någonting är på tok. Fiskar i svag kondition hamnar ofta i kanterna av bassängen eller kassen eller i närheten av avtappningssilen, de är mörkare till färgen och många sjuka fiskar har utstående ögon. Polariserade glasögon är till hjälp då iakttagelser görs. Fiskproverna tas i enlighet med VHS-programmet på Åland, BKD-programmet i BKDkontrollområdet i inlandet och det riskbaserade tillsynsprogrammet. Av anläggningar som är med i det frivilliga BKD-programmet tas också BKD-prover så som programmet förutsätter. Evira instruerar årligen regionförvaltningsverken och regionförvaltningsverken åter de kommunala veterinärerna om provtagningen varje enskilt år. Alltid då man har skäl att misstänka förekomst av en djursjukdom som skall bekämpas sänds ändå prover till Evira. Om prover enligt anvisningarna inte behöver tas under besöket i fråga, borde man ändå under varje besök plocka några sjuka/svaga fiskar ur bassängerna/kassarna och granska dem okulärt. Granska fisken utanpå (hud, gälar, ögon, fenrötter) och öppna bukhålan. Om du upptäcker symptom som tyder på sjukdomar som skall bekämpas (bl.a. punktblödningar, svullen och grå njure), skall du sända fiskar som prov till Evira. Under tjänstetid är det också möjligt att ringa upp Eviras fisksjukdomsexperter och be om deras åsikt (se kontaktuppgifterna i punkt 12.). För naturdammars och kräftodlingars del behöver ingen okulär undersökning utföras utan separat orsak. Kräftor kan granskas från ytan utan att de behöver dödas. Se provtagning i punkt 8. Av kräftor och fiskar i naturdammar tas prover endast om man av en eller annan orsak misstänker förekomst av en sjukdom som skall bekämpas. För kräftornas del är den enda sjukdomen som skall bekämpas vitpricksjuka hos kräftdjur och sannolikheten för den är mycket liten i Finland. 6.9. Blanketter Under inspektionsbesöket skall man alltid fylla i rapporten över inspektion i en vattenbruksanläggning, som kan skrivas ut på Eviras webbplats. Prover skall alltid åtföljas av en ifylld provremiss, som också kan skrivas ut på Eviras webbplats. Veterinären skall i regel ta proverna själv. Om det ändå går så att personalen på anläggningen sänder in proverna, skall veterinären färdigt fylla i remissen och överenskomma med personalen om det, vilka fiskar som sänds in som prov. 6.10. Rensningsanläggning som beviljats hälsotillstånd

Föredragen av Tiina Korkea-aho Sida/sidor 13 / 29 Det lönar sig att kombinera inspektionen i en rensningsanläggning som beviljats hälsotillstånd med andra inspektioner som utförs i rensningsanläggningen (livsmedelstillsynen). Under inspektionen skall kontrolleras hur anläggningens beskrivning av egenkontrollen omsätts i praktiken beaktande särskilt förhindrandet av att djursjukdomar sprider sig. I förebyggandet av sjukdomar skall fästas uppmärksamhet vid förvaringen av fiskarna före rensningen och vid hanteringen av avblodnings- och avloppsvattnet och fiskavfallet. Man borde också försöka förbättra rensningsanläggningens egenkontroll i samarbete med företagaren. Under inspektioner som utförs i en rensningsanläggning i avsikt att förhindra att djursjukdomar sprider sig skall fyllas i en blankett som finns på Eviras webbplats. 7. Behandling av fiskarna med läkemedel Mot virussjukdomarna som drabbar fisk finna inga läkemedel. Bakteriesjukdomar behandlas med antimikrobiella läkemedel och då sådana används skall alltid sändas in prover till Evira för resistensbestämning. Vacciner används än så länge endast mot vibrios, furunculos och yersinos (Enteric Red Mouth, ERM) och fiskarna vaccineras vanligen innan de flyttas från inlandet till havsområdet. Fiskar behandlas också med läkemedel mot parasiter (Slice vet, formalin, kloramin, natriumperkarbonat, salt, Pyceze etc.). Vid odling av regnbåge för användning som matfisk används typiskt endast honfiskar. Honfiskarna blir könsmogna senare än hanfiskarna och kvaliteten på fiskarnas kött hålls då hög även om de är större till storleken. Hannarna måste slaktas tidigare än honorna och de hinner således inte växa till den eftersträvade portionsstorleken. Stim med enbart honor produceras så att nykläckta yngel av regnbåge matas med foder som innehåller testosteron. Honorna i stimmet omvandlas av testosteronet till fenotypiska hannar ( XX-hannar ). Dessa XX-hannar producerar mjölke, med vilken rom från normala honor befruktas. Resultatet av detta blir att all alstrad avkomma är honor. XX-hannarna saknar sädesledare och man kan således inte få ut mjölken utan att avliva fiskarna. Fiskar som behandlats med hormoner får inte användas som människoföda, utan de destrueras. Vid fiskodling används också anestetika (MS 222, benzocain, nejlikolja) bland annat vid vaccinering, sortering och mjölkning av fiskarna. Vid sortering försöker man placera lika stora yngel i samma bassäng och vid mjölkning kramas mogen rom och mjölke ut ur fiskens könskörtlar för befruktning och kläckning. Rommen mogningstidpunkt kan påverkas med hjälp av belysningen (rom för julmarknaden) eller med ändring av såväl belysningen som temperaturen (yngelproduktion av regnbåge). Hos vissa arter används även ovulationshormon (gös, stör) Läkemedelsbokföringen på en produktionsgård granskas då länsveterinären så befaller. 8. Provtagning 8.1. Allmänna provtagningsanvisningar Se även www.evira.fi > Djur > Djurhälsa och sjukdomar > Provtagning och insändning av prover.

Föredragen av Tiina Korkea-aho Sida/sidor 14 / 29 Personalen på fiskodlingen kan bes om hjälp vid provtagningen förutsatt att de först fått adekvat undervisning. Proverna skall tas så, att veterinären som utför inspektionen kan vara övertygad om det, vilka kassar proverna härstammar från. Identifieringsinformationen skall även finnas på remissen. Provtagningen skall ske renligt och med rätt teknik. Det är önskvärt att veterinären preparerar fram organproven från matfisk till provtagningsrör redan ute på fältet. Att skicka stora fiskar såsom matfisk eller stamfisk är ofta svårt i praktiken, dessutom blir det dyrt för odlaren att slösa sådan fisk på enbart provtagningsändamål. Små fiskar, under 20 cm, kan skickas hela till Evira. Sjuka fiskar skickas alltid hela. Virusprover tas i rör med ett medium, som beställs från Evira före provtagningen (se punkt 12 Kontaktuppgifter). Provtagningsrören hålls nedkylda i is vid provtagningen eller så försäkras på något annat sätt att de hålls nedkylda i 0 +5 C. Proverna tas så rent som möjligt och provtagningspincetter, skalpeller eller saxar skall alltid rengöras då de verkar nedsmutsade. Instrumenten steriliseras eller byts ut mellan olika provtagningspartier. Proverna får inte frysas ned, utan skickas till Evira som kalltransport i styroxlåda med is eller kylklampar. Kontrollera att proverna inte kontamineras (korkarna ordentligt tillslutna) och att remissen inte blöts ned (sätts i tillsluten plastpåse). Provremissen fylls i omsorgsfullt och undertecknas.

Föredragen av Tiina Korkea-aho Sida/sidor 15 / 29 Bild 1 och 2. Anatomin hos laxfiskar: normal obduktion, på den övre bilden fisk på höger sida, på den nedre bilden fisk på vänster sida. Då endast organprover tas utförs vanligen inte någon sådan obduktion. Bilden visar organens inbördes placering. Många anläggningar har antingen själva eller på något annat sätt tillgång till en ismaskin. Fiskodlaren kan se till att is skaffas, även om han i sin normala verksamhet inte behöver sådan, om man bara kommer ihåg att överenskomma om det i förväg. Is behövs såväl vid provtagning i anläggningen som vid insändning av tagna organprover eller hela fiskar som prov.

Föredragen av Tiina Korkea-aho Sida/sidor 16 / 29 Vanliga, vita kylväskor (styrox) som kan köpas i de flesta mataffärer samt styroxlådor som används för att skicka matfisk från odlingen duger bra för insändning av prover. Fiskar avsedda som prov skall avblodas på ett sätt som avviker från det normala; de får inte sättas tillbaka i vattnet efter att de blivit stuckna. Annars kan bakterier som finns i vattnet dras in i fiskens blodcirkulation som en följd av att hjärtat fortfarande pumpar. Då kan organen kontamineras så, att vidare undersökningar försvåras. Man kan orientera sig i organens inbördes placering med hjälp av bild 1 och 2. 8.2. Virusprover som tas med tanke på VHS, IHN, IPN och SVC Som virusprover tas i första hand fiskar i dåligt skick och med avvikande beteende, men proverna kan kompletteras med fiskar med normalt utseende och beteende, om man inte finner tillräckligt många i dåligt skick. Som art för ett VHS, IHN, IPN-prov väljs i första hand regnbåge, men om regnbåge inte finns i anläggningen, tas provet av andra arter i anläggningen som är mottagliga för VHS, IHN och IPN. Om det finns många olika arter i anläggningen vore det bra att utarbeta en plan tillsammans med fisksjukdomsforskarna på Evira över det, vilka arter som undersöks olika år (se punkt 11 Kontaktuppgifter). Som SVC-prov tas mörtfiskar (karp). I havsområdet finns en hel del företag som har flera odlingsplatser. Vid planering av provtagningen i sådana anläggningar lönar det sig också att kontakta fisksjukdomsforskarna på Evira. Som virusprover tas en bit av hjärnan, mjälten och främre njuren. I stället för hjärnan kan man ta en bit av hjärtat. Storleken på provbiten från vart och ett av organen skall vara ca ett risgryn. Proverna kan sammanslås så, att alla organ från tio fiskar sätts i samma provtagningsrör (provtagning kan ske med samma provtagningsinstrument). Fiskar under 20 cm kan skickas in hela till Evira. Hjärnan Hjärnan ligger dorsokaudalt om ögat (se bild 3 och 4). Hjärnprovet tas först, åtminstone i sådana fall då fisken kommer att vidareanvändas som livsmedel. Så undviks att kroppshålan besudlas då man flyttar på fisken på provtagningsbordet. Det enklaste sättet att preparera fram hjärnan är oftast att skära/snitta upp skallens övre del så att hjärnan kommer fram. En bit hjärnvävnad motsvarande storleken på ett risgryn tas ut med hjälp av en spatel, pincett eller sax. Kniven som används för att öppna skallen med blir snabbt slö, så en brynsten är bra att ha tillhanda. Skallen på små fiskar öppnas enklast med en skalpell. Hjärtat Då man önskar behålla fisken hel för försäljning kan hjärtat tas som prov i stället för hjärnan. Även från hjärtat tas ut en bit som motsvarar storleken på ett risgryn.

Föredragen av Tiina Korkea-aho Sida/sidor 17 / 29 Bild 3 och 4. Två sätt att öppna skallen på laxfiskar för att preparera fram hjärnan. Sättet till höger anses ofta som det mest behändiga, särskilt när man öppnar små fiskar. Mjälten och njurarna Stora fiskar kan öppnas vid mittlinjen som vid rensning. Skilda instrument/redskap (sax, kniv/skalpell) skall användas vid öppning och provtagning. Instrumenten som används vid öppnandet behöver inte desinficeras mellan varje fisk. Bukhålan öppnas utan att organen vidrörs och provet tas ut så att mjälten greppas med en pincett och en risgrynsstor bit skärs ut med hjälp av en sax eller kniv/skalpell. Provbiten sätts direkt i provröret. Efter det dras paketet bestående av inre organen tillsammans med simblåsan ut så att man undviker att vidröra njuren. Med hjälp av en pincett och skalpell tar man sedan ut en bit av den främre njuren (den breda delen av njuren belägen mest kranialt, eller så nära detta som möjligt). Ovarialvätskan Ovarialvätska tas som virusprov endast i sådana fall, då man inte kan ta organprov. I odlingar med stamfisk skall man i god tid fråga om odlingen planerar att ta bort gammal stamfisk. För provtagning av ovarialvätskan behövs åtminstone två personer, den ena tar hand om själva provtagningen och den andra kramar (mjölkar) fisken. Provet tas innan själva kramningen efter att fisken sövts ner och torkats ren. Rengöringen sker med rent material, såsom cellstoff eller annat dylikt. Vanligtvis sprutar ovarialvätskan så, att provet kan fångas i flykten direkt in i provtagningsröret (se bild 5). Mängden ovarialvätska per fisk är liten, så i praktiken måste redan de första dropparna tas till vara. En annan metod är att krama rom ur fisken i ett rent kärl, såsom en engångsmugg, och dra upp vätskan från kärlet med en spruta. Mängden vätska som behövs per fisk är ca 2 ml.

Föredragen av Tiina Korkea-aho Sida/sidor 18 / 29 Bild 5. Provtagning av ovarialvätskan direkt i ett provrör. Efter att personen som kramar fisken torkat av den tar provtagaren och torkar av själva tratten som kommer ut ur kroppshålan med en ren engångshandduk. Provtagaren håller provröret vid mynningen till tratten och den andra personen kramar fisken på normalt sätt. Om romkorn följer med ovarialvätskan in i provröret, lämnas de kvar i röret. I ett prov sammanslås ovarialvätska från fem fiskar för virusundersökning. Observera att ovarialvätskan som tas som BKD-prov tas i tomma rör, ovarialvätskan som tas som virusrov i rör med ett medium. Praktiken har visat att ovarialvätskan lätt kontamineras, varvid särskilt BKD-diagnostiken försvåras. Provtagningen kräver således särskild noggrannhet. Det är också mycket viktigt att kylkedjan hålls kall hela vägen från provtagningen till laboratoriet. 8.3. Prover som tas med tanke på BKD Som BKD-prov tas i första hand fiskar i dåligt skick och med avvikande beteende, men proverna kan kompletteras med fiskar med normalt utseende och beteende, om man inte finner tillräckligt många i dåligt skick. Om det finns stamfiskar i anläggningen, tas organ eller ovarialvätska från stamfiskar som skall tas bort som prov. Om det inte finns stamfiskar i anläggningen, tas prov av den mottagligaste arten i mottaglighetsordning: röding, lax, regnbåge, öring, harr, sik och siklöja. Om det finns många olika arter i anläggningen vore det bra att utarbeta en plan tillsammans med fisksjukdomsforskarna på Evira över det, vilka arter som undersöks olika år (se punkt 11 Kontaktuppgifter). Om makroskopiska härdar observeras i njuren, tas de i första hand som prov. Från symptomfria fiskar tas en bit bakre njure motsvarande storleken på en ärt eller ovarialvätska från stamfiskar (se anvisning i punkt 8.2.1). Om det finns stamfiskar som ska tas bort efter kramning, tas organprover av dessa. Organprover är att föredra framom ovarialvätskeprover

Föredragen av Tiina Korkea-aho Sida/sidor 19 / 29 eftersom de utgör ett mer pålitligt material. Provet tas lättast med en pincett och skalpell eller sax (bild 6 och 7). Obs! Vid provtagning med tanke på såväl BKD- som virusundersökning tas njurbitarna i skilda provtagningsrör. Då prov tas med tanke på BKD-undersökning kan prover från endast fem fiskar sammanslås (skiljer sig alltså från virusprovtagningen där prover från tio fiskar kan sammanslås). Bild 6 och 7. Provtagning av njuren med tanke på BKD-undersökning då makroskopiska förändringar inte konstateras. Provet tas från kaudala delen av njuren. Först dras de inre organen tillsammans med simblåsan ut ur bukhålan (övre bilden), efter detta tas en sockerbitsstor del av bakre njuren ut med hjälp av t ex ett rent skalpellblad (nedre bilden) och sätts i provtagningsröret. För virusundersökning tas en bit av den kraniala delen av njuren 8.4. Prover som tas med tanke på parasiten Gyrodactylus salaris Det är vanligen Evira som tar hand om provtagningen med tanke på parasiten Gyrodactylus salaris. Ibland kan det ändå hända att den övervakande veterinären ombes ta prover med tanke på laxparasiten till exempel för undersökningar före export. Om lax eller regnbåge odlas i fiskodlingsanläggningen, klipps i samband med virus- eller BKD-provtagning bröst- och ryggfenorna av avlivade fiskar varefter de placeras i etanol. Prover kan tas också av andra laxfiskarter. Efter lax och regnbåge i mottaglighetsordningen i fråga om parasiten G. salaris kommer röding, harr och sik. På huden/fenorna till öring trivs G. salaris just inte. Mängden etanol skall vara så stor att fenorna till volymen utgör högst 10 % av hela volymen. Etanolen som används för konservering skall till sin styrka vara minst 70 %. Fenorna tas som prov innan

Föredragen av Tiina Korkea-aho Sida/sidor 20 / 29 man börjar preparera fiskarna för tagning av virus- eller BKD-prover, eftersom parasiterna kan släppa taget om fiskhuden redan inom några minuter efter att fisken lyfts upp ur vattnet. Fenorna klipps bort nära roten (Bild 8 och 9). Bild 8 och 9. Klippning av bröst- och ryggfenor i etanol för undersökning med tanke på Gyrodactylus salaris. Då fenorna har lagts i etanol är det inte så bråttom med att skicka provet vidare. Tidigare togs prover med tanke på G. salaris allmänt i formalin. Formalin är ändå inte längre att rekommendera i annat fall än om etanol saknas, eftersom artbestämningen av parasiterna Gyrodactylus med molekylbiologiska metoder då inte är möjlig och man i stället måste anlita morfologisk artbestämning som är arbetsdrygare och mindre informativ. 9. Insändning av kräftor som prov Alla kräftor undersöks vid Eviras verksamhetsställe i Kuopio. Om onormal och oförklarlig dödlighet bland kräftorna konstateras under inspektionen eller om man annars har skäl att misstänka förekomst av en kräftsjukdom som skall bekämpas, sänds kräftor (10-30 st.) som uppvisar symptom levande i en papplåda till Evira i Kuopio. Innan prover tas är det bra att diskutera om proverna med fisk- och kräftsjukdomsveterinären i Kuopio (Se kontaktuppgifterna i punkt 13). I papplådan skall läggas fuktiga tidningar, trädgrenar eller annat dylikt så att den hålls fuktig under transporten. För kräftornas del skall beaktas att den enda sjukdomen som definierats som en sjukdom som skall bekämpas i vår lagstiftning är vitpricksjukan hos kräftdjur och staten bekostar således undersökningskostnaderna endast för denna sjukdoms del. De största sjukdomarna som medför dödlighet bland finska kräftor är kräftpest och miljöfaktorer. Fråga ägaren till kräftorna om han betalar undersökningarna för andra sjukdomars del än vitpricksjuka hos kräftdjur.