Info-plattornas texter 13720 Ma: Världsalltet föds i ursmällen, den s.k. Big Bang. Under den första millisekunden bildas väteatomernas kärnor, d.v.s. protonerna. Heliumatomernas kärnor, s.k. alfa-partiklar, bildas när vårt universum är 100-1000 sekunder gammalt. 13720 Ma 2: Materiens energiinnehåll överstiger strålningsenergin Materiens tid börjar. 13719,6 Ma: Oladdade väte- och heliumatomer bildas. Ljuset finner väg mellan materien och fotonerna kan fritt ta sig fram i rymden. Den kosmiska bakgrundsstrålningen har nu en temperatur på 3000K, motsvarande 2700 C. 13530 Ma: Den mörka tidsåldern. Ljus avges ännu inte från galaxer och rymden ter sig mörk. Den kosmiska bakgrundsstrålningen har nu en temperatur på 55K, motsvarande -218 C. 13440 Ma: De första stjärnorna tänds (Pop. III). De är stora, har stor massa och är kortlivade. De består av väte och helium, samt en bråkdel litium. Övriga grundämnen bildas senare i stjärnornas interna fusionsreaktioner och när de exploderar som super- eller hypernovor. 13200 Ma: En andra generationens stjärna föds, HE 1523-0901 (Pop. II). Stjärnans järninnehåll är bara en tusendel av det i Solen, och jordliknande planeter kan inte bildas. Långsamt bildas galaxer och andra stora strukturer, medan material utspritt mellan dessa joniseras och bildar plasma. 13060 Ma: Vintergatans äldsta delar, de klotformiga stjärnhoparna, bildas och många av dessa finns ännu kvar. Ljuset från galaxen HUDF.YD3 påbörjar sin färd mot Jorden. Numera befinner sig galaxen på 30 miljarder ljusårs avstånd. 12610 Ma: I de större av första och andra generationens stjärnor bildas livets byggstenar: kol, samt det syre som behövs för att bilda vattenmolekylen. Den andra generationens stjärnor är små och utvecklas långsamt; de återfinns ännu i vårt kosmiska grannskap. Den intergalaktiska materien är nu helt joniserad till plasma. 11500 Ma: Universums största strukturer, galaxhoparna, uppkommer. Till den lokala galaxhopen hör Vintergatan, Andromedagalaxen och Triangelgalaxen, samt ca 50 mindre galaxer. I Jungfruns stjärnbild finns den närmaste större galaxhopen Virgohopen, vars centrala galax är M87. Till Virgohopen hör ca 2000 galaxer. 11010 Ma: Universum är fyllt av kvasarer, d.v.s. mycket strålningsaktiva galaxer. Kvasarerna hör till de mest ljusstarka objekten i universum. 10330 Ma: I så kallade starburst-galaxer föds stjärnor i stora mängder, i en takt på upp till 100 stycken i året. I Vintergatan föds numera i genomsnitt kanske en stjärna varje år. 8650 Ma: Vintergatans skiva bildas. De första av tredje gruppens stjärnor (Pop. I) föds. Kring dessa kan jordliknande planeter bildas. Det återstår ännu fyra miljarder år tills vårt solsystem bildas. 7700 Ma: Superhopar bildas. Den lokala superhopen omfattar Virgohopen och tiotals mindre galaxhopar och -grupper. 6860 Ma: Universum har uppnått hälften av sin nuvarande ålder. Från begynnelsen har åtgått åtminstone 216 300 000 000 000 000 sekunder. Ljus färdas på den tiden ungefär 65 000 000 000 000 000 000 000 km.
Forklaringar till kartans bilder Vad ar Tidsresan? 13720 Ma, ursmällen. Universum bildas. Naturens grundkrafter avskiljs från varandra och ger upphov till bl.a. gravitationen. Tio sekunder efter ursmällen är det unga Universum fyllt av fotoner d.v.s. ljus. 13060 Ma, Vintergatan bildas. Klotformade stjärnhopar som utgör de äldsta delarna av vår galax bildas. Ljus från den mycket gamla YD3galaxen påbörjar sin färd mot jordklotet. Idag befinner sig YD3 på 30 miljarder ljusårs avstånd från oss. 5300 Ma, en närliggande stjärna föds. Den närliggande stjärnan 61 Virginis bildas. Stjärnan är mycket lik Solen och man har upptäckt tre planeter som kretsar kring den. Två av planeterna är i storleksklass med Neptunus och den tredje har en massa som är fem gånger Jordens massa. 4568 Ma, Solsystemet bildas. En del av ett interstellärt gasmoln sammandras till en tunn roterande skiva av gas och damm. Ur denna skiva bildas Solsystemets planeter på några tiotals miljoner år. Solen tänds och Jorden börjar byggas upp. 4530 Ma, Månen bildas. Theia, en protoplanet av Mars storlek, kolliderar med den unga Jorden. Jordklotets yta smälter till stora delar. Månen bildas av material som vid kollisionen hamnar i omloppsbana kring Jorden. 4500 Ma, Jorden är färdig. Jordklotets lagrade struktur är klar 4470 miljoner år sedan. Tyngre grundämnen sjunker ner mot planetens inre, medan lättare grundämnen ligger kvar eller stiger upp mot ytan. Jordens inre separeras till kemiskt åtskilda lager kärna, mantel och jordskorpa. 4000 Ma, livet uppkommer. Livet uppkommer genom kemiska föreningar som med tiden blir mer komplexa. De äldsta spåren av cellulärt liv på Jorden hittar man i 3850 miljoner år gamla sedimentära bergarter på sydvästra Grönland (Isua). 1880 Ma, en bergskedja bildas i Finland. Mikrokontinenter och vulkanbågar kolliderar i området som idag utgör Finland. Resultatet av kollisionerna är den Svekofenniska bergskedjan, som påminner om dagens Himalaya. 1600 Ma, Tidsresans milstolpar, Rapakivi. Bergarten i Tidsresans milstolpar kommer från ett stenbrott i Tövsala och är en jämkornig rapakivigranit ur Vemo rapakivibatolit. 1575 miljoner år sedan orsakade en okänd värmepuls omfattande smältning av bergarterna i manteln. Den heta magman från manteln steg upp i jordskorpan och värmde upp sin omgivning. Stora mängder granitisk magma våra rapakivibergarter bildades i denna process. 800 Ma, omfattande nedisningar. För 1100 miljoner år sedan började kontinenterna samlas ihop till en superkontinent. Fotosyntesen och låg vulkanisk aktivitet, globalt sett, leder till en situation då stora delar av jordklotet täcks av is. Fenomenet kallas snöbollsjorden. 540 Ma, den kambriska explosionen. Organismerna diversifierades explosionsartat 542 miljoner år sedan. Många organismgrupper, så som trilobiterna, utvecklade skal. Största delen av de nutida organismformerna bildades. 65,5 Ma, en asteroid sätter punkt på dinosauriernas tid. En asteroid, med en diameter på tio kilometer, kolliderar med jordklotet och skapar Chicxulubkratern på Yucatánhalvön i Mexico. Temperaturen sjunker, ozonlagret förstörs och största delen av dinosaurierna dör ut. 2,6 Ma, den senaste istiden börjar. Atlanten kyls ned och Skandinavien täcks av inlandsis upprepade gånger. Den senaste nedisningen kallas för Weichsel. För tillfället lever vi i en interglacial d.v.s. en varmare period mellan istider. 0,2 Ma, nutidsmänniskan utvecklas. Klimatförändringar, som återkommer i 40 000-100 000 års cykler, och vidsträckta nedisningar påskyndar organismernas evolution. Nutidsmänniskan (Homo sapiens) utvecklas i Afrika. 0,000041 Ma, människan går på Månen. Apollo-flygningarna för människan till Månen år 1969. Människan förändrar kraftigt sin omgivning vilket orsakar utrotning av flera arter. Tidsresan är en 13,7 km lång vandringsled som sträcker sig från Tuorla observatorium i Piikkis till Åbo universitet i centrala Åbo. Tidsresan är riktad till alla som är intresserade av naturvetenskaper och är planerad så att den också kan göras i etapper. Du kan till exempel i det centrala Åbo bekanta Dig med de senaste 1800 miljoner åren av jordklotets utvecklingshistoria. Längs med rutten avlöser lummiga skogspartier, parkavsnitt och urbana miljöer varandra. Ruttens längd avspeglar Universums ålder på 13,7 miljarder år: en kilometer i terrängen motsvarar en miljard år i världsalltets historia. Viktiga händelser under utvecklingshistorien har i terrängen märkts ut med milstolpar, eller stenblock, av rapakivi. På milstolparna hittar Du en info-platta med en beskrivning över den aktuella händelsen samt en tidslinje som visar universums ålder vid milstolpen i proportion till ruttens längd (t.ex. vid 4,6 kilometer är universums ålder 4,6 miljarder år). Detta karthäfte hjälper Dig att förstå rutten. Till Din hjalp pa Tidsresan På milstolparna längs rutten hittar Du mässingsplattor med beskrivningar över händelser i Universum eller på Jorden under ifrågavarande tidsperiod. Att förklara komplicerade fenomen kort och koncist är ofta svårt och många gånger måste man stöda sig på besvärlig fackterminologi. I detta häfte har vi samlat en ordlista som Du kan använda för att bättre kunna förstå facktermerna på info-plattorna. Instruktioner for rutten Tidsresan går huvudsakligen genom lättframkomlig terräng längs gång- och cykelbanor. I Biodalen stiger rutten uppför en bergig sluttning i ett skogsparti. I sluttningen finns ett räcke, men det kan ändå vara besvärlig att ta sig fram i sluttningen med cykel eller när marken är våt. Man kan ta sig runt skogspartiet i Biodalen längs en gång- och cykelbana. Omvägen är utmärkt på kartan och den förlänger Universums ålder med ett par hundra miljoner år (200 m). I Åbo går rutten ställvis längs gator utan cykelbana. Fundera på att leda cykeln längs trottoaren vid dessa delar av rutten. Rutten korsar dessutom på flera ställen vältrafikerade bilvägar och extra försiktighet bör iakttas vid dessa korsningar. När Du vandrar längs Tidsresan bör Du minnas att allmänna regler för nedskräpning av omgivningen gäller. I parkområden längs rutten och vid ruttens början och slut finns soptunnor för skräp. Till Tidsresans startpunkt i Tuorla kommer man med flera bussturer. Noggrannare information om linjer och hållplatser finns på Tidsresans www-sidor. Kontaktuppgifter till restaurangerna markerade längs rutten finns också på hemsidorna. K.H. Renlunds Stiftelse
6660 Ma: Universums expansion accelereras av den s.k. mörka materien. 6000 Ma: Stjärnan 51 Pegasi föds. År 1995 upptäcktes detta system, som är det första där en exoplanet kretsar kring en solliknande stjärna. Planetens massa är ungefär hälften av Jupiters och dess omloppstid är drygt fyra dagar. Stjärnan finns i Pegasus stjärnbild, ungefär mitt på högra flanken. 5300 Ma: Stjärnan 61 Virginis föds. Stjärnan är solliknande och runt den har exoplaneter hittats. Två av planeterna är ungefär av Neptunus storlek, och en har fem gånger Jordens massa. 5100 Ma: Dubbelstjärnan η Cas föds. Stjärnan syns under alla årstider i Finland. η Cas ligger i mitten av stjärnbilden Cassiopejas W:s högra halvas vänstra arm. 4568 Ma: En del av ett interstellärt gasmoln förtätas till en roterande skiva, där gas och dammpartiklar samlas närmare ett och samma plan. Ur denna materia bildas planeter under några tiotals miljoner år. Solen tänds (tidpunkten för detta känner man till med endast några miljoner års osäkerhet). Planeten Jorden börjar byggas upp. 4568 Ma 2: Planeten Jorden bildas under en kort tid av silikater och järn. Jorden bildas av ackretionsskivans material som är så hett att allt vatten och andra lätta ämnen har förgasats och avdunstat. Jordens vatten och atmosfärens kväve anländer senare med asteroider och kometer. Fritt syre bildas först i och med livets uppkomst. 4530 Ma: Månen bildas. Theia, en protoplanet av Mars storlek, kolliderar med den unga Jorden. I grekisk mytologi är Theia mor till Selene, Månen. Månen bildas av material som vid kollisionen hamnar i omloppsbana kring Jorden. 4500 Ma: Jordklotets kärna, mantel och yttersta skorpa bildas. Tyngre material sjunker in mot mitten medan lättare behåller sin plats eller stiger upp mot jordytan. 4400 Ma: Jorden erhåller sina nuvarande mått. Jordens kärna har nu bildats och den stora differentieringen är klar. Världens äldsta zirkonkristaller bildas. De återfinns i Jack Hills-sandstenen i den australiensiska Yilgarn kratonen. 4280 Ma: Jordens äldsta bergarter bildas. Dessa återfinns idag i Hudson Bayområdet i Kanada. Den mörka materiens antigravitation vinner över gravitationen från universums materia. 4000 Ma: Jorden bombarderas av kraftiga meteoritnedslag. Jupiters och Saturnus omloppstider blir lika långa och samverkan förorsakar att Uranus och Neptunus byter omloppsbanor. Massor av kometer finns i solsystemets inre del. Enorma mängder material kolliderar med Jorden och största delen av dess yta förstörs. De stora kratrarna på Månen bildas. 4000 Ma 2: Under syrefria förhållanden i världshaven uppstår livets byggstenar: nukleotider (grunden för RNA och DNA), aminosyror (bildar proteiner) och lipider (byggstenar för hinnor och cellväggar). Lämpliga förhållanden finns t.ex. nära s.k. black smokers. Samma ämnen kan också transporteras till Jorden i meteoriter och kometer. 4000 Ma 3: Små organiska molekyler kopplas samman till långa kedjor. Genom slumpen bildas kedjor som kan kopieras till sina spegelbilder, för att sedan kopieras tillbaka till en ny upplaga av originalet. Dessa kedjor består av nukleotider. RNA-världen uppkommer; livets mest primitiva form har fötts. 4000 Ma 4: De reproducerande RNA-kedjorna blir mer varierade, längre och mera komplicerade. De utvecklar komplicerade nätverk av molekyler som kan pussla ihop enkla aminosyror till större block, proteiner, enligt de instruktioner
som finns i RNA-kedjan. RNA-protein -världen uppkommer. 4000 Ma 5: De reproducerande och proteinbyggande RNA-strängarna samlas i små blåsor omslutna av en yttre hinna. Småningom reproduceras dessa genom delning. Det cellbaserade livet har fötts. 4000 Ma 6: Cellerna utvecklas och nya proteinenzymer bildas, och med dessa uppkommer nya funktioner; bl.a. nya sätt att kopiera DNA och bilda flera olika typer av cellväggar. Dessa framsteg betyder att det utifrån ett enhetligt cellsamhälle (LUCA: den sista universella gemensamma förfadern) utgår två utvecklingslinjer: arkéer och bakterier. 3900 Ma: Livet föds i syrefattiga miljöer i vatten. För livets uppkomst krävs att det finns små organiska molekyler som kan kopplas samman till längre kedjor, att de nya molekylerna omsluts av hinnor, och att dessa kan reproducera sig. 3500 Ma: Den äldsta geologiska formationen i Europa bildas, det är en trondhjemitisk gnejs från Siurua i Pudasjärvi. En mångfald mikrober förekommer i haven och i berggrunden. Fossila spår av dessa hittas numera i Sydafrika och i Australien. En del av organismerna utnyttjar redan assimilation (de binder näringsämnen och utnyttjar solens energi), men friger inte ännu syre. 2900 Ma: Den största delen av bergrunden i norra och östra Finland bildas. Kontinenterna rör sig samman och bildar superkontinenten Vaalbara som sedan splittras för ca 2800 miljoner år sedan. Fritt syre börjar bildas genom assimilation (fotosyntes) men binds ännu i mineral och i världshaven. 2700 Ma: En stor del av berggrunden i norra och östra Finland bildas. Plattektoniken bildar superkontinenten Kenorland, som sedan splittras för ca 2500 miljoner år sedan. 2300 Ma: Klimatet är mycket kallt och Jorden täcks tidvis helt av is. I Finland förekommer glaciärer. Järn sedimenterar på havsbottnen i både reducerad och oxiderad form, vilket visar att syrehalten i världshaven varierar. 2200 Ma: Atmosfären syresätts. Syre som bildas genom fotosyntes hos blågröna alger (cyanobakterier) ansamlas nu i atmosfären. Fossil av dylika organismer hittas bl.a. som Peräpohja-stromatoliterna vilka återfinns i Peuranpalo i Tervola. Bakterier som andas syre återfinns nu levande i symbios inne i organismer med cellkärna; senare utvecklas mitokondrier ur dessa bakterier. 1900 Ma: Berggrunden i södra Finland bildas genom aktiv öbågevulkanism, motsvarande det vi ser i Filippinerna idag. Spåren av denna vulkanism ser vi som bergarten amfibolit ännu idag. 1900 Ma 2: Kolpåsarna i Aitolahti bildas ( Corycium enigmaticum, d.v.s. besynnerliga små påsar ). Vid upptäckten trodde man att dessa var världens äldsta fossil, men numera antar man att de är kemiska spår efter organismer som liknade cyanobakterier. 1880 Ma: Mikrokontinenter och aktiva öbågar kolliderar och delar av Finlands berggrund bildas. Skedet kallas för den Fenniska orogenesen och den Svekofenniska bergskedjan formas. 1860 Ma: Förändringar i litosfärplattornas rörelseriktningar förorsakar en uttänjning som skapar djupa bassänger i vilka sediment kan avsättas; ett exempel är Tiirismaa-sandstenen i Hollola. 1840 Ma: Det Svekofenniska området kolliderar med Sarmantia i söder och Amazonia i väster och stora bergskedjor bildas: Nordiska orogenesen i väster och Svekobaltiska orogenesen i söder.
1840 Ma 2: Dagens markyta ligger på ca 18 kilometers djup och värms upp till ca 800 C. I södra Finland smälter bergsmassan delvis och det bildas migmatiter och granitisk magma. Under dessa förhållanden bildas även det i södra Finland vanligt förekommande mörkröda mineralet granat. 1800-1500 Ma: Plattektoniken för ihop kontinenterna till superkontinenten Columbia. 1800 Ma: Den Svekofenniska bergskedjan i södra och västra Finland bryts ner och landet höjs snabbt. Jordskorpan stabiliseras och blir spröd. Stora sprickzoner bildas i jordskorpan, t.ex. de djupa havsvikarna i södra Finland (bl.a. Halikkoviken och Virmoviken), Skiftet i skärgården samt delar av insjöbassängerna i Finland. 1600 Ma: Enorma rapakivigranitförekomster bildas i Fennoskandien. Bergarten i Tidsresans milstolpar är en jämnkornig rapakivigranit från Tövsala. 1500 Ma: Flercelliga, trådiga rödalger utvecklas. Flercelligheten möjliggör arbetsfördelning mellan cellerna, diversifiering av cellgrupper och utveckling av större växter och så småningom även utvecklingen av djur. Superkontinenten Columbia sprack upp för 1500-1300 miljoner år sedan. 1275 Ma: Bergarten olivindiabas, som förekommer i Satakunda, kommer ursprungligen från Jordens mantel och är eruptionskanaler till forntida vulkaner. Olivindiabaserna är utmärkta bastustenar. 900 Ma: Plattektoniken har samlat ihop kontinenterna till superkontinenten Rodinia. Fotosyntesen producerar syre och binder koldioxid. Den vulkaniska aktiviteten är låg och atmosfären innehåller endast låga halter av växthusgaser. Jordklotet kyls ner till en snöboll. Den kalla snöbollsjorden är en evolutionär flaskhals. 660 Ma: En stor del av jordklotet är nedisad. Glaciärer finns till och med nära ekvatorn, och havsisen täcker stora ytor. Tömda ekologiska nischer fylls på nytt under varmare mellanperioder. Tidiga former av svampdjur utvecklas. 625 Ma: Hyadernas öppna stjärnhop i Oxens stjärnbild och Praesepes (Bikupan) öppna stjärnhop i Kräftans stjärnbild bildas. 575 Ma: Södra Finland är delvis täckt av ett grunt hav. I de grunda hav som breder ut sig på jordklotet blomstrar och diversifieras Ediacarafaunan. Faunan representerar bl.a. svampdjurens och de moderna nässeldjurens (t.ex. polyper och medusor) samt koralldjurens förfäder. 542 Ma: Grunda hav täcker sydvästra Finland. Havsdjuren diversifieras explosionsartat. Många organismer, t.ex. trilobiterna, utvecklar hårda skal. Tack vare detta kan de bevaras som fossil. Största delen av de moderna djurens huvudstammar, bl.a. ryggradsdjuren, utvecklas. 488 Ma: Superkontinenten Rodinia spjälks upp och världshaven är på sin högsta nivå. De första ryggradsdjuren utvecklas. Koraller, mossdjur, armfotingar, trilobiter och de första ryggradsdjuren bildar kalkstensavlagringar i det som idag är Östersjön. 470 Ma: På grund av en kosmisk asteroidkollision råkar jordklotet ut för ett ovanligt häftigt meteoritregn. Följden blir inte massutrotning. Istället påskyndas utvecklingen av flera arter i haven, bl.a. i Östersjöbassängen. De första landdjuren, leddjuren, stiger upp ur haven. 445 Ma: Kontinenterna nedisas när de förflyttas mot sydpolen. Glaciärerna binder vatten och havsnivån sjunker. Av organismerna som lever i grunda hav dör 85 % ut.
416 Ma: Den Nordamerikanska kontinenten kolliderar med Europa och den Kaledoniska bergskedjan byggs upp och havsnivån sjunker. Pansarhajar är de första ryggradsdjuren försedda med käke. I haven simmar också de första broskfiskarna d.v.s. hajarnas och rockornas släktingar. 416-360 Ma: Kaledoniska bergskedjan, som är lika hög som Himalaya, eroderas och tjocka flodavlagringar av erosionsmaterialet täcker Södra Finland. Skanderna eller Kölen och Appalacherna är rester av den Kaledoniska bergskedjan. Fiskarterna diversifieras. Groddjuren och insekterna utvecklas och variationen bland landväxterna ökar. 318-299 Ma: Superkontinenten Pangea är som störst. Finland befinner sig i det tropiska bältet. Återkommande nedisningar av sydpolen gör att världshavens nivå kraftigt varierar. 318-299 Ma 2: Ur tiotals meter höga skogar av lummer- och ormbunksväxter bildas huvuddelen av Jordens stenkolsavlagringar. De första fröväxterna utvecklas. Den största delen av dagens insektordningar finns redan. Trollsländan Meganeura har ett vingspann på 70 cm. 251 Ma: 90 % av organismerna dör ut. Möjliga orsaker till denna massutrotning kan vara enorma platåbasaltutbrott i Sibirien eller ett asteroidnedslag. De äldsta delarna av oceanbotten är av denna ålder, så spår av äldre livsformer eller nedslag kan man inte söka efter på havsbotten. Grunda hav torkade ut till avlagringar av stensalt. 230 Ma: Superkontinenten Pangea spricker upp, världshavens nivå stiger och klimatet blir varmare. Från kräldjuren utvecklas sköldpaddor samt de första dinosaurierna och däggdjuren. På jordklotet växer skogar av kottepalmer. Erosionen har fört bort dessa avlagringar i Finland. Solsystemet befinner sig på samma plats i Vintergatan som det befinner sig idag. 199 Ma: Superkontinenten Pangea fortsätter att spricka upp. Klimatförändringar, som orsakats av förändringar i världshavens nivå, asteroidnedslag eller vulkanism, utrotar ungefär hälften av alla kända organismer. De första krokodilerna utvecklas. 199-145 Ma: Kontinenterna driver isär och Atlanten öppnas mer och mer. I världshaven simmar olika arter av ammoniter. Encelliga alger med kalkskal blir vanligare. Klimatet är hett och torrt. Dinosaurie- och flygödlearterna diversifieras. Till exempel de enorma sauropoderna är vanliga. Fåglarna utvecklas. På jordklotet växer barrträd, kottepalmer och ormbunkar. 100 Ma: Plejaderna, en öppen stjärnhop i Oxens stjärnbild, bildas. Rester av det ursprungliga gas- och stoftmolnet syns fortfarande på fotografier. Vulkanismen vid de midoceaniska bergsryggarna är mycket aktiv och atmosfärens koldioxidhalt stiger. Jordklotets klimat är varmt och pungdjuren utvecklas. 73 Ma: Med en hastighet av 50 km/s slår en asteroid, med en diameter på ca 500 meter, ner i Lappajärvi-området. Kraften på explosionen motsvarar en miljon atombomber som den som fälldes i Hiroshima, men utan den radioaktiva strålningen. Explosionen tar livet av allting inom en radie på ett par hundra kilometer. 70-65,5 Ma: Världshavens nivå är maximalt hög. Förutom Skandinavien ligger största delen av Europa under ett grunt hav. Många kalkstensavlagringar (bl.a. strandklipporna vid Dover) bildas genom att kalkskal av alger avlagras på det grunda havets botten. 70-65,5 Ma 2: På grund av vulkanisk aktivitet är atmosfärens koldioxidhalt ca fyra gånger högre och medeltemperatur fem grader varmare än idag. Gömfröiga växter blir snabbt allt vanligare. Det finns rikligt med olika dinosaurier,
bl.a. hornansikten, anknäbbsdinosaurier och Tyrannosaurus Rex i Nordamerika. 65,5 Ma: En asteroid med en diameter på tio kilometer kolliderar med jordklotet och skapar Chicxulubkratern på Yucatánhalvön i Mexico. Massivt platåbasaltutbrott i Deccan, Indien. Rikligt med damm och aska i luften. 65,5 Ma 2: Katastrofalt snabba förändringar i atmosfären: temperaturen sjunker, ozonlagret förstörs och sura regn. Största delen av dinosaurierna och flera havslevande organismer så som ammoniter och belemniter dör ut. 60 Ma: Ur pungdjuren och de högre däggdjuren utvecklas snabbt nya arter. De första insektsätarna, primaterna och gnagarna utvecklas. 45 Ma: Vattennivån i världshaven är fortfarande hög. Baltikum och Finland är periodvis täckt av ett grunt hav. Den Baltiska bärnstenen bildas. Många nya typer av däggdjur, så som klöv- och hovdjuren, utvecklas. 40 Ma: Alperna stiger upp till en bergskedja när Afrika kolliderar med Europa. De moderna däggdjurens huvudordningar och över hälften av nutidens fågelordningar finns redan. Pakicetus, en vargliknande förfader till valarna, lever i Asien. 35 Ma: Landbryggan mellan Antarktis och Sydamerika bryts. Den kalla havsström som kretsar kring Antarktis bildas och Antarktis kyls ner och nedisningen påbörjas. 25 Ma: Global nedkylning. På jordklotet finns rikligt med sabeltandade rovdäggdjur. Gömfröiga växter bildas och diversifieras. 10 Ma: Orions stora nebulosa bildas. Till att börja med syns den på himlen som en stor mörk fläck. Idag lyses nebulosan upp av de unga, ljusstarka stjärnor som finns framför den. Stjärnor bildas fortfarande i nebulosans mörka, inre delar. Den globala nedkylningen fortsätter. Europas första hjort- och elefantdjur utvecklas. 6 Ma: Gibraltarsundet stängs och förändringar i oceanernas vattenstånd isolerar Medelhavet till ett innanhav. Medelhavet torkar upprepade gånger ut till en saltöken. Torra förhållanden i Östafrika driver apmänniskorna ut på savannen. Argentavis, den största kända fågeln med ett vingspann över 7 m, söker kadaver i Sydamerika. 4 Ma: Apmänniskan från Etiopien (Ardipithecus ramidus) vandrar redan på två ben i Afrika. I Nordamerika finns det hornförsedda gnagare som påminner om murmeldjur. 3 Ma: Panamanäset stiger upp ur havet och värmeutbytet mellan Atlanten och Stilla havet bryts. Atlantens vattenmassor kyls ner och den senaste perioden av nedisningar i Skandinavien inleds. Apmänniskorna tillverkar de första verktygen. I Sydamerika springer gnagare som väger ett ton. 1 Ma: Solsystemet vandrar i förhållande till grannstjärnorna ungefär 65 ljusår på en miljon år. Stjärnhimlen ser helt annorlunda ut än nuförtiden. Nedisningarna i Nordeuropa breder ut sig över allt större områden. På de stora öarna i Medelhavet springer dvärgelefanter. 200 000 år sedan (20 cm): Cykliska förändringar i jordaxelns lutning (ca 40 000 år) och i formen på jordklotets omloppsbana (ca 100 000 år) leder till återkommande klimatförändringar och nedisningar. Organismernas evolution påskyndas. Den moderna människan (Homo Sapiens) utvecklas i Afrika. 60 000 50 000 år sedan (5 cm): Glaciärerna växer och binder mycket vatten.
Världshavens nivå sjunker och Röda havet torkar ut. Den moderna människan vandrar från Afrika till Europa. Stjärnbilderna på natthimmeln skulle se bekanta ut för oss. 30 000 år sedan (3 cm): Mammutar vandrar omkring i Södra Finland som är ett bördigt stäppområde. I Europa lever grottlejon, ullhåriga noshörningar och jättehjortar. Flera människoarter förekommer fortfarande. Neandertalmänniskan, en nära släkting till oss, dör ut. Den moderna människan målar på grottväggar i Europa. 25 700 år sedan (2 cm): På grund av jordaxelns precession axeln roterar som på en spinnande snurra ändras axelns riktning i förhållande till stjärnorna i cykler på 25 700 år. Dagens polstjärna, Polaris, var senast polstjärna för 25 700 år sedan. 20 000 år sedan (2 cm): Hela Finland täcks av den Skandinaviska inlandsisen vars södra kant sträcker sig till norra Tyskland. Berggrunden i sydvästra Finland pressas ner ett par kilometer av den tjocka ismassan. 12 000 år sedan: I Mellanöstern börjar människan bruka jorden och utvecklingen mot högkulturer inleds. 11 700 år sedan (1 cm): Klimatet värms upp 5 10 C på ett par årtionden. Glaciären smälter och isranden drar sig snabbt tillbaka över sydvästra Finland. Vattnet vid iskanten är ca 100 m djupt. Precis som i dagens grönländska farvatten är havet utanför glaciären fullproppat av flytande isberg. 10 000 år sedan (1 cm): En stor del av istidens storväxta däggdjur dör ut. 5 000 år sedan: De första civilisationerna (högkulturerna) uppstår i Mesopotamien, Egypten och Kina. Skrivkonsten utvecklas i Mesopotamien. Kännetecknande för en civilisation är jordbruk, stadslik bosättning, olika yrkesgrupper, utvecklat förvaltningssystem och skrivkonst. Himlakropparnas rörelser utnyttjades som kalender. 400 år sedan: Teleskopet och mikroskopet uppfinns. Galileo Galilei observerar Månens berg och Jupiters fyra månar med sitt teleskop. Han visar också med hjälp av Venus faser att Jorden kretsar runt Solen. Den heliocentriska världsbilden ersätter den geocentriska världsbilden. Robert Hooke upptäcker celler i korkek med ett mikroskop. 150 år sedan: Charles Darwins verk Om arternas uppkomst publiceras 1859. Evolutionsteorin ersätter det antika synsättet enligt vilken arterna inte förändras. 60 år sedan: Strukturen på DNA och den genetiska koden klarläggs. Bemannade rymdflygningar börjar och 1969, tio år senare, går människan på en annan himlakropp (Månen). 2011: Organismernas arvsmassa kan manipuleras kontrollerbart. Människan är inte nödvändigtvis mera bunden till det naturliga urvalet. Exoplaneter har upptäckts runt ett flertal andra stjärnor. Man har också upptäckt exoplaneter av Jordens storlek som befinner sig i sin egen stjärnas beboeliga zon.
Ordbok Ackretionsskiva Amfibolit Andra generationens stjärnor Andromedagalaxen Antigravitation Skiva av gas och damm som insamlats kring ett astronomiskt objekt. En mörk och hård bergart som bildas när en vulkanisk bergart (t.ex. basalt) utsätts för hög temperatur och högt tryck. Stjärnor som bildats ur explosionsresterna av den första generationens stjärnor. En galax som befinner sig i stjärnbilden Andromeda. Vintergatans närmaste större galax. Inom kosmologin används begreppet för den tillsvidare okända effekten av mörk energi som orsakar Universums ökande expansionstakt. Asteroid En stenig himlakropp som kretsar runt Solen, men som är mindre än en planet. Basalt En finkornig vulkanisk bergart som bildas när järn- och magnesiumrika lavor stelnar till en mörk bergart. Typisk bergart för oceanskorpan. Basaltutbrott Vulkanutbrott där basaltisk lava rinner ut på jordytan eller på havsbotten. Batolit Bärnsten En stor mängd bergartssmälta (magma) tränger sig in i jordskorpan och stelnar (kristalliserar) långsamt. Batoliterna består ofta av granit eller diorit. Fossil kåda ur barrträd som levde för flera miljoner år sedan och som lagrats på havsbotten. Cassiopeia W-formad stjärnbild på norra stjärnhimlen, synlig från Finland året runt. Cyanobakterier Blåalger. Fotosyntetiserande prokaryota organismer. DNA Dubbelstjärna Ediacarafaunan Eukaryoter Fenniska orogenin Fennoskandien Fotosyntes Första generationens stjärnor Deoxiribonukleinsyra är den makromolekyl som utgör arvsmassan hos alla levande organismer och hos vissa virus. I den ligger de anlag som kopieras vidare vid förökning. Ett stjärnsystem där två stjärnor kretsar kring varandra. Den första flercelliga faunan i haven. Organismerna saknade skelett och skal. Anses vara förfäder till de moderna svamp- och nässeldjuren, t.ex. maneter och medusor. Organismer med kärnförsedda celler. Hit räknas djur, växter och svampar. Processen som bildade den Svekofenniska bergskedjan i Finland. I den Fenniska orogenin bildades bergskedjan när en mikrokontinent kolliderade med vulkaniska öbågar. Ett geografiskt begrepp som omfattar den skandinaviska halvön (Norge och Sverige), Finland, Kolahalvön och Ryska Karelen. Fotosyntes eller kolsyraassimilation är kemiska reaktioner där koldioxid och vatten genom inverkan av solljus omvandlas till socker och syre. Växter, alger och vissa bakterier kan utföra fotosyntes. Universums första stjärnor. De innehöll endast väte, helium och en aning litium (de tre lättaste grundämnena).
Galaxhop En grupp stora galaxer. Gnejs En riktad medel- eller grovkornig bergart som består av kvarts, fältspater och glimmermineral. Gnejs bildas under höga tryck- och temperaturförhållanden. Granit En ljus, grovkornig bergart som bildats genom att magma långsamt kristalliserat djupt nere i jordskorpan. En granit är kvarts- och fältspatrik. Grundämne Ett ämne som kemiskt inte kan delas. Består av protoner och neutroner sammanbundna i en kärna samt elektroner som kretsar kring kärnan. HUDF Rymdteleskopet Hubbles Ultra Deep Field-bilder av de första galaxerna. Inlandsis Vidsträckta och över en kilometer tjocka glaciärer. Idag täcks Grönland och Antarktis av inlandsisar. Jordskorpa Jordklotets yttersta, spröda lager som delas in i tyngre och tunnare oceanskorpa samt lättare och tjockare kontinentalskorpa. Jordskorpans tjocklek varierar mellan 5-35 km. Klotformad stjärnhop Kolpåse Komet En klotformad ansamling av stjärnor. Gamla stjärnsystem. Fossil i berggrunden av en urgammal liten organism. Ingen cellstruktur går att urskilja i fossilet, men genom isotopundersökningar vet man att kolets ursprung är organiskt. Små himlakroppar av is och damm som kretsar runt Solen. Kontinentalkollision En kollision mellan två kontinentala litosfärplattor som ger upphov till en bergskedja. Kosmisk bakgrundsstrålning Jämn elektromagnetisk strålning som härstammar från universums tidigaste utveckling och som når Jorden från alla riktningar. Kraton Gammal, stabil och ovanligt tjock del av kontinental jordskorpa. Kvasar Universums ljusstarkaste enskilda objekt och en typ av galax med aktiv kärna. I kärnan finns ett supermassivt svart hål. Kärna Jordklotets innersta lager som huvudsakligen består av järn och nickel. Sett från jordytan börjar kärnan på ungefär 2900 km djup och fortsätter ner till jordklotets mittpunkt. Kölen Jämför Skanderna. Litosfärplatta Jordklotets översta lager är uppsprucket i flera litosfärplattor. Plattorna består av jordskorpa samt den spröda översta delen av manteln. En litosfärplatta kan innehålla både oceanisk och kontinental jordskorpa. Magma Bergartssmälta i jordskorpan. Magma stelnar till magmatiska bergarter. Mantel Lagret mellan jordskorpan och kärnan. En stor del av manteln är delvis uppsmält. Sett från jordytan sträcker sig manteln från ungefär 40 kilometers djup till 2900 kilometers djup och består huvudsakligen av olika föreningar mellan syre, magnesium, järn och kisel. Materians tid En tidsperiod i Universums historia då atomer dominerar över andra energiformer.
Meteorit Meteoroider är huvudsakligen kollisionssplitter som färdas i vårt solsystem. Rester av meteoroider som fallit ner på Jorden kallas meteoriter. Meteoriterna delas in i järnmeteoriter, järnstenar och stenmeteoriter (kondriter och akondriter). Mikrobsamhälle Ett levande samhälle som byggs upp av encelliga organismer, ofta flera olika arter. Mikrokontinent En mindre litosfärplatta med kontinentalskorpa som vanligen inte är större än Madagaskar. Människan Mörk energi Mörka tidsåldern Nutidsmänniskan (Homo sapiens) är den enda levande arten av släktet Homo. Människan tillhör familjen hominider som i sin tur tillhör ordningen primater. En teoretisk energiform som ökar Universums expansionstakt. Tiden innan de första stjärnorna bildades i Universum. Nebulosa Moln av gas eller stoft som förekommer i rymden mellan stjärnorna. Består av väte, helium, tyngre grundämnen och damm. Olivindiabas Olivinförande magmatisk bergart som stelnat i en spricka i jordskorpan. Olivin är ett grönskiftande järn- och magnesiumrikt mineral som är vanligt i mörka bergarter. Utmärkt bastusten. Orogenes Plasma Plattektonik Platåbasalt Polyp Rapakivi Bergskedjebildning. De processer som bygger upp en bergskedja. En het gas av laddade partiklar (elektronerna är separerade från atomkärnorna). Ibland betecknas plasma som ett fjärde aggregationstillstånd. Teorin om litosfärplattornas rörelser. Massivt och vidsträckt basaltiskt lavaflöde som bildas på jordytan eller på havsbotten. Primitiv livsform hos nässeldjur i havet. Kännetecknande för polyper är att de sitter fast i sitt underlag, men de kan ha ett livsstadium då de simmar fritt (medusor). T.ex. havsanemoner och koralldjuren är polyper. En granit med rapakivitextur. Typiska mineral i rapakivi är kvarts, fältspater och biotit. RNA Ribonukleinsyra, biologisk informationsmolekyl som samverkar med DNA. Påminner om DNA, men är skör och kortlivad. Rödalger Flercelliga havsalger. Hör till de äldsta flercelliga eukaryota organismerna. Det finns flera olika arter av rödalger och de är en viktig del av korallrevens ekosystem. Rödförskjutning (Z) Ett mätsystem som astronomerna använder för att mäta hur lång tid ljus färdats från ett objekt. Sedimentation Avlagring av fasta partiklar. Partiklarna kan vara oorganiska (t.ex. mineralkorn, lera) eller organiska (t.ex. skelettdelar, celler). Skanderna En relativt ung bergskedja som sträcker sig längs den Skandinaviska halvön. Den Skandinaviska fjällkedjan, som även kallas Kölen, bildades vid den kaledoniska veckningen. Skjuvzon En rörelsezon i berggrunden där rörelsen (deformationen) varit plastisk. Ett varmt stearinljus deformeras plastiskt när man böjer på det.
Snöbollsjorden Solsystemet Starburstgalax Stjärnhop Stromatolit Superhop Superkontinent Svekofenniska bergskedjan Tektonisk höjning Tredje generationens stjärnor Trilobit Trondhjemit Ursmällen Vintergatan Vintergatans skiva Vulkanbåge Vulkanisk öbåge Vulkanism Zirkon Öppen stjärnhop Tidsperiod då en stor del av jordklotet är istäckt. Systemet med Solen, planeterna och alla andra kroppar som kretsar kring vår stjärna. En galax där det bildas många nya stjärnor. En samling stjärnor som ligger nära varandra. Det finns två huvudtyper av stjärnhopar: öppna stjärnhopar och klotformade stjärnhopar. Alla stjärnhopar som kan ses med blotta ögat hör till Vintergatan. Skiktade sedimentära strukturer som byggs upp av både oorganiskt och organiskt material som binds ihop och fälls ut av mikroorganismer så som cyanobakterier. En struktur som byggs upp av flera galaxhopar. Många kontinenter slås ihop till ett stort landområde genom plattektoniska rörelser. En bergskedja som bildades i Finland för 1880 miljoner år sedan i den Fenniska orogenin. En geologisk process som är relaterad till landhöjning. I Finland har vi landhöjning på grund av att jordskorpan håller på att återhämta sig efter den senaste istiden då ismassorna tryckte ner jordskorpan. Universums yngsta stjärnor, t.ex. vår egen sol. Utdöd leddjursart som utvecklades under den kambriska perioden. Trilobiterna är välkända fossil som påminner om nutida gråsuggor. En mycket ljus tonalit som innehåller mycket få mörka mineral. En tonalit är en granitliknande bergart (en såkallad granitoid). Händelsen ur vilken Universum fick sin början (Big Bang). Vår hemgalax. Ett lager med stjärnor och gas i Vintergatans rotationsplan. En kedja av vulkaner som bildas ovanför en kollisionszon mellan två litosfärplattor där den ena plattan är oceanisk och den andra kontinental (t.ex. Anderna). En bågformad kedja av vulkaniska öar som bildas ovanför en kollisionszon mellan två oceaniska litosfärplattor (t.ex. Filippinerna). Term som beskriver fenomen som hänger ihop med uppkomsten av vulkaner och vulkanisk aktivitet. Ett mineral som är lämpligt för geologisk åldersbestämning (uran-blymetoden). Används också som smyckessten. En gles stjärnhop som typiskt innehåller några hundratals stjärnor av samma ålder.
Teckenförklaring Tiden innan Jorden bildades (grå linje) Rödförskjutning (z) uppkommer när våglängden på ljus som avgetts från ett objekt förskjuts mot längre våglängder. I det synliga spektret förflyttas blå strålning mot röd. Rödförskjutningen mäter universums utdragning mellan ett objekt och oss och man kan bestämma avståndet indirekt. Eftersom ljusets hastighet är ändligt kan man med hjälp av objekt med stor rödförskjutning reda ut händelser i det unga världsalltet. Tiden från Jordens uppkomst framåt eoner, eror och perioder Jordklotets utvecklingshistoria delas in i olika tidsåldrar enligt betydelsefulla och tydligt urskiljbara geologiska och/eller biologiska händelser. Eonerna utgör de längsta tidsperioderna (stora kartan) och de delas in i eror. Erorna delas in i perioder (lilla kartan) som i sin tur delas in i epoker och vidare i åldrar. Åldrar kan delas in i tidig, medel eller sen. Tiden innan Jorden bildades (z) Fanerozoiska perioder Kambrium (542-488 Ma) Eoner Ordovicium (488-443 Ma) Hades (jordklotets uppkomst 4000 Ma) Silur (443-416 Ma) Arkeikum (4000-2500 Ma) Devon (416-359 Ma) Proterozoikum (2500-542 Ma) Karbon (359-299 Ma) Fanerozoikum (542 Ma - nutid) Perm (299-251 Ma) Trias (251-200 Ma) Proterozoiska perioder Jura (200-145.5 Ma) Calymmian, Ectasian och Stenian (1600-1000 Ma) Krita (145.5-65.5 Ma) Tonian, Cryogenian och Ediacaran (1000-542 Ma) Paleogen (65.5-23 Ma) Neogen (23-2.58 Ma) Kvartär (2.58 Ma - nutiden) Start- och slutpunkt Café/Restaurang Info-tak, vilomöjlighet Drickplats Mega anni, miljoner år sedan WC* Milstolpe med info-platta Viloplats Omväg runt skogspartiet i Biodalen Bastu * toaletterna är tillgängliga under kontorstid eller enligt andra öppethållningstider. Bildinfo. Start- och slutpunkt, fördäck: Ari Brozinski, 13720: Ari Brozinski, 13060: Vesa Kankare (http://www.vkastronomy.com/), 12510: Vesa Kankare, 4530: NASA, 4568: NASA/JPLCaltech, T. Pyle, 4500: Fahad Sulehria (http://www.novacelestia.com), 3900: P. Rona, OAR/ National Undersea Research Program (NURP), NOAA, 1880: NASA, 1600: Kevin Walsh, 800: Fahad Sulehria, 540: Kevin Walsh, 65,5: NASA/JPL, 2,6: Kirsi Rajala, 0,2: José-Manuel Benito, 0,001969: Harrison H. Schmitt, NASA. Ritningar: Tomi Räsänen och Sanni Rahkola.