Skatteverkets möjligheter till värderingskorrigeringar

Skatteverkets möjligheter till värderingskorrigeringar Af NICK DIMITRIEVSKI 1 Artikeln återspeglar det inlägg som författaren gjorde vid det s.k. Århus- Lund skattenätverksseminariet på Juridiska institutionen, Aarhus Universitet den 26 augusti 2004. I artikeln diskuteras några problem som följer med skatteverkets möjligheter att korrigera värderingar vid förmånsbeskattning. Diskussionen begränsas till att avse transaktioner mellan delägare och fåmansföretag. Problema-tisering sker utifrån två huvudpunkter. I det första avseendet behandlas själva utformningen av de materiella reglerna i inkomstskattelagen (1999:1229). I den andra huvudpunkten diskuteras Regeringsrättens bevisprövning vid beskattning av förmåner samt skatteverkets möjligheter att påverka värderingar av förmåner genom taxeringsprocessen. 2 1. HUVUDLINJER I BESKATTNINGEN AV FÖRMÅNER FRÅN FÅMANSFÖRETAG 1.1. Allmänna regler och principer för beskattning av förmåner Gällande rätt för förmåner som utgår löpande utgörs i svensk skatterätt av allmänna regler och utvecklad praxis. De allmänna regler som således är tillämpliga är 11:1 inkomstskattelagen (1999:1229) (IL) avseende löneinkomster och 42:1 IL avseende utdelningsinkomster. Båda reglerna har vida tillämpningsområden. I lönebestämmelsen anges inledningsvis att: Löner, arvoden, kostnadsersättningar, pensioner, förmåner och alla andra inkomster som erhålls på grund av tjänst skall tas upp som intäkt... Utgångspunkten för förmånsbeskattning är att betalning av en aktieägares privata utgifter i princip bör innebära att förtäckt utdelning föreligger. Om aktieägaren är anställd kan förmånen istället ses som förtäckt lön. 3 Tjernberg har uppställt generella principer för beskattning av förtäckta förmåner. 4 Ett första krav är att ett ekonomiskt värde lämnar bolaget. Det kan bl.a ske genom att bolaget inte kräver tillräcklig ersättning i pengar, egendom eller tjänster vid olika transaktioner. Bedömningen görs utifrån en jämförelse med vad som är affärsmässigt korrekt. Den andra förutsättningen är att något annat subjekt än bolaget ska åtnjuta en förmån. Förmånen ska vara konkret på det sättet att den innebär att en inkomst ska ha realiserats. Som exempel kan nämnas att konkreta värden tillförs personen eller att 1 2 3 4 Doktorand vid Juridiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Med termen bevisprövning avses såväl bevisbörda, beviskrav som bevisvärdering. Jfr, även Leidhammar, Bevisprövning i taxeringsmål 1995, s. 22. Se Tjernberg, Fåmansaktiebolag, 1999, s. 186. För genomgång av äldre praxis se Grosskopf, Beskattning av fåmansbolag, 1976. Se mer om principerna och deras tillämpning vid beskattning av förtäckta förmåner i Tjernberg, Fåmansaktiebolag, 1999, 8-9 kap. RETTID 2005 19

personen har avlastats från privata utgifter. Enligt subjektprincipen ska, oavsett vem som konkret uppbär förmånen, beskattning ske hos den som i kraft av sin anställning förfogat över inkomsten. En förutsättning är att förmånen kan visas ha baserats på delägarförhållandet /anställningsförhållandet. Sammanfattningsvis bör rätts-läget enligt Tjernberg uppfattas så att beskattning ska ske så snart den utgivna förmånen kan härledas till ägar- eller anställningsförhållandet och detta oberoende av vilket subjekt som tillförs förmånen. 1.2. Värdering av förmåner Skattepliktiga förmåner kan värderas enligt två metoder. Marknadsvärdesprincipen regleras i 61:2 IL och är grundläggande i svensk skatterätt. 5 Särreglering finns i form av schablonbeskattning. Exempel på förmånsområden där schabloner används är bilförmån, bostadsförmån och ränteförmån till anställda. För att skatteverket ska kunna korrigera värderingar satta av de skattskyldiga själva krävs ganska omfattande utredningar. De flesta fall av värderingar som enligt skatteverket inte är korrekta upptäcks i samband med riktade revisioner mot små aktiebolag. Det nya systemet med förmånsbeskattning har enligt en del revisorer på skatteverket lett till ökad arbetsbörda då många av utredningarna som görs är komplicerade och tidskrävande. I de fall som jag diskuterat med revisorerna har fastställandet av marknadsvärdet orsakat störst problem. 1.3. Principiell problematik vid beskattning av förmåner En principiell problematisk huvudfråga i samband med beskattning av förmåner är om det räcker att aktieägaren eller den anställde aktieägaren rent teoretiskt har haft möjlighet att för eget bruk utnyttja en förmån (s.k. dispositionsrätt) eller om det krävs ett faktiskt eget utnyttjande (åtnjutande). 6 Ett principiellt viktigt avgörande som haft stor betydelse för utformningen av lagtextens ordalydelse är RÅ 1992 ref. 108. Här hade en anställd haft möjlighet att erhålla fri kost från sin arbetsgivare. Regeringsrätten beskattade inte den anställde med motiveringen att det var ostridigt att den anställde inte utnyttjat förmånen. 7 Efter avgörandet infördes ett krav i kommunalskattelagen (KL) på att en förmån ska ha åtnjutits för att beskattning ska kunna ske. 8 Från och med 5 6 7 8 Se Lodin, Lidencrona, Melz, Silfverberg, Inkomstskatt- en läro- och handbok i skatterätt, 2003, s. 114 samt 118 ff. Jfr. Påhlsson, Företagens inkomstskatt, 2004, s. 105. Lodin, Lindencrona, Melz, Silfverberg, Inkomstskatt- en läro- och handbok i skatterätt, 2003, s. 112 ff. Se även Tjernberg, Fåmansaktiebolag, 1999, s. 190 f. Regeringsrätten har såsom jag uppfattat det besvarat en ren sakfråga, nämligen om dispositionsrätten som sådan kan utlösa beskattning. Uttrycket ostridigt innebär att parterna är överens om vissa faktiska omständigheter. Termen ostridigt skulle i och för sig kunna tolkas så att det kan tyckas ge uttryck för ett högt beviskrav. Han presterar ju ändå viss bevisning som gör att de faktiska omständigheterna blir ostridiga mellan parterna. Att dra några slutsatser om eventuella bevisrättsliga aspekter av avgörandet är dock svårt. 32 anv. p. 3 KL:s (1928:370) ordalydelse fastställdes genom prop. 1993/1994:90. Påhlsson menar att det i princip krävs att en förmån åtnjutits, för att den ska beskattas. Formuleringen synes närmast förutsätta att faktiskt utnyttjande ägt rum. Påhlsson antar RETTID 2005 20

2002 års taxering har IL börjat tillämpas. IL har ersatt bl.a KL och lagen om statlig inkomstskatt (SIL). 9 Syftet med lagen har varit att ge inkomstskattelagstiftningen en bättre överskådlighet och ett moderniserat språk. 10 I förarbetena till IL står det att 11:1 IL innehåller bestämmelser om de olika inkomsterna i inkomstslaget tjänst. Bestämmelsen är en sammansmältning av 32 1 mom. KL och 32 KL med anvisningar. 11 I 11:1 IL stadgas enligt vad som följer. Löner, arvoden, kostnadsersättningar, pensioner, förmåner och alla andra inkomster som erhålls på grund av tjänst skall tas upp som intäkt, om inte något annat anges i detta kapitel eller i 8 kap Enligt min mening markerar termen erhålls det tidigare införda uttrycket åtnjuta. Ordet erhålls är ju synonymt med uttrycket åtnjuta. Jag drar således den slutsatsen att rättsläget inte förändrats på grund av IL:s inträde. 12 2. BEVISPROBLEMATIK VID BESKATTNING AV FÖR-MÅNER FRÅN FÅMANSFÖRETAG 2.1. Inledning Ännu en dimension i problematiken kring beskattningen av förmåner uppenbaras i samband med de bevissvårigheter som uppstår vid transaktioner mellan delägare/fåmansföretag. Detta är något som enligt min mening i sin tur påverkar värderingen av förmånen. Att beskattas för ett åtnjutande (faktiskt utnyttjande) av sommarstuga om två månader, istället för en dispositionsrätt om tolv månader utgör ju en stor skillnad i värderingen av förmånen. Samtidigt är en dispositionsrätt eller ett åtnjutande något som parterna ska bevisa. Kopplingen mellan värdering och bevisning är i dessa fall ganska tydlig i svensk skatterätt. Något som ytterligare komplicerar bevisprövningen är den omständigheten att det finns en ekonomisk intressegemenskap mellan bolag och delägare i ett fåmansföretag. Innebär det förhållandet att det i praktiken inte finns ett verkligt tvåpartsförhållande att beviskravet ska vara högre i de fall som rör en delägare i ett fåmansföretag? Det finns flera bevisfrågor som är betydelsefulla både för den skattskyldige och skatteverket. 13 Några av de viktigaste frågorna som tas upp här är bl.a: 1. Vad ska bevisas i målet och vem har bevisbördan för detta? därutöver att syftet med ändringen i KL inte var att förändra tidpunkten för beskattning av förmåner. Se mer härom i Påhlsson, Riksskatteverkets rekommendationer, 1995, s. 315, samt fotnot 111. Se även prop. 1993/94:90, s. 81 f. 9 Lag om statlig inkomstskatt (1947:576). 10 Prop. 1999/2000:2,del I, s. 1. 11 Prop. 1999/2000:2, del II, s. 123 f. 12 Regeringens inställning är att om det finns avsikt att ändra en bestämmelse materiellt, ska det anges. Om det inte står att en ändring avsedd, kan läsaren utgå ifrån att avsikten inte ska ändras. Se prop. 1999/2000:2, s. 479. 13 Jfr. Leidhammar, Bevisprövning i taxeringsmål, 1995, s. 21. RETTID 2005 21

2. Vilken styrka på bevisningen krävs? 3. Vilket bevisvärde har de handlingar som ges in i målet? Frågorna, som utgör själva grunden för bevisprövningen kommer jag att försöka besvara genom att först göra en allmän genomgång av de bevisrättsliga förutsättningar som gäller i taxeringsmål i form av bevisbörderegler och beviskrav. Därefter görs en fördjupad analys av tre prejudikat som jag anser har en principiell betydelse för denna problematik. 2.2. Allmänt om bevisprövningen Bevisprövningen i taxeringsmål är en viktig skärningspunkt där det allmännas effektivitetsintresse bryts mot den enskildes berättigade krav på en objektiv, saklig, förutsebar och likformig behandling. Det finns flera konkreta exempel på hur politiska bedömningar syftat till att flytta den här skärningspunkten i den ena eller andra riktningen. Ett exempel på det jag menar är de diskussioner som fördes på 1950-talet om omkastad bevisbörda vid skönstaxeringar. Ytterligare ett exempel är de presumtioner om bilförmåner som gällde på 1970-talet och som i princip inte gick att motbevisa. 14 Ser man däremot till parterna i en rättsprocess är antagligen det viktigaste för dem att få reda på vilka omständigheter som domstolen har beaktat. Att domstolen i sina motiveringar dessutom redogör för placeringen av bevisbördan gör att parterna i framtida processer kan göra en bedömning av om de kan vinna framgång med sin talan. Det handlar alltså om förutsebarhet och det innebär att man ska kunna gå in en framtida process med ett någorlunda säkert bevismaterial. 2.3. Bevisbörderegler Bevisbördereglerna har en mycket stor betydelse i taxeringsmål eftersom domstolen i princip endast har processmaterialet att gå på i sitt dömande. 15 Bevisbörderegler kan definieras som att de bestämmer vilken av parterna som ska bära bördan av att domstolen inte blir övertygad om ett visst faktum. Den bevisskyldiga parten har alltså som sin uppgift att se till att den bevisning som presenteras för domstolen är tillräckligt stark. En annan funktion som bevisbördereglerna har är att de hjälper de materiella reglerna att få genomslagskraft bland skattskyldiga (sanktionsprincipen). Ytterligare en funktion är att de samverkar så att taxeringarna avgörs genom en rättstillämpning som minimerar risken för felaktiga taxeringar (rättviseprincipen). 16 I svensk rätt saknas det regler som styr bevisbördan. Lagstiftaren har därför gett domstolen möjligheten att skapa egna bevisbörderegler och bestämma beviskravet. 17 I praxis har slagits fast att utgångspunkten är att den som lättast kan prestera bevisning också ska ta på sig det ansvaret. Detta har lett till en huvudregel som innebär att det är skatteverket som bär risken för fakta som 14 Jfr. Leidhammar, Bevisprövning i taxeringsmål, 1995, s. 25. 15 Se 30 förvaltningsprocesslagen (1971:291). 16 Se mer härom i Leidhammar, Bevisprövning i taxeringsmål, 1995, s. 78 ff. 17 Ekelöf och Boman, Rättegång IV, 1992, s. 68. RETTID 2005 22

är relevanta för intäktssidan. Skattskyldig bär däremot risken för fakta som är relevanta för avdragssidan. 18 För att skatteverket ska kunna lägga på en intäkt måste det också framstå som sannolikt att deklarerade intäkter är felaktiga. 19 2.4. Beviskrav Beviskravet visar vilken styrka bevisningen måste ha för att påståendet som är till förmån för parten som bär bevisbördan ska läggas till grund för dom. Beviskravet är alltså ett mått på bevisningens kvalitet. 20 I svensk processrätt laboreras med en fyrskalig bevisstege. Styrkan i bevisningen mäts i termer som antagligt, sannolikt, styrkt/visat och uppenbart. Även om ett rättsfaktum t.ex. är uppenbart finns det i skalan ett visst utrymme för osäkerhet omkring ett rättsfaktums existens. 21 3. PRAXIS 3.1. Inledning I det följande diskuteras tre principiellt intressanta prejudikat som berör det allra största området för förmåner. Två av dem handlar om bilförmån och det tredje handlar om bostadsförmån. En kortfattad bevisrättslig analys görs av båda fallen utifrån de principer och förutsättningar som diskuterats enligt ovanstående. 3.2. Bilförmån RÅ 2001 ref. I och II 22 3.2.1. Allmänt Rättsfallet om bilförmån är uppdelat i två delfall och heter RÅ 2001 ref 22 I och II. Del I handlar om en kommanditbolagsdelägare och del II handlar om en företagsledare i ett fåmansföretag. Båda hade möjlighet att för privat bruk utnyttja olika sorters bilar som tillhört bolagen. Kommanditbolagsdelägaren hade en lätt lastbil och företagsledaren i fåmansföretaget hade en personbil till sitt förfogande. Bevisproblematiken är likadan i båda målen och gäller vem som har bevisbördan för att privatkörning ägt rum i mer än ringa omfattning. 23 Med ringa omfattning menas att privatkörningen har ägt rum endast under ett fåtal tillfällen (10 st.) under året och omfattat en sammanlagd körsträcka på högst 100 mil. 24 18 Se RÅ 1966 not 1057 och 1336 samt RÅ 1967 not 200 och 289, Se mer härom i Walberg, Skattenytt (SN) 1968, s. 303-315. 19 Ytterligare motivering för fördelningen av bevisbördan är det förhållandet att det är mycket lättare för en skattskyldig att bevisa att han haft en utgift än att han har haft en inkomst. Se mer härom i RSV; handledning för taxeringsförfarandet, 1996, s. 141. 20 Se mer härom i Diesen, Bevisprövning i brottmål, 1994, s. 74. Termen rättsfaktum förekommer inte i rättegångsbalken (1942:740). Med rättsfakta menas sådan omständighet som åberopas och har betydelse för en rättsföljd. Se mer härom Ekelöf och Boman, Rättegång I, 1997, s. 32. 21 Se mer härom i Ekelöf, Boman, Rättegång IV, 1995, s 140 ff. 22 Prejudikaten har kommenterats i bl.a Dimitrievski, Bevisproblematik rörande förmåner från fåmansföretag, SN 2001, s. 643 ff. 23 61:11, 2 st. IL. 24 Prop. 1993/94:90, s. 94 och 107. RETTID 2005 23

3.2.2. Domskäl I sina domskäl säger Regeringsrätten å ena sidan att det krävs ett åtnjutande, ett faktiskt eget utnyttjande för beskattning av förmån. Hänvisning görs även till tidigare praxis på området, bl.a RÅ 1992 ref. 108. Direkt efter det konstateras dock att inget hindrar att dispositionsrätten kan tillmätas särskild bevisrättslig betydelse för att fastställa att skatteplikt inträtt. Därefter ifrågasätter Regeringsrätten helt enkelt den bevisrättliga huvudprincipen. 25 Regeringsrätten menar att man i vissa situationer kan omforma huvudprincipen om det görs i syfte att tillgodose kravet på ett likformigt och rättvist taxeringsförfarande och för att ge beskattningsreglerna den rätta effekten. Faktorer som påverkar själva omformningen är enligt Regeringsrätten för det första frågan om vem som lättast kan prestera bevisning och för det andra skatteverkets utredningssvårigheter. En tredje faktor är farhågan att inte kunna beskatta den skattskyldige när det materiellt sett är befogat. Regeringsrättens modifiering av den bevisrättsliga huvud-principen resulterade i en presumtionsregel. Rent konkret innebär detta att skatteverket först ska bevisa en dispositionsrätt. När skatteverket väl gjort detta inträder presumtionsregeln som innebär att bilen antas ha använts för privatkörning i mer än ringa omfattning om inte den skattskyldige kan bevisa att den använts endast i ringa omfattning eller inte alls. Vad kan då den skattskyldige göra i detta läge? Han kan prestera motbevisning. Regeringsrätten som är utförlig i sin motivering drar upp riktlinjer för hur den skattskyldige ska komma upp till det beviskrav som rätten kräver. Regeringsrätten framhäver i detta sammanhang att ett bevismedel som ligger nära till hands är en noggrant förd körjournal. Andra viktiga omständigheter som kan beaktas är bl.a om det har funnits direkta hinder mot att använda bilen under delar av året. Vilken bil det är fråga om? Vilken utrustning har den och hur har den använts i verksamheten? 3.2.3. Analys Det som avgjort presumtionsregelns tillämplighet tycks vara en sammanvägning av en rad olika omständigheter. Dessa faktorer/- modifieringsprinciper påverkar i sin tur även skatteplikten och värderingen av förmånen. Orsaken till frångåendet av den bevisrättsliga huvudprincipen kan kommenteras med utgångspunkt från Regeringsrättens modifieringsprinciper. Vad gäller bilförmån är det onekligen så att det är den skattskyldige som lättast och på bästa sätt kan prestera en redogörelse för privatkörningens omfattning. Med hänsyn till att bevisningen inte ligger inom skatteverkets maktsfär kommer det att innebära utredningssvårigheter för skatteverket. Utifrån en principiell bevisrättslig synvinkel kan det därmed hävdas att det i Regeringsrättens domslut görs en bra avvägning mellan sanktionsprincipen och rättviseprincipen. Ett krav från det allmänna om att 25 Se kap. 2.3. RETTID 2005 24

föra en noggrann körjournal överensstämmer med ett krav på rättvist och likformigt taxeringsförfarande. För skatteverket innebär det att bevisföringen blir mindre komplicerad. Har man väl lyckats bevisa dispositionsrätt innebär det en omkastning av bevisbördan. Detta skapar i sin tur enklare möjligheter att påföra bilförmån under längre tidsperioder. 3.3. Bostadsförmån RÅ 2002 ref. 53 3.3.1. Allmänt Rättsfallet handlar om en delägare som var anställd i ett fåmansföretag. Bolaget ägde bl.a. en fastighet och på fastigheten fanns tre fritidshus med en bostadsyta på 95 kvadratmeter, 80 kvadratmeter och 40 kvadratmeter. Frågan i målet var om den skattskyldige skulle förmånsbeskattas för dispositionsrätten till fritidshuset eller om värdet av förmånen skulle beräknas med hänsyn till den tid huset faktiskt nyttjats av den skattskyldige. 3.3.2. Domskäl Regeringsrätten uttalar i sin motivering att de principer som fastlagts avseende bilförmån inte är tillämpliga på bostadsförmån. Regeringsrätten menar att lagreglerna är olika. Bestämmelserna om beskattning av bostadsförmån skiljer sig från dem om bilförmån bl.a. genom att något krav på att förmånen ska ha åtnjutits i viss omfattning inte uppställs. Därutöver anser Regeringsrätten att bostadsförmånen karaktäriseras främst av den fria dispositionsrätten till fritidshuset. Detta gäller oavsett i vilken utsträckning fritidshuset faktiskt har nyttjats av den skattskyldige. Värdet av bostadsförmånen ska därför beräknas med hänsyn till dispositionsrätten. För de fall den skattskyldige gör sannolikt att dispositionsrätten varit inskränkt i något avseende, t.ex genom att bostaden varit uthyrd till utomstående eller på annat sätt bör förmånsvärdet sättas ned med hänsyn till omfattningen av denna inskränkning. 3.3.3. Analys Jag delar Regeringsrätten uppfattning om att reglerna om bostadsförmån skiljer sig från bilförmån. Regeln om beskattning av bilförmån finns i 61:11, 2 st. IL. Här stadgas att förmånen ska värderas till noll kronor om den skattskyldige bara haft bilförmån i ringa omfattning. Regeln om beskattning av bostadsförmån finns däremot i 11:1 IL. Förarbetena till IL anger därutöver att bestämmelsen är en sammansmältning av 32 1 mom. KL och 32 KL med anvisningar. Där står även uttryckligen att en förmån för att vara skattepliktig ska ha åtnjutits. 26 I lagtexten markeras detta bl.a. genom ordet erhålls, vilket ju är synonymt med ordet åtnjutit. 27 Beaktar man 11:1 IL:s konstruktion där förutsättningen åtnjutande markerats med ordet erhålls, och jämför denna utgångspunkt med 26 Prop. 1999/2000:2, del II, s. 123 ff. 27 Jfr. Rabe som uttrycker följande. Regeringsrätten fann föga förvånande att det var dispositionsrätten och inte det faktiska utnyttjandet som skulle beskattas. Rättsfallskommentarshäfte 2002 års rättsfall i SN 2003, s 357. RETTID 2005 25

Regeringsrättens uttalande om att bostadsförmånen karaktäriseras av den fria dispositionsrätten till fritidshuset oavsett faktiskt nyttjande, blir min bedömning att Regeringsrätten gjort en extensiv tolkning av begreppet åtnjuta / erhålla. 28 Enbart möjligheten att åtnjuta något utgör således en rättighet och denna rättighet åtnjuts så länge den finns, oavsett faktiskt nyttjande. 29 Man kan även diskutera Regeringsrättens bevisprövning. 30 Den skattskyldige hade presterat en form av bevisning. Delägaren hade bland annat beskrivit under vilka omständigheter som det varit möjligt att utnyttja fritidshusen. Delägaren åberopade även husens läge och standard, avståndet från bostadsorten, de privata förutsättningarna för nyttjandet som begränsats av bl.a. arbetstider och antalet semesterveckor. Stugorna hade dessutom lämnats ut för uthyrning till den lokala turistföreningen, men någon uthyrning hade turistföreningen inte lyckats göra. Regeringsrätten uttrycker att dispositionsrätten konstituerar bostadsförmånen. Om den skattskyldige väljer att utnyttja den eller inte är inte relevant. Därutöver hävdas att den skattskyldige kan motbevisa skatteverkets påstående om dispositionsrätt genom att göra sannolikt att dispositionsrätten varit inskränkt i något avseende, t.ex genom att bostaden varit uthyrd till utomstående. Regeringsrättens motivering verkar således närmast förutsätta att endast externa skäl som t.ex uthyrning till utomstående kan påverka värdet av bostadsförmån. 31 De förhållanden som framfördes av den skattskyldige inklusive möjligheten till uthyrning räckte alltså inte till för att komma upp till beviskravet sannolikt. Det går i princip att motbevisa skatteverkets påstående genom att påvisa externa skäl. 32 Sammantaget anser jag att Regeringsrättens formuleringar i sistnämnda avseende gör att begreppet sannolikt blir svårtolkat. 33 Enligt min mening har Regeringsrätten möjligen medvetet eller omedvetet genom sin bevisvärdering i själva verket pressat upp beviskravet. Hur högt är däremot svårt att säga. Här gäller förstås också att väga in i bevisvärderingen den omständigheten att det inte finns något reellt tvåpartsförhållande mellan delägare och fåmansföretag. Grosskopf menar att en möjlig förklaring till att Regeringsrättens bedömning blev annorlunda i bostadsförmånsfallet kan vara att innehavet av ett fritidshus ter sig främmande för ett bolags verksamhet, om detta inte består i fastighetsförvaltning. 34 Jag delar Grosskopfs uppfattning och tillägger därutöver att båda sistnämnda omständigheter antagligen frambringar incitament för ett högre beviskrav in casu. 28 Jfr. Bergström, Regeringsrättens tolkningsprinciper under påverkan av EG-rätten, Svensk Skattetidning (SvSkT) 1998, s. 828. 29 Jfr. Gäverth, Från stopp- till frittframlagstiftning?, SvSkT, 1999, s. 876. 30 För definition se fotnot 2. Jfr. även Påhlsson, Rättssäkerhet och skatterättslig argumentation, SvSkT, 1998, 769 ff. 31 Jfr. Grosskopf, Rättsfallskommentarshäfte 2002 års rättsfall, SN 2003, s. 381. 32 Jfr. Grosskopf, Rättsfallskommentarshäfte 2002 års rättsfall, SN 2003, s. 381. 33 Jfr. Grosskopf som anför...att Regeringsrätten ej kräver full bevisning för inskränkningen i nyttjanderätten. Det räcker med sannolikhetsbevisning från den skattskyldiges sida. Rättsfallskommentarshäfte 2002 års rättsfall, SN 2003, s. 381. 34 Jfr. Grosskopf, Rättsfallskommentarshäfte 2002 års rättsfall, SN 2003, s. 381. RETTID 2005 26

För skatteverket innebär prejudikatet att det blir lättare att bevisa att förmånsbeskattning ska ske under längre tidsperioder. RETTID 2005 27