Christian Molbech. F Ö R S TA D E L E N.

Resa i Sverige åren 1812 och 1813 af Christian Molbech. F Ö R S TA D E L E N. Öfversättning. S T O C K H O L M tryckt hos Olof Grahn, 1815

I N N E H Å L L Författarens Företal. Första brefvet. 1 Andra brefvet. 12 Tredje brefvet. 22 Fjerde brefvet. 38 Femte brefvet. 73 Sjette brefvet 96 Tillägg. 110 v Tionde Brefvet. 166 Elfte Brefvet. 184 Tolfte Brefvet. 191 Trettonde Brefvet 205 Fjortonde Brefvet. 216 Femtonde Brefvet. 231 Anmärkning till Sid. 316. 241 Sextonde Brefvet 243 Sjunde brefvet. 116 Åttonde brefvet. 134 Nionde brefvet. 143 Sjuttonde Brefvet. 270 Rättelse: 292 Redaktionella rättelser 293

F ö r f a t t a r e n s F ö r e t a l. D et kan icke fela, att denna Boks Läsare skola företagit sig dess läsning med olika slags förväntningar. Några torde, i tider sådana som våra, då mägtiga hvälfningar hafva skakat alla sinnen, i en Bok om Sverige vilja finna politiska underrättelser, med särdeles afseende på de nyaste Statsförhållanden, uti hvilka detta Rike blifvit försatt genom invärtes förändringar och dess ställning till utländska makter. Andra åter torde vara i den förmodan, att Författaren, fruktande en väg, så farlig att beträdas utan en försiktig varsamhet vid hvarje steg, har långt afhållit sig ifrån Politikens område och inskränkt sig till naturens, vettenskapernas eller konstens. Dessa sednare skola må hända finna sig mindre bedragna i sin väntan, skulle de än erfara, att utförandet icke svarade emot deras förmodan. Men de, som känna författarens för 3 år sedan utgifna ungdomsvandringar i Fäderneslandet, skola utan tvifvel minst misstaga sig om innehållet af dessa Bref. Ehuru detta ej vill säga mycket, skulle han dock vara fullkomligt tillfreds, om ingen, som skänkts denna Bok något deltagande, fann att den icke höll sitt anspråkslösa löfte. Om Sverige, detta land med hvilket vi allt ifrån Arilds tid hafva stått i den närmaste historiska och politiska förbindelse, är så litet skrifvit på Danska, att jag har skäl för min förmodan, det sjelfva de underrättelser jag varit i stånd att samla om detta naborike icke hos oss torde anses för alldeles öfverflödiga. Det är ifrån denna synpunkt allena jag önskar men ville betrakta denna Bok, såsom den första, hvilken på vårt modersmål af en Dansk är skrifven om [IV] Sverige. Skulle den genom ett bättre arbete blifva öfverflödig, skall jag icke vara den sista, hvilken det på vår literaturs vägnar skulle förnöja. Det var min afsigt icke blott att lämna en berättelse, om min resa i naboriket och om det jag på den kunde finna värdt att anmärkas: jag ville äfven inströ anmärkningar och underrättelser om landets författning, om offentliga inrättningar, om Culturens, Vettenskapernas och Litteraturens tillstånd, så vidt jag kunnat blifva bekant med dessa föremål. Hvar och

en vet, att en fullständig kännedom om ett främmande rike icke så lätt förvärfvas genom några månaders resa i landet, helst när denna på ett oeconomiskt sätt måste verkställas. Jag utgifver derföre mina efterrättelser om Sveriges Rike för intet annat än bidrag och sidostycken, vid hvilkas framställning, utom andra afseenden, sjelfva rummet pålagt mig en inskränkning, som, må hända äfven uedar lyckligare omständigheter, icke skulle tillåtit mig utförandet af denna föresats: att i berättelsen om min resa inblanda det vigtigaste, af Sveriges Statitik och öfverhufvud allt det, som kunde gifva ett allmänt begrepp om landets och folkets närvararande, tillstånd. Mitt eget medvetande gifver mig det intyg, att, så noggrannt det varit mig möjligt, hafva följt och iakttagit hvad den mest öfverseende Läsare med stränghet kan fordra: kärlek till sanning, opartiskhet och pålitlighet. Öfverallt har jag häldre uteslutit hvad jag icke med visshet och tillförlitlighet kunnat berätta och beskrifva, än förökat Bokens storlek genom anförandet af halfsanna berättelser och opålitliga uppgifter; icke eller har jag på något ställe genom främmande prydnader eller diktade händelser, sökt gifva berättelsen om min resa något annat interesse, än det sanningen kunnat gifva den. Man skall derföre finna, huru jag, utan att ängsligt bekymra mig om hvad som i synnerhet kunnat vara lockande [V] och underhållande för den, eller en annan class Läsare, upptecknat det, som interesserade mig sjelf, öfvertygad att det svårligen skulle lyckas mig väcka andras deltagande för sådana föremål, som varit mig sjelf likgiltiga. Om derföre en del läsare icke öfverallt finner sig tillfredsstäld, och någon önskade det uteslutit, som andra ville behålla, hoppas jag dock de flesta skola vara nog billiga för att finna huru svårt det är, att, ibland en sådan mångfalldighet, inskränkt till ett visst rum, samla det, som kunde hafva lika interesse, för alla. Visserligen har jag blott på få ställen kunnat ernå denna lycka, ehuru jag, genom afväxling och ett någorlunda blandadt innehåll, sökt förebygga den enformighet som råder i en del dylika skrifter, hvilkas Författare, i berättelsen om sina resor, endast haft afseende på sin enskildta vettenskap eller konst, eller på en viss afmätt krets af föremål, i hvilken de uteslutande infört sina Läsare. Att man skall finna

mig icke eller i Sverige vid ett och annat ställe hafva kunnat uppgifva mitt interesse för historiska märkvärdigheter, hoppas jag,åtminstone den godsinte Läsaren anser såsom ett favoritämne, hvilket jag icke kunnat åsidosätta och som åtminstone är oskadligt, ofta rätt interessant, om det än icke kan vara roande för alla. Att jag förhållningsvis, så väl i anseende härtill, som i allmänhet, uppehållit mig längre vid Lund och Skåne, än vid andra städer och trakter af Sverige, torde väl ingen Dansk lägga mig till last, då här ännu så många spår och minnesmärken flyttade mig tillbaka till den tid, då man ännu i detta landskap icke var utom Danmark. Man skulle i denna del hafva funnit ännu mer om Skåne, om icke min resas gång hade bestämt mig att till det följande gömma en del af de samlade anmärkningarna öfver denna provins. Jag anser för öfverflödigt att vidare tala om Bokens innehåll och form. Hvad här kunde vara att tillägga, får den sjelf uttrycka, och den enda önskan, som [VI] för mig återstår, är att den i fäderneslandet måtte vinna samma öfverseende och erhålla samma vanliga mottagning, som dess äldre föregångare. Sedan denna Bok blef färdig till tryckning (om hösten 1813) hafva politiska händelser inträffat, som till en tid försvagade mitt interesse för detta arbete och dess vidare fortsättning. Dessa hafva dock hvarken haft något inflytande på dess innehåll, eller förändrat den ståndpunkt, ifrån hvilken jag i mina anmärkningar betraktat det land och folk, hvars noggrannare kännedom, på så mångfaldigt sätt interesserade mig, ehuru afseendet på högre förhållanden borde förmå mig att utesluta ett och annat, som icke på hvarje tid och under alla omständigheter kunde sägas. Det önskar jag under intet vilkor måtte förglömmas, att jag, på en tid, då de stormar, som sedan uppgingo öfver Skandinavien, begynte förmörka den politiska horizonten, i Sverige åtnjöt ett så välvilligt, gästfritt och vänskapligt bemötande, att minnet derom tillhörer mitt lifs gladaste hågkomster. Så kärt det emedlertid för mig är att hafva förvärfvat denna erfarenhet, så kärt det mig alltid skall vara, att låta all rätt vederfaras Svenska Nationen och att erkänna hvarje älskvärdt drag i dess caracter, hvarje egenskap, hvarigenom detta folk utmärker sig till sin fördel; lika så litet skall jag deraf hindras att följa den lag, som sanning och opartiskhet föreskrifvit,

mig att skrifva sine ira & studio. Jag har i Svenskarna lärt högakta en Nation, hvars värde hvarken olyckor eller enskildtas omdömen kunna befläcka; men jag har icke eller så sällan i detta främmande land lärt högakta min egen. Vid många jemnförelser har jag haft orsak erkänna, att vår modestie i bedömande af oss sjelfva och vårt eget, understundom går för vida och att vi ofta utan orsak missunna andra det, som på afstånd glimmar; men på närmare håll ej uthärdar profvet. Ifrån många sidor har Svenska folket visat sig för mig i ett [VII] fördelaktigt ljus och jag har hos det funnit mycket godt, skönt och älskvärdt. Jag förtiger icke detta, hvarest jag på min väg funnit det. Men jag döljer ock icke skuggan derföre att jag låter ljuset vara ohöljdt, och ehuru mycket kraftigt, dygdigt och öppet jag funnit hos folket; ehuru mycket skönt och förtjusande i naturen; ehuru mycket interessant i culturens och konstens alster, kan jag dock aldrig förledas till en så ensidig partiskhet, som den, hvarmed Arndt; utan att hafva satt sin fot öfver sundet, eller på andra sidan om fjällens gränsor, tillägger Sverige och Svenska folket allt det stora, ädla och intagande, som är Nordens Egendom och som annorstädes än i Sverige yttrat sig under andra, till en del renare och skönare, former. Blott ett har jag ännu att tillägga: Fortsättningen af dessa bref, eller underrättelser om Stockholm och Upsala anmärkningar öfver min resa i Upland, Södermanland, Östergöthland, Calmare Län, Blekinge och en del af Skåne med bifogade Statistiska underrättelser, samt tillägg om Svenska Esthetiska litteraturen, kan nästa år utkomma, i händelse den mottagning denna del af allmänheten erhåller, öfvertygar mig, att den önskar fortsättning.

R e s a i S v e r i g e å r e n 1 8 1 2 o c h 1 8 1 3 F ö r s t a b r e f v e t. Helsingborg. F ör första gången är jag vid Öresunds vatten, skild ifrån fädernesland, slägt och vänner, och ifrån dig, min ungdoms älskade vän. I detta ögonblick, då jag häftigare än nånsin förut känner, hvad det vill säga att slita sig lös ifrån en krets, der man är hemma och der man är älskad; huru ljuft är mig det medel, hvarigenom jag är i stånd, att drömmande förjaga saknaden ur min själ, och under berättelsen om min resa, som i går middagstiden började, tänka mig dig som närvarande. Du känner mig, och jag behöfver knappt säga dig, hurudan min sinnesförfatning i denna stunden är. Om resan, nyheten af en del föremål, inflyttningen i en främmande krets, mera än vanligt upplifvat min varelse: så hafva ock till en del samma orsaker alstrat en viss tomhet i min själ, och den lifliga känslan af att vara främmande och ensam, är mig stundom rätt tryckande. Den är det ännu mera, när jag ser tillbaka på allt hvad jag öfvergifvit, när mitt öga [2] blickar bort öfver böljorna, och möter den danska stranden, och Kronoborgs torn, och den stad, der jag för ett par timmar sedan tyckte mig vara hemma emedan jag på en gång skulle öfvergifva den, och mitt fädernesland. Men ser jag på det tillkommande, så målar hoppet sina mångfärgade bilder på ovisshetens flor; jag ser min resas bana i ett romantiskt ljus, och utsigten öppnad till en verld full af muntra uppträden, och nya öfverraskande händelser. Det är så, som vi böra begynna hvarje resa, hvarje företag i lifvet, om det eljest synes oss vara af

2 någon vigt, att vidmagthålla harmonien emellan det förflutna och det tillkommande. Men den är väl lyckligast, som, omsväfvad af ljusa minnen, med ett klart förstånd, ett älskande hjerta och ett roligt sinne, kan gå lifvets utveckling till mötes. Nu är det om min resas utveckling, som jag ville gifva dig del, genom en berättelse om några af dess omvexlingar. Ja, jag önskade att kunna göra dig trogna skildringar, eller åtminstone träffande skuggdrag af hela följden af nya och främmande scener, som haft tillräcklig förmåga att fästa sig i mitt minne. Men jag förutser, att detta ej skall lyckas mig. Icke alltid skall ett sådant upprepande af en resa och dess händelser vara lika interessant, som dessa sjelfva varit. Hvad jag derföre under mitt vistande i detta Rike meddelar dig och mina andra vänner i fäderneslandet, skall snarare blifva fragmenter, hvarandra olika, af mångfaldig anda och form, än en med bibehållen enhet sammanhängande berättelse. [3] Det var en af de sednaste vinterdagar i April, som jag lemnade Danmarks Hufvudstad, för att, åtminstone på några månader, icke återse den. Den känsla, hvarmed jag bjöd mina vänner farväl, var tryckande och nedslående. Det förekom mig, likasom jag, med dem och fäderneslandet, öfvergaf mig sjelf. Men i det jag satte mig i vagnen, kände jag mig friare, och mitt begär att resa återtog sin rätt, så snart jag var utom Köpenhamns vallar. Jag reste till Helsingör på postvagnen, hvilket sätt att resa jag fann både beqvämt, och med ringa kostnad förenadt, och var äfven nog lycklig att träffa ett rätt angenämt sällskap. Vädret var klart och kallt, med en skarp nordvestvind. Naturens utseende var sorgeligt. De flera snödrifvorna, här och der utkastade på den blottade marken, bildade en vinterlik kontrast emot den klara Vårhimmeln, hvars Sol dock endast svagt värmde. Jag fann på denna sidan af Hirschholm några småskogar af barrträn, som syntes mig göra en synnerlig effect i dessa nejder, hvarest Naturens lif ännu slumrade nästan öfverallt i en långsam sömn. Deras friska ljusgröna färg

3 hade intet af vintern, och syntes vara förutilad vegetation, som var kommen mycket för tidigt. Under hela resan hade jag gifvit nog litet akt på tingen utom mig, eller rättare utom vagnen. Men då jag nalkades Helsingör, måste min uppmärksamhet ovilkorligt vända sig ifrån det så intagande föremål, som jag hade midt framför mig, till en af de stoltaste och rikaste vuer, jag känner. Herrlig var utsigten öfver Öresund och den Svenska kusten, som höjde sig i en klar aftonljusning. [4] Jag igenkände den med glädje, sedan en resa, den jag förut gjort, och saknade endast det muntra sommarlifvet. Is och snö betäckte kusterna; och den hvita stranden upphöjde ännu mera Hafvets mörkblåa färg. Stolt synes Kronoborg likasom simmande på udden af Seland, såsom Sundets Drottning. Ögat söker något motsvarande på andra sidan; men finner blott ett gammalt förfallet Torn, som reser sig på Helsingborgs kullar, en något fattig kontrast emot denna präktiga Göthiska Konungaborg, som, ännu oförderfvad, trotsar så många stormar. Helsingör döljer sig djupt nedan en slätt; man ser icke denna stad, förr än man kommer utför de närmaste backarna. Den har, när man far igenom dess långa och breda Hufvudgata till Posthuset, ett ganska ansenligt och fördelaktigt utseende. Det är icke blott de större, prydligare och bättre byggda husen, med en mängd rikt försedda köpmansbodar, utan äfven lifvet och verksamheten på gatorna, den större rörelsen och hvimlet af menniskor, som gifver Helsingör ett utseende, helt olikt det, som andra Handelsstäder på Seland hafva. Man finner här en viss likhet med Köpenhamn, och i synnerhet det mesta af Hufvudstadens luxe; men också något eget och caracteristikt, hvartill det beständiga och dagliga umgänget med främmande, och i synnerhet med Svenskarna, och grannskapet med deras Land, säkert till det mesta bidrager. Att det sednare har mycket inflytande på språket, särdeles hos Allmogen, kan man lätt märka. Jag har sett Helsingör i en mera lysande period, då Staden nästan dagligen skyldes, ifrån [5] sjösidan, af

4 en skog af master, då man vid Packhuset och på gatorna kunde få höra de flesta främmande språk, då den starka Skeppsfarten och en betydlig Handel skapade ett lif och en verksamhet, som knappt var att finna i någon annan Europeisk Stad af lika storlek. Men ännu, ehuru det mesta af allt detta nu mera icke äger rum, är likväl Helsingör för en resande en af de interessantaste Städer i Danmark; och huru vidt, och huru länge skall man icke söka, innan man finner en utsigt, sådan som den ifrån höjderna vid Marienlyst? Att uppsöka alla Stadens märkvärdigheter, dertill fick jag icke tid; men innan jag följande morgonen sade Seland farväl, såg jag ännu St. Olai Kyrka, som är den förnämsta i Helsingör, och väl kan förtjena ett besök. Den är af en ganska ansenlig höjd, och har två rader hvalf; men byggnaden är nog smal emot sin längd och höjd. Klockaren, som eljest viste ganska litet besked, sade mig, att denna Kyrka, i sitt byggnadssätt, har likhet med den afbrända Nicolai Kyrka i Köpenhamn. Den är stor, men hvarken rymlig eller ljus, emedan den är så uppfylld med bänkar och pulpeter, att det knappt finnes ett fritt ställe i hela kyrkan, hvarigenom all effekt af en stor och högtidlig byggnad måste gå förlorad. I öfrigt herrskar öfverallt en sällsynt propreté, som gör församlingen och Kyrkans Vårdare heder, och ingenstädes finner man spår till någon oanständig snålhet, hvaröfver man, ty värr, så ofta i våra Kyrkor kan blifva förargad. Målningen är nästan öfverallt förnyad, och flera [6] inskrifter bevittna sednare tiders bemödanden att pryda Kyrkan. Det syntes mig vara ett berömvärdt företag, att sålunda bevara Presternas minnen i deras kyrkor; men de borde då också göra sig deraf förtjenta, eller borde det komma an på församlingen, om en död eller bortgående Prest borde njuta denna heder. Jag har förut aldrig sett i någon Kyrka ett sådant öfverflöd af metall, som i denna. Icke allenast den massiva, men ingen ting mindre än smakfulla Dopfunten är af gjuten Messing; utan äfven de Pelare, som omgifva choret, och af hvilka hvar och

5 en bär sin gifvares namn, äro af samma metall. Det var 70 af Helsingörs Borgare, som åren 1652 och 1653 skänkte Kyrkan denna vigtiga prydnad, enligt tidens mindre ästethiska, än solida smak. Gifvarens namn och bomärke finnes på hvar och en pelare. Funten, hvars bäcken är af gjuten Messing, hvilande på 3 Lejon, väger icke mindre än 1200 marker, och är likaledes omgifven af 20 Messingspelare, hvar och en med sitt namn och bomärke, och årtalen 1696 och 1698. Bland fornlemningar fann jag en katolsk Altartafla, med 3 ytterst plumpa Helgonabilder, och en gammal Munkstol, som, enligt Klockarens uppgift, skall vara ditförd ifrån Esromkloster. Kyrkans största prydnad är Altaret, som är mycket högt och stort, proportioneradt efter det hela. Det har en stark förgyllning, som är mycket väl bevarad, och är prydt i en god smak, med hvita pelare, omvirade med förgyllda löfverk. Jag vet mig icke hafva sett någon präktigare Altartafla, ehuru den icke är så gammaldags ärevördig, som Altaret i Roeskilds Domkyrka; ej heller gör den så stark effekt, som [7] detta, emedan det höga skranket, som omgifver Choret, borttager en del af utsigten. Denna Kyrka är rik på Grafstenar, och Minnestaflor på väggarna, öfver afledna; men jag dröjde endast vid Hans Rostgaards och hans hustrus Epitafium; och hvilken Dansk kan gå känslolös förbi denna tafla? Jag beklagar honom, om någon sådan finnas; ty han har intet Fädernesland. Det var din Skugga, ädle Rostgaard! som jag såg allrasist i denna Kyrka, och sedan önskade jag icke se något annat. Det var i dig, jag sade Danmark mitt sista Farväl, och ditt minne skall följa mig öfver hafvet. Gud, gifve mig din kraft och ståndaktighet, om jag skulle se mitt Fädernesland i en sådan fara, hvari du såg det, och icke bäfvade; och Gud gifve det då många Medborgare, som liknade dig! Kyrkodörren stängdes; jag var i en annan verld, der visst ingen i detta ögonblick tänkte på Hans Rostgaard; men jag var glad, att hafva stått på hans graf. Ändtligen var all ting färdigt till afresan. Den betingade Båten, som betaltes med 18 Rdlr. för mindre än en mils öfverfart,

6 väntade mig; mina saker voro af bärarne afhämtade; jag lemnade Värdshuset, der jag hos en Fransk Restaurateur eller Conditor hade, för en billigare betalning än jag väntade, funnit mig mycket väl, och skyndade till Packhuset. Men i stället för att gå om bord på fartyget, måste jag tillbaka till Policekammaren, derifrån till Landt- och Sjö-vakten; öfverallt gaf man sig god tid, och under detta högst ledsamma uppehåll gick nästan en timme bort. Jag var derföre ganska glad, då jag satt i [8] båten. Det var första gången jag lemnade mitt Fädernesland, till och med, att jag så må säga, Seland; dock var min sinnesstämning rätt munter. Väntan af så många nya föremål, den klara Himmelen, den friska sjöluften, den raska farten, den stolta utsigten af Kronoborg, och af staden, som ifrån sjösidan har en ganska interessant belägenhet, upplifvade mitt sinne ännu mera. Jag kunde knapt bortvända ögat ifrån denna kust, som mer och mer aflägsnade sig. Ehuru Naturen var vinterklädd, och Landskapet saknade allt, som kunde gifva det ett yttre behag, så måste jag likväl erkänna, att utsigten öfver Sundet och dess omliggande nejder hörer till dem, som aldrig kunna trötta mig. Hvad effekt Kronoborg, med sin Göthiska höghet, gör i denna tafla, kan jag blott säga, men icke beskrifva för dig. Men äfven kullens aflägsna, långa fjällsträcka, som lyste snöklädd i middagssolen, var för mig en ny och interessant syn. En tanka, som uppstod hos mig, då jag under öfverfarten betraktade Helsingörs belägenhet var: att få Sjöstäder sakna så mycket en hamn, som denna. Intet är lättare, än att beräkna de fördelar, som en sådan skulle tillskynda Staden, i fall den kunde vara en säker Samlingsplats för alla Östersjöfarare, sjelf och med egna skepp deltoge i denna handel, och blefve ett nederlagaställe för de ifrån detta Hafs kuster kommande varor, som mycket lättare kunde hemtas der, än i de fjärmare Baltiska hamnarna. Men det är icke så lätt att uträkna, om konsten här kunde verkställa, hvad Naturen likasom har försummat. Jag vet, att [9] det flera gånger varit påtänkt, att gifva Helsingör en hamn; men man har icke

7 kommit öfverens, om den borde ligga Norr eller Söder om Staden. På förra stället skulle den vara säkrare, i anseende till Fästningens läge, på det andra beqvämare för Staden; men dermed är icke längre kommet än till blotta planen. Har handelsnit någon del deri? Penningar skulle väl utan svårighet kunna anskaffas genom Aktietagare; och hastigt skulle det stolta företaget löna sig. Den korta sjöfarten behagade mig innerligen. Jag känner mig alltid fri och lätt på Hafvet. Det var en frisk kultje, så att jag kunde märka, att jag var till sjöss; och detta fördrager jag rätt gerna, om jag också, som ett par gånger hände mig, skulle öfversköljas litet af böljorna. Efter mindre än 40 minuters fart, steg jag i land i Sverige. Detta sker icke alltid utan svårighet, emedan det vid Helsingborgs Skeppsbro är mycket grundt, och denna i förhållande derefter inrättad. En mur omkring hamnen är under förra Konungens regering börjad, men detta arbete är sedan nedlagdt eller afstadnadt. Öfverallt ser det långt mera fattigt ock mindre ordentligt ut här vid hamnen, än vid Helsingörs Packhus. Det var första gången jag satte fot på fasta landet och i ett främmande Rike; men jag hörde i samma ögonblick ljud, som alldeles icke voro främmande för mitt öra. En Soldat, som postade på bron, emottog mig, begärde höfligt mitt Pass, och följde mig till Vakten, der det lemnades. Vid Tullkammaren, hvarest mina koffertar skulle undersökas, åtnöjdes Tullbetjeningen med min försäkran, [10] att de icke innehöllo något annat än förnödenheter för min resa, och med en half Rdlr. Svenskt. Ifrån Värdshuset förde Soldaten mig till Plats-Majoren, som förrättade Kommendantens-tjenst, och sedan jag presenterat mig för honom, återfick jag mitt Pass i Vakten. Allt detta skedde med mycken höflighet och utan minsta uppehåll. Sedan jag i Värdshuset, som var tämligen uppfyldt med resande och främmande, för första gången hade ätit och druckit efter Svenska sättet, hvarmed jag var mera tillfreds än med det stojande Sällskapet, geck jag ut att betrakta Staden, och njuta den herrliga utsigten ifrån de omgifvande höjderna. Staden är, i jemnförelse

8 med Helsingör, oansenlig och utan lif; husen för det mesta små och af korsverke, men till en del lätt snygga. I det hela finner man en tämmelig likhet med en af de mindre, någorlunda väl byggda Köpingar på Seland. Oaktadt den fördelaktiga belägenheten, hörer icke Helsingborg till de förmögnare Svenska Städer. Den har sin betydligaste näring af den stora mängd resande, af den nära förbindelsen med Helsingör, och af Smyghandeln, som i synerhet under dessa tidsomständigheter drifves med fördel. Man har tillfälle här, som i Helsingör, att bemärka en viss blandning af bägge Nationerna i språk och seder, som gör, att man i Helsingborg icke lär känna någon egentligen Svensk Stad. För att se den i sin mest lysande period, måste man komma hit om Sommaren, när allt som hörer till den förnäma och eleganta verlden i Skåne, är församladt vid Ramlösa Brunn. Helsingborg saknar [11] då hvarken lysande baler, eller Spektakler, om dessa sednare än skola uppföras i en lada. Ej heller felar här tillfälle för Stadens uppvexande flickor, att erhålla den bildning, som behöfves att för en stund kunna lysa. Här är en af de i Sverige tämligt allmänna Pensions-anstalter för unga Fruntimmar, hvarest de stundom af utländska Gouvernanter uppfostras att blifva Svenska qvinnor *). Denna är för det närvarande i mycket flor och anseende, och mera omtald än Stadens Trivial-Skola, en Undervisnings anstalt, som är något ringare än *) Måtte den i alla öfriga fall så upplysta och vördnadsvärda förnämare klassen af Svenska Folket behjerta denna fina vink af en utländsk författare! En Nordisk Mö skall emottaga sin bildning, sitt qvinnovärde genom Söderns veka och kraftlösa halfqvinnor! Var det alltid af ädla orsaker, som en del af dessa öfvergaf Fädernesland, anhörige och vänner, för att ibland ett främmande folk söka hvad de kunde äga hemma? En Far, en Mor betänke den rysvärda möjlighet, att deras dotters hela moraliska och intellektuella bildning kan anförtros åt en person, om hvars fordna uppförande man ingen tillförlitlig kännedom äger. Och hade hon äfven alla Snillets och talangernas behag, men saknade den fina qvinnlighetens, oskuldens. hvad skall då blifva af den planta, hon är satt att uppdraga? Men, ännu en gång, i allt fall, hon är dock ingen Svensk qvinna! Öfvers. Anmärkan.

9 våra lärda Skolor, och hvarom jag en annan gång tänker gifva dig närmare underrättelse. En af Helsingborgs märkvärdigheter, som jag icke såg, äro de Fabriker, som här anlades för omkring tolf år sedan. De utgöras af ett Grytgjuteri, hvarest tillika allehanda andra kärl af jern gjutas, och en icke obetydlig Fabrik af lerkärl, der krukor af alla slag tillverkas, af en finare art lera, som uppgräfves i nejden af Helsingborg. [12] Jag såg krukor af åtskillig storlek, till formen liknande dem, hvaruti mineraliska vatten föras ifrån helsobrunnarna i Tyskland, och fann, att en sådan Fabrik kunde också vara rätt nyttig i Danmark. Bägge dessa inrättningar, som skötas med mycken drift, och underhålla omkring hundrade menniskor, äro anlagda af Hans Excellens Grefve Ruuth, som var Finans-Minister under Konung Gustaf III, och under Förmyndare-Regeringen invecklades i en bekant Process, i följe hvaraf han måste betala till Statskassan en betydlig penninge-summa. Det är denne Man, hvars patriotiska ifver för sitt Fäderneslands ekonomiska välstånd, som Sverige har att tacka för de vigtiga Stenkolsgrufvorna, som redan hafva inbragt Millioner i Landet. Af offentliga Byggnader i Helsingborg fann jag det nya Rådhuset och den gamla Kyrkan vara de vigtigaste. Det förstnämda är en massiv, isolerad Stenhusbyggnad, uppförd under Gustaf IV, vid ändan af Torget i grannskapet af Hamnen, jag vet icke af hvad orsak, om icke den, att strax kunna falla resande i ögat. Stadens innevånare torde väl önska, att det hade en annan plats, ty den sköna fria utsigten ifrån Tornet öfver Sundet till Danska Kusten är dem, genom denna byggnad, alldeles beröfvad. Kyrkan har icke mycket, som kan kallas märkvärdigt. Den är gammal, men dess ålder obekant; någorlunda stor och ljus, och icke illa byggd, men fullkomligen utan alla prydnader. Dock har den en ganska utsirad och väl bibehållen katolsk Altartafla, med en glänsande förgyllning, som föll mig i ögonen, ehuru [13] jag icke kunde komma den nära, emedan der hölls Skriftermål. Jag såg åtskilliga ligga

10 på knä i bänkarna och på andra ställen i Kyrkan; ibland dessa en mycket gammal man, hvars besynnerliga utseende ådrog sig min uppmärksamhet. Klädd i en skinnpels och en luden mössa, och med ett långt hvitt skägg, såg han tämligt nödlidande ut. Han kom in i Kyrkan med några böcker under armen, knäböjde i en af sidogångarne vid en bänk, hvarpå han lade sin bönebok, och förblef i denna ställning, så länge jag vari Kyrkan. I Choret läste jag på en Metallplåt, insatt i muren, en Grafskrift på Latinsk vers af Tycho Brahe öfver sin dotter, som Pesten 1576 beröfvade honom i hennes tredje år. Den behagade mig, icke mindre genom den faderliga kärlek den andades, än genom prydliga poetiska uttryck. Jag fann på flera ställen i Kyrkan spår efter den tiden, då detta Land tillhörde Danmark, och upptäckte sålunda snart Christian IV:s vanliga märke, det stora Fyrtalet i ett C, under ett Bibliskt Språk, som jag med en viss förnöjelse i denna Kyrka läste på Danska: Gud er vor Tillid, vor Styrke og Hielp i Nöd, Herren Zebaoth er med os, som skiller Strid i al Verden, som sönderbryder Buer og Vaaben, og indlägger Aere i Strid. (Davids 46:de Psalme.) Derunder Årtalet 1628. Helsingborg ligger ganska nära Hafvet, på en smal udde af Landet, nedan för höga backar, hvilka, likasom en brant mur, omgifva Staden. Den har i sednare tider fått sitt närvarande läge på ett ställe, som förut var öfversvämmadt af böljorna. Härom vittna lemningar af Skepp, som [14] man uppgräft hvarest hus nu äro byggda, och ringar, som man funnit under jorden, fästade i hällebergen. I äldre tider var Staden, åtminstone till en del, byggd på de höjder, som nu ifrån Landssidan nästan alldeles undangömma den. Här voro ock fordom de Fästningsverk, som försvarade den, och den Borg, som gaf Staden sitt namn. Af denna har tiden blott lemnat ett fyrkantigt, mycket tungt och starkt bygdt Torn, hvars väldiga, nedantill mer än sju alnar tjocka murar ännu synas kunna trotsa flera Århundraden, ehuru de här och der bara förgängelsens spår. Tornet, som ifrån gamla tider har

11 namn af Kärnan, är bygdt i en fyrkant, tjugusex alnar på hvar sida, och skall ännu hafva en höjd af öfver Femtio alnar. När det först grundladas, vet ingen med visshet, utom den Svenska Geografen Tuneld, som berättar, att det är bygdt för öfver 1500 år sedan, i Svenska Konungen Fjolmers tid. Om du vill tro detta, kan du också tro Hvitfelds berättelse, att Slottet är anlagdt af Frode III, ungefär vid Christi Födelse. Eljest har det mycket mera historisk sannolikhet, hvad annorstädes berättas, att detta Slott är bygdt under Eriks af Pommern tid, omkring 1425. Det har varit ganska starkt, med tredubbla ringmurar och många Torn; men af allt detta återstår nu endast den gamla Kärnan, hvilken är den okända Byggmästarens minnesvård, som icke så lätt kullstörtas. Detta gamla Torn, som låg midt i Helsingborgs Fästningsverk, är märkvärdigt, icke blott för sin belägenhet, utan äfven för sin fasta sammansättning, hvaruti det har likhet med Vordingborgs Gaasetaarn. [15] Det är icke osannolikt, att, om Slottet verkligen är bygdt under Konung Erik af Pommern, Staden också blifvit flyttad till det ställe, der den nu ligger; och Kyrkan i sitt nuvarande tillstånd är då förmodligen icke äldre. Ännu år 1676 voro Fästningsverken vid Helsingborg så starka, at Staden uthärdade Christian V:s och Carl XI:s belägringar; men som de icke allenast voro af för stort omfång, utan äfven, enligt nyare Krigskonsten, onyttiga, emedan de omliggande höjderna till en del beherrskade dem, blefvo de 1682 raserade. Helsingborg har sedan den tiden varit en öppen Stad, och genomfarten i Sundet beherrskas af Kronoborg. Det var i synnerhet under Krigen i sjuttonde Århundradet Helsingborg, som hörde till de äldsta Danska Städer *), förlorade i välstånd och *) Det nämnes af Adam ifrån Bremen (L. II. c. 29) redan i Sven Tjuguskäggs tid, såsom ett tillhåll för Sjöröfvare, (familiare latibulum piratis). Flere Herredagar äro hållna i denna Stad; ett bekant Nationalconcilium 1335, ett annat 1345, och ett tredje 1394, då Biskoppar ifrån alla de tre Nordiska Rikena voro samlade under præsidium af Erke-Biskop Jacob i Lund. Till Helsingborgs historia hörer också belägringen af Waldemar III, 1359, och

12 anseende; och sedan Skåne afträddes till Sverige, har Helsingör tilltagit, eller åtminstone någorlunda bibehållit sig, under det dess vis-à-vis råkade i förfall. Det var gamla Kärnan, som väckte hos mig dessa minnen. En blick på nejden kallar mig tillbaka till det närvarande och Bonden, som skall skjutsa, kallar mig till vagnen. Fortsättningen får du ifrån Landskrona. [16] A n d r a b r e f v e t. Landskrona och Lund. Utsigten ifrån höjderna omkring Helsingborg är så förträfflig, så rik på interessanta föremål, att ingen resande bör försumma att skaffa sig en njutning, som icke kostar mer än några steg, hvilka endast slättens åbo kallar besvärliga. En klar, mild, och dock stor Naturscen, som uppfyller själen, och utan att vara romantisk, gör ett kraftigt intryck på fantasien, belönar denna korta möda. Det är den Danska Kusten, med dess rika mångfald, Helsingör med det präktiga Slottet, som i ett dystert alfvar uppreser sig öfver den vänliga Staden; det täcka Marienlyst, som småler muntert fram ur sin Lund, och så många andra upplifvande föremål på vår sida, som utgöra det interessantaste parti i denna utsigt. Den är onekligen rikare på Svenska sidan, och ifrån denna höga ståndpunkt, än ifrån Selands kust, vid Helsingör. Imedlertid gifver utsigten ifrån Marienlyst denna föga efter, men jag får resa långt i Sverige, för att finna ett ställe, som kan mäta sig med detta. Äfven på denna sidan om Sundet finner ögat en mängd föremål, vid hvilka det slaget i Grefvefejden 1535, då Staden, som var i Lybeckarnes våld, blef intagen af Skånska Adeln, i förening med Svenska Hjelptroppar, och den Tyska Borgmästaren Markus Meyer fången. Författ. Anmärkan.

13 med välbehag kan dröja. Vid foten af kullarna tätt vid stranden den smala öppna Staden, som ifrån denna höjd synes ett lätt byte för stormen och [17] böljorna. Rundtomkring ett Landskap, som åtmindstone om sommaren kan vara interessant; mot Södern, i det aflägsna fjerran, Landskrona, på en smal framskjutande landtunga. I klart väder synes till och med Köpenhamn och Steven, som lik en blå sky upphöjer sig ur hafvet; mot Norden, på två mils afstånd, resa sig Kullens berg i en lång sträcka, och ehuru de, såsom en Tysk resande så sinnrikt söker öfvertyga sina Landsmän, icke förlora sig i skyarna, så väcker dock åsynen af dem alltid en aning om en högre och mera kraftfull Nordisk Natur. Hafvet, som der åtskiljer tvänne Naboriken, hvilka tyckas räcka hvarandra handen öfver det smala Öresund, är ett heligt föreningsmedel, icke blott för dessa tvänne Länders Inbyggare, utan äfven för enskildta partier i denna stolta och sköna Natur-tafla. När ögat skiljer sig vid denna mångfald af föremål, dröjer det åter på den jemna vattenytan, som omfamnar de bägge stränderna, och förenar de enkla Naturscenerna till ett stort och förträffligt Helt. All beskrifning är här fattig och förgäfves. Du bör sjelf komma hit, för att se den sköna och sublima effekt, som Hafvet i detta Landskap alstrar, och huru interessant det är, att ifrån en ståndpunkt, sådan som denna, öfverskåda en så stor del af Nordens tvänne Riken. För att gifva dig ett rätt begrepp om höjden af dessa kullar, och huru lågt Staden ligger, vill jag blott säga dig, att öfversta spetsen af kyrkotornet knappt är synlig, när man Norr ifrån kommer Helsingborg helt nära. Hvar och en kan finna, huru väl mången plats på dessa höjder kunde användas [18] till anläggning af parker och lustgårdar; men af sådana finner man litet eller intet. Huru många äro väl de af Helsingborgs innevånare, som sätta något värde på den herrlighet de i denna utsigt äga? Dessutom äro dessa sandstens-backar välgörande för Staden, genom det förträffliga vatten, som i rika ådror utväller ur deras sköte. Man ser det på ett par ställen på gatorna, framledt genom konst, i tjocka strålar

14 springa ut ur jorden. På ett annat ställe har jag sett i en hage, att man, för att träffa källådern, gjort ett hvalf i hälleberget af mer an 30 alnars längd. Helsingborgs källvatten är vida berömdt; och jag har icke funnit dess like, utom i Roeskilde. Några timmar voro förflutne i Helsingborg, och jag fann ingenting, som kunde längre uppehålla mig der. Jag lemnade denna Stad på eftermiddagen, för att tillbringa natten i Landskrona. Gästgifvaren hade besörjt skjutsen åt mig; att denna vid första ögnakastet syntes mig något tarflig, lärer du icke undra på. Man hade tillstyrkt mig, att beställa en vagn med två hästar. Vid utsatt tid fann jag en liten smal pinnvagn, bespänd med två små hästar, och en gammal bonde till körsven. På vagnens tvänne sidostycken, som bestodo af breda trädpinnar, hvilka genom deras lutande ställning bildade en ganska smal botten i vagnen, stod ett slags trädstol, eller ett bräde med ryggstöd och sidostycken. Detta var vagnssätet. Det räckte långt utöfver vagnens sidor, och här tog bonden sin plats bredevid mig. Ett sådant åkdon måste nödvändigt synas [19] underligt och tämligen obeqvämt för hvar och en, som är van att klaga öfver Seländska postvagnarna. Men jag fann mig rätt väl deri, emedan resan gick rätt raskt med de små hästarna ehuru vägen icke var god. Glumslöfs ombytesställe emellan Helsingborg och Landskrona var den första Svenska Gästgifvaregård jag lärde känna. Jag hade hört mycket om deras uselhet och brist på alla beqvämligheter. Här fann jag en ren och städad Stuga, vänligt och höfligt folk, och ingen orsak att klaga öfver den timma jag måste vänta på hästar, då jag hade god tid, och fick hvad jag begärde. Således voro straxt de första stegen af min resa i stånd att gifva mig bättre tankar än jag förut hade om detta okända Land. Imellan Helsingborg och Glumslöf for jag förbi Rå fiskeläge, på en tämligen bred och hög träbro öfver en Å, som har samma namn. Brons byggnadssätt, Åns vattenmassa och stridiga lopp visade mig straxt, ehuru Seeländskt all ting eljest såg ut, att jag befann mig i ett Land, der höjderna begynte, och der jag i denna årstid

15 ej skulle finna Selands små bäckar och Öar, som flyta sakta utåt de jemna slätterna. Denna obetydliga å bildar dock vid sitt utlopp en liten hamn eller bugt, der krigsskepp kunna ankra, och hvarest det är en mycket beqvämare landningsplats, än vid Helsingborg. Den är derföre också i tvänne Svenska krig (1676 och 1709) dertill använd. Man kan ännu finna spår efter en lång förskansningslinia, som sträckte sig ifrån Rå inemot Helsingborg, och blef uppkastad under Carl XII [20] i början af förra århundradet, för att hindra Danskarnas och Ryssarnas landstigning. I Landskrona, väntade jag att finna en Fästning, Vallar, Portar, Visitörer, och mera sådant; men innan jag blifvit varse något af allt detta, for jag i mörkret öfver en stor öde plats, förbi höga, mörka byggnader, som jag hörde vara kasserner och nu var jag midt i Staden, vid Värdshuset, der jag fann mig rätt väl vid den Svenska ölosten, och den sprakande eldbrasan i den Svenska spisan. Här har du berättelsen om min första dagsresa. Utan att hafva varit rik på stora merkvärdigheter, har den roat mig rätt mycket; och såsom den första dag jag tillbragt i ett främmande Land, har den förflutit rätt muntert och behagligt. Jag slutar detta bref i Lund. Landskrona är ett mellanting af Fästning och öppen Stad. Dess läge tätt vid hafvet, på en låg udde, utan omliggande höjder, gjorde den tjenlig till det förra. Naturen, som gaf den en ypperlig hamn, ämnade den till en af de första Handelsstäder vid Östersjöns kuster. Intetdera har den blifvit. I Malmö har den, såsom Handelsstad, en afundsjuk och mäktig Medtäflarinna: och hvad nytta Sverige skulle kunna hafva af Landskrona, såsom fästning, är kanhända ännu icke afgjordt. Staden är icke gammal. Erik af Pommern anlade 1410 ett Karmeliter-kloster, der nu Slottet står. Han fattade tycke för stället, lät flytta [21] ett Fiskeläge, Söder Säby, ner till klostret, gaf Staden namn, och, 1413, köpstadsrätt. Under Grefvefejden, 1536, blef landskrona eröfradt af Svenska hjelptroppar för Christian III:s räkning. Under denna Konung blef Staden för första gången or-

16 dentligt befästad, och Slottet anlagdt 1549. Den var i sitt bästa flor under Christian IV, då man räknade öfver 500 välmående Borgare, som med egna skepp drefvo en vidsträckt handel. I kriget 1644 afbrunno öfver 200 hus ofvanför Slottet, och under CarI XII blefvo 150 gårdar nedrifna, för att bättre kunna försvara Slottet. Sedan Landskrona under kriget med Sverige, i Christian V:s tid, hade varit Danskarnes Hufvudplats i Skåne, och en säker tillflyktsort, som de under hela kriget försvarade, trodde man att detta land var tryggare, och lättare kunde försvaras utan en sådan Gränsfästning, och att deremot Christianstad, genom sin belägenhet inne i Landet, var mera tjenlig att vara en fast plats. Landskronas gamla fästningsverk förstördes 1680; men ännu synes spår efter dem. I medlet af förra århundradet fick man andra tankar, ock ville göra Landskrona till en Hufvudfästning. Den gamla Staden med dess kyrka blef nedrifven, en del af de närmaste sandgrunden blefvo genomskurna med grafvar, samt stensatta, och alla ojemnheter planerade. På denna ifrån hafvet vunna terrain uppfördes nya fästningsverk, och innanför dessa började man anlägga den nya Staden, efter en stor regelbunden plan. Så reste sig ett nytt Landskrona utanför det gamla på en grind, som af hafsvågorna förut [22] var öfversköljd. Utanför hamnen ligger en holme, Gråen kallad. I den Svenska Konungen Fredriks tid skulle denna blifvit en Coloni för Portugisiska Judar, om icke Presterskapets orthodoxa nit hade motarbetat en så kättersk plan. Man fann det mera öfverensstämmande med den rätta tron, eller åtminstone med Statens behof, att Gråen, istället för en Jude- Coloni, blef ett starkt Castell till hamnens försvar; och denna anläggning börjades under Adolf Fredrik. Landskronas hamn är en af de säkraste och bästa vid Östersjön. Man tror den kunna rymma 300 af de största Skepp; dock skall inloppet vara något farligt, förmodligen derföre, att rännan icke är tillräckligt bred, och att hafvet ditkastar sand. Den danas på ett märkvärdigt sätt, genom en djup ränna, som Saxån, hvilken något nedanför staden

17 faller ut i sundet, har inskurit i den fasta sandbottnen. En del af denna ränna har vid den nya stadens anläggning blifvit dämd, och mycket stora handelsskepp kunna nu lägga ända in till bålverken. Man lärer hafva föreställt sig, att Landscrona, genom sådana arbeten, åter skulle blifva en af Sveriges första handelsstäder; men denna förmodan uppfylldes icke. De stora anläggningarna blefvo ej fulländade. Under Gustaf III och Förmyndare-Regeringen hvilade de alldeles; under Gustaf Adolf fortsattes de åter; men ännu torde deras fullkomnande vara långt borta. Malmö, en långt rikare stad, hvars konstiga hamn dock icke kan nämnas vid sidan af Landskrona, har den betydligaste delen af Skånes handel, och [23] skall säkert göra allt, för att hindra Landskronas uppkomst. Så finner man öfverallt i denna Stad något ofulländädt, och förvånas att så mycket arbete och penningar blifvit använda utan något lönande resultat *). Ännu äro en del af den gamla Stadens små, illa byggda hus qvar. Den nya staden har några breda, regelbundna och ljusa gator, med rätt ansenliga och stora stenhus; men emellan dem, stora obebyggda platser, som gifva den ett utseende af tomhet och folkbrist. Likaså är det i allmänhet med den sköna hamnen, der man endast finner några få och obetydliga skepp. Det stora Torget har aldrig blifvit färdigt; och den nya Kyrkan, som ändtligen invigdes 1789, ser redan halfförfallen ut. Det mindre Torget skulle inneslutas af fyra stora Kaserner; men blott en af dem har blifvit uppbyggd, och den är tillräcklig nog för den obetydliga Garnisonen: ett par Kompagnier af Konungens värfvade Regemente, hvars allmänt aktade Chef, Baron Rosenblad, bor i Landskrona **). Stadens nya Fästningsverk äro lika litet fulländade, som något af de öfriga. Det gamla Slottet är en gammaldags, stark, dock temligt förfallen byggnad, som inneslu- *) Läsaren erinre sig, att det är en utländning som här talar. Öfvers. Anmärkan. **) Han fick 1812 transport till ett af de Småländska indelta InfanteriRegementerna; och jag hade den förnöjelsen att i Lund göra bekantskap med denna rättskaffens man. Författ. Anmärkan.

18 tes af en fyrkantig Borggård, och är någorlunda befästad med [24] tredubbla vallar och grafvar. Det har förut varit ansedt såsom mycket starkt; men synes dock icke i våra tider kunna uthärda någon lång belägring. Vägen till detta Kastell och hamnen är, genom den sköna lefvande utsigten öfver Sundet, en rätt angenäm promenad. Om Lands-Kronas industri och fabriksflit vet jag intet annat att säga dig, än att det har några fabriker för Tobak, hvilken vext ganska mycket odlas på Stadens jord och nejderna deromkring. Handskar tillverkas här, så väl som på flera ställen i Skåne, af utmärkt godhet. Största delen af Stadens obetydliga handel går på Köpenhamn. Jag lemnade Landskrona kl. 9 om morgonen, och var kl. 1 i Lund. Vägen gick öfver den stora Skånska slätten, som egentligen tager sin början söder om Rå, sedan utvidgar sig till några mils bredd, och under namn af Malmö och Lunds-slätten, sträcker sig ned emot Falsterbo. Här ser man intet tecken till skog, knappt här och der några ensamma Pilträn vid husen; torf är derföre det allmännaste bränslet. Stängsel, der sådana finnas, utgöras, utom några lefvande häckar, af jordvallar, hvaraf man dock denna årstid blott ser några spår, och som i allmänhet äro så dåliga, att de hvar vår åter måste förnyas. Nära till stranden ser man äfven vallar af tång. Jordytan, som ifrån Helsingborg till Rå är mera backig och till det mesta idel sand, blir nu mer och mer lerblandad, och är ibland den fruktbaraste, som finnes i hela Sverige, Landskapet är ingenting mindre än vackert, helst denna årstid. Resan genom dessa släta, trakter är enformig [25] och tröttande; landsvägen är rätt medelmåttig, ehuru mycket jemn närmare emot Lund. Ögat saknar allestädes upplifvande föremål. De kalla vårvindarna framstryka utan minsta afbrott öfver den tomma slätten, och man kan nästan säga, att man ifrån Helsingborg till Lund, på fem mils väg, icke ser ett enda träd, när man undantager en pilallée vid Landskrona.

19 Midt på denna slätt, 3 mil ifrån Landskrona, och 1/2 ifrån Malmö, ligger Lund, hvars Kyrkotorn jag såg ifrån en höjd, ungefär på en mils afstånd; dock försvinna de straxt åter, och man ser ingenting af staden, förr än man kommer den ganska nära, då marken här och der obetydligt höjer sig. En kulle, hvarest nu en väderqvarn svänger sig, är den fordna berömde Lybbers Hög. I öfrigt är det temligen tomt och naket omkring denna Stad; ingenting som kan kallas förstad, inga landthus eller lustparker; och innan man anar det, är man icke mera på en vild mark, utan på Lunds gata, Jag hade forntiden i hufvudet, och föreställde mig denna Stad med en viss gammaldags ärevördighet; men deraf såg jag intet spår, förrän jag var inkommen på en i ordets egentliga förstånd temligt sluttande gata, förbi Universitete och ett slags Torg. Här, ungefär midt i Staden passerade jag förbi den gamla Domkyrkan, en undransvärd Byggnad, hvars yttre har någt kämpalikt, en lugn, vördnadsbjudande storhet. Dessa breda, grundfasta torn, dessa mörkgråa murar fängslade straxt mitt öga. Min skjuts [26] borde måste hålla, antingen han ville eller icke, men jag upptäckte, att det ena tornet hade en ganska nymodig huf, och att man höll på att nedtaga den öfversta delen af det andra, för att äfven modernisera det; straxt en förargelse! Jag bad bonden köra hvart han ville. Han förde mig till stora torget, som har sin mesta storhet i namnet, och jag fann hos en Tenngjutare, som dock icke syntes vara annat än en politisk kannstöpare, och ännu icke blifvit mera än Rådman, ett rätt godt Värdshus. Du vet att hvar och en Stad har något caracteristiskt i sitt yttre, och jag gifver gerna akt på, huru denna bild, vid första anblicken, intryckes i min fantasi. Lund syntes mig, vid första ögonkastet, hafva något ojemnt uti sig, men tillika något vänligt, enkelt och hyggligt, som oändligen mycket behagade mig. Det var Söndag, och jag gick på eftermiddagen i Domkyrkan. Med en dubbel rysning (ty det var mycket kallt) vandrade jag

20 en half timme omkring inom dessa gamla murar, under det att Orgverkets brusande toner och menighetens sång sträfvade att fylla de höga hvalfven. Jag fann en för mitt öga, och i en Stad som Lund, ovanligt stor Folksamling, och väntade i följe deraf att få höra en god predikan, men blef deruti alldeles bedragen. En ålderstegen Prest, med den obehagligaste organ jag någonsin hört från ett sådant ställe, uppträdde på Predikstolen, och jagade mig inom en fjerdedels timma ur kyrkan, genom sitt jemmerliga föredrag, hvaraf jag lyckligtvis knappt förstod hälften, och med [27] sin skrikande röst, hvilken likasom sönderskar mina öron. Förstämd genom detta afbrott af de harmoniska känslor, som åskådandet af det gamla Templet hade väckt hos mig, ilade jag bort, för att aflemna ett af de tvenne bref jag medbragt ifrån Köpenhamn; och hos de män jag besökte, glömde jag snart, genom deras så högst vanliga och hjerteliga sätt att emottaga mig, icke blott den så litet uppbyggeliga Predikan, utan äfven att jag var i ett främmande Land. Man tillbjöd mig att göra sällskap på en offentlig bal samma afton, och jag fann här en samling af mer än hundrade personer, till största delen af Lunds och den omläggande nejdens ungdom, och deribland icke få Magistrar och Studenter. Här utvidgades mycket snart och lätt mina bekantskaper. Jag fann hos alla en vänskapsfull välvilja och förekommande artighet, som gjorde mitt första inträde i en större krets ganska behagligt. Du kan lätt föreställa dig, huru mycket det också skulle interessera att för första gången se Svenska Damer, och vid ett tillfälle, då de just voro i deras element. Ehuru, som du vet, jag icke deltager i dansens nöjen, och således, egentligen, icke kan hafva någon talan i detta ämne när frågan är att bedömma eller jemföra, så vågar jag likväl säga dig, att jag genast blef mycket intagen af den Svenska dansen. Detta namn vill jag gifva de så kallade kontradansar, som här i synnerhet älskas, och nästan allena brukas; men hos oss äro, tillika med den sköna Menuetten, nästan aflagda. Jag fann i dessa dansar ett slags