Årsrapport NPS 2008. En analys av barnmorskors, sjuksköterskors, läkares, tandhygienisters och tandläkares arbetsmarknad

Årsrapport NPS 2008 En analys av barnmorskors, sjuksköterskors, läkares, tandhygienisters och tandläkares arbetsmarknad

Socialstyrelsen klassificerar sin utgivning i olika dokumenttyper. Detta är en Lägesbeskrivning. Det innebär att den innehåller redovisning och analys av kartläggningar och andra former av uppföljning av lagstiftning, verksamheter, resurser mm som kommuner, landsting och enskilda huvudmän bedriver inom hälso- och sjukvård, socialtjänst, hälsoskydd och smittskydd. Den kan utgöra underlag för myndighetens ställningstaganden och ingå som en del i större uppföljningar och utvärderingar av t.ex. reformer och fördelning av stimulansmedel. Socialstyrelsen svarar för innehåll och slutsatser. Artikelnr: 2008-131-10 Publicerad: www.socialstyrelsen.se, januari 2008 2

Förord Socialstyrelsen har regeringens uppdrag att fortlöpande ta fram underlag för sin analys avseende tillgången och efterfrågan på hälso- och sjukvårdspersonal, särskilt vad gäller läkare med specialistkompetens. I 2007 års regleringsbrev har detta uppdrag omfattat hälso- och sjukvårdens och tandvårdens tillgång och efterfrågan på barnmorskor, läkare, sjuksköterskor, tandläkare och tandhygienister. Föreliggande rapport redovisar Socialstyrelsens bedömning av arbetsmarknadsläget för berörda yrkesgrupper. I bedömningen ingår både det aktuella läget och den framtida utvecklingen. Uppdraget bedrivs av Socialstyrelsen, inom det nationella planeringsstödet (NPS). Rapporten har utarbetats av Charlotta Hansell och Hans Schwarz, som är verksamma vid Socialstyrelsens Hälso- och sjukvårdsavdelning. Projektledare för uppdraget har varit Charlotta Hansell. Rapporten har diskuterats med det nationella planeringsstödets referensgrupp för hälso- och sjukvården, som består av representanter från Högskoleverket, Sveriges Kommuner och Landsting, Sveriges läkarförbund, Vårdförbundet, Handikappförbundens samarbetsorgan och Vårdföretagarna. Diskussioner har även förts med det nationella planeringsstödets referensgrupp för tandvården, som består av Sveriges folktandvårdsförening, Sveriges Kommuner och Landsting, Handikappförbundens samarbetsorgan, Sveriges Tandläkareförbund, Sveriges Tandhygienistförening samt Sveriges Privattandläkarförening. Kjell Asplund Generaldirektör 3

4

Innehåll Förord 3 Sammanfattning 7 Inledning 9 Begränsningar och brister 9 Justering av statistiken för år 2005 10 Definitioner 10 Hälso- och sjukvård och tandvård 10 Privat och offentlig verksamhet 10 Geografisk indelning 11 Centrala begrepp 12 Tillgång och efterfrågan 12 Behov och brist 12 Begrepp i NPS 13 Tillgång inom hälso- och sjukvården 15 Internationell tillgång 15 Tillgången i Sveriges hälso- och sjukvård 16 Geografisk rörlighet 20 Regional tillgång 21 Framtida tillgång 25 Tillgång i tandvården 31 Internationell tillgång på tandvårdspersonal 31 Tillgången i Sveriges tandvård 31 Geografisk rörlighet 34 Regional tillgång 35 Framtida tillgång 37 Efterfrågan 39 Efterfrågan på kort sikt 39 Arbetslöshet 39 Etablering på arbetsmarknaden 40 Migration 41 Socialstyrelsens arbetsmarknadsenkäter 2007 50 Andra organisationers bedömning av rekryteringsläget 53 Efterfrågan på lång sikt 54 Diskussion 55 Utbildning 55 Personalsammansättning 56 Migration 56 Socialstyrelsens bedömning 57 5

Barnmorskor 57 Sjuksköterskor 58 Läkare 58 Tandhygienister 59 Tandläkare 59 Referenser 60 Bilaga 1. Revidering av antalet sysselsatta i hälso- och sjukvården 62 Bilaga 2. Geografisk rörlighet inom Sverige. 65 Bilaga 3. Arbetsmarknadsöversikt hälso- och sjukvårdspersonal 72 Bilaga 4. Arbetsmarknads- översikt tandvårdspersonal 75 6

Sammanfattning Socialstyrelsen har regeringens uppdrag att årligen ta fram underlag för bedömning av hälso- och sjukvårdens tillgång och efterfrågan på barnmorskor, läkare och sjuksköterskor, samt tandvårdens tillgång och efterfrågan på tandhygienister och tandläkare. Denna rapport bygger i huvudsak på statistik som publicerats av Socialstyrelsen under 2007. Rapporten beskriver och analyserar tillgång och efterfrågan på berörda yrkesgrupper, och presenterar även prognoser över den framtida tillgången. Vidare diskuteras också centrala begrepp såsom efterfrågan, behov och brist. Slutligen diskuteras Socialstyrelsens bedömning samt åtgärder som kan åtgärda eventuella obalanser på arbetsmarknaden. Tillgången på barnmorskor, sjuksköterskor och läkare inom hälso- och sjukvården har ökat under perioden 1995 2005. För barnmorskor och sjuksköterskor har ökningen varit 13 procent, för läkare har ökningen varit 24 procent. Personaltätheten varierar mellan landets sjukvårdsregioner. Det högsta antalet barnmorskor per 100 000 invånare återfanns år 2005 i den västsvenska sjukvårdregionen. Högst sjukskötersketäthet fanns i den norra sjukvårdsregionen medan Stockholms sjukvårdsregion hade flest läkare per 100 000 invånare. Den regionala fördelningen av specialistläkare är ojämn. Tillgången på vissa specialiteter såsom psykiatrer varierar mycket mellan sjukvårdsregionerna, medan exempelvis tillgången på allmänläkare är jämnare. Fram mot år 2023 förväntas tillgången på barnmorskor minska med 20 procent och antalet sjuksköterskor öka med 11 procent. Tillgången på läkare förväntas vara oförändrad jämfört med år 2005, utifrån dagens utbildningsdimensionering. Ett antagande om en årlig positiv nettoimmigration om 400 läkare innebär dock en tillgångsökning mellan åren 2005 och 2023 på 22 procent. Hur den framtida migrationen kommer att se ut är emellertid mycket osäkert. Socialstyrelsen har också beräknat tillgångsutvecklingen för specialister inom allmänmedicin respektive psykiatri utifrån bland annat antalet utfärdade specialistbevis mellan åren 2001 och 2005. Tillgången på specialister i allmänmedicin beräknas utifrån detta ha minskat år 2023 jämfört med år 2005. Tillgången på specialister i psykiatri väntas öka svagt de närmaste åren, för att sedan sjunka något, vilket innebär en oförändrad tillgång år 2023 jämfört med år 2005. Majoriteten av de sysselsatta tandhygienisterna och tandläkarna var år 2005 sysselsatta inom tandvården. Tillgången på tandhygienister har under perioden 1995 2005 ökat med 57 procent medan tillgången på tandläkare minskat med 3 procent. Antalet tandläkare och tandhygienister per 100 000 invånare varierar över landet. Tandläkartätheten var år 2005 högst i Västra Götalands län med 90 tandläkare per 100 000 invånare. I Östergötlands län var tätheten lägst, 66 tandläkare per 100 000 invånare. Tätheten av tandhygienister var högst i Gävleborgs län, 64 per 100 000 invånare, och lägst i 7

Kronobergs län, 24 per 100 000 invånare. Antalet tandhygienister per tandläkare varierar över landet mellan cirka 0,3 och 0,9 stycken. Tillgången på tandhygienister fram till år 2023 förväntas att öka med 47 procent. Tandläkartillgången förväntas däremot att fortsatt minska. Med inflöde enbart från svensk utbildning förväntas tillgången sjunka med 26 procent. En årlig positiv nettoimmigration om 25 tandläkare innebär en något mindre tillgångsminskning om 20 procent. Hur migrationen kommer att se ut de närmaste 15 åren för tandläkare är dock svårt att bedöma. Efterfrågan definieras i rapporten som det sammantagna resultatet av en organisations vilja och ekonomiska möjligheter att rekrytera personal. Socialstyrelsen har använt arbetslöshet, migration och etablering på arbetsmarknaden efter examen som indikatorer på efterfrågan. Som komplement har Socialstyrelsen genomfört enkätundersökningar i landstingen samt tagit del av andra aktörers bedömningar. Samtliga indikatorer pekar på att de undersökta yrkesgrupperna har en låg arbetslöshet, ingen eller positiv nettoimmigration och en hög etablering på arbetsmarknaden efter examen. Utifrån dessa indikatorer gör Socialstyrelsen bedömningen att arbetsmarknaden för tandhygienister och sjuksköterskor är i balans, dock uppger landstingen att specialistsjuksköterskor i hög grad är svårrekryterade. Socialstyrelsen bedömer att arbetsmarknaden för barnmorskor, läkare och tandläkare är i obalans. Socialstyrelsen bedömer att de viktigaste instrumenten för att åtgärda dessa obalanser på arbetsmarknaden är utbildningsdimensionering, personalsammansättning samt migration. 8

Inledning Socialstyrelsen har regeringens uppdrag att fortlöpande ta fram underlag för sin analys avseende tillgången och efterfrågan på hälso- och sjukvårdspersonal, särskilt vad gäller läkare med specialistkompetens (SFS 1996:570). I 2007 års regleringsbrev har detta uppdrag omfattat hälso- och sjukvårdens och tandvårdens tillgång och efterfrågan på barnmorskor, sjuksköterskor, läkare, tandläkare och tandhygienister (Regleringsbrev 2007). Sedan den 31 januari 2007, då föregående årsrapport[1] publicerades, har Socialstyrelsen, inom ramen för den verksamhet som benämns det nationella planeringsstödet (NPS), tagit fram följande underlag som föreliggande rapport i huvudsak bygger på: Tillgång på: barnmorskor, sjuksköterskor, läkare, tandhygienister och tandläkare 2005 [2] Tillgång på: Specialistläkare 2005 [3] Tillgång på: specialistsjuksköterskor och legitimerade röntgensjuksköterskor 2005 [4] Prognos över sysselsatta inom hälso- och sjukvården samt tandvården åren 2008 2023. Barnmorskor, sjuksköterskor, läkare, tandhygienister och tandläkare [5] Opublicerade enkätundersökningar angående landstingens bedömning av arbetsmarknadsläget och av rekryteringsmöjligheterna av vissa yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården samt tandvården. Begränsningar och brister Statistik innehåller alltid svagheter. Detta gäller även för det statistiska material som ligger till grund för denna rapport. Tillgångsstatistiken ger exempelvis uppgifter om vilken näringsgren en individ arbetar inom, men inte om vad personen de facto har för arbetsuppgifter. Detta problem har hanterats genom att individen förväntas arbeta med det hon eller han senast utbildades till. Någon säkerhet finns dock inte i detta antagande. Statistiken tar inte heller hänsyn till sysselsättningsgrad, varför det inte går att jämställa antal personer med antalet fullt sysselsatta. En ytterligare begränsning i arbetet är att Socialstyrelsens tillgångsstatistik beskriver arbetsmarknaden under november 2005. Detta gör att delar av materialet släpar efter i tid medan enkätsvaren från respondenter beskriver arbetsmarknaden i slutet av 2007. En mer omfattande metodbeskrivning av framställningen av den statistik som utgör underlag för rapporten återfinns i Socialstyrelsens publikation Tillgång på: Barnmorskor, sjuksköterskor, läkare, tandhygienister och tandläkare 2005[2]. 9

Justering av statistiken för år 2005 Statistiken som denna rapport i huvudsak bygger på publicerades av Socialstyrelsen i september och oktober 2007 [2-4]. Efter publicering av tillgångsstatistiken har en felkodning upptäckts i de ursprungsdata som återfinns i Statistiska centralbyråns register för åren 2002 till 2005. Ett 100-tal individer i Blekinge län har felaktigt kodats till näringsgrenen Övrig fastighetsförvaltning på uppdrag (SNI-kod 70.329) vilket innebär att de felaktigt redovisats som sysselsatta utanför hälso- och sjukvården. På riksnivå har felkodningen haft en relativt liten betydelse för den redovisade tillgången inom hälso- och sjukvården och tandvården. Störst skillnad procentuellt mellan ursprunglig statistik och justerad statistik blir det för små läkarspecialiteter som exempelvis patologer. Effekten är också större på länsnivå än på region- och riksnivå. Inför kommande statistiskrapporter har tillgångssiffrorna justerats på så sätt att individerna som kodats i fel näringsgren manuellt kodats om som sysselsatta i hälso- och sjukvården. För att undvika felet i kommande statistikinrapportering har kodningen också rättats till i aktuella personalregister. I Bilaga 1 redovisas antalet felkodade individer samt justerade, korrekta siffror för Blekinge län. Tabellerna visar det totala antalet för varje legitimation, samt hur många av dessa som har specialistutbildning. I bilagan redovisas också justerade siffror för södra sjukvårdsregionen samt för riket. Definitioner Hälso- och sjukvård och tandvård Socialstyrelsen definierar i denna rapport hälso- och sjukvården och tandvården som arbetsplatser inom privat, kommunal och statlig verksamhet där de berörda yrkesgrupperna kan förväntas arbeta helt eller delvis med patienter. För fördjupad metodbeskrivning samt definitioner hänvisas till Tillgång på: Barnmorskor, sjuksköterskor, läkare, tandhygienister och tandläkare 2005[2]. Privat och offentlig verksamhet Socialstyrelsen har kategoriserat samtliga arbetsställen i enlighet med Statistiska centralbyråns (SCB) sektorsindelningssystem. Som offentlig regi klassas arbetsställen som hör till följande sektorer: Statlig förvaltning Statliga affärsverk Kommunal förvaltning Landsting Övriga offentliga institutioner Statligt ägda företag och organisationer Kommunalt ägda företag och organisationer 10

Arbetsställen i följande sektorer klassas som privat regi: Aktiebolag, ej offentligt ägda Övriga företag, ej offentligt ägda Övriga organisationer Geografisk indelning Socialstyrelsen har i rapporten använt två skilda geografiska indelningar. För hälso- och sjukvården bygger indelningen på de sex sjukvårdsregionerna, Tabell 1, och för tandvården sker indelningen enligt de ST-regioner som används av Sveriges Kommuner och Landsting, (SKL), Tabell 2. Tabell 1. Geografisk indelning i sjukvårdsregioner Region Stockholm Sydöstra Södra Västsvenska Uppsala/Örebro Norra Län/kommun Stockholm och Gotland Östergötland, Jönköping och Kalmar Kronoberg, Skåne, Blekinge samt Hylte kommun, Halmstads kommun och Laholms kommun Västra Götaland samt Falkenbergs kommun, Varbergs kommun och Kungsbacka kommun Uppsala, Södermanland, Värmland, Örebro, Västmanland, Dalarna och Gävleborg Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten Tabell 2. Geografisk indelning av ST-regioner för tandvården Region Län/kommun Stockholms ST-region Stockholm och Gotland Södra ST-regionen Kronoberg, Skåne, Blekinge, Kalmar och Halland Västra Götalands ST-region Västra Götaland Mellersta ST-regionen Uppsala, Södermanland, Värmland, Örebro, Västmanland, Dalarna, Gävleborg, Östergötland och Jönköping Norra ST-regionen Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten 11

Centrala begrepp Personalplanerings- och personalförsörjningsfrågor har en särskild terminologi. Två centrala begrepp är tillgång och efterfrågan, vilka är de begrepp som genomgående används i det nationella planeringsstödets (NPS) arbete. I många andra sammanhang används dessutom ofta begreppen behov och brist. Samtliga begrepp förekommer ofta utan närmare definition, vilket lätt leder till förvirring och missförstånd. Nedan följer en presentation av vanliga definitioner av och synonymer till de nämnda begreppen. Dessutom beskrivs och diskuteras översiktligt behovsanalys som grund för personalplanering. Slutligen motiveras varför Socialstyrelsen har valt tillgång och efterfrågan som de centrala begreppen i NPS-arbetet 1. Tillgång och efterfrågan Begreppen tillgång (i betydelsen utbud) och efterfrågan kommer från nationalekonomin där de har en klar betydelse. Med tillgång (i betydelsen utbud) avses där den mängd vara eller tjänst som under bestämda förhållanden är tillgänglig för försäljning på en marknad. Med efterfrågan avses den mängd av en vara eller en tjänst som köpare är villiga att köpa med hänsyn till priser och förhållanden på en marknad [6] Tillgång har flera betydelser och används på olika sätt i olika sammanhang. Det förefaller ändå som att det råder konsensus bland de aktörer som är involverade i personalförsörjningsfrågor om att tillgång syftar på befintlig tandvårdspersonal samt hälso- och sjukvårdspersonal. Trots begreppet efterfrågan är tämligen entydigt är det i användningen av just detta ord som begreppsförvirring uppstår. Skälet är att begreppet behov blandas samman med efterfrågan eller används synonymt med efterfrågan. Behov och brist Behov och brist hänger samman begreppsmässigt. Båda begreppen innebär att det är något som fattas, eller att det finns ett gap eller råder obalans mellan ett givet och ett önskvärt tillstånd. Brist på kan till exempel användas som synonym för behov (av). Både behov och brist är relativa begrepp. Ett sätt att se på behov är som något målrelaterat. Det synsättet kan användas till exempel vid bedömning av vårdbehov, och kan i förlängningen (teoretiskt) användas för att bedöma till exempel antalet nödvändiga läkare eller sjuksköterskor. En sådan tillämpning kan, starkt förenklad, gå till på följande sätt: 1 För definitioner och synonymer som nämns i kapitlet hänvisas bl.a till Norstedts förlag (1987), Svensk Ordbok, Stockholm, och till Norstedts förlag (1987), Ord för ord svenska synonymer och uttryck, Stockholm. 12

I den målrelaterade traditionen definieras behov som ett gap mellan ett aktuellt tillstånd hos en person eller grupp, och ett önskvärt mål. Normalt sett slutar inte behovsbedömningen med att konstatera att ett behov existerar, utan följs vidare av att också bedöma vad personen eller gruppen är i behov av. Denna bedömning kallas åtgärdsbedömning. Utifrån detta kan en modell tas fram som består av följande tre komponenter: Aktuellt hälsotillstånd Behovets mål Nödvändiga åtgärder för att förverkliga behovets mål Den tredje punkten kan exempelvis preciseras de personresurser som krävs för att utföra de nödvändiga åtgärderna. Detta innebär att man genom att bedöma ett aktuellt hälsotillstånd, och fastställa behovets mål får förutsättningar för att bedöma åtgärdsbehoven, alltså att fastställa vilka typer av åtgärder som krävs, och i vilken omfattning, för att förverkliga behovsmålen. Nästa steg blir då att omvandla åtgärdsbedömningen till nödvändiga insatser från hälso- och sjukvårdspersonal. Enligt detta synsätt finns det alltså inte några absoluta behov. Behovens omfattning måste ses i relation till de fastställda målen. Kärnan i en behovsanalys av denna typ är att fastställa vad behovets mål är, det vill säga vad är målet och på vilken nivå ska målet ligga, och dessutom inom vilken tidsram ska målet uppnås. Det är inte möjligt att göra en åtgärdsbedömning och beräkna nödvändiga insatser från hälso- och sjukvårdspersonal innan denna information är tillgänglig. I den svenska hälso- och sjukvården fastställs målen för befolkningens hälsa på politisk nivå. Det är politiker i landsting och regioner som fattar besluten om vad målet är, på vilken nivå det ska ligga, och när det ska verkställas. Ibland används orden behov och brist i betydelsen efterfrågan när det gäller personal. Begreppen används alltså med en koppling till viljan att anställa samt till de ekonomiska förutsättningarna för att anställa. Oftare används troligen behov i betydelsen brist på eller önskan, utan koppling till ekonomiska förutsättningar eller politiskt fastställda mål. Detta leder oundvikligen till missförstånd. Begrepp i NPS I NPS arbete har tillgång och efterfrågan valts som de centrala begreppen, dels för att de sammanfaller med gängse terminologi vid beskrivning och analys av arbetsmarknadsfrågor såväl nationellt som internationellt, dels för att beskrivning och analys av behov förutsätter kunskap om målen. Eftersom den kunskapen saknas eller för närvarande är ofullständig har Socialstyrelsen bedömt att det inte är fruktbart att använda begreppen behov och brist i detta sammanhang. Den metod som används av NPS avser att beskriva tillgång och efterfrågan och därmed ge underlag för att beskriva och analysera behov av eller brist på personal. För att genomföra en sådan analys krävs förutom tillgångsbeskrivning och efterfrågeanalys också information om de politiska målen på landstings- eller regionnivå. 13

I rapporten används begreppet tillgång (på arbetskraft) i betydelsen befintlig (arbetskraft). Begreppet efterfrågan används i betydelsen vilja att anställa och ekonomiska förutsättningar att anställa. Obalans på arbetsmarknaden är således en situation när tillgång och efterfrågan inte är i paritet med varandra. 14

Tillgång inom hälso- och sjukvården Detta kapitel beskriver tillgången på barnmorskor, sjuksköterskor samt läkare i den svenska hälso- och sjukvården. Fördjupad statistik finns att tillgå i följande rapporter: Tillgång på: barnmorskor, sjuksköterskor, läkare, tandhygienister och tandläkare 2005[2] Tillgång på: Specialistläkare 2005[3] Tillgång på: specialistsjuksköterskor och röntgensjuksköterskor 2005[4] Prognos över sysselsatta inom hälso- och sjukvården samt tandvården. Åren 2008 2023[5]. Internationell tillgång Tillgången på hälso- och sjukvårdspersonal och situationen på arbetsmarknaden är något som i hög utsträckning följs upp och diskuteras i internationella sammanhang. Flera organisationer som WHO, EUROSTAT och OECD tar fram statistik över tillgången på vårdpersonal i olika länder. Internationella siffror över personaltillgång är emellertid svåra att jämföra länder sinsemellan. Förklaringen till detta är att bakomliggande metoder och definitioner skiljer sig åt mellan länderna. De nordiska länderna har dock arbetat tillsammans under flera år för att få fram jämförbar statistik, och sedan ett antal år tillbaka publiceras denna av NOMESCO. Som visas i Figur 1 hade Norge år 2005 flest sjuksköterskor och läkare av de skandinaviska länderna, i relation till befolkningsmängden. Sverige hade flest barnmorskor per 100 000 invånare. Dock överskattas antalet barnmorskor troligen något i den svenska statistiken eftersom det inte går att särskilja barnmorskor som arbetar som sjuksköterskor från barnmorskor som arbetar som barnmorskor. 15

Antal per 100 000 invånare 2500 2000 Barnmorskor Sjuksköterskor Läkare 51 1500 1000 24 977 1539 70 990 500 0 321 369 334 Danmark Norge Sverige Figur 1. Antal sysselsatta barnmorskor, sjuksköterskor och läkare i hälso- och sjukvården per 100 000 invånare i tre nordiska länder år 2005. Källa: Nomesco[7]. Tillgången i Sveriges hälso- och sjukvård Mellan åren 1995 och 2005 har tillgången på sysselsatta barnmorskor, sjuksköterskor och läkare sysselsatta inom hälso- och sjukvården ökat i Sverige. Under dessa år ökade antalet barnmorskor respektive sjuksköterskor totalt med cirka 13 procent. Samtidigt ökade det totala antalet läkare med knappt 24 procent. Tillgångökningen har varit något lägre relaterat till befolkningsutvecklingen. Tabell 3. Procentuell förändring av antalet barnmorskor, sjuksköterskor och läkare sysselsatta i hälso- och sjukvården mellan åren 1995 2005. Total förändring samt förändring per 100 000 invånare. 1995 2005 1995 2005 per 100 000 invånare Barnmorskor 13 % 11 % Sjuksköterskor 13 % 11 % Läkare 2 24 % 21 % Den procentuella förändringen har varierat mellan olika år för de tre olika yrkesgrupperna, vilket illustreras i Figur 2 nedan. 2 Gruppen läkare inkluderar både legitimerade läkare samt läkare utan legitimation (i de flesta fall individer som genomför AT-tjänst eller auskultation i enlighet med legitimationsvillkor). 16

Procent 4,0 3,5 3,0 Barnmorskor Sjuksköterskor Läkare 2,5 2,0 1,5 1,0 0,5 0,0-0,5-1,0 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 Figur 2. Årlig procentuell förändring av antalet sysselsatta barnmorskor, sjuksköterskor och läkare inom hälso- och sjukvården, åren 1995 2005. Majoriteten av de sysselsatta barnmorskorna, sjuksköterskorna och läkarna i Sverige var år 2005 sysselsatta inom hälso- och sjukvården, liksom de har varit åren innan. Det pekar på att det inte förekommer någon flykt av personal från hälso- och sjukvården. Tabell 4. Antal (andel av) sysselsatta barnmorskor, röntgensjuksköterskor, sjuksköterskor, läkare samt specialistläkare, fördelade på näringsgrensområde, november 2005 Hälso- och sjukvård* Utbildning och offentlig förvaltning Totalt Annan näringsgren* Barnmorskor 6 500 (89,8 %) 286 (3,9 %) 455 (6,3 %) 7 241 (100 %) Röntgensjuksköterskor 432 (98,6 %) x x 438 (100 %) Sjuksköterskor 96 537 (87,8 %) 4 522 (4,1 %) 8 867 (8,1 %) 109 926 (100 %) Läkare 31 492 (90,7 %) 1 609 (4,6 %) 1 624 (4,7 %) 34 725 (100 %) Specialistläkare 22 560 (90,7 %) 1 030 (4,1 %) 1 280 (5,2 %) 24 870 (100 %) *Se rapporten Tillgång på: Barnmorskor, sjuksköterskor, läkare, tandhygienister och tandläkare 2005 för definition av näringsgrenar[2] Andelen personal som är sysselsatt i privat regi har ökat de senaste 10 åren. Högst andel privat sysselsatta finns bland läkarna, 16 procent av läkarna sysselsatta inom hälso- och sjukvården arbetade i privat regi år 2005. 17

Procent i privat regi 18 Barnmorskor 16 Sjuksköterskor 14 Läkare 12 10 8 6 4 2 0 1995 1996 1997 1998 1999 2000* 2001 2002 2003 2004 2005 *Uppgifter om regi för år 2000 saknas Figur 3. Procentuell andel sysselsatta barnmorskor, sjuksköterskor och läkare i privat regi i näringsgrenen hälso- och sjukvård (SNI 85.1) i hela riket, åren 1995 2005. Trenden ser dock inte likadan ut i de olika länen. I vissa län minskade exempelvis andelen barnmorskor i privat regi under perioden 1995 till 2005. Det finns också geografiska skillnader för andelen personal sysselsatt i privat regi, vilket visas i Figur 4 nedan. Andelen barnmorskor i privat regi kan inte redovisas på länsnivå på grund av det låga antalet (för mer information om sekretessen kring statistiken, se [2]). Riket Blekinge län Dalarnas län Gävleborgs län Gotlands län Hallands län Jämtlands län Jönköpings län Kalmar län Kronobergs län Norrbottens län Skåne län Södermanlands län Stockholms län Uppsala län Värmlands län Västerbottens län Västernorrlands län Västmanlands län Västra Götalands län Örebro län Östergötlands län Läkare Sjuksköterskor 0 3 6 9 12 15 18 21 24 27 30 33 Andel (%) sysselsatta i privat regi Figur 4. Procentuell andel sjuksköterskor och läkare sysselsatta i privat regi per län år 2005. 18

Sjuksköterskor är den yrkesgrupp som har den jämnaste åldersfördelningen av de jämförda grupperna, medan 68 procent av barnmorskorna är över 44 år. Röntgensjuksköterskorna har låg medelålder, vilket framförallt beror på att det är ett nytt legitimationsyrke. Skillnaderna i åldersstrukturen beror också till viss del på att individer som vidareutbildar sig blir klara med utbildningen senare i livet. Den relativt höga medelåldern bland framför allt läkare och barnmorskor innebär att en betydande andel kommer att gå i pension de kommande 15 åren. Det ger konsekvenser för den framtida tillgången på dessa yrkesgrupper, förutsatt att detta inte vägs upp av ett motsvarande inflöde. <35 år 35-44 år 45-54 år 55-w år Sjuksköterskor Röntgensjuksköterskor Läkare Därav specialistläkare Barnmorskor 0% 20% 40% 60% 80% 100% Figur 5. Procentuell åldersfördelning per yrkesgrupp, sysselsatta inom hälso- och sjukvården, november 2005. År 2005 fanns 22 560 läkare med minst ett specialistbevis sysselsatta i hälso- och sjukvården. Det är cirka 72 procent av de sysselsatta läkarna i hälsooch sjukvården. Motsvarande andel specialistläkare fanns också bland läkarna sysselsatta utanför hälso- och sjukvården samma år. Under de senaste tio åren har antalet specialistläkare inom hälso- och sjukvården ökat med nästan 23 procent, vilket innebär att andelen specialistläkare av det totala antalet läkare har varit stabil. Tillväxten har dock varierat mellan olika specialiteter. I förhållande till befolkningsantalet är tillgången på exempelvis specialister inom barn- och ungdomsmedicin i stort sett oförändrad jämfört med år 1995, medan tillgången på specialister inom företagshälsovård har minskat. Kardiologi är den specialitet som ökat mest, med 75 procent, mellan 1995 och 2005. Andra specialiteter som vuxit i antal under perioden är exempelvis allmänmedicin, psykiatri, ortopedi och geriatrik. Tillgångsökningen för dessa specialiteter har varit mellan cirka 25 och 30 procent under dessa år. 19

Antal specialister per 100 000 inv år 2005 70 60 50 40 30 20 10 0 Allmänmedicin Anestesi och intensivvård Barn- och ungdomsmedicin Internmedicin Kardiologi Kirurgi Medicinsk radiologi Antal per 100 000 invånare år 2005 Procentuell förändring per 100 000 invånare, 1995-2005 Obstetrik och gynekologi Ögonsjukdomar Öron-, näs- och halssjukdomar Ortopedi Psykiatri 80 70 60 50 40 30 20 10 0 Procentuell förändring av specialister 1995-2005 Figur 6. Antal specialistläkare sysselsatta i hälso- och sjukvården per 100 000 invånare, november 2005, samt procentuell tillväxt per 100 000 invånare åren 1995-2005. Geografisk rörlighet Barnmorskor, sjuksköterskor, röntgensjuksköterskor och läkare utbildas på en rad olika orter i Sverige. Ett antal personer är också utbildade utomlands. I bilaga 2, tabellerna 31 32 samt 35 38, redovisas sammanställningar över den sysselsatta personalens sysselsättningsregion respektive utbildningsregion. För barnmorskor visar tabellerna individer utbildade åren 1977 2005. För sjuksköterskor, röntgensjuksköterskor och läkare visar tabellerna personer utbildade åren 2001 2005. Också personal med utländsk utbildning ingår i sammanställningarna. Tabellerna redovisar även andelen personal som bytt sysselsättningsregion mellan åren 2000 och 2005 samt mellan 2004 och 2005. Statistiken tyder på att framförallt barnmorskor, sjuksköterskor och röntgensjuksköterskor i hög utsträckning är sysselsatta inom den region där de utbildats. Exempelvis var knappt 85 procent av de sjuksköterskor som utbildats inom Norra sjukvårdsregionen mellan åren 2001 och 2005 sysselsatta i samma region år 2005. Även för läkare utbildade under dessa år finns ett liknande samband mellan utbildningsregion och sysselsättningsregion. Exempelvis var knappt 45 procent av läkarna utbildade i Norra sjukvårdsregionen 2001 2005 sysselsatta inom regionen år 2005. Näst vanligaste sysselsättningsregion för denna grupp läkare var Uppsala/Örebros sjukvårdsregion. Statistiken över byte av sysselsättningsregion visar också att relativt få bytte sysselsättningsort mellan åren 2001 och 2005. Av de barnmorskor och sjuksköterskor som var sysselsatta i Sverige år 2005 och som har utländsk utbildning under de aktuella åren var den stora majoriteten, omkring 30 procent sysselsatta i Stockholmsregionen. Läkare med utländsk utbildning har däremot en något jämnare spridning mellan regionerna. 20

Regional tillgång Tillgången på personal inom hälso- och sjukvården varierar mellan Sveriges hälso- och sjukvårdsregioner. Exempelvis finns flest läkare i relation till befolkningsmängden i Stockholms sjukvårdsregion, medan Norra sjukvårdsregionen har högst täthet av sjuksköterskor. Variationen är större mellan regionerna vad avser läkare än jämfört med sjuksköterskor. Störst skillnad i täthet återfinns bland barnmorskorna. Tillgångsskillnaderna innebär också att antalet sjuksköterskor i förhållande till antalet läkare varierar över landet. Antal per 100 000 invånare 1 800 1 600 1 400 1 200 1 000 800 600 400 200 0 Stockholm 83 66 72 82 59 63 72 959 419 Sydöstra 1 035 1 063 1 120 1 102 1 180 1 067 304 343 331 329 Södra Läkare* Sjuksköterskor Barnmorskor Västsvenska Uppsala/Örebro *Läkare avser både legitimerade och icke-legitimerade läkare Norra 324 348 Hela riket Figur 7. Antal sysselsatta barnmorskor, sjuksköterskor och läkare per 100 000 invånare i hälso- och sjukvården fördelat på sjukvårdsregioner samt hela riket, november 2005. Antal sjuksköterskor per läkare* 4,00 3,50 3,00 2,50 2,00 3,40 3,10 3,39 3,35 3,64 1,50 1,00 2,29 0,50 0,00 Stockholm Sydöstra Södra Västsvenska Uppsala/Örebro *Läkare avser både legitimerade och icke-legitimerade läkare Norra Hela riket 3,07 Figur 8. Antal sjuksköterskor per läkare sysselsatta i hälso- och sjukvården, fördelat på sjukvårdsregioner, november 2005. Samtliga sjukvårdsregioner har i huvudsak haft en ökande tillgång av sjuksköterskor och läkare under åren 1995 2005. Barnmorsketätheten har däremot varierat mer mellan olika år i flera sjukvårdsregioner. 21

Barnmorskor Antal per 100 000 invånare 80 75 70 65 60 55 Stockholm Sydöstra Södra Västsvenska Uppsala/Örebro Norra Hela riket Sjuksköterskor Antal per 100 000 invånare 1200 1150 1100 1050 1000 950 50 1995 1997 1999 2001 2003 2005 Figur 9. Antal sysselsatta barnmorskor och sjuksköterskor inom hälso- och sjukvården per 100 000 invånare fördelat på sjukvårdsregion samt riket, åren 1995 2005. 900 1995 1997 1999 2001 2003 2005 Antal per 100 000 invånare 420 Läkare 400 380 360 340 320 300 280 Stockholm Sydöstra Södra Västsvenska Uppsala/Örebro Norra Hela riket 260 240 1995 1997 1999 2001 2003 2005 Figur 10. Antal sysselsatta läkare inom hälso- och sjukvården per 100 000 invånare fördelat på sjukvårdsregion samt riket, åren 1995 2005. Regional tillgång på specialistsjuksköterskor Drygt hälften av alla sjuksköterskor som är sysselsatta inom hälso- och sjukvården har en specialistsjuksköterskeutbildning inom ett eller flera områden. Därtill kommer också drygt 400 legitimerade röntgensjuksköterskor. Detta yrke var tidigare en specialistsjuksköterskeutbildning men är sedan år 2000 ett yrke med egen legitimation. Tillgången på specialistutbildade sjuksköterskor varierar mellan cirka 500 och 700 per 100 000 invånare i landets sjukvårdsregioner. Högst täthet finns i Norra sjukvårdsregionen och lägst i Stockholms sjukvårdsregion. 22

Antal per 100 000 invånare 600 500 400 300 200 100 Leg. röntgensjuksköterska Röntgen Distriktssköterska Psykiatrisk vård Vård av äldre HoS* för barn och ungdomar Allmän HoS*, onkologi Allmän HoS*, internmedicin/kirurgi Akutsjukvård, ambulans Akutsjukvård, operation Akutsjukvård, anestesi/intensiv 0 Stockholm Sydöstra *Hälso- och sjukvård Södra Västsvenska Uppsala/Örebro Norra Hela riket Figur 11. Specialistutbildade sjuksköterskor samt legitimerade röntgensjuksköterskor sysselsatta inom hälso- och sjukvården, fördelat på sjukvårdsregion. Antal per 100 000 invånare, november 2005. Utbildningen av specialistsjuksköterskor har haft varierande utformning under de senaste decennierna. Det innebär att tillväxten av olika typer av specialistinriktade sjuksköterskor varierar. Framförallt är det sjuksköterskor med inriktning mot vård av äldre som ökat mest, procentuellt sett, under åren 2000 2005. Även antalet legitimerade röntgensjuksköterskor har ökat mycket snabbt, beroende på att det blivit eget legitimationsyrke som tidigare nämnt. Samtidigt har det exempelvis utbildats få sjuksköterskor med inriktning mot kirurgi/internmedicin under de senaste 15 åren vilket innebär att tillgången på dessa minskat med 22 procent under 2000-talets första fem år. En annan effekt av utbildningens utformning är att åldersfördelningen inom olika specialiteter skiljer sig mycket åt. Nyare specialistinriktningar tenderar att ha en lägre genomsnittsålder. Utvecklingen inom olika sjuksköterskespecialiteter samt mer detaljerad statistik finns i rapporten Tillgång på: specialistsjuksköterskor och legitimerade röntgensjuksköterskor 2005[4]. 23

<35 år 35-44 år 45-54 år 55-w år Samtliga leg. sjuksköterskor Leg. röntgensjuksköterska Röntgen Distriktssköterska Psykiatrisk vård Vård av äldre HoS* för barn och ungdomar Allmän HoS*, onkologi Allmän HoS*, internmedicin/kirurgi Akutsjukvård, ambulans Akutsjukvård, operation Akutsjukvård, anestesi/ntensiv *Hälso- och sjukvård 0% 20% 40% 60% 80% 100% Figur 12. Procentuell åldersfördelning för specialistutbildade sjuksköterskor samt legitimerade röntgensjuksköterskor, november 2005. Regional tillgång på specialistläkare Tillgången på olika typer av specialistläkare varierar över landet. Allmänläkare samt radiologiska specialiteter är exempel på två grupper som har relativt jämn fördelning mellan sjukvårdsregionerna. Sydöstra samt västsvenska sjukvårdsregionen, har lägst täthet av allmänläkare, motsvarande knappt 90 procent av genomsnittet i Sverige. Motsvarande siffra för Stockholmsregionen är 106 procent. Antalet läkare inom de psykiatriska specialiteterna varierar då betydligt mer, relaterat till invånarantal. I Stockholms sjukvårdsregion fanns 28 psykiatrer per 100 000 invånare år 2005. Motsvarande siffra för Norra respektive Sydöstra sjukvårdsregionen var 9 psykiatrer. Norra och Sydöstra sjukvårdsregionernas tillgång på psykiatrer motsvarar cirka 50 procent av riksgenomsnittet. Stockholmsregionens täthet motsvarar jämförelsevis 155 procent av riksgenomsnittet. Skillnaderna är ännu något större på länsnivå. 24

Antal per 100 000 invånare 320 280 240 200 Övriga Radiologiska Opererande Klin. lab. spec. 160 Invärtesmedicinska 120 80 40 0 Barnmedicinska Psykiatriska Allmänmedicin Stockholm Sydöstra Södra Västsvenska Uppsala/Örebro Norra Hela riket Figur 13. Antal specialistläkare per specialitetsgrupp sysselsatta inom hälso- och sjukvården, fördelat per sjukvårdsregion. Antal per 100 000 invånare, november 2005. Tillgången på specialistläkare har som tidigare nämnt totalt sett ökat mellan åren 1995 och 2005. Utvecklingen har dock sett olika ut för olika län och sjukvårdsregioner. Exempelvis har antalet psykiatrer totalt ökat under åren 1995 2005, från 14 till 18 per 100 000 invånare. Dock har Norra samt Sydöstra sjukvårdsregionen haft i stort sett oförändrad tillgång under perioden. Mer statistik kring utvecklingen inom olika specialiteter fördelat på regioner och län återfinns i rapporten Tillgång på: Specialistläkare 2005[3]. Framtida tillgång Under år 2007 har Socialstyrelsen prognostiserat framtida tillgång på barnmorskor, sjuksköterskor och läkare inom svensk hälso- och sjukvård för åren 2008 2023. Prognosmodellen utgår från empiriska data för olika in- och utflöden som exempelvis inflödet av personal efter examen, migration, byte av sysselsättning samt pensioneringar. Figuren nedan illustrerar modellen översiktligt. En mer utförlig beskrivning finns i rapporten Prognos över sysselsatta inom hälso- och sjukvården samt tandvården. Åren 2008-2023 [5]. 25

Inflöde efter Inflöde efter examen examen Sysselsatta inom hälso- och Sysselsatta inom hälso- och sjukvården respektive sjukvården respektive tandvården tandvården Utflöde på Utflöde på grund av: grund av: 1. Pension 1. Pension 2. Dödsfall 2. Dödsfall Arbetskraftsrörelse till/från: Arbetskraftsrörelse till/från: 1. Sysselsättning utanför 1. Sysselsättning utanför hälso- och hälso- och sjukvården/tandvården sjukvården/tandvården 2. Utlandet (migration) 2. Utlandet (migration) 3. Ej sysselsatta 3. Ej sysselsatta Figur 14. Schematisk bild över prognosmodellen Utifrån dagens utbildningsdimensionering och mönster på arbetsmarknaden beräknas det framtida inflödet av sjuksköterskor som vidareutbildar sig till barnmorskor sysselsatta i hälso- och sjukvården vara 170 per år. Utflödet förväntas öka på grund av ett ökande antal pensionsavgångar. Migrationen antas inte påverka tillgången mer än marginellt. Sammantaget visar prognosen på 5 200 sysselsatta barnmorskor år 2023, vilket innebär en tillgångsminskning på 20 procent mellan åren 2005 och 2023. Tillgången på sjuksköterskor prognostiseras att öka framöver, från drygt 96 000 år 2005 till drygt 107 000 år 2023. Det är en procentuell ökning på 11 procent. I beräkningen ingår en positiv nettoimmigration om cirka 0,1 procent av de sysselsatta sjuksköterskorna, vilket ger en positiv effekt på tillgången om totalt cirka 2000 sysselsatta under dessa år. Prognosen för läkare visar att tillgången på sysselsatta läkare i hälso- och sjukvården inte kommer att förändras i någon större utsträckning utifrån dagens utbildningskapacitet. Ett scenario utan migration med inflöde endast från svensk utbildning visar att tillgången år 2023 kommer att motsvara tillgången år 2005, alltså cirka 31 000 läkare sysselsatta i hälso- och sjukvården. Den framtida migrationen av läkare är mycket svårbedömd, då den i huvudsak är beroende av arbetsmarknaden dels i Sverige, dels i övriga EU. De senaste åren har Sveriges hälso- och sjukvård mött en ökande positiv nettoimmigration av läkare. Därför har ett alternativt scenario prognostiserats där en positiv nettoimmigration om 400 läkare per år har inkluderats, vilket utgår från de senaste årens migrationsmönster. I ett sådant scenario visar prognosen på en ökande tillgång på läkare åren 2005 2023. Ökningen motsvarar ungefär den tillgångsökning som skett mellan åren 1995 och 2005. 26

Index = 1995 160 140 120 100 80 60 40 20 Barnmorskor Prognos, barnmorskor Sjuksköterskor Prognos, sjuksköterskor Läkare Prognos, läkare, nettomigration=0 Prognos, läkare, inkl. nettomigration 0 1995 1997 1999 2001 2003 2005 2009 2011 2013 2015 2017 2019 2021 2023 År Figur 15. Indexvärden för faktiskt antal sysselsatta barnmorskor, sjuksköterskor och läkare inom hälso- och sjukvården 1995 2005 samt prognos över antalet sysselsatta inom hälso- och sjukvården åren 2008 2023. Index satt till 100 år 1995. Framtida tillgång på psykiatrer och allmänläkare Socialstyrelsen har som ovan diskuterat tidigare prognostiserat den totala framtida tillgången på läkare. Samma prognosmodell har använts för att prognostisera det framtida antalet sysselsatta specialister i allmänmedicin samt psykiatri inom hälso- och sjukvården åren 2008 2023. Modellen beskrivs översiktligt i figur 14 ovan. Prognosen bygger på empiriska data över in- och utflöden av personer till hälso- och sjukvården. Antalet sysselsatta i hälso- och sjukvården ett visst år beräknas med utgångspunkt i antalet sysselsatta året innan, justerat med hänsyn till det aktuella årets in- och utflöden av personal i hälso- och sjukvården. I modellen antas att dimensioneringen av ST-utbildningen åren 2008-2023 samt att ekonomin ger utrymme för att det prognostiserade antalet individer blir sysselsatta inom hälso- och sjukvården. En mer utförlig modellbeskrivning ges i [5]. Nedan redogörs för de variabler som skiljer sig åt mellan prognosen över specialister och prognosen för den totala läkartillgången. Inflöde efter ST Variabeln avser de individer som erhåller specialistbevis i allmänmedicin eller psykiatri och som fortsätter att arbeta i hälso- och sjukvården. Skattningen av inflödet bygger på dels hur många specialistbevis som tidigare utfärdats per år, inklusive dubbelspecialister, dels på andelen som erhållit specialistbevis ett visst år och som i november samma år var sysselsatta i hälso- och sjukvården. 27

Erhållande av nytt specialistbevis Variabeln avser specialister inom psykiatri eller allmänmedicin som varit sysselsatta inom hälso- och sjukvården och som erhållit nytt specialistbevis inom annan specialitet. Personerna betraktas då inte längre som verksamma allmänläkare eller psykiatrer, eftersom personer med flera specialistbevis definieras utifrån senast erhållna specialistbevis. Dessa personer betraktas därmed som ett utflöde från de aktuella specialiteterna. Prognosresultat, specialister i psykiatri Antalet utfärdade specialistbevis i psykiatri ökade något under slutet av 1990-talet för att sedan sjunka. Under 2000-talet har omkring 100 specialistbevis i utfärdats varje år, vilket motsvarar genomsnittet åren 1995-2006[3]. Utflödet av psykiatrer till andra specialiteter har åren 1995-2005 legat på knappt 10 personer årligen. Nettomigrationen har varit begränsad, men andelen nyutbildade psykiatrer med utländsk specialistutbildning har ökat under de senaste åren. Tabell 5. Prognostiserade årliga flöden i prognosen för psykiatrer Flödesvariabler Estimerat värde Inflöde till hälso- och sjukvården av nyutbildade 76 personer årligen psykiatrer* Utvandring minus återinvandring** 0 personer årligen Utflöde till andra specialiteter 8-9 personer årligen Nettoutflöde till sysselsättning utanför hälso- och 0,2 % av sysselsatta inom hälsosjukvården och sjukvården året innan Pensionsavgångar, dödlighet och deslegitimering 3-5 % av sysselsatta inom hälsooch sjukvården året innan *Inkluderar både svensk och utländsk ST-tjänstgöring **Utvandring av psykiatrer sysselsatta i Sverige oavsett utbildningsland minus återinvandring från andra länder av psykiatrer med svenskt specialistbevis. Prognosen bygger på ett årligt inflöde till hälso- och sjukvården om 76 specialister i psykiatri. Prognosen visar att antalet psykiatrer i hälso- och sjukvården förväntas öka till år 2012. Tillgången bedöms sedan sjunka något de efterföljande tio åren. Det innebär en tillgång år 2023 på knappt 1 540 psykiatrer, vilket är ungefär samma antal som år 2005. 28

Index = 1995 140 120 100 80 60 40 Specialister i psykiatri 1995-2005 20 Prognos, specialister i psykiatri 0 1995 1997 1999 2001 2003 2005 2009 2011 2013 2015 2017 2019 2021 2023 År Figur 16. Indexvärden för faktiskt antal sysselsatta specialister i psykiatri inom hälsooch sjukvården 1995 2005 samt prognos över antalet sysselsatta specialister inom psykiatri inom hälso- och sjukvården åren 2008 2023. Index satt till 100 år 1995. Prognosresultat, specialister i allmänmedicin I genomsnitt har knappt 250 specialistbevis i allmänmedicin utfärdats varje år mellan åren 1995 och 2006. En ökande andel av de nya specialistbevisen har under 2000-talet utfärdats till individer med utländsk ST-utbildning [3]. Utflödet till andra specialiteter har i genomsnitt legat på knappt 30 personer årligen. Tabell 6. Prognostiserade årliga flöden i prognosen för allmänläkare Flödesvariabler Estimerat värde Inflöde till hälso- och sjukvården av nyutbildade 227 personer årligen allmänläkare* Utvandring minus återinvandring** 4 personer årligen Utflöde till andra specialiteter 25-33 personer årligen Nettoutflöde till sysselsättning utanför hälso- och 0,5 % av sysselsatta inom hälsosjukvården och sjukvården året innan Pensionsavgångar, dödlighet och deslegitimering 2-6 % av sysselsatta inom hälsooch sjukvården året innan *Inkluderar både svensk och utländsk ST-tjänstgöring **Utvandring av allmänläkare sysselsatta i Sverige oavsett utbildningsland minus återinvandring från andra länder av allmänläkare med svenskt specialistbevis. Prognosen utgår från ett årligt inflöde av knappt 230 nyutbildade specialister i allmänmedicin. Beräkningarna visar att tillgångsutvecklingen på specialister i allmänmedicin inom hälso- och sjukvården kommer att vara negativ, baserat på senaste årens empiriska data. Fram till år 2009 ses en ökande tillgång innan antalet specialister i allmänmedicin förväntas sjunka, i huvudsak beroende på det stora antalet pensionsavgångar. År 2023 beräknas antalet vara cirka 4 500, vilket kan jämföras med knappt 5 300 år 2005. Prognosen innebär en tillgångsminskning med 15 procent åren 2005 2023, om inte fler blir färdiga specialister i allmänmedicin de kommande åren än under 29

2000-talets första år. Sveriges Kommuner och Landsting rapporterar dock att antalet ST-tjänster inom allmänmedicin ökat med omkring 40 procent under 2000-talets första hälft[8]. Hur detta påverkar det framtida antalet allmänläkare är dock osäkert, då det för närvarande saknas underlag för att bedöma när och i vilken utsträckning dessa läkare är färdigutbildade. Index = 1995 140 120 100 80 60 40 Specialister i allmänmedicin 1995-2005 20 Prognos, specialister i allmänmedicin 0 1995 1997 1999 2001 2003 2005 2009 2011 2013 2015 2017 2019 2021 2023 År Figur 17. Indexvärden för faktiskt antal sysselsatta specialister i allmänmedicin inom hälso- och sjukvården 1995-2005 samt prognos över antalet sysselsatta specialister i allmänmedicin inom hälso- och sjukvården åren 2008-2023. Index satt till 100 år 1995. 30

Tillgång i tandvården I detta kapitel beskrivs tillgången på tandhygienister och tandläkare i den svenska tandvården. Fördjupad statistik finns att tillgå i följande rapporter: Tillgång på: barnmorskor, sjuksköterskor, läkare, tandhygienister och tandläkare 2005 [2] Prognos över sysselsatta inom hälso- och sjukvården samt tandvården. Åren 2008 2023 [5]. Internationell tillgång på tandvårdspersonal Den internationella statistiken för tillgång på tandvårdspersonal är svårtolkad, på samma sätt som statistiken för hälso- och sjukvårdspersonal. Till exempel återfinns inte gruppen tandhygienister i många länder. Samarbete kring definitioner och metod inom NOMESCO möjliggör dock nordiska jämförelser. I Skandinavien hade Sverige år 2005 flest tandhygienister per 100 000 invånare, medan Danmark hade den högsta tandläkartätheten. Sveriges tandläkartäthet var lägst av de tre jämförda länderna. Antal per 100 000 invånare 140 120 Tandläkare Tandhygienister 100 80 60 86 85 82 40 20 0 34 22 17 Danmark Norge Sverige Figur 18. Antal tandhygienister och tandläkare sysselsatta i tandvården per 100 000 invånare i tre nordiska länder, år 2005. Källa: Nomesco[7]. Tillgången i Sveriges tandvård Tillgången på tandhygienister sysselsatta inom tandvården i Sverige har ökat under perioden 1995 2005 både totalt sett och per 100 000 invånare. För tandläkare har däremot tillgången minskat sett till båda dessa mått. År 31

2005 fanns 3 194 tandhygienister och 7 414 tandläkare sysselsatta inom svensk tandvård. Procentuell förändring av antalet tandhygienister och tandläkare sysselsatta i tandvården mellan åren 1995-2005. Total förändring samt förändring per 100 000 invånare. 1995 2005 1995 2005 per 100 000 invånare Tandhygienister 57 % 54 % Tandläkare -3 % -5 % Under dessa år har den årliga procentuella förändringen av antalet tandhygienister och tandläkare varierat. För tandläkare har förändringen varit betydligt mindre, och har i huvudsak varit negativ eller nära noll. Procent 7,0 6,0 5,0 4,0 3,0 2,0 1,0 0,0-1,0-2,0 Tandhygienister Tandläkare -3,0 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 Figur 19. Årlig procentuell förändring av antalet sysselsatta tandhygienister och tandläkare i tandvården, åren 1995 2005. År 2005 var drygt 86 procent av de sysselsatta tandhygienisterna och tandläkarna verksamma inom tandvårdssektorn, vilket inte är någon förändring jämfört med åren 1995 2004. Statistiken tyder på att det inte förekommer någon direkt rörelse bort från tandvården mot sysselsättning i andra sektorer. Tabell 7. Antal (andel av) sysselsatta tandhygienister och tandläkare fördelade på näringsgrensområde, november 2005 Tandvård Utbildning och offentlig förvaltning Annan näringsgren Totalt Tandhygienister 3194 (86,7 %) 109 (3,0 %) 381 (10,3 %) 3684 (100 %) Tandläkare 7414 (88,1 %) 398 (4,7 %) 608 (7,2 %) 8420 (100 %) Tandvårdspersonal är oftare sysselsatt i privat regi jämfört med barnmorskor, sjuksköterskor och läkare. År 2005 arbetade 40 procent av tandhygienisterna och 44 procent av tandläkarna i privat regi. De senaste tio 32