De halsmärkta sädgässens sträck förbi Kvismaren

De halsmärkta sädgässens sträck förbi Kvismaren Siri Schmiterlöw & Andreas Tranderyd På våren och hösten passerar många sädgäss Kvismaren. Några av dem har en färgring runt halsen, som de fått i Finland. Med hjälp av denna kan identiteten på vissa individer fastställas på relativt långt håll och deras uppträdande på olika rastlokaler i Nordvästeuropa registreras. Från övervintring normalt i Skåne eller Danmark drar gässen upp över mellersta Sverige och vidare till Finland och nordvästra Ryssland och motsatt väg tillbaka på hösten. Inledning Sädgåsen förekommer i två olika raser, tundrasädgås (Anser fabalis rossicus) och skogssädgås (Anser fabalis fabalis). Tundrasädgåsen häckar huvudsakligen i Ryssland och har sin flyttled söder om Östersjön. De sädgäss som rastar i Kvismaren vår och höst är huvudsakligen skogssädgäss. De har sin centrala utbredning i Finland och i nordvästra Ryssland. Hur långt österut utbredningen går är idag inte känt. Sädgässen anländer till Kvismaren i mars och stannar sedan till i mitten av april. De flesta åren rastar de flesta gässen i slutet av mars. På hösten kommer gässen i september för att sedan flytta vidare i oktober november. Det största antalet ses i oktober. Färgmärkning av sädgäss I Sverige förekommer det praktiskt taget ingen ringmärkning av sädgäss. De gäss som uppträder med halsring i Sverige är till helt övervägande del märkta i Österbotten i Finland. Där har sädgäss ringmärkts sedan början av 1980-talet och märkningen pågår fortfarande. De senaste gässen vi har märkdata på är från 2007. Dock har det sannolikt varit ett avbrott i märkningen mellan 1995 och 2000 eftersom inga gäss som passerat Kvismaren varit ringmärkta de åren. Sädgässen har märkts med röda halsringar som har en bokstavs- och sifferkombination som ganska lätt kan avläsas med hjälp av en tubkikare. Eftersom en stor del av skogssädgässens hela population passerar Kvismaren på höststräcket så har många av de röda halsringarna avlästs vid Kvismaren. Den här typen av märkning genererar många fynd. Samma fågel har ofta avlästs vid många tillfällen och på flera platser. Genom tillmötesgående av Leif Nilsson, Ekologiska Institutionen, Lund har vi fått tillgång till en databas med ca 2 500 observationer av färgmärkta sädgäss som någon gång iakttagits i Kvismaren. 313 av observationerna är gjorda i Kvismaren. De mest förekommande lokalerna i övrigt i förteckningen är i Danmark ön Lolland, i Sverige Skåne (observationerna spridda över hela landskapet) och Östergötland (Tåkern) samt i Finland Norra Österbotten (Utajärvi och Pudasjärvi) och Södra Österbotten (Ilmajoki). Viktigt i sammanhanget är att påpeka att sädgåsen har mycket stor hemortstrohet. Det betyder att om gässen nästan uteslutande är märkta i Österbotten i Finland så speglar de observationsrapporter vi har tillgång till också bara dessa gäss flyttning. Andra gäss som uppehåller sig i Kvismaren kan komma längre österifrån och kan flytta längre väster- och söderut i Europa. Följande redovisning kan därför inte helt generaliseras (se t ex Fransson & Pettersson 2001 och Nilsson et al. 1999). Den första halsmärkta sädgåsen som observerades vid Kvismaren, den 11 april 1981, var en vuxen fågel ringmärkt i Kittilä, Finland. Det 22

var den enda observationen av den individen i Kvismaren. Det är dock mycket möjligt att den varit betydligt fler gånger vid Kvismaren, eftersom gåsen levde åtminstone fram till den 26 april 1988, då den sågs för sista gången i Ilmajoki, Finland. Efter denna första rapport har sädgäss avlästs så gått som årligen vid Kvismaren. De följande fem åren sågs dock inte några halsmärkta gäss vid Kvismaren, inte heller 1995 eller mellan åren 1999 och 2002 med undantag för 2000 då det finns en observation. Flyttningsvägar och uppehållsplatser Databasen ger mycket intressant information, först dock några påpekanden. Möjligheten att registrera en gås på en lokal stiger självklart med tiden den tillbringar där. På hösten och särskilt under vintervistelsen stannar gässen relativt lång tid på lokalerna och chansen att de blir observerade är då större. Längden av observationsperioderna ökar också med sydlig breddgrad. Längst observationsperioder noteras alltså från Skåne, och på de största rastlokalerna Kvismaren och Tåkern stannar gässen ganska länge. I figur 1 visas samtliga observationer av de halsmärkta gässen med linjer som förbinder observationer av samma individ. Som framgår av bilden är sträckriktningen strikt från NNO till SSV och vice versa. Fyndbilden är väl sammanhållen inom Norden med bara några få fynd i Nordtyskland och Ryssland. Exempel på vissa individers flyttning I tabell 1 beskrivs hur sädgåsen märkt U37 rört sig i Norden. I maj 1991 märktes den i Utajärvi och på hösten rastar den i Tåkern. Denna gås har sedan alltid övervintrat i Danmark och aldrig observerats i Skåne. Den har återvänt till Utajärvi i Finland två år till. År 1993 sågs den både i Tåkern och i Kvismaren, något som är ovanligt. De flesta gäss ses bara på en rastplats i Mellansverige vår eller höst ett enskilt år. Sista observationsåret höll den till i Kvismaren. Pudasjärvi är troligen en häcknings- och ruggningslokal. Sädgåsen 30K (tabell 2) övervintrar i motsats till U37 i Skåne. År 1985 sågs den vid Tåkern och 1987 i Kvismaren på hösten. Enda vårnoteringen i Mellansverige kommer från Kvismaren. I Utajärvi har den setts under fem av sju levnadsår. Tabell 1. Observationer av sädgås U37. År Lolland Kvismaren Tåkern Uppland Utajärvi Pudasjärvi 1991 maj 1992 nov. - dec. okt. - nov. maj 1993 jan. - febr. okt. okt. - nov. maj 1994 dec. okt. mars juli Tabell 2. Observationer av sädgås 30K. År Skåne Kvismaren Tåkern Utajärvi 1984 maj 1985 febr. okt. - nov. maj 1986 jan. - mars, dec. 1987 okt. - nov. 1988 nov. - dec.. maj 1989 mars maj 1990 april 23

Figur 1. Sädgåsens sträck Finland Mellansverige Skåne/Danmark. Observationer av halsmärkta individer har sammanbundits med linjer. Kvismarens läge markeras med en stjärna. Tabell 3. Observationer av sädgås A93. År Skåne Kvismaren Tåkern Utajärvi Pudasjärvi 1988 nov. - dec. nov. juli 1989 dec. nov. okt. - nov. maj 1990 jan, nov. - dec. 1991 jan. - febr. nov. - dec. mars - april april - maj april 24 maj 1992 okt, dec. mars - april april - maj, aug. 1993 okt. - dec. aug. april 1994 jan. okt. april - juni 1995 april 1996 april - maj

En flock med sädgäss och en spetsbergsgås betar på ett fält. Foto: Lasse Olsson. A93 har följts under hela nio år (tabell 3). Många observationer finns från vintern och från rastningen i Finland på våren. Fågeln är aldrig rapporterad från Danmark. I Mellansverige har den antingen vistats i Kvismaren eller vid Tåkern, aldrig på båda lokalerna samma år. Allmänt om sädgåsens sträck Historik Under 1950-talet rastade sädgåsen sparsamt vid Kvismaren om våren. Flockar på upp till 300 ex kunde iakttas (Pettersson 1986). En gradvis ökning skedde sedan. Antalet översteg 1 000 ex första gången 1973. Först 1971 började sädgåsen rasta i Kvismaren på hösten. Under 1970-talet sågs flockar på upp till några hundra ex. Antalet översteg 1 000 ex på hösten första gången 1982 (Pettersson 1986). Därefter har antalen gradvis ökat till dagens mellan tre och femtusen fåglar på våren och över tiotusen, flera år över tjugotusen, på hösten. Anledningen till att sädgåsen inte rastade i Kvismaren på 1950-talet var att jakt var tillåten både vår och höst. År 1960 fridlystes sädgåsen i hela landet utom i Skåne, där jakt var tillåten 1 15 november (Sondell 1990). Denna skillnad i jaktbestämmelser gjorde att sädgåsen i allt större utsträckning började rasta i Mellansverige i stället för att sträcka direkt ner till Skåne på hösten. Denna förändring skedde successivt. Först var Tåkern favoritlokal på 1980-talet, men sedan skyddsjakt börjat tillåtas där övertog Kvismaren gradvis platsen som sädgässens största rastlokal i Mellansverige (Sondell 1990). Idag har skyddsjakten stor omfattning även i Kvismaren och antalet sädgäss har börjat minska. Sädgässen återfinns idag både vår och höst utspridda på många lokaler i Mälar- och Hjälmarbäckenet. Flyttning och rastning Den tidigaste vårobservationen före 2008 (se nedan) av en halsmärkt fågel vid Kvismaren var från den 24 februari 1990. Detta var ett år då våren var mycket tidig (Eriksson 1991). Den senaste registrerade observationen på våren av en halsmärkt gås var 2006. Då flög den sista vidare efter den 21 april. Å andra sidan hade gässen det året inte kommit förrän den 8 april. Tidigaste höstobservationen är från den 31 augusti 1993 och den senaste från den 18 november 1990. Unga sädgäss följer med sina föräldrar på den första flyttningen. Det gör att ungarna lär sig flyttningsvägen. I Sverige ses på hösten större 25

mängder av gäss i Uppland, Närke och Östergötland. Sädgässen börjar anlända till rastlokalerna i Mellansverige i mitten av september. Av halsringsobservationerna framgår att gässen normalt bara stannar på en lokal i Mellansverige vår eller höst ett enskilt år. Vanligt är däremot att gässen uppträder på olika lokaler olika år. (Före 1980-talet skedde flyttningen direkt från Finland till Skåne/Danmark.) Gässen uppehåller sig i idag i Mellansverige tills kölden driver dem vidare söderut. Milda höstar är gässen normalt kvar i Kvismaren till i november. De sädgäss som observerats vid Kvismaren övervintrar idag huvudsakligen i Skåne, i omgivningarna runt Kristianstad och i sydvästra delen av landskapet. En del gäss övervintrar i Danmark och kalla vintrar, som 1987, har det hänt att halsmärkta sädgäss observerats så långt söderut som Sachsen-Anhalt i mellersta Tyskland och även i mindre antal i Holland (Nilsson et al. 1999). Övervintring i Skåne är en relativt ny strategi. Vid tillfälligt kallt och snöigt väder står gässen stilla på fälten flera dagar i sträck och lever på en extra uppbyggd fettreserv (Åke Andersson, muntligt). Tidigare decennier var vintrarna ofta så hårda att sädgässen måste flytta vidare till Nordsjökusten (Fransson & Pettersson 2001). I februari börjar gässen åter att röra sig mot norr och rastar på samma lokaler i Mellansverige som på hösten. (När detta skrivs den 13 februari 2008 står redan 3 000 i Kvismaren till följd av den milda vintern, varav tre är halsmärkta, Erik Nordberg muntligt.) Hur länge de rastar beror i hög grad på vädret. En sen vår kan flytten till Mellansverige fördröjas och genomströmningen kan sedan ske mycket snabbt når vädret slår om. Motsatsen gäller om gässen hinner upp till Mellansverige och där drabbas av ett väderbakslag. Risken för detta är stor nu i vår 2008! Normalt sker flyttningen i tre etapper: Skåne (Danmark) Mellansverige Österbotten och vidare till den enskilda häckplatsen i norra Finland eller Ryssland. Givetvis finns vissa variationer i sträckmönstret, men de gäss som passerar öster eller väster om en linje Skåne Östergötland/Närke Österbotten är relativt fåtaliga enligt halsringsrapporterna. I april anländer sädgässen till Södra och Norra Österbotten i Finland. En viss del av sädgässen som passerar Kvismaren häckar på Kolahalvön i Ryssland, men därifrån finns bara ett enda återfynd av halsmärkta gäss. En individ sköts i närheten av Apatity i april 1991. Troligen beror avsaknaden av återfynd från Ryssland på att andelen rapporterande personer är lägre där än i Finland och Sverige. Det finns ett fynd från Kvismaren av en gås som ringmärkts på Varangerhalvön i Nordnorge. Sammanfattning Sädgäss halsmärkta i Finland flyttar normalt mellan övervintringsplatser främst i Skåne och häckplatser i norra Finland. Sedan 1980-talet rastar gässen i Mellansverige, normalt på en lokal per säsong. Lokalen kan växla mellan olika år, de största antalen gäss återfinns i Kvismaren och vid Tåkern. Flyttningen styrs av traditioner och ungfåglarna lärs upp genom att hela familjegrupper flyttar tillsammans. Jakt innebär att gässen tvingas byta rastplatser. För närvarande sker jakt i stor utsträckning också i Mellansverige vilket har medfört att gässen spridits ut på flera lokaler. Referenser Eriksson, T. 1991. Fågelobservationer i Kvismaren 1990. I Fåglar i Kvismaren 6:52 59. Fransson, T. & Pettersson, J. 2001. Svensk ringmärkningsatlas. Vol. 1. Stockholm. Nilsson, L., van den Bergh, L. & Madsen, J. Taiga Bean Goose Anser fabalis fabalis. Pp. 20-36. Chapter in Wetlands International Publication No. 48. Wetlands International, Wageningen, The Netherlands. National Environmental Research Institute, Rønde, Denmark. 344 pp. Pettersson, Å. 1986. Rastande sädgäss vid Kvismaren. Fåglar i Kvismaren 1:25 30. Sondell, J. 1990. Problemet med gåsskador i Kvismaren. I Fåglar i Kvismaren 5:7 16. 26