Arbetskraftsutbudet i Sverige en utblick mot 2030

Ura 2004:3 ISSN 1401-0844 Arbetskraftsutbudet i Sverige en utblick mot 2030 Torbjörn Israelsson Bo Gustavsson Arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik

Arbetskraftsutbudet i Sverige - en utblick mot 2030 Innehållsförteckning Sid Sammanfattning...3 Inledning...9 1.0 Befolkning och arbetskraftsutbud historisk tillbakablick...11 1.1 Befolkningsutveckling i Sverige på lång sikt...11 1.2 Förändringar i befolkningsstruktur och arbetskraftsutbud 1971-2000...16 1.3 Regional nivå 1971-2000...23 2.0 Befolkning och arbetskraftsutbud utblick till år 2030...27 2.1 Befolkningsförändringar 2001-2030...27 2.2 Förändringar på regional nivå 2001-2030...32 2.3 Utlandsfödda och svenskfödda...34 2.4 Arbetskraftsutbudet 2001-2030 huvudresultat...41 2.4.1 Antaganden och metodik...41 2.4.2 Resultat nollalternativet och huvudalternativet...42 2.4.3 Svenskfödda i arbetskraften resultat...45 2.4.4 Utomlands födda i arbetskraften resultat...47 3.0 Arbetskraftspotentialer...50 3.1 Arbetskraftspotential i olika grupper...50 3.2 Möjligt tak för arbetskraftsdeltagandet?...55 3.2.1 Potential för kön och födelseland...57 3.2.2 Samlat resultat enligt takalternativet...60 4.0 Arbetskraftsutbudet regionalt...63 4.1 Länsvis utveckling av arbetskraftsutbudet...64 4.1.2 Arbetskraftsdeltagandet och ej nyttjat utbud...68 4.2 Arbetskraften i lokala arbetsmarknads- regioner...73 5.0 Demografi och ekonomisk tillväxt...81 6.0 Slutsatser...86 Bilaga 1. Teknisk beskrivning...104 Bilaga 2. Totalt samtliga i landet...107 Bilaga 3. Svenskfödda...110 Bilaga 4. Utlandsfödda...114 Bilaga 5. Framskrivning med en nettoinvandring på cirka 20 000 personer bland utlandsfödda...118 Bilaga 6. Demografisk effekt i LA-regioner...121 Bilaga 7. Regionala bilder...124

2

Sammanfattning Befolkningsförändringen ger lågt tillskott i arbetskraften Befolkningens förändringar, den så kallade demografisk effekten, kommer under de närmaste decennierna att i mycket större omfattning påverka det svenska samhället än under någon gång under efterkrigstiden. Befolkningens sammansättning både i fråga om ålder och vad gäller etniskt ursprung medför ändrade förutsättningar och ställer nya och mer omfattande krav på förändringar inom de allra flesta samhällsområden. Det finns ett tydligt samband mellan utvecklingen av befolkning i arbetsföra åldrar och arbetskraft och sysselsättning. Bland annat har arbetskraften ökat i samma takt som befolkningen i arbetsföra åldrar de senaste tio åren. Den demografiska effekten på arbetskraftsutbudet kommer dock att halveras under innevarande årtionde jämfört med 1990-talet. Under 2010- och 2030-talen elimineras den positiva befolkningseffekten nästan helt. Det innebär att det finns ett utrymme att öka arbetskraftsutbudet på fem till tio års sikt men att utrymmet därefter blir allt mer begränsat. I förlängningen betyder det att förutsättningarna för att öka sysselsättningen successivt blir mindre och det påverkar den ekonomiska tillväxten. Enligt våra beräkningar ökar arbetskraften med strax under 10 000 personer per år till 2010 med nuvarande arbetskraftsdeltagande som bas, så kallad demografisk framskrivning. Det talet sjunker kraftigt under perioden 2010 till 2030, till något tusental personer. Som genomsnitt för hela perioden till 2030 stannar arbetskraftens ökning vid 3 000 personer per år eller sammanlagt cirka 100 000 personer. Enligt vår bedömning kan dessa tal ungefär fördubblas, främst om andelen i förtidspension nedbringas. Men trots en fördubbling stannar den årliga uppgången på en relativt blygsam nivå. Historiska data visar att det behövs ett årligt tillskott i arbetskraften i intervallet på 15 000 till 25 000 personer per år och dit når vi inte med nuvarande kända förutsättningar. Utlandsfödda svarar för hela tillskottet i arbetskraften Det demografiska tillskottet av personer i arbetskraften kommer under perioden fram till 2030 uteslutande från utlandsfödda, totalt cirka 270 000 personer med nuvarande arbetskraftsdeltagande. Antalet svenskfödda minskar from år 2003 och nedgången håller i sig under hela perioden. Arbetskraftens förändring de närmaste årtiondena handlar således mycket om de utlandsföddas möjligheter att komma ut i arbetslivet. Arbetskraftsdeltagandet är dock lågt bland flertalet kategorier av utlandsfödda. Bland de nyanlända med kortare vistelsetid än fem år är arbetskraftsdeltagandet endast 53 procent. Även bland utomeuropeiskt födda är 3

andelen låg eller drygt 60 procent. Inom dessa grupper finns även en mycket sned fördelning mellan könen. I den senare gruppen deltar endast cirka 55 procent av kvinnorna i arbetskraften och bland dem med kortare vistelsetid än fem år är andelen så låg som strax över 40 procent, vilket är ungefär hälften av andelen bland svenskfödda män. Stora potentialer att utöka arbetskraftsutbudet Det finns således stora potentialer att höja arbetskraftsutbudet om arbetskraftssvaga grupper tas bättre tillvara i det svenska arbetslivet. Vi beräknar att det finns en potential på mellan 150 000 och 200 000 personer i dagsläget bland dem som står utanför arbetskraften. Av denna potential utgör utlandsfödda cirka 90 000 och svenskfödda mellan 50 000 och 100 000 personer. Av respektive grupp utgör kvinnorna cirka två tredjedelar. Arbetskraften skulle om dessa tal realiseras öka med i genomsnitt cirka 10 000 personer per år under perioden fram till 2030. År 2030 kommer var tredje i arbetsför befolkning att vara mellan 50 och 64 år. Efter 50 års ålder sjunker arbetskraftsdeltagandet snabbt och vid 64 års ålder är endast en tredjedel kvar i arbetskraften. Totalt har idag cirka 250 000 personer i dessa åldrar lämnat arbetslivet, flertalet är förtidspensionerade. Vi antar i vår framskrivning att arbetskraftsdeltagandet höjs bland de äldsta i arbetskraften, från drygt 30 procent till närmare 40 procent i vårt huvudalternativ och till cirka 45 procent i det mest optimistiska alternativet (i talen närmast ovan). Det är trots allt inte särskilt höga målsättningar, och som jämförelse ligger arbetskraftsdeltagandet totalt sett på över 90 procent i de mest yrkesaktiva åldrarna. Bland ungdomar räknar vi inte med något nämnvärt tillskott av arbetskraft under perioden. Andelen i studier behöver kvarstå på en fortsatt hög nivå för att Sverige som nation ska kunna möta framtida krav på kompetens och konkurrera inom kunskapsintensiv produktion. En viktig företeelse som vi beskrivit i vår analys är det allt senare inträdet i arbetslivet. Etableringsåldern har höjts totalt sett från 20 till 25 år sedan början av 1990-talet. Bland utlandsfödda är motsvarande ålder 33 år. En del av orsaken går att relatera till den allmänna förlängningen av vissa utbildningar och att fler söker sig till högskoleutbildningar. Men en ytterligare förklaring är att det tar allt längre tid att slutföra utbildningar. Den faktorn behöver åtgärdas och om det lyckas får det en positiv effekt på arbetskraftsutbudet. Positivt är dessutom att detta spar offentliga medel och/eller att fler ges möjlighet att erhålla studieplatser inom utbildningsväsendet. En osäkerhetsfaktor är vårt antagande om ökat arbetskraftsdeltagande bland äldre i arbetskraften. Det finns en inställning som genomsyrar samhället att äldre arbetskraft ska lämna arbetslivet i förtid för att bereda plats för yngre och det finns vidare en utbredd åldersdiskriminering vid anställningar. En annan faktor som 4

påverkar arbetskraftsutbudet, inte minst i dessa åldrar, är utslagningen från arbetslivet till förtidspension. Fortsätter utslagningen att vara stor kan den omkullkasta våra beräkningar och den faktiska utvecklingen i fråga om arbetskraftstillgången blir betydligt sämre. I ett sämsta alternativ där utslagningen skulle fortsätta i nuvarande takt, bland både äldre och övriga åldrar, kommer arbetskraften totalt sett att börja minska redan om något år. Ett problem som motverkar alla insatser för att komma tillrätta med utslagningen är demografins inverkan på utvecklingen av antalet personer i förtidspension. Antalet äldre i arbetsföra åldrar kommer oundvikligen att öka de närmaste årtiondena och det riskerar att driva upp antalet i förtidspension, även om olika åtgärder mot ohälsan får effekt, eftersom ohälsa är den mest vanliga orsaken till utslagning från arbetsmarknaden i dessa åldrar. Förutsättningarna att lyckas med att förhindra utslagningen är som sämst de närmaste åren till och med 2008/2009. Den entydiga slutsatsen är att det behövs en tydlig uppgång i arbetskraftsdeltagandet inom olika grupper i befolkningen. Här handlar det främst om frågor som berör jämställdhet i arbetslivet såsom kvinnors och mäns möjligheter att på ett likvärdigt sätt delta i arbetslivet, samt en ytterligare dimension som handlar om etniskt ursprung. Vi har dock haft liknande problem i arbetslivet de senaste årtiondena men arbetet med att förändra situationen har gett begränsade resultat inom samtliga nämnda områden, det vill säga åldersdiskriminering samt jämställdhets- och integrationsfrågor. Det som talar för att vi kan lyckas framöver är de krympande arbetskraftsresurserna och insikten från alla inblandade parter om vikten av att i en sådan situation nå framgångsrika resultat. Försörjningsbördan blir allt tyngre Vi har genom olika räkneexempel försökt belysa försörjningsbördan för den del av befolkningen som förvärvsarbetar. Ett sätt att mäta den är att ställa andelen i arbete mot hela befolkningen. Den beräkningen visar att försörjningsbördan ökar från att en person måste försörja sig själv plus ytterligare en person till att denne förutom sig själv måste försörja två. För att bibehålla nuvarande försörjningsbörda måste antalet i arbete öka med 450 000 personer fram till år 2030. Talen ovan rörande arbetskraftens förändring och ej nyttjade resurser inom arbetskraften visar att det blir svårt att nå ända fram med hänsyn till den totala befolkningstillgången. En utväg för att ytterligare utöka arbetskraftstillgången är att öka nettoinvandringen. Vi har i våra analyser utgått ifrån SCB:s antagande om en nettoinvandring på drygt 30 000 personer per år. Det finns en ständigt pågående diskussion rörande invandringens storlek, där en del debattörer vill hävda att invandringen är för stor. Den ofrånkomliga slutsatsen från vår analys är att storleken på 5

nettoinvandringen i hög grad kommer att styra arbetskraftens förändring de kommande decennierna. Frågan är i det läget inte om vi ska ha en viss invandring utan storleken på den och hur vi ska kunna nyttja den arbetskraftsresurs som de utlandsfödda utgör i landet. Med det idag låga arbetskraftsdeltagandet bland utlandsfödda behöver nettoinvandringen ungefär fördubblas på sikt för att det ska gå att nå upp till den genomsnittsökning av arbetskraftsutbudet som åstadkoms under perioden 1960 till 1990. I ett första skede måste arbetskraftsresursen bland utlandsfödda nyttjas i högre grad, i annat fall drar en högre invandring med sig både ökade problem med integrationen och stigande kostnader för samhället. Det är under nuvarande förutsättningar svårt att utöka nettoinvandringen i allt för stor omfattning med hänsyn till att mottagandet och integrationen i det svenska samhället måste fungera på ett effektivt sätt. Med en bättre integration i det svenska arbetslivet med åtföljande högre arbetskraftsdeltagande behöver nettoinvandringen heller inte öka i lika stor omfattning på lång sikt som om nuvarande förutsättningar råder. Ökade regionala obalanser i befolknings- och arbetskraftstillgång Arbetskraftstillgången är en begränsande faktor i hela landet på lång sikt. För närvarande ökar befolkningen i arbetsföra åldrar i ungefär hälften av de 81 LA-regionerna. Antalet tillväxtregioner i arbetskraftshänseende kan komma att minska med två tredjedelar under de kommande 30 åren. Arbetskraftens åldersmässiga sammansättning kommer dessutom att skilja sig i allt högre grad mellan olika regioner under loppet av perioden. Tillväxtstarka regioner har en lägre medelålder i arbetskraften genom stor inflyttning av ungdomar och genom invandring från andra länder, medan befolkningsmässigt tillbakagående regioner har den motsatta situationen. Det betyder att den demografiskt betingade arbetskraftsproblematiken framträder i ett tidigare skede i de befolkningsmässigt små regionerna och den förändringen slår igenom i allt högre grad redan under de kommande tio åren. Den ogynnsamma åldersstrukturen i befolkningsmässigt tillbakagående regioner visar sig även i en allt större obalans mellan den del av befolkningen som arbetar och den del som inte förvärvsarbetar. Av den senare gruppen finns allt fler i åldrar över 65 år. Obalansen mellan dessa grupper blir den största under hela den period vi har uppgifter för, eller sedan 1960-talet. Försörjningsbördan blir därmed allt tyngre i ett växande antal regioner och det kommer att leda till stora påfrestningar i trygghetssystemen, men en utveckling i den riktningen påverkar även allvarligt möjligheterna till näringslivsutveckling och förutsättningarna att tillhandahålla offentlig service. 6

Befolknings- och arbetskraftssituationen leder till ökade regionala obalanser, där tillgången på arbetskraft kan vara tillfredställande i en region medan den är knapp i en annan. Obalanserna riskerar att bli svårlösta i många regioner genom risken för en sjunkande yrkesmässig rörlighet kombinerat med ökade åldersavgångar, allt påverkat av den höga medelåldern i arbetskraften. I sådana lägen kan det bli skarpare konkurrens om arbetskraft och befolkning mellan regionerna eftersom den mobila delen av arbetskraften är mindre, vilket också medför ökade spänningar mellan olika delar av landet. I slutänden blir det dock alltid vissa regioner som får svårare att hävda sig än andra och hela riket riskerar också att tappa fart i ekonomisk tillväxt. I synnerhet i små regioner i glesbygden kommer det att bli mycket väsentligt att målmedvetet arbeta med att stimulera tillväxten av både arbetstillfällen och tillgång på arbetskraft. Dessa ansträngningar måste utökas för att möta den kraftigt ökade försörjningsbörda som annalkas i accelererande takt i dessa regioner. Men i en del fall kommer intensifierade insatser inte att räcka till för att hantera situationen och den enda logiska lösningen att tillgå är regionförstoring. Det breddar regionernas förutsättningar att klara de framtida utmaningarna och gör regionerna mindre sårbara för de tilltagande påfrestningarna avseende bland annat arbetskraftsförsörjning, försörjningsbörda, kommunal ekonomi och offentlig service. Hur påverkas den ekonomiska tillväxten och välfärden? Det är primärt två faktorer som bidrar till för BNP-tillväxten, antalet arbetade timmar och produktivitetstillväxten. Under innevarande årtionde bör tillväxten kunna uppgå till åtminstone 3 procent under ett antal år utan att det medför ett inflationstryck i ekonomin med kraftigt höjda räntor som följd. Under 2010-talet blir situationen en annan, utrymmet för att öka timutbudet blir begränsat. Med andra ord är det i huvudsak produktivitetstillväxten som styr BNP-tillväxten under den perioden. Enligt våra översiktsberäkningar kan BNP då öka med i genomsnitt cirka 2 procent per år (under förutsättning att timutbudet inte minskar). Det förutsätter emellertid att produktivitetstillväxten blir högre än under tidigare årtionden i enlighet med de nya rönen inom tillväxtområdet. Under 1980 låg produktivitetstillväxten på knappt 1,5 procent men steg under 90-talet till knappt 2 procent i genomsnitt per år. Den nivån kan mycket väl bli ett riktmärke även för de närmaste årtiondena. Ifall detta tal skulle realiseras, samtidigt som timutbudet minskar, till exempel genom arbetstidsförkortning vilket inte är ett orealistiskt scenario är vi snart nere på nivåer i BNP-tillväxt på i genomsnitt drygt 1 procent per år. Detta innebär en historiskt sett mycket låg tillväxt som vi inte upplevt under något årtionde de senaste 50 åren. En sådan svag ekonomisk utveckling skulle naturligtvis få stora konsekvenser för det ekonomiska läget i landet och för välfärdssystemet. 7

Brist på arbetskraft ger i förlängningen lägre tillväxt Det finns många aktörer som tror att den beskrivna problematiken rörande den allt knappare arbetskraftstillgången på lång sikt är överdriven och att detta kommer att gå obemärkt förbi. Vid inledningen av 1990-talet varnade många för brist på arbetskraft under det årtiondet men den inträffade aldrig. Det som hände då var att landet istället gick in i en ekonomisk depression och massarbetslöshet. Det är dock viktigt att göra skillnad på strukturella förutsättningar och konjunkturella svängningar. Brist på arbetskraft skall inte ses som att det kommer att råda ett överutbud av arbetstillfällen i förhållande till arbetskraften då dessa på lång sikt anpassas till varandra. Brist på arbetskraft skall ses som att givet en målsätning, exempelvis stabiliserad tillväxt eller försörjningsbörda, kommer det att råda brist på arbetskraft. Det som kan hända under loppet av 2010-talet är en liknande utveckling, att en för hög BNP-tillväxt (som inte främst kommer från produktiviteten) relativt snabbt kommer att leda till växande rekryteringsproblem. Det vanskliga är dock att det är omöjligt att ange när det inträffar och hur lågt arbetslösheten kan sjunka. Det sammanhänger bland annat med vilka branscher och vilka yrken som växer och hur utbildningsutbudet ser ut inom utbildningsväsendet, men också hur aktiv arbetsmarknadspolitik som kommer att föras i framtiden. Denna gång kommer dock Riksbanken att ingripa i ett tidigt skede när bristen på arbetskraft börjar bli framträdande, och åtgärden blir att höja styrräntan för att kyla av ekonomin. Med andra ord leder brist på arbetskraft till temporärt högre arbetslöshet och lägre tillväxt. Den knappare tillgången på arbetskraft leder således inte till en långvarit generell brist på arbetskraft, utan främst till lägre BNP-tillväxt. Ett annat sätt att uttrycka detta är det faktum att landet blir något fattigare om generell brist på arbetskraft uppstår än om utbudspolitiken blir framgångsrik. Klarar inte landet av att hantera arbetskraftsförsörjningen är den ekonomiska tillväxten i fara. En låg tillväxt kommer att påverka alla medborgare ifråga om välfärd, bland annat utrymmet för offentlig service, pensioner, socialförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, bidrag med mera. 8

Inledning AMS har i en serie av rapporter kartlagt efterfrågan på arbetskraft inom en rad branscher och yrken där vi bedömer att tillgången på arbetskraft kan bli ett växande problem inom en 15-årsperiod. Föreliggande rapport belyser den generella tillgången på arbetskraft. Rapporten är inte en prognos i egentlig mening utan en ren framskrivning av arbetskraften utifrån den tillgång av personer som finns inom ramen för vår befolkning (i arbetsför ålder). Under de närmaste decennierna kommer antalet personer i arbetsföra åldrar att öka i betydligt långsammare takt än tidigare. Befolkningstillväxten i dessa åldrar anger i hög grad förutsättningen för tillgången på arbetskraft och för att åstadkomma en ökning av sysselsättningen. Om det inte sker ett kontinuerligt tillskott av arbetskraft på arbetsmarknaden är det inte möjligt att på sikt öka sysselsätningen, vilket begränsar möjligheten att nå en god ekonomisk tillväxt. Det finns primärt två vägar för att erhålla god ekonomisk tillväxt. Den ena är att öka arbetskraften och sysselsättningen (antalet arbetade timmar) och den andra är att åstadkomma en gynnsam produktivitetstillväxt. De kommande decennierna medför uppenbara begränsningar i möjligheterna att öka den ekonomiska tillväxten baserat på arbetskraftsutbudet, och därmed skapa utrymmen för att höja välfärden. Framtiden kommer med största säkerhet att i första hand att handla om hur vi ska kunna finansiera våra välfärdssystem och i mindre grad om att bygga ut delar av välfärdssystemen. Den bästa vägen för att finansiera välfärdssystemen är otvivelaktigt att nå en god ekonomisk tillväxt. Det förutsätter liksom tidigare att fler deltar i arbetslivet och att produktivitetstillväxten blir stark. Naturligtvis finns det även andra vägar att förstärka finansieringen av välfärdssystemen, till exempel genom effektiviseringar inom offentlig sektor samt genom höjda skatter och avgifter. Effektiviseringar av verksamheter inom offentlig sektor måste dock ständigt ske och det kommer säkerligen att i viss utsträckning täcka luckor i finansieringen. Höjda skatter och avgifter kan även medföra ett finansiellt tillskott men det sker i sådana fall på bekostnad av annan konsumtion (och produktion). Föreliggande rapport syftar till att undersöka potentialer för att höja arbetskraftsutbudet och därmed skapa förutsättningar för att öka sysselsättningen de närmaste decennierna. Utifrån information om befolkningen har vi beräknat arbetskraftsutbudet fram till år 2030 baserat på vilka möjligheter det finns att öka arbetskraftsdeltagandet i olika grupper med avseende på ålder och födelseland. I en bedömning av arbetskraftsutbudet är det av central betydelse att dela upp kalkylen på svenskfödda och utlandsfödda. Dessa grupper visar på vitt skilda utvecklingstendenser i fråga om både befolkningsutveckling och arbetskraftsdeltagande. 9

Huvudresultaten i utbudsberäkningarna redovisas i två delar. Den ena delen innehåller en beräkning baserat på en årlig nettoinvandring på drygt 30 000 personer och den andra delen baseras på en årlig nettoinvandring på 20 000 personer (redovisas i bilaga). Var och en av dessa delar består av en beräkning som betecknas som nollalternativ, det vill säga att arbetskraftsdeltagandet är oförändrat under den studerade perioden. Varje del innehåller dessutom vårt huvudalternativ baserat på vissa antaganden om förändringar i arbetsmarknadsstatus, till exempel arbetskraftsdeltagande, pension, studier med mera. Under de kommande decennierna är det viktigt att höja arbetskraftsdeltagandet bland olika grupper i den arbetsföra befolkningen. Vi har av den anledningen även gjort beräkningar på outnyttjade arbetskraftspotentialer och skattningar över möjliga tillskott till arbetskraftsutbudet om könmässiga och etniska skillnader i fråga om arbetskraftsdeltagande skulle jämnas ut. Vi har även preciserat våra beräkningar ytterligare genom att studera effekten mätt i antalet arbetade timmar. Den regionala bilden över arbetskraftsdeltagande och befolkningsutveckling skiljer sig markant åt över landet. Det kommer att krävas både ökad geografisk och ökad yrkesmässig rörlighet för att fylla de luckor som uppstår genom sjunkande arbetskraftsutbud i många regioner landet runt. Den regionala utvecklingen ställer även de befolkningstäta regionernas ekonomiska utveckling med ökade arbetskraftsbehov mot de befolkningsmässigt mindre regionernas behov av näringslivsutveckling och säkerställande av ersättning för kommande stora åldersavgångar. Den problematiken kommer att ställas på sin spets under de närmaste decennierna. Vi har i särskilda avsnitt beskrivit de demografiska konsekvenserna per län och per lokal arbetsmarknadsregion (LA-region). Stockholm maj 2004 10

1.0 Befolkning och arbetskraftsutbud historisk tillbakablick 1.1 Befolkningsutveckling i Sverige på lång sikt 40-talisterna sticker ut När man betraktar befolkningsutvecklingen i Sverige över en mycket lång period, åren 1750-2003, kan man observera ett relativt jämnt förlopp. Detta gäller i synnerhet perioden 1810-1925 då ökningen av folkmängden i landet var i det närmaste linjär. Den allra starkaste ökningen ägde rum under åren 1942-1949 vilket har inneburit god tillgång arbetskraft, och relativt välutbildad sådan, för vårt land under flera decennier. Den stora så kallade fyrtiotalistgenerationen utgör dock i våra dagar ett problem på så sätt att den uppnår pensionsåldern och lämnar arbetsmarknaden. Under 1900-talets fyra sista decennier varierade befolkningsutvecklingen mer än tidigare till följd av variationer i födelsetal likaväl som på grund av mottagande av flyktingar och invandrare till la ndet. 10000000 Folkmängd i Sverige 1749-2003 9000000 8000000 7000000 6000000 5000000 4000000 3000000 2000000 1000000 0 1749 1769 1789 1809 1829 1849 1869 1889 1909 1929 1949 1969 1989 1759 1779 1799 1819 1839 1859 1879 1899 1919 1939 1959 1979 1999 Under perioden 1971 till och med år 2000 var befolkningsutvecklingen mera dämpad men likväl ökade befolkningen med nära 768 000 personer till nästan 8,9 miljoner invånare. Det motsvarar en ökning med 9,5 procent under perioden. Befolkningstillväxten var särskilt stark under en tioårsperiod med start i mitten av 11

1980-talet men avtog därefter betydligt och planade nästan ut helt omkring tio år senare. 9500000 9250000 Antal invånare i Sverige perioden 1971-2000 9000000 8750000 8500000 8250000 8000000 7750000 7500000 7250000 7000000 197119731975197719791981198319851987198919911993199519971999 197219741976197819801982198419861988199019921994199619982000 Åldrande befolkning Som nämnts ovan är det numera ett välkänt faktum att Sverige under ett antal decennier framöver kommer få brottas med en åldrande befolkning vilket medför många negativa följdverkningar. Trots att detta rent statistiskt har kunnat utläsas under en längre tid var det först under andra halvan av 1990-talet som frågan började få ökad aktualitet. De dramatiska förändringarna av befolkningsstrukturen som successivt blir allt tydligare under 2000-talets första decennier kommer att medföra starka påfrestningar inom samhällssystemet. Redan vid en jämförelse 30 år bakåt syns en tydlig skillnad i befolkningsstrukturen mellan åren 1971 och 2000. Som exempel kan nämnas betydande förändringar bland annat i förskoleåldrarna, i åldersintervallet 25-54 år samt bland personer över 70 år. 12

160000 Åldersfördelning bland den totala befolkningen i riket 1971 och 2000 1971 2000 140000 120000 100000 80000 60000 40000 20000 0 0 6 12 18 24 30 36 42 48 54 60 66 72 78 84 90 96 Om man väljer att dela upp befolkningen i åldersgrupper med tio års intervall framgår tydligt att andelen av totalbefolkningen har minskat i grupper upp till och med 30 års ålder samt i åldersgruppen 61-70 år. I samtliga övriga grupper har andelen av den totala befolkningen ökat. Den relativt sett största ökningen har ägt rum i åldrarna över 70 år. I åldersgruppen 81-90 år har andelen av landets totala befolkning fördubblats. 18 16 14 12 10 8 6 4 2 0-2 -4 0 år Andel per åldersgrupp av totalbefolkningen 1971 och 2000 samt förändring (procentenheter) 1971 2000 Förändring 11-20 år 31-40 år 51-60 år 71-80 år 91-w år 1-10 år 21-30 år 41-50 år 61-70 år 81-90 år 13

Födelsetalen varierar med ålderspucklarna I mitten på 1970-talet sjönk antalet nyfödda 1 betydligt eller från omkring 110 000 personer per år ner till 92 000 knappt tio år senare för att därefter åter börja stiga till mycket höga nivåer. Under toppåren 1990 och 1991 föddes nästan 124 000 barn per år. Antalet nyfödda minskade därefter åter ner till historiskt låga tal, och 1999 föddes endast drygt 88 000 barn. Därefter har antalet nyfödda ånyo ökat svagt. Samtidigt har antalet avlidna uppvisat en svag trendmässig ökning vilket till avgörande del sammanhänger med att folkmängden i landet har ökat under perioden. Medellivslängden har fortsatt att öka för såväl män som kvinnor. 140000 Antalet döda samt levande födda åren 1974-2002 Döda Levande födda 120000 100000 80000 60000 40000 20000 0 1974 1978 1982 1986 1990 1994 1998 2002 1976 1980 1984 1988 1992 1996 2000 Stigande medelålder Under perioden 1971-2000 steg medelåldern hos landets befolkning från knappt 37 års ålder till strax under 40 år. Endast under perioden 1985 till 1995 låg medelåldern i stort sett konstant vilket till betydande del förklaras av den födelsepuckel 2 som, totalt sett, noteras för den aktuella perioden. Trenden mot en stadigt ökande medelålder hos befolkningen beräknas hålla i sig även på lång sikt och kan endast motverkas av ett kraftigt stigande födelsetal. Inte mycket talar för en sådan utveckling av födelsetalen även om en viss förbättring har ägt rum på senare år. 1 I SCB:s statistik benämns de som statistikförs som nyfödda under året som levande födda. 2 Ofta i folkmun benämnd baby-boomen. 14

40,5 40,0 39,5 39,0 38,5 38,0 37,5 37,0 36,5 36,0 35,5 Medelålder hos befolkningen 1971-2000 35,0 1971 1975 1979 1983 1987 1991 1995 1999 1973 1977 1981 1985 1989 1993 1997 Försörjningsbördan steg kraftigt i början av 1990-talet Försörjningsbördan mätt som hela befolkningen i förhållande till antalet i arbete låg i början av 1970-talet på 2,5, vilket innebär att varje förvärvsarbetande, via systemet med skatter och transfereringar, utöver sig själv försörjde ytterligare drygt en person. Det kan här till exempel röra sig om barn, studerande äldre och förtidspensionärer. Som en konsekvens av faktorer som ökande befolkning, förändrad befolkningsstruktur samt allt fler i arbete minskade försörjningsbördan trendmässigt och var som lägst år 1990 då andelen uppgick till 2,35 procent. När sysselsättningen och följaktligen antalet personer i arbete sedan minskade mycket kraftigt under endast några få år under första halvan av 1990-talet steg kvoten kraftigt till 2,65 år 1994. Det innebar att under den perioden måste allt färre försörja allt fler. Efter bottennoteringarna vid mitten av 1990-talet sjönk kvoten ända fram till år 2002, men vi nådde dock aldrig ända ner till noteringarna i början av 1970-talet. 15

Försörjningsbörda mätt som total befolkning relaterat till personer i arbete Andel total befolkning/i arbete 2,7 2,6 2,5 2,4 2,3 2,2 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2003 1.2 Förändringar i befolkningsstruktur och arbetskraftsutbud 1971-2000 Antalet i arbetsföra åldrar uppvisar vikande tendens Samtidigt som totalbefolkningen i landet ökade med 9,5 procent ökade antalet personer i så kallade arbetsför ålder 3 något mindre, eller med 8,4 procent under perioden. Den tydliga puckel som i början på 1970-talet kan observeras i åldersintervallet 20-30 år har 30 år senare passerat större delen av den period då man i Sverige är som mest yrkesaktiv och återfinns år 2000 i åldrarna 50-60 år. Det är dessa personer, huvudsakligen födda under 1940-talet, som redan har börjat lämna arbetsmarknaden och som kommer att skapa betydande luckor i arbetskraften under en lång tid framöver. Mera om denna problematik på annan plats i rapporten. Totalt sett uppvisar inflödet av personer i den arbetsföra befolkningen, redan under den här studerade perioden, en vikande tendens även om en viss puckel syns i åldersgrupper som var omkring 35 år vid det senaste sekelskiftet. Mot bakgrund av de låga födelsetalen under stora delar av 1990-talet finns emellertid inget hopp om att denna tendens skulle förändras till det bättre annat än temporärt. Det kommer bland annat att ske i samband med att de som föddes under åren 1985-1991 3 I denna rapport avses med begreppet arbetsför ålder antalet personer i åldersgrupperna 16-64 år såvida inte annat anges. 16

gör sitt inträde i arbetslivet. Denna grupp kommer att utgöra ett värdefullt tillskott eftersom årskullarna närmast därefter successivt minskar i storlek. 160000 Åldersmässig sammansättning hos den arbetsföra befolkningen (16-64 år) 1971 och 2000 1971 2000 140000 120000 100000 80000 60000 40000 20000 0 16 18 20 22 24 26 28 30 32 34 36 38 40 42 44 46 48 50 52 54 56 58 60 62 64 17 19 21 23 25 27 29 31 33 35 37 39 41 43 45 47 49 51 53 55 57 59 61 63 Arbetskraftsdeltagandets ökning stannade upp under 90-talet Arbetskraftsdeltagandet under perioden 1976-2000 uppvisar en något splittrad bild. Fram till början av 1990-talet kan en trendmässig ökning observeras för den samlade åldersgruppen 16-64 år medan utvecklingen därefter blev den motsatta. Den negativa förändringen sammanhänger till betydande del med den utveckling som inträffade inom ekonomin och på arbetsmarknaden. Efter bottenåren 1997 och 1998 har en viss återhämtning ägt rum vilket sammanhänger med att situationen på arbetsmarknaden förbättrades betydligt under några år. Totalt sett ökade antalet personer i arbetskraften med 287 000 personer under perioden 1976-2000 vilket motsvarar en förbättring på drygt 7 procent. Det största tillskottet kom i åldersgrupperna 35-54 år med närmare 527 000 personer. Därtill kom drygt 82 000 i åldrarna 55-59 år vilket innebär att dessa åldersgrupper ökade med sammanlagt 609 000. Under perioden noterades samtidigt ett bortfall på närmare 234 000 personer bland yngre i åldrarna 16-24 år. Därtill minskade antalet i gruppen 25-34 år med 54 000 och gruppen 60-64 år minskade med 34 000 personer. Det totala bortfallet för de berörda åldersgrupperna blev sammanlagt 322 000 under perioden. 17

Procent 95 90 85 80 75 70 65 60 55 Arbetskraftsdeltagande, åldrarna 16-64 år Totalt Män Kvinnor 50 1976 1978 1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994 1996 1998 2000 1977 1979 1981 1983 1985 1987 1989 1991 1993 1995 1997 1999 Kvinnorna har stått för ökningen de senaste decennierna Den mycket betydelsefulla ökningen av arbetskraftsutbudet bland kvinnor, som tog fart med full kraft under 1960-talet, kan fortfarande avläsas så långt fram i tiden som till början av 1990-talet. Kvinnorna började under 1960-talet på bred front göra sitt intåg i det svenska arbetslivet vilket innebar ett synnerligen värdefullt tillskott för samhällsekonomin. Även den massiva arbetskraftsinvandringen från länder som Finland, Jugoslavien och Turkiet utgjorde en annan viktig faktor för den ekonomiska tillväxten och byggandet av det svenska välfärdssamhället. Som framgår av diagram minskade emellertid utbudet av arbetskraft bland männen under den aktuella perioden men nettoeffekten blev ändå ett värdefullt och kontinuerligt tillskott av arbetskraft på den svenska arbetsmarknaden. Den mest markanta nedgången i arbetskraftsdeltagande under den studerade perioden kan observeras för yngre åldersgrupper, företrädesvis 16-19 år samt 20-24 år. I den yngsta gruppen halverades den redan låga andelen från 1990 till 1997 men har senare åter ökat svagt. Arbetskraftsdeltagandet för gruppen 20-24 år låg ända fram till år 1990 i nivå med genomsnittet för hela gruppen i arbetsföra åldrar men minskade därefter och ligger sedan några år stabilt 10-15 procentenheter under genomsnittet. 18

Procent 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 Arbetskraftsdeltagande 16-64 år samt för olika åldersgrupper inom åldersintervallet 16-19 år 20-24 år 60-64 år 16-64 år 0 1976 1978 1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994 1996 1998 2000 1977 1979 1981 1983 1985 1987 1989 1991 1993 1995 1997 1999 De äldsta har hållit ställningarna relativt väl I många sammanhang sprids uppfattningen att arbetskraftsdeltagandet bland personer i åldrar strax före pensionsåldern, i detta fall gruppen 60-64 år, har minskat kraftigt. Som framgår av diagrammet ovan låg andelen i gruppen omkring 55 procent redan 1976 men ökade därefter endast marginellt och uppvisar fram till 1990 i stort sett samma mönster som genomsnittet. Därefter har visserligen en nedgång ägt rum men den avviker inte dramatiskt från genomsnittet och är blygsam jämfört med den minskning som kan observeras för de yngsta grupperna. Detta faktum står emellertid på intet sätt i strid med uppfattningen att arbetskraftsdeltagandet bör öka i samtliga åldersgrupper i arbetsför ålder, och inte minst för personer över 60 år. Den kraftiga nedgången i åldrarna 16-24 år förklaras till stor del av att många personer valde studier som alternativ till arbete och att utbildningsprogram förlängts. För gruppen 16-19 år är en genomgången gymnasieutbildning med godkänt slutbetyg ett minimikrav för möjligheten till ett arbete likväl som för möjligheterna till studier på eftergymnasial nivå. I åldersgruppen 20-24 år är utbildning vid universitet eller högskola ett attraktivt och framtidsinriktat alternativ och förbättrar möjligheterna att träda in i arbetslivet utan längre perioder av arbetslöshet. Det är ett väl känt faktum att arbetslösheten är högre bland ungdomar än inom andra grupper, särskilt under lågkonjunkturer. Samtidigt får just dessa grupper snabbast del av förbättringar på arbetsmarknaden vilket främst förklaras av att de har en aktuell utbildning och är attraktivt för de allra flesta arbetsgivare. Skälen för 19

studier som alternativ till arbetslöshet är med andra ord starka på mer än ett sätt just för yngre personer. Som komplement till denna redogörelse för utvecklingen över hela den studerade tidsperioden tilldrar sig även studiet av vissa valda referensår ett betydande intresse. De år som valts är startåret 1976, toppåret 1990 samt år slutåret 2000. År 1976 uppgick det genomsnittliga arbetskraftsdeltagandet i hela åldersgruppen 16-64 år till 78,9 procent, år 1990 till 84,3 procent samt år 2000 till 77,7 procent 4. Det är svårt att argumentera för att toppåret 1990 skulle kunna utgöra någon form av referens i detta sammanhang eftersom man knappast kan räkna med att de nivåer som uppnåddes i samband med de så kallade överhettningsåren skall kunna uppnås igen under överskådlig tid, om någonsin. För detaljer se tabellbilaga längst bak i rapporten. Befolkning och arbetskraft har ökat men i olika takt Under den aktuella perioden, 1976 till 2000, har antalet personer i den arbetsföra befolkningen ökat från 5 162 000 till 5 615 000 eller med 453 000 personer. Samtidigt har antalet personer i arbetskraften också ökat men i betydligt mindre omfattning, nämligen från 4 100 000 till 4362 000 eller med 287 000 personer. Om arbetskraftsdeltagandet varit detsamma år 2000 som det var 1976 skulle arbetskraften sammantaget ha omfattat 4 433 000 personer i åldrarna 16-64 år, det vill säga 71 000 fler än noterat motsvarande ett ytterligare tillskott på 1,6 procent 5. 4 Motsvarande siffror för den numera allt vanligare åldersgruppen 20-64 år var år 1976 80,8 procent, år 1990 87,5 procent och år 2000 81,2 procent. 5 Om man gör motsvarande beräkning i åldersgruppen 20-64 år blir resultatet det motsatta. Antalet personer i arbetskraften skulle då ha blivit nära 120 000 färre än noterat vilket skulle motsvara ett bortfall på 2,8 procent. 20

Procent 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0 Arbetskraftsdeltagande olika åldersgrupper 1976 1990 2000 16-19 20-24 25-34 35-44 45-54 55-59 60-64 16-64 20-64 Källa: SCB Det ger ett slående resultat om man studerar de strukturella åldersskillnaderna mellan åren 1976 och 2000, år då arbetskraftens totalnivå ligger nära varandra. Det största bortfallet av arbetskraft har, relativt sett, ägt rum bland de yngre samt i begränsad utsträckning även i åldrarna 60-64 år. Inom övriga grupper har arbetskraftsdeltagandet däremot ökat vilket är särskilt tydligt i gruppen 55-59 år. I arbetskraften som helhet har bortfallet varit klart störst i åldrarna 16-19 år där arbetskraften minskat med 122 000 personer sedan 1976 vilket nära nog motsvarar en halvering fram till och med år 2000. Då antalet personer i befolkningsgruppen samtidigt minskat med 23 000 personer blir effekten att arbetskraftsdeltagandet minskat från 59 till 38 procent eller med 27 procentenheter under perioden. I åldersintervallet 20-24 år har antalet personer i arbetskraften minskat med 111 000 personer samtidigt som antalet personer i befolkningsgruppen reducerats med 45 000 mellan åren 1976 och 2000. Arbetskraftsdeltagandet i åldersgruppen har därmed minskat från 79 till drygt 64 procent eller med knappt 15 procentenheter under perioden. Befolkningen i åldrarna 60-64 år har minskat med 35 000 personer samtidigt som antalet personer i arbetskraften har minskat med 34 000. Nettoeffekten av dessa förändringar blir att arbetskraftsdeltagandet i gruppen har minskat med 6 procentenheter under perioden. Tillskottet av arbetskraft kan uteslutande hänföras till åldersintervallet 35-59 år. Sammanlagt har befolkningen ökat med 629 000 personer från 1976 till 2000 medan antalet i arbetskraften har ökat med 609 000. Det är alltså ett förbättrat arbetskraftsdeltagande bland personer i åldrarna 35-59 år som är förklaringen till den nettoökning av arbetskraften med 287 000 personer under perioden som omnämnts ovan. 21

Nedgång bland män men ökning bland kvinnor Bland männen har arbetskraftsdeltagandet minskat i samtliga åldersgrupper mellan åren 1976 och 2000. Totalt sett har arbetskraftsdeltagandet i åldrarna 16-64 år minskat från 88,6 procent 1976 till exakt 80 procent 2000. Det innebär ett faktiskt bortfall av drygt 31 000 personer trots att antalet män i befolkningen inom det aktuella åldersintervallet har ökat med nära 242 000. Med den nivå på arbetskraftsdeltagandet som gällde 1976 skulle arbetsmarknaden istället ha fått ett tillskott på 245 000 män i arbetskraften, det vill säga en skillnad gentemot utfallet på 275 000 personer. Arbetskraftsdeltagande olika åldersgrupper Män 1976 1990 2000 Procent 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0 16-19 20-24 25-34 35-44 45-54 55-59 60-64 16-64 20-64 Källa: SCB Arbetskraftsdeltagandet bland kvinnor uppvisar en ökning under den studerade perioden. Med undantag för åldersgrupperna 16-24 år har en ökning ägt rum i samtliga åldersgrupper vilket framgår av diagrammet nedan. För hela åldersgruppen 16-64 år har andelen kvinnor i arbetskraften ökat från 69 till drygt 75 procent år 2000. Det innebär ett tillskott på 319 000 personer i arbetskraften samtidigt som antalet kvinnor i arbetsför ålder har ökat med 212 000 under perioden. Det medför att antalet personer i arbetskraften har ökat mera än befolkningen och relativt sett har befolkningsgruppen ökat med 8 procent medan antalet i arbetskraften har ökat med 18 procent under samma tid. Om arbetskraftsdeltagandet bland kvinnor fortfarande legat kvar på 1976 års nivå skulle tillskottet ha begränsats till endast 146 000 personer fram till och med år 2000. 22

Arbetskraftsdeltagande olika åldersgrupper Kvinnor 1976 1990 2000 Procent 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0 16-19 20-24 25-34 35-44 45-54 55-59 60-64 16-64 20-64 Källa: SCB 1.3 Regional nivå 1971-2000 Stora skillnader i befolkningsförändringen regionalt Under samma period som det totala antalet invånare på riksnivå har ökat med 768 000 eller 9,5 procent har den regionala utvecklingen varit synnerligen splittrad. Hallands län uppvisar den mest positiva utvecklingen med en befolkningstillväxt på 35 procent, följt av Uppsala län där ökningen uppgår till omkring 33 procent. Stockholms län har ökat sitt invånarantal med något under 23 procent och ökningen i nuvarande Skåne län har varit 14 procent. Även Västerbottens län uppvisar en befolkningsökning med 9,8 procent vilket är något över riksgenomsnittet. Samtliga övriga län har ökat mindre än genomsnittet eller minskat sitt invånarantal. 23

Procentuell förändring av antalet invånare per län (region) mellan 1971 och 2000 Hallands Uppsala Stockholms Skåne Västerbottens Västra Götalands Östergötlands Gotlands Jönköpings Kronobergs Södermanlands Dalarnas Norrbottens Örebro Jämtlands Kalmar Västmanlands Blekinge Värmlands Gävleborgs Västernorrlands Riket -10-5 0 5 10 15 20 25 30 35 40 Den mest negativa utvecklingen med minskande befolkning under perioden uppvisar Västernorrlands län som tappade närmare 8 procent av sin befolkning mellan åren 1971 och 2000. Länet är för övrigt det enda som inte uppvisar ett enda år med ökande befolkning under hela den studerade perioden. Efter sekelskiftet har dock befolkningsutvecklingen i länet varit betydligt bättre. I Gävleborgs län har befolkningen minskat med 5 procent under samma tid och i Värmlands län uppgår minskningen till drygt 3 procent. Storstadslänen växer och skogslänen tappar Vid en indelning av länen i olika länsgrupper, storstadslän, skogslän och övriga syd- och mellansvenska län, framträder en tydlig bild av hur befolkningsökningen på 9,5 procent i riket har fördelats under perioden. Det visar sig att de tre storstadslänen 6 har ökat sin befolkning med mer än 15 procent medan antalet invånare i de sju län som räknas som skogslän 7 har minskat med omkring 1,5 procent. I de elva län som ingår i gruppen övriga syd- och mellansvenska län 8 har den totala befolkningen ökat med knappt 8 procent mellan 1976 och år 2000. 6 Stockholms län, Skåne län och Västra Götalands län. 7 Dalarnas län, Värmlands län, Gävleborgs län, Jämtlands län, Västernorrlands län, Västerbottens län och Norrbottens län. 8 Uppsala, Södermanland, Östergötland, Jönköping, Kronoberg, Kalmar, Gotland, Blekinge, Halland, Västmanland och Örebro. 24

Procent 18 15,5 16 14 12 10 8 6 4 2 0-2 -4 Förändring av antalet invånare mellan 1971 och 2000 7,7 Storstadslän (3) Övriga län (11) Skogslän (7) Totalt När man på motsvarande sätt gör en beräkning avseende hur stor andel av landets befolkning som bor i respektive länstyp blir resultatet att storstadslänen ökat från 47,5 till drygt 50 procent av den totala befolkningen. Gruppen övriga syd- och mellansvenska län uppvisar en marginell minskning medan skogslänens andel av landets befolkning har minskat från 21,5 till 19,4 procent från 1971 till och med år 2000. En oundviklig slutsats av dessa beräkningar är att landets befolkning visserligen ökat men att fördelningen är mycket ojämn, där endast storstadsregionerna ökat sin andel av landets befolkning. -1,3 9,5 Procent 60 Andel av rikets totala befolkning 1971 och 2000 1971 2000 50 47,5 50,1 40 30 20 31,1 30,6 21,5 19,4 10 0 Storstadslän (3) Övriga län (11) Skogslän (7) 25

En jämförelse på basis av samma länsindelning avseende såväl befolkningsutveckling (arbetsföra åldrar), förändring av antalet personer i arbetskraften samt förändringen av antalet sysselsatta ger en ännu tydligare bild av den regionala utvecklingen i landet under perioden 1976-2000 9. Bilden visar på kontrasterna i utveckling, från storstadslänens starka expansion till den svaga utvecklingen i skogslänen. I storstadslänen har befolkningen (i arbetsföra åldrar) ökat med 14 procent, i övriga syd- och mellansvenska län uppgår ökningen till 6 procent medan befolkningen i skogslänen har minskat med 1,3 procent. Talen kan också jämföras med att rikets befolkning (i arbetsföra åldrar) har ökat med drygt 8 procent under perioden. I storstadslänen har det skett en ökning av arbetskraften med drygt 11 procent, i övriga syd- och mellansvenska län var ökningen 6,5 procent medan skogslänen har noterat en minskning med omkring 2,5 procent. Antalet personer i arbetskraften har under perioden ökat med 7 procent i riket som helhet. I storstadslänen har antalet sysselsatta stigit med 21 procent, i övriga syd- och mellansvenska län var uppgången 3 procent medan skogslänen har drabbats av en minskning på drygt 6 procent. Antalet sysselsatta i riket har under samma tid ökat med nära 6 procent. Procent 25 Antalsmässig förändring, olika länstyper, mellan 1976 och 2000 Befolkning Arbetskraften Sysselsatta 20 15 10 5 0-5 -10 Storstadslän (3) Övriga län (11) Skokgslän (7) Riket 9 Att olika tidsperioder används förklaras av att lättillgänglig statistik inte går att finna för samtliga parametrar före år 1976 samt att definitioner i vissa fall har ändrats. 26

2.0 Befolkning och arbetskraftsutbud utblick till år 2030 2.1 Befolkningsförändringar 2001-2030 Befolkningsökningen fortsätter Medan befolkningen i landet ökade med 9,5 procent under trettioårsperioden 1971-2000 beräknas ökningen under perioden 2001-2030 relativt sett bli endast marginellt svagare eller 9,3 procent. Detta motsvarar en total ökning med 830 000 personer vilket är 62 000 personer fler än perioden innan 10, att det antalsmässiga utfallet blir högre under den senare perioden ska dock ställas emot att basen för beräkningen utgörs av fler personer. 10000000 9750000 9500000 9250000 9000000 8750000 8500000 8250000 8000000 7750000 7500000 7250000 Antal invånare i Sverige perioden 1971-2030 7000000 1971 1977 1983 1989 1995 2001 2007 2013 2019 2025 1974 1980 1986 1992 1998 2004 2010 2016 2022 2028 Källa: SCB:s prognos Ökning av befolkningen i åldrarna över 60 år Som framgår av följande diagram kommer antalet personer i åldrarna 59 år och uppåt att vara betydligt högre år 2030 jämfört med 2001. Som exempel kan nämnas att antalet 65-åringar år 2030 beräknas öka från 81 000 till 126 000 under perioden, en ökning med mer än 55 procent. Antalet 75-åringar beräknas under samma period öka från 10 Enligt SCB:s befolkningsprognos 27

68 000 till 94 000 och antalet 85-åringar beräknas öka från 36 000 till drygt 66 000, vilket innebär en ökning med 85 procent. 160000 140000 120000 Åldersfördelning bland den totala befolkningen i riket 2001 och 2030 2001 2030 100000 80000 60000 40000 20000 0 0 4 8 16 24 32 40 48 56 64 72 80 88 96 12 20 28 36 44 52 60 68 76 84 92 100+ Källa: SCB:s prognos Vid en jämförelse med befolkningen uppdelad i åldersgrupper med tio års intervall syns tydliga skillnader i utvecklingen för de olika åldersgrupperna under perioden 2001 till 2030. Andelen nyfödda (stapeln 0 år i diagrammet) förutses bli i stort sett oförändrat medan åldersgrupperna upp till och med 60 år beräknas minska sina andelar under perioden. Minskningarna i de berörda åldersgrupperna varierar från 0,7 till 1,9 procent och den mest betydande minskningen beräknas falla på gruppen 51-60 år. Procent 16 14 12 10 8 6 4 2 0-2 -4 0 år Andel per åldersgrupp av totalbefolkningen 2001och 2030 samt förändring (procentenheter) 2001 2030 Förändring 11-20 år 31-40 år 51-60 år 71-80 år 91-w år 1-10 år 21-30 år 41-50 år 61-70 år 81-90 år 28

Som framgår av diagrammet ovan kommer andelarna av landets befolkning att öka i åldersgrupperna från 61 år och uppåt. I gruppen 61-70 år beräknas andelen öka med 3 procent medan åldersgrupperna 71-80 och 81-90 år beräknas öka med omkring 2 procent vardera fram till år 2030. Bland de allra äldsta, från 91 år och uppåt, beräknas andelen av landets befolkning öka med 0,3 procent, vilket innebär att antalet personer i gruppen ökar från 50 000 till fler än 83 000 under perioden 2001 till och med 2030. Medelåldern i befolkningen stiger kontinuerligt Medelåldern hos landets befolkning kommer, mot bakgrund av den utveckling som förutses för perioden fram till och med 2030, att fortsätta öka kontinuerligt. Under de sista tre decennierna på 1900-talet ökade medelåldern i landet från 37 till 40 år och under de tre första decennierna på 2000-talet beräknas medelåldern fortsätta öka i ungefär samma takt eller från 40 till 43 år. 44 43 42 41 40 39 38 37 36 35 Medelålder hos befolkningen 1971-2002 framskrivning enl SCB 2003-2030 34 1971 1977 1983 1989 1995 2001 2007 2013 2019 2025 1974 1980 1986 1992 1998 2004 2010 2016 2022 2028 Försörjningsbördan blir den högsta på 50 år Försörjningsbördan har i början av 2000-talet legat på cirka 2,55 (mätt som hela befolkningen i förhållande till antalet i arbete). Det betyder att en person måste försörja sig själv och ytterligare mer än en person. De närmaste åren till framemot år 2010 uppvisar kvoten små förändringar 11. Efter år 2010 kommer kvoten att stiga successivt under hela perioden fram till och med 2030. Det hittills högsta värde som 11 Enligt nollalternativet 29