Norrköpings Judoklubb Jubileumsskrift

Norrköpings Judoklubb Jubileumsskrift Jan Wahlgren kastar Christer Månsson på en UKI-OTOSHI

Inledning Norrköpings Judoklubbs styrelse har inför 40-årsjubilet tyckt att det skulle vara trevligt om några av våra medlemmar (gamla som nya), föräldrar eller nära anhörig till föreningen skrev ned lite egna minnen eller tankar om judo och föreningen i allmänhet. Det har inte varit så lätt att få gehör för den tanken, men här är resultatet blandat med gamla bilder som hittats i gömmorna. Klubbens grundare Eftersom detta handlar om författarnas egna minnen och tankar har inte rättningar av eventuella sakfel gjorts Samtliga som gjort denna unika Jubileumsskrift möjlig med sina bidrag ska ha ett stort tack! Göran Stangel Ordförande från 1/11 1961 till 30/6 1971 Jan Björkert Kassör 1/7 1971-30/6 1984 Ordförande 1/7 1984 - FF Stig Windisch Kassör 1/11 1961-30/6 1971 Ordförande 1/7 1971-30/6 1984 2 Innehållsförteckning Återblick på Norrköpings Judoklubbs historia......jan Björkert.......................3 Minnen NJK...............................Bo Nygren....................... 6 Den gamla goda tiden........................rolf K. Johansson.................10 Återfallsjudoka.............................Stefan Ståhl......................12 Norrköpings JK tävlingsframgångar 1990-2001.....Lennart Gustavsson................14 Minijudo..................................Irene Ljungmark..................18 Minijudo, bra för små kroppar..................christina Ohlman Lysell............19

Återblick på Norrköpings Judoklubbs historia. text: Jan Björkert På sommaren 1960 började det gro ett intresse för judosporten i en källarlokal på Repslagaregatan här i Norrköping där Göran Stangel, som under 1959 började att träna judo i Linköping, försökte intressera och förklara judons principer för en handfull entusiaster. Där utövades judon på en bolsterliknande matta som inte ens påminde om dagens judomattor. Att göra bekantskap med sporten på ett sådant underlag och med avloppsrör som korsade lokalen i huvudhöjd, medförde att sporten inte kunde utföras på ett riktigt sätt. Deltagarna hade svårt att utföra fotkast och att göra ett skulderkast, utan att partnern blev hängande i rören, var helt omöjligt. Intresset och elevantalet växte i den lilla källarlokalen och på hösten 1961 var det dags att finna en större lokal. Föreningen lyckades att få träningstider i Norrköpings Sporthalls B-sal. I samband med flytten, som skedde 1 november bildades Norrköpings Judoklubb. Samtidigt köpte klubben sin första judomatta på 40 kvm. vare nybörjarkurser och uppvisningar. För att medlemmarna skulle kunna förkovra sig i judons tekniker togs kontakt med ett antal utländska instruktörer som under klubbens första tio år var gästtränare under korta tidsperioder. Bland de utländska gästerna kan särskilt nämnas D. Goosen från Holland, T. Nakazona från Japan, Mahito Ogho från Japan, C. Soubrillard från Frankrike, S. Morioka från Japan, S. Hashimoto från Japan och H. Kato också han från Japan. Vid Svenska Judoförbundets start 1961, blev klubbens dåvarande ordförande Göran Stangel även vald till förbundsordförande, ett uppdrag som Göran hade i 8 år. Ännu en av klubbbens grundare, nämligen Stig Windisch, hade posten som förbundskassör mellan åren 1964 till 1968. Stig var också ledamot av förbundets landslagskommitté under åren 1968 till 1970. Övriga medlemmar som har haft förbundsuppdrag är Ulf Abrahamsson mellan åren 1961 till 1963 och Allan Törner Klubbens medlemsantal började nu växa, till stor del tack Christer Månsson, Jan Wahlgren, Leif-Göran Spiken Sigurdh och Jan Björkert. 3

landslaget, och mest känd blev Istvan Hambalek som också blev Sveriges första Stora Grabb inom sporten. Dessa gamla tävlingsjudokas såsom Stig Windisch, bröderna Esbjörn och Tord Gustavsson, Istvan Hambalek och Leif- Göran Spiken Sigurdh lade grunden till Norrköpings Judoklubbs tävlingsframgångar under 60- och en bit in på 70- talet. På hösten 1977 gick en önskan i uppfyllelse, då klubben fick flytta in i en egen träningslokal på Nygatan 26, i det så kallade Gymnastikhuset. Tiden var förbi då medlemmarna inför varje träningspass var tvungna att lägga ut mattorna och ta bort dem under varje träningskväll. Under de kommande 21 åren skulle Norrköpings Judoklubbs verksamhet i Gymnastikhuset bli så känd, att lokalen på Nygatan i folkmun skulle döpas om till Judohuset. Jan Björkert kastar Leif-Göran Spiken Sigurdh med en OKURI-ASHI- BARAI i Sporthallen inför Dan-garderingen 1973 mellan åren 1963 till 1964. Klubbens medlemsantal hade under det första året kommit upp till ett 50-tal och deltagande i någon tävling hade diskuterats. Första man på tävlingsmattan blev Stig Windisch som vid SM 1962 blev silvermedaljör i tungvikt. Redan 1963 fick klubben sin första svenska mästare ( junior ) genom Esbjörn Gustavsson, som året därpå blev nordisk juniormästare. Här börjar en 5- årsperiod i klubbens historia där medlemmarna toppade sina klasser i SM, NM och andra större tävlingar. Några av medlemmarna blev bofasta i Äntligen kunde en organiserad och målmedveten träning lägggas upp för medlemmarna. Genom att Rolf Johansson flytttade till Norrköping och blev klubbens huvudinstruktör började återigen segrarna på tävlingsmattorna att komma. Rolf som började träna judo redan 1955 och dessutom hunnit med att träna några år i Japan, blev den kick som de tävlande medlemmarna behövde. Segrar i junior- och ungdoms-sm, uttagningar till ungdomslandslaget och till förbundets lands- 4

lagsläger blev vanliga. Det var många härliga tävlings-tjejer och killar som de åren hjälpte till att göra Norrköpings Judoklubbs namn känt både nationellt och internationellt. Listan kan bli väldigt lång men värda att nämnas är syskonparen Ralph och Tommy Östling, Harriet och Marie Gustavsson, Mikael och Lena Månsson samt Lars Linde, Carina Landström, Marino Lacovic, Lizette Nilsson och inte minst Camilla Williams. I mitten av 90-talet började styrelsen förstå att Norrköpings Judoklubbs dagar i Judohuset var räknade. Höstterminen 1998 var det dags att flytta tillbaka till Sporthallen efter 21 år på Nygatan. Efter en kort mellanperiod i Himmelstalundshallen bedriver vi om igen verksamheten där Norrköpings Judoklubbs historia började för 40 år sedan. Denna gång tränas judo i C- salen och mattorna får ligga kvar mellan träningarna. Skillnaden idag är att medelåldern sjunkit med cirka 10 år och ännu en gång börjar det märkas ett gäng härliga tävlings-tjejer och killar på tävlingsmattorna runt om i landet. Men en förening består inte bara av de tävlande utan även av ledare och styrelseledamöter. Det är många personligheter som passerat revy under Norrköpings Judoklubbs 40- åriga bana. Benny Karlsson var med från klubbens begynnelse och tillsammans med Kaj Hertz, Artikelförfattaren Jan Björkert kastar Stefan Ståhl maj 1999 i Sporthallen Gunther Lange, Rein Ilmarsson och Leif Kinnersjö bildade en aikido-sektion. Göran Berg som i klubbens regi startade en sektion i Skärblacka, som sedan flyttades till Finspång blev grunden till Judoklubben Källan. Vi minns Janne Wahlgren som under en period med väldig entusiasm skötte ungdomsträningen, Nils- Gunnar Nilsson som startade upp det vi idag kallar motionsjudo och familjen Ljungmark med Irene i spetsen, som fått igång barnjudon på senare år. Det finns också många, många andra tränare och styrelserepresentanter som verkat inom klubben och särskilt kommer man att tänka på Christer Månsson, Kurt Albrecht, Ulf Dahm, Boris Böckert, Bo Nygren, Kenneth Lustig, Bosse Svensson och på senare år Matts Hjort, Ann-Catrine Marcelja och vår nuvarande kassör Stefan Ståhl. Listan kan göras hur lång som helst. Eftersom jag gick nybörjarkurs höstterminen 1963 så vet jag att det är många fler som borde omnämnts, men de som jag skrivit om i denna återblick är de personer som gjort starkast intryck på mig. 011-440 90 00 www.isbergsgrafiska.se 5

Minnen NJK text: Bosse Nygren När jag häromdan fick en inbjudan att skriva något om mina minnen från min tid i NJK, med tanke på klubbens 40-årsjubileum, tänkte jag det är väl inget problem. När man sen försöker sålla ut något som man tror ska intressera en tänkt läsare av klubbens jubileumsskrift, visar det sig att det inte alls är så lätt. Händelser som har gett mig minnen för livet är oftast på det personliga planet och inte helt lätta att dela med andra. Börjar jag från början, tycker jag det är intressant att notera att NJK numera är tillbaka i Sporthallen, där det hela började en gång i tiden. Jag tror, om jag minns rätt, att jag blev medlem andra eller tredje året efter start. På den tiden var Göran Stangel ordförande och klubbens enda tränare. Han var dessutom den enda i klubben som erövrat det då så åtråvärda svarta bältet, och så var han ju en höjdare inom Svenska Judoförbundet, det hette ju så på den tiden. Om inte redan då ordförande, så dröjde det inte länge förrän han tog över ordförandeskapet, även där. Jag tror, om minnet inte sviker, att han tog över efter Kurt Durevall. Artikelförfattaren Bo Nygren som domare på DM 16/10 1978 Från sporthallstiden var vi ett slitstarkt gäng som hängde med en tid framöver. Göran Stangel lämnade tyvärr klubbben efter några år, för att iställlet ta över rodret i Akilles. Av de slitstarka, jag skriver slitstarka för man måste nog varit slitstark om man orkade att både lägga ut och in två judomattor minst två gånger i veckan, år ut och år in, och dessutom orka igenom hårda träningspass, kan jag nämna några som ligger väl till i minnet. De flesta minns väl Istvan Hambalek, som länge var klubbens stolthet beroende på skicklighet och framgångar på tävlingsmattorna. Han var också den förste efter Göran att få 1:a dan. Dessutom är han 6

beslutade vi oss för att stanna i Södertälje på vägen hem, för att fira med något gott att äta och kanske en öl, till de som inte körde. Kanske var vi lite uppspelta och tilldrog oss traktens infödingars uppmärksamhet, för någon undrade lite försynt vilka vi kunde vara, som stannat vid det här schappet vid den här tiden på dygnet. Jag tror att det var Göran som i förtroende avslöjade att vi var några teologie studerande som hade fått i uppdrag att på nära håll studera bl a alkoholvanorna en vanlig lördagskväll, på någon offentlig krog av enklare slag. Vi hängde alla med på Görans lilla bluff och faktum är att vi blev trodda av de som befann sig där. Artikel hämtad ur Norrköpings Tidningar väl den enda i klubben som fått sitt bälte som en följd av sina tävlings-meriter. Boris Böckert, Leif Sigurd alias Spiken, Göran Berg, Nils-Gunnar Nilsson, Stigga Windisch, Janne Björkert, Roffa Johansson är några av namnen jag kommer på så här i förbigående och då hoppas jag ingen ska känna sig bortglömd. Av de här minns man kanske Stigga och Janne lite extra eftersom de har varit respektive är ordförande för klubben. En som satte extra färg på klubben var Roffa Johansson, som med sitt kunnande och sin positiva framtoning, fick både judokas ock klubben att lyfta sig ett ordentligt snäpp. Han rönte stor respekt inte minst beroende på att han hade tränat i Japan, gubevars. Roffa tyckte också att det skulle vara bra om klubben kunde få rykte om sig att ha ytterligare några svartbälten och fick några av oss att träna lite extra. Spiken, Janne, Nils- Gunnar, Göran, Boris och jag bestämde oss, efter att ha tränat erforderliga tekniker och kator, för att göra ett försök till uppgradering. En lördag åkte vi till Södertälje, där Anton Geels och nämnde Roffa var examinatorer. Som frivillig kastdocka åt mig ställde Lasse Johansson upp. Efter att vi alla efter goda insatser klarat av det åtråvärda bältet En särskild händelse som jag också minns är när några av oss fick för sig att åka ner till Fountain Blue i Frankrike, för att träna under en period på sommaren, jag tror det var år 1965 det begav sig. Vi skulle bila ner och åkte i Frigges Chevrolet Impala Cabrolet och min Opel Rekord. Tyvärr minns jag inte Frigges efternamn, men han hade sin gravida fru Marianne med sig och hon var den enda tjejen som var med på resan. Sedan var det Istvan, Ralf Ekendahl, min bror Stefan, Åke (som jag också glömt efternamnet på), Leif Olsson och Lennart Nåvall som gav sig iväg på den minnesrika resan. Mycket finns att berätta om den resan, som började med att Istvan körde av vägen, med 7

Chevan, redan utanför Jönköping. Uppehållet i Hamburg blev ungefär som väntat när ett gäng ungdomar ville släppa loss och ha kul, men det kanske jag inte ska gå in närmare på. Väl framme i Fountain Blue, vi tältade i St. Tropez, skulle det minsann tränas judo. Innan vi kom till träningslägret var humöret på topp och vi skulle minsann visa vad svenska judokas gick för. Verkligheten blev emellertid en annan. Det var nog inte någon som var lägre graderad än 1:a kuy. Motståndet var således ganska tufft och det i kombination med en solbränna, som sved ganska kännbart på rygggen, gjorde att träningen inte blev så attraktiv. Jag tror det bara var Istvan som besökte träningen mer än två gånger. Vi övriga fann oss ganska snart tillrätta på kampingen och njöt av värme och sol istället. Jag minns inte hur det kom sig, men jag tror att vakten på campingen, också han välmeriterad judoka, på något sätt ordnade så att vi fick komma och besöka Brigitte Bardots ställe i St. Tropez. Inte kom vi i närheten av någon Brigitte inte, men som någon form av substitut fick vi i alla fall klappa hennes häst. Egentligen skulle nog alla våra upplevelser och minnen från den resan i sig vara trevlig läsning men det blev ju inte så mycket judo, så jag tror jag hoppar över resten av rese-skildringen. Ulf Dahm förevisar en teknik på Nils-Gunnar Nisse Fisk Nilsson för examinatörerna Rolf K. Johansson, Anton Geels och Olle Edeklev vid Dan-graderingen den 11/2 1979 i Norrköping Efter godkänd Dan-gradering : Till 2 Dan Leif-Göran Spiken Sigurdh, Jan Björkert och Stig Windisch. Till 1 Dan Ulf Dahm och Nils-Gunnar Nisse Fisk Nilsson. Ja, sen var glädjen stor när vi fick flytta till en egen dojo på Nygatan. I början fick vi fortsätta att släpa på mattorna, precis som i Sporthallen. Lokalen användes som gymnastiksal på dagarna. Jag minns inte exakt när vi blev ensamma om lokalen, men efter några år fick i alla fall mattorna ligga framme hela tiden. 8

Tillbaka till judominnen av mer vardaglig karaktär, så går det inte att komma ifrån, efter så många år som jag ändå var medlem i NJK, att det finns mängder av vardagsminnen att hänge sig åt. Inte minst alla nybörjarkurser, både för vuxna och ungdomar, som gav så många trevliga upplevelser och bekantskaper. När jag nu sitter och tänker tillbaka på alla nybörjarkurser kommer jag osökt att tänka på att vi hade ungdomsträning i Navestad en tid. Exakt varför vi var där på lördagsmorgnarna kommer jag inte ihåg, men det var trevligt att få tillgång till simhallen i Navestad efter träningspassen. Till minnena hör också att NJK under en tid hade en liten egen domarkår, där vi var några tappra som åkte runt en period och försökte skapa rättvisa på tävlingsmattorna. Utan att fördjupa mig i alltför mycket detaljer så är nog det här ett axplock av vad jag kanske minns bäst från min tid i NJK. En träning i början av epoken på Nygatan 9

Den gamla goda tiden text: Rolf K Johansson Undertecknad, Rolf K Johansson, kom till Norrköping i samband med utlokaliseringen av de statliga verken, av vilket Kriminalvårdsstyrelsen var ett, år 1975. Jag tog kontakt med klubben 1976 och från och med 1977 kom vi överens om att jag skulle ta över tränarsysslan för den s k avancerade gruppen. NJK åtnjöt i mina ögon ett mycket gott renomé eftersom klubben genom åren fostrat många duktiga judoutövare. För att sätta min egen prägel på medlemmarna fick alla starta om från början med basövningar i fallteknik samt genomgång av de grundtekniker som låg till grund för att erhålla högre grad i både tachiwaza och ne-waza. Skillnaden bestod i att från det jag startade skulle alla kast utföras i rörelse, vilket verkade vara en nyhet för de flesta. Träningen var hård men trots detta ökade medlemsantalet termin för termin och det var lite tufft att tillhöra den avancerade gruppen. Det var njutbart för ögat att träda in i dojon där det som mest kunde sitta 40 till 50 medlemmar allt ifrån svart bälte och nedåt, alla förväntansfulla inför kvällens övningar. Så småningom gav träningen Christer Månsson, Kenneth Lustig, Glenn Olofsson och Kurt Albrecht utdelning i form av många guld- silver- och bronsmedaljer och Norrköping började bli intressant som judometropol. Många var de landslagsträningar där klubben stod som värd och självklart deltog de flesta av den avancerade gruppens medlemmar, vilket naturligtvis ytterligare höjde våra medlemmars kompetens. De många enskilda gäster som besökte klubben fick svettiga mottaganden och det blev alltid lite sport att köra slut på den gästande judokan. Nåja, det var ju inte så svårt eftersom vi var många och gästen som regel kom ensam. Klubben stod också som värd för många träningsläger, inte minst de läger vi anordnade tillsammans med våra holländska vänner. Tom Hof, en av Hollands bästa mellanviktare, lyckades alltid få med sig 15 20 st kvalificerade judokas till dessa härliga läger och det internationella utbytet var naturligtvis ovärderligt. Eftersom jag vid den tiden Artikelförfattaren Rolf K. Johansson. 10

också var ordförande för Graderingskommittén, föll det sig naturligt att inbjuda till riksgradering med NJK som värd, vilket skedde många gånger under mitt ordförandeskap. Klubben satsade också friskt på att utbilda föreningens tränare både till instruktörer och domare, vilket naturligtvis är en bra strategi och en god investering för framtiden. Efter 13 år som huvudtränare tyckte jag det var dags att dra mig tillbaka och är numera pensionerad från allt som har med judo att göra. Mina minnen från min tid i Norrköping har varit mycket goda och jag saknar många gånger den gamla goda tiden. Självklart funderar jag över hur det går för de som kämpat under min ledning och det skulle vara roligt att någon gång återse er alla. Jag skänker alla gamla tränare, ledare och f.d aktiva tävlingsjudokas en välgångstanke. Guldmedaljörer i regionfinalen på 70iadenden 31/5 1980 Leif Pettersson, Lena Månsson, Maria Landström och Ralph Östling Tommy Östling och Jan Björkert i NE-WAZA. Bilden är tagen från NJK s träningslokal på Nygatan, även kalllad Judohuset 011-12 51 90 11

Återfallsjudoka text: Stefan Ståhl Under 1970-talet började jag träna judo. Varför jag började vet jag inte men jag minns att jag läste en annons i Norrköpings Tidningar. Under denna tidsepok var judo och vad judo egentligen stod för ett relativt okänt begrepp. Kunskapen om judo var väldigt fragmenterad, men att det var en kampsport från Japan kände jag till. Trots denna okunskap anmälde jag mig till en nybörjarkurs. Träningslokalen var liksom idag i Sporthallen, men vi tränade då i det som idag kalllas B-salen. Det var inte enbart judoklubben som använde B-salen, vi delade den med skolor och andra föreningar. Som en konsekvens av detta började vi med att lägga ut mattorna och efter träningen fick vi bära tillbaka dem igen. Som tur var var mattorna inte lika tjocka som de är idag, vilket nog var bra med tanke på den vikt som skulle förflyttas. Att man inte blev avskräckt av allt bärande och de tunna matttorna är konstigt men jag fortsatte under ett antal år, fram till dess att jag gjorde min grundläggande militärtjänstgöring. 70-talsbild från NJK s träningslokal på Nygatan Inom judoklubben fanns det även en aikidosektion. Nybörjarkursen var en kombination av judo och aikido. Det jag minns av mina första år var att man efter varje träningstillfälle hade träningsvärk i hela kropppen. Känslan var inte helt oangenäm, den var ganska behaglig och träningen var ett avbrott från krävande skolarbete. Ett kast som har etsats sig fast i mitt minne var när jag under en randoriträning blev kastad i en morote-seio-nage, eller kan det ha varit en ippon-seio-nage. Det spelar ingen roll, det jag minns var att allt snurrade runt och helt plötsligt låg jag på rygg på golvet. En annan minnesbild från 12

Artikelförfattaren Stefan Ståhl denna tid var att det vid ett tillfälle satt en liten senig japan på läktaren och övervakade träningen. Jag måste medge att jag funderade på vem det var. Efter det att träningen hade pågått en stund, presenterade en av flickorna mannen som satt på läktaren. Det visade sig att han var en av grundarna till en av karatestilarna. Om han var graderad 7, 8 eller 9:e dan vet jag inte men den enda som kunde gradera honom var han själv i och med att han var den högst graderade inom sin stil. Han genomförde även en liten uppvisning om vad karate var. En sådan snabbhet och kraftansamling som han visade har jag inte sett varken förr eller senare. För ungefär sex år sedan kom jag åter i kontakt med judo och även denna gång läste jag en annons i Norrköpings Tidningar. Mina barn var då 5 respektive 7 år gamla, och det var minijudon som väckte mitt intresse. Judo var kanske något för mina flickor att pröva på. Vi anmälde oss till träningen. När jag klev in över tröskeln till judoklubbens dåvarande träningslokal på Nygatan kände jag att jag vill själv ta upp min judoträning. Det gick nog en termin innan jag tog steget, men efter det har jag blivit fast. På en av mina första träningar efter mitt återfall träffade jag en av mina tränare från 70- talet, Stig Windich. Det är ganska fantastiskt att en av grundarna till Norrköpings Judoklubb var aktiv drygt 30 år efter klubbens födelse. Det visar på ett stort intresse för sporten. Relativt kort tid efter min återkomst började jag även som tränare. Varför gör man då det? För min del var det nog mer av en tillfällighet för då man sitter på bänken under tiden barnen tränar, och tränaren är ensam på mattan med ett 30-tal barn, är det svårt att inte hjälpa till. Särskilt när man har sina träningskläder i väskan. Jag har många minnen från min korta tid som tränare. De flesta som jag har tränat har varit intresserade av sporten och har höga ambitioner. Judo är en svettig sport, man får jobba mycket, men de som stannar kvar kan bli duktiga judokas i och med att klubben satsar på bredden och inte på ett fåtal. Inför höstterminen 2000 startade klubben en tjejgrupp som tränar en gång i veckan. Det har varit både roligt och utvecklande för mig att vara tränare för denna grupp. Jag hoppas att tjejerna tycker det samma. Den träning som vi bedriver är inriktad på teknik, med inslag av randori, men framför allt skall vi ha roligt. Tränarsysslan i gruppen har delats mellan Annette Bergqvist och mig. Mina barn som fick mig tillbaka till judosporten har slutat att träna judo, men jag är kvar som aktiv judokas. Min förhoppning är att mina flickor som idag är 13 respektive 11 år skall komma tillbaka till judosporten om några år. Jag märker att intresset finns kvar, men som tonåring har man många intressen. 13

Norrköpings JK tävlingsframgångar 1990-2001 text: Lennart Gustafsson Åren1990-2001 Glada medaljörer från 80-talet Övre raden : Jonas Olsson, Patrik Karlsson och Marie Gustavsson. Nedre raden : Camilla Williams, Harriet Gustavsson och Said Ithila Norrköpings JK hade under slutet av 1980- talet otroliga tävlingsframgångar. Jag tänker speciellt på våra flickor och på Dam SM 1988 då Marie Gustavsson och Camilla Williams vann sina klasser. Året innan hade NJK tagit brons på Lag-SM. I laget deltog utöver nämnda flickor Harriet Gustavsson och Lizette Nilsson. Samma år tog våra flickor fyra medaljer vid JSM, guld till Britt Suesson och Camilla medan systrarna Marie och Harriet tog brons. Flera av våra flickor vann dessutom medaljer. internationella Topparna var Camillas JEMbrons 1986 och Maries JEMsilver 1989. Framgångarna under 80-talet var frukten av Rolf Johanssons positiva ledarskap som tränare i NJK. Rolf kom till klubben i slutet av 1970-talet och verkade under en dryg tioårsperiod. Under denna period kom det också fram många duktiga grabbar, Ralf Östling var den som nådde de största framgångarna. Under perioden 1990 2001 har jag själv varit djupt engagerad i tävlings-verksamheten i Norrköpings Judoklubb. Det har främst berott på mina egna barn, Therese och Marcus, och mitt brinnande intresse för judo som fick en renässans när mina barn började träna och tävla i den sport som jag själv älskar och som jag nu hållit på med i 35 år. Under den senaste perioden har inte klubben nått de framgångar som gjordes under 1980-talet. Jag har då bortsett från Norrköpingstjejen Camilla Williams sex SMguld och flera internationella framgångar som hon hade under åren 1990-1996. Hur kan jag då bortse från dessa fantastiska framgångar? Jo, hon tävlade för SPIF under dessa år. Den ende från Norrköpings JK som tagit medalj vid en tävling utomlands är Pernilla Reutfors. Hon tog en silvermedalj i Åbo-turneringen 1992 som junior i viktklassen 56-61 kg. Jag har gjort en tävlingss- 14

Ett glatt tävlingsgäng i Oxelösund år 2000 under Dan Svenssons ledning summering för våra NJK-medlemmar under rubricerad period och vill nämna följande individuella prestationer som utförts vid större tävlingar i Sverige. JSM Den tyngsta medaljen under ovan rubricerad period har Caroline Eneland tagit. Hon vann JSM i Uppsala 1993. Dessutom tog Caroline en silvermedalj året efter. Båda gångerna tävlade Caroline i +66 kg. Pernilla Reutfors har också tagit medalj vid JSM. Det blev en bronsmedalj för henne 1992 i Lindesberg och viktklassen var 56-61 kg. I lag har flickorna Charlotte Marcelja, Pernilla Reutfors, Linda Lindersson och Maria Ringqvist tagit JSM brons. Det skedde i Oxelösund 1991. USM Under perioden har klubben endast tagit en medalj vid USM. Det var Christian Marcelja som kämpade tappert i Farsta 1996 och tog hem en välförtjänt bronsmedalj i viktklasssen 65-71 kg. Skol-SM Skol-SM är en relativt nystartad judotävling för högstadielever i årskurserna 6-9. Det är Judogymnasiet i Lindesberg under Björn Nyberg ledning som arrangerar tävlingarna. Norrköpings första elev på Judogymnasiet var Pernilla Reutfors 1992 och till höstterminen 2001 kommer NJK:s andre representant att börja på Judogymnasiet. Det är klubbens lovande judoka Robin Ingbrant som skall stå på egna ben och vi önskar honom lycka till. Mikaela Reutfors tog NJK:s första medalj i Skol-SM, det blev ett brons 1993. Året efter gick det riktigt bra och det blev tre silvermedaljer till Norrköping. Det var ovan nämnda Mikaela, Zandra Johnsson och Christian Marcelja som svarade för den bedriften. År 1995 kom klubbben hem med två medaljer, då var det Christian som åter tog en silvermedalj medan Mikaela tog hem en bronspeng. Därefter har det varit lite glesare mellan medaljörerna. Det blev en silvermedalj till Robin Ingbrant 1998 och två år senare tog Annika Norr-Ericson samma valör. Veteran-SM Efter några år vid sidan om tävlingsmattan som ledare kände jag suget att åter börja tävla igen. Eftersom Veteran-SM hade kommit igång så gjorde jag ett första försök 1995 då Helsingborgs JK var arrangör. Jag deltog i den äldre åldersklassen, +46 år, och den lättare viktklassen -75 kg. Det gick riktigt bra och jag tog en silvermedalj. Året efter hade jag lockat med mig Jan Ekström och Bebot Alaba Raulito från klubben för att deltaga i Veteran-SM. Denna gång gick det inte så bra för mig men desto bättre för Jan Ekström. Janne tog en bronsmedalj i den yngre åldersklassen 35-45 år, - 75 kg. 15

De efterföljande åren har jag dock aldrig blivit medaljlös. Det har blivit två silver och två bronsmedaljer. Däremot har jag inte kunnat locka med mig några andra veteraner från Judoklubben för att deltaga. Svenska Judocupen Svenska Judocupen är en rikstäckande tävling som Norrköpings JK haft mycket fina framgångar i. Största framgången nådde klubben i Södertälje 1996 då Marcus Gustafsson vann guldet, Pernilla Reutfors tog silver, Mikaela Reutfors och Christian Marcelja tog brons. Nästan lika stora framgångar hade det varit vid samma års första deltävling som arrangerades i Farsta. Då tog Mikaela en silvermedalj medan Pernilla och Christian tog brons. Mikaela Reutfors är klubbens andra medlem som tagit guld i Svenska Judocupen. Det gjorde hon 1994 i Södertälje. Utöver ovan nämna medaljer har Pernilla tagit tre silver, Marcus har ytterligare ett silver och ett brons och Christian har ytterligare ett brons. Dejan Colic har tagit ett silver medan både Jens Svensson och Petter Krifors tagit var sitt brons. Sörmlandsträffen Oftast kommer många deltagare från Finland och ibland från andra nordiska länder. Därför brukar det vara svårt att ta medaljer. NJK har haft följande segrare i denna tävling: Mikaela Reutfors, Linus Narby och Johanna Hedberg. Facit/NokiaCup Grannklubben i Linköping startade tävlingen Facit Cup 1991. År 1999 bytte tävlingen namn till Nokia Cup. Tävlingen är öppen för alla kategorier och har ibland lockat deltagare från våra närmsta grannländer. NJK har haft följande dubbelsegrare i denna tävling: Pernilla Reutfors, Enver Akmedov och Annika Norr-Ericson. En gång vardera har följande stått överst på prispallen: Christian Marcelja, Marcus Gustafsson, Maria Ringqvist, Mikaela Reutfors, Linus Narby, Caroline Eneland, Alexander Ekström och Johanna Hedberg. Södra Judo Open IK Södra har de senaste åren arrangerat en internationell ungdomstävling i Farstahallen. Tävlingen har hållits i samband med deras träningsläger vid Kristi Himmelfärdshelgen. 1999 fick vår klubb två medaljörer. Det var Johanna Hedberg som tog silver och Christo Rundqvist som tog en bronsmedalj. Öst Cup / Modul 1 Judo Cup Öst Cup arrangeras av olika klubbar i östra zonen. På senare år har tävlingen kallats Modul 1 Judo Cup när tävlingen arrangerats av IK Södra. Deltagarna kommer i huvudsak från östra zonen men ibland dyker finnländarna upp och då är det genast svårare att nå medaljpositioner. En tävling som brukar locka många deltagare är Sörmlandsträffen i Oxelösund. Uppvisning på Idrottsparken sommaren 1997. Robin Ingbrant kastar Johanna Hedberg 16

Flest segrar i denna tävling har Johanna Hedberg. Johanna har redan sju guldmedaljer och det lär bli fler. Annika Norr- Ericsonn har tagit sex segrar medan Petter Krifors har tagit hem fem vinster. Charlotte Marcelja har fyra segrar och Mikaela Reutfors har stått tre gånger överst på prispallen. Christian Marcelja och Jenny Gustafsson har vardera två guldmedaljer. DM Distriktet inkluderar fr.o.m. 1998 även Södermanland. Norrköpings JK har de senaste åren varit ungefär tredje bästa klubb vilket är bra och lovar gott inför framtiden. Flest guldmedaljer under åren 1990-2001 har Robin Ingbrant tagit, trots sin ringa ålder. Robin har tagit fem guld och vi hoppas att det blir fler för klubben. Fyra guld har Christian Marcelja och Caroline Eneland tagit. Camovic Mustafa har tre segrar medan följande gäng har tagit två guld: Charlotte Marcelja, Pernilla Reutfors, Fredrik Karlsson, Marcus Gustafsson, Gustav Sjölin, Petter Krifors, Andreas Constantinou, Annika Norr-Ericson, Tobias Ydén och Jenny Gustafsson. Slutord Artikelförfattare Lennart Gustavsson Under perioden har flera invandrare kommit till klubben. De har kommit från skilda delar av världen med olika kulturer och judostilar. Alla har de berikat klubben eftersom de varit mycket välutbildade i judo. Jag vill nämna följande sju: Enver Akmedov, Raulito Bebot Alaba, Dejan Colic, Murina Faik, Said Chamanjou, Amouzegar Masoud och Camovic Mustafa. Av dessa har Enver och Dejan nått de största tävlingsframgångarna för vår klubb medan Masoud, Bebot och Murina har tagit det största ansvaret då det gäller tränarsidan. När det gäller Murina så hoppas jag verkligen att han får stanna i Sverige och fortsätta att vara tränare i vår klubb. Jag anser att det är på tävlingsmattan man i verkligheten testar de färdigheter som man övat under idogt tränande. Det är dock enklare att börja tävla som ung eftersom det finns flera tävlingar för olika åldrar och med olika svårighetsgrader. Börjar man med judo som senior inser jag att det kan vara svårare att tävla, men numera finns det veterantävlingar så man blir aldrig för gammal! För att en ideell klubb skall fungera så krävs det många ledare och föräldrar som hjälper till att stötta verksamheten. Betydelsen av att föräldrarna är med och stöder sitt barn under träning och tävling är viktig. Det har också visat sig att de ungdomar som har ett aktivt föräldrarstöd lyckas nå de största framgångarna. Jag tror och hoppas att kommande tioårsperiod blir framgångsrik. Det finns förutsättningar för det i form av många lovande ungdomar, ledare och en bra träningslokal. 17

Mini Judo text: Irene Ljungmark Ett första försök med Mini Judo gjordes i April 1994, då klubbmedlemmars barn blev inbjudna till judoträning, med inriktningen på ålder 5 8 år. Detta blev jättelyckat, så till höstterminen 1994 annonserades denna grupp ut i tidningarna och så har det rullat på genom åren. Lördagar 10.00 Nybörjargrupp och 11.00 Fortsättningsgrupp. Vi har maximerat nybörjargruppet till 20 stycken. Efterfrågan på dessa 20 platser har varit mycket stor. I fortsättningsgruppen har alla en given plats som har gått nybörjarträningen en termin. Detta innebär att gruppen kan bli mycket stor cirka 40 stycken. Föräldrarna har verkligen engagerat sig och stöttat både barnen och oss ledare. Det har varit en mycket positiv anda genom alla år. Förutom att vi tränat motorik, koordination, grundtekniker, kast, fall, fasthållningar och mattfajt varvat med mycket lekar har vi också haft lite annat skojigt för oss. Fångarna på dojon är en klar favorit. Där man genom judotekniker tillvinner sig nycklar och får judogåtor hos Fader Fora. Hela gruppen måste samarbeta och kan man sedan lösenordet så Gruppbild från Minijudon från mitten av 90-talet med Irene Ljungmark och hjälptränare Britt-Inger Hellberg i bakgrunden kommer skatten nerdimpande i form av godisregn. Detta brukar vi göra på vårterminen straxt innan vi avslutar med gradering och glassfest. Till höstavslutningarna har vi tillverkat godispåsar med Mini Judons egen logga, och delat ut till barnen tillsammans med diplom och så blir det fest. Vi har haft prova på judo för föräldrar, och även för andra grupper. Handikappjudo har ägt rum ett flertal gånger, där både lätt och gravt handikappade barn och ungdomar har fått känna på hur det är på judomattan. Det senaste vi hittade på var Judolek föräldrar fick kämpa mot sina barn och även prova på mattålningar mm. Detta blev väldigt omtyckt och mycket lärorikt. Det har varit roliga år med många barn på mattan och många hjälpsamma föräldrar. Det är och har varit värt att offra alla dessa lediga lördagar under de här åren. Artikelförfattare Irene Ljungmark 18

Minijudo, bra för små kroppar! text: Christina Ohlman Lysell När min dotter Sofia hösten 1999 precis hade fyllt fem år började hon på minijudo. Då var det inte hennes egen vilja som helt och hållet styrde valet av aktivitet utan snarare fanns det en chans för mig som förälder att locka henne till något som jag trodde skulle vara både roligt och bra för henne. Precis som de flesta föräldrar hyste jag en förhoppning om att hon genom regelbunden fysisk träning skulle få en stark och smidig kropp. Utöver det fanns också en önskan om att träningen skulle innehålla ett visst mått av mental träning. Utan att vara insatt i judons filosofiska resonemang och teser så hade jag en föreställning om att judo var en träningsform för både kropp och psyke. Idag kan jag säga att min bild av judo stämde oerhört väl med verkligheten. Efter att ha suttit på åskådarplats nästan varje lördag under två års tid har jag sett hur fantastisk judoträning är för små kroppar d v s för barn som växer. Eftersom judo består av både mental och fysisk träning ger den barnen så oändligt mycket mer än bara en stark och smidig kropp. Förutom att Sofia och de andra barnen tycker att det är jätteroligt att träna judo lär de sig även att se varandra i ögonen, vilket är en viktig färdighet i sociala sammanhang i livet. Genom att de under kontrollerade men tuffa former rör vid varandras kroppar lär de sig också att visa respekt. Genom judon utvecklas också deras självkänsla och känsla för varandra. Jag tror att barn som lär sig ta ansvar för sin egen och andras kroppar samt vågar se sin kamrat i ögonen inte lika lätt tar till våld varken mot andra eller sig själv. Utöver allt detta är judo en väldigt fostrande aktivitet. Som förälder har jag alltid huvudansvar för mitt barns uppfostran. När barnen däremot går i skolan, deltar i fritidsaktiviteter eller är med i andra sociala sammanhang får andra vuxna ta vid vad gäller mitt barns fostran. På grund av det är judo också ett bra komplement under uppväxten. Irene, Klas och övriga ledare gör en makalös insats när det gäller att leda gruppen som ibland har bestått av 38 barn! För att lyckas med det måste barnen lyssna, visa hänsyn och ta ansvar. Deras ledarskap är en perfekt balans mellan disciplin och lekglädje. En stor eloge till dessa fantastiska eldsjälar! Min slutsats är att judo är en mycket god investering för framtiden. Jag tror att det barnen får med sig från judon kan ge en kombination av en mjuk utsida och en stark insida vilket är egenskaper som gör att barnen blir bättre rustade för tonårs- och vuxenlivet. Jag hoppas verkligen att Sofia och alla andra miniorer fortsätter träna judo så länge de har lust jag sitter i alla fall gärna på bänken varje lördag! 19