Modernt avstamp Vasaparken var den första parken i Stockholm som byggdes för lek och spel. Omdaningen som gjorts på 2000-talet av landskapsarkitekterna på Grontmij blev så lyckad att den fick årets Sienapris. Text: Nina Gunne Det krattas i Vasaparken. Dagisbarnens gula västar lyser i kapp med löven och de orangerosa gummikullarna. Korvgrillningen är igång vid parkleken. Vid stenterrasser sitter pensionärer i den sista höstsolen. Någon genar genom parken. Långsamt. Bollplanen är tömd på fotbollsmål för att snart konstfrysas och ge plats åt skridskoåkarna. Det är första november och Vasaparken förbereds för vintern. Den andra sedan parken invigdes den 8 november 2006 efter den största omdaningen på över hundra år. På Arkitekturdagen den 16 november fick landskapsarkitekterna på Grontmij (tidigare Carl Bro) ta emot Sienapriset för bästa landskapsarkitektur för Vasaparken i Stockholm. För ett konsekvent utfört projekt med ett tydligt arkitektoniskt uttryck, tror och hoppas landskapsarkitekterna Anders Falk och Sofia Nylén på Grontmij, när jag träffar dem ett par veckor före prisutdelningen. Anders Kling, som ansvarat för den västra delen av parken med parkleken, befinner sig i Guatemala och skriver till mig att han tycker att de lyckats göra parken till ett möjlighetsfält för olika aktiviteter och en spontan offentlig scen. Jag tror att parken andas vår tid, säger Sofia Nylén. Vi har tagit ett modernt grepp på en historisk park och skapat en plats anpassad för 2000-talets aktiviteter. Det är inte bara en antikvarisk upprustning utan snarare en omdaning och förnyelse av parken. Landskapsarkitekterna har ägnat mycket tid åt analys av platsen för att se hur den används och förändras under året och olika tider på dygnet. Vi har gjort funktionsanalyser kring vilda och lugna platser, hur de används av människor i olika åldrar, berättar Anders Falk. Om man skulle sitta i parken en hel dag skulle man få se hur skolbarnen >>> Foto: Annika Jansson Selim 34 ARKITEKTEN november 2007
i historisk park Sofia Nylén och Anders Falk firar Sienapriset med att hoppa bland gummikullarna i Vasaparken. ARKITEKTEN november 2007 35
Foto: Annika Jansson Selim I västra delen av parken har arkitekterna låtit gallra bland de större träden och planterat nya som kan bli nästa generation. Det finns en tydligare hierarki mellan huvudstråk och småvägar idag än tidigare som visar på olika sätt att röra sig genom parken. Huvudvägen har försetts med kantsten. kommer ner för att springa 60-metersbanan eller hoppa längdhopp, dagisbarnen på rad, de tidiga pensionärerna som slår sig ner på bänkarna och senare på kvällen, företagsfesterna med brännboll. Det här är Vasastadens vardagsrum. Och det har det alltid varit. Den första planen för Vasaparken från 1898 var en öppen plats för fria lekar, den första parken i Stockholm med plana ytor och där man tilläts använda gräsmattan. Under första världskriget odlades potatis i parken och vid OS i Stockholm 1912 tränade OS-deltagarna här. Ända fram till 2002, när den nu prisbelönade omdaningen påbörjades, fanns den ovala löparvallen kvar. Vasaparken var först i Stockholm med att uttrycka en plats för aktivitet, säger Anders Falk. Det var modernt då. Nu har vi försökt addera något nytt som sitter bra i den gamla ramen. Ett modernt avstamp i en historisk park. Gräsplanen i Vasaparken började spolas på 1930-talet och användes flitigt under de kalla vintrarna. Idag, med det nya konstgräset, är det möjligt att frysa banan genom slingor underifrån, en teknik som annars används på idrottsplaner. Det här är första gången i en svensk park. 1940-talet, när Astrid Lindgren vallade sina barn i parken, var en epok när sunt leverne förespråkades. Det sammanföll med en upprustning av parkens västra del och det var landskapsarkitekten Erik Glemme som fick uppdraget. I hörnet av västra parken finns fortfarande tre terrassträdgårdar i grovhuggen granit och betong från hans tid. Men att bevara former i parken har inte varit viktigt, det är funktionen, att parken är till för lek och spel, som bevaras, säger Sofia Nylén. Samtidigt ska funktionen samspela med en designidé för hela parken. Det är gummikullarna i parkleken som först drar blickarna till sig. Ett böljande gummilandskap flankerat av en svepande betongvägg med klättergrepp och längs denna nya gummiö, en låg betongmur som växer och övergår i ett bollplank för basket. Parkleken är kvar men många av de gamla lekredskapen borta. Den långa rutschkanan, klätterställningen och skatebanan utbytta mot mer yta för fria lekar. Bollplanen i östra parken har blivit större Vasaparken var först i Stockholm med att uttrycka en plats för aktivitet. Det var modernt då. Nu har vi försökt addera något nytt som sitter bra i den gamla ramen. Ett modernt avstamp i en historisk park. Anders Falk 36 ARKITEKTEN november 2007
Foto: Nina Gunne Vasaparken har aldrig varit en promenadpark. Karaktären av öppna, fria och tillgängliga ytor har alltid funnits. Mest planteringar är det vid terrasserna längs med gatorna Vid sittplatserna har landskapsarkitekt Alf Orvesten, kontorets växtexpert, komponerat ett blomsterprogram av lökväxter och perenner. och när den planades ut skapade arkitekterna de långa stenmurarna för att ta upp nivåskillnaden. Här sitter publiken under spontana fotbollsmatcher och här trängs picknickfiltarna under soliga vårdagar. Det är de mest spektakulära platserna, säger Anders Falk. Men hela parken är förändrad. Tidigare var kantzonerna mot Odengatan och Dalagatan överlastade av funktioner. Arkitekterna har tagit bort nästan allt och lagt till nytt, som terrasser, boulebana och sittgradänger. Entrén mot St: Eriksplan har förtydligats och huvudvägen genom parken betonats med kantsten. Sittplatser finns på muren vid parkleken, på bänkar längs parkens utkanter och i de parkbalkonger varav en sträcker sig ut över parken från Dalagatan, den del av parken som idag kallas Astrid Lindgrens terrass. Balkongerna är också till för rörelsehindrade, som enkelt kan uppleva grönskan utan att egentligen ta sig ner i parken. Stora delar av parken är anpassad för tillgänglighet. Kullarna i parkleken har flacka partier för att också rörelsehindrade barn ska kunna ta sig upp. Alla ska ha möjlighet att ta sig till de viktigaste platserna. Tillgänglighet var ett av stadens krav på parken, säkerhet och belysning ett annat. Det var också något av det första som arkitekterna såg över. De har skapat effektbelysning på berget vid västra delen och mastbelysning vid parkleken. Parken befolkas dygnet runt så det är en rätt säker plats, säger Anders Falk. Men visst vore det bra om vi kunde få tillbaka de parkvakter vi hade här på 60-talet. Invånarantalet i Vasastan har ökat ordentligt sedan parken anlades 1898 och arkitekterna insåg att omdaningen skulle locka kunna mer människor till parken. Därför har det varit viktigt att välja slitstarka material. Att bevara platsens själ när intensiteten ökar har varit en av utmaningarna förklarar de. Konsten är att fånga in alla behov utan att de skaver mot varandra, eller att det blir för mycket slitage på platsen, säger Sofia Nylén. Många intressen ska samsas. Det är klart att det skapar konflikter, men de kan lösas. Det här är verkligen en multifunktionsplats. Synpunkter på förändringarna i parken har hörts under flera samråd och genom >>> ARKITEKTEN november 2007 37
Foto: Nina Gunne Parkleken är en hårt utsatt yta som ska rymma funktioner för alla åldrar. Därför har arkitekterna delat upp platsen i olika funktionsytor som ramas in av den svepande muren. På bollplanen finns målade linjer, både enligt basketregler men också trafiksymboler. insändare i tidningar. Mest har det handlat om konstgräset och om gummikullarna. I det första förslaget var en stor del av parkleken täckt med den orangefärgade gummiasfalten. Protesterna blev högljudda och bland andra engagerade sig organisationen IPA - Barns rätt till lek, som med sina pedagogiska tankar om att barn ska komma i kontakt med många material har påverkat arkitekterna. I det omarbetade förslaget används, förutom gummi, trä, grus och asfalt på några av kullarna. Ett tag diskuterades en skateboardbana, men så har det inte blivit. Parken är maximerad som den är nu. Och det är viktigt att barn har plats att springa på, att det finns yta för spontan lek och idrott, säger Sofia Nylén. Under åren som Vasaparken projekterats har det talats mycket om spontanidrottsplatser. En sådan har Vasaparken alltid varit och fortfarande ska bollplanen inte vara bokningsbar, även om vissa knattelag inofficiellt har sina tider på planen. Sedan invigningen förra året har kommentarerna enbart varit positiva, säger arkitekterna. Det blev bättre efter att vi arbetade om förslaget, tycker Sofia Nylén. Och andan är kvar: Att skapa ytor för barnen som triggar deras fantasi, istället för inköpta lekredskap med givna funktioner. Vasaparken har mycket yta. Blicken kan svepa långt. Från de gummiklädda kullarna, över klippavsatsen med den populära jättegungan, ner mot den öppna gräsplanen, ett minne av ett skärgårdslandskap. Den västra delen av parken är mer kuperad och lummig med höga träd, bland annat en tvåhundra år gammal kandelaberlind. Men en park är en dynamisk plats. Den förändras mycket under året och under tid. Träd växer upp och behöver gallras och planteras om. Växter ska skötas och det är hårt slitage på både natur och material. Bara isbanan kostar en miljon kronor i drift varje år. En park blir aldrig färdig, påpekar Anders Falk. Den är en levande struktur och den förändras även om man inte gör något. Det är det som skiljer landskapsarkitektur från arkitektur. Parken är gjord för en stund. Det blev som de tänkt sig, tycker arkitekterna. Kanske till och med bättre. Det har funnits Att bevara former i parken har inte varit viktigt, det är funktionen, att parken är till för lek och spel, som bevaras. Sofia Nylén 38 ARKITEKTEN november 2007
Foto: Annika Jansson Selim Syskonen Milla, Isidor och Marco och kompisen Kevin har vuxit upp i och kring Vasaparken. De gillar det nya men saknar den stora klätterställningen, den långa rutschkanan och skatebanan som fanns tidigare. Milla, sju år, leker gärna bland gummikullarna eller köar till den stora gungan, cyklar eller åker rullskridskor. De större barnen, nio och tolv år, tycker att den nya parkleken mest är gjord för små barn och de hänger mest på bollplanen och på vintern i pulkabacken eller på skridskobanan. Konstisen var ett lyft för parken tycker Anna Löfdahl, mamma till tre av barnen. Men hon saknar alla sittplatserna och föräldrahänget vid lekparken. Många av bänkarna är ersatta med enstaka sittplatser. JYRYNS MOTIVERING Vasaparken i Stockholm får årets Sienapris. Projektets kvalitet ligger i hur det förra sekelskiftets stadspark blivit uppgraderad. Vasaparken är ett ambitiöst och lyckat exempel på hur en stadspark i en tät stadsdel utvecklats för att också i framtiden vara en angelägenhet för alla åldrar och intressen. Den nya Vasaparken är ett flöde av händelser, av vila och rekreation, av lek och av paus. Genom ett helhetsgrepp på parken har man lyckats göra den till såväl en arena för sport, lek och fritid som en tidlös promenadplats och stillsam oas i stenstaden. Bollplanerna av konstgräs, helt utan skyddande stängsel behandlas elegant som en del av parken, inte som en avskild störande verksamhet. Övergångarna mellan funktionerna är elegant utformade med fint detaljarbete och varsamt men bestämt infogade i det gamla. Stenterrasserna i parkens ena ände låter staden göra sig påmind, som den ska i en riktig stadspark, medan kullarna av gummiasfalt i den andra änden är mer som en park i parken. Lekdelen i parken präglas dessutom av en välkommen förnyelse av lekplatsen som vi känner den. ett tryck från Norrmalms stadsdelsförvaltning att upprusta. Sedan har planerna kring nya bostäder vid Sabbatsbergsområdet tagit fart och genererat mer pengar till parken. Arkitekterna skulle gärna se siffror på hur många som besöker parken under ett dygn idag och jämföra med dem för offentliga byggnader, som till exempel stadsbiblioteket. Vi tycker att man ska lägga mer pengar på offentliga utomhusmiljöer, säger Anders Falk. Idag ska det mycket till för att man ska satsa på en park. Därför är det kul att man har gjort det här. Staden har vågat mycket. De nämner flera gånger hur viktig Bodil Hammarberg, projektledaren på Stockholms Stad, varit för projektet. Hur hon entusiastiskt och modigt drivit projektet vidare. Vi har haft tur, konstaterar Sofia Nylén. Projektet har inte bantats utan vi har snarare fått mer pengar under vägen. Vi har haft många möten med entreprenörerna på plats och ett bra samarbete. Det har blivit välbyggt. Jag tror det är receptet för en ett lyckat projekt: En politisk vilja till förändring och investering, en bra beställare och projektledare, en bra entreprenör och så förstås en duktig arkitekt. >>> ARKITEKTEN november 2007 39
Foto: Nina Gunne Ett projekt som tilläts växa Landskapsarkitekt Bodil Hammarberg har varit projektledare för Vasaparken på Stockholms stad sedan processen satte igång 2002. Sienapriset känns som en bekräftelse på det jobb vi har lagt ner, säger hon. Och hon tycker att Vasaparken var en självklar och värdig mottagare av priset. Frågan om omdaningen av parken väcktes av boende kring Vasaparken. Många var missnöjda med att parken förfallit och att den kändes otrygg. Stadsdelsförvaltningen genomförde 2001 en enkät och två namninsamlingar med 1700 deltagare som visade att många önskade mer blommor och mer att göra i parken, framförallt på vintern. Parkleken behövde rustas upp och en konstgräsplan var efterlängtad. Besökarna i parken blev också allt fler och 450 lägenheter skulle byggas i Sabbatsberg. Stockholms stad fattade beslutet att parken behövde moderniseras. Efter omdaningen har parken blivit ännu mer populär. Mer än vad Bodil Hammarberg hade kunnat föreställa sig. Västra delen av parken vid Torsgatan är full av solbadande vasastadsbor på somrarna och i östra delen pågår fotbollsmatcher på bollplanen till långt fram på småtimmarna. Parken har också blivit tryggare, med fler besökare och bättre belysning.vi har velat behålla viktiga värden i parken samtidigt som vi utvecklar den för fler besökare. Viss kritik har parken fått, bland annat för ett alltför stramt formspråk. Men Bodil Hammarberg menar att det tar ett tag innan gestaltningen sätter sig i folks medvetande. Projektet har vuxit, de tidiga kalkylerna höll inte, men budgeten har kunnat utökas efter hand. Vi har kunnat motivera det med de kvaliteter vi kan uppnå och politikerna har trott på projektet. Sienapristagare 2007: VASAPARKEN Förnyelse av park, program och projektering. Arkitekt: Grontmij Landskapsarkitekter, Stockholm, genom landskapsarkitekter LAR/MSA Anders Falk och Anders Kling (ansvariga arkitekter). Medarbetare: Landskapsarkitekter LAR/MSA Veronika Borg, Sofia Nylén, Alf Orvesten, landskapsarkitekt MSA Ulrika Petzelius. Beställare: Stockholms stad genom landskapsarkitekt LAR/MSA Bodil Hammarberg (projektansvarig). Areal: 5 ha. Program/projektering 2002-2005. Byggår: 2004-2006. 40 ARKITEKTEN november 2007
SVERIGES ARKITEKTER LEDARE Unga strömmar till Sveriges Arkitekter är intresseorganisation för Sveriges arkitekter, inredningsarkitekter, landskapsarkitekter och fysiska planerare med 10.000 medlemmar. Sveriges Arkitekter Wirwachs Malmgård Ansgariegatan 5 Box 9225,SE-102 73 Stockholm,Sweden Te l +46(0)8 5055 7700 Fax +46(0)8 5055 7705 kansli@arkitekt.se www.arkitekt.se Ordförande: Laila Strunke, laila.strunke@telia.com Förbundsdirektör: Staffan Carenholm, staffan.carenholm@arkitekt.se Under hösten får Sveriges Arkitekter uppskattningsvis 350 nya unga medlemmar. Totalt har cirka 450 nya studenter antagits till de olika arkitekutbildningarna. Av dessa kommer alltså fyra av Studenterna är en viktig grupp i Sveriges Arkitekter. Av förbundets drygt 10.000 medlemmar är totalt 2.000 studentmedlemmar. fem att bli studentmedlemmar redan under den första terminen av sin nya utbildning. Dessutom blir de allra flesta som inte kommit med redan under första terminen medlemmar senare. Sveriges Arkitekter ligger stadigt på en anslutningsgrad om 95 procent bland yrkesverksamma arkitekter. Många organisationer har idag svårigheter att attrahera unga människor. Det är trevligt att kunna berätta att Sveriges Arkitekter går emot strömmen i det avseendet. De allra flesta fattar snabbt beslutet att bli medlemmar. Vid de lunchmöten som vi hittills genomfört vid KTH, Chalmers, LTH, Konstfack, Ultuna, Alnarp och BTH har 80 procent av dem som deltagit redan i anslutning till mötet sökt medlemskap. Att gensvaret är så starkt är naturligtvis inspirerande och sporrar oss att ytterligare stärka det studentfackliga arbetet. Studenterna är en viktig grupp i Sveriges Arkitekter. Av förbundets drygt 10.000 medlemmar är totalt 2.000 studentmedlemmar. Genom vår studentorganisation, ArkitektStudenterna, ger vi intressebevakning och service till våra studentmedlemmar. Vi har engagerade och duktiga studentrepresentanter på alla skolor en väldigt viktig resurs och tillgång för förbundet. Att få möta alla dessa är en förmån och förbaskat roligt. Man skulle därför vilja unna flera möjligheten att besöka våra skolor och få träffa alla ambitiösa och smarta studentrepresentanter vi har. Vad kan vi då erbjuda de unga medlemmar som strömmar till? Vi kan erbjuda medlemskap i en organisation som bevakar och intresserar sig för alla aspekter av både utbildning och yrkesliv, en organisation med uppgift att både värna professionens intressen och samtidigt främja arkitekturens och planeringens samhällsbetydelse. Vi erbjuder också medlemskap i en organisation som ger unga nya studentmedlemmar full tillgång till den service och intressebevakning som riktar sig till yrkesverksamma medlemmar. Vi begränsar inte studenternas rätt till service, utan rättigheter och skyldigheter i medlemskapet är desamma som gäller för yrkesverksamma medlemmar med många års medlemskap bakom sig. I andra organisationer är det vanligt att man begränsar studenternas rätt till service eller delaktighet i den demokratiska processen. Så gör inte vi, vilket bland annat betyder att 20 procent av ombuden i vår stämma, förbundets högsta beslutande organ, är studenter. Vi ger också ett medlemskap som möjliggör kontakter med studenter på andra skolor. Medlemmarna i Sveriges Arkitekter utbildas i vitt skilda univer- 86 ARKITEKTEN november 2007
STUDENT- SPALTEN Krispig, sportig, funky eller med attityd? sitets- och högskolemiljöer. Därefter träffas man på samma arbetsplatser och i gemensamma projekt ute på marknaden utan att veta särskilt mycket om varandras kunskaper och förmågor. Sådant kan ArkitektStudenterna ändra på genom gemensamma kurser, föreläsningar och workshops mellan arkitekt-, inredningsarkitekt-, landskapsarkitekt- och planeringsarkitektstudenter. Att detta är mycket uppskattat vet vi. Det stärker våra professioner att kontakter och förståelse för varandras kunskaper grundläggs tidigt. Medlemskapet innebär dessutom bästa möjliga förutsättningar för att tidigt orientera sig i den miljö där man så småningom som färdigutbildad arkitekt kommer att arbeta. Genom att läsa Arkitekten, följa debatten och möta äldre kollegor får man insikter och kunskap om den värld man så smått börjar bli delaktig i. Man kan säga att det är smart att bli studentmedlem direkt. När man kliver in på arkitektutbildningen är det ett val för minst fem sex år framöver med därtill hörande höga studieskulder. Det är en stor livsinvestering. Bäst utfall av den investeringen får man sannolikt om man redan tidigt lär sig att också lägga örat mot skolans yttervägg. Där kan Sveriges Arkitekter ge kunskap om och känsla för marknad, yrkesliv, branschkultur och allt det som är professionsspecifikt. Det är med glädje och ödmjukhet vi hälsar alla nya unga medlemmar välkomna. Staffan Carenholm Förbundsdirektör För drygt ett år sedan debuterade jag som arkitekt. Det var såklart svettigt och nervöst. Skulle jag kunna tillföra något vettigt efter tre och ett halvt års studier? Jag hade knappast räknat med att min praktik skulle innefatta fyra olika arkitektmiljöer, utspridda mellan Stockholm och Köpenhamn. Med denna palett av intryck blev skillnaderna tydliga. Det slog mig hur tydligt det kunde höras i snacket. På mitt första ställe, i Stockholm, var det allmänna favoritordet krispighet. Jag gillar hur det beskriver en materialitet som förenar hårt och skirt samtidigt som det uttrycker en stämning. I min iver att söka äventyr tog jag mig vidare till Köpenhamn. Spänningen jag sökte gällde att pröva ett annat liv i en mer dynamisk stad och framför allt hoppades jag finna en mer vågad arkitektur än den svenska. Mitt andra ställe var ett kort inhopp på ett av de framgångsrika danska kontoren. Alla var unga och om man inte arbetade natt så festade man gärna till gryningen. När vi skulle utveckla ett gestaltningsprojekt var chefen noga med att poängtera att byggnaden skulle ha attityd. I sammanhanget var det ett avslöjande ordval och jag förstod att det lika mycket beskrev hans övergripande inställning till arkitektur. Därefter började min egentliga praktik på ett annat ungt kontor, eller tegnestue som det heter i Danmark. Stället profilerar sig med ekologi och hållbart byggande vilket avspeglar sig i någon form av organiskt formspråk. För att visa sitt gillande förekom ofta ordet funky. Själv ryste jag av obehag varje gång jag hörde det sägas. Gammal åttitalsfunk är helt okej, men i mitt huvud frammanar funky bilden av en pinsam fyrtioåring med kepsen bak och fram. Kanske kan det lättvindiga ordvalet ursäktas med danskarnas förkärlek till engelska låneord. I perioder satt jag på ett fjärde kontor inom ramen för ett samarbetsprojekt. Många av deras projekt liknar elastiskt utdragna volymer. Jag blev alltså inte förvånad när den tävlingsansvariga kommenterade en modell jag byggt med att den skulle behöva blir mer sportig. Estetiken inom sport ger uttryck för rörelse, så jag förstår att den kan fungera som förebild för en ny mer dynamisk arkitektur. Skillnaden mellan en läcker sportbil och arkitektur har kanske aldrig varit mindre. Det kan tyckas banalt att förenkla arkitekturens essens till fjuttiga modeord som krispighet och attityd. Det låter oroväckande likt reklam. Orden byts ut när idealen växlar. Jag tror ändå att starka ledord behövs. De är till god hjälp i arbetet att nå det intressanta och att komma bort från det slätstrukna. Lisa Deurell, arkitektstudent vid LTH ARKITEKTEN november 2007 87