Hogre spanningar har inforts 130 kv 220 kv 1936 i Sverige och varlden 380 kv 1952 i Sverige och varlden Justera spanningarna 380 kv blir 400 kv blir 410 kv Coronaförlusten kan uppgå till 1 kw per 10 meter. Nästa större förvärv av vattenkraft skedde 1931 då staden(stockholm) köpte 6/35 av Krångede AB. Utbyggnaden startade 1931 och 1936 tog en första etapp med tre aggregat idrift. För första gången överfördes kraft från mellersta Norrland till Stockholm via en 50 mil lång 220 kv ledning. Det var också första gången en så hög spänning användes i Sverige och ledningen Krångede-Horndal kan sägas vara den första delen av stamnätet. Krångede var fullt utbyggt 1946 med sex aggregat om totalt 245 MW. Krångedebolaget byggde senare ut två kraftverk i Indalsälven och tre i Faxälven. Överföringsnätet förstärktes genom en ny 220 kv mottagningsstation vid Skanstull 1939, 220 kv-ledningen Krångede-Järpen 1944 och 220 kv ledningen Horndal-Untra 1947. Bild 2 visar de 100 kv och 220 kv ledningar som byggdes ut före 1950 för Stockholms elförsörjning. Starkare nat for karnkraft 750 kv planerat pa 1970-talet Provstracka norr om Malaren Drivs idag som 2x400 kv Dyrt grava 1 km 400 kv luftledning 50 m 400 kv jordkabel Billigt att ploja 1 km 10 kv luftledning 1 km 10 kv jordkabel Symmetri Faserna lika Mitt Ytterlage Byt plats Skruvning Transponering
Transformator Byter spanningsniva Endast 1-2 % forluster Den höga spänningen, strömmar på uppåt 1 ka samt att överföringen är trefasig är de primära faktorer som bestämmer utformningen av en kraftledningsstolpe, exemplifierad i Figur 3-1. Kraftnätet är baserat på ett symmetriskt trefassystem. Kraftledningar saknar därför nolledare och har alltid tre ledningar en fasledare för varje fas.
Spänningsnivå Antal isolatorer 10 kv 2 mindre 130 kv 6-8 220 kv 12-16 400 kv 16-20 Som fasledare används huvudsakligen aluminium tvinnat runt en stålkärna, se Figur 3-6a. Konstruktionen utnyttjar det faktum att strömförträngning, även kallat skin-effekten, är påtaglig även vid frekvensen 50 Hz. Endast en liten del av strömmen går därmed i stålkärnan och merparten går genom aluminium som är en mycket god ledare. Stålkärnan har i gengäld mycket god draghållfasthet och står för den mekaniska styrkan. Tvärsnittsytan hos aluminiumet avgör hur stor ström som ledaren kan hantera utan att värmas upp för kraftigt. Uppvärmningen gör nämligen att ledaren förlängs och hänger ned närmre marken, vilket kan vara farligt. Stålkärnan måste därför dimensioneras så att längdökningen hålls inom tillåtna gränser. Den måste också vara tillräcklig för att klara den extra belastning som isbeläggning på ledningen innebär.. I stället för att ha en grövre enkelledare (b) används två eller tre ledare vilket kallas duplex (c) respektive triplex (d) och reducerar corona-effekten genom att minska det elektriska fältet. Det elektriska fältet är starkast närmast ledaren där det joniserar den omgivande luften. Detta ger upphov till urladdningar, vilka är särskilt påtagliga i fuktigt väder. De hörs som ett brummande ljud och ibland kan man närmast ledaren även se ett svagt ljussken, vilket lett till namnet corona-effekt. Den är oönskad då urladdningarna skadar ytan på ledaren och ger värmeförluster. Det elektriska fältet närmast ledaren minskar med ökande ledardiameter varför grövre ledare i princip reducerar problemet. Den praktiska lösningen är att montera flera ledare nära varandra och därigenom approximera en grövre ledare. I Sverige används duplex och triplex med två respektive tre ledare tillsammans, se Figur 3-6. Överst i stolparna sitter en eller två klena ledare kallade topplinor eller jordlinor. De är monterade direkt på stolpen (i Figur 3-1 på spröt) som har jordpotential och fungerar som åskledare Enfasmodellens giltighet förutsätter att alla faser är identiska. Värdena på parametrarna R, L, B och G för de olika faserna är direkt beroende av ledningsupphängningens geometri. Portalstolpen i Figur 3-1 ger de tre faserna snarlika parametrar relativt jord. Däremot blir de ömsesidiga induktanserna och kapacitanserna mellan faserna olika för mittläge och ytterlägen. Ett sätt att komma till rätta med detta är att dela upp ledningssträckan i tre delar och låta varje fas gå en delsträcka i ena ytterläget, en i mittläget och den tredje i det andra ytterläget. Räknat över hela sträckan blir ledningen därmed helt symmetrisk. Att låta ledarna byta plats kallas att skruva eller transponera ledningen, vilket illustreras i Figur 3-10. Sådana anordningar utgör extra investeringar, och det faktum att de förekommer indikerar vad symmetri är värt.
Symmetri Faserna lika Mitt Ytterlage Byt plats Skruvning Transponering Titel: (skruvning) Skapad av: (ClarisDraw: LaserWriter 8 S1-8.2.3) Förhandsgranska: Den här EPS-bilden sparades inte med en inkluderad förhandsgranskning. Beskrivning: Den här EPS-bilden kan skrivas ut på en PostScript-skrivare, men inte på andra typer av skrivare. Figur 3-10 Vid en skruvning eller transponering av en ledning byter fasledarna plats. Överst visas principen där varje fasledare under ledningssträckan hänger lika långt i alla tre positionerna. Därunder ett foto av en skruvning på en 400 kv-ledning. Ledningens höjd över marken är vanligen minst ca 8 meter och avståndet över vägar ca 9 meter. Ledningens höjd över marken är vanligen minst 6,5 meter och avståndet över vägar 7,5 meter.