ÖB:s våta dröm. www.afghanistan.nu # 1 2008 15 kr. Stefan Lindgren. Afghanistan.nu 1 BILD: KARIN SUNVISSON

www.afghanistan.nu # 1 2008 15 kr ÖB:s våta dröm ÖB Håkan Syrén har begärt att den svenska truppen i Afghanistan ska öka från 340 man till 500 man, att den ska utrustas med JAS-plan och redan nu ställa in sig på att stanna minst 15 år i landet. Det är en provokation mot folkstyret, en våt kolonialistisk dröm som ännu inte har mött minsta mothugg från riksdagen. ÖB vet att svenska folket är emot truppinsatsen. Ändå använder han skattebetalarnas pengar till att bedriva lobbyverksamhet för fler soldater. Han vet att frågan ska upp i riksdagen i oktober, men försöker föregripa ett demokratiskt beslut. I reklamen för de svenska trupperna har försvaret bland annat gått ut med att soldaterna ska utrusta afghanerna med vinterskor. Så sött! För de 750 miljoner som Sverige idag satsar på att delta i kriget skulle vi kunna skicka 11,5 miljoner par vinterkängor till Afghanistan! Det är inte afghanerna som får bistånd, det är Nato och krigsmaterialindustrin. ÖB:s initiativ är ett direkt tillmötesgående av Nato:s begäran om mera trupp för att kratsa USA:s kastanjer ur elden. När USA talar om att stanna 100 år i Afghanistan, britterna om 40 år, piper Sveriges ÖB att vi vill stanna i 15 år. Vad afghanerna anser om den saken är tydligen helt ointressant. Det är inte ett fritt Afghanistan man arbetar för. Det är ett protektorat, en koloni. Trots det entydiga, förödande resultatet av USA/Nato:s bombkrig vill ÖB skicka JAS-plan till Afghanistan. JAS betyder jakt, attack och spaning - och planen ska självklart användas i sin fulla kapacitet, dvs vara med och bomba. Hur länge ska riksdagen tolerera en militärledning som törstar efter att få delta i mördandet i Afghanistan? Som så fräckt undergräver den svenska tra- BILD: KARIN SUNVISSON ditionellt fredliga utrikespolitiken? Dessa militärer sitter med i USA:s krigsledning i Tampa i Florida. De tar order av en amerikansk krigsförbrytare. De dekoreras av Nato och de bär Nato:s emblem. I praktiken rekryterar de krigsfolk åt främmande makt. Stick hål på generalernas våta dröm! Kräv att politikerna följer folkmeningen och hemkallar trupperna!. Stefan Lindgren Afghanistan.nu 1

Frontier Gandhi Gränsprovinsens Gandhi" kallades han, pashtunen satt 35 år i Ghaffar Khan, som mobiliserade sina landsmän mot fängelse för den brittiska kolonialmakten och försökte stoppa friheten Indiens delning efter trosgränser. Den pashtunske frihetskämpen Abdur Ghaffar Khan föddes omkring 1890 i en fredlig och blomstrande jordbrukarfamilj från Charsadda, inte långt från Peshawar i dagens Pakistan. Ghaffar hade turen att få gå i en brittisk missionsskola och erbjöds i tionde klass att ta värvning i The Guides, ett brittiskt elitförband bestående av pashtuner. Men när Ghaffar märkte att pashtunerna även där var en andra klassens medborgare i eget land avböjde han. Istället för att fortsätta sin egen utbildning började Ghaffar Khan arbeta för att ge sina mindre lyckligt lottade stambröder utbildning. 20 år gammal öppnade Ghaffar en förskola och lågstadieskola i Utmanzai. Det blev en omedelbar framgång och han inbjöds snart till en större krets av framstegsvänligt och revolutionärt sinnade personer. Frihet från de brittiska kolonialisterna var det långsiktiga målet. Under första världskriget greps han under en pilgrimsfärd till Mecka och överlämnades till britterna. Under en följd av fängelsestraff for han illa, torterades, plågades av tunga bojor men förlät alla allt, behandlade sin fångvaktare med upphöjt förakt. När han var på fri fot arbetade han outtröttligt på att organisera och upplysa pashtunerna. Mellan 1915 och 1918 besökte han vart och ett av de 500 distrikten i North West Frontier province. Det var denna febrila aktivitet som förlänade honom smeknamnet Badshah Khan, "Kung av hövdingar". I sinom tid preciserades Ghaffar Khans övergripande politiska mål till ett förenat, självständigt, sekulärt Indien. För att åstadkomma detta grundade han på 1920-talet Khudai Khidmatgar ("Guds tjänare"), vanligtvis kallade "rödskjortorna" (Surkh Posh). Khudai Khedmatgar syftade till att lära pashtunerna arbetsamhet, ekonomi och självrespekt och en gudsfruktan som "bannlyser all fruktan". Vapnet var ickevåld. När Ghaffar och hans aktivister drog runt i byarna blev deras vita shalvar qamiz snabbt smutsiga. Någon kom på att färga dem och färgen råkade bli rödbrun. Det var en färg som syntes på håll och gjorde det lätttare att sammankalla bybor som arbetade på åkrarna. Ghaffar hade många konflikter med mullorna. Istället för att fördöma britternas skolor i NWFP tyckte Ghaffar att man skulle utnyttja dem för att göra barnen läskunniga och samtidigt uppmanade han mullorna att öppna sina skolor för alla. Han arbetade aktivt för kvinnans befrielse och kvinnor deltog på jämlik fot i hans rörelse, fast klädda i svart. Organisationen samlade omkring 100 000 deltagare, som alla arbetade oavlönat och till och med betalade sina egna röda kläder. Dess motstånd mot den brittiskkontrollerade polisen och armén blev legendariskt. Snabbt kom Khudai Khidmatgar att dominera politiken i Nordvästra gränsprovinsen, NWFP. Ghaffars bror, doktor Khan Sahib, ledde den politiska grenen av rörelsen, och var chefsminister för provinsen ända fram till 1947, när hans regering avsattes av det nybildade Pakistans ledare Mohammad Ali Jinnah. Brittiska Indiens delning efter trosgränser upplevde Ghaffar Khan som ett stort svek och rödskjortorna bojkottade folkomröstningen om man ville tillhöra Indien eller Pakistan (valdeltagandet blev ändå 56 procent). Det tredje alternativet, ett autonomt NWPR inom ett sammanhållet Indien, saknades. "Ni har kastat oss till vargarna", blev Badshah Khans sista ord till Gandhi och Kongresspartiet. Trots bakslagen förlorade "Frontier Gandhi" aldrig tron på icke-våldsmetoder eller på att islam och icke-våld hörde samman. Han såg sin kamp som ett jihad där bara fienden bar svärd. Men det fanns andra muslimska krafter som såg Ghaffar Khans hållning som anti-pakistansk och anti-muslimsk. 1946 attackerades han fysiskt och måste läggas in på sjukhus i Peshawar. Det nya Pakistans regering höll Ghaffar i husarrest 1948 54 och behandlade honom sämre än britterna hade gjort. 1956 bröt Ghaffar Khan med sin bror dr. Khan Sahib och bildade tillsammans med vänstergrupper och nationalister National Awami Party, som nyligen vann valet i NWFP tillsammans med Benazir Bhuttos PPP. 1956 1959 fängslades han på nytt innan han tog sin tillflykt till Kabul. 1962 utnämndes han till "årets fånge" av Amnesty International. Självbiografin "My Life and Struggle" kom 1969. Ghaffar Khan dog i husarrest i Peshawar 1988 och begravdes enligt egen önskan i Jalalabad. Tiotusentals sörjande marscherande genom det historiska Khyberpasset från Peshawar till Jalalabad. Ett eldupphör tillkännagavs i det pågående afghanska inbördeskriget, vilket dock inte kunde hindra att 15 personer dödades av bombexplosioner. När han dog vid 98 års ålder hade han tillbringat 35 år i fängelse. Stefan Lindgren 2 Afghanistan.nu

100 miljoner dollar om dan Kriget mot Afghanistan är dyrt och orättvist. Kriget i Afghanistan och Irak har lett till att den amerikanska staten i dag har ett finansiellt underskott på 9 biljoner dollar - 9 biljoner dollar (9 000 000 000 000). Plus ett jätteunderskott på betalningsbalansen - ett tvillingunderkott som gör att vi står inför den största ekonomiska krisen i världen sedan 1945. Den amerikanska militären gör av med 100 miljoner dollar om dagen i Afghanistan, medan det internationella biståndet från alla givare sedan 2001 endast uppgår till sju miljoner dollar om dagen, enligt rapporten. Gå in på Aftonbladet "Afghanistan direkt" där journalisten Urban Hamid i februari åker runt i Afghanistan. Han upplever en fattigdom och förnedring utan jämförelse. I det flyktingläger han kommer till finns det inte en enda toalett - och folk berätter för honom att deras släktingar dött av kylan i lägret - marken är bottenfrusen. Det är arbetslösheten, hopplösheten, bristen på resurser som får vanliga afghaner att gå över till upproret - talibanerna - som betalar mycket bättre än regeringsstyrkorna. Som ni vet hade det aldrig funnits talibaner och ett talibanstyre i Afghanistan om USA inte från början stött dem med miljarder av dollar. Talibanerna är USAs skapelse. USA stödde dessa fundamentalister med Stingerraketer och all militär utrustning. Dom var och är ohyggliga fundamentalister, som tar ifrån kvinnor alla rättigheter. Men just nu provocerar amerikanska militären fler och fler afghaner - människor som från början inte var fundamentalister - utan bara fattiga och arbetslösa att ställa upp på dem som bekämper dom. Gå in på youtube och titta på amerikanska soldaters egna bilder från Afghanistan. De kör på vägarna och skjuter mot fattigas hus, de skriker av skratt när de dödar en afghansk hund - eller hundvalp. Och sådana vettvilliga amerikanska soldater ska svenska Isafsoldater slå sig i slang med. Vi vet att danska Isafsoldater lämnade över en afghansk fånge till amerikanska soldater som torterade honom till döds - det finns en hel dansk dokumentär om detta som gått på svensk TV. De amerikanska soldaternas egna videos på Youtube visar också hur det ser ut längs vägerna i Afghanistan. Endera finns det inte en enda kvinna på gatan i de afghanska städerna eller också så är de få som är ute totalt dolda av sina ljusblåa burqa - precis som under talibanerna. Så här skriver Afganistans mest betydelsefulla kvinnoorganisation Rawa: "Den amerikanska adminstrationen spelar en rolig anti-talibanlek och låtsas att supermakten inte kan övervinna en liten marginaliserad grupp som tänker och reagerar som om det vore medeltiden. Men vår erfarenhet är, att USA inte önskar att övervinna talibanerna eller Al Qaida därför att då har de ingen ursäkt att stanna i Afghanistan för att kunna realisera sina egna ekonomiska mål och strategiska intressen". Orsaken till att USA gick in i Afghanistan var ju att man trodde att det gick att bygga en oljepipeline från Kaspiska havet genom Afghanistan. Och det skall våra svenska soldater stödja. Rawa fortsätter i sitt utalande: "Efter sju år finns det vare sig fred, demokrati eller rekonstruktion av Afghanistan, tvärtom har människors lidande och deras fattigdom fördubblats. Vårt folk är offer för talibanernas självmordsbomber som träffar vem som helst - men USAs bomber träffar också vem som helst (3 000 civila har dödats av USAs urskillningslösa bombningar)." Bengt Kristiansson som under många år varit generalsekreterare för Svenska Afghanstankommittéen sade så här på Folk och Försvars konferens 15 januari i år i Sälen: "I USAs 'krig mot terrorn' och i de Natoledda Isafstyrkornas bombningar och stridshandlingar i de södra och östra provinserna är de flesta offer som dödas och skadas talibaner och deras allierade. Men ett stort antal är civila offer - och enligt FN, nyhetsbyråer och enskilda forskargrupper skördas ett större antal civila offer av dessa bombningar än av talibanernas terrorattacker." Till det kommer också de andra humanitära tragedierna med förlorade hem, flyktingströmmar och en förödmjukande behandling vid husrannsakning och kroppsvisitering och bortförande av husets invånare till människorättskränkande fångenskap i Bagram eller annat illegalt fängsligt förvar. Denna krigföring har lett till underminering av legitimiteten för landets politiska ledning liksom för begreppet demokrati och mänskliga rättigheter och gett oönskad fördel till talibanerna. Talibanerna är en ofta använd men förenklad benämning på en komplex allians av grupper som har väpnat motstånd mot och missnöje med Karzais regering som minsta gemensamma nämnare. Därtill kommer ett antal förfördelade klaner som ofta förlorat fördelar i den nya maktapparaten, men också - allt fler med tiden vanliga afghanska medborgare och framför allt det USA-ledda krigets offer, deras släktingar och breda befolkningsskikt som av medlidande och sympati ställer sig lojala med krigets offer. Maj Wechselmann Afghanistan.nu 3

Tysk folkrättsprofessor: Isaf har misslyckats Det finns ingen militär lösning. Militären måste lämna Afghanistan och ockupationen upphöra, säger Norman Paech, professor i folkrätt, tysk förbundsdagsdeputerad och utrikespolitisk talesman för vänstern. Här följer utdrag ur en artikel Peach skrev till sexårsdagen av USAockupationen. Ingen fred kan uppnås med militära medel i Afghanistan. I det krig som nu rasat i sex år i Afghanistan har varken USA-alliansens Operation Enduring Freedom (Oef) eller den Internationella säkerhetsbiståndsstyrkan Isaf nått sina mål terroristbekämpning respektive återuppbyggnad" och säkerhetsskapande : terroristiska grupper är starkare än någonsin och utkämpar varje dag blodiga strider med de internationella styrkorna, med alltfler civila offer till följd. Återuppbyggnaden fortskrider, bortsett från några skrytprojekt, bara mycket långsamt. Regeringen Karzai har inte förmått att utvidga sitt inflytande utanför Kabuls gränser, vilket också direkt har att göra med hur den tillkommit. Den har förlorat mer och mer av befolkningens godkännande, eftersom de statliga institutioner den skapat varken kan garantera människornas fysiska säkerhet eller deras ekonomiska och politiska delaktighet. De utländska trupperna uppfattas alltmer som ockupanter, som tjänar sina egna intressen. Samtidigt får den afghanska befolkningen allt svårare att skilja mellan Oef och Isaf, inte minst för att skiljelinjen i praktiken gradvis har upplösts. Den civila uppbyggnadshjälpen kommer därmed mer och mer bokstavligen i skottlinjen och man måste även i fortsättningen räkna med ett stort antal offer på båda sidor. Dessutom utgör sammanbland- 4 Afghanistan.nu ningen mellan Oef:s idag folkrättsvidriga stridsinsats med Isaf-insatsen en omtolkning av Isaf-mandatet som driver Isaf allt närmare en tydlig folkrättsvidrighet. Facit är att det internationella samfundet har misslyckats med sin strategi i Afghanistan. Därför behövs det en omedelbar och grundläggande omorientering av Afghanistanpolitiken, som sätter stopp för förstörelsen av landet och dess invånare. Oef:s målsättning Oef:s uppdrag lyder: Denna operation har som mål att slå ut terroristernas ledning och utbildningsläger, bekämpa terroristerna, ta dem till fånga och ställa dem inför rätta liksom att långsiktigt avhålla utomstående från att stödja terroristiska aktiviteter. FN:s säkerhetsråd har aldrig gett Oef något mandat, men däremot erkänt rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan. Den 2 oktober 2001 beslutade Nato-rådet att terrorangreppet skulle betraktas som ett angrepp på alla paktens medlemmar vilket utlöser plikt att enligt artikel 5 bistå den angripna medlemmen. Självsförsvarsläget varar emellertid bara tills säkerhetsrådet har fattat de nödvändiga åtgärderna för att värna världsfreden och den internationella säkerheten (artikel 51 i FNchartan). Bortsett från att säkerhetsrådet redan den 28 september 2001 antog en resolution med omfattande rekommendationer i terroristbekämpningen tillskapade det med en kapitel VII-resolution den 20 december 2001 det multinationella kommandot för International Security Assistence Force Isaf. Därmed upphörde legitimiteten för USA:s och dess förbundnas självständiga självförsvarsåtgärder. Allra senast med Isaf-insatsens utvidgning utanför Kabul till hela Afghanistan i oktober 2003 (resolution 1510/2003) har Oef fullständigt förlorat sin folkrättsliga grund. Det faktum att alla Isaf-resolutioner sedan dess, inklusive den senaste från den 19 september 2007, uppmanar Isaf att samarbeta med Oef och inte ifrågasätter den senare betyder ändå inte att Oef numera skulle ha säkerhetsrådets mandat. Det betyder bara att säkerhetsrådet ännu på sjätte året anser att självförsvaret har en folkrättslig legitimation. Denna åsikt låter sig i vart fall inte förenas med artikel 51 i FNstadgan, vilken också säkerhesrådet som politisk ledning är bundet av. Redan Oef:s formulering av sitt uppdrag medför en fara för ett stort antal civila offer eftersom terrorister till skillnad från militärer för det mesta inte direkt går att skilja från civilbefolkningen. I praktiken accepterar Oef också i sina militäroperationer offer bland civilbefolkningen och bryter därmed mot 1949 års Genèveavtal om skydd av offer i internationella väpnade konflikter, i vars tilläggsprotokoll skydd av civilbefolkningen ges absolut prioritet (art. 51. 43. 1:a tilläggsprotokollet från 1976). Det är också bevisat att USA-trupperna i sina stridsinsatser använder splitterbomber och urlakat uran. Det är vapen som inte uttryckligen är förbjudna men vars verkningar i alla fall strider mot den humanitära folkrätten. Urlakat uran har okontrollerbara radioaktiva och toxikologiska verkningar på människor, djur och miljö, leder till oreparerliga kromosomskador och i egenskap av tungmetall till allvarliga och dödliga förgiftningar. Situationen i Afghanistan Oef:s krig mot terrorn har inte avlägsnat terrorismen och al-qaida, utan såväl drastiskt försämrat säkerhetsläget i Afghanistan som höjt terrorfaran i USA och Europa. Det har inte minst attentat i olika europeiska länder visat. Det finns varken belägg eller indicier för antagandet att Oef-insatsen skulle ha förhindrat attentat. Al-Qaida har idag återhämtat sig väl, sedan organisationen var nästan krossad 2002, och är mer vitt förgre-

Utbrända polisbilar vittnar om att den enorma satsningen på att bygga ut polismakten motverkat sitt syfte. nat än någonsin. Isaf bildades ursprungligen för att bistå den afghanska interimsadministrationen i upprätthållandet av säkerhet i Kabul med omgivningar. De följande åren utvidgades målsättningen successivt geografiskt och innehållsligt. 2003 utvidgades Isafs insatsområde till hela Afghanistan. Samtidigt ökade truppstyrkan från 9 000 soldater till totalt 16 000 man. Idag uppgår den till 39 500 soldater. När Isaf bildades 2001 med säkerhetsrådets resolution 1386 grundades mandatet på kapitel VII i FN-stadgan ( fredsframtvingande ). I början löpte mandatet bara på sex månader och motiverades med att situationen i Afghanistan utgör ett hot mot världsfreden och den internationella säkerheten. I senare säkerhetsrådsresolutioner har denna motivering upprepats och mandatet utvidgats till hela Afghanistan (t ex i FN-resolution 1510). Den senaste FN-resolutionen ger Isaf mandat för ytterligare tolv månader. Samtidigt har Isaf som civil-militärt projekt i syfte att säkra stabiliseringen och fredsprocessen i Afghanistan misslyckats. Styrkan kan inte längre förväntas bidra till att lösa de komplexa problemen i landet och har dessutom för länge sedan själv blivit en del av problemet. Sedan mitten av 1990-talet ökar betydelsen av civilt-militärt samarbete (CIMIC) i Nato-stridskrafternas insatsplanering. CIMIC står för samverkan av civila och militära aktörer och för ett försök att genom intensiva kontakter med befolkningen, kortfristiga humanitära hjälpinsatser och återuppbyggnadshjälp stärka acceptansen för trupperna på platsen och därigenom minska faran för attentat mot dessa. Denna ansats strider mot grundsatserna för den internationella humanitära hjälpen: Militären har ett politiskt uppdrag och är inte neutral och uppfattas inte heller som neutral. Stridskrafternas handlande är oförenliga med principerna opartiskhet, neutralitet och oavhängighet, som är grunden för varje humanitär och civil hjälp. Dessutom är soldaterna i allmänhet inte tillräckligt kvalificerade för att utföra civila projekt i kris- och krigsdrabbade länder. I Afghanistan är de negativa konsekvenserna av Isaf-mandatet tydliga. På grund av den nära kopplingen av humanitära och civila organisationer till de militära strukturerna kan befolkningen inte längre entydigt särskilja dessa organisationer från de militära enheterna. Civila aktörer förlorar därmed sitt erkännande och sin neutralitet och blir själva mål för attentat. Åtskilliga hjälporganisationer har därför bara kunnat fortsätta sitt arbete i mycket inskränkt form eller har helt tvingats dra sig bort från Afghanistan. Betydelsen av de provinsiella återuppbyggnadsteamen (PRT) är starkt överskattad eftersom de knappast alls har bidragit till Afghanistans säkerhet och stabilitet. Utgifterna för de civila och militära komponenterna har ensidigt utvecklats till förmån för militären (i PRT Kunduz till exempel är förhållandet 1:5). Det finns ännu inga analyser som styrker PRT:s påstådda framgångar. Sammanblandningen Isaf-Oef Att Isaf i allt mindre utsträckning är i stånd att upprätthålla säkerheten beror bland annat på den successiva förändringen i tolkningen av dess mandat. Sedan oktober 2003 är Isaf formellt ansvarigt för att stödja den afghanska regeringen i hela Afghanistan. Sedan Nato redan i augusti det året övertog ledningen för Isaf-styrkan började den att successivt utvidga sin militära kontroll genom att upprätta de första regionala kommandona i norr och väst samt sätta in fler PRT. Med övertagandet av kommandot över de USA-amerikanska Oef-soldaterna i östra Afghanistan den 5 oktober 2006 uppnåddes också de facto Isafs ansvar för hela landet. I den processen har förbindelsen mellan Isaf och Oef:s terroristbekämpning stärkts betydligt. Isaf övertog bit för bit Oef:s roll, arbetssätt och uppgifter, inklusive upprorsbekämpningen. Dessutom gav de båda militäroperationerna allt oftare varandra ömsesidigt taktiskt flygunderstöd. Även Isaf-högkvarterets nya kommandostruktur återspeglar sammanblandningen av uppgifterna: Befälhavaren för Oef-trupperna i Afghanistan är samtidigt chef för Isaf:s regionalkommando i öst. För internationella observatörer är den skenbart entydiga skiljelinjen ( ) mellan en säkerhetsskapande och en terroristbekämpande operation ( ) i sak inte längre möjlig att upprätthålla. Isaf muterar alltså alltmer från den ursprungligt avsedda rollen som skyddstrupp till en stridstrupp och har därmed bidragit till att destabilisera säkerhetsläget i syd och ost. Samtidigt kan man skönja en försämring av säkerhetsläget också i det relativt lugna norr. Isaf är alltmer (med-) ansvarigt för ett växande antal civila offer. Totalt slutar antalet döda för 2006 på 4 000, varav minst 1 000 civila. Enligt en rapport från ARD-korrepondenten Heinzle härrör huvuddelen av döda civila, soldater och talibaner från strider med Isaf-deltagande. Redan i oktober uppgick antalet offer för 2007 enligt nyhetsbyrårapporter till 5 000 personer. I avgränsningen till Oef betecknar sig Isaf liksom tidigare som en fredsinsats resp. ett stabiliseringsuppdrag. Forts till nästa sida Afghanistan.nu 5

Forts från föreg. sida Medan Isaf:s mandat visserligen utesluter terroristbekämpning medger det uttryckligen s k upprorsbekämpning, till vilket enligt den tyske FN-ambassadören för Afghanistan Tom Koenigs även motstånd mot de utländska truppernas närvaro räknas. Åtminstone sedan utvidgningen till syd och ost kämpar de båda operationerna hand i hand, den ena mot upprorsmän (Isaf) och den andra mot terrorister. Tvärtemot den centrala målsättningen att Isaf ska skapa en säkrare omgivning för återuppbyggnaden har kriget utvidgats och säkerhetssituationen i landet dramatiskt försämrats. Antalet självmordsattentat, attentat och militära angrepp från talibaner och andra väpnade grupper har stigit betydligt de båda sista åren. Sedan Nato-trupperna sommaren 2006 med Operation Medusa även utvidgade sin insats till de omstridda delarna av södra och östra Afghanistan har motsättningarna eskalerat. Isaf har sedan dess deltagit í massiva militäroperationer i hela landet, särskilt också i luftangrepp. Från 2005 till 2006 har antalet självmordsattantat nästan femfaldigats (27 till 139), bombattentaten fördubblats (783 till 1 677) och de direkta angreppen på de västliga trupperna nästan fyrfaldigats (1 588 till 4 542). Man kan utgå från att angreppen på Isaf har intensifierats ytterligare 2007, eftersom även Tysklands regering i sitt svar i augusti 2007 på en enkel fråga från Die Linke konstaterade att det förelåg en ökning av säkerhetsrelevanta incidenter. Koloniala idéer Tvärtemot den tyska regeringens propaganda har utvecklingen mot effektivare och mer demokratiska statliga strukturer under de sex åren uteblivit. Visserligen finns det nu ett parlament och en vald regering, men Hamid Karzai-regeringens auktoritet sträckte sig från början knappast utanför Kabul ( Borgmästaren av Kabul ). Maktens förfall fortsätter oavbrutet och den egna befolkningens stöd går alltmer förlorat. För detta bär också det internationella samfundet ett medansvar eftersom det inte inbjöd alla existerande demokratiska krafter till Petersbergkonferensen och senare massivt stödde Karzais kandidatur. Hans regering är visserligen formellt Brittiska soldater i knipa i Helmandprovinsen. demokratiskt legitim, men betraktas som det internationella samfundets vasall. Under tiden har det också blivit allmänt känt att hela regeringsapparaten och parlamentet är djupt insyltade i korruption. Gamla krigsherrar och knarkbaroner har säte i parlamentet (t ex Qasim Fahim, Mohammed Ismael Khan) och i de flesta regioner har de kunnat förstärka sitt inflytande och sin informella kontroll. Krigsmiliser, knarkmaffia och mujahedin hålls om ryggen. Karzais patronagesystem, som denne kunnat bygga upp framför ögonen på det internationella samfundet, strider i grunden mot en uppbyggnad av demokratiska statliga institutioner. Antagandet av amnestilagen för krigsförbrytelser och brott mot mänskliga rättigheter i parlamentets båda kamrar och att lagen stöddes av Karzai visar klart att de regionala krigsherrarnas makt är obruten. Bildandet av en hjälppolis, Auxiliary National Afghan Police (ANAP) i södra och östra Afghanistan, vars personal rekryteras ur lokala miliser och inte är direkt underställd polisen, hotar att försvaga det statliga våldsmonopolet ytterligare. Avväpningsprocessen mot de illegalt beväpnade grupperna (DIAG) omsätts bara i maklig takt. Interventionstrupperna har i fallet Afghanistan inte haft som centralt intresse att återställa den afghanska befolkningens suveränitet och självbestämmande. Kriget ingår i USA:s större Mellanöstern-strategi vilket går tillbaka på maktpolitiska, geostrategiska och energipolitiska intressen. Det handlar om att säkra stödjepunkter, råvarukällor liksom transportvägar i Centralasien och man kan befara att detta krig kan komma att utvidgas ytterligare. Krigshotet mot Iran har blivit tydligare än någonsin- Mycket talar för att USA av strategiska skäl velat göra Afghanistan vid sidan om Irak till en huvudstödjepunkt i Mellanöstern. Brittiska källor talar nyligen om en 40-årig närvaro. Föreställningen att man med massiv militär och politisk ockupation kan hjälpa ett land till demokratisering och skapa en chans till nationsbyggande är en kolonial idé och mynnar ut i ett protektorat, men alls inte en oavhängig demokratisk stat. Isaf har inte heller kunnat bidra till att förbättra kvinnornas situation. Kriget mot talibanerna har särskilt i den tyska offentligheten legitimerats med möjligheten att befria de afghanska kvinnorna från deras förtryck. Visserligen är män och kvinnor nu jämställda i landets författning, men tyvärr har kvinnor inget likaberättigande i praktiken. Av 3 674 kvinnor i Kabul som intervjuats om sina levnadsförhållanden för en studie av Caritas Deutschland 2004 var det 91 procent som inte kunde läsa och skriva. Dödligheten i barnsäng är bland de högsta i världen. Även enligt bedömning av den afghanska kvinnoministern dr. Massouda Jallal har kvinnornas situation i stora delar av 6 Afghanistan.nu

landet försämrats. På grund av det dåliga säkerhetsläget bär många kvinnor åter burqa. Alla dessa tendenser snarast befrämjas av Isaf-insatsen eftersom Isaf-trupper samarbetar med krigsherrarna, som knappast skiljer sig från talibanerna i sitt förhållande till kvinnorna. Människorättsorganis ationen Human Rights Watch kommer till slutsatsen att kvinnornas rättigheter inte är något som prioriteras av de regeringar som skickar trupper. Till en effektiv och demokratisk stat hör också säkrandet av en självständig ekonomisk utveckling, som ger människorna möjligheter att försörja sig. Tysklands regering anför att Afghanistan uppvisar en betydande ekonomisk tillväxt. Sedan 2001 har exporten ökat med 10-30 procent per år. 2005 exporterade Afghanistan varor för ett värde av 570 miljoner dollar (främst mattor och torkad frukt). Men då förtiger man helt att 90 procent av varorna på den afghanska marknaden består av import. Den afghanska statens tull- och skatteintäkter budgetåret 2004/05 uppgick med c:a 200 miljoner dollar till endast 4-5 procent av bruttonationalprodukten och praktiskt taget alla statliga investeringar bekostas med utländsk uhjälp. I Afghanistan tillämpas en öppen ekonomi. De ekonomiska reformerna i landet (t.ex. ett så kallad investeringsskyddsavtal) kännetecknas främst av de följer en extremt nyliberal modell. Så intygar t.ex. det förbundstyska kontoret för utrikesekonomi i sin årsberättelse för Afghanistan 2004/05 att landet kan betecknas som en av de öppnaste ekonomierna över huvud taget och i vart fall i regionen. Handelsbegränsningar och subventioner saknas praktiskt taget och den afghanska regeringen visar sig mycket öppen för investeringar i landet. Man kan betvivla att uppbygget av ett sådant ekonomiskt system och den därav följande långfristiga ockupationen av centrala delar av folkhushållet av utlänningar är något som afghanerna faktiskt önskar. Liksom förut lider 70 procent av afghanerna av kronisk näringsbrist. En fjärdedel av människorna har ingen tillgång till dricksvatten. Det humanitära läget har drastiskt försämrats när striderna utvidgats och grundförsörjningen är inte längre tryggad på landsbygden. Ett av de grundläggande problemen i detta sammanhang är att 80 procent av den afghanska ekonomin är förknippad med opieproduktionen och uppskattningsvis 13 procent av befolkningen (2006) är sysselsatt i narkotikaproduktionen. Enligt uppgifter från FN:s kontor för bekämpning av narkotika och brottslighet har arealerna för opieproduktion stigit dramatiskt de senaste åren, enbart mellan 2005 och 2006 med 59 procent. Afghanistan står ensamt för 92 procent av hela världsproduktionen av opium. Så länge det inte finns några ekonomiska alternativ och lagliga förvärvsmöjligheter kommer afghanerna att fortsätta den illegala odlingen för opieproduktion. Krav för en fredlig lösning * Omedelbart tillbakadragande av alla utländska trupper. Det nya begreppet civil-militärt säkerhetsskapande blockerar den civila återuppbyggnaden och är en del av säkerhetsproblemet. * Återställande av landets suveränitet och afghanernas rätt till självbestämmande. Till detta hör också att det utländska bestämmandet över det politiska och ekonomiska systemet upphör. * Återuppbyggnad av den infrastruktur som förstörts av kriget och återupptagande av uhjälpsprojekt. * Inomafghansk dialog med deltagande av alla samhällskrafter. * Införandet av ett program för att genomföra FN-resolution 1325 (från år 2000): systematiskt och omfattande deltagande av kvinnor i arbetet för fred och säkerhet, för att få slut på och övervinna dess följder. * Internationell hjälp med ickemilitära drogbekämpning och skapandet av alternativa råopiemarknader. * Värdering av hela Isaf-insatsen. Därefter en värdering av den tyska militära insatsen i Isaf. ÖB vill trappa upp, skicka JAS I en skrivelse till regeringen kräver ÖB att den svenska Afghanistanstyrkan ska förstärkas från dagens 340 till 500 man, vilket ligger inom regeringens befogenhet att besluta. Försvarsministern, vapenvägraren Sven Tolgfors, tillstyrker kravet. Upptrappningen motiveras inte med att Nato-chefen Jaap de Hoop Scheffer vädjat till de s k partnerskapsländerna att öka sina truppinsatser. Nato-chefen besökte Sverige 9 november 2007 för att möta viktiga militära ledare inom ramen för lobbyorganisationen Svenska Atlantrådet, som verkar för svenskt Nato-inträde. Nato-vännerna sticker inte under stol med att Sveriges krigsdeltagande i Afghanistan är det viktigaste sättet att få med Sverige ombord på Nato-båten. Officiellt motiveras truppkraven med "det försämrade säkerhetsläget i Afghanistan". Att detta skulle kunna bero på den våldsamma upptrappningen av utländsk närvaro är naturligtvis en otänkbar tanke. I samma skrivelse kräver ÖB att JAS-plan ska skickas till Afghanistan, vilket Tolgfors säger nej till. Sedan återkommer ÖB till sina koloniala fantasier. 13 december 2007 dementerade ÖB i ett brev till FAS uppgiften att svensk krigsmakt vill stanna till 2015. Nu kräver ÖB att svensk trupp ska stanna i 15 år, alltså till 2023! Att FN-mandaten snart går ut och att riksdagsbeslutet löper ut i december bekymrar tydligen inte Nato:s krigshundar på Östermalm. Som vindflöjlar reagerar de på nya vindar från Natos stora medlemsländer. I Storbritannien har höga generaler sagt att ockupationsstyrkorna måste stanna 40 år i Afghanistan (ledare i Independent 6/10 2007). Den amerikanske republikanske presidentkandidaten John McCain har också förklarat att USA-trupper måste stanna i upp till 100 år i Afghanistan (Telegraph 15/3). Stefan Lindgren Afghanistan.nu 7

I november dödades 14 oskyldiga vägarbetare i Nuristan av amerikanska bombningar. Detta beskrevs av nyhtesbyrån AP som ett "misstag". USA-professorn Marc Herold visar hur 1 000 civila döda förvandlats till några "misstag" som påstås bli "allt färre". Mitt i natten utplånade amerikanska stridsflygplan ett tält vid sidan en väg i en avlägsen del av Nuristan och dödade fjorton sovande afghanska vägarbetare och ingenjörer. Associated Press (AP) rapporterade den 28 november: "Natos stridsflygplan som jagade stridande talibaner bombade av misstag en grupp afghanska vägbyggare som sov i tält Om det bekräftas att Nato träffat fel mål kommer incidenten i det bergiga Nuristan att bli det första större misstaget på månader..." "Afghanistans president har upprepade gånger vädjat till Nato och USAkoalitionens trupper att samarbeta nära med sina afghanska parters för att förebygga civila dödsoffer, och antalet sådana episoder har minskat betydligt de sista månaderna." Förutsägbart nog hakade Washington Post, Fox, Forbes, Guardian, Hearst s Times-Union, Houston Chronicle etc. på AP:s vinkling. Pentagons stenograf Som jag har dokumenterat på annan plats har Associated Press rapportering från Afghanistan tjänat Pentagon och Bushadministrationen väl. Det skulle inte vara alltför fantasifullt att påstå att AP agerat stenograf åt Pentagon och i allmänhet talar för de mäktigas intressen. Detta demonstrerades tidigt med underbar tydlighet av AP:s specialkorrespondent Laura King i Afghanistan, vars insats antagligen syftade till att bemöta min egen forskning som dokumenterat omkring 3 500 oskyldiga civila afghaners död under USA-bombningarna den 7 oktober till den 10 december 2001. Den 12 november 2007 kom en amerikansk ockupationsstyrka i Garmserdistriktet i Helmandprovinsen under beskjutning. De avlossade då en granat mot en byggnad som föll samman och dödade alla som befann sig i huset. Rubrikerna från olika nyhetsbyråer är avslöjande. AP lyckades som vanligt dölja att USA-trupper dödat civila (till skillnad Konsten att smu från BBC, Alalam, DPA och Xinhua): Associated Press: "USA-ledda trupper dödar 18 i Afghanistan" Agence France Presse: "22 dödade i nya afghanska sammanstötningar" Deutsche Press Agentur: "Koalitionsstyrka dödar 3 afghanska civilpersoner, 15 talibaner i strider" Xinhua News: "15 militanter, 3 civilpersoner dödade i S. Afghanistan" BBC: "Afghanska civila omkommer i USA-räd" Alalam (Iran): "USA-trupper dödar flera afghanska civila" Till skillnad från de andra rapporterna som bara återgav fakta innehöll AP:s rapport den vanliga amerikanska propagandarefrängen (om talibaner som gömt sig bland civila, USAstyrkor som vidtagit extrema åtgärder för att skydda civila etc.). BBC noterade rentav att talibanernas talesman, Qari Yousef Ahmadi, sa att tre av deras kämpar dödats och de 15 andra var civila. I rapporten om den nattliga bombningen i Nurgaramdistriktet i Nuristan i nordöstra Afghanistans bergstrakter använder AP nyckelfraser som "bombad av misstag", "fel", "incident", "blunder", "koalition", "förhindra civila dödsoffer" och att "antalet sådana incidenter har sjunkit väsentligt under de senaste månaderna". Sådana ord och fraser upprepas i det evinnerliga och ersätter därmed annat som skulle kunna locka till frågor och kritiskt tänkande. Sådana nyckelord och fraser utgör en del av ett avsiktligt konstruerat språkbruk som ligger nära Orwells newspeak och tjänar Pentagon och Bushadministrationen. AP:s rapport börjar med beprövade argumentet att Natos stridsflyg (i själva verket USA:s) av misstag bombat och dödat 14 arbetare som sov i sina tält. En alternativ beskrivning skulle i stället ha kunnat uppehålla sig vid hur den komplexa stampolitiken i området i förhållande till USA:s närvaro som en isolerad ö med minimala "markunderrättelser" oundvikligen kommer att leda till många sådana "misstag". Om ett sådant mönster av "misstag" konstateras kan någon i ledningen på allvar undandra sig ansvar? En alternativ beskrivning skulle kunna vara att USA/Nato bryr sig så lite om civila afghanska människoliv eftersom värdet av att bomba och kanske döda en "misstänkt taliban" vida uppväger ansträngningarna och kostnaderna för att fastställa om något verkligen är ett legitimt militärt mål. Ett annat ord som upprepas i evinnerlighet är "koalition". Vi påminns ständigt om att det är en koalition som kämpar mot talibanerna, Hekmatyar och Al Qaida i Afghanistan. Under de båda första åren stred USA i stort sett ensamt. Men när USA startade Irakkriget 2003 lyckades George W Bush få Nato att ge sig in i kampen. Det var viktigt och bidrog till att dela kostnaderna för Afghanistankriget och ockupationen, varav de viktigaste var den finansiella kostnaden och kostnaden i döda/sårade soldater. De militära förlusterna kunde spridas på ett stort antal länder och därmed desarmerades de negativa politiska konskevenserna i varje enskilt land. Vid ungefär samma tid inleddee talibanerna och deras förbundna sin "comeback". 8 Afghanistan.nu

ssla undan massmord En ambulans i Jalalabad kör bort kropparna efter 14 vägarbetare som dödades av Nato-bombningar i Nuristan. Foto: Rafiq Shirzad/Reuters. Under de följande fyra åren djupnade Nato-styrkornas inblandning, fast med viktiga meningsskiljaktigheter. Medan en del Nato-medlemmar är villiga att låta sina trupper bli direkt stridande har en del andra haft allt starkare reservationer i takt med att det militära dödläget hårdnat, återuppbyggnadshjälpen misslyckats och civila dödsoffer underblåst motståndet. I den förra gruppen ingår Storbritannien, Holland, Danmark, Kanada och Australien och en del länder i det "nya Europa" medan den senare gruppen omfattar det "gamla Europa" (Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien). I praktiken är koalitionen kluven och sprickan växer. Den består allt mindre av "de villiga" och alltmer av "de mutade". USA och Nato försöker förtvivlat få mera trupper men har patetiskt nog de senaste månaderna bara lyckats rekrytera 200 georgier, 25 slovaker, 24 azerbajdzjanare och möjligen en estländsk fältjägarbataljon. Andra nationer som Sydkorea och Schweiz har dragit sig ur. Bristen på marktrupper har i sin tur inneburit att man tvingats förlita sig alltmer på flygstridskrafter med konsekvenser som de i Nuristan den 26/27 november. Så kommer vi till påståendet att USA/Nato bara agerar med stor hänsyn mot civila. I början var detta säljsnack inriktat på reklam för de så kallade precisionsvapen som påstods ha utveckats till så stora kostnader för att skona oskyldiga liv (och minska "oavsiktliga förluster"). Men som jag har tagit upp i ett antal publikationer utvecklades dessa vapen snarare för att minska kostnaderna för bombningarna och skona piloternas liv. Dessutom visar en jämförelse mellan olika krig där USA-bombningar spelat en framträdande roll att när andelen precisionsbomber ökat i bomblasten ökade också antalet civila offer per ton fällda bomber. USA har följt en strategi för att hålla kostnaderna för Afghanistankriget så låga som möjligt, både mätt i pengar och förluster av manskap. Detta har bl.a. inneburit att man förlitade sig på krigsherrarenas miliser för att göra grovgörat och dessutom på omfattande bombningar. Från 2003 har också kostnader kunna vältras över på Nato. 2004 svarade USA-trupper för 97 procent av ockupationsstyrkornas dödliga förluster; 2006 var USA:s andel bara 51 procent. I slutet av 2007 var icke- USA-trupperna i ockupationsstyrkorna underkastade 37 procent större risk att dödas i Afghanistan än USA-trupperna. Men USA:s och Nato:s ansträngningar att kostnadseffektivisera kriget har också medfört tiotusentals afghanska civila dödsoffer. Inte bara under de inledande bombningarna utan också idag. Förutom att AP påstår att ockupationsstyrkorna försöker "förhindra (fall av) civila dödsfall" i Afghanistan påstods 28 november också att antalet sådana incidenter har minskat väsentligt de senaste månaderna. Eftersom rådata aldrig publiceras gör man våld på en av forskningens grundregler: att påstådda resultat ska gå att verifiera och upprepa. Man begär att vi helt enkelt ska tro på vad de säger. Från min databas Afghan Victim Memorial Project, som finns tillgänglig på internet, har jag sammanställt antalet afghanska civila som omkommit till direkt följd av USA:s och Nato:s krigshandlingar mellan juni och november 2007. Enligt en hög skattning var antalet civila offer 679 och enligt en lägre 553 personer i sammanlagt 58 händelser. Mina data tyder på att över 1 000 oskyldiga afghanska civila omkom till följd av USA/Nato-handlingar under 2007. Inte särskilt många afghaners vänskap kan ha vunnits med dessa dokumenterade krigshandlingar från USA och Nato:s ockupationsarméer Marc Herold Artikeln kan läsas på engelska in extenso på http://www.cursor.org. Afghanistan.nu 9

Veteranens bekännelse Livet har strypts. Två män intar estraden. Osama Bin Bush och George W. Laden. Hetsar till strid. Själv styr dom kursen. George W. Laden och Osama Bin Bushen. En rysning, ett Bländverk, En Stor Illusion! Men vänder jag bladen smälter Bushen och Laden, samt jag själv, genast samman till samma person. Detta var några rader jag uppfann, strax efter 11 september och det förestående anfallet mot Afghanistan. Det är perspektivet som räknas. Från vilket håll man väljer att betrakta världen och sina medmänniskor. Afghanistan och Irak ska fredsbevaras av USA och Nato. Så lyder det allmänna budskapet. Eller som den indiska författaren och aktivisten Arundhati Roy uttryckte det: "Hela poängen med kriget mot Afghanistan verkar ha varit att få bort talibanerna och befria kvinnorna från sina burqa. Vi förväntas tro att den amerikanska marinkåren i själva verket var ute på en feminist-mission." 10 Afghanistan.nu Veteraner i DC Detta ovanifrån-pespektiv om de förment goda humanitära militära interventionerna, om vår västliga överlägsenhet, fick en rejäl grundstöt för två veckor sedan. Då samlades hundratalet amerikanska krigsveteraner från Afghanistan och Irak, till offentliga vittnesmål utanför Washington D.C. - där man beskrev den avskyvärda sanningen - den blodiga, rasistiska sanningen - om dessa ockupationers helvete. Många veteraner beskrev den overkliga känslan att begå kallblodiga mord utan att behöva ställas till svars. Hur det var rutin att alltid bära med sig extra automatvapen på uppdrag, för att placera vid liken av civila som dödats och få dem att framstå som stridande. En av soldaterna förklarade psykologin: "Om du dödat en civil blir han en motståndare, eftersom du förvandlar honom till ett hot i efterhand." Detta var inga isolerade händelser, upprepade var och en av veteranerna. De var "standard procedure". Reglerna ändrades från dag till dag, tills de var obefintliga. "De enda gångerna vi uppförde oss regelmässigt, var när vi hade någon inbäddad reporter eller fotograf med oss. Allting var annorlunda när medierna var närvarande." Den verklige terroristen Gränserna mellan civila och motståndare suddades ut. Varje dag var en lång mardröm, där vetskapen om att inte kunna åka hem förvandlades till hat och mentalsjukdomar. "Detta är inte ett krig som kan vinnas. Militären beordras vinna en ockupation, något som varje soldat vet är en omöjlighet. Det är kriminellt att försätta oss i en situation, där vår moral hamnar i konflikt med överlevnadsinstinkten." Vi fick höra att vi bekämpade terrorister. Den verkliga terroristen var jag, förklarade Mike Prysner. Och den verkliga terrorismen är den här ockupationen. De som skickar oss i krig behöver aldrig ha sitt finger på avtryckaren eller kasta granater. De behöver aldrig utkämpa kriget, de behöver bara sälja kriget. De behöver en allmänhet som är villiga att satsa livet hos sina söner och döttrar. Som är villiga att döda och dödas utan att ställa några frågor. Du kan alltid höra dem som är villiga att offra någon annan människas liv. De är högljudda och pratar oavbrutet. De pratar högt i tidningar, radio och tv, på nätet, i alla offentliga sammanhang. De talar så vackra ord. Döden före vanäran. Mod och blod. Alla som offrat sig så hjältemodigt. De dog inte förgäves. Men vad säger de döda? 13 civila dödades vid flygattacker i Afghanistan för två veckor sedan. I förra veckan dog dussintals civila när Natotrupper bombade ett populärt utflyktsområde. 6 civila dödades vid stormningen av ett hem i östra Afghanistan, däribland två barn. Något som bekräftats av de USA-ledda styrkorna. "Vi är fattiga människor, utan kopplingar till några militanta grupper. Varför dödar ni oss?" En fråga från en av de afghaner som under påskveckan protesterade mot Natos fortsatta "fredsbevarande", i form av fler civila dödsoffer. En fråga som vår ständigt självbelåtet flinande migrationsminister slapp höra i onsdagens riksdagsdebatt, med påföljande demonstration på Mynttorget, om huruvida väpnad konflikt råder i Afghanistan och Irak. "Nu dör unga skandinaviska män, för att möjliggöra olje-pipeliner från Centralasien till Kaspiska Havet genom Afghanistan", konstaterade Mikael Wiehe här på Sergels Torg den 15 mars, vid demonstrationen inför 5- årsdagen av Irak-ockupationen. Så pass rakt och ärligt får man inte yttra sig i det Nya Sverige. I det Nya Sverige är vi inte människor längre. Enbart Enskilda Fall. Som förväntas gilla läget om vi tillhör dem som råkar ha kommit från krigshelvetet och ska sparkas dit igen via chartrat flyg. Enskilda fall. Som befrias från UNHCR.s Kollektiva syn av Över- Individen Tobias Billström. Sanningen om verkligheten i Afghanistan, ligger inte längre bort än hos närmaste asylsökande afghan och flykting här i landet. Lyssna på deras berättelser. Låt dem stanna i Sverige. Och lita mer på dem än på generalerna. Jan Viklund Utgivare av websajten www.gandhitoday.org. Texten är ett tal som hölls på Beridarebanan i Stockholm 29/3.

En arg och klart frustrerad försvarsminister för USA, Robert Gates, anklagar vissa europeiska länder för att inte vara redo att slåss och dö i kampen mot talibanerna. Dö för Nato? Hans senaste utbrott kommer efter hans skarpa kritik förra månaden mot brittiska, kanadensiska och nederländska styrkor som kämpar i södra Afghanistan, som han menar behöver tränas av USA i upprorsbekämpning. Den odiplomatiska Gates har helt rätt i att Europa har väldigt lite till övers för strider. De flesta européer ser den afghanska konflikten som a) fel och omoralisk, b) USA:s krig, c) bara om oljan, och d) förmodligen förlorad. För många européer bildades Nato-alliansen för att mildra det en gång verkliga hotet från en sovjetisk aggression, och inte för att förse George W Bush med fotsoldater i hans krig i den muslimska världen. Östeuropéerna är förstås tacksamma mot USA för att ha hjälpt dem att befria sig från sovjetisk övermakt och stödjer därför USA:s Afghanistaninsats - men något ljumt, och vanligtvis som svar på miljoner i biståndspengar från Washington. Samtidigt som Gates och Kanadas regering bad om fler trupper, så släppte USA-generalen Dan McNeill, befälhavare över 40 000 Nato-soldater i Afghanistan, en alldeles egen bomb. Om USA:s militära antiupprorsdoktrin skulle följas, så skulle USA och Nato behöva 400 000 soldater för att besegra det pashtunska stammotståndet mot Västs ockupation av Afghanistan, sade han på en konferens i Washington. När Sovjet ockuperade Afghanistan, så satte de in 160 000 soldater och ungefär 200 000 afghanska kommunistsoldater - ändå misslyckades de att krossa det huvudsakligen pashtunska motståndet. Nu försöker USA och Nato att göra samma sak med bara 66 000 soldater, backade av den brokiga afghanska armén som mest består av inhemska legosoldater. Av dessa 66 000 västsoldater är minst hälften av dem icke-stridande stödtrupper. Kanadas förslag om tusen fler Natotrupper och USA:s beslut att skicka 3 200 marinsoldater, kommer inte ändra krigsgången, som nu allt mer vänder sig mot de västliga ockupanterna. Ändå rapporteras Frankrikes nya nykonservativa ledare, president Nicholas Sarkozy, överväga att skicka ytterligare en styrka till Afghanistan. Förmodligen i hopp om att tillfredsställa Washington och bli dess nya Tony Blair. Under tiden sprider sig kriget illavarslande nog in i grannlandet Pakistan, vilket ytterligare tunnar ut USA: s och Natos ansträngda styrkor. En viktig anledning till Gates begäran nyligen till Pakistan att bjuda in USA-trupper för att börja attackera pro-talibanska pashtuner inne i Pakistan, är deras växande attacker mot USA:s och Natos leveranser till Afghanistan. Över 70 procent av USA:s och Natos leveranser, inklusive olja och gas, kommer in med lastbil genom Pakistans stamdominerade område som är känt som FATA. Attacker från pro-talibanska stammedlemmar mot dessa leveranslinjer äventyrar västerländska militärinsatser inne i Afghanistan. Jägarna håller på att bli de jagade. Att skära av inkräktarens leveranslinjer är en gammal ärorik pashtunsk militärtaktik. De använde den mot Alexander den Store, britterna, Sovjet, och nu är de igång igen. Vad den arge försvarssekreteraren Gates inte ser är att när han knuffar Nato in i ett avlägset asiatiskt krig utan någon politisk anledning eller ett uppenbart slut, riskerar han hela den allians som utgör själva berggrunden för USA:s makt i Europa. Européerna frågar sig allt oftare varför de behöver den USA-dominerade militäralliansen, en kvarleva från Kalla Kriget, i vilken de fortsätter att agera fotsoldater för USA:s atomriddare, för att parafrasera den hädangångne tyske statsmannen Franz Josef Strauss. Varför skulle det rika, mäktiga EU ens behöva Nato något mer? Det sovjetiska hotet är borta - åtminstone för tillfället. Kärnvapenstaterna Frankrike och Storbritannien är fullt kapabla att försvara Europa mot utomstående hot. Varför kan inte det nya EU-försvaret ta över Natos roll i att försvara Europa och skydda EU-intressen? EU kommer till slut att ha en egen samordnad militär. Att vrida om Europas arm för att föra ett högst impopulärt krig i Afghanistan kommer enbart att skynda på denna process. Kort sagt, de flesta européer ser ingen vits med att vara ungdomsmedlemmar i en allians vars historiska tid är förbi, och som framför allt fungerar som ett instrument för USA:s makt. Washingtons skarpaste geopolitiska tänkare, Zbigniew Brzezinski, kallar Nato för en gångplatta som USA använder för att rikta sin makt in i Europa. Genom att driva Nato mot en alltför avlägsen bro riskerar Bush-admistrationen att totalt undergräva Nato och uppmuntra antiamerikanska krafter i Europa. Faktum är att det nu börjar bli tydligt att det penningmässigt fastbundna USA behöver EU mer än EU behöver USA. Slutpoäng. Om det passionerade påståendet från USA:s och Kanadas politiker stämmer, att det lilla kriget i Afghanistan måste vinnas till varje pris, varför slutar de bara då inte orera, för att istället införa värnplikt och skicka 400 000 soldater, inklusive sina egna barn, att slåss i Afghanistan? Klart att de inte kommer att göra det. De föredrar att hellre slösa sina egna soldater och mala sönder Afghanistan, än att erkänna att detta krig mot 40 miljoner pashtuner var ett fruktansvärt och korkat misstag som bara kommer att bli värre. Eric Margolis Övers: Andreas Bryhn/Yelah. Artikeln ingår i den kanadensiske försvarsanalytikern Eric Margolis senaste bok War at The Top of The World. Afghanistan.nu 11

USA-politiker avlöser Karzai? Nästa år måste den av USA installerade presidenten Hamid Karzai återigen möta väljarna och den här gången väntas motståndet bli hårt. Enligt uppgift kommer en av kandidaterna bli en USA-politiker, Zalmay Khalilzad. Han är visserligen av afghansk härkomst men har i 20 år varit förknippad med krigshetsarna i "Project for the New American Century" (PNAC), den tankesmedja där ockupationerna av Irak, Afghanistan och Iran (återstår att förverkliga) planerats långt innan beslut fattats i Vita huset. Han var rådgivare till Reagan under det förra Afghanistankriget och har även arbetat för Rand Corporation och oljebolaget Unocal med planer för hur regionen ska stöpas om. 1998 tillhörde han undertecknarna av PNAC:s brev till president Clinton som krävde att USA skulle invadera Irak. President Bush utsåg honom till särskilt sändebud till Afghanistan, där han var ledande regissör när Karzairegimen etablerades och många demokratiska och traditionella krafter (kung Zaher) manövrerades ut ur processen. Idag är han USA:s FN-ambassadör. 12 Afghanistan.nu Stefan Lindgren Ökat missnöje med ockupanter En opinionsmätning som ABC News har gjort i Afghanistan visar att stödet för den utländska truppnärvaron minskar. Om 68 procent av de tillfrågade stödde USA:s närvaro för två år sedan är siffran nu nere i 42 procent. Det tros mycket ha att göra med svikna löften om bistånd. Av 25 miljarder som USA utlovat i bistånd har bara 15 miljarder materialiserats, uppger ACBAR, hjälporganisationernas samarbetsorgan. USA har anslagit 127 miljarder dollar till kriget i Afghanistan sedan 2001 och lägger för närvarande ut omkring 100 miljoner dollar om dagen, säger ACBAR, medan den genomsnittliga volymen av det internationella biståndet från alla givare sedan 2001 endast uppgår till 7 miljoner dollar om dagen enligt rapporten, som är skriven av Oxfam för Acbar. Sedan 2001 har 25 miljarder dollar spenderats på säkerhetsrelaterad hjälp, bland annat i form av uppbyggnad av en afghansk säkerhetsstyrka. Och av det bistånd som flyter in anses 40 procent gå tillbaka till givarländerna i bolagsvinster och löner för utländska anställda i Afghanistan. "Till exempel har en väg mellan centrala Kabul och den internationella flygplatsen kostat USA mer än 2,3 miljoner dollar per kilometer, minst fyra gånger så mycket som den genomsnittliga kostnaden för en väg i Afghanistan", heter det i rapporten. De flesta heltidsarbetande utländska konsulter som arbetar för privata företag i Afghanistan kostar mellan 250 000 och 500 000 dollar om året, enligt rapporten. Enligt den afghanska regeringen har USA bara levererat hälften av det utlovade biståndet på 10,4 miljarder dollar mellan 2002 och 2008. EU-kommissionen och Tyskland har levererat knappt två tredjedelar av det utlovade biståndet. Enligt FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon ökade våldet i Afghanistan drastiskt 2007. Totalt omkom 8 000 människor i konflikten under 2007, vilket var 40 procent fler än året innan. Enligt en opinionsmätning av Senlis Council - utförd i närvaro av ockupationsstyrkor! uppger 27 procent av byborna i södra Afghanistan öppet sitt stöd åt talibanerna, vilket ska jämföras med bara 2 procent 2005. ips 31/3 Träffad av en bomb i byn Baghran utanför Lashkar Gah den 2 augusti 2007. "Bomben rapporterades ha god effekt", sa krigsledningen. 20 stupade nordbor Tre raketer slog ner i den norska militärbasen i Meimaneh 31 mars, så att basen fick utrymmas. Meimaneh är huvudstad i Fariab, grannprovins med Balkh, där den svenska styrkan är baserad. Basen rymde 150 norrmän och 50 lettler. Med de senaste månadernas incidenter har total 20 nordbor stupat i Nato:s krig i Afghanistan: 2 finnar, 2 svenskar, 14 danskar och 2 norrmän upi 31/3, A.nu Skor i stället för soldater Lotta Sandström i den svenska Natostyrkan i Afghanistan har startat en insamling för att kunna köpa varma skor åt afghanska barn (NSD 21/1). Med tanke på att Afghanistans folk knappast har fått det bättre efter sex år med flygbombningar, tortyr i hemliga fängelser och utländsk militär närvaro har jag ett konstruktivt förslag. Enligt artikeln kostar ett par vinterkängor i det fattiga landet 65 kronor. Den svenska Afghanistan-styrkan på knappt 400 soldater kostar runt 750 miljoner kronor om året. Om vi drar oss ur ockupationen och använder samma summa till skobistånd kan vi förse afghanerna med 11,5 miljoner par skor. Kjell-Arne Johansson

Den kanadensiska läkaren Norine McDonald, grundare av det s k Senlis Council, samtalar med en krigsherre i södra Afghanistan. Stödet för talibanerna har ökat starkt i syd. Patriotisk låtsasjournalistik TV 4:s serie Fredsstyrkan är exempel på "den sortens patriotiska och hjälteglorifierande journalistik som vi brukar håna andra länder för", skriver Ira Mallik, utgivare av tidskriften re: public i Aftonbladet. "Vissa menar att Fredsstyrkan är intressant för att vi får reda på vad svenskarna i Afghanistan egentligen sysslar med. Visst får vi se både patrullering och crazy midsommarlek, men varför svensk militär 'sysslar' just bland människor i Afghanistan är däremot höljt i dunkel. 'Vi gör något bra vi hjälper andra människor', upprepar de ofta ganska sympatiska Micke, Ami, Mats, Erik och Fredrik. Men att medlemmarna i Fredsstyrkan vill gott, är inte nödvändigtvis samma sak som att Isaf-insatsen fungerar väl. I dag finns i Afghanistan amerikanska, stridande trupper OEF-styrkor (Operation Enduring Freedom), samt de Nato-ledda Isaf-styrkorna. De senare agerar på FN-mandat, men är inte en fredsbevarande styrka och har rätt att göra och gör väpnade offensiva ingripanden. ( ) I södra Afghanistan har Isaf-styrkorna de två senaste åren blivit alltmer involverade i en regelrätt krigssituation, och stödet hos civilbefolkningen har snabbt minskat. Det svenska Isaf-förbandet befinner sig i norra delen av landet i Mazir-e-Sharif och ägnar sig åt att försöka upprätta säkerhet för civilbefolkningen, men som generalsekreterare Bengt Kristiansson, ordförande i Svenska Afghanistan Kommittén, säger är det ett problem att svenskarna på senare tid har fått ägna mer och mer kraft åt att skydda sig själva istället för att skydda befolkningen. Men i TV4:s storsatsning Fredsstyrkan berättas inget av allt det där. Afghaner och situationen i Afghanistan är bara en fond på vilken svensk godhet projiceras. ( ) Det är snyggt. Det är välgjort. Det är sinnesrörelse i slowmotion. Det är mjuka frågor och medmänsklighet mitt i kriget. Fredsstyrkan handlar om att bygga bilder av svenskt hjältemod och uppoffringar. Och framför allt är det okritisk patriotisk låtsasjournalistik när den är som allra sämst och mest välfungerande. TV4 kunde lika gärna göra som Kanal 5 och låta försvaret betala för kalaset." Ira Mallik i Aftonbladet 6/2 Vägra åk! manar befäl Nu hårdnar striderna i Afghanistan. USA har i döda soldater förlorat 482, England 87, Kanada 78 och Sverige 2. Trots tryck från ockupationsmaktens ledning har Tyskland nu beslutat att tacka nej till Nato-insats i södra Afghanistan. Men Sveriges regering har i sitt nit att stötta storebror USA fått riksdagens majoritet att öka den svenska hären till över 600 man. Svenska skattebetalare kommer att få betala ofantliga summor för dessa soldater i USA-imperialismens tjänst. Motståndsrörelsen har på senare tid gjort framsteg och svenska bedömare anser att huvudstaden Kabul till och med kan komma att falla under 2008. Jag vill som före detta underbefäl inom marinen varna och uppmana svenska soldater: Vägra åk till Afghanistan! F d underbefäl i Punkt.se 13/2 Talibanjakt är folkmord Ali Khan, professor vid Washburn University School of Law i Kansas, USA, skriver i en essä i "Jurist" att Natoländernas jakt på "talibaner" är att karakterisera som folkmord i folkmordskonventionens mening,. I nästan alla Nato-länder har "talibanerna", en puritansk islamsk grupp, dehumaniserats som irrationella fanatiser och skäggiga extremister som halshugger kvinnor. De negativa beskrivningarna banar väg för aggression. De påminner för övrigt om Thomas Jeffersons beskrivning av Amerikas urinnevånare som "obarmhärtiga vildar". Nato gör självt ingen hemlighet av sina systematiska mord på talibaner. Enbart under 2007 dödades över 6 000 enligt deras egna uppgifter. Att dödandet sker i krig, dessutom under föregivet "självförsvar" har ingen betydelse enligt folkmordskonventionen. Eftersom "talibaner" är en grupp som kan sägas vara religiöst och etniskt definierad faller dödandet under folkmordskonventionen. information clearing house 30/1 2008 Afghanistan.nu 13

Europa säger nej! Motståndet mot Afghanistankriget växer. I juni i Hannover och i september i Malmö blir det stor mönstring av krigsmotståndare från hela Europa. Den 17-21 september 2008 arrangeras Europeiska Sociala Forumet (ESF) i Malmö. Under fem dagar kommer seminarier och workshops att blandas med kultur, musik, aktivism och demonstrationer. Men det är så mycket mer än ett par dagars möte det europeiska sociala forumet är en unik arena för erfarenhetsutbyte, diskussion, nätverksbygge och planering av gemensamma initiativ och kampanjer. För ESF handlar om att förändra samhället inte bara att diskutera. Läs mer på http://www.esf2008.org/sv/ start. En arbetsgrupp - Afghanistansolidaritet Syd - har börjat förberedelserna för att med en seminariedag under ESF sätta den nordiska militära närvaron i Afghanistan ifråga. Det gäller bred mobilisering mot främst svenskt och nordiskt krigsdeltagande. I Norge har det startats två olika Afghanistaninitiativ. Uppropet "Ingen krig i mitt navn! För en ny Afghanistan-politik!" har som huvudmål att samla enskilda personer och organisationer mot kriget i Afghanistan och för en ny Afghanistanpolitik. Initiativtagare är bl.a. Einar Niemi, professor ved Universitetet i Tromsø; Kleiv Fiskvik, leder i LO i Oslo; Cathrine S. Amundsen, leder i Akershus Senterparti; Reza Rezaee, bydelsutvalgsmedlem i Bydel Sagene Oslo (SV); Changemaker v/leder Ingrid Næss-Holm; Norges Kristelige Studentforbund v/leder Torbjørn Askevold; Sosialistisk Ungdom v/leder Kirsti Bergstø; AUF i Oslo v/ Sandra Molin Bruce; Gunnar Garbo, tidligere leder i Venstre; Khamshajiny Gunaratnam, bystyremedlem i Oslo (Ap). Det andra norska initiativet är Hent Soldatene Hjem (HSH), en ad-hoc-organisation för att få hem de norska soldaterna. "Västs krigföring i Afghanistan har inte försvagat utan förstärkt terrorismen. Den har också gjort livssituationen sämre för de vanliga afghanerna och pekar inte fram mot en fredlig återuppbyggnad av landet. Att Norge för krig i Afghanistan kommer på sikt också att försvaga vår egen säkerhet och försvarsförmåga." Uppropet är undertecknat av bl a professor Johan Galtung, f d ordföranden för de norska socialdemokraterna Reiulf Steen och Kleiv Fiskvik, ordförande för LO Oslo. Hittills har 1 673 norrmän undertecknat uppropet. Se organisationens hemsida: http://www. hentsoldatenehjem.org/om_hsh. I Tyskland organiseras 7-8 juni en internationell Afghanistankongress under parollen "Ge freden en chans - Trupperna ut ur Afghanistan!" En rad olika fredsnätverk medverkar och en imponerande lista föreläsare med bl.a. folkrättsprofessorn Norman Paech. Gå till hemsidan http://www.afghanistan-kongress.de/ för mera information. Du som vill åka på kongressen i Hannover, kontakta gärna FAS för samåkning och effektiv bevakning av kongressens olika arbetsgrupper. I Berlin finns också "Afghanisches Kommunikations- u. Kulturzentrum" (Friedelstrasse 10, 12047 Berlin, tel 030-6242121) som drivs av en afghansk pedagog, Sabour Zamani (född 1955 i Baglan, Afghanistan). Zamani är motståndare till den tyska truppinsatsen i Afghanistan och uppmanar de tyska myndigheterna att satsa på minröjning och skolor istället för militär uppbyggnad. I Storbritannien finns bl a en organisation som heter "Voices UK" som vill ge röst åt krigets offer i både Irak och Afghanistan. För mera info: http:// www.voices.nettuxo.co.uk. BILD: VOICES.UK 14 Afghanistan.nu

Kom på FAS årsmöte! och 19 maj. Ida Gabrielsson (ordförande Ung vänster), Jytte Guteland (ordförande SSU), Jan Myrdal, Gunnar Ohrlander och många andra kommer att tala. Passa också på att köpa FAS affisch i A3-format. Den kostar 5 kronor styck plus porto och emballage. Broschyren "Svenska soldater har inte i Afghanistan att göra" kostar fem kronor. Afghanistan.nu Tappra försäljare vid föreningens bokbord utanför Slussens T-banestation. Lördag 19 april kl 14-16 håller Föreningen Afghanistansolidaritet årsmöte i ABF-huset i Stockholm. Alla medlemmar välkomna - har du missat kan medlemskap lösas på plats. I Hedénsalen, ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm (T-bana Rådmansgatan) håller Föreningen Afghanistan-solidaritet sitt årsmöte. På dagordningen står förutom de vanliga frågorna också diskussion och idéer om hur vi ska nå ut bättre under kommande år. Resebidrag kan sökas från styrelsen. Du som reser till Stockholm för att vara med på årsmötet kan kl 11-13 vara med på Afghanistansolidaritets torgmöte i kilen där Beridarbanan korsar Drottninggatan tio meter från Sergels torg, fem meter från Stadsteaterns port... Kom och hjälp till att samla in namn. Lyssna på talen kl 12. Under våren genomför föreningen sex lördagsmöten på samma ställe, var-av ett 19 april och tre i maj - 3, 12 I Stockholm råder affischeringsförbud. Men allmogen finner råd. Här en affisch bakom bävergaller i Nackareservatet. ISSN 1652-3679, utges av Föreningen Afghanistansolidaritet, Fraktflygarg 5 128 30 Skarpnäck Ansvarig utgivare: Stefan Lindgren I redaktionen även: Kristoffer Larsson, Anders Davidson Hemsida: www.afghanistan.nu Epost: afghanistansolidaritet@gmx. net Tel: 0736 151 999 Presstopp: 1 maj 2008. Prenumeration: ingår i medlemsavgiften 150 kr som inbetalas på plusgiro 33 13 24-4. Icke-medlemmar: betalar 100 kr. för minst fyra nummer/år. För betalning från utlandet använd IBAN: SE21 9500 0099 6042 0331 3244 och BIC: NDEASESS. Lägg till 80 kr för utlandsporto. Bankgironumret är 9960 420 33 13 24 4. Tryck: Nytorgstryckeriet, Kontaktpersoner: Karlskrona: Ulf Bjerén 0455-17595 ulf@bjeren.se Lund: Magnus Göransson 046-260 04 61 magnus.goransson@bredband.net Malmö: Love Flygren 070 305 6281 love_flygren@hotmail.com Visby: Klas Hallberg 0448-219702 kojhallberg@hotmail.com Göteborg: Gunnar Olofsson gunnar_ fam@hotmail.com Norrköping: Ulf Karlström ulf. karlstrom@wnet.se Gnesta: Sixten Thuresson 0158-20168 sixtenthuresson@telia.com Mariefred: Peter Hjukström 0159-230 41 peter.hjukstrom@bredband.net Södertälje: Jörgen Wide 08-550 199 21 cederbladwide@telia.com Stockholm: Hans Söderling 08-6493473 hans.soderling@chello.se Haninge: Dan Kotka 08-50025417 dan.kotka@spray.se Uppsala: Kristoffer Larsson 0736-747974 krislarsson@gmail.com Arvika: Veino Wallin 0570-775988 Falun: P-O Tellander 023-21230 perolof.tellander@telia.com Umeå: Camilla Ingman-Fulton camingfult01@fastmail.fm Piteå: Bo Persson 0911-16433 boklar@spray.se Afghanistan.nu 15

Den tredje regeln K rigskonstens första regel sade Bernard Montgomery, segraren vid El Alamein, i det brittiska överhuset den 30 maj 1962 om Förenta staternas krig mot Vietnam är att inte marschera mot Moskva. Den andra regeln är att inte gå in med trupper på Asiens fastland. Hade han talat i dag kunde han tillagt att det finns en tredje regel: Sök inte erövra Afghanistan. Under de senaste hundrasjuttio åren har tidens stormakter gång efter annan försökt detta. Britterna misslyckades tre gånger. Nyss gick Sovjetunionen under som stat på ett sitt försök. Inte går det bättre för Förenta staterna. I alla dessa fall gäller det att angriparens övermakt varit nästan obeskrivligt stor. Storbritannien, Sovjetunionen, Amerikas förenta stater var vid angreppen militära och ekonomiska världsmakter, supermakter. Det Afghanistan som var deras offer var däremot inte bara ett det fattigaste av länder utan saknade överhuvudtaget någon militär styrka att tala om. Därtill var samhället djupt splittrat. Dock förmådde de brittiska och sovjetiska världsmakterna inte segra på sin tid. Inte heller Förenta staterna - och dess soldnärer från Sverige och andra underordnade stater - går nu mot seger. Tvärtom; erövringsförsöken blir mardrömmar där allt fast upplöses och ockupanterna trampar ner sig i dem obegripliga motsättningar. Och ingen i Afghanistan, pashtun eller tajik eller hazara, finns att lita på i längden. A tt svenska generaler med NATO-längtan kan skicka ut svenska soldater att där göra väpnad drängtjänst åt Förenta staterna beror på de nuvarande svenska politikernas djupa obildning. De kan inte historien så som Per Albin kunde den när han såg till att de dåtida svenska generalerna inte fick skicka ut svenska bassar att marschera mot Moskva. 16 Afghanistan.nu The Illustrated London News den 27 november 1880. Brittiska soldater på väg hem från det andra anglo-afghanska kriget. Sårade soldater vid Allahabad järnvägsstation. 27 juli 1880 vann afghanerna ett slag i Maiwand, och i april 1881, efter fyra års krig, hade de sista brittiska trupperna lämnat landet. D e svenska soldater som nu drar ut på denna drängtjänst gör det till en del av snikenhet - de tjänar ju numera bra soldnärerna - men framförallt på att de blivit lika grundlurade som sina brittiska och sovjetiska föregångare. Det kostar att bryta mot krigskonstens regler. Men det är fotfolket som betalar priset. Nu som förr. Ty till skillnad från de svenska generaler och politiker som i svensk folkhemstrygghet lever väl på sin verksamhet kommer en del av de svenska soldnärer de tillhandahåller åt NATO och Förenta staterna att dö. Andra att bli krymplingar. Får de svenska politikerna och generalerna - och deras uppdragsgivare i Washington och Bryssel - som de vill och denna ockupation pågår i ytterligare tio, tjugo, trettio år kan det bli rätt många. Jan Myrdal