Fred som provokation Det var vid Krimkrigets slut som Åland demilitariserades. För att förstå demilitariseringens tillkomst måste vi titta på utvecklingen under Krimkriget. I juli 1853 ockuperade Ryssland Donaufurstendömena Moldavien och Valakiet som hörde till det turkiska Ottomanska riket. Rysslands officiella förklaring var att de måste skydda ortodoxa kristna i Turkiet. Men under en lång tid hade Ryssland haft som mål att kontrollera Svarta havsområdet, framförallt farlederna vid Konstantinopel. Även Konstantinopel, som den ortodoxa kyrkans ursprungsplats, var av oerhört stort symbolisk betydelse för Ryssarna. Den 5 oktober 1853 förklarade Turkiet krig mot Ryssland. Turkiet hade varit en av Europas stormakter men vid mitten av 1800-talet hade det blivit en sekundär makt. Turkiet kallades av Tsar Nikolai I för Europas sjuka man. Ryssland såg möjligheten att expandera sitt imperium utan att möta något starkare motstånd, varken från Turkiet eller från andra europeiska stater. Men Ryssland hade missförstått hur viktigt det var för Storbritannien och Frankrike att Turkiet inte skulle bli kontrollerat eller annekterat av Ryssland. Den 12 mars 1854 skrev Frankrike och Storbritannien under en allians med Turkiet. Alliansen gick ut på att försvara Ottomanskt territorium i Europa och Asien mot rysk aggression. För Storbritannien var det framförallt en fråga om maktbalansen i Europa. De ville inte att någon stat skulle kunna växa och komma i position att hota brittiska intressen, varken i Europa eller i resten av världen. Storbritannien hade ett handelsimperium att försvara. Frankrike under kejsaren Napoleon III ville använda tillfället att återetablera sig som en av Europas stormakter. Det var vid Wienkongressen år 1815, efter den stora Napoleons sista nedgång, som Frankrike hade hänförts till en sekundär makt i Europa. Fyra decennier senare var det dags att rita om den europeiska kartan med Frankrike i en dominerande position. Ryssland vägrade dra sig tillbaka över gränsen, och den 28 mars 1854 kom krigsdeklarationen från Frankrike och Storbritannien. Kriget hade Svarta havsområdet som fokus och koncentrerades så småningom till belägringen av Sevastopol på Krimhalvön. Östersjösområdet var också en viktig krigsskådeplats. Under sommaren 1854 blockerades sjöfarten kring Storfurstendömet Finland, och Bomarsunds fästning på Åland anfölls och förstördes.
Den 8 augusti, samma dag som franska och brittiska styrkor landsattes på Åland, kom Storbritannien och Frankrike med ett preliminärt program för fredsdiskussioner. Programmet bestod av fyra punkter. i) Ryssland ska avsäga sig sina politiska rättigheter i Moldavien och Valakiet samt Serbien. ii) Donaufloden ska bli internationellt vatten. iii) Svarta havet ska demilitariseras och Rysslands inflytande i regionen och Europa blir därmed begränsat. iv) Ryssland ska avsäga sig rollen som beskyddare av ortodoxa kristna i det Ottomanska riket. Dessa fyra punkter kom att utgöra grunden för alla diplomatiska förhandlingar under 1854 och 1855. Österrikes position mitt mellan Europas stora makter var svår. En allians med en av parterna och krig med den andra skulle förstöra Österrike och man ställde därför upp som medlare. I november 1854 accepterade Ryssland dom fyra punkterna, och en fredskonferens beslöts att hållas i Wien. I Ryssland dog Nikolai I (2 mars, 1855) och Alexander II blev tsar över Ryssland. Hittills hade Rysslands förluster i kriget varit acceptabla (Bomarsund). Mycket hängde nu på Sevastopols försvar. Den 15 mars 1855 inleddes fredskonferensen i Wien. Trots att det var Storbritannien och Frankrike som kom med fredsplanen ville de inte diskutera fred medan belägringen av Sevastopol pågick Ryssland skulle besegras på slagfältet innan fredsdiskussioner började på allvar. Fredskonferensens främste mål för de allierade var att försäkra sig om Österrikes deltagande på deras sida. Turkiets intresse, lösningen av det religiösa problemet och själva orsaken till Krimkriget, diskuterades knappt. Det var klart att krigets agenda styrdes av Storbritannien och Frankrike. Diskussionerna bröt ihop på grund av den tredje punkten. Den 8 september 1855 föll Sevastopols södra sida till de allierade arméerna. Storbritanniens soldater misslyckades i anfallet medan Frankrikes soldater intog den viktiga fästningen, Malakov tornet, och med det all ära för segern. Belägringen hade pågått 349 dagar och kostat många tusentals människoliv. Stämningen i det brittiska lägret på Krim och i London var inget annat än dyster. Fredsförhandlingar började nämnas, men Storbritanniens premiärminister pratade bara om att det skulle bli en otillräcklig fred och till och med om faran för fred. Och för tillfället höll Frankrikes kejsare Napoleon med. Efter Sevastopols fall förberedde de allierade ett nytt anfall mot Ryssland under sommaren 1856. Förhoppningen var att en ökad takt i kriget skulle kunna orsaka revolutioner bland det ryska imperiets många etniska minoriteter, från Polen till Krim. Krigets ursprungliga målsättning, att försvara Turkiets territorium i Europa och Asien, hade blivit av sekundär betydelse. Problemet var att de allierade nu började utveckla olika målsättningar: Storbritannien föredrog ett flottanfall mot fästningen Kronstadt
och huvudstaden Sankt Petersburg, medan Napoleon drömde om ett anfall genom Östeuropa hans personliga mål var att återetablera det polska riket. Nu började alliansen spricka. Den franska armén hade vunnit en stor seger vid Sevastopol och med det bevisat Frankrikes status som en av Europas stormakter. Men på Krim förlorade armén hundratals man i sjukdomar varje dag och det franska folket hade tröttnat på krig. Frankrike började uppleva svåra ekonomiska problem och risken för civil oro var stor. När Napoleon insåg att Storbritannien aldrig skulle stödja hans planer att återetablera Polen, beslöt han sig för att sluta fred med Ryssland. Situationen i Storbritannien var annorlunda. Landet var ekonomiskt starkt och krigsmaskinen hade kommit i gång. Ambitionerna för kriget växte. Pressen hetsade befolkningen och militären ville sudda ut katastrofen vid Sevastopol. Landets premiärminister, Palmerston, var övertygad att Ryssland, Europas tyrann och det största hotet mot brittiska intressen, kunde och borde krossas militärt. Planer för anfall mot Kronstadt och Sankt Petersburg drevs fram. Men trots Palmerstons och folkets attityd styrdes Storbritannien av det parlamentariska systemet. När Frankrike visade att de ville sluta fred enades Storbritanniens regering (förutom Palmerston) och oppositionspartierna samt drottningen mot Palmerston, krigsministeriet och den populära viljan. Om Palmerston hade haft samma makt som Europas andra statsledare skulle Krimkriget ha fortsatt. Den 20 november 1855 beslöt Storbritannien att gå med i fredsförhandlingarna, men bara om de fick stipulera egna fredsvillkor som skulle ingå i den så kallade femte punkten. Fredsvillkoren i de ursprungliga fyra punkterna inte räckte till. Freden skulle bli ohederlig. Den femte punkten definierades så här: De krigförande makterna reserverar rätten att i Europas intresse ta fram specifika villkor utöver de som nämns i de övriga fyra punkterna. Trots den femte punktens oklara formulering hade Storbritannien redan bestämt sig för de specifika villkoren, och att syftet var att förnedra Ryssland. Bland dessa villkor fanns demilitariseringen av Åland. Det borde förklaras att Ryssland såg sig själv som en stormakt. Vid den tiden definierades stormakter som stater som ständigt expanderade samt att de bestämde med absolut makt över sitt eget territorium. Om en annan stat kunde tvinga en stormakt att acceptera förändringar som påverkade dess eget territorium, var det per definition inte längre en stormakt. Demilitariseringen av Åland var därför inte bara förnedrande det var Storbritanniens förhoppning att det var för Ryssland nästintill oacceptabelt. Vägen till Paris och fredsförhandlingarna var inte enkel. För Frankrike och Österrike som verkligen ville ha fred var den femte punkten mycket farlig. Och om Storbritannien (vissa parter åtminstone) för uppenbart motsatte sig fredsplanen riskerade de att alliansen skulle spricka. Alternativet var att kompromissa och gå med i förhandlingarna för att försöka kapa hela processen inifrån. Då skulle Ryssland och inte Storbritannien tvingas backa ur förhandlingarna, och kriget skulle kunna fortsätta med alliansen intakt. Inte bara det om Ryssland förkastade fredsplanen skulle andra stater, som Österrike, Preussen och Sverige, bli tvungna att ansluta sig till en
aggressiv allians mot Ryssland. Storbritanniens förväntningar var således inte bara att fredsförhandlingarna skulle leda till en fortsättning av kriget utan att kriget skulle trappas upp ytterligare. Den 28 december 1855 presenterade Österrike fredsplanen till Ryssland. Ryssarna hade fram till den 18 januari att acceptera fredsvillkoren annars skulle Österrike avbryta alla diplomatiska relationer med Ryssland vilket skulle leda till krig. Ryssland reagerade genom att modifiera villkoren i punkt ett och totalt avslå den femte punkten. Österrike informerade Ryssland att diplomatiska relationer skulle avbrytas den 18 januari. Preussen informerade också Ryssland att de skulle stödja alliansen. Storbritanniens plan såg ut att kunna fungera. Men Ålands demilitarisering ansågs av de andra i alliansen som enbart av brittiskt intresse, och därför i strid med alliansens ursprungliga målsättningar för kriget. Frankrikes och Österrikes sympatier fanns hos Ryssland. Frankrike hade redan etablerat bra diplomatiska kontakter med Ryssland, och såg fram emot fruktbara förhållanden mellan de två länderna efter kriget. Frankrike försökte tvinga Storbritannien att acceptera den ryska versionen av fredsplanen, och det var nu Storbritannien som riskerade bli ensamt vid förhandlingsbordet. Till slut var parterna i alliansen eniga, och Frankrike lovade ge sitt stöd till Ålands demilitarisering. Samtidigt försäkrades Ryssland av Frankrike och Österrike att Ålands demilitarisering inte skulle användas på ett förnedrande sätt. Den 16 januari 1856 meddelades beslutet från Ryssland. Landet led av en krossande ekonomisk kris, och revolutioner riskerade bryta ut. Tryggade av Frankrikes och Österrikes lov om stöd accepterade Ryssland fredsvillkoren. Den 25 februari 1856 började fredskongressen i Paris, och den 1 mars tog Storbritannien upp frågan om Ålands demilitarisering. Men Ryssland hade redan beslutat att acceptera villkoret. Eftersom det inte berörde Turkiet krävde Ryssland att Ålands demilitarisering skulle behandlas i ett separat traktat mellan Frankrike, Storbritannien och Ryssland, och som skulle kopplas till fredfördraget. Ålandsservitutet, 30 mars, 1856 För att tillmötesgå den önskan, som uttryckts av Deras Majestäter Drottningen av det Förenade Konungariket Storbritannien och Irland och Fransmännens Kejsare, förklarar Hans Majestät Kejsaren av Ryssland, att Ålandsöarna icke skola befästas och att där varken skall bibehållas eller upprättas någon anläggning av militär eller marin art. I allt detta ser vi en dubbel ironi. Den första och största ironin är att Ålands demilitarisering hade sitt ursprung i ett försök av Storbritannien att förlänga kriget. Men kopplat till demilitariseringen finns en andra ironi. Forskning i Bomarsunds historia förklarar hur Ryssland lätt kunde acceptera Ålands demilitarisering. Sedan 1841 hade Ryssland visat att de ville minska på den halvfärdiga fästningens planerade storlek.
År 1843 halverade Ryssland antalet soldater på Åland. Denna minskning är ett tecken på minskade militära ambitioner i allmänhet, men också gällande fästningsbygget eftersom soldaterna bidrog till arbetsstyrkan under byggsäsongen. Och i januari 1854 ritades en karta där ett av de viktigaste försvarstornen i Bomarsund skulle ersättas av ett mindre kanonbatteri. Igen ser vi en minskning av både resurser och ambitioner. Detta tyder på att Åland och Östersjön inte var lika militärstrategiskt intressanta i mitten av 1850-talet jämfört med situationen i slutet av 1820-talet. Det område som var mycket intressantare gällande territoriell expansion var vid Rysslands södra gräns kring Svarta havet. Det var där, och inte i Östersjön, som Ryssland försökte utöka sitt imperium under 1850-talet. Problemet för Ryssland var att Bomarsunds halvfärdiga fästning redan hade slukat enorma summor pengar och det hade varit politiskt pinsamt att plötsligt avsluta arbetet. Då kom lösningen. Storbritannien krävde att Åland skulle demilitariseras. Ryssland skulle tvingas att acceptera (eller hellre förkasta) ett villkor som var tänkt att förnedra landets ledning. Men istället sågs det som en lösning på ett problem som hade funnits i över ett decennium. Samtidigt använde de ryska diplomaterna i Paris acceptansen av Ålands demilitarisering som en förhandlingspunkt när andra, för Ryssland viktigare, villkor diskuterades (territorium kring Svarta havets kust). Ålands demilitarisering kom inte till på det sätt som många av oss tror, eller kanske snarare vill tro. Det vore enklare om syftet hade varit fredligt. Vad betyder detta för hur demilitariseringen uppfattas idag? Det som är viktigast är att vi har en bra förståelse av historien, och inte baserar våra slutsatser på någon slags uppfattning om hur det borde ha gått till. Exakt hur Åland demilitariserades är en intressant fråga, men behöver inte påverka hur vi ser på demilitariseringen på Åland i dagsläget. Den historiska processen är viktigare om man vill använda demilitariseringen som en modell att applicera som en form av konfliktlösning i andra situationer runt om i världen. I ett sådant fall måste man fokusera på själva skapelseprocessen och det är då viktigt att förstå hur komplext och oförutsägbart det politiska spelet kan vara. Den här texten presenterades som en föreläsning vid ett seminarium arrangerat av Ålands fredsinstitut och Ålands landskapsregering i Självstyrelsegården den 30 mars 2006. Graham Robins Projektledare i Bomarsund Museibyrån graham.robins@regeringen.ax