AM m.fl../. riksåklagaren angående rån m.m.

SVARSSKRIVELSE Sida 1 (8) Ert datum Er beteckning Chefsåklagaren Lars Persson 2014-01-10 B 5903-13 Rotel 18 Högsta domstolen Box 2066 103 12 STOCKHOLM AM m.fl../. riksåklagaren angående rån m.m. Högsta domstolen har förelagt riksåklagaren att komma in med svarsskrivelse i målet såvitt avser rubriceringsfrågan. Jag vill anföra följande. Inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte finns skäl att meddela prövningstillstånd i målet. Bakgrund Åtalet Åklagaren åtalade AM, DM och MW för rån enligt följande gärningsbeskrivning. AM, DM och MW har den 7 juli 2013 på Iduna AB:s butik vid Nygatan i Gävle tillsammans och i samförstånd medelst hot som för målsäganden UÅ framstått som trängande fara stulit smycken till ett värde av ca 265 647 kr (försäljningspris inkl mervärdesskatt). Hotet har bestått i att AM och MW samtidigt sprungit in i butiken maskerade och beväpnade med slägga/hammare och med dessa tillhyggen slagit sönder flera montrar och skåp, vilket inneburit att UÅ som varit ensam i butiken utsatts för hot som för henne framstått som trängande fara. Alternativt gjordes gällande att gärningen skulle rubriceras som grov stöld med hänsyn till dels att stölden avsett betydande värden, dels tillvägagångssättet och omständigheterna i övrigt. Vidare gjordes alternativt gällande att DM i vart fall främjat gärningen genom att han kört den bil som som använts för transport av medgärningsmännen till och från brottsplatsen tillsammans med de smycken som stulits. Tingsrättens dom Tingsrätten dömde AM, DM och MW för rån. Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet fann tingsrätten att de utfört gärningen tillsammans och i samförstånd. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box 5553 114 85 STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C, 3 tr. 010 562 50 00 registrator@aklagare.se Telefax 010 562 52 99 Webbadress www.aklagare.se

SVARSSKRIVELSE Sida 2 (8) Vad gäller rubriceringsfrågan uttalade tingsrätten följande. UÅ har berättat att hon arbetat i butiken under 20 år och aldrig dittills varit utsatt för brott. Hon har beskrivit gärningsmännen som maskerade för ansiktet och med solglasögon. De rusade in i butiken och hon tänkte att nu händer det. Hon befann sig bakom disken som låg mitt i butiken och de två männen sprang på varsin sida om henne. UÅ har berättat, vilket också kan iakttas på övervakningsfilmen att hon höll händerna för ögonen och hon har sagt att hon blev så rädd att hon inte hörde att glasrutorna krossades, trots att det hördes i hela gallerian. Hon var också jätterädd för att hon inte hade koll på den man som fanns bakom henne. Det hela var ett snabbt förlopp. Hon har vidare uppgett att hon efter händelsen var sjukskriven på heltid under 2 veckor och på halvtid under 2 veckor. Hon upplever alltjämt obehag om det dyker upp ett killgäng i butiken och känner sig inte så säker som tidigare. Tingsrättens överväganden. På övervakningsbilden syns tydligt att den ena gärningsmannen är beväpnad med en hammare och den andre med ett släggliknande föremål. Gärningsmännen var även maskerade. Även om inte något direkt hot uttalades har deras uppträdande och hela situationen som de skapade innefattat ett hot som för UÅ har framstått som trängande fara. Gärningen ska därför bedömas som rån. Hovrättens dom Efter att samtliga tre tilltalade överklagat fastställde hovrätten tingsrättens dom. Enligt hovrätten stod det klart att gärningen hade föregåtts av sådan planering att det var styrkt att AM, DM och MW förövat den tillsammans och i samförstånd. Under rubriken Rubricering uttalade hovrätten följande. MW och AM har maskerade och försedda med tillhyggen rusat in i den aktuella butiken i avsikt att slå sönder glasmontrar och stjäla smycken och dylikt. Det är uppenbart att i brottsplanen har ingått att närvarande butikspersonal skulle bli så skrämd att den inte skulle våga ingripa. Av utredningen, inte minst av den av åklagaren åberopade övervakningsfilmen, framgår också tydligt att UÅ, som varit ensam i butiken, blivit mycket skrämd och framstått som handlingsförlamad. Hovrätten bedömer i likhet med tingsrätten att gärningsmännen uppsåtligen skapat en situation som för UÅ framstått som trängande fara. Eftersom gärningsmännen därför bör anses ha utfört tillgreppet med hjälp av s.k. råntvång skall gärningen bedömas som rån och inte som stöld. En av hovrättens ledamöter var skiljaktig och ansåg att gärningen var att bedöma som grov stöd. Därvid uttalades följande. Av 8 kap. 5 brottsbalken följer, såvitt nu är intressant, att den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara döms för rån. Av de rörliga bilderna från butikens övervakningskamera framgår att de två gärningsmännen, MW och AM, när de kom in i butiken sprang förbi målsäganden, butiksbiträdet UÅ som stod bakom disken i mitten av lokalen, direkt till butikens montrar. De var maskerade och vardera gärningsman hade en gummiklubba respektive en hammare som de använde för att

SVARSSKRIVELSE Sida 3 (8) slå sönder montrarna. Det var ett mycket snabbt händelseförlopp, ca 30 sekunder från det att de kom in i butiken till det att de lämnade den. Varken av övervakningsfilmen eller av de uppgifter UÅ lämnat framgår att gärningsmännen använde våld, hotade eller ens ägnade UÅ någon uppmärksamhet. Mot denna bakgrund bedömer jag att det inte är styrkt att det förekommit något sådant råntvång som krävs för att gärningen ska bedömas som rån. Detta alldeles oavsett UÅ blev rädd i situationen och att gärningsmännen insåg att det förelåg en risk för att butikspersonal eller andra skulle kunna uppleva rädsla i situationen. Överklagandena till Högsta domstolen AM och DM har överklagat hovrättens dom. De har, i nu aktuellt avseende, yrkat att Högsta domstolen ska bedöma gärningen som grov stöld. Som skäl för prövningstillstånd anför AM och DM att det saknas vägledande rättsfall vad gäller gränsdragningen mellan rån och grov stöld och då närmare bestämt råntvångssituationen. En prövning av Högsta domstolen skulle därför vara av vikt för ledning av rättstillämpningen. Övervakningsfilmen Övervakningsfilmen från händelsen har spelats upp. Av denna framgår att UÅ befann sig bakom kassadisken, mitt i butiken. Inga andra personer fanns inne i butiken. Plötsligt springer gärningsmännen in, mer eller mindre rakt mot UÅ. Båda gärningsmännen är maskerade. Båda gärningsmännen håller sina tillhyggen, en hammare respektive en gummiklubba, lyfta framför sig, riktade framåt. De passerar på var sin sida av kassadisken, alldeles nära UÅ, varefter de krossar glasmontrar och stjäl smycken. Av övervakningsfilmen framgår att UÅ ser en av eller båda gärningsmännen redan innan någon av dem blir synlig på filmen. Vidare framgår att UÅ blir mycket rädd när gärningsmännen rusar in och att hon efter det att de lämnat lokalen är mycket uppriven. Gärningsmännen befinner sig i butikslokalen under knappt 30 sekunder. Skälen för min inställning Den rättsliga regleringen Rånparagrafen Enligt 8 kap. 5 första stycket brottsbalken döms den för rån som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara. Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Av paragrafens andra stycke framgår att om det förfarande som avses i första stycket med hänsyn till våldet, hotet eller omständigheterna i övrigt är av mindre allvarlig art ska det inte dömas för rån, utan för annat brott som förfarandet innefattar. Förarbetsuttalanden

SVARSSKRIVELSE Sida 4 (8) Vid 1942 års strafflagsrevision fick regleringen av rån sin nuvarande struktur och sitt huvudsakliga innehåll. Enligt dåvarande 20 kap. 5 strafflagen dömdes den för rån som stal medelst våld å person eller medelst hot som innebar trängande fara. Straffrättskommittén uttalade att uttrycket hot som innebär trängande fara lämnade åtskilligt i övrigt att önska i fråga om klarhet, varför det kunde ifrågasättas att välja något uttryckssätt som bättre klargjorde meningen, nämligen att faran inte bara ska vara omedelbart överhängande, utan även avse något betydelsefullt intresse. Mot det av Thyrén föreslagna uttrycket hot som innebär omedelbar fara konstaterades dock kunna invändas, att inte varje omedelbar fara för person är trängande; faran måste gälla liv eller hälsa eller något annat mera betydelsefullt intresse. Nämnas kan också att kommittén uttalade att uttrycket stjäla medelst råntvång utan vidare inbegrep det fallet att en tjuv övar råntvång mot någon som söker hindra stölden (se NJA II 1942 s. 357 f.). Rånparagrafen fick sin nuvarande utformning genom en lagändring år 1976. Vid den tiden hade praxis intagit den bestämda ståndpunkten att rån ansågs föreligga även när hotet inte innebar konkret fara men väl uppfattades som sådant. Det kunde t.ex. vara fråga om situationer där hotet utfördes med vapenattrapper. Eftersom det kunde ifrågasättas om ett sådant hot föll in under paragrafens ordalydelse, hot som innebär trängande fara, kompletterades bestämmelsen med införandet av ledet eller för den hotade framstår som trängande fara (se prop. 1975/76:42 s. 92, jfr även s.27 och 75). Praxis I NJA 1981 s. 273 uttalade Högsta domstolen följande Utredningen i målet visar följande. I planläggningen av den händelse åtalet avser ingick att E skulle få kontakt med en homosexuell man, som skulle försättas i ett isolerat läge. Avsikten var uppenbarligen att han där skulle uppfatta sig som utlämnad åt Mikael K:s, E:s och P:s godtycke, bl a därför att han överraskades i en situation som gjorde det svårt för honom att påtala vad som inträffade. När Mikael K kom in i sovrummet i lägenheten, ingav han genom sitt uppträdande och sina uttalanden redan från början Kjell J den uppfattningen att E var minderårig och att Kjell J kunde ha gjort sig skyldig till en brottslig handling. Mikael K tog tag i Kjell J:s skjorta och knuffade eller sköt Kjell J från sig så att denne kom i underläge genom att bli sittande i sängen. Vid ett tillfälle under detta händelseförlopp måttade Mikael K ett slag mot Kjell J. Av Kjell J:s uppgifter framgår att han blev rädd för att han skulle få stryk, särskilt som han fann att han inte kunde räkna med hjälp av E och P utan hade tre personer emot sig. Anförda omständigheter, varvid bör anmärkas att Mikael K liksom uppenbarligen även E och P var storvuxna, gav Kjell J - i den instängda belägenhet han befann sig - befogad anledning till uppfattningen att han var utsatt för hot som innebar trängande fara. Högsta domstolen fann att Kjell J lämnat ifrån sig sin plånbok till Mikael K under råntvång från Mikael K:s sida. Doktrinen

SVARSSKRIVELSE Sida 5 (8) I brottsbalkskommentaren uttalas att rån föreligger om någon stjäl med hjälp av råntvång, vilket betyder att råntvång kan utövas före eller samtidigt med att saken tas i besittning. Bestämmelsen omfattar också det fallet när en tjuv övar råntvång mot någon som söker hindra stölden. Vidare uttalas att med fara avses konkret fara, men eftersom det räcker det med hot som för den hotade framstått som trängande konkret fara, räcker det med hot som för den hotade framstått som trängande konkret fara. Konkret fara behöver med andra ord inte ha förelegat. Faran är trängande om hotet är nära att förverkligas och om det hotade intresset är av särskild vikt. Det är en öppen fråga om intresset måste vara av en viss art, t.ex. avse att tillfoga någon skada till liv eller hälsa, eller om det hotade intresset kan avse egendom (se Berggren m.fl., Brottsbalken [version den 1 juli 2013, Zeteo], kommentaren till 8 kap. 5 ). I sammanhanget kan också vara värt att nämna att i kommentaren till bestämmelsen om olaga hot konstateras att syftet med denna främst är att bereda straffrättsligt skydd för vissa angrepp mot en enskild persons känsla av trygghet till person och egendom. Brottet uppfattas således vara ett fridsbrott och det klassificeras som ett sådant. Det är enligt bestämmelsen tillräckligt att hotet är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig rädsla för att hotet ska verkställas. I bestämmelsen fäster man alltså framför allt avseende vid hur situationen har tett sig från den hotades synpunkt (se Berggren m.fl., Brottsbalken [version den 1 juli 2013, Zeteo], kommentaren till 4 kap. 5 ). Nils Jareborg uttalar att rånstadgandets syfte inte bara är att samtidigt skydda egendom, liv och hälsa, utan även att skydda andras handlingsfrihet (från denna synpunkt är det ju likgiltigt för den tvungne, om hotet är farligt eller om det bara framstår som farligt). Detta synsätt har befunnits rättspolitiskt motiverat, bl.a. därför att det, av hänsyn till allmänpreventionen och allmänhetens intresse av att effektivt motverka alla tendenser till ökning av t.ex. angrepp mot bank- och postkontor, inte synts föreligga anledning att sätta brott som förövas med hjälp av attrapper i någon särställning. Jareborg uttalar vidare att råntvång endast föreligger om våldet eller hotet att skada riktar sig mot den tvungne. Däremot behöver det inte riktas mot t.ex. besittaren av den sak gärningsmannen vill ha. Det kan lika gärna riktas mot annan som står i vägen för brottets utförande, t.ex. någon som vaktar saken på besittarens uppdrag (se Jareborg, Brotten II, 2 uppl., 1986, s. 86). Vad gäller hot om våld enligt rånparagrafen hänvisar Nils Jareborg och Sandra Friberg till 4 kap. 5 brottsbalken (olaga hot). Enligt författarna är den bestämmelsen främst avsedd att bereda skydd mot vissa angrepp på enskild persons känsla av trygghet till person och egendom. Inte sällan är dock olaga hot också ett angrepp på handlingsfriheten. Även om den hotade inte rättar sig efter gärningsmannens önskemål, kan hotet inverka på vad han eller hon företar sig. Med hot om brottslig gärning förstås en gärning som av en annan person uppfattas som ett påstående om att brottet kommer att utföras, eventuellt om den

SVARSSKRIVELSE Sida 6 (8) hotade inte gör något visst. Hotet behöver inte vara öppet utan kan vara förtäckt, dvs. vara indicerat, antytt av vad som sägs eller görs. Vidare uttalas att vid rån och utpressning är hotet villkorat: A gör något (eller underlåter att göra något) som B uppfattar så, att A ställer honom eller henne inför ett val mellan att efterkomma A:s önskemål eller att utsätta sig för våldet. Det saknar betydelse huruvida A avser eller kan utföra det som han hotar att göra om han inte blir åtlydd. Huvudsaken är att B uppfattar att han eller hon ställs inför ett alternativ, och tror att hotet är allvarligt menat (se Jareborg/Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s. 152 och 53). Min bedömning Avgörande för rubriceringsfrågan i målet är om AM och DM stulit smyckena medelst hot som inneburit eller för UÅ framstått som trängande fara; eller, med andra ord, om de utövat råntvång mot henne. Som framgått i det föregående ändrades 8 kap. 5 brottsbalken år 1976 i syfte att det uttryckligen skulle framgå att paragrafen omfattade fall där hotet visserligen inte innebar konkret fara men väl uppfattades som sådant. Bedömningen ska således göras utifrån hur situationen har tett sig från den hotades synpunkt. Det saknar betydelse huruvida gärningsmannen avsett eller ens kunnat omsätta hotet i faktiskt handlande. Gärningen begicks en söndag eftermiddag i juli månad. UÅ arbetade ensam i butiken. Vid det aktuella tillfället fanns det heller inte några kunder i butiken. UÅ stod bakom kassadisken, mitt i butiken. Plötsligt ser hon två maskerade gärningsmän springa in i butiken, hastigt i riktning mot henne, de kommer att passera alldeles nära henne. När de rusar in i butiken håller de sina tillhyggen, en hammare respektive en gummiklubba, lyfta framför sig. Situationen måste redan från det inledande skedet anses som mycket skrämmande. UÅ, som är helt ensam, kan ju inte veta vad gärningsmännen tänker ta sig för med sina tillhyggen. Hon har själv uppgett att hon blev jätterädd, så rädd att hon inte hörde att glasmontrarna krossades. Enligt min mening är omständigheterna sådana att gärningsmännen måste anses ha hotat UÅ på ett sätt som för henne framstått som trängande fara. Hotet har medfört att UÅ blivit mycket rädd och inte ingripit mot gärningsmännen. Vidare anser jag, i likhet med hovrätten, att det är uppenbart att AMs, DMs och MWs gemensamma brottsplan omfattat att deras agerande skulle vara så skrämmande för närvarande butikspersonal att den inte skulle våga göra något för att hindra dem. Mot bakgrund av det sagda anser jag att de tilltalade stulit smyckena medelst hot som för UÅ framstått som trängande fara. AM och DM bör därför anses ha gjort sig skyldiga till rån. Processfrågor Frågan om prövningstillstånd

SVARSSKRIVELSE Sida 7 (8) Enligt 54 kap. 10 första stycket 1 rättegångsbalken får prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen (prejudikatdispens). För att bevilja prövning enligt denna punkt krävs alltså att ett avgörande av Högsta domstolen blir av generell betydelse för bedömningen av framtida mål som innehåller liknande frågeställningar. Den enskildes intresse av att få till stånd en överprövning i Högsta domstolen kan alltså inte föranleda prövningstillstånd på denna grund (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken [version till oktober 2013, Zeteo], kommentaren till 54 kap 10 ). De tilltalade hävdar att det saknas vägledande rättsfall vad gäller gränsdragningen mellan rån och grov stöld och då närmare bestämt råntvångssituationen och att en prövning av Högsta domstolen därför skulle vara av vikt för ledning av rättsstillämpningen. Som framgått i det föregående anser jag att hovrättens bedömning av rubriceringsfrågan är riktig. Den lagändring av rånparagrafen som genomfördes år 1976 syftade till att det uttryckligen skulle framgå att paragrafen även omfattade fall där hotet visserligen inte innebar konkret fara men väl uppfattades som sådant. Enligt min mening är det nu aktuella fallet ett typiskt sådant fall där gärningsmännen inte avser att gå till fysiskt angrepp (i alla fall inte så länge den hotade inte ingriper mot dem), men handlar på ett sådant sätt att målsäganden, i sin mycket utsatta situation, uppfattar sig som utsatt för ett hot som innebär omedelbar, trängande, fara för eget liv och hälsa. Det saknar därvid betydelse att gärningsmännen inte skrek något till UÅ eller på annat sätt riktade sig direkt mot henne. Det behövdes för övrigt inte eftersom UÅ, fullt förståeligt, blev så rädd att hon, som hovrätten uttrycker det, framstår som handlingsförlamad. Enligt min mening kan det inte råda någon egentlig tvekan om att AM och DM bör dömas för rån. Jag anser således att det för bedömningen av frågan om UÅ varit utsatt för råntvång finns fullt tillräckligt stöd i de i det föregående redovisade uttalandena i förarbeten, doktrin och praxis. En prövning av de nu aktuella överklagandena skulle därför riskera i att utmynna i ett avgörande som inte på något påtagligt sätt ytterligare preciserade rättsläget. Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum i Stockholm har ett särskilt ansvar för metodutveckling när det gäller bl.a. tillgreppsbrotten. Enligt utvecklingscentrum har de inte fått några frågor eller liknande från åklagare angående en situation som den nu aktuella. Det är heller inget som har lyfts fram eller diskuterats av åklagare som en lämplig fråga att få prövad av Högsta domstolen. Som nämnts har bestämmelsen i 8 kap. 5 om rån har haft nuvarande lydelse sedan år 1976. Den i målet aktuella frågan har inte prövats av Högsta domstolen under den avsevärda tid som förflutit sedan dess. Detta får anses tala emot

SVARSSKRIVELSE Sida 8 (8) att frågan är intressant från prejudikatsynpunkt och att det finns ett praktiskt behov av att få den prövad av Högsta domstolen. Sammanfattningsvis anser jag att en prövning av det nu aktuella målet inte skulle vara av vikt för ledning av rättstillämpningen. Jag avstyrker därför prövningstillstånd. Bevisning Jag ber att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen skulle komma att meddela prövningstillstånd i målet. Anders Perklev Lars Persson Kopia till: Utvecklingscentrum Stockholm Åklagarkammaren i Gävle (AM-109364-13)