Ur Nordisk familjebok Uggleupplagan 1908. (se källa) Frihamn (it. porto franco), en hamn, dit varor från alla länder få tullfritt införas. Frihamnen är ett noga begränsadt område, som betraktas liggande utanför rikets tullgräns, hvadan allt, som finnes därinom, är befriadt från såväl all tullafgift som all eftersyn och kontroll från tullverkets sida. Naturligtvis ha dock varorna att draga andra afgifter, såsom hamnpengar o. d. Däremot erlägges tull, när varan föres från frihamnen till annan ort inom samma land. Frihamnen befordrar på ett effektivt sätt ett lands skeppsfart och grosshandel samt gör det möjligt att konkurrera med utlandet såväl genom transitohandel som genom export af sådana artiklar, vid hvilkas fabrikation utländskt material användes. Den förnämsta fördelen framför frilagret (se d. o.) är den, att den besvärliga och kostsamma kontrollen undvikes. - Frihamnsinstitutionen är gammal. Den första frihamnen var Livorno (1547). Därefter följde Genua (1596), Neapel (1633) och Venezia (1661). I Frankrike var Marseille frihamn sedan 1669, men-beröfvades denna förmån af nationalkonventet (1792-95). I Tyskland behöllo Hamburg och Bremen äfven efter Tyska rikets bildande (1871) sina särskilda tullområden; då dessa städer 1888 tvungos att inträda i Tyska tullföreningen (se d. o.), af-skildes vissa områden, som förblefvo
frihamnar. Dessa äro jämte Trieste och Köpenhamn (sedan 1894) kontinentens förnämsta frihamnar. Af andra europeiska frihamnar må nämnas Emden, Stettin, Neufahrwasser (uthamn till Danzig), Fiume, Ve-nezia, Malta, Gibraltar och Sulina. Dock ha vissa andra hamnar s. k. entrepöt-institutioner, som i betydelse och omfattning kunna mäta sig med eller öfvergå åtskilliga af de nämnda frihamnarna. Till denna grupp höra bl. a. Amsterdam, Rotterdam, Gent, Le Havre och Bruxelles. I Sverige utfärdade Karl XII 1712 befallning om inrättande af en frihamn vid Slite, men någon verkställighet följde icke. Sedermera väcktes, ehuru utan påföljd, vid riksdagarna 1747, 1762 och 1771 förslag, att Marstrand skulle förklaras för porto franco. (Vid de bägge senare riksdagarna framkastades därjämte plan till frihamn vid Visby och Slite.) Men på grund af en af Marstrand 1774 gjord och af Kommerskollegium tillstyrkt ansökan utfärdades 15 aug. 1775 en k. kung. om inrättande af frihamn därstädes. Utom de bestämmelser, som afsågo själfva frihamnsinstitutionen, stadgades fri religionsöfning för alla slags utlänningar, som slogo sig ned i staden. Alla stadens invånare befriades från personliga utskylder och bevillningar, och slutligen förklarades staden äfven för en fristad, där alla,
som flytt ur Sverige för gäld eller brott, hvilka icke gingo å lif och ära eller voro statsbrott, skulle få slå sig ned utan fara för sig själfva och sin egendom. Både Göteborgs stad och Ostindiska kompaniet sökte väl lägga hinder i vägen för Marstrands privilegier, men fåfängt. Emellertid medförde icke frihamnen de påräknade fördelarna. Visserligen tilltogo stadens handel och inkomster rätt betydligt, men för det öfriga landet var frihamnen utan betydelse. Den blef en hufvudort för smugglerierna på västkusten. Till följd däraf upphäfdes 15 maj 1794 frihamnsprivilegiet. - Frågan om en frihamns inrättande hölls vid lif vid riksdagarna 1809, 1812, 1823, 1828-30 (det gällde då Visby och Slite) och 1844-45 (Höganäs) samt kom på 1880-talet åter under riksdagens ompröf-vande. Motioner härom väcktes 1886, 1891, 1892 och 1894, i väsentlig grad till följd däraf, att i Köpenhamn upprättades ett frihamnsområde. En af K. M:t 5 okt. 1894 tillsatt kommitté för frågans utredning framlade i utlåtande af 22 juni 1895 förslag till förordning om inrättande af frilager och frihamn i Sverige, ett förslag, med anledning hvaraf Kommerskollegium och Generaltullstyrelsen i und. uti. 30 maj 1896 visserligen framhöllo frilagers-institutionen såsom god, men ansågo inrättandet af frihamn vara af minst sagdt tvifvelaktig nytta för Sverige.
Från vissa städer, Malmö, Göteborg och Stockholm, framställdes dock petitioner till K. M:t om åtgärders vidtagande för inrättande inom riket af frihamnar, utan att detta ledde till någon åtgärd från regeringens sida. Frågan kom dock snart åter upp. Den af K. M:t l juli 1898 tillsatta handelsoch sjöfartskommittén hemställde i betänkande af 12 dec. 1900, att ett förslag borde föreläggas riksdagen om frihamnsinstitutionens införande i vårt land, en hemställan, som understöddes genom petitioner från vissa städers kommunalrepresentationer. Samtidigt började stadsfullmäktige i Göteborg och Malmö vidtaga förberedande åtgärder för frihamnsanläggningar. Sedan i den förra staden 1903 och 1904 omfattande utredningar egt rum, uppdrogo stadsfullmäktige 8 dec. 1904 åt en beredning att inkomma med förslag till plats för blifvande frihamnsanläggning samt förklarade att, om ett bolag upprättades för sakens genomförande, vore de villiga att med detsamma förhandla om de närmare villkor, på hvilka staden kunde vara villig att samverka med bolaget. Ett sådant bolag bildades också 1905, och staden inköpte s. å. fastigheter till flera mill. kronors värde för utvidgande af sin hamn. Till K. M:t afläts 2 juni
1905 en anhållan om de åtgärders vidtagande, som kunde finnas nödiga för att åt staden måtte beredas möjlighet att anlägga och drifva en frihamn. Äfven i Malmö har hamnområdet betydligt utvidgats och förslag utarbetats om anläggande af en frihamn. Detta förslag pröfvades 1906 af en kommitté, som med stöd af ett stadsfullmäktiges beslut i slutet af 1906 hos K. M:t hemställde om åtgärders vidtagande, för att Malmö stad måtte få möjlighet att anlägga och drifva frihamn eller frilager. Med anledning af det intresse, som sålunda visats för frihamns- och frilagersinstitutionerna, framlade K. M:t på förslag af finansministern C. Swartz till 1907 års riksdag ett förslag om deras införande, hvilket förslag med vissa mindre ändringar antogs af riksdagen. De regler, som härigenom fastställdes för svenska frihamnsanläggningar, äro i hufvudsak följande. I stapelstad, hvarest tullkammare under tullförvaltares öfverinseende finnes, eller, där lokala förhållanden det betinga, i närheten af sådan stapelstad må, efter särskildt tillstånd af Konungen, inrättas sådan under tullverkets uppsikt och bevakning stående, till allmänt bruk för handelsrörelse och industriell verksamhet afsedd anstalt, benämnd frihamn, hvarom
i den med anledning af riksdagens beslut utfärdade förordningen stadgas. Frihamn, som skall utgöras af ett till sina gränser noga bestämdt område, omfattande dels hamn med anstalter för fartygs lossning och lastning, dels ett därintill beläget, genom hägnad från vidliggande mark afspärradt landområde med byggnader och upplagsplatser, skall i fråga om tull-och tillverkningsafgifter äfvensom sockerskatt anses såsom utrikes ort; och skola såväl fartyg som gods inom frihamn icke vara underkastade vidare tillsyn från tullverkets sida, än som erfordras för utöf vande af kontroll å efterlefnaden af de ang. frihamn meddelade allmänna eller särskilda föreskrifter. Till frihamn från inrikes ort inkomna varor skola i fråga om rätt till restitution af tulloch tillverkningsafgifter samt sockerskatt äfvensom i öfrigt i tullhänseende betraktas såsom från riket utförda samt således vid återinförsel behandlas lika med annat gods, som från frihamn införes. - Tillstånd att inrätta frihamn, hvilket jämväl innefattar rätt att drifva anstalten, kan beviljas stadskommun och för ändamålet bildadt aktiebolag, däri samtliga delegare äro svenska undersåtar och hvars styrelse består af här i riket bosatta svenska undersåtar. - För frihamn skall finnas särskildt reglemente, innefattande bestämmelser ang. de tider, då frihamnen skall hållas öppen och då tullexpedition där skall ega rum, ang. behörighet
att förrätta arbete inom frihamnen samt ang. persontrafiken till och från densamma. Frihamnen skall stå under uppsikt af en af Generaltullstyrelsen godkänd föreståndare, som har att öfvervaka de för densamma gällande föreskrifterna. Inom frihamn må byggnad eller lägenhet icke upplåtas till eller användas såsom bostad; dock att härbärge för den vid frihamnen anställda tullbevakningsoch arbetspersonalen må i särskild byggnad anordnas. - För rättighet att inom frihamn idka industriell verksamhet fordras särskildt tillstånd af Konungen; dylikt tillstånd må dock ej afse vare sig boktryckerirörelse eller annan verksamhet, som i följd af gynnsammare produktionsvillkor är egnad att å den inhemska marknaden afsevärdt skada inom riket annorstädes än i frihamn drifven enahanda verksamhet, ej heller verksamhet af beskaffenhet att kunna medföra fara eller olägenhet för anstalten eller där intagna varor. - Inom frihamn må ej idkas detalj försälj ning af därstädes befintliga varor; dock må efter särskildt tillstånd af Konungen försäljning af proviantartiklar och andra skeppsförnödenheter ega rum under de villkor, som af Konungen föreskrifvas. - I frihamnen må ej införas brännvin och sprit af säd, potatis eller andra jordfrukter, såframt varan ej skall inom frihamnen användas vid beredning af andra tillverkningar; varor, som äro till införsel i riket
förbjudna, samt explosiva varor, eldfarliga oljor, frätande syror o. a. varor, som kunna medföra faror eller olägenheter för frihamnen eller där intagna varor. - Tillträde till frihamn är förbjudet för däckadt fartyg, hvars dräktighet icke of verstiger 40 ton, och öppen båt, utom för dylika farkoster, som under de särskilda villkor, Konungen bestämmer, användas för forsling af gods inom frihamn eller emellan frihamn och tullhamn i eller vid samma stapelstad eller för bogsering af fartyg till och från frihamn eller inom sådan hamn; och för annat fartyg, än nyss nämnts, då detsamma till någon del innehar last, destinerad till inrikes ort, som icke är frihamn, och fartyget icke ankommer direkt från utrikes ort eller annan svensk frihamn. - Förtullning af gods, som införes från frihamn, skall ske efter de taxor och författningar, som äro gällande, då införseln eger rum. - Varor, beträffande hvilka i tulltaxan stadgas, att afdrag i vikten ej skall göras för askar, fodral, omslag, kartor m. m., må icke från frihamn uttagas för uppläggning å nederlag, med mindre de äro emballerade på sådant sätt, som eljest vid införsel af enahanda varor är brukligt. Ej heller må dylika varor, med mindre emballeringen är på nämnda sätt verkställd, från frihamn uttagas för att efter f örtull ning införas i landet, såframt de icke äro vid förtullning från frihamn underkastade särskild förhöjd
tullafgift. - Införsel från frihamn af gods i sådana kvantiteter och under sådana omständigheter i öfrigt, att bestämmelsen om förbud mot detaljförsäljning inom frihamn uppenbarligen kom me att därigenom kringgås, må icke medgifvas. Förordningen om frihamn utfärdades 15 nov. 1907 och trädde i kraft l jan. 1908; men tillstånd till frihamns öppnande för användning får icke meddelas att gälla tidigare än efter utgången af år 1910. Jfr W. Fellenius, "Frihamnar i Europa" (i tidskr. "Vår flotta;, juli 1907). J. F. N.