Doping, etik och framtid

Doping, etik och framtid SAMMANFATTNING ÅKE ANDRÉN-SANDBERG 1 Nya dopingpreparat och ständigt bättre analysmetoder skapar utmaningar för en idrottsrörelse som vill bekämpa doping. Olika former av kosttillskott, tillförsel av testosteron, tillverkning av nya «smarta droger» och gendoping är alla exempel på dopingområden vi måste ta ställning till framöver. Redan idag kan olika sorters kosttillskott utgöra regelbrott utan att idrottsutövaren har förstått att det handlat om förbjudna substanser. Testosterontillförsel i form av salva till män redan från 40-årsåldern diskuteras nu som ett sätt att förbättra den generella livskvaliteten. Om testosteron rekommenderas till stora delar av befolkningen, ska det då fortsätta att finnas ett totalförbud för alla idrottsutövare? De analysmetoder som används blir ständigt mer exakta, men detta skapar paradoxalt nog nya etiska dilemman. Det finns flera exempel på utövare som lämnat positiva dopingprov utan att själva förstå varför. Ett exempel är ämnet clenbuterol som påvisats i urinen hos idrottsutövare som ätit kött där detta ämne tillsatts. Balansen mellan vad som görs på medicinsk indikation och vad som teoretiskt sett kan vara doping är problematisk och den kommer att utmana ett samhälle som tycker om att lägga starka moraliska värderingar till grund för vad som ska räknas som doping. 1 Professor emeritus i kirurgi, Gastrocentrum, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm. Anknuten till Institutionen för klinisk vetenskap, intervention och teknik (CLINTEC), vid Karolinska institutet i Huddinge. En av sex medlemmar i Riksidrottsförbundets Dopingkommission. kontaktadress: Åke Andrén-Sandberg Borrby 4336 SE-276 35 Borrby ake.andrensandberg@gmail.com Inom missbruksvärlden är det få områden som är så dynamiska som doping. Avseende de «tre stora» dopingmedlen är amfetamin nästan borta ur den svenska dopingbilden, anabola steroider är fortfarande de kvantitativt största preparaten medan bloddoping helt har ändrat karaktär från att ha bestått av infusion av lagrat blod från idrottsutövaren har det ersatts av några få injektioner av det blodbildningsstimulerande peptidhormonet erythropoietin. Detta hormon gör dopingen enklare, billigare och svårare att upptäcka eftersom peptidhormoner oftast bara kan upptäckas någon eller några dagar efter tillförseln (till skillnad från anabola steroider som kan upptäckas i 6 12 månader efter en injektion). Utöver de «tre stora» är kosttillskott (ofta innehållande efedrin eller andra förbjudna substanser) ett ständigt återkommande problem eftersom de kan utgöra regelbrott utan att idrottsutövaren har förstått det. Dessutom tillkommer också en mängd nya metoder och preparat. De flesta av dem är både ofarliga och med obetydlig dopingeffekt, men de tar mycket tid och kraft från anti-dopingarbetet. Under senaste året har exempelvis de norska skidåkarna som tar för mycket astmamediciner eller tar astmamediciner utan att ha astma ägnats orimligt stor uppmärksamhet. Astmamedicinerna ger möjligen en liten prestationsfördel i en spurtduell påverkan av medicinerna tycks då snarare ligga på hjärt- och muskelsidan än på andningen men den är marginell jämfört med vad man kan åstadkomma med de «tre stora». Utöver detta aktualiseras nya farmaka ständigt och tillskrivs oanade effekter, men får inte någon egentlig spridning eftersom de inte har någon prestationshöjande effekt eller en obetydlig effekt alternativt att de ger biverkningar som förtar effekten. Det under 2016 omtalade meldonium tillhör denna kategori och är sannolikt helt verkningslöst i praktiken. Olika definitioner på doping Ett betydande problem vid bekämpning av doping är att de definitioner som används är olika för olika intressenter. Den svenska antidopinglagstiftningen är i princip enbart inriktad på hormondoping, och kan endast ändras med långa intervall. Sverige deltog tidigt i utformandet av den konvention mot dopning inom idrotten som antogs av Europarådet 1989, och Sverige anslöt sig fullt ut till konventionen 1990. Riksdagen antog sedan en lag mot dopning i samhället, vilken trädde i kraft den 1 juli 1992. Det främsta motivet för lagstiftningen var dopningsmissbrukets risk för folkhälsan. I 1 lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel (dopningslagen) regleras förbud mot syntetiska anabola steroider, testosteron och dess derivat, tillväxthormon och kemiska substanser som ökar produktion och frigörelse av testosteron och dess derivat och av tillväxthormon. Lagen har en generisk definition av dessa dopningsmedel vilket innebär att även nya medel som omfattas av lagens definition är förbjudna. En skärpning av Dopinglagen trädde i kraft från och med 1 april 2011 och det är numera avseende hormonpreparaten förbjudet att införa till landet, överlåta, framställa, förvärva i överlåtelsesyfte, bjuda ut till försäljning, inneha eller bruka (annat än för medicinskt eller vetenskapligt ändamål). Sverige var också aktivt i utforman- 22 ALLERGI I PRAKXSIS 3/2017

Idrottsrörelsen och samhället i övrigt bör vara klara över att framtidens doping kommer att innehålla många etiska blindskär som kommer att kräva fortlöpande diskussioner, och förstå att det inte finns någon enkel lösning. FOTO: COLOURBOX det av den internationella konventionen mot dopning inom idrotten i UNESCO och ratificerade konventionen som första nation 2005. Det innebär att Sveriges regering har åtagit sig ansvaret för att arbeta mot dopning i Sverige. En harmonisering av arbetet mot dopning inom idrotten kom till stånd först genom tillskapandet av Världsantidopningsbyrån (World Anti- Doping Agency, WADA) i oktober 1999. Det är formellt en stiftelse med säte i Schweiz. WADA «ägs» av världens regeringar och internationella idrottsförbund till lika delar, och pådrivande av anslutningen till koden har varit att bara länder och idrottsförbund som anslutit sig till WADA får vara med i Olympiska Spel och andra stortävlingar. Nu för tiden ger WADA ut en ny lista på förbjudna preparat och metoder en gång per år, efter att ha sänt den på remiss till alla signatärer. Ur svensk synvinkel finns det en hel del tveksamheter med listan, men de uppvägs med råge av att listan gäller i alla länder. Skillnaderna mellan vad som är förbjudet enligt WADAs och därmed Svenska Riksidrotts-förbundets lista och förbuden enligt svensk lag är stora (TABELL 1 SE SIDAN 24). Till detta kan läggas att den svenska allmänheten och massmedia oftast redovisar mycket moraliska värderingar av vad som skall räknas som doping: Smärtstillande och lugnande medel tycker man i allmänhet är suspekt och kanske borde förbjudas, medan insulin, cortison etc. absolut borde strykas från dopinglistan. Samtidigt ändras inställningen betydligt med tiden astmamediciner fick förr grönt ljus men anses idag mycket tveksamt hos en majoritet. Det bör också understrykas att olika länders invånare har mycket olika inställning till vad som skall räknas som dopingpreparat och -metoder och i stor utsträckning till fenomenet doping i sig själv (vilket gör WADAs lista så välgörande). Testosteron Från statsdopningens tid i DDR där vi fått tillgång till preparat, doser och idrottsprestationer genom STASIs efterlämnade dokument vet vi att anabola steroider ledde till överlägsna prestationer i friidrott, simning, kraftsporter och till någon del i lagidrotter. Spjutkastare kastade 5-10 meter längre, längdhoppare hoppade en halv meter längre, löparna blev upp till 10 procent snabbare etc. Alla idrotter där styrkan var avgörande fick bättre resultat, medan lagidrotterna oftast kräver en snabbhet där stora muskler leder till en relativ långsamhet. I Sverige 2016 är det främst kroppsbyggare, styrkelyftare, boxare, amerikansk fotbollspelare och parasportarnas styrkeidrottare som blir fällda för bruk av anabola steroider. Ute i samhället utanför idrotten finns det dessutom en subkultur där det är «dörrvakter» och huliganer å ena sidan och män och kvinnor som anser att det är vackert med stora muskler å andra sidan som är de största brukargrupperna. Att testosteron och andra anabola steroider ger muskeltillväxt är otvivelaktigt och detta gäller såväl män som kvinnor. Problem uppkommer emellertid sedan det i upprepade studier av god kvalitet visats att testosterontillförsel till äldre män (oftast definierat som 65 år och äldre) visats höja livskvaliteten och vitaliteten med mycket begränsade biverkningar. Detta har lett till att en stor andel äldre män rekommenderats testosteronsubstitution, men också att åldersgränsen efter hand tenderat att sättas lägre och lägre. I en amerikansk artikel från 2013 redovisas att cirka 2,4 millioner amerikanska män 40 69 år gamla fick regelbunden testosteron- A ALLERGI I PRAKXSIS 3/2017 23

tillförsel. Om detta är medicinskt adekvat för den yngre populationen diskuteras fortfarande medan det för äldre män innan seniliteten inte längre är vetenskapligt ifrågasatt. Om man då ser att testosteron, oftast i form av salvor, ges till 40-åringar och de mår bra de flesta män i alla åldrar upplever en positiv allmänkänsla oavsett om de har testosteronbrist eller inte är det en betydande risk att först 39-åringar, sedan 38-åringar och så vidare intresserar sig för testosteronsalvorna. Därtill kommer att salvorna ger en låg, jämn tillförsel av testosteron som är svår att påvisa med ordinarie dopingtester. Vi står således med stor sannolikhet inför ett betydande etiskt dilemma. Den medicinska vetenskapen kommer att tala för att en stor andel äldre män skall rekommenderas testosterontillförsel för ett bättre och sannolikt friskare liv. Det är då osannolikt att man kan hitta en kronologisk åldersgräns som medicinskt kan motiveras och det är mycket troligt att gränsen gradvis kommer att sänkas. Kan man då motivera varför «vanliga» personer i samhället skall kunna använda testosteronsalvor, medan det skall vara förbjudet för äldre idrottsutövare och hur skall det då kunna motiveras etiskt? På längre sikt kan man tänka sig att idrottsutövare till och med lämnar idrotten för att må bra med testosteronsalva istället. TABELL 1. Skillnaderna mellan vad som är förbjudet enligt WADA och Svenska Riksidrottsförbundet och förbuden enligt svensk lag. WADAS/RFS LISTA Modafinil Modafinil säljs av fem läkemedels-bolag i Sverige som ett «psykoanaleptika, centralt verkande sympatometika.» Det framtogs från början som ett läkemedel mot «uttalad sömnighet förenat med narkolepsi med eller utan kataplexi» vilket är en sjukdom som är mycket, mycket ovanlig. I Tyskland har den beräknats till 0,14/100 000 invånare i början av 2000-talet och till 0,50/100 000 efter influensavaccinkatastrofen. Att fem läkemedelsfirmor i Sverige skulle finna det lönsamt att konkurrera om en så liten marknad är naturligtvis fullständigt osannolikt, och i sig en indikation på att modafinil säljs av andra skäl. I USA har man i minst ett decennie diskuterat «cognitiv enhancers» eller «smart drugs», varav modafinil är den främsta representanten i ett spektrum från koffein till amfetamin. När modafinil då används av studenter är det för att de skall bli mer alerta, ha mindre behov av att sova och att göra bättre resultat på intellektuella utmaningar (tentamina, laborationer, inläsningsperioder etc.). Den kognitiva effekten är vetenskapligt bevisad, dock med brasklappen att effekterna inte är lika stora som signaleras inom populärvetenskapen och ryktesvägen. Det kvarstår emellertid att genomsnittsmänniskor lagom intelligenta, lagom friska, DOPINGLAGEN NARKOTIKA- LAGARNA LÄKEMEDELS LAGEN SMUGGLINGS- LAGEN Substanser med anabol effekt Flertalet Flertalet Alla Peptidhormoner, tillväxtfaktorer och liknande Flertalet Flertalet Alla Beta2 stimulerare («astmamedel») Flertalet Alla Hormonantagonister och modulatorer Flertalet Alla Diuretika och andra maskerande substanser Flertalet Alla Förbättring av syretransporten Flertalet Alla Intravenösa infusioner Flertalet Alla Gendopning Vissa Alla Stimulantia Vissa Flertalet Alla Narkotiska analgetika Vissa Flertalet Alla Cannabinoider Alla Alla Glukokortikoider Flertalet Alla Alkohol Alla Betablockerare Flertalet Alla lagom aktiva presterar bättre på prover av intellektuell karaktär, det vill säga att man löser uppgifter lite snabbare och bättre om man tar en eller ett par tabletter modafinil. Inom idrotten är modafinil dopingklassat på ganska vag grund eftersom det är svårt att visa att det har någon prestationshöjande effekt ur fysisk synvinkel. Den mest uppmärksammade dopingdomen baserad på bruk av modafinil rörde den amerikanska sprintern Kelli White som blev av med sina guldmedaljer på 100 och 200 meter efter VM i Paris 2011. Hon angav då att hon använde modafinil för att bli av med sin jetlag efter att ha flugit över Atlanten, vilket är en indikation som också är vetenskapligt godkänd. Om det nu emellertid förefaller som om bruk av modafinil gör normalmänniskan en aning piggare och smartare utan nämnvärda biverkningar finns det ett rimligt skäl för att amerikanska universitetsstudenter i mycket hög utsträckning regelbundet använder modafinil. Emellertid borde det föreligga samma rimliga skäl för det flesta svenskar, inkluderande skrivaren och läsaren av dessa rader. Blotta tanken på att man skulle kunna prestera litet bättre bli lite smartare med hjälp av «en liten vit tablett två gånger per dag» utan stor risk för biverkningar är ju nästan oemotståndlig. Tänka sig att kunna vara lite smartare i samhällslivet, i att spela bridge eller att välja hästar på V65 vore väl lockande, och kan man i arbetslivet prestera bättre kunde det kanske leda till bättre tjänst och högre lön Men om nu modafinil får fäste också i Sverige som ett «smartpiller» och man anser att balansen mellan effekt och biverkansrisk är rimlig, borde man inte rekommendera stora delar av befolkningen att använda medicinen, istället för att göra den otillgänglig (idag krävs särskild receptblankett och myndigheterna rekommenderar att endast narkolepsi-specialister skall skriva ut preparaten)? Om inte myndigheten ändrar inställning kommer det att leda till ännu en gyllene marknad för smuggling. I denna situation blir antidopingreglerna svåra att upprätthålla. Om vi antar att idrottsutövarna kanske inte 24 ALLERGI I PRAKXSIS 3/2017

Den amerikanska sprintern Kelli White blev fråntagen sina guldmedaljer på 100 och 200 meter efter VM i Paris på grund av att hon använt narkolepsiläkemedlet modafinil. Preparatet har inte visat sig ha någon påvisbar prestionshöjande fysisk effekt, men det har visat sig ha en viss positiv kognitiv effekt. Preparatets användning som «smartpiller» ökar snabbt bland studenter i USA. FOTO: COLOURBOX blir starkare, snabbare eller kastar längre skulle de kanske ändå bli smartare i att planera sin träning och vardag, i lagidrotter göra bättre val och kunna skriva bättre kontrakt med klubbar och sponsorer. Det är då svårt att tänka sig fortfarande under förutsättning att biverkningssidan inte visar något oförutsett vid långtidsbruk att just idrottsutövare skulle avhålla sig från att använda modafinil om företagsledare, präster, studenter, lokförare, etc. använde det kan väl knappast försvaras vare sig etiskt eller medicinskt? Gendoping För flertalet någorlunda insatta har genmanipulering setts som ett vetenskapligt fascinerande framtidsmål där man kan bota framför allt medfödda sjukdomar, men i förlängningen också cancersjukdomar, hjärtsjukdomar och åldrandets sjukdomar. Från ett sådant framtids-perspektiv är det inte svårt att tänka sig att genmanipulationer skall kunna användas till för att förbättra prestationsförmågan också hos friska personer. Det är dessutom svårt att tänka sig att det vore något negativt om man med enkla och ofarliga genmanipulationer skulle kunna göra att normala människor skulle kunna klara fysiska och mentala arbetsuppgifter på ett bättre sätt, kanske dessutom samtidigt med mindre ansträngning. En sådan teoretisk framtidsbild kan tyckas obehaglig eftersom man inte vet var det slutar men samtidigt lockande på ett personligt plan: att kunna bli lite starkare, uthålligare, klokare etc. måste locka oss alla i större eller mindre omfattning om det inte har några nämnvärda biverkningar. Men enligt nuvarande regler inom idrotten är sådana genmanipulationer förbjudna under rubriken «gendoping.» Med den nuvarande ideologin skall man kunna träna sig till bättre prestationer, men att använda andra metoder inklusive mediciner har ansetts moraliskt förkastligt och därför förbjudits. Gendoping är både tankemässigt och regelmässigt inkluderat i det förbjudna. De som känner sin idrottshistoria vet att en av våra mest framgångsrika skidåkare någonsin var Sixten Jernberg. Han tävlade bland annat mot finländaren Eero Mäntyranta (född 1937). I efterhand vet vi nu att denne liksom många i hans nära släkt bar på en mutation av erytropoietingenen, vilket innebar att han hade blodvärden naturligt i samma nivåer som de som dopat sig med erythropoietin. Mäntyranta dog 2013 efter flera års sjukdom det är dock för allmänheten okänt huruvida den excessiva blodbildningen spelade roll för sjukdomen. Hittills har forskningen inte lett till gendoping som man vågat använda på ens mycket sjuka människor, men objektivt sett kommer man närmre och närmre en lösning på både de teoretiska och praktiska problemen. I den vanligaste diskussionen kring gendoping inom idrotten tänker man sig att använda de karaktäriserade generna för exempelvis erythropoietin, insulinlik tillväxtfaktor (IGF1), tillväxthormon, myostatin, VEGF (vascular endothelial growth factor), FGF (fibroblast growth factor), endorfin och enkefalin. Eftersom vi vet hur dessa hormoner verkar och är klassade som dopingpreparat om man injicerar dem och eftersom vi vet vilka gener som skall aktiveras för att få kroppen att producera ett onaturligt överskott av hormonen är det lockande att dopa genom att tillföra kemiska substanser, genburet material via virus eller bakteriofager eller på annat sätt få igång en ökad egenproduktion av hormoner. Hittills tycks det lättare att få igång genmaskineriet än att stänga av det och det tycks ännu inte möjligt att på ett säkert sätt kunna stimulera till ett «lagom svar» det verkar knappast önskvärt ens för en idrottsutövare att få alltför mycket röda blodkroppar, alltför stora muskler etc. Även om man således redan idag till viss del kan sätta igång kroppens egna gener som leder till produktion av kroppsegna hormoner är det således svårt eller omöjligt att styra processen och allt från inget svar till dödlig överproduktion är möjlig idag. Om man dessutom vet att de flesta av dessa hormon är mätbara endast timmar eller ett fåtal dagar i blod och urin förstår man att gendoping ännu är för farlig för att tillåtas ens för medaljtörstande, hänsynslösa (mot främst sig själva) idrottsutövare. Gendopingen står emellertid redan inför ett nytt paradigmskifte: «personlig gendoping.» Redan idag finns ett flertal firmor I Sverige som på nätet A ALLERGI I PRAKXSIS 3/2017 25

marknadsför sin förmåga att mäta gener (egentligen «genuttryck») hos idrottsutövare. De säger sig då kunna förutsäga vilken eller vilka idrotter en person är lämpad för genom genanalys, och i förlängningen ge råd om hur vederbörande skall träna och kanske vilka preparat vederbörande skall ta för att optimera idrottsprestationen. Naturligtvis är detta tänkt i första hand för barn och ungdom, men firmorna ställer gärna diagnos också på vuxna. Analyserna grundar sig på den felaktiga premissen att våra idrottsprestationer enbart beror på ett fåtal gener, när generna faktiskt bara är en enstaka faktor i ett samspel mellan gener, kost, träning, miljö, sociala faktorer etc. Dessutom har den som förefaller ha förutsättningar att bli bra i fotboll vetenskapligt sett förutsättningar för att bli bra i bordtennis och längdhopp också, men bara om den mentala styrkan finns och om ett socialt nätverk kan använda de speciella förutsättningarna. Idag är denna typ av genrådgivning att betrakta som charlataneri. Förfinade detektionsmetoder En mycket viktig aspekt på dopingtesterna är att de 34 ackrediterade laboratorierna runt om i världen har ett omfattande informationsutbyte. Man möts på regelbundna möten och man skickar meddelande genast då något misstänkt framkommit. Alla positiva prover redovisas innan laboratorierna vet vem som lämnat provet, och sammanställningar görs regelbundet allt för att öka genomlysbarheten av testningarna. Som exempel på vilken kunskap detta ger kan tas sprintern Ben Johnson som fälldes för doping efter sitt OS-guld i Seoul på 100 meter. Alla laboratorierna världen runt visste att Ben Johnson hade en mycket abnorm urin, och man var ense om att en urin med denna hormonsammansättning endast kunde finnas om det förelåg hormondoping. När då för första gången stanozolol testades blev canadensaren omedelbart fälld. På samma sätt finns många exempel på idrottsutövare med misstänkta prov som «punktmarkeras» och testas ofta och till slut kan beläggas med dopingbrott. Om idrottsrörelsen och större delen av samhället är överens om att doping inom idrotten kan och skall bekämpas är det naturligtvis positivt att de laboratorier som skall testa idrottsutövarnas urin- och blodprov bara blir bättre och bättre. Metoderna blir alltmer exakta och metoderna görs alltmer automatiskt, vilket innebär kortare svarstider och att kostnaden per prov kan hållas nere samtidigt som alltfler substanser kan testas (kostnaden för de drygt 3300 testerna i Sverige per år är när alla administrativa kostnader och kostnader för information inkluderats cirka 30 miljoner, vilket innebär knappt 10 000 kronor per test). Den förfinade testningen medför emellertid paradoxalt nog nya svårigheter, delvis av etisk natur. Testerna kan nämligen bli för bra. Det första exemplet var när det visade sig att nandrolon (den sannolikt vanligaste anabola steroiden för dopingbruk) produceras normalt i kroppen. Det ledde till att man satte en lägre gräns under vilken halten av nadrolon var tillåten. Detta var en alldeles nödvändig åtgärd, men man inser samtidigt att det ger en minskad möjlighet att fälla de som tagit nandrolon i dopingsyfte. Hur mycket nandrolon som uppmäts i urinen är ju en funktion av mängden som intagits och tiden. Det finns metoder som kan detektera ett intag av nadrolon (och dess metaboliter) i upp till sex månader vissa laboratorier anger nio månader efter ett intag, men värdet av den exaktheten tas nu bort genom att man sätter en undre gräns för när förekomsten skall rapporteras. På samma sätt har en rad anabola substanser erhållit minimigränser under vilken dopingbrott inte skall anses bevisad, vilket ökat upp möjligheterna för doparna att komma undan. Ett ännu större etikproblem har emellertid uppkommit genom att mätmetoderna blivit så fina att de som inte varit i närheten av doping ändå kan bli fällda. Ett exempel på det är att man i Kina och Mexico använt ett astmamedicinliknande preparat, clenbuterol, för att öka köttmassan på slaktdjur. Det är visat i mästerskap att bordtennisspelare i Kina och fotbollspelare i Mexico haft detekterbara mängder clenbuterol i sin urin efter att ha ätit köttet. Detta har naturligtvis inget med doping att göra, men riskerar ändå att fälla idrottsutövare för brott mot dopingreglerna idrottsutövare får inte ha clenbuterol i urinen. Detta ger naturligtvis etikproblem eftersom man inte kan begära att idrottsutövare skall låta testa all mat de äter för att inte åka fast för doping. I samma bransch kan det tyckas vara att man i urinen numera kan mäta cannabis i urinen hos människor som en kortare stund befunnit sig i ett rum där en eller flera personer har rökt marijuana. Det är visserligen inte tillåtet att ha cannabis i urinen när man tävlar, men att fälla någon som inte har tagit det utan endast andats in det som någon annan rökt blir ju orimligt. Ett tredje exempel är att en person som sysslat med urinkaterisering av patienter i sitt arbete som sköterska visades ha glycerol i sin egen urin. Glycerolet användes vid katetriseringen och kom sannolikt på sköterskans händer och sögs sedan in genom huden och gav ett positivt urinprov. Inte heller detta hade med doping att göra men gav ett positivt dopingtest. Flera exempel av samma art är möjliga att lämna och visar på att mätmetoderna blivit alltför sofistikerade. Om ett dopingprov är positivt är det nämligen idrottsutövaren som skall göra troligt att han eller hon fått medlet i sig utan att det varit i dopingsyfte. Att förklara hur man tror att man fått det i sig är ofta inte så lätt, men att bevisa att det skett på ett «tillåtet» sätt är näst intill omöjligt. I en gråzon finns här en rad kosttillskott som tas av idrottsutövare i tron att det ökar prestationsförmågan, men som i 20 40 procent av fallen spetsats med förbjudna substanser. Idrottsutövarna har då oftast tagit preparat som de tror varit tillåtna men som visar sig ge positiva utslag i dopingtester, och är då ansvariga för det de har i sin urin. Här står antidopingrörelsen inför stora etiksvårigheter då det gäller att ta tillvara laboratoriernas fantastiska mätexakthet utan att fälla idrottsutövare för doping om de inte har dopat sig ur moralisk synvinkel. 26 ALLERGI I PRAKXSIS 3/2017

Om vi fortsättningsvis vill att doping inom idrotten kan och skall bekämpas, är det självklart positivt att de laboratorier som ska testa utövarnas urin- och blodprover ständigt blir bättre. Det är emellertid ett etiskt problem att testerna kan bli för bra. FOTO: COLOURBOX Gränserna är idag främst juridiska, men måste kanske också få en moralisk aspekt när laboratorierna blir alltför bra för att bli rimliga. Kunskapsluckor De dopingmedel som används idag och de nya som kan tänkas bli aktuella inom den närmsta framtiden är alla mycket, mycket väl karaktäriserade avseende kemi, molekylär mekanism, fysiologiska effekter, biverkningsmönster etc. På detta sätt liknar de moderna läkemedel, och de eventuella kunskapsluckor som finns avseende dopingpreparaten och -metoderna är både små och relativt sett betydelselösa. Däremot ser vi betydande problem avseende hur man skall få problemen att minska vilket ju är något som samhället sagt sig önska. Den samhällsvetenskapliga forskningen om doping i Sverige är på både kvalitativ och kvantitativ låg nivå. För att på sikt kunna minska problemen med doping måste man förbygga att nya generationer dopar sig. För att klara det måste man exempelvis: Förstå vad de tillkommande doparna har för motiv för att dopa sig Avgränsa grupper med olika dopingmotiv, olika «dopingkulturer» Studera om psykiatriska problem ökar risken för doping Undersöka om doping är skiljt från andra missbruk som alkohol, tobak, narkotika och ätstörningar när det gäller de drabbade individerna Klarlägga i vilken mån svensk doping är influerad av idrottsrörelsen Analysera vilka dopingmedel som används tillsammans Förstå vilka grupper som förser samhället med dopingpreparat Utvärdera om antidopingutbildning i skola och ungdomsrörelser tas emot annorlunda än utbildning avseende alkohol och tobak Studera om noll-tolerans mot doping är förankrat i samhället Utvärdera de olika metoder som använts för dopingprevention För framtiden måste både idrottsrörelsen och det övriga samhället förstå att framtidens doping innehåller många etiska blindskär, vilket är något man inte kan klara av en gång för alla i en enda diskussion. Det kommer att krävas en fortlöpande diskussion och en förståelse för att det inte finns en enkel lösning - först då kan vi klara av att leva vidare med all dagens och morgondagens etikproblem vad gäller idrott och en av idrottens baksidor: den medvetna dopingen. Aktuella referenser till artikeln är hämtade från två av artikelförfattarens böcker: «The Antidopjng Library»: «Asthma and Beta-adrenergic medication in relation to doping. A systematic collection of published scientific literature on «asthma and its therapy in athletes»». From January 2000 through June 2006 ISBN 978-91-9768857-4-0 och «Gene Doping. A systematic collection of published scientific literature on «gene doping» 2000 2017». ISBN 978-91-976857-4-0. Kopia av referenslistor vid hänvändelse till redaktionen. ALLERGI I PRAKXSIS 3/2017 27