På Distansläger i Flen. Vårat första äventyr skulle äntligen börja! Svärfar Ingvar mötte upp hemma på stall backen, vi lastade på Charlie och for iväg mot Flen ca 3 timmar från Norrtälje. Charlie hälsar på svärfar Ingvar! Väl framme på Torps Säteri var vi först på plats och Cecilia mötte upp och såg till att vi kom rätt. Vilket ställe! Underbar natur omslöt den för oss gigantiska hästgården. Charlie gnäggade glatt i hopp om att få respons och snart hördes lika glada hälsningar tillbaka från olika håll. Efter en stunds gnäggande och nosande gick vi in i stallet och gjorde oss hemma stadda. En efter en droppade under eftermiddagen in, det var så spännande att se vilka vi skulle tillbringa helgen med. Snart var stallet fullt av entusiastiska distansryttare och hästar.
Charlie,Exocette och Zinner tittar nyfiket på Ulrika. Klockan hade redan blivit 18 och det var dags för lägrets första programpunkt. Vi samlades alla framför en varm brasa i huset vi skulle sova i, några hade med sina hinknissar för det var dags för Arne Berndes att prata grooming. Arne hade sammanställt ett kompendium som gav oss både groomar och ryttare en bra grund att stå på. Vi fick chansen att fråga och diskutera olika sätt att lägga upp hinknissarnas viktiga arbete. Att lyssna på en erfaren och entusiastisk föreläsare gjorde att tiden gick fort och det var dags för en efterlängtad middag. Nästa morgon vaknade jag innan mobiltelefonens väckarklocka ringt, jag smög upp och tittade ut genom fönstret. Ute var det blåsigt och grått. Det regnade snöblask, typiskt vi som skulle ut på distans pass efter frukost! Strax efter 8 samlades vi i min grupp, utanför stallet för att ge oss iväg på ritten som leddes av Cecilia Hellesen-Hansen på Bomb Jack. Syftet med passet var att vi skulle få känna på hur olika hastigheter, Km/h kändes. Under ritten lyckades jag bara pricka rätt 2 gånger, jag skyller på det vackra landskapet vi red igenom. Jag fick insikt om att det oftast inte går så fort man tror när man rider utan GPS. Lagom till förmiddags kaffet var det dags för Ella Lindblom att hålla teoretisk genomgång av centrerad ridning. Innan vi satt igång gjorde vi en liten test som visade på vilket sätt vi helst lär in saker på. Jag var visst en kinestetik inlärare vilket betyder i stort att jag lättast lär mig genom känsla. Det måste kännas rätt för att bli
rätt. Vi gick igenom de grundläggande teknikerna i centrerad ridning och gjorde 2 olika övningar. Vi fick låtsas skritta, trava och gallopera till fots på en studsmatta för att känna rytmen och att tänka tanken att bäckenet cyklade baklänges för att öppna vägen och därigenom få bättre framåtbjudning. Ella demonstrerar! E Vi fick även ställa oss med fötterna på 2 vågar med en fot på varje våg och titta ut genom ett fönster. När man trodde man hade lika många kilon på varje våg skulle man säga till och då förstfick man titta hur vågarna stod. Spännande att se om vi hade en lodrät mittpunkt i sitsen. Min våg under höger fot visade 0.6 kg mer än vänster och jag var förvånad över hur lite man behövde korrigera sig för att bli lodrät.
Ulla känner in sin lodräta mittpunkt. Efter lunch var det dags att visa upp våra ädla springare för Staffan Strandberg A- tränare i distans. Charlie som aldrig varit i ett ridhus tidigare skötte sig bra med tanke på ett adrenalin påslag på max!
Staffan kollar in Karin på Starlight, Frida på Zinner och Ulla på Granit. Äntligen var det dags för min grupp att få rida för Ella. Vi använde våra mjuka ögon, andades med magen och började med att känna efter om vi kunde säga vilket bakben hästen stod på. Vi övade också på att känna när hästen flyttade sina bakben. Efter en stund infann sig känslan jag talade om tidigare och jag mumlade tyst hööööger vääänster höööger, vääänster för mig själv. Vi gjorde kanel bullen = få hästen att flytta sig inåt och utåt på volt med hjälp av ryttarens sitts och sittben. Det här var ett avslappnade ridpass och Charlie verkade riktigt nöjd.
Caroline känner efter vilket bakben Agimus står på. Sist ut var det min tur att träffa Staffan, glad i hågen knatade jag in i matsalen där han höll sina enskilda samtal med alla 13 ryttare. Jag möttes av en trött blick. Jag hade stora förhoppningar att få mitt tränings schema reviderat av ett proffs, så blev inte fallet. Istället fick jag uppfostrings tipps av unghäst jag inte kan förlika mig med. Vår syn på sätt att utbilda sin unghäst gick emot varandra. Nåja vad är väl en bal på slottet. När klockan ringde 6.30 nästa morgon önskade jag att jag kommit i säng tidigare kvällen innan. Men vad gör man när det är så himla kul o prata distans och massa annat i alla former med dom som tycker det är lika kul som jag!? Jo man tummar på sömnen
Efter frukost hade några av oss i min grupp sadlat på för att skritta iväg en liten tur innan dressyr passet för Arne. Vi hade på lördag kvällen gått igenom med Arne på witeboard tavla hur vi skulle rida och vilka övningar vi skulle göra. Den här lektionen hade jag sett fram emot med skräckblandad förtjusning. Det visade sig vara helt i onödan! Skräcken alltså Arne var en mycket pedagogisk och inspirerande instruktör som gjorde sitt bästa för att alla kunde hänga med. Pekade, gestikulerade och travade till fots genom koner och visade vägen innan vi började. Arne in action! Karin på Starlight Arne var uppmärksam och gav adekvata korrigeringar vilket gjorde att man ville göra sitt bästa. -Tina! Fram med höger axel och håll lite mer i inner tygeln, så där ja! Bra. När det var dags för galopp tänkte jag att det här kommer aldrig gå med Charlie för vi har inte befäst galopp skänkeln på volt riktigt än. Prestations ångesten kom smygande. Herr Instruktör beredde plats för mig och Charlie i ridhuset. Efter 3 försök under Arnes ledning och positiva tillrop galopperade Charlie, jag glömde bort
att styra vägen så glad var jag! Tjohoo! Lyckan var total. Tjhoo! Som sagt... Trötta och glada samlades vi alla till jätte god lunch, varm soppa o hembakt bröd, där vi bestämde datum för återträff i oktober. Ska bli så kul att träffa alla igen. Jag hade verkligen en bra helg, En perfekt kick off inför kommande tävling sesong! Arrangörerna i Björkviks ryttareförening, ni vet väl om att ni startat en tradition!? Av Tina Gustavsson Tack Caroline Pont, Stall Crescam för jag fick låna några av dina bilder och för att du fotat åt mig!