Innehåll Fakta & innehåll sid 1 Framsida sid 2 Ordlista & förord sid 3 (2-3) Huvudtext sid 4-9 (4 13) OBS: Sidor med mycket färg: 1, 2, 3 & 6. Fakta om e-boken Titel: Meteorfallet i Uppland 1869 Totalt antal pdf-sidor: 8 st. Format: Liggande A4. Storlek: 2 Mb. Utgivare: E-boksbiblioteket.se & Virvelvind Förlag Uppdaterad: 2012-09-23. Originaltext publicerad: 1869. Författare: Okänd. Guideböcker till historiska platser Heliga vägen guidebok till Lysekils berömda hällristningar Det är ett av världens mest hällristningstäta områden med 12 stora ristningar inom bara en kilometer. Alla ristningarna ligger längs en kilometerlång väg som kallas för den heliga vägen. I den här guideboken får du veta allt om Lysekils mest berömda hällristningar och de andra fornminnena i närheten. Sveriges 33 mest sevärda vikingaplatser Under vikingatiden var Sverige en av världens mest spännande områden. Här kan du också uppleva den här dramatiska tiden genom att besöka de vilda vikingarnas gravar, vägar, monument och befästningar. I guideboken 33 MEST SEVÄRDA VIKINGAPLATSERNA I SVERIGE får du tips på de bästa platserna att besöka. Greby gravfält Greby gravfält utanför Grebbestad i Bohuslän beskrivs ofta som det vackraste i Sverige. Den här guideboken handlar om gravfältet, dess många resta stenar och om utgrävningarna här på 1800-talet. Du får kartor, historik och spännande sägner om blodiga slag. Tanums hällristningar I trakten kring Tanum finns Sveriges största koncentration med hällristningar och har dessutom utsetts till världsarv. Det här är en praktisk guidebok till de största ristningarna. Boken innehåller massor av kartor, bilder och praktisk info för dig som vill besöka de berömda hällristningarna i Vitlycke, Litsleby, Fossum och Aspeberget. Hilmas Alaska guidebok om guldgräverskan och trädgården av cement I mer än 80 år har tusentals besökare kommit hit för att se den galna trädgården utanför Strömstad som guldgräverskan Hilma Svedal byggde med 100-tals ton cement. Det här är en praktisk guidebok som är gjord för ditt besök med massor av foton, historik och kartor. Mer info: www.virvelvind-forlag.se
DIGITAL E-BOK FRÅN WWW.E-BOKSBIBLIOTEKET.SE Meteorfallet i Uppland 1869
ORDLISTA Famn. Längdmått. En famn motsvarar 6 fot och är alltså ungefär 178 cm. Mil. En svensk mil var 10 688 meter tills metersystemet infördes år 1889. Ort. Gammal viktenhet. En ort motsvarar en hundradel av ett skålpund vilket är 4,25 gram. Skålpund. Viktmått. Ett skålpund är 425 gram. Tum. Längdmått. En tum motsvarar 29,7 mm. U. Förkortning för viktmåttet skålpund (425 gram). N meteoritområdet Enköping Balingsta Fitja Arnön Uppsala Ekoln Sigtuna 10 km FÖRORD I dag är meteoriter något vi kan se varje dag på Discovery eller i huvudrollen i filmer som Armageddon. Men för 150 år sedan var meteorer något mystiskt och skrämmande. I den här e-boken får du läsa om ett svenskt meteorregn år 1869. Hessle-stenen finns i dag på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. På nyårsdagen 1869 inträffade det värsta meteorregnet som drabbat Sverige. 100-tals stenar regnade ner från himlen i trakterna kring Mälaren. I den här e-boken får du läsa en vetenskaplig rapport som publicerades bara några veckor efter händelsen. Du får bland annat läsa om de aktuella teorier man hade till vad som orsakade metoritregn bland annat att det skulle bero på att delar av månen lossnat. Om du är uppmärksam så kommer du att upptäcka att man råkat ut för ett tryckfel 1869. Man anger två olika vikter på Hesslemeteoriten (4,25 skålpund är den rätta siffran). Stenen finns i dag på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm tillsammans med de andra stenarna som samlades in av allmänheten 1860. Hesslemeteoriten väger dag 1 792 gram. Några av metoriterna går också att se i museets utställning Skatter från Jordens inre. Foto: Staffan Waerndt Naturhistoriska riksmuseet Mälaren Strängnäs Mariefred 2 Stockholm Mälaren och Uppland med det ungefärliga området för meteoritnedslagen. Trevlig läsning Mikael Jägerbrand Redaktör mikael@jagerbrand.se Copyright 2009 Virvelvind Förlag, Lysekil Den här e-boken METEORFALLET I UPPLAND 1869 publicerades digitalt 2009 och uppdaterades den 23 september 2012. Berättelsen är hämtad ur tidskriften Ny Illustrerad Tidning 1869. Originalets rubrik: Om meteorstenfallet vid Hessle i Uppland. Calakmul
METEORFALLET I UPPLAND Publicerad i tidskriften Ny Illustrerad Tidning 1869 örsta årgången af Ny Ill. Tidn. (1865, n:o 11) innehöll en uppsats om meteoriternas uppkomst och be skaffenhet, i hvilken bland annat anföres, att några dylika från verldsrymden stammande kroppar dittills icke blifvit funna eller åtminstone af sakkunniga personer tillvaratagna inom Sverige. Såsom talrika tidningsnotiser redan tillkännagifvit, eger detta förhållande numera icke rum, i det att Sverige sjelfva nyårsdagen 1869 blifvit helsadt med ett rikligt meteoritregn, som hufvudsakligen nedföll i de norr och söder om Låstaviken af Mälaren belägna Ballingsta, Gryta, Giresta, Fitja, Kulla och Öfvergrans socknar. Genast då ryktet härom spridit sig afsändes från Vetenskapsakademien och sedermera äfven ifrån Uppsala universitet sakkunniga personer att undersöka förhållandet och om möjligt insamla profver af de nedfallna stenarne. Ryktet bekräftades och»stensamlare» från hvardera af dessa veten- skapliga institutioner hafva sedan dess upprepade gånger genomrest den ifrågavarande trakten, så att numera två- till trehundra af dessa märkliga kroppar blifvit tillvara tagna, och en mängd berättelser rörande de omständig heter, under hvilka fallet egt rum, af åsyna vittnen inhemtade. Det svenska meteoritfallet kan derför räknas bland de bäst kända och undersökta samt lemnar i många hänseenden vigtiga upplysningar rörande sjelfva företeelsens art och beskaffenhet. Vi hoppas att detta skall lända oss till ursäkt att vi nu återkomma till ett redan för några år sedan i detta blad afhandlat ämne. I Stockholm förnams sjelfva nyårsdagen vid middagstiden flerestädes, men ej öfverallt, t. ex. i allmänhet ej i de nedre, men väl i de öfre våningarne af husen, en dof, enstaka knall, i viss mon liknande ett starkt kanon- eller bergsprängningsskott. Ett rykte spridde sig snart, att en explosion inträffat vid Vinterviken, och, sedan man redan samma dag blifvit lugnad i detta hänseende, att Åkers styckebruk sprungit i luften. Snart inlupo dock under rättelser att lyckligtvis ej heller detta var fallet och samtidigt erfor man att samma företeelse förnummits och 4 5
Den största af de efter meteoritfallet d. 1 jan. i Upland funna meteorstenarne. Vigt: 4 ½ U. Skala: Naturlig storlek. gifvit upphof till en mängd likartade rykten på en mängd andra från hvarandra långt aflägsna ställen, t. ex. i Strengnäs och Mariefred, hvarest en stark, åsklik knall hördes, i Enköping, der det hördes likt rasslet af en mängd på hård väg framrullande vagnar, i Upsala, hvarest några personer, som middagstiden samma dag voro ute på en af broarne öfver Fyris, trodde att ett närbeläget stenhus, som tillföljd af dess höjd af någon skämtare erhållit namnet»olympen», ramlat, hvilket tyckes antyda att ljudet redan här, liksom i Enköping, hördes mera likt ett betydligt stenras, än ett enstaka skott. Detta förhållande var ännu mer utpregladt i de trakter, som lågo närmare det 2 till 3 mil från Upsala belägna stället, der sjelfva fallet egde rum. En stor del af invånarne i den trakt, der stenregnet föll, var, när detta hände, stadd på återväg från kyrkorna, färdandes dels åkande, dels till fots. Till följd af hjulens skrammel mot den hårdt frusna, snöfria marken, hörde de, som färdades i åkdon, för det mesta ingenting. Fotgängarne deremot berätta, att de först hörde 3 till 4 starka knallar»liknande det starkaste åskslag», derpå ett rassel,»som om en mängd åkdon under fyrsprång sprängt förbi» eller»som om man på en gång utstjelpt en mängd stenlass». Derpå följde, enligt en mängd trovärdiga personers uppgift ett ljud»liksom en orgel hade spelat», så ett hväsande, stundom öfvergående till småningom bortdöende»flöjtlika» toner. Genom uppgift af den väglängd som fotgängarne tillryggalagt under tiden, har man varit i tillfälle att bevisa det fenomet varade, om ock ej såsom några påstå, en hel fjerdedels timma, dock flera minuter. Någon eldkula eller någon annan ovanlig företeelse för- 6 7
märktes ej på den med strömoln betäckta himlen. Men en person, som var ute för att fiska på isen af Låstaviken, såg, då ljudet upphördt, en medelstor sten slå med en nästan vertikal bana ned tätt invid honom, samt efter att hafva bildat ett 3 à 4 tums djupt hål i isen, återstudsa upp och rulla vidare några famnar. Fiskaren drog ej i betänk ande att genast upptaga den nedfallna stenen, och han fann då densamma varm, som om den varit utsatt för sol baddet under en sommardag. En vid Fitja prestgård boende äldre qvinna, som inne i sin stuga förnam det rasslande ljudet och förmodade, att detta härrörde deraf att skorstenen ramlade, rusade ut och såg, då hon kom på trappan, en liten sten komma liksom»neddansandes» från himlen. Berättelsen tycks bevisa, att fallhastigheten ej varit synnerligt stor, ett förhållande som ytterligare bekräftas af den omständigheten, att af den mängd ända till ett halft skålp. tunga stenar, som sedermera slagit ner på Låstavikens, ännu efter ett par dagars ytterligare frost endast 6 till 8 tum tjocka is, ingen enda tycks hafva trängt igenom densamma. De flesta af de uppsamlade stenarne äro dess utom nästan hela och visa endast obetydliga spår till någon vid fallet erhållen stöt-yta. Då traktens allmoge erfor, att en ej obetydlig betalning kunde erhållas för de nedfallna stenbitarne, begynte man att noga genomleta trakten, med den påföljd, att en stor mängd stenar af olika storlek blifvit insamlade. Af dessa hafva nära etthundrafemtio blifvit för Riksmusei mineralogiska museum inköpta och kunna beses de tider, då detta museum hålles öppet för allmänheten. Den största bland dem finnes i naturlig storlek afbildad på vidfogade träsnitt, och väger 4 1 / 4 U. En sten vägande nära 4 U lär vara inköpt för det mineralogiska museet i Upsala; dessutom hafva några stenar af 1 till 3 U vigt blifvit uppsamlade. De flesta äro dock betydigt mindre, en del, vägande endast en bråkdel af en ort, till storleken mindre än en ärt. Stenarnes, isynnerhet de medelstoras, kantiga form gifver tydligen tillkänna, att de endast utgöra fragment af en större meteorit, hvilken, då den med en kosmisk hastighet af flera mil i sekunden ilat fram i luftkretsen, genom det ofantliga motstånd *), som luften härvid åstadkommit, och den deraf hörrörande ojemna upphettningen, sprungit sönder och blifvit smält på ytan. Medan nämligen grundmassan utgöres af hvitgrå kiselföreningar, i hvilka en mängd för ögat omärkbara, men med magneten utdragbara partiklar af metalliskt, förmodligen nickelhaltigt jern äro insprängda, bildas sjelfva meteoritens yta alltid af en, *) Antagandet att luftens motstånd förmår sönderspränga en sten kan synas vågadt, men möjligheten häraf bevisas tydligen af dynamitens förmåga, att vid explosion sönderspränga den stenhäll, på hvilken den blifvit lagd löst och utan någon betäckning. 8 9
den ännu längre söderut liggande Arnön. - - - Inalles finnas i offentliga och enskilda samlingar meteoriter förvarade från flera hundra särskilda meteoritfall och en meteoritsten är således långt ifrån någonting sällsynt. Mången torde derför förvåna sig öfver, att en företeelse, som redan förut så många gånger blifvit af en mängd ögonvittnen iakttagen, fortfarande i så hög grad ådrager sig vetenskapsmannens uppmärksamhet. Saken är dock lätt förklarlig och ingalunda beroende på någon storts kuriositetskrämeri. Medan nämligen ännu i början af detta århundrade berömda vetenskapliga samfund förklarade alla berättelser om dylika»luftstenar» för orimliga ammsagor och medan man några årtionden senare med orätt antog att metoritstenarne blifvit utslungade från månens öfverhufvud tagit högst hypotetiska vulkaner, så har man numera just genom en mängd ytterst omsorgsfulla iakttagelser kommit med full säkerhet under fund med deras rätta natur och ursprung. Men i alla fall återstå ännu rörande detta märkliga fenomen en mängd olika frågor, som endast kunna besvaras genom förnyade undersökningar, och hvarje tillfälle härtill måste derför af naturvetenskapens vänner hälsas med stort intresse. För när varande veta vi, att meteorstenarne ursprungligen utgjort små stoftkorn i verldsrymden, hvilka, samlade i större eller mindre svärmar, liksom planeterna derpå denna smältning beroende, svart glacyr. Denna glacyrs olika beskaffenhet och tjocklek eller, om man så får säga, olika fulländning på olika brottytor, gifver tillkänna att sten en flera särskilda gånger söndersprungit, ett förhållande, som möjligen står i sammanhang med de olika knallar, som hördes. För öfrigt visar det sig tydligt, att sjelfva upphettningen, under stenens korta bana i jordens luftkrets, endast försiggått alldeles ytligt, så att den alls icke hunnit fortplanta sig till stenens inre, hvilket icke visar spår till någon smältning. Möjligt är, att sjelfva hufvud meteoriten ilat oss helt och hållet förbi, och att endast sådana bitar, hvilka vid söndersprängningen kastats åt ett håll, motsatt hufvudmeteoritens, nedfallit, ett för hållande, som kanske kunde tjena till förklaring på de nedfallna stenarnes ringa fallhastighet, äfvensom på den om ständigheten, att medan nästan alla personer, som iakttogo företeelsen, voro eniga derom, att sjelfva meteoriten kom från norr, så blefvo deremot de största stenarne, hvilka eljest enligt mekanikens lagar*) bort kastas längst fram, funna norr om Låstaviken, de mindre deremot i trakt en af Hessle gård och Fitja prestgård, söder om detta vattendrag, de minsta, ärtstora bitarna i trakten af *) För att öfvertyga sig härom behöfver man blott på en gång framkasta en handfull med sand och småsten af olika storlek. Man skall då finna att de största stenarne gå längst, de mindre nedfalla på ett närmare afstånd och sanden närmrast, och det oaktadt begynnelsehastigheten för alla de kastade kropparne är lika stor. 10 11
städes kretsat i egna, enligt attraktionslagens fordringar länkade banor, ända tills de kommit så nära vårt jordklot, att dettas attraktion fått magt öfver med dem. Med en kosmisk hastighet af flera mil i sekunden ila de då fram i luftkretsen. Luftens motstånd minskar dock snart deras fart och åstadkommer istället en så stark upphettning, att deras förmodligen förut friska yta smälter och förvandlas till en svart eller svartbrun glasyr; ofta råkar stenen härunder i hvitglödgning, och metoriten visar sig då såsom en lysande eldkula. Till och med stjernfallen äro, enligt de undersökningar, som under en lång följd af år blifvit af åtskilliga vetenskapsmän med en aldrig tröttad ihärdighet anställda, sannolikt intet annat än meteoriter, hvilka redan i luftkretsens öfversta lager tändt sig och förbrunnit. Meteoriterna äro vidare de enda prof på materien i verldsrymden, som kemisten blifvit i tillfälle att i sina deg lar skeda. Hundratals analyser äro äfven på dem anställda, hvilka visat, att endast sådana grundämnen i dem ingå, som redan förut påträffats i de bergarter, af hvilka jordskorpan är bildad. Dessa grundämnen äro dessutom i meteoriterna förenade enligt samma kemiska lagar, som de, hvilka gälla hos oss ett af de få verkliga erfarenhetsbevis, vi varit i tillfälle att erhålla, på natur lagarnes allmängiltighet. Vidare har kemisternas analys ådagalagt att till och med ämnen, samman satta enligt den organiska kemiens lagar, stundom ingått såsom en beståndsdel i dessa invandrare till vårt jordklot. De hafva således till oss medfört bevis derpå, att äfven utom vår planet förefinnes antingen organiskt lif eller första vilkoret derför, organisk materie. N. 12 13