Treenighetsläran i fornkyrkan 1 Saken och problemet Mitt ibland polyteistiska folk bekände israeliterna: "Hör Israel, Herren vår Gud, Herren är en" (5 Mos 6:4). Denna bekännelse förs vidare i NT, genom Jesus och apostlarna. Det är för dem ett odiskutabelt faktum att Gud är en. (Joh 17:3, Rom 3:30). Därför bekänner även vi kristna: "Vi tror på en Gud" (Nicenum). Monoteismen är grunden för treenighetsläran. De kristna har alltid avvisat anklagelsen att dyrka tre gudar. Men hur kan man lära både monoteism och treenighet? Samma svårighet stod de första kristna inför. Gentemot hednisk polyteism och gnostisk emanationslära proklamerade de den ende levande och sanne Guden. De ville inte diskutera möjligheten av en mångfald personer i gudomen. De höll fast vid Jesu gudom och vid Guds enhet, men de frågade sig inte hur dessa skulle förenas. Guds enhet utgjorde nämligen gränsen mot hedendomen. Den ende Guden var Skaparen av allting, vilket gick emot platonismens idé om materiens evighet. Men redan tidigt bar regula fidei vittnesbörd om en tro på Fader, Son och helig Ande. När treenighetsläran väl formulerats accepterades den som ett uttryck för vad som alltid varit kyrkans tro. Denna lära är nämligen inte ett resultat av filosofiska resonemang. Den är en sammanfattning av Skriften. Det bakomliggande intresset är inte av metafysiskt slag utan av religiöst. Det kan ha uppstått blandningar mellan dessa hos exempelvis apologeterna och Origenes. Men det latinska sinnet hos Tertullianus och Augustinus har reglerat de filosofiska spekulationerna. Treenighetsläran kan alltså inte betraktas som en onödig spekulation av det grekiska sinnet. Latinarna balanserade spekulationerna i praktisk riktning. Och hela tiden har enheten legat i kyrkans dyrkan av Kristi gudom. De kristna "sjöng en hymn till Kristus som till Gud" (Plinius d ä ). Den grundläggande förutsättningen för treenighetsläran är Guds uppenbarelse. Guds gärningar är grunden till treenighetsläran. Denna lära har inte uppkommit genom spekulation utan genom att Guds gärningar i historien kräver en sådan beskrivning. Treenighetsläran uppstod som lovsång till det verk av Gud, som de första kristna erfarit. Tyvärr har dock denna historiska grund för treenigheten ofta försummats. Man har kanske börjat i frälsningshistorien ( ekonomin, se nedan) men sedan gått över till treenighetens immanens (d v s dess eviga inre väsen). Gud känner vi bara genom Hans uppenbarelse. "Vi bekänner treenigheten just därför att Gud har uppenbarat sig så i den heliga Skrift" (Heidelbergskatekesen 1563). Vi kan bara tala rätt om Gud, när vi talar om Honom som Han själv har talat till oss. Annars hamnar vi i spekulation. Denna förbindelse med Skriften måste understrykas också vad gäller treenighetsläran. Bibeln säger klart att Gud har uppenbarat sig i sin Son. Dogmatiken kan därför aldrig tala om Gud (teologi) utan att samtidigt tala om Kristus (kristologi). Dessa två hänger oupplösligt samman. Förhållandet mellan Gud Fader och Son är alltså grundläggande för kristen lära om Gud. Men det är vidare så att det uppenbarade Ordet i Kristus bara når oss och blir levande genom Andens verkan. Dogmatiken talar därför bara rätt om Gud, när den också talar om Anden (pneumatologi). Vi känner Gud Fadern, bara där Anden förklarar Honom och Sonen för oss och ger oss tro på Honom.
"Hör stöta nu Guds dårskap och världens klokskap samman med varandra. Därför skall man icke disputera om, hur det kan vara så att Gud Fader, Son och helig Ande är en enda Gud, ty detta är obegripligt. Man låte sig därför nöja med detta, att Gud så talar och vittnar om sig själv i sitt Ord." (Luther) 2 Teologiskt sett är vill treenighetsläran inte uttrycka någonting annat än att Gud är kärleken, inte enbart kärleksfull som en egenskap, utan är kärleken, ingenting annat än kärleken. Kärlek betyder att man ger sig själv till någon annan och därmed tar emot den andre. De båda blir ett i ett ömsesidigt givande och mottagande, utan att upphöra att vara två. Kärleken upphäver inte friheten och egenarten utan får allt att utveckla sig. Om Gud är kärlek bör ett ömsesidigt givande och mottagande, d v s en enhet mellan två utan att egenarten kuvats, känneteckna Guds sätt att vara från evighet till evighet. Detta eviga utgivande av sig själv och mottagande av sig själv uttrycks läromässigt i treenigheten. Fadern ger sig själv till Sonen, Sonen mottar sig själv från Fadern och ger sig själv åt Fadern, Anden är kärlekens frivilliga enhet. Detta innebär bland annat att Gud alltså inte behövde skapa människan för att ha någon att älska. Guds eget liv är kärlek. Det är också att lägga märke till att kärlek inte är att bara vara. Kärlek kan inte finnas utom som ett verb, som handling. Det är omöjligt att tänka sig kärlek, om man inte föreställer sig en handling. Gud kan inte vara kärlek, om Gud inte älskar. Eftersom Guds väsen är kärlek, är Guds kärlek en evig aktivitet, en evig dans (se nedan). Treenighetsläran sammanfattar alltså den bibliska gudsuppenbarelsen. Uppgiften är att sammanhålla två bibliska grundtankar: absolut monoteism - Kristus och Ande som Gud. "Faderns och Sonens och den helige Andes gudom är en, härligheten är lika stor, majestätet lika evigt. Sådan som Fadern, sådan är Sonen, sådan är också Anden" (Athanasianum). Apologeternas lära Apologeterna (omkring år 150) använde sig av Logostanken för att beskriva Kristi relation till Fadern. Inom grekisk filosofi, främst stoicismen, hade Logos-begreppet använts för den sammanhållande kraften i tillvaron. Även i den hebreiska kulturen hade ordet kunnat användas, exempelvis av Filon, för att gripa tillbaka på Visdomstanken i GT. Apologeterna hade ju Johannes själv som föredöme, när de på detta sätt sökte sig fram till en terminologi som kunde passa tidens kontext. Logos-begreppet togs alltså i teologins tjänst för att överbygga gapet mellan den transcendente Guden och denna tid och värld. Det fanns en begynnande insikt att Gud själv har handlat här. Visdomskategorin användes då för att uttrycka detta utan att helt identifiera Jesus med Fadern. Det är Logos som upprättar den relationen. Kristus blir den preexistente som från evighet är Faderns tanke och som uttrycks i skapelse och uppenbarelse. Logos beskrevs utifrån tre olika aspekter: 1) Han är Logos endiathetos, det immanenta ordet. Dvs här beskrivs Logos som den förnuftiga tanken hos Gud. 2) Han är Logos proforikos, det yttrade ordet. Dvs här blir Kristus ett ord i världen. 3) Han är logos spermatikos, det fröartade ordet. Dvs Logos som Guds förstånd hade varit verksamt i mänskligheten, innan Kristus kom i köttet. Fragment av den kristna tron hade därför funnits hos exempelvis Sokrates.
Apologeterna såg alltså nödvändigheten av att beskriva en viss skillnad inom gudomen samtidigt som Fadern och Sonen utgjorde en enhet. Däremot gör de inte detta i personliga termer. Före skapelsen tänker man sig inte någon personlig differentiering inom gudomen. Detta ledde helt naturligt till en viss subordinationism. Justinus kan också säga: Kristus är på andra plats och profetians Ande på tredje plats". 3 Man gav bra mycket mindre tid åt problemet hur Anden var relaterad till gudomen. Ofta framhöll apologeterna att Anden inspirerade profeterna och han beskrevs som Kristi Ande. Hans gudom och hans personlighet förstods dock inte helt klart. Vissa uttryck mot en senare treenighetsläran finns. Ignatius kan använda en bild av Fadern som den som bygger, Kristus är kranen och den helige Ande är repet. Teofilus av Antiokia (slutet av 100-talet) talar om Guds logos och visdomen. Logos och visdomen är Guds två händer, inte två gudomspersoner. Även om han också använder begreppet "triad" är detta inte en treenighetslära i klassisk mening. Logosläran hade givit oss en beteckning för Kristi delaktighet i gudomen. Kristus är Logos av all evighet. Han blir dock inte Sonen i personlig mening inom den eviga gudomen. Detta sker först vid skapelsen och vid frälsningen. Treenighetslärans klassiska uttryck kom istället att ges oss av en västlig teolog. Tertullianus treenighetslära Tertullianus närmade sig gudsbegreppet utifrån två olika sidor: a) sådan som Gud existerar i sin eviga varelse (substantia) och b) sådan som han uppenbarat sig i sin frälsningsplan (oikonomia). Treenigheten uppenbarad i frälsningen är alltså inte oförenlig med Guds essentiella enhet. Gud är sådan som han uppenbarat sig. En treenighetslära i frälsningshistorisk aspekt (ekonomisk trinitet) är Tertullianus stora bidrag till teologin. För Tertullianus har det alltid funnits en pluralitet inom gudomen. Fastän Gud var ensam, var han dock mångfaldig. Gud har aldrig existerat utan Sonen och Anden. Denna treenighet i Guds inre väsende manifesterar sig i skapelsen och frälsningen. Det är tre som uppenbarar sig men i själva verket är det endast en Gud. Fadern påbjuder, Sonen lyder och Anden får oss att förstå, menar Tertullianus. Det är också Tertullianus som ger oss lämpliga termer för dessa tankar, nämligen begreppen substans, person och trinitet. Substans (lat substantia, grek ousia) är det som ligger till grund för att Gud är Gud. För att beteckna skillnaderna inom Gudomens liv använder Tertullianus ordet persona (lat) eller prosopon (grek). Primärt betydde prosopon "mask eller ansikte". Det står alltså för åtskillnaden. Vår förståelse av person som något självmedvetande är alltså inte vad Tertullianus menade. Tre personer inom gudomen tycks för oss ange tre separata oberoende existenser. Om vi tolkar begreppet person som "personlighet", ger det oss en triteistisk gudsbild. Vi uppfattar en person som någon med ett eget medvetandecentrum. Utifrån ett modernt personbegrepp skulle vi alltså istället säga: Gud är en person. Om vi tolkar det som "roll" (utifrån betydelsen "teatermask" ) hamnar vi i modalism (se nedan). Kanske man kan använda följande beskrivning: Det finns tre sätt att vara på i Gud (Barth). Detta rymmer viss pluralitet men aldrig oavhängighet. Det finns tre verksamhetsformer i den ende Gudens väsen, "en faderlighet, en sonlighet, och en
andlighet" (Prenter). Personerna är olika manifestationer av en enda odelad kraft. Det föreligger en distinktion men ingen separation. 4 Begreppet person kritiseras ofta för att reducera Gud till mänskliga termer och för att projicera våra begränsningar på Gud. Vi uppfattar person som något begränsat. Gud däremot står för det obegränsade, det infinita. Gud kan därför inte vara en person. Tillich exempelvis talade därför om Gud som Varandets grund. Varandets grund är inte självt ett vara. Men den kristne Guden är mycket mer personlig i Bibelns beskrivning än som en metafysisk Varandets grund. Frälsningshistorien och den därmed givna uppenbarelsen innebär en viss begränsning för Gud. Gud går då in i en ömsesidig relation med det skapade. Men en Gud som kan tillåta det skapade att påverka sig är mer mäktig än en Varandets grund, som inte kan beröras. Denna begränsning innebär nämligen att hela tillvaron är grundad i Guds kärlek. Gud har t o m öppnat sig i en kamp mot det onda. En Gud som har gjort detta, är mäktigare - i sin kärlek - än någon annan. Metafysiska begrepp om Gud kulle vara mer begränsade, för de beskriver Gud i generella termer. De kan inte förmedla det specifika i att Gud har öppnat sitt hjärta mot världen. Metafysiskt tal om Gud hindrar oss från ett möte med den levande Guden, som är personligt engagerad i vårt liv. Det finns alltså en verklig skillnad i personer. Denna skillnad hör till gudomens substans och är inte härledd från Fadersbegreppet, som Logosteologerna hade antagit. Tertullianus har alltså utökat Logos-teologin till en treenighetsteologi. Han präglar också begreppet trinitas, d v s en kombination av tri och unitas. Gud är tre personer vad gäller aspekt och manifestation, Gud är en substans i kvalité och kraft. De tre personerna är ett men inte identiska. Fastän distinkta som personer får de inte åtskiljas som gudar, distinct but not seperate. Det vore ett bättre ord på svenska att tala om treenhet. "Enighet" kan nämligen uppfattas som att man nu har samma uppfattning eller att tre åtskilda har förenats. Allra bäst är det att tala om "tre i enhet och en i trehet". Det gäller dock att här inte tänka på matematisk enhet utan på en enhet av organiskt slag. De bilder som redan Tertullianus använder är exempelvis rot, stam och gren eller källa, ström och flod. Rent talmässigt finns det visserligen bara en Gud. Detta hävdas gentemot polyteismen. Men ett sådant numeriskt tänkesätt leder över till en sammansatt eller mångfaldig enhet. Egentligen handlar det dock om en väsensenhet av organiskt slag. Det gudomliga "Jag" uppträder inte i flera exemplar som exempelvis arten människa. Det finns ingen skillnad eller sammanfogning i Guds väsen. Men samtidigt finns det kvar en viss subordinationism hos Tertullianus. Fadern är nämligen hela den gudomliga substansen. Sonen och Anden har del i denna gudomliga substans men i lägre grad än Fadern. Till hela denna fråga om terminologin kan tilläggas, att begreppet treenhet eller de övriga naturligtvis inte finns i Bibeln. Dessa begrepp är dock ett försök att kortfattat ge uttryck för Bibelns lära om Gud. Där beskrivs alla tre som "personer", ett aktivt, livfullt Jag. Denna lära är dock inte ett försök att förklara det oförklarliga, att blottlägga själva gudsmysteriet. Vi utlägger dock så klart som möjligt vad Gud har uppenbarat om sig själv. Gud själv är outrannsaklig men hans ord är begripliga. Eller som Augustinus uttryckte det: "Vi använder dessa termer, inte för att vi kan uttrycka det, men för att det inte ska förbli alldeles outtryckt".
Origenes lära om Sonens eviga födelse 5 Läroutvecklingen övergick nu till Alexandria och den store teologen Origenes. Denne Origenes försöker ge oss en lösning på problemet med Sonens subordination genom att tala om "Sonens eviga födelse". Sonen har ett tidlöst ursprung från Faderns väsen. Denna "födelse" får naturligtvis inte uppfattas som en händelse i tiden och inte heller förstås i biologiska kategorier. "Född av Fadern" får inte bli en händelse med materiella bitoner. Då har ju mysteriet blivit en plattityd. Födelse står istället för den nära relationen mellan Fader och Son. Gud föder alltid Sonen. Sonen är en gudomsperson från evighet, inte enbart från skapelsen. Han blir en nödvändighet hos Gud, ungefär som strålar kommer från Ljuset. Tertullianus förstod treenigheten på ett hierarkiskt sätt. Endast Fadern ägde den totala gudomliga substansen. Dock finns det kvar en viss subordinationism även hos Origenes. Denna gäller dock inte längre gudomsnaturen utan ursprunget. Sonen är född och Anden utgår. Med hjälp av denna högst personligt hållna bild visar Origenes att det inte finns något statiskt i Guds liv. Inom Guds tillvaro råder konstant uppenbarelse, konstant självutgivande och konstant svar. En teolog inom den sena fornkyrkan som vidareutvecklat detta är Victorinus. Denna dynamiska gudsbild är mycket användbar för vår tid. Som C S Lewis uttryckte det: Guds liv är en dans. Av evighet finns det en gemenskapsrelation inom Gud präglad av utgivande och ömsesidighet. Detta har av Johannes av Damaskus (600-talet) beskrivits som perichoresis. I uppenbarelsen passerar den gudomliga aktiviteten tre faser. A) Om Sonen ger form åt Faderns intentioner i skapelsen, är det Anden som ger liv åt dem. Det är genom Andens kraft som Gudsinitiativet blir konkret verklighet. B) Under sitt jordeliv ger Sonen också form åt Faderns intentioner. Även här får det liv genom Anden. C) Nu formar Sonen den eskatologiska processen. Men Anden blir alltmer verksam i att vittna, övertyga och helga. Målet är ett fullt förverkligande av Guds vilja. Vi kan alltså kalla dessa faser för uppkomst, formering och förverkligande. Det finns ett flöde av kärlek och kraft från ursprung genom formering till förverkligande och tillbaka - från Fadern genom Sonen genom Anden genom Sonen genom Fadern. Detta var särskilt aktivt på korset. Döden försökte skilja Fadern och Sonen men Anden drog dem mot varandra. Denna rörelse utmärker, som vi förstår det, också Guds eviga väsen. Den gudomliga enheten består alltså inte av en hierarkisk ordning av substans eller auktoritet. Nej, uttrycket (Sonen) och förverkligandet (Anden) är lik viktiga som uppkomsten (Fadern). Bibelns Gud är uttrycksfull och aktiv. Utan uttryck och förverkligande skulle Gud inte vara Gud. Den gudomliga substansen är inte en kvantitet som hierarkiskt fördelas från en nivå till en annan. Guds väsen är rörelse i ömsesidig kärlek. En sådan bild av Gud bör sedan överföras på kristet liv och församlingen. Monarkistiska rörelser Origenes kom att användas av båda grupperna inom den arianska striden på 300-talets början. Dessförinnan hade dock två andra rörelser uppstått inom kyrkan. Båda dessa rörelser hade som syfte att försvara Guds monarcheia, dvs Guds envälde. Man var emot en filosofisk kristendom exempelvis av Logos-kristologins slag. Men det gemensamma syftet gav dock utslag i två helt skilda teologier. Dynamismen beskriver en Kristus, vars gudom enbart är en kraft (dynamis). Inom den judekristna ebionitismen hade man hävdat att Jesus var en människa av människor. Vid
dopet blev han utrustad med Andens kraft och vid uppståndelsen upphöjd till Kyrios. Dynamismens främste företrädare är Paulus av Samosata, som blivit gruvligt nersvärtad av historikern Eusebius. Han tänker sig att den gudomliga visdomen ovanifrån (anothen) gjorde människan Jesus (kathoten) till Guds Son. En viktig text för denna adoptionistiska teologi är naturligtvis berättelsen om Jesu dop. Jesus kom mer att likna profeterna. Paulus av Samosata ville också ta bort hyllningarna till Kristus som Herren. Det dröjde dock tre kyrkomöten innan fördömandet kom (i Antiokia 268), eftersom Paulus kunde dölja det tvivelaktiga i sina läror. Hans lära beskrevs då som "låga och tarvliga synsätt". Det är hos honom som ordet "homoousios" (se nedan) används, men då för att ange att Gud och Logos är en person. 6 Denna tolkning av kristologin har gjort sig starkt gällande i modern teologi. Jesus är en människa men på ett speciellt sätt utrustad av och behärskad av Anden. Han är rentav så fylld av Anden att han är ett med Gud. Han kan då kallas "Gud" för att understryka det fulla gensvaret mellan hans vilja och Faderns. Beteckningar som "Guds Son" eller "Gud" ses då som funktionsutsagor och inte som väsensutsagor. Detta är en mycket utbredd kristologi idag. Den andra rörelsen har kallats modalism. Den är också ett försök att fasthålla Kristi gudom utan att rucka på monoteismen. Där är huvudtanken att Kristus är ett av Guds uppenbarelsesätt. Om dynamismen betonade den historiske Kristus, betonas här den himmelske Kristus. Gud i sin helhet har inkarnerats i Jesus. Den gudomlige Monaden uppenbarar sig succesivt i tre olika roller och på olika sätt (modi), som Fader i skapelsen, som Son i frälsningen och som Ande i församlingen. Efter laggivandet respektive himmelsfärden respektive helgandet av församlingen har han återvänt till Monaden. Inom monaden finns ingen uppdelning. Sabellius, verksam i Rom i början av 200-talet, beskrev på detta sätt tre roller för samma person. Gud är Skapare, försonare och helgare men i åtskilda faser. Han exkommunicerades men samtidigt banade han väg för tanken på Sonens enhet med Fadern. Denna lära var gemene mans tro under 200-talet. Det var svårt för den stora gruppen fromma kristna att tänka sig distinktioner inom gudomen. Den modalistiska synen stod nära fromhetslivets teologi. Den hade anhängare exempelvis i Kartago. Där gick Tertullianus emot dem i sin bok Adversus Praxeas. Han anklagar Praxeas för patripassianism (Fadern lider i Sonens död) och doketism. Den ende Guden uppslukar de tre personerna. Kristi preexistens försvinner. Arianismen och Nicea Den verkligt svåra krisen uppstod dock i början av 300-talet i samband med Arius läror. Arius var verksam som präst i Alexandria. Hans förkunnelse blev populär och fördes ut i versar (thaleia), som folket sjöng. Arius är beroende av Paulus av Samosata i sin teologi, men han kan också använda vissa yttranden från Origenes. Arianismen blir en lära där subordinationismen blivit heresi. Arius själv ansåg sig dock ha stöd i Skriften exempelvis genom sin tolkning av Ords 8:22, Matt 28:18, Apg 2:36, Rom 8:29, Kol 1:15, Hebr 3:2. Grundförutsättningen för Arius var Guds absoluta transcendens. Gud är självexisterande och evig, en monad. Han kan då inte dela sitt väsen med någon annan. Han är odelbar och oföränderlig. Monaden är evig men inte triaden. Sonen måste därför vara skapad. "Innan han var född eller skapad eller ordinerad eller fastställd existerade han inte".
Fadern har skapat Sonen ur ingenting. "En gång var Gud ensam. och ännu inte en Fader men sedan blev han en Fader". Sonen är en perfekt skapelse till skillnad från den övriga skapelsen. Han är dock inte självexisterande utan beroende av Faderns vilja. Detta innebär alltså att Sonen har en början."det fanns ett då, när Sonen inte fanns." Monoteismen förstörs om man tänker sig två självexisterande personer från all evighet. Sonen har dock ett företräde framför den övriga skapelsen, som blivit till genom honom. Sonen är alltså skapad före tid och rum för att han sedan ska delta i den övriga skapelsen. Detta var ju en konsekvens av Arius syn på Gud som absolut. Den absolute Guden kunde inte beblanda sig med skapelsen. Då skulle han ju förändras. Sonen blir därför ett instrument för Guds vilja. Han står dock under risken att förändras och rentav att synda. Det är bara genom Faderns försyn som han räddats från detta. 7 Här föreligger alltså en klar skillnad vad gäller Gud väsen. Sonen är skapad (ktisma), inte född av evighet. Kristus blir halv gud och halv människa. Han är inte identisk med någon men relaterad till båda, ett högsta änglaväsen, som visserligen har en preexistens men inte är av samma eviga väsen som Fadern. "Gud" är mer av en artighetstitel. Sonen är inte Gud men gudomlig. Han skulle dock tillbedjas och dop borde ske även i Sonens namn. Den som mer än andra gick emot Arius var dennes kollega i Alexandria, Athanasius. Athanasius har ofta betecknats som "ortodoxins fader". Han kan inte sägas vara särskilt originell i sitt teologiska skapande men han var mycket fast i sin övertygelse. "Unus Athanasius contra orbem" (en enda Athanasius mot hela världen). Även under tider då kejsarmakten stödde arianismen och fördrev Athanasius från hans biskopsstol (biskop sedan 328) stod denne fast vid Nicea-beslutet. Athanasius kritiserade Arius lära för att den ledde till a) polyteism genom att han visserligen såg Sonen som en gud men skild från Fadern i väsende b) avgudadyrkan, eftersom böner till Sonen och dop i hans namn inte kunde bli något annat än nonsens om Sonen inte var Gud c) fördärvande av frälsningen, eftersom Jesus inte kunnat fungera som medlare mellan Gud och människa om han inte var Gud själv. Kejsar Konstantin såg med oro på hur den kristna kyrkan splittrades av denna lärostrid. Hans stöd till kyrkan hade ju som förutsättning att denna skulle utgöra en sammanhållande kraft. Han sammankallar därför biskoparna till en synod i Nicea år 325. Biskoparna reser på statens bekostnad och får logi hos kejsaren. Kejsaren själv deltog i överläggningarna trots att han inte var döpt. Bakom honom stod dock hovbiskopen Hosius från Spanien. Denne var tydligt påverkad av Tertullianus teologi. Efter flera filosofiska stickspår är det alltså Tertullianus mer bibelteologiskt inriktade ekonomiska treenighetslära som får kyrkans stöd. Vid Nicea-mötet ställdes arianer mot Athanasius grupp. Arius hade främst stöd av Eusebius från Nicomedia medan Athanasius stöddes av sin egen biskop Alexander. Flertalet av de 318 biskoparna utgjorde dock en mellangrupp (under Eusebius av Cesarea) som främst ville bevara friden i kyrkan. I samtalen utgick man från en dopbekännelse från Cesarea. Kejsaren gjorde dock, på Hosius inrådan, ett tillägg: begreppet homoousios skulle fogas till beskrivningen av Kristus. Märkligt nog godtogs detta av majoriteten biskopar.
Logosläran i sin filosofiska form har nu försvunnit. Beslutet i Nicenum arbetar inte längre med dess kategorier. Tertullianus lära blir huvudstommen men den kommer att sammanfattas med begreppet homoousios. Sonen har samma väsen som Fadern. Fadern är alltid Fader, ty Gud kan inte ändras i sitt väsen. Sonen måste då alltid vara Son. De tre personerna kan inte åtskiljas. 8 Efter Nicea Grupperingarna bland teologerna efter Nicea-mötet följde i huvudsak tre linjer: Några stödde Arius medan andra sympatiserade med Athanasius (s k homoousianer). Den större gruppen utgjordes dock av homoiousianer (dvs de som hävdade att Kristus var av liknande väsen som Fadern). De ansåg nämligen att begreppet homoousios smakade sabellianism, men de var samtidigt fiender till arianismen. Kejsar Konstantins söner stödde dock arianismen. Det var vid ett beslut att göra hela kyrkan ariansk som kejsaren Konstantius yttrade de kända orden (vid mötet i Milano 355): "Det jag vill är kanon". Homoousianer och homoiousianer finner varandra under denna tid. Athanasius visar då sin storhet genom att främst se till det innehåll man lägger i sina begrepp och inte enbart fasthålla en viss term. De s k kappadociska bröderna arbetade också på att försvara den niceanska tron. Naturligtvis fanns det utöver dessa teologiska skiljaktigheter också kyrkopolitik och personkonflikter med i denna strid. Vid kyrkomötet i Konstantinopel 381 bekräftas dock beslutet från Nicea. Sammanfattning Den kristna bekännelsen till Kristus har två sidor. Den ena är Messiasbekännelsen. Han betraktas då som en uppfyllelse av löftena i GT, det sker "enligt Skrifterna". Detta är grunden för den gammalromerska bekännelsen men också för den apostoliska. Här står "Kristus" före "Jesus", d v s Jesus har titeln Messias. De historiska händelserna från Jesu liv börjar sedan med jungfrufödelsen. Däremot är det inte så naturligt med preexistensen, eftersom den inte är en uppfyllelse av en profetia. Jesu gudomliga väsen antyds dock genom orden "Guds enfödde Son". Bekännelsen säger: Guds egen Son föddes som människan Jesus. I detta är ju inbyggd en tanke på preexistens. Den andra bekännelsen är att Jesus är Kyrios, Herren. Detta är inte en följd av hellenistiska halvgudsföreställningar. Jesus kallas Herre också av den judiska urförsamlingen (1 Kor 16:22). Om Messiasbekännelsen mer ser till Jesu historiska funktion ligger det i begreppet Kyrios ett svar på den ontologiska frågan. Det fanns inte bara ett löfte om Messias utan om att Gud själv skulle komma. Detta är bakgrunden till de östkyrkliga bekännelserna. Här har "Kristus" blivit ett egennamn, som kommer efter "Jesus". Hela bekännelsen orienteras utifrån kontrasten mellan preexistens och inkarnation. Guds egen Son, som var hos Gud som Gud, har blivit människa. Det är alltså samma tankestruktur som i Fil 2. Dessa bekännelser bygger på en kedja av Skriftcitat som just hör samman med Visdomsföreställningen: ljus av ljus Visd 7:26, liv av liv Joh 1:4, enfödde Sonen Joh 1:18, född och icke skapad Kol 1:15, född av Fadern före all tid Ords 8:22,25, genom vilken allting är skapat Joh 1:3, Kol 1:16. Detta är alltså inte spekulation utan Skriftteologi. Det låg dock en stor spänning i allt detta som sades om Kristus. Alla greker var nämligen ense om en sak: Gud kan inte lida. Han är apathos. Gud kan inte vara mänsklig, möjligtvis kan han se ut som en människa. Därför säger Tertullianus: "Guds
Son är död - det är absolut trovärdigt, för det är dåraktigt. Och eftersom han blev begravd, uppstod han - det är helt säkert, eftersom det är omöjligt". Detta ska inte tolkas som irrationalism, att kristen tro är utryck för det absurda. Tertullianus resonerar istället helt rationellt och med apologetiskt syfte: Evangeliets påståenden om Guds Son är så absurda att ingen kan ha hittat på dem - alltså är de sanna. 9 Kontrasten mellan gudsbild och inkarnation blev för våldsam. Detta löste Arius med att säga att Logos var en skapad storhet. Då blev Kristus en halvgud. Hans motståndare försökte gå emot med bibelord men Arius använde dem som stöd för sin lära. Det är därför man tar in begreppet "homoousios". Ett föraktat ord från en villolära! På det sättet bevarar man nämligen själva anstöten i bekännelsen: Han som led och dog är av samma väsen som Fadern! Den lidande Sonen är inte bara gudomlig, nej, han är sann Gud av sann Gud. Detta var något oerhört för en grek men de nicenska fäderna ville hålla fast vid Skriften. Egentligen hade de velat begränsa sig till bibelord. De var själva förlägna över ordet homoousios. Men själva saken var det viktiga. Saken var svårfångad - och anstötlig: "Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, genom honom är allting skapat; han har för oss människor och för vår salighets skull stigit ned från himmelen" (Nic.Const). Om denna formel säger Barth: "Det måste verkligen bli strid om bokstaven jota: antingen Gud själv eller ett himmelskt eller ett jordiskt väsen. Det var inte en likgiltig fråga, det rörde sig i detta jota om evangeliet i dess helhet. Antingen har vi i Jesus Kristus med Gud att göra eller med en skapad varelse. Gudalika väsen har det ständigt funnits i religionshistorien. När den gamla teologin här har kämpat ända till döds, så visste den varför... Vad är det för barnsligheter att inför denna sak sucka över ortodoxi och grekisk teologi! Det har ingenting med saken att göra... Det handlar i denna bekännelse helt enkelt och helt praktiskt om, att vi får vara säkra på vår sak: I denna bekännelse till Guds Son skiljer sig ju den kristna tron från allt vad man kallar religion. Vi har att göra med Gud själv, inte med några slags gudar." Per-Axel Sverker