WMOC 2014 i Brasilien Vi hade som vanligt lite svårt att bestämma oss 1 år i förväg men när chansen dök upp i maj att följa med till Syd-Amerika och WMOC med Per Nordahl så tog vi den. Det innebar att vi skulle vara borta i 24 dagar en lång tid för en bonde men det gäller att prioritera här i livet. Resan startade med flyg till Amsterdam där resten av vår grupp på 38 personer sammanstrålade. Vår reseledare var Anita Wehlin som tagit ett stort ansvar från Per och ansvarade för bl.a. Perudelen. Det bar av till Lima och efter en rekordsnabb stadsvandring kl 6 på morgonen så flög vi vidare till Puno som ligger vid Titicacasjön. Vi visste att det låg högt, 3800m över havet. Naturen runt Puno och Titicacasjön är karg och ganska tråkig. Lite brunt då regnsäsongen precis skulle börja. Väl på hotellet så var det dags för middag på kvällen och då slog blixten ner eller rättare sagt allt blev mörkt. Precis innan middagen så började jag bli yr och må illa. Påpekade för Sten att jag nog skulle gå upp på rummet men efter 2 steg så damp jag i backen. Nåväl med snabba insatser av hotellet som är vana vid höjdsjuka och tillkallad läkare så hämtade jag mig ganska snabbt. Resten av vistelsen i Peru gick bra och Sten kände ingenting, dock var det många andra som mådde dåligt med huvudvärk, illamående och yrsel. Efter en vilodag var det dags för båtfärd på Titicacasjön. Först besökte vi Urosfolket som bor på vassöar i sjön. De har gjort så i många hundra år men börjar nu närma sig civilisationen med hjälp av solceller och vissa barn går i skolan på fastlandet. Fascinerande men fy vad kallt och fuktigt. Därefter åkte vi ut till ön Taquile där vi vandrade runt och njöt av vacker natur. Vi kom upp på 4200 m höjd vilket kändes bra med tanke på vår stundande utmaning, Inkaleden. Nästa dag lämnade vi Puno och åkte buss till Cusco, Inkarikets huvudstad. Plötsligt mycket trevligare och grönare landskap och en trevlig stad som ej bara var byggarbetsplats vilket de flesta andra städer i Peru är. Efter en dag med sightseeing och besök på Inkaplatser var det nästa morgon dags att starta vår Inkavandring. Buss ett par timmar till starten för vår vandring där alla som skulle starta vandringen samlades. I vår grupp var vi 19 st som skulle vandra. De övriga vi reste med hade valt andra alternativ som var mindre krävande att komma till Machu Picchu på.
Efter packning så startade vi vår vandring. Bärarna gick först med packning, mat, bord, stolar och tält ja allt vi behövde för de följande 4 dagarna. Första dagens vandring var ganska lätt i fint väder. 12 km vandring med 500 höjdmeter som gick lite upp och ner hela tiden. Fina Inkaruiner längs vägen och lunch mitt på dagen. På kvällen när vi kom fram var campen redan klar. Vi bodde i 2-manna tält och fick ett liggunderlag av modell tunnare. Första natten var det gräsunderlag och relativt mjukt. De två andra nätterna var det grus och därmed mycket hårdare. Vi stoppade alla våra kläder under liggunderlaget och Sten hade köpt ett extra underlag men det var ändå hårt. Speciellt när man var trött och sliten i kroppen. Måltiderna var trevliga. Vi åt i ett tält med bord och pallar. Duk på bordet och massor med mat. På alla camper fanns det toalett ( hål i golvet) och duschmöjligheter ( kallt vatten in en slang). På morgonen blev vi väckta kl 5 med en kopp coca-te. Det skulle pigga upp oss och hjälpte mot höjdsjuka. Kl 6,30 var det dags för den största utmaningen dag 2 med 1000 m höjdstigning upp till Dead woman pass. Det visade sig att de 1000 höjdmetrarna skulle vi ta i ett svep. Mycket av Inkaleden består av stenlagd stig och trappor. Jobbigt när man är på 4 000 m höjd men när vi till slut kom upp till passet på 4 200m så kändes det skönt. Alla hade varit koncentrerade så det blev inte mycket prat. Uppför, uppför och ett steg i taget var det enda man tänkte på. Skönt nu är det bara nerför tänkte jag men det visade sig vara lika jobbigt, 600 höjdmeter ner på hala och ibland branta stenar gjorde att mina höfter började värka. När vi kom ner till campen vid 13-tiden var det skönt. Lunch och därefter välbehövlig vila i tältet var det som gällde. Campen var mitt i vildmarken med höga berg runt omkring oss och tystnaden var total. Dag 3 var det 16 km vandring då vi passerade 2 pass. Jobbigt ibland men även lättare partier. Mycket Inkaruiner utmed vägen och vacker natur. Dag 4 var det dags för höjdpunkten Machu Picchu. Vi väcktes redan kl 3 på natten och fick snabbt packa ihop allt. Efter frukost vandrade vi bara några hundra meter och satt oss och väntade tillsammans med alla andra vandrare på att Inkaleden skulle öppna kl 5,30. Kolmörkt först men när det öppnade så var det ljust och efter kontroll av pass ( mycket viktigt) var det dags att vandra de 6 km fram till Sungate som ligger ovanför Machu Picchu. Alla hade bråttom och ville fram och belöningen lät inte vänta på sig. Där nedanför oss ligger Machu Picchu den gamla Inkastaden. Fantastiskt dramatisk natur och fint väder gjorde det oförglömligt. Väl nere fick vi en guidad vandring av vår guide. För övrigt hade vi 3 vandringsguider varav den sista gick med syrgasflaskan sist. Dock tror jag vi inte behövde den. Vår huvudguide hade vandrat Inkaleden ca 450 ggr och skulle iväg redan nästa dag igen. Imponerande. Alla vi som vandrade var överens om att det var något av det jobbigaste vi gjort. Väl nere i Aguas Caliente, byn nedanför berget så väntade god mat och därefter bad i varma källor. Skönt. Nu var vårt äventyr i Peru slut.
Nu väntade Iguazufallen i Brasilien där vi tillbringade 2 dagar både i Brasilien och Argentina + besökte världens näst största vatten kraftverk Itaipu på 14 000Mw. Lika mycket som 20 Barsebäcksverk. Nu fick vi plötsligt sällskap av 150 människor till som anslutit från Sverige. Nåväl vattenfallen var fantastiska men efter 2 dagar där bar det av till Porto Allegre i södra Brasilien och själva tävlingarna. Meningen var en nätt lite busstur på 14 timmar då vi skulle se en del av Brasilien. Det visade sig att det blev 21 tim på buss och ankomst mitt i natten. På söndagen var det dags för sprintkval i parken som låg precis utanför vårt hotell. Väldigt lätt, de hade satt upp staket för att göra det svårare. Regn hela dagen men kvalet gick bra. Både Sten o jag kom till A-final. För övrigt enda tävlingsdagen med dåligt väder. Nu skulle vi äntligen stadga oss på en ort. Buss till Canela 12 mil upp i bergen nordväst om Porto Allegre. Där skulle vi nu bo hela veckan. Canela påminner mycket om Bayern vad gäller natur och bebyggelse och många Brasilianare i de här trakterna härstammar från Tyskland och Italien. Trakten är en stor semesterort för Brasilianare och är känt för sin julskyltning och julshower som på går dagligen från 8 nov till 11 jan. Vi hade turen att se första showen sista kvällen i Canela. Helt fantastiskt framför den stora katedralen med häftigt ljusspel, sång musik och dans av hög kvalitet. Sprintfinalen gick i en friluftspark bredvid ett berömt vattenfall som vi tyvärr inte fick se då det var avstängt under tävlingen. Väldigt tuff kupering och en konstig avspärrning som inte stämde på kartan samt dessutom mycket grönt gjorde att många gjorde fatala misstag. Jag lyckade hålla huvudet kallt och bommade bara ca 1 min och det räckte till en 20:e plats som jag var nöjd med. Sten förirrade sig i det gröna och blev 43:a i finalen.
Kvalen till långdistansen gick bra. Terrängen var ganska lätt och skogen bestod mest av Pinjeskog i kuperat landskap. Finalen gick på lördagen och nu skulle det bli tuffare med längre banor och fler höjdmeter. Min bana var 4,5 km och 190 höjdmeter. Det visade sig att de flesta höjdmetrarna skulle vi ta i börja med en jättebacke först i lite regnskog då vi fick hiva oss upp, sen uppför ett hygge. Väl uppe var det att försöka komma igång och springa igen. Banan gick bra med inga större misstag och trött och nöjd sprang jag i mål. Det visade sig räcka till en 11:e plats vilket jag inte trott då det gick ganska sakta tyckte jag. Speciellt nöjd med att jag bara var 4 min efter vinnaren. Sten kvalade också in till finalen men gjorde ett parallellfel ganska tidigt och förlorade mycket tid. Bra ändå att kvala in till A-final. Nu var vi nöjda och trötta och sugna på att åka hem till Sverige igen. De flesta andra skulle nu åka till Peru och även Galapagosöarna men vi var fullt nöjda med vår resa. Många oförglömliga minnen och inte minst möte med många nya trevliga orienteringsvänner.