Uppbrott Av: Johannes Djerf I tisdags så fyllde min dotter Hilma 3 år. Vilket blev en väldigt rolig dag med mycket att stå i, som det brukar vara när man ska fixa med kalas. Och med minnet kvar av en glad dotter med ett enda stort leende under hela dagen, så gick även jag nöjd och lade mig på kvällen. Men innan jag somnade så kom det över mig en massa tankar, om hur kämpigt det kommer bli den tiden då Hilma blir så gammal att jag som pappa måste börja släppa taget om henne mer och mer, för att hon ska kunna hitta ett liv utan mig och mamma i närheten. När jag behöver låta henne välja helt själv ibland livets olika val. Min första tanke var att låt det aldrig ske med tanke på hur den här världen ser ut, för jag vill alltid ha henne lika glad som hon varit idag. Men sedan förstod jag att jag kommer att behöva släppa taget om henne för hennes skull. Jag började tänka på en gammal klasskamrat, vars mamma under hela hennes uppväxt kom och hämtade henne med bilen efter skolan, trots att det skulle vara en väldigt kort cykeltur hem. När vi hade hajk på gymnasiet en helg så åkte hennes mamma hela dagen på närmaste väg utanför skogen, i rädsla av att det skulle hända henne något om inte hon var där, vilket jag kan se i efterhand ledde till en väldigt splittrad självbild för den här tjejen, som fortfarande vad jag vet bor hemma hos sin mamma utan att kanske fått upptäcka vem hon egentligen är. Så jag tror att vi behöver helt enkelt kunna släppa taget om den eller det vi älskar. Ja vi behöver släppa taget om vårt egna liv för att vi och andra ska finna vår identitet. Och idag så tänkte jag utgå ifrån en text som jag tror handlar mycket om just detta uppbrott. Det är en liknelse som vi många gånger brukar kalla för den förlorade sonen. En text som jag tror att vi satt helt fel rubrik på vilket jag kommer komma till senare och kanske alltför många gånger vill ge bort till andra. Till de som vi tycker har misslyckats, kommit bort ifrån Gud och förstört för sina liv och tänkt att det här behöver dem. Men frågan är om det inte är vi som tycker att vi kommit en bit på vägen som mest av allt behöver möta den här liknelsen på nytt. När Jesus berättar den så finns fariséerna och de skriftlärda intill honom. De andliga ledarna, som hade gott rykte, och som hade höga tankar om sin egen värdighet. Inte minst gentemot de andra som också finns runt Jesus, tullindrivarna och de som kallades för syndare, de som inte hade något av eget rykte kvar. Jesus riktar sig till båda dessa, då han berättar om herdens kärlek till alla sina får och att det är just den uppoffrande kärleken som till och med sätter livet på spel, som söker tills den finner. Och som glädjer sig mer i att hitta det förlorade fåret, syndaren, den som gjort uppbrott ifrån Gud men som hittat hem, än över nittionio rättfärdiga som inget uppbrott behöver. Och så delar han också då denna liknelse om de två sönerna och fadern. Luk.15:11-32 Fadern i liknelsen hade en dröm för sina söner. Och det var att ingen utav dem skulle förbli det de nu var. Utan de skulle en dag ta över, fortsätta faderns verk och föra det vidare till en ny generation.
Det fanns ett arv att ta över och de som lyssnar till liknelsen vet att om en son fick arvet utbetalt på det här sättet tog också därmed på sig ansvaret för vad detta innebar. Som t.ex. att vara nära och vara till hjälp och vård för föräldrarna. Men när den yngsta sonen väljer att ta hans del av arvet, så verkar det som att han inte ser allvaret i det. Då han packar ihop allt och reser till ett helt främmande land. Vilket för en Jude också var ett brott mot vad religionen i sig sade, då en viktig del var att man skulle bo kvar i landet. Men sonen väljer att bryta med allt av ansvar, och det verkar som att han inte har några som helst planer på att komma tillbaka. Trivdes han inte hemma, var han ledsen över någonting, vi vet inte riktigt. Men jag tror att hans uppbrott beror mycket på den längtan som varje människa bär på, längtan efter frihet. Något som vi är skapade till. Gud skapade oss till att vara fria. Gud har aldrig önskat att hans barn ska sitta fast, vara bundna eller styras som en marionettdocka utan egen vilja. Men människan har ifrån begynnelsen trott att denna frihet inte finns hos Gud. I en gammal klassisk film så säger man att endast den som lämnat allting, är fri att göra vad man vill. Något som jag tror att många av oss lever med. och även den yngre sonen i liknelsen tror jag levde i tron på att ett uppbrott ifrån precis allt, det gör mig fri. Han bryter upp för att han längtar efter äventyr. Han reser inte med målet att gå ut i världen och synda utan jag tror att han gör detta uppbrott för att han verkligen vill leva. Som Astrid Lingrens Rasmus på luffen som sjunger han vill vara fri som en fågel, fri som en fågel, då det är någonting som ropar kom! Det är tydligt att Jesus syftar på tullindrivarna och syndarna när han talar om den yngre sonen, utifrån deras uppbrott och längtan efter att vara fria men som inte såg Guds vilja på grund av sig själva och sin egen väg. Medans den äldre brodern är en bild på Fariséerna och i det stora Israels folk, som inte vara beredd att släppa taget om något och det egna reviret. Som inte ens kunde se sin broder och någon glädje i att en som gjort uppbrott kommer hem igen, på grund av sig själva och därmed heller inte såg Gud. Både sönerna har förlorat sin identitet och vi förstår att Fadern i berättelsen är Gud fader själv. Och vi förstår att arvet som fadern har är det arv som Gud vill ge till oss. I Hebréerbrevet står det att Gud har talat till oss genom sin son som Gud skapade världen genom och som han har insatt till att ärva allting. Som dog för att vi skulle leva, för att vi i tron på honom skulle kunna kallas ett Guds barn, och är vi barn är också vi arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar står det i rom.8:17. Och det är ingen skillnad, om vi känner oss som en lillebror eller en storebror i att tro så står vi lika i tron på Guds son. Jag tror att Jesus i liknelsen vill berätta att i tron på han som Guds son och arvinge av Guds rike vill peka på det som han skulle göra och att vi i tron på honom kan få vår identitet återupprättad och komma hem. Att Guds rikes arv innebär som Paulus skriver att Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ett i Kristus Jesus. Om ni nu tillhör honom är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet. gal.3:26-28. De kunde både få del av arvet så som du och jag kan få del av det land, av det rike och dess rikedomar av frihet som vi en gång var skapade för just nu rakt in i ditt liv och i evig tid. Men då vi är förvaltare av Guds hemligheter och att det av en förvaltare krävs att han visar sig pålitlig, som Paulus skriver, så är arvet behov av ansvar.
Och för att det ska vårdas med detta ansvar så behöver det tas emot av fri vilja. Vi ser det i liknelsen i Faderns sätt att säga hejdå. Uppbrottet innehöll garanterat mycket känslor, men Jesus beskriver inte uppbrottet med några större invändningar ifrån Fadern. Utan om det nu är det som sonen vill, så är han fri att gå. Vilket ger oss en bild av Gud som vi kanske inte är så vana vid. Men sådan är den fria vilja som Gud ger oss. Så stor är Guds tro på dig. Sådan respekt har Gud för dig. Att han släpper iväg dig, om det nu är det som du vill. Vår väg för livet är alltid vårt eget val. Tron på Gud och förvaltarskapet av hans rike är alltid ett under som sker mellan dig och Gud. Vilket är värt att stanna till inför. Då vi har lätt för att se på hur någon av våra vänner, en församlingsmedlem kanske eller våra egna barn lever och därefter kanske dra den sorgliga slutsatsen att han har lämnat Gud. Själv drar jag den slutledningen alltför ofta efter det jag verkar se i någon annans liv, men det kan varken jag eller du veta någonting om. Att ett lärjungaskap också får sina följder, det kan vi se och förstå utifrån Guds ord, men att en människa är helt förlorad, tror jag att vi aldrig kan sätta punkt för, då tron alltid är en gåva ifrån Gud! Ingen kan aldrig ärva en tro. Jag kan läsa ur Bibeln för Hilma, jag kan berätta om Jesus för henne. Jag kan ge henne råd och med allt försöka visa på den väg som jag vet att Gud har för oss. Jag kan till och med lära henne att be. Men jag kan aldrig lära henne att tro. Hur mycket jag än önskar att hon skulle ärva min tro på Jesus, så måste det alltid ske i ett personligt möte mellan henne och Jesus. Vi kan be för dem, men du som förälder eller du som granne och vän, kan aldrig skapa det mötet. Du kan aldrig lägga mötet mellan Gud och människa på dina axlar! Och då jag vet att många kämpar och tyngs ner av dåligt samvete i detta, så vill jag därför i Jesus namn som har kommit för att göra dig fri, lyfta av dig denna börda idag! En människas livsväg måste en människa få välja själv. Ibland mina egna syskon och ibland många andra som vuxit upp i ett hem där man tror på Jesus, så är jag en av få har jag märkt som aldrig riktigt haft någon riktig revolt mot det jag är uppvuxen med. Mamma har aldrig riktigt behövt oroa sig för mig. Jag har fortfarande inte upplevt min första fylla och har inte tänkt uppleva någon heller, jag gav inte utlopp för min sexualdrift innan jag också lovade kvinnan för mitt liv trohet med min mun. Jag har aldrig haft ett riktigt bråk med mina föräldrar, alltid kommit hem när jag ska och jag har alltid vilja följa med till kyrkan, med undantag ifrån några söndagar då det gick kalle anka på tv. Imponerande att du fortfarande har en så brinnande tro sade en vän till mig förra veckan, och jag kan förstå till viss del vad han menar. För jag tror att ibland så är uppbrottet som den yngsta sonen gör i liknelsen, behövligt för att själv inte dö invärtes. När jag ser på mitt egna liv så vet jag att det går att komma till ett beslut att följa Jesus och ta del av arvets följder utan något sådan här uppbrott, och detta uppbrott är inget att uppmuntra till, men jag tror att ibland kan det vara nödvändigt för att upptäcka vad man har i sitt hem. Och om du och jag låter det uppbrottet få rum, så låter vi också ett välkommen hem få rum. Genom att du visar att du kan lita på den andre, så visar du på hur stor din kärlek är och att det finns öppna armar att komma hem till, oavsett vilket skick de kommer hem i.
Det finns självklart uppbrott som är väldigt onödiga, men det vi alltid kan göra är att som Fadern, visa kärlek. Faderns kallelse till hans söner i liknelsen handlar om att bli som fadern, det är det hans arv handlar om. Vilket också fadern kallar dig och mig till. Vi är skapade till att vara Guds avbild. Gud som är kärlek. Livet handlar inte om att bevaka och hålla fast på sitt egna utan att ge. I 1 Joh.4 så står det att om Gud älskat oss så högt så är vi skyldiga att älska varandra. Guds kärlek formar oss till att ge av kärlek. Gud är utgivande. Gud ger sin son till oss och vår räddning. Vilket är en kärlek som formar oss till ge och att släppa taget, för att någon annan ska få erfara Guds kärlek och möta honom. Genom att fadern i liknelsen släpper iväg sonen på det sättet som han gör, så är sonen heller aldrig riktigt förlorad. Visst, han får svårt att hantera rikedomen. Vilket det alltid är att plötsligt få mycket pengar. Eller att få väldigt mycket beröm, eller väldigt mycket tid till att göra vad man vill. Men då han slösat bort allt av arvet, haft oturen med sig att vara i ett land där det dessutom är brist på mat, och sjunkit så lågt att han som jude vaktar svinen. Det djur som enligt lagen var ett orent djur och förde förbannelse över sig, så ser vi att han har ett bevarat förtroende hos sin far, då han vill stå upp och gå tillbaka till honom. Han hade levt ett liv utsvävningar, i lidelser som inte arvet var ämnat för och vi förstår att han inte var mogen nog att ta hand om det. Han har misslyckats. Han har överskattat sig själv och sin egen förmåga. Men han har inte förlorat allt. Det är lätt att lyssna till hans bror som senare säger att han har gjort slut på alla pengar tillsammans med en massa horor. Men inget av berättelsen säger att det är så utan att det mer är den äldsta sonens spekulationer. Vilket också säger något om det lilla som vi egentligen vet om någon annan. Den yngsta sonen hade kvar en del av sitt hem, allt var inte förlorat. I vers.17 så stod det att han kom till besinning, eller att han kom till sig själv som grundtexten säger och började tänka på sitt hem. I den förkrosselse, som hans egna val hade åstadkommit så kommer han ihåg vem han var och vart han hörde hemma. Mitt ibland svinen så fick han självkännedom. För att citera Rasmus på luffen igen, där sista versen i sången verkar innehålla ungefär samma slags insikt, Varför måste jag vandra och vandra, det finns så många klokare bestyr. Så varför ska jag då bara gå och gå. Jag kanske vandrar åt helsefyr. Sonen insåg att hans egen vandring inte ledde honom någonstans. Livet fanns inte i frånvaro av faderns vilja. Friheten fanns där hans far var. Plötsligt, efter att ha frågat efter grisens mat, så inser han att jag klarar mig inte själv. Jag vill ha gemenskap med min far. Och ett nytt uppbrott sker, ett uppbrott som vi alla behöver, dagligen. Det handlar Inte om ett utbrott eller ett bryt som vi kan få i ren frustration över att herr Kamprads möbler inte går att få ihop som vi lätt kan få ett bryt på eller att inget går som vi vill utan ett uppbrott ifrån vår egen väg och vilja. Ett uppbrott där vårt egna jag krossas. En punkt där vi förstår att min längtan efter frihet inte finns i ett annat land, utan att det är endast hos Jesus som jag kan få upptäcka vad frihet är, att resa sig upp och gå. För det är genom att lämna allt av vårt eget jag, som vi verkligen blir fria, inte genom att lämna vårt hem. Sanningen om mig själv är att jag är skapad för att vara ett barn till Gud.
Guds kärlek beskrivs som en kärlek som aldrig upphör och med den enkla anledningen att Gud skapade människan i och av hans kärlek så vill Gud nå sitt folk. Det har alltid varit och är högsta prioritet i hans rike att nå det som en gång gick förlorat, då människan valde att finna sig själv bortom det som Gud tänkt för henne. Så som människan en gång bröt kontakten med Gud söker och längtar Gud efter att återupprätta gemenskap. Vi är döda genom våra egna överträdelser, men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, att han gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd har han uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus står det i Ef.2. Så som Gud öppnande en väg för israels folk att göra uppbrott ifrån det slaveri som ingen av dem var ämnade för hem till det land, till det hem som Gud hade för dem så har Gud gjort ett uppbrott möjligt för oss genom Jesus Kristus. Han vill också återupprätta vår identitet och han söker efter att den resan hem, det uppbrottet skall bli ditt. När denna totala förkrosselse får äga rum så är det en resa som känns betydligt längre än det var att resa bort. Så som det ofta är när man ska resa hem. Men Faderns hållning förkortar resan. Jesus ger en bild av fadern som en orolig förälder, som står hemma och rastlös tittar ut för att se om sonen kommer. Och när han ser honom så känner han förbarmande över honom och det står att han skyndar sig, han springer emot honom, och öser kärlek över honom. För det lyssnande örat så är det otänkbart att man med en sådan ställning skulle släppa allt, till och med släppa iväg hela hans heder för att istället dra på sig skammen som fanns i detta beteende. Men så villig är Fadern att förlåta när du och jag bryter upp ifrån vårt jag för att komma hem. En kärlek som manifesteras i Jesus som blir en föraktad och övergiven man, som ingen längre räknar med, för att faderns kärlek till dig är för stor att hålla tillbaka. Nåden springer mot oss och i mötet med denna kärlek och detta evangelium så krossas jaget och vi blir verkligen fria. Om nu Sonen gör er fria, blir ni verkligen fria. I mötet med fadern så upprättas sonen. Fadern talar inte om vad han gjort för fel. Han har en agenda att resa upp honom, inte trycka ner honom på marken igen. Fadern är upptagen med vem sonen är och vem han ska vara. Ta nu detta arv vidare, bli som jag. Sådan är Gud. Sådan är Gud att han inte kan festa med de andra utan att också tänka på den äldre brodern som inte vill komma in. Avbryter festen och går ut och pratar med honom. Han är otålig, och orolig till dess att båda två sönerna sitter vid bordet. Viktig bild av Gud. Viktig bild av hur Gud ser på dig. I mötet med hans kärlek och nåd så upprättas vi till dem han vill att vi ska vara, dem vi är, inget annat. Så, Vad behöver du lämna av ditt eget jag och egen vilja, för att Gud ska få omfamna dig och visa sin kärlek, sin nåd, och det rike som du äger.