Faktaunderlag Biskopskällaren och Andreas Sunesson

Faktaunderlag Biskopskällaren och Andreas Sunesson Förstudie projekt Biskopskällaren Sofia Winge 2012-12-31

Innehållsförteckning Förord... 4 Biskopskällaren... 5 Harald Olssons Biskopskällaren på Ivö- en ombyggd kastal... 5 Kristianstadbladet 24/1 1976 och 27/7 1981... 9 Anders Ödmans Skånska borgar... 9 Bibliografi Andreas Sunesson... 10 Karl-Erik Rignells Ivö... 10 Kristianstad Läns Tidnings julnummer från 1947... 12 Rydén och Lovéns Domkyrkan i Lund... 13 Nyaste Kristanstadbladet 1957... 15 Larsson och Ulvros Domkyrkan i Lund en vandring genom tid och rum... 15 Korståget mot Estland... 16 Dick Harrissons Om Gud vill det!... 16 Föremål kopplade till Sunesen... 17 Harald Olssons anteckningar från utgrävningarna... 17 Kristianstadsbladet 8 augusti 1938... 18 Ivö kyrka och kyrkogården... 18 Karl-Erik Rignells Ivö"... 18 Ursulas källa -Ursula och de 11000 jungfruarna... 20 Karl- Erik Rignells Ivö... 20 Informationsbladet Ivösjön sagoön i Ivösjön. från Kristianstads turistbyrå,... 20 Sägner och myter kring Sunesson... 21 Biskopens spetälska... 21 C G Brunius Skånes konsthistoria för medeltiden... 21 Sunesens böner gav danskarnas seger... 21 Egon Prahls Ärkebiskopens bönekällare på Ivön. Ystads Allehanda 5/9 1981.... 21 Vatten blir till vin... 22 Informationsbladet Ivösjön sagoön i Ivösjön från Kristianstads turistbyrå... 22 Guldpengar blir till fossiler... 22 Aftonbladet den 10 augusti 1938, via Cecilia von Heijne... 22 Brattenborg borgen som sjönk i sjön.... 22 2

Informationsbladet Ivösjön sagoön i Ivösjön från Kristianstads turistbyrå... 22 Bildmaterial... 24 Fig 1. 1800-tals framställning av Andreas Sunesen... 24 Fig. 2 Andreas Sunesens grav i Domkyrkan... 25 Fig 11. Profilbild ärkebiskop Andreas Sunesson... 26 Referenser... 27 Vidare referenser:... 27 3

Förord I detta faktaunderlag har jag samlat information från ett antal artiklar och publikationer som berör ruinen efter borgen Ifiöhus, idag kallad Biskopskällaren, och ärkebiskop Andreas Sunesson för vems skull borgen uppfördes. Det finns en inkonsekvens vad gäller ärkebiskopens namn i källorna, varvid ni även kommer att finna olika benämningar i detta faktaunderlag. I folkmun tycks Andreas Sunesson vara mest förekommande. Den danska benämningen Anders Sunesen kan enligt arkeologen Bertil Helgesson vara den korrekta. I dansk biografisk lexikon omnämnes Anders (inte Andreas) Sunesen, vilket kanske är det riktiga. I den latinska formen som ju också pryder hans skriftliga verk omnämnes han som Andreas (ev. Andreae) Sunonis eller Andreae Svnonis 1. Faktaunderlaget är avsett att kompletteras. Ett antal artiklar finns att tillgå separat i en pärm avsedd för projekt Biskopskällaren vid Skånes hembygdsförbund. Under rubriken Vidare referenser finns även hänvisning till vidare läsning. Förutom de bilder som presenteras i bilagorna finns ett utökat material vid Skånes hembygdsförbund 2. Sofia Winge Lund 31/12-2012 1 Mailkorrespondens Bertil Helgesson 2012-10-24 2 I en mapp på Skånes hembygdsförbunds server. 4

Biskopskällaren Harald Olssons Biskopskällaren på Ivö- en ombyggd kastal Av de historiska källorna framgår att det i Ivö socken, Villands härad i Skåne funnits en anläggning som gått under benämningen Ifiö hus, ett av murverk uppfört hus. 1598. Rester från detta hus uppges fortfarande vara synliga enligt Hermannus Chytraeus i hans verk Monumenta praecipua, quae in Scania, Hallandia & Blekingia inveniuntur ( ). En grundval efter befästningar och därtill tegel efter ett hus där ärkebiskopen Sunesson uppgives ha bott omtalas. I detta hus skola hava funnits altare jämte bönekapell. 1700-tal.I P. Muncks skrift från 1751-52 Dissertatio historico topographica de Willandia, uppgives att detta hus, i vilket ärkebiskopen bott, inte längre några rester återstå. Men han nämner en valvbågig källare (cvella arcutata) på platsen. 1767. Comissionslantmätaren Joh. Lor. Gillberg omtalar källaren, som en hwalfd kiällare, straxt vid sjön och en bondegård, Hofgården. Den välvda källaren håller man före här warit Biskopens Gård och säte. År 1850. C. G Brunius skriver en utförlig publicerad beskrivning av källaren, i Skånes konsthistoria för medeltiden. Här finns tre riktningar med källaren med plan, längdsektion och en perspektivskiss som återger portalen till källaren sedd mot öster. Brunius slår fast att källaren är en rest av det fasta hus på Ivö där Sunesson bott. Han skriver bland annat att sex valvavdelningar förekommer, vilka betäckas av kupolformiga korsvalv. Takvalven är slagna av upprättstående tegelsten. Vid den södra långsidan och östra gavelmuren finns två små ljusöppningar och en ingång vid den västra. Dessa omfattas av huggen gråsten. Årtalet MCCXXII syns över dörröppningen. Byggnaden har således blivit uppförd samma år som Sunesson av påven begärt nedlägga sitt ämbete. Utifrån sträckningen i väster mot öster, och likheten med en krypta, drar Brunius slutsatsen att källaren måste tjänat som bönrum. 1918 Ny uppmätning av källaren, arkitekten vid Riksantikvarieämbetet, S. Brandel. (plan, längdtvärsektion samt två detaljskisser). 1924 O Källström rapport med skisser till Riksantikvarieämbetet. Fotografiet i artikeln (se artikeln) visar ekonomibyggnaden på Hovgården, under vilken källaren var belägen. 5

1926 Otto Rydbeck m.fl. Arbete om undersökningen av Sunessons grav i Lunds domkyrka. Verket stimulerade iståndsättning av källaren. 1927 Desto mer aktualitet fick planerna då ekonomibyggnaden den 2:e juli träffades av blixten och brann ned till grunden. Källaren klarade sig intakt. Märkligt nog åsamkade brandkatastrofen inga som helst skador på den underliggande källaren. 1927 framlade kyrkoarkitekten Theodor Wåhlin i Lund ett förslag till provisoriskt skyddstak över källaren, och förslagen kompletterades med arbetsbeskrivning och ritningar avseende en slutgiltig iståndsättning av källaren, och uppförandet av ett kapell ovanpå. Planerna strandade dock då domkyrkorådet i Lund av Kungl.Maj:t fick avslag på en framställning att för ändamålet disponera medel. Men sedan källaren på initiativ av dåvarande riksantikvarien professor Sigurd Curman 1936 förvärvats Skånes hembygdsförbund genom en gåva från direktören dr Ernst Wehtje på 3000 kr och arbete från Förbundets dåvarande sekreterare Albert Eskeröd, gav Förbundets styrelse länsantikvarien N.A Blanck i Malmö i uppdrag att utarbeta lämpligt restaureringsförslag. Av kostnadsskäl sköts detta på framtiden. Provisoriskt skyddstak över källaren vilket provisorium ännu äger bestånd (1957). 1938 och 1948. Tack vare bistånd från Danmark (landsressagforer Morgens Mullertz, Köpenhamn), erhöll Förbundet en donation som möjliggjorde en arkeologisk och konsthistorisk undersökning av minnesmärket. 5 juli-5 augusti 1938, och 2-6/19-21 november 1948 av Harald Olsson och biträde av fil. Lic. G.Åberg och fil.lic. E. Cronlund. Frågeställningar man hade var: ifall det kunde fastslås att källaren verkligen ingick i ett större byggnadskomplex. Vid sydvästra hörnet av källaren, 1,5 meter söder om källarens södra mur, hade det blottats grundrester av en tegelmur med en tjocklek av 123 cm, som löpt utanför källaren. Muren gick i västlig riktning parallellt med källarens södra mur. (Anslutningen till källarens sydvästra hörn kom dock inte att bli tillräckligt redovisad, och inget försök gjordes att vid det nordvästra hörnet finna en motsvarighet till muren i söder). Ett värdefullt resultat som konstaterades utav utgrävningen var att valven i källaren är sekundära. I den östra väggen finns en, och i södra väggen två igenmurade fönstergluggar, vars omfattning består av omsorgsfullt huggna sandstenskvadrar med markerad kanthuggning. Iögonfallande symmetrisk inplacering i väggen. Vidare framkom i källarens inre en c:a 50 cm bred, 40 cm hög sittbänk av gråsten, med stenarna delvis inlagda i kalkbruk, som löper längst innerväggarna. Golvet består av stenhård kalkgrus, blandad 6

med murbruk och tegelskärvor. Fin, lerblandad, pinnmoartad sand. Värdefulla lösfynd som påträffades är ett mynt från Knut VI:s tid (1182-1202). 1948-års undersökning siktade på att få klarhet i byggnadsverkets sammanhang. Man öppnade upp ett schakt i källarens nordvästra hörn, för att hitta motsvarigheten till den grundmur man tidigare hittat vid sydvästra hörnet. En motsvarighet funnen. Källaren ligger sammanfattningsvis orienterad i ö-v riktning. Dess yttre längd är 9,32 m X 6,94 m. Källarens inre längd 807 cm X 576 cm. Murarna är uppförda av gråstenar i kalkbruk. Sandsten och ivökalktuffsten ingår i murverket. I källarens murverk ingår fem öppna gluggar, och spår efter tre igensatta gluggar (med sandstenar i yttre omfattningar). De stängda ljusöppningarna består av rektangulära vertikalställda springor (9-10 cm X 36 cm). De öppna ljusöppningarna (9,5X 53 cm). De vidgar sig inåt rummet, och har här en bredd på 65-66 cm. Vad gäller gluggen i norra sidan är den inte angiven exakt då den vid undersökningstillfället var igenmurad. Den skall enligt ägarens uppgift ha upptagits i sen tid i anslutning till källarens användning som potatiskällare. Omedelbart öster om portalen finns ett rektangulärt, delvis defekt podium av tegelstenar, medeltida typ och format. 28 cm högt, 180 cm, 131 cm brett. En trappa med 9 trappsteg, flata gråstenar, vilar på en äldre illa skadad trappa av tegel i medeltida format. Av undersökningarna framgår att källaren i sitt ursprungliga skick saknat valv, och utgjorts av ett byggnadsverk vars murar varit uppförda enbart av gråsten i kalkbruk och med små rektangulära fönstergluggar med sandstensomfattning. Byggnadsverkets kraftiga sockel med ett djup på över en meter tyder på att den har varit avsedd för tungt övre murverk, kanske i flera våningar. Kanske har den äldsta källaren utgjort nederdelen av en nedriven kastal (kärntorn i en befäst gårdsanläggning). Detta förmodade jävas intet på de smala fönstergluggarna. Vad som talar mot teorin är att källaren har en rektangulär form. Men, de ursprungliga sandstensinfattade fönstergluggarna finns bara i källarens södra och östra murar, och en sandstensportal finns i västra muren. Det finns inga gluggar i norra muren (förutom potatisgluggen ). Tänkbart är att denna mur är yngre än de övriga, och att den ursprungliga muren rivits i samband med kastalens ombyggnad. Källaren kan alltså ha haft en kvadratisk planform med en längd på resp. sidor av 9,30 m, vilket motsvarar andra tidiga medeltida kärntorn. Denna teori stöds av det väldiga kalkbrukslager som påträffades söder om källaren, som tyder på att ett kraftigt murverk brutits ned. Detta börjar just där källarsockelns kalkputs slutar vilket tyder på att det gäller nedrivning av murverk som funnits ovanpå sockeln. Sandstensomfattningarna av fönstergluggarna talar för en datering till 1100-talet. Portalens utformning förekommer i skånska 1100-tals kyrkor (Fulltofta, Lackalänga, Flädie kyrka). Det är inte 7

otänkbart att kastalen utgör en rest av den borg Brattenborg- som enligt en ofta återgiven sägen skall ha funnits på Ivö. När byggdes då Ivökastalen om? De profilerade valvribbteglen i källaren skulle kunna ge detta svar. Den treflikiga valvribban är känd från valvslagningen i Lunds domkyrka strax efter branden 1234. Den är också välkänd inom den profana byggnadsarkitekturen, t.ex. Slottsruinen på Ragnhildsholmen (uppförd 1257), och Alsnöhus. Det går dock att se mindre avvikelser. Ivöribbteglet har en kraftig mittflik och små sidoflikar, vilket ger intryck av att vara en mer primitiv form. Det är troligt, med tanke på att Sunesson flyttade till Ivö 1224 att ombyggnaden av kastalen skett omkring just 1222, som ju finns inhugget på sträckstenen ovanför porten (Författarens kommenter: Harald Olsson förhåller sig något tveksam till att stenen är original). Att lägga märke till: Podium i östra partiet, murklack i östra delen till en tvärvägg vilket kan ha skapat ett 5,45 m brett utrymme. Genomgångsrum? Grunddrag vad gäller anläggningens grundstruktur till ett plan, är att den bär likheter med den engelska medeltidshallen (så som Westminister Hall) med upphöjd dais vid kortänden. Biskopskällaren har också drag som binder den till kejsarhuset i Goslar, med Kemenate och Durschfart. Kanske hade han också anläggningen Dankwarderode i Braunschewig (uppförd 1166-1172) i åtanke en borganläggning jämte palatsbyggnaden, med ett kapell och därtill en kastal med fönstergluggar i bottenvåningen. När Sunesson anhöll om att få nedlägga sitt ämbete på grund av sjukdom lät han alltså bygga om kastalen till en borg efter förebilder från Europa. Men ärkebiskopen har givetvis varit beroende av de lokala betingelserna och de ekonomiska resurser som stått honom till buds, och hans skapelse kan rimligtvis blott ha blivit en svag och till formatet ringa återgivning av sina lysande förebilder. Det finns inga direkta bevis för att kryptan verkligen utgjorts av ett kapell, detta baseras enbart på Hermannus Chytraeus utsago från 1598. Men också fyndet av en uttömningssten från 1200-talets förra del som hittats nära Biskopskällaren enligt Otto Rydbeck. Sunesson kombinerar dock kapellet direkt med palatsbyggnaden, och skapar en krypta under kapellet på bekostnad av kastalen på platsen. Han binder samman byggnadsverken Fridsamhetens och ödmjukhetens seger över våldet och maktbegäret, och får på så sätt en fastare gemenskap mellan kyrka och försvar. 8

Kristianstadbladet 24/1 1976 och 27/7 1981 Man har i regel utgått från att kastaler använts i försvarssyfte. Men enligt artikeln har Per Lundström också en teori om att kastaler kan ha varit avsedda som för att trygga och förvara handelsmännens varor, som de tagit emot från fartyg. Det förutsätter att kastalerna var bemannade. Kanske har det hållits en vintermarknad på Ivöjön då isen frusit (berättelsen om Brattingborg på Ivö speglar enligt Mårten Sjöbeck förhållandet till platsen ifråga). Köpenskap kring kyrkviken? När ärkebiskopen lät bygga kastalen på Ivö ingick det i ärkebiskopens strävanden att få en viss kontroll över marknadsplatser och handelsvägar. (Schevalsborg och Åhusborgen är exempelvis uttryck för denna politik). Kastalen på Ivö befäste ärkebiskopens kontroll över marknaden på handeln utmed Ivösjön, och det förefaller troligt att den också haft uppgiften att tjäna som skyddad lagerlokal för handelsmännen och deras varor. Om dessa teorier stämmer, är det också ett argument för Mårten Stenbecks tes om en vikingatid och tidig medeltida handelsplats på Ivö (I Kyrkviken och på Nabben). Anders Ödmans Skånska borgar Ivö nämns första gången runt 1250 i Kung Valdemars jordebok där den är upptagen på den kungliga listan över öar. Här räknas även upp vilka djur som är möjliga att jaga på öarna, samt närvaron av "hus" vilka kan tolkas som kungliga jaktslott. Därför är det troligt att ölistan betecknar kungliga jaktmarker. Biskopskällaren som ingått i ett 30 meter långt palats kan därför ha anlagts som jaktresidens för ärkebiskopen. En sägen omtalar att ärkebiskop Andreas Sunesson uppfört byggnaden i början av 1200-talet under hans sista år i ämbetet. Efter att ha insjuknat i spetälska ska denne dragit sig tillbaka till Ivö och avlidit där 1228. Undersökningar av både skelettet och Biskopskällaren har dock visat att Sunesson lidit av reumatism istället för spetälska och att byggnaden uppförts redan på 1100-talet. Valven och stenbänkarna är sekundärt uppförda, och ursprungligen bestod källaren av ett träbjälkslag som tak. Fönstren i söder och öst är även de primära. Redan på 1600-talet var dock palatset borta. 9

Bibliografi Andreas Sunesson Karl-Erik Rignells Ivö Andreas Sunesson föddes 1165 på Lolland, och tillhörde den kända danska Hvidesläkten. Sunesson blev den fjärde innehavaren av ärkebiskopsstolen i Lund. Han levde mellan 1224-1228 på den gamla borgen Ivöhus, som byggts om till bostad åt honom, och där han slutade sin levnad midsommardagen 1228. Hans far var kusin med ärkebiskop Absalon, bekant för sina stora rikedomar och krigiska bedrifter. Han var en av kung Valdemar den stores förtroendemän. Sunesson fick den allra bästa uppfostran. Han kom till Paris redan som 15-åring, för att vid tidens främsta universitet studera teologi. Han stannade i Paris i åtta år. Hans stora intresse för studierna förde honom vidare till Bologna, rättsvetenskapens huvudsäte. även där med stor iver och framgång. Samtidigt som Anders studerade här den man som i historieskrivningen sedermera går under namnet Innocentius III. Efter en tids vistelse vid Oxford återvände han sedan till Paris, och verkade med framgång som föreläsare. Efter hemkomsten till Danmark utnämndes han sedan till Domprost i Roskilde, och blev tillika kansler hos kung Knud VI. Han fördes på så sätt in i utrikespolitiken och fick intresse för denna. Han hade många uppdrag, bland annat att motarbeta kung Filip Augusts (Frankrike) skilsmässoplaner mot drottning Ingeborg, kung Knuts syster. Då Absalon dog, gjorde han så med kräklan i ena handen, och svärdet i den andra. Andreas Sunesson blev hans efterträdare, som skriver sig som av Guds nåde ärkebiskop i Lund och Sveriges primas, och han representerade påven Innocentius III i Norden. Men i motsats till hans företrädare var han en from och fridsam man, mångsidigt begåvad fylldes hans liv av arbete. Förutom de ordinarie förrättningarna (att inviga kyrkor och präster, visitera församlingar, predika), så ägnade han tid åt studier. Teologi, juridik, politik, skaldekonst, han utövade ett stort inflytande på sin framtid. Förste vetenskapligt bildade teologen som framträdde i Norden. Hexameron, förnämsta verket, där han i versens form ville samla bibelns och teologins sanningar. 8039 versrader nära nog tillräckligt som en mans livsverk. Original finns i Köpenhamns universitetsbibliotek. Han har också gett ut De septem sacramentis, gått förlorat. Den gamla Skånelagen utgjorde en samling bestämmelser om livet i det gemensamma samhälle som byn utgjorde och som så småningom fått laga natur han tillfogade kommentarer i samklang med den kanoniska lagen, kyrkans lag. Omsatte sina kunskaper i juridik i praktiken, kyrkopolitisk motivering. Saxo Grammaticus dedicerar sin Danmarks krönika till Sunesson, och lovprisar honom i förtalet till denna bok. 1201 vigdes Sunesson till ärkebiskop, och året därpå krönte han kung Knuts efterträdare i 10

Lunds Domkyrka. Danmarks storhetstid fortsattes under Valdemar Sejr. Han vidgade landets gränser i södra Östersjön, och som det framgår i Valdemarårsboken, var Sejrs intersse riktat mot södra Östersjöländerna. Sunesson företog korståg åt öster för att kristna hednafolket, och för att lägga landet under Danmarks spira. Han deltog i korståget 1202 mot Finland, och 1219 det stora korståget mot Estland. Sunesson skall ha haft en stor förtjänst i segern. Det sägs att han likt en ny Moses stod på en höjd med lyftade händer och under tårar bad för de kristna. Sunesson stannade i två år i Estland (han kallas Estlands apostel ), men återvände sedan till Lund (enligt Christer Olofson) för att han blivit medveten om att han inte längre kunde hålla sina ställningar. Politiskt hade korståget misslyckats, vilket skall ha berott på bristande resurser, och för att Valdemar Sejr var invecklad i stora krigsföretag söder om Östersjön. Danskarna kunde inte längre hålla samman sitt Östersjövälde, och det föll sönder allt mer. När Sunesson kommer hem anhöll han om att nedlägga sitt ämbete på grund av en svårartad sjukdom som plågar honom. Påven vägrade in i det längsta, och sände två biskopar för att få honom att ta tillbaka sitt beslut. Legenden förmäler att det är spetälska. Men 1923 vidtogs en undersökning, som visade att han besvärades av svårartad ledgångsreumatism, och att han också hade ett benbrott som inte läkt ordentligt. Han torde därför ha varit något halt, även om den lilla klack man fann i hans kista torde ha motverkat detta lyte. Han sökte sig till Ivö, som på den tiden tillhörde Åhus slott och län, och som lydde direkt under ärkebiskopsstolen. Här stod en ny borg redo för att ta emot honom, det gamla fästet Ivöhus, som blivit ombyggt för detta ändamål. Orsaken till att Sunesson drog sig tillbaka från sitt ämbete kan ha haft fler bakomliggande orsaker än hans sjukdom. Källorna lämnar inga klara besked, men mycket tyder på att de erfarenheter han gjort inom politiken och motsättningarna mellan honom och kungen som man kan sluta sig till, och besvikelsen över misslyckandena i Estland har påverkat hans beslut att dra sig tillbaka. Vi vet inte hur hans liv på Ivö gestaltade sig. Enligt legenden drog han sig undan världen och levde som ensling sina sista år under bön och bot. Men historiskrivningen berättar annorlunda. Enligt Dr Mårten Sjöbeck låg Ivö vid denna tid mer i händelsernas centrum, vid en färdväg. Under vinterhalvåret hölls det en stor marknad ute på isen. Det var heller ingen nedbruten man som kom till Ivö. Tvärtom var han in i det sista sysselsatt med alla de krävande uppgifter som hörde till detta. Christer Olofsson sammanfattar (ursprunglig källa Handlingar angående VIllands härad), att Dit (till Ivön) kom ärkebiskopen, märkt av ett politiskt misslyckande av östersjöpolitiken, plågad av sin svåra reumatism. Men det var ingen bruten man som satte foten på Ivön. Ännu var han kyrkofursten, den 11

vittre och lärde gudsmannen, och hans följe har rymt både munkar, tjänare och soldater. Den rastlösa verksamhetsiver, som kommit Andreas Sunesöns liv att omspänna så många områden, följde honom även till Ivön och hans sista år äro fyllda med arbetet på att bygga ut och bygga borgen, på att till Guds ära resa Sankta Ursulas kyrka bland Ivöns grönska vid kyrkvikens speglande vatten. Midsommardagen 1228 avslutades ärkebiskopens rastlösa jordlösa verksamhet. Om hans sista sjukdom och om den direkta dödsorsaken vet vi ingenting. Genom de skånska landen fördes kyrkofurstens kista ned till Lund, där den gravsattes i domkyrkan. I midsommardagens högmässa borde man i Sankta Ursulas kyrka på Ivö minnas den störste man som någonsin tagit sin bostad på ön, en påvens vän och en konungars like, politiker med det danska rikets välfärd för sina ögon, lärd och kyrkobyggare och en from man. Anders Hedwall skriver i sin diktcykel Enslingen på Ivöhus om hemfärden och om hans ankomst: Sommarfager står naturen, fylld av fågelsång och ljus, då en bår av bybor buren, bäres bort från Ivöhus, och den döde där på båren är Andreas Sunesön, han, som efter enslingsåren nu för alltid lämnar ön. Kristianstad Läns Tidnings julnummer från 1947 Andreas Sunesson var en av de sista av de fyra stora ärkebiskoparna, Ascer, Eskil, Absalon och Andreas, som mellan 1089-1223 byggde Lundadomen, och befäste kyrkans makt i Norden. Sunesson bidrog till att göra Östersjön till en behärskande stormakt. Efter studier i Paris, Bologna och Oxford utnämndes Sunesson till kungens kansler och domprost i Roskilde, och valdes 1201 till ärkebiskop efter Absalon. Saxo Grammaticus säger om honom att Din ande rymmer sådan rikedom om av kunskap och ett sådant överflöd av helig visdom att du kan förliknas vid en skattkammare fylld av himmelskt gods. Under hans tid upplevde den unga danska stormakten sina största framgångar. Sunesson deltog i korstågen till Estland, och sägnen förmäler att på hans bön svävade Dannebrogens korsbanér ned från himlen och skänkte seger åt Danmarks här. Sunesson var inte bara kyrkoförste och politiker, utan också juridisk och skönlitterär författare, han översatte Skånelagen till latin, och försåg den med kommentarer. Han författade den största dikt på latin som någon skrivit i Norden: Hexaemeron, dikten om de sex skapelsedagarna, omfattade åttiotusen versrader. Han gick hårt tillrätta med den antika poesi, som skattades högt av medeltidens lärde: Liksom med snaror fånga de dem, som av kärlek till versen supa fåfänglig vitterlek in, tills de sist genom vanan 12

finna behag däri, och brottet höljer i nattsvart skugga in deras själ och de vältras i smutsiga synder. Sjukdom av sådant slag kan skriften den heliga, läka helst om dess ord målas ut med versens vårliga blomster Om kvinnans skapelse skriver han: Kvinnan bildades ej av mannens fot eller huvud men av hans sidoben, beläget mellan dem båda, på det att hon, ej slav och härskarinna ej heller, skulle som maka och vän sluta sig till sidan av mannen (detta beskrivs som att det vittnar om hans vidsynta humanitet och snille av artikelförfattaren) 1223 anhöll Sunesson om att få nedlägga sitt ämbete. Han drog bort till ett liv i ensamhet och kontemplation på Ivö, vid den tid då Danmark drabbades av hårda slag.. Midsommardagen 1228 blev hans dödsdag, och hans stoft fördes till Lunds domkyrka för att gravsattes under fönstret i tvärskeppets norra vägg. Här står att läsa: Här vilar Andreas Sunesson vida berömd för sin lärdom och fromhet. Rydén och Lovéns Domkyrkan i Lund Andreas Sunesen hade studerat vid universiteten i Paris, Bologna och Oxford och skaffat sig lärdom som vida översteg såväl hans företrädare som efterträdares. En tid var han själv magister och författade en lärodikt på hexameter om de sex dagarnas verk. Hexamaeron, som den kallas, hör kanske inte till de mest lästa skrifterna idag, men i Norden saknar den motstycke; även internationellt sett hör verket till de bättre didaktiska dikterna i sententiernas mästare Petrus 13

Lombardus efterföljd. Syftet med Hexamaeron och Sunesens verk om kyrkans sju sakrament var att kunna ge en fullgod undervisning i Lunds katedralskola. På den internationella scenen utmärkte sig Sunesen som en av de tongivande under det fjärde laterankonciliet 1215, som blev genomgripande för medeltidens teologi. Mest bekant är stadsfästandet av transsubtantionsläran, men man beslöt också att en särskild theologus skulle finnas vid varje metropolitankyrka för att undervisa stiftets präster. Som en följd av detta koncilum reviderades de gamla landskapslagarna, och Sunesen fick åter nytta av sina kunskaper för att anpassa lagarna till högmedeltida förhållanden. Mest känd är kanske Andreas Sunesen för sitt korståg till Estland tillsammans den danske kungen Valdemar Sejr 1219. Ett stort slag utkämpades vid Lindanese (nuvarande Reval), där den danska hären landsteg. Enligt legenden skall då Sunesen, likt Moses vid Röda havet, ha ställt sig på en kulle och med uppsträckta armar åkallat Herrens bistånd. Så länge han orkade hålla armarna lyfta mot skyn segrade danskarna. Från himlen föll en dansk fana med ett vitt kors, och en röst hördes säga att så länge fanan hölls upprätt skulle fienden tillintetgöras. Fienden tillintetgjordes verkligen, och Dannebrogen hålls ännu upprätt. Efter två års missionsverksamhet återvände Sunesen som en sjuk man till Lund. År 1223 grundade han dominikanklostrert vid Kiliansgatan i Lund där domkapitelhuset nu står. Samma år avsade han sig ärkebiskopstiteln för att dra sig till Ivöhus i Ivösjön. Där avled han efter fem års plågor 1228. Andreas Sunesen begrovs i full ornat i en särskilt förberedd båggrav i domkyrkans norra transept. Där vilar han ännu, medan resterna av hans skrud finns utställda i Domkyrkomuseet. De guldbroderade textilierna är förmodligen framställda i Palermo omkring år 1200. Mitran, en bård från halslinet och en medaljong från ena handsken ger, trots det dåliga skicket, en föreställning om den prakt som omgav den lundensiske metropoliten ( )Andreas Sunesens givmildhet låg främst i de många böcker, minst ett trettiotal, som kom domkyrkan och katedralkyrkan till gagn. Därutöver skänkte han sex korkåpor, en dalmatica, ett subtile, ett relikvarium av kristall samt ett utsökt relikvarium av silver som pryddes med bilder av heliga tre konungar med kronor i guld. Under Sunesens tid göts även en stor klocka som kallades Maria Laura. Av allt att döma göts den om 1518 och mätte då 2,5 m i höjd, hade en diameter på 2,75 m och en vikt av 9140 kg. Den omtalas sedan som en märkvärdighet ända fram till 1577 då den sprack och göts om till två klockor som hängdes upp på Kronobergs slott. Allt som inte förvarades i säkerhet i någon av sakristiorna gick förlorat under branden 1234. 14

Nyaste Kristanstadbladet 1957 Eskil hade drivit storpolitik i strid med kungamakten, Absaloni intim samverkan med kungamakten. Sunesson försökte utsträcka det skånsk-danska välde som Absalon byggt upp till länderna öster om Östersjön också. Men hans politiska mission blev inte lika lyckosam som Absalons. Den gamla klyftan mellan kungamakten och Hvidesläkten öppnade sig på nytt och ärkebiskopen ansattes dessutom av svår reumatism som gjorde att han efter åtskilliga förhandlingar äntligen fick tillstånd att dra sig tillbaka från sitt ämbete och bosätta sig på Ivö. Ett äldre befästningstorn byggdes om till en storgård för hans räkning. Larsson och Ulvros Domkyrkan i Lund en vandring genom tid och rum Andreas Sunesen, ärkebiskop 1201-1222. Andreas Sunesen efterträdde Absalon på ärkebiskopsstolen i Lund 1201. Han tillhörde liksom sin företrädare Hvideätten. Den nye ärkebiskopen var en synnerligen bildad man och utmärkte sig genom teologisk och juridisk lärdom samt latinsk skaldekonst. Han hade studerat i Frankrike, Italien och England. I Paris studerade han filosofi och teologi, i Bologna kanonisk rätt. I Paris var han också verksam som lärare i teologi. Hans lärda bakgrund gjorde att han ville höja domskolans i Lund anseende. Denna skola var den högsta läroanstalten i Norden och var knuten till Lunds domkyrka. Omkring 1190 var Andreas Sunesen hemma i Danmark och blev då prost vid domkyrkan i Roskilde och kansler hos Knut VI. Andreas Sunesen var starkt knuten till påven Innocentius III och dennes efterträdare Honorius III, och han fick uppdraget att vara påvens ställföreträdare i såväl ärkebiskopsdömet Lund som ärkebiskopdömet Uppsala. Andreas Sunesen ville ge ökad glans åt gudstjänsterna i domkyrkan. De två Mariafesterna, Marie Himmelsfärdsfest och Marie födelsedagsfest, upphöjdes till stora fester och ärkebiskopen gav sin domkyrka korkåpor, dalmatikor och en relikgömma av kristall med en bit av Sankt Laurentius revben. Han introducerade också en ny munkorden i Skåne: dominikanerna även kallade svartbröderna. Han genomförde en fastare organisation för en annan orden, nämligen benediktinerna, som under denna tid börjat förfalla. Han skrev sitt stora diktverk Hexaemëron. De sex dagarnas verk. Tidens teologiska diktverk var omfångsrika, Hexaemëron omfångsrikare än de flest. Verket är indelat i tolv avdelningar, distinctiones, och innehåller 8040 hexametrar. Dikten är en framställning av skapelsen, men också av så gott som den hela trosläran. Källorna till dikten står att finna i verk av de ledande teologerna i Paris. Hexaemeron är i språk och meterik en av sin tids främsta diktverk. Den vill fostra och undervisa 15

ungdomen, lära den latin men framför allt vara en vägledning till den rätta tron och moralen och därigenom den eviga saligheten. Under sin ärkebiskopstid drev Andreas Sunesen korstågspolitik med varierande framgång. Det första korståget gick till Finland 1202. Det korståg som är mest känt är det till Estland 1219 för att kristna esterna. Under slaget vid Lindanise (Tallinn) bad Sunesen hela tiden för danskarnas seger. Det berättas att Danmarks flagga Dannebrogen föll ned från himlen som ett tecken på den danska segern. Detta korståg hade säkert också syftet att lägga handelsvägar under dansk kontroll. Svårt sjuk, i vad som troddes vara spetälska, nedlade Andreas Sunesen sitt ämbete 1222 och flyttade till sin gård Ivöhus, på Ivön. Kapellet till denna borg finns fortfarande kvar. Andreas Sunesen gick ur tiden 1228 och lades till den sista vilan i den sarkofag som än i dag står i domkyrkans norra kapell, nuvarande dopkapellet. I samband med Carl Georg Brunius restaureringsarbeten i kyrkan på 1830-talet öppnades ärkebiskopens grav och Brunius lät teckna av vad han såg. På 1920-talet, under Otto Rydbecks ledning, öppnades graven igen och ärkebiskopens kvarlevor togs upp för undersökning. Det konstaterades då att traditionen att ärkebiskopen led av spetälska inte stämde. Sannolikt led han av svår ledgångsreumatism. Ärkebiskopens kläder undersöktes och den mitra, biskopens huvudbonad, han hade på huvudet togs av för restauration och kan idag ses i Domkyrkomuseet tillsammans med ytterligare fragment av hans dräkt. Korståget mot Estland Dick Harrissons Om Gud vill det! Anders Sunesson är ett återkommande namn i källor och historiska redogörelser för Östersjöländernas historia. Från upphöjelsen till ärkebiskop efter Absalons död stod han vid den danske kungens sida i dennes politiska och andliga expansion tills han drog sig tillbaka på grund av hög ålder och sjukdom. I traditionell dansk historieskrivning led han av jämförelsen med sin dynamiske föregångare. Men bilden av den fredlige skribenten i Lund stämmer dåligt med verkligheten som den framträder i bevarade dokument. Han var en korstågsmänniska, nära lierad med Innocentius III. I ett brev daterat till 13 januari 1206 ger Innocentius den danske ärkebiskopen rätt att inviga en biskop under förutsättning att den danske kungen lyckas erövra ett tillräckligt stort område från hedningarna. Det råder inget tvivel om att påven uppfattade Anders Sunesson som sin förlängda forsfarararm i Nordeuropa. I början av 1200-talet var Lund för Östersjön vad Rom var för Medelhavet, åtminstone när det gäller korståg. 16

Om de danska expeditionerna mot Finland vet vi inte så mycket, endast i en översättning av Rydannalerna från 1300-talet nämns det som ett projekt under ledning av Sunessönerna och inte kungen. Biscop Anders oc hans brothaere fordae haer in i Finland. Ingen av ansträngningarna kröntes av större framgångar. Danskarna återvände med byte, inte med avtal. Den första stora framstöt österled som noterades av Henrik av Livland ägde rum 1206. Det berättas att kung Valdemar ägnade tre år att samla ihop en stor armé, och att han därefter seglade till Ösel tillsammans med Anders Sunesson. Den senare hade ombesörjt att göra krigståget till ett formellt korståg genom att teckna Kristi kors över deltagarna och utlova dem syndernas förlåtelse. Henrik nämner också att danskarna var ute efter hämnd på hedningarna (kanske på grund av sjörövarhärjningarna 1203), så väl som utbredande av kristendomen. 1206 års korståg blev ett misslyckande, åtminstone på det strikt militära planet. Ingen i flottan var våghalsig nog att stanna kvar i det trätorn som Valdemar lät resa som en stödjepunkt i det fortsatta kriget, och därför valde han helt sonika att bränna ned det och återvända till Danmark. Ärkebiskopen och biskop Nils av Slesvig fortsatte till Riga med en ansenlig truppstyrka. Sunesson förblev i Livland över vintern. I januari 1206 hade påven givit Sunesson tillåtelse att etablera ett biskopsdöme i Livland. Varför for han till Riga och inte tillbaka till Danmark? För att undervisa i teologi och praktisk missionskunskap? Eller för att infoga Rigas kyrka i Lunds ärkebiskopsdöme? Korståget blev en politisk framgång, det militära fiaskot till trots. Källorna är oense huruvida kung Valdemar personligen deltog i expeditionen till Ösel, i vissa källor omnämns endast Anders Sunesson som ledare för expeditionen. I ett referat till Innocentius III skröt Sunesson om hur han själv hade kristnat hela Livland. Sommaren 1219 blev planerna på en dansk invasion av Estland verklighet. En bulla från Honorius III daterades till 9 oktober 1218 garanterade Valdemar rätten till allt land han kunde erövra från hedningarna. Ärkebiskop Sunesson och biskop Nils av Slesvig deltog som tidigare, samt biskop Peter av Roskilde och biskop Theoderich av Estland. Men estländarna gav först sken av att önska fred, de lät sig döpas och väntade i tre dagar innan de anföll den intet ont anande kristna hären. Men Valdemar lyckades återställa ordningen, och till slut kapitulerade estnerna för den danska övermakten och mottog samtliga dopet. Föremål kopplade till Sunesen Harald Olssons anteckningar från utgrävningarna Ett särskilt fynd som står omnämnt är ett mynt från Knut VI:s tid. I grävdagboken som Harald Olsson förde under utgrävningarna nämns ett antal olika föremål, så som keramikfragment, järnsöljor och 17

andra järnföremål, ben etc. Bland annat nämns fragment från gulglaserat lerkärl, brungrönt lerkärl, grönt glaskärl, beslag av järn (ett gångjärn från en dörr(?), ett fragment av ett trefotskärl, bränt stengods, flera beslag av järn varav bland annat en järnkedja. En sölja med kvarsittande rester av tyg (snabbskisser i Harald Olssons anteckningar i grävdagboken finns). Benfragment av däggdjur och fågel. Svin omnämns, liksom ryggkotor av fisk etc. etc. Författarens kommentar: Grävdagboken finns tillgänglig i Regionmuseet, Kristianstads arkiv. Förutom dessa fynd finns mitran och delar av den klädsel som påträffades vid öppningen av Sunesens grav på Lunds Universitets Historiska Museum. Kristianstadsbladet 8 augusti 1938 En arkeologisk undersökning av den s.k. Biskopskällaren på Ivön företogs av amanuensen Gustav Åberg under överinseende av intendent Harald Olsson. Enligt sägen är biskopskällaren en lämning efter ett boningshus som uppfördes under Andreas Sunesson. Myntet från Ivö låg utanför källaren vid det sydöstra hörnet. Någon slarver har till all lycka haft hål i byxfickan. Det är okänt var myntet finns idag. Författarens kommentar: Vad gäller de övriga fynden finns de inte kvar på Lund Universitets historiska museum Lund, och inte heller i Stockholm. Ivö kyrka och kyrkogården Karl-Erik Rignells Ivö" Kyrkan är byggd i romansk stil och är helgad åt S:t Ursula. Enligt traditionen skall Sunesön ha byggt kyrkan under den tid han bodde på ön, och kan då ha blivit uppförd mellan 1224-1228. Innan dess fanns troligtvis inte en träkyrka, utan ivöborna for till Elleköpinge kyrka och sedan Gualövs kyrka för förrättningar. (En annan tradition som synes osannolik enligt Rignell är att kyrkan uppfördes redan under 1100-talet). Kyrkan är byggd av tegel, och är en av de första att byggas i detta material i Norden. Kyrkans placering talar för att biskopen skulle ha uppfört kyrkan, då den inte ligger mitt i byn som seden bjuder, utan på sluttningarna neråt Kyrkviken, skyddad väster ifrån från vinden. Kanske kan detta bero på att St. Ursulas källa hölls för helig, och tidigare utgjorde en samlingsplats för öns första kristna. Kanske blev dessa första kristna döpta i St. Ursulas källa. En annan teori kring kyrkans 18

märkliga placering är att Sunesön bodde på Hofgården, och besvärades av svår ledgångsreumatism. Han kunde lätt ros över viken till kyrkan och på detta sätt delta med församlingen vid gudstjänsterna. Det kan hållas för troligt att munkar, förfarna i konsten att slå tegel, också vore skickliga arkitekter och gjorde upp ritningarna till kyrkan. Det måste ha varit en stor dag då grundstenen till detta tempel lades. Kanske var det så att Hofgårdens höge herre själv bidrog till en stor del av utgifterna för kyrkan, och ställt eget folk till förfogande? Från klacken kom den ena foran efter den andra med bränd kalk och grus. Teglet brändes i ugnar som återfinns hundratalet meter söder om kyrkan vid sjölien. Hålor efter lertag och ugnar finns här. I och runt omkring kan man finna takplattor och skärvor av tegel. Medan de flesta namnen på de medeltida vångarna fallit i glömska har denna bevarat sitt namn Tejlavången. Den ursprungliga kyrkan mätte 20 fot och 12 fot i bredd. I öster avslutades kyrkan med en rak korvägg, försedd med en sågtandad fris och en cirkelformig fördjupning med ett litet avlångt fönster och tre tinnar kröner än i dag av de ursprungliga tegelpannorna Altaret i kyrkan avbildade S:ta Ursula. Inga större förändringar har skett inne i själva kyrkan (1964 OBS!). Men! Vid 1500-talet slogs två korsvalv (att en större restaurering vidtogs under 1530-talet avslöjas av en inskription av en bjälke tvärs över koret som togs bort och ersattes på 1700-talet). Inne i kyrkan fanns från början alltså ett plant trätak, så kallat Basiliketak, möjligen försett med målningar. För att lämna plats åt tornet revs västgaveln till stor del ned vid slutet av 1700-talet. Ingången till kyrkan låg ursprungligen till åt söder till, där ett litet vapenhus av trä kan ha varit uppfört (vilket framgår av Hesselgrens karta från år 1721). När det nya vapenhuset uppfördes 1820 murades den gamla ingången igen, och man tog sig in i kyrkan först genom vapenhusets södra vägg först senare under 1800-talet genom nuvarande port. Då restes också en klockstapel sydväst om kyrkan. Tjärpapptak lades på 1890-talet, och sedan 1900-talet finns tegeltak utanpå detta. Angående kyrkans inventarier berättar Rignell om att det i en fördjupning i den gamla altarskivan förvarades en relikdosa i blyplåt innehållande ett par benbitar och 14 st. linnefragment mönstrade i blekrött. Dessa anses vara S:ta Ursulas reliker. Dessa uppges finnas på Universitetets Historiska museum i Lund. Här finns också ett rökelsekar, visserligen från 1300-talet. Dopfunten är av sandsten, och saknar uttömningshål, och är lika gammal som kyrkan. Vad gäller altaret har dock tre olika funnits genom åren i Ivö kyrkobok 1695-1786 (Lunds landsarkiv) har de första utförligt skildrats. Det första beskrivs som ett altarskåp, med S:ta Ursulas bild skulpterat i trä, målad och förgylld på ömse sidor om henne fem gossebarn och fem flickebarn. Detta finns inte kvar idag (men kan ha hamnat i privat ägo i Mörum enligt Rignell). 19

Rignell föreställer sig hur [E]tt sparsamt ljus lyste in genom fönstren genom de små fönstren, men när processionen av präster och munkar tågade in och allt folket stämde upp i lovpsalmen och ärkebiskopen invigde detta tempel, då strålade säkert kyrkan av levande ljus. Vad gäller kyrkogården har den från början varit mindre än vad den nu är, och de döda har blivit begravda närmast runt kyrkan. När folkmängden ökade under 1800-talet utvidgades kyrkogården. Ursulas källa -Ursula och de 11000 jungfruarna Karl- Erik Rignells Ivö Utanför kyrkogårdsmuren, strax nedanför dess nordöstra hörn ligger en gammal offerkälla Ursula kille eller Yrsla källa. Den har fått sitt namn efter kyrkans skyddshelgon. Enligt legenden skall ärkebiskop Sunesön en julafton ha låtit en tjänare hämta vatten ur källan, vilket skulle ha förvandlats till vin. Kanske har den spelat en roll som uppsamlingsplats under hednatiden, men intet tyder på detta. Detta är ett antagande som gjordes av kyrkoherde Witt, som menade att de första kristna skulle ha blivit döpta här innan kyrkan byggdes. Att man har offrat i källan sedan länge är dock känt. Gamla mynt har hittats (oklart hur gamla dessa är). När det gamla bruket att offra i källan lades bort övergavs källan till 1957 då kyrkorådet med egna medel förverkligade planerna som länge funnits på att restaurera källan. Informationsbladet Ivösjön sagoön i Ivösjön. från Kristianstads turistbyrå, Den medeltida kalkmålningen på kyrkans östra korvägg föreställer S:ta Ursula med följe. Sägnen berättar, att det var 11000 jungfrur som delade martyrdöden med helgonet. De dräptes av hunnerna men deras död hämnades av änglarna, som till antalet var lika många som jungfruarna. Så många jungfrur finns dock inte avbildade på kormålningen. En annan sak som förbryllar är frågan, hur Ivö kyrka kommit att helgas åt Ursula. Anledningen har dock inte kunnat klarläggas av forskarna. Kommentar av författaren: odaterat informationsblad, i privat ägo (Sven Jensén vid Skånes hembygdsförbund). 20

Sägner och myter kring Sunesson Biskopens spetälska C G Brunius Skånes konsthistoria för medeltiden Det är nemligen en historisk sägen, att erkebiskopen Andreas Sunesson som lefde på 1200-talet, hade, i följd av den spetelska, af hvilken han led, dragit sig undan från verlden och valt Ifö till sin vistelseort. Sin biskopliga värdighet hade han nedlagt, och endast behållit sig den lilla ön så som sitt biskopsdöme. I ett trångt underjordiskt rum, inrett till eremitboning, hade han slutit sig inne, och tillsperrat dörren inifrån med en grof jernstång. De få tjenare han tagit med sig, fingo ej komma honom nära, för den farliga smittans skull; de bodde i ett hus för sig sjelfve, och på bestämda tider räckte de honom hans tarfliga föda genom en lucka på taket. Det biskopliga residentet, nu mera begagnadt till källare, finnes ännu qvar. Kommentar av författaren: Enligt Brunius ur Ingemans historiska roman Waldemar Sejer. Det är alltså troligtvis härifrån som myten om att Sunesen skulle ha varit spetälsk uppstår. Sunesens böner gav danskarnas seger Egon Prahls Ärkebiskopens bönekällare på Ivön. Ystads Allehanda 5/9 1981. En legend berättar att Sunesson under striden befann sig på en kulle, där han stod och bad med upplyfta händer. Så länge han sträckte händerna mot himlen gick danskarna segrande fram, men när han av trötthet lät dem sjunka vände krigslyckan sig till esterna. Då prästerna märkte detta skyndade de sig fram och stödde hans armar till dess slaget var avgjort. Mitt under striden kom från himlen nedsvävande en röd fana med ett vitt kors över de danska korsfararna. Samtidigt som Dannebrogen svävade över de danska härarna förkunnade en röst: Bär denna fana högt, så skall ni segra! Stormande bröt danskarna fram och en klar seger var säkrad. Estland blev danskt, och lades till Lunds ärkestift. Dannebrogens rödvita korsfana som anno Domini 1219 kom nedsvävande från himlen inför Sunessons brinnande böner, är än i dag Danmarks flagga. I själva verket torde den dock ha varit en gåva från påven Honorius. 21

Vatten blir till vin Informationsbladet Ivösjön sagoön i Ivösjön från Kristianstads turistbyrå Offerkällan, S:ta Ursulas källa, vid bogårdsmuren, hade den förunderliga egenskapen, att vattnet förvandlades till vin, åtminstone när biskopen skulle släcka törsten. Historien berättar, att Andreas Sunesen en julafton satt vemodig i sitt tarvliga stenhus och i tanken drömde sig tillbaka till forna lyckliga tider, då han vid kung Waldemars hov firade Frälsares födelsedagsfest. När han så skulle dricka en klunk ur vattenkruset på bordet, var detta tomt. Han sände sina tjänare efter vatten från S:ta Ursulas källa och se vattnet förvandlades till ädlaste vin. Så berättas det, och långt efter den i detta avseende lyckligt lottade biskopens död, offrade godtroget folk mynt i källan i förhoppning om att vin skulle porla fram. Men undret uteblev och efterhand föll källan i glömska. Kommentar av författaren: odaterat informationsblad, i privat ägo (Sven Jensén vid Skånes hembygdsförbund). Guldpengar blir till fossiler Aftonbladet den 10 augusti 1938, via Cecilia von Heijne 3 På Ivö förlägger sagan Ivan Vidfamnes födelseort och i den borg, vars sista rest är biskopskällaren, satt alltjämt enligt sagan Andreas Sunesson, ärkebiskopen, och grämde sig över sina knektars syndiga leverne. De hade funnit den sjunkna vikingatidsborgen Brattingsborgs skatt och söpo vilt för pengarna, till Hans helighet i from vrede steg upp och förvandlade pengarna till sten. Dessa kan man ännu idag plocka nere på stranden, det är en 10-öresstor, egendomlig fossil, vilken tycks bära en dödskalle och benknotor som vapen. Brattenborg borgen som sjönk i sjön. Informationsbladet Ivösjön sagoön i Ivösjön från Kristianstads turistbyrå Rent sagolik är historien om Brattensborg, det i forntidens kämpavisor besjungna slottet, där kung Atle hade regerat. Slottet på Ivö sjönk i sjöns djup, och orsaken sägs ha varit ett brott som detta kämpar begått, och för det gudlösa liv som levdes i borgen. Ärkebiskopens tjänare hittade en gång en stor skatt av guldpenningar, förmodligen nedgrävd av några av Brattensborgs forna ägare. Med dessa penningar började emellertid folket i trakten att föra ett vilt, utsvävande liv. När den gamle prelaten märkte detta, förvandlades genom hans bön alla penningarna till stenar. Än idag kan man på öns 3 Antikvarie vid Statens Historiska Museer, mailkorrespondens 24/10 2012 22

sydöstra sida hitta Brattenborgspengar. Med lite fantasi och en god vilja kan man på dessa mussleskals ena sida urskilja en lilja, på den andra en dödskalle. Brattenborgspengar utgörs egentligen av de runda skalen av armfotingen Crania nummularis. Fortfarande kan man emellertid också vid riktigt klart sommarväder urskilja de röda ruinerna av Brattenborg på sjöbotten allt enligt berättelsen. Det är nordöst om ön, som den sjunkna borgen ligger. Kommentar av författaren: odaterat informationsblad, i privat ägo (Sven Jensén vid Skånes hembygdsförbund). 23

Bildmaterial Fig 1. 1800-tals framställning av Andreas Sunesen Fig 1. 1800-tals framställning av ärkebiskop Andreas Sunesen, som höjer armarna mot himlen i tillbedjan för danskarnas seger i korståget mot Estland 1219. Då ärkebiskopen inte längre orkade hålla upp armarna, skyndade präster till hans sida för att bistå honom i hans böner, och segern var sedermera säkrad. Wikipedia (public domain, copyright utgången). http://commons.wikimedia.org/wiki/file:anders_sunesen.jpg [hämtad 2012-12-27] 24

Fig. 2 Andreas Sunesens grav i Domkyrkan Fig 2. Ärkebiskop Andreas Sunessons grav I Domkyrkan. Foto: Sofia Winge 25

Fig 3. Profilbild ärkebiskop Andreas Sunesson Fig 3. Profilbild av ärkebiskop Andreas Sunesson, uppskissad i Otto Rydbecks rapport från gravöppningen 1926. Inscannad. 26

Referenser Brunius, Carl Georg (1850). Skånes konsthistoria för medeltiden. Lund: Gleerup Lindfors, Anders Otto, & Reuterdahl, Henrik. (1841). Berättelse om Ärkebiskop Anders Sunessons graf, upptäckt i Lunds domkyrka år 1833. Kungl. Vitterhets, Historie Och Antikvitets Akademiens Handlingar, Volym 16. Stockholm: Kongl.Boktryckare 4 Olsson, Harald (1957). Biskopskällaren på Ivö en ombyggd kastal? Skånes Hembygdsförbund Rignell, Karl-Erik (1964). Ivö. Kristianstad Rydén, Thomas & Lovén, Björn (1995). Domkyrkan i Lund. Malmö: Corona Ulvros, Eva Helen & Larsson, Anita (2012). Domkyrkan i Lund: en vandring genom tid och rum. Lund: Historiska media Vidare referenser: Collin, Hans Samuel, Schlyter, Carl Johan & Andreas Sunesen (red.) (1985). Corpus iuris sueo-gotorum antiqui. Samling af Sweriges gamla lagar, på kongl. maj:ts nådigaste befallning utgifven af d. C.J Schlyter. Vol 9, Codex iuris Scanici: iuris Scanici expositio latine constripta ab Andrea Suonis F. archiepiscopo Lundensi =Skåne-lagen: med ärkebiskopen i Lund Andreas Sunessons latinska bearbetning, skånska kyrkrätten och stadsrätten, samt åtskilliga stadgar för Skåne. Lund, 1859, i Berlingska boktryckeriet.: Ebbesen,Sten & Hägglund, Bengt (red.) (1985). Andreas Sunesen; stormand, teolog, administrator, digter: femten studier. Køpenhavn: GAD 4 Gravöppningen tycks vara publicerad i minst två publikationer, varav denna referens är en upplaga, och Skånes konsthistoria för medeltiden är en annan. Referensen från Kungl. Vitterhets, Historie Och Antikvitets Akademiens Handlingar vol. 16 med förord finns i elektronisk upplaga: http://books.google.se/books?id=qagaaqaaiaaj&pg=pa80&lpg=pa80&dq=willands+h%c3%a4rad+sun esen&source=bl&ots=roeqwq-hvu&sig=n1ff-v3shzzpppkln0kax8ncudk&hl=sv&sa=x&ei=kb_cuk22ffe4gt8-4gadq&ved=0cfgq6aewca#v=onepage&q=willands%20h%c3%a4rad%20sunesen&f=false 27