Prästen från Uppsala stift som grundade Augustana-synoden i USA Ecclesia plantanda Bror Hjorts trärelief av Amalia & Utgiven av Svenska kyrkan i Uppsala stift samt Delsbo, Hille och Östervåla församlingar. Hille i februari 2008. Redaktör: Gert Lyngemark.
föddes i Delsbo i Hälsingland den 16 oktober 1808. Han blev föräldralös vid 7 års ålder, och fick en varmt kristen fostermor som hjälpte honom på bästa sätt. Sitt uppehälle fick han bl a genom att arbeta i skogen redan som barn. Födelseplatsen i Delsbo, Hälsingland. Han fick rätt att gå sockengång som fattiga studerande kunde få efter rektors intyg om flit, uppförande och fattigdom. Sockengång innebar att han vid julottan fick presentera sig för församlingen och bl a sjunga julepisteln, sedan fick han från Annandag Jul till Trettondedag Jul gå från gård till gård, sjunga en julsång och ta emot en gåva. Lars Paul fick sin skolgång i Hudiksvall, och kom sedan till gymnasiet i Gävle. Han var mycket begåvad, särskilt i matematik och språk; hans förmyndare ville att han skulle bli matematiker, men hans fostermor och han själv ville att han skulle bli präst. 1828 kom Esbjörn till Oslättfors bruk vid Gävle, där han blev anställd som informator åt brukspatronen Pehr Strömbäck. Under terminerna läste han teologi i Uppsala Gevaliensis. 2
Sommaren 1831 blev han informator i Vendels prästgård i Uppland, där han träffade sin blivande hustru Amalia GyllenbågaPlanting. 1832 prästvigdes av ärkebiskopen Carl von Rosenstein i Uppsala domkyrka. Därefter blev han pastorsadjunkt hos sin mentor prosten Olof Forssell i Östervåla i Uppland. Tre år senare blev Esbjörn brukspredikant i Oslättfors och lärare i Hille, dessutom blev han socken- och magasinsskrivare. Han kom att bo i Hilleby gamla skola där nu Hille församlingsgård ligger. Där skulle han undervisa 8 månader om året samt 3 månader på sommaren i Oslättfors. Därutöver skulle han ha gudstjänst varje söndag i Oslättfors kyrka. Avståndet mellan Hille och Oslättfors var 15 km, som han då färdades med häst. Oslättfors kyrka i Hille församling i Gästrikland. 3
Esbjörn blev en kraftfull pietistisk predikant, och han var oerhört aktiv; förutom tjänsten som lärare och brukspredikant reste han mycket. Han fick kontakt med nykterhetsaposteln Peter Wieselgren, och startade därefter nykterhetsföreningar i Oslättfors och Hille. Han grundade missionsförening i Hille och översatte andlig litteratur från engelska till svenska. Kyrkokören i Hille startades av Esbjörn. Som lärare började han med skolbarnen, och snart samlades också äldre till sångövningar. Han var också en av de första som genomförde 4-stämmig körsång. Esbjörn lyckades driva igenom att kören fick en egen läktare i Hille medeltidskyrka (denna kyrka revs 1863 då den nya kyrkan byggts). En av de första sångerna kören sjöng kom att bli något av hans signaturmelodi: Upp vänner, till himmelen vilje vi gå, gott är ej på jorden att bygga, där stöden utgöra blott bräckliga strå, och grunden är svag att oss trygga. Ej böre vi dväljas uti denna ort, där fienden skada åt tusende gjort, förstört deras dyrköpta själar. Texten av läsarprästen A G Sefström i Bjuråker i Hälsingland. Esbjörn kom för övrigt att få stor betydelse för psalmsången, tack vare att man nu började använda psalmodikon, ett enkelt musikinstrument med en enda sträng, spänd över en trälåda. Han utarbetade liksom Johan Dillner i Östervåla ett enkelt notsystem med siffror, som gjorde att man lätt kunde spela efter dem. De siffror som angavs i sångboken stod på träribban under strängen på psalmodikonet. 4
Oslättfors kyrka, idyllen vid Testeboån i Gästrikland. Det var inte bara framgång för i Hille och Oslättfors: 1844 började Erik Jansson i Delsbo och Forssa i Hälsingland predika de trognas fullkomliga syndfrihet. Han gick emot pietisterna och emot statskyrkan, och brände bl a Luthers och Arndts böcker. Esbjörn gick till hårt angrepp mot sektledaren Erik Jansson och erikjansarna, som fanns även i Hille. Det blev svårigheter i Oslättfors då brukspatron Strömbäck sålde bruket till en ny ägare, som inte ville kännas vid några förpliktelser mot Esbjörn. Han anhöll hos Domkapitlet att Esbjörn skulle entledigas som brukspredikant. Nu började Esbjörn söka andra tjänster. 1845 provpredikade han för kyrkoherdetjänsten i Söderhamn, året därefter för kyrkoherdetjänsten i Los utan att bli vald. Han kände sig motarbetad av brännvins-patronerna och brännvins-prästerna, dvs motståndarna i nykterhetskampen. Komministertjänsten i Vaxholm sökte han också men fick bara ett fåtal röster. 5
Efter 14 år som präst och lärare i Oslättfors och Hille hade Esbjörn fått det kämpigt. Erik-jansarnas och flera andras utvandring till USA gav honom anledning att söka sig ut och ta ansvar för deras andliga liv. Visserligen blev han av ärkebiskopen Carl Fredrik af Wingårdh varnad för att ge sig iväg på ett sådant äventyr, men Esbjörn kände Guds kallelse stark nog. År 1849 utvandrade till Amerika med sin fru Amalia och deras sex barn. Med dem följde ett 40-tal hillebor, bl a en stor del av kyrkokören. Han höll sin avskedspredikan i Hille kyrka Annandag Pingst. I sitt avskedstal sade han bl a: Jag står, såsom I veten, färdig att, omgifwen af en älskad maka och många barn, utgå i fjerran land. Utresan skedde med lastfartyget Cobden (en segelbåt) från Gävle den 29 juni med 146 utvandrare från Gästrikland och Hälsingland. Det blev en mycket påfrestande resa och många blev sjösjuka. Det var trångt och besvärligt på båten. En av Esbjörns tvillingsöner dog redan när man var utanför Helsingborg. Esbjörns egenhändigt skrivna dagbok från utvandringen finns på Augustana college i Rock Island. 6
I dagboken skrev han den 27 juni, innan båten skulle lämna Gävle: Uti kajutan var trångt och mycket ofärdigt, inte en stol fanns att sitta på, och en kista insattes att för hela resan begagna till bord. Vi sutto på golvet. De begge små tvillingarna placerades uti en hängmatta, som sträcktes tvärs öfver rummet. Dock voro vi glada och frimodiga, ty vi tröstade på Herren, som kallat mig, sin ringaste tjenare, att försakande allt, utgå såsom evangelii budbärare för landsmännen i främmande land. Efter 68 dygn nådde man Amerika. Den 6 september 1849 gick sällskapet i land i New York, trötta efter den långa, obekväma resan, och svaga av sjukdomar. Nu var man äntligen framme i detta rika härliga land som bara väntade på dem! Men vad väntade dem egentligen? I New York trängdes alla slags invandrare för att hitta vägen till lyckan. Flera frågor uppstod: Hur skulle man nu komma vidare? Hur skulle man klara ekonomin? Esbjörn fick kontakt med Metodistkyrkan och fick predika i deras kyrka Bethelskeppet i New York. Han erbjöds ekonomisk hjälp från metodisterna om han blev metodist själv! Men bli med i Metodistkyrkan, nej, det kunde han inte gå med på, så mycket som han älskade den Svenska Lutherska Kyrkan. Agenter målade upp platser med guld och gröna skogar. Och man visade kartor. Så fick de höra om Andover, en stad i Illinois med bra mark vid en flod som hette Edwards river. Här skulle det vara lämpligt att bosätta sig. Från New York reste sällskapet kanalbåt i 20 dygn norrut över Buffalo och sedan på de kanadensiska sjöarna västerut till Chicago. I Cleveland drabbades de av koleran; många blev sjuka och många dog, däribland Esbjörns andre tvillingson. Framme i Chicago blev Esbjörn själv sjuk i kolera och måste stanna där flera veckor, innan han med sin fru Amalia och de mindre barnen kunde resa vidare till Andover. I Chicago hade han köpt häst och vagn så att deras äldsta söner de var då 12 och 10 år gamla kunde köra med det ekipaget till Andover. Resten av skaran reste med kanalbåt västerut till Peru i Illinois, och därifrån 160 km till fots eller med häst och vagn till Andover vid Edwards river som visade sig 7
vara en liten bäck. Och Andover var inte en stad, utan ett litet samhälle på prärien. Där var bördig mark och några invandrade svenskar och några enkla hus att bo i, men inte mycket annat. Svaga av sjukdomarna möttes svenskarna i Andover av metodistpastorn Jonas Hedström, och de flesta i ressällskapet följde med honom till Victoria, som var ett större samhälle längre söderut. Av de många utvandrarna var bara en liten skara kvar i Andover, när Esbjörn själv kom dit. Men nu kunde han i alla fall hålla den första gudstjänsten där, vilket var på hösten 1849 i ett kök i ett litet skolhus. Psalmodikon blev till hjälp vid psalmsången, som blev till mycken tröst och uppbyggelse. Men hur skulle man få pengar till uppehälle och till kyrklig verksamhet? I början av 1850 beviljades Esbjörn på vissa villkor ekonomiskt stöd från Amerikanska Hem-Missionssällskapet. Och i mars 1850 bildades den första Lutherska församlingen i Andover. Den bestod från början av bara 10 medlemmar. Församlingen var från Rock Island i nordväst till Galesburg i sydost 80 kilometer med Andover som centrum. Till Bishop Hill hade vid den tiden kommit många svenskar, som följt Erik Jansson, som dock själv blev mördad där redan 1850. Många erik-jansare blev snart metodister. Det var alltså från början en kamp om själarna: prästen Gustaf Unonius sökte få dem över till sin lutherska Episkopalkyrka, Jonas Hedström fick många med till sin Metodistkyrka, och i Bishop Hill fanns erik-jansarna. Av de få som förblev den Lutherska Svenska Kyrkan trogna hade Esbjörn att bygga sin församling. Ingen lätt uppgift bland alla sjukdomar och sorger. Esbjörns fru Amalia Gyllenbåga dog i juli 1852 med henne hade han sex barn, av vilka två dött under resan. Esbjörn gifte om sig med Helena Chatarina Magnusson; hon dog i barnsäng redan i september 1853. Sedan gifte han sig med hennes syster Gustafva Magnusson, som också blev mor till sex barn. Han fick med dessa tre hustrur totalt 18 barn, några dog vid födelsen eller under första levnadsåret, medan 12 överlevde. 8
Åren 1850 54 dog flera av dem som hade följt med Esbjörn från Sverige. Deras gravar finns på Andovers gamla kyrkogård. Jenny Lind-kapellet i Andover interiören påminner om Oslättfors kyrka. I april 1851 gav Esbjörn sig ut på en elva veckor lång besöksresa på 5750 km till olika platser där det fanns lutheraner och svenskar, i Iowa, och sedan österut till Ohio, Pennsylvania och till New York och Boston. Under den resan samlade han in över 2.200 $ (US-dollar) för att kunna bygga en kyrka. Den största gåvan (1500 $) fick han av vår första stora svenska sångstjärna Jenny Lind, som då gav konserter bl a i New York. Därför blev namnet på den kyrka som byggdes i Andover Jenny Lind-kapellet, vilket stod färdigt 1854. Under tiden hölls gudstjänster i dess källare, som för övrigt kom att fungera som sjukhus och församlingshem för svenskarna. 9
Jenny Lind-kapellet i Andover, Illinois. Andovers nuvarande kyrkoherde Lyn Bergren och John Norton, barnbarnsbarnbarn till Olof Nordin som var en av de ledande i Hille kyrkokör som utvandrade från Hille 1849. Andover-församlingen växte nu snabbt: Efter två år bestod den av 210 kommunikanter, 1856 var antalet 358. Esbjörn reste mycket. 1856 flyttade han till pastoratet Princeton, Illinois, och snart fick Andover Jonas Svensson som präst, som var en stabil herde för församlingen. Året efter utnämndes Esbjörn till skandinavisk professor vid det statliga universitetet i Springfield, Illinois, med uppgift att undervisa i teologi, svenska, matematik, kemi och astronomi (!) med flera kände ett stort behov av att få en fast organisation och bekännelse för de Lutherska församlingarna i USA. Han kallade därför till ett Kyrkomöte på Jefferson prärie i Rock County, Wisconsin den 5 juni 1860. Denna soliga sommardag samlades 18 präster (däribland 12 svenska) och 15 lekmannaombud. Dessa representerade ett stort antal lutherska skandinaviska församlingar. 10
De enades om att bilda den Evangelisk-Lutherska AugustanaSynoden i Nord-Amerika. Så grundades Augustanasynoden, där den Augsburgska bekännelsen = Confessio Augustana skulle gälla som gemensam trosurkund för alla dess församlingar. Tuve Nilsson Hasselquist (från Osby i Skåne) blev synodens förste biskop. Det var dock Esbjörn som drog upp riktlinjerna och utarbetade konstitutionen för synoden liksom för dess seminarium. Augustana College i Rock Island, Illinois. Esbjörn kom också att räknas som grundare av Augustana College med det Teologiska seminariet. Det grundades i Chicago 1860 som Augustana seminarium för prästutbildning. Esbjörn blev den förste presidenten = rektorn, och han behöll den teologiska professuren, som då flyttades dit från Springfield. 11
Våren 1862 lämnade Esbjörn Amerika och reste till Sverige. Denna resa var tänkt dels som rekreation, då hans hälsa nu var ganska svag, och dels för att undersöka möjligheten att flytta hem till en prästtjänst i Sverige. Resan blev inte särskilt vilsam, men mycket uppmuntrande för Esbjörn. Han fick predika och hålla föredrag om Augustanasynoden och Augustana college och seminarium på många platser bl a i Göteborg, Stockholm, Uppsala, Gävle, Hille och Delsbo. Han gjorde på så sätt mycken PR för Augustana-seminariet och samlade in mycket kollektpengar för det. I augusti samma år återvände han till USA, tacksam över all godhet han fått möta i Sverige under de månaderna. Esbjörn hade tänkt stanna ytterligare några år vid Augustanaseminariet i Chicago. Emellertid blev kyrkoherdetjänsten i Östervåla ledig, då Johan Dillner avled 1862. Esbjörn avsade sig rektorstjänsten för seminariet och höll i juli 1863 sin avskedspredikan i Immanuelskyrkan i Chicago. Detta var 14 år efter det att han avskedspredikat i Hille för att ge sig ut på detta enorma äventyr. Hösten 1863 kom tillbaka till den församling där han börjat sin prästbana, nu som kyrkoherde. I Östervåla samlade han nu mycket folk, och han arbetade också med att förbättra skolans organisation. Vid sidan om sin prästtjänst sysslade han även med matematiska, astronomiska och meteorologiska uppgifter. Han ivrade bl a för inrättandet av ett astronomiskt observatorium på Galapagosöarna (!) och skrev till Ecuadors regering om detta. Åren i Östervåla blev inte många men viktiga. Trots att de kroppsliga krafterna avtog hade Esbjörn kvar sin väldiga organisationsförmåga, inte bara för skolan utan också i arbetet för att bevara väckelsen inom kyrkan. År 1865 bildade han en sammanslutning av Missionsvänner från sex socknar: Östervåla, Nora, Huddunge, Harbo, Enåker och Västerlövsta (dvs nuvarande Heby kommun i Uppland). Sammanslutningen fick namnet NÖVLM (Nordöstra Västmanlands Läns Missionsförening) och verkade under 140 år. Hans syfte var att behålla väckelsen inom kyrkan för att med större kraft kunna utbreda evangelium bland folket. Emellertid blev dessa missionsföreningar sedan stora missionsförsamlingar. 12
Efter bildandet av NÖVLM tog Esbjörn själv inte så mycken del i arbetet. Under jubileet 2008 planerar Östervåla församling och Östervåla missionsförsamling att sluta ett lokalt ekumeniskt avtal i Esbjörns anda. dog den 2 juli 1870 (endast 62 år). Hans grav finns på Östervåla kyrkogård. På hans gravsten står angivet ett bibelord av aposteln Paulus, som också stämmer väl in på : Ofta har jag varit ute på resor, utsatt för faror på floder, faror från rövare, faror bland landsmän och bland hedningar, faror i städer, i öknar och på havet, faror bland falska bröder. Jag har arbetat och slitit och ofta vakat, jag har svultit och törstat och ofta fastat, jag har frusit och varit utan kläder (2 Kor 11:26-27). På gravstenen står också Rom 14:8: Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Gravstenen på Östervåla kyrkogård, Uppland. 13
Visst är en person att minnas med stor tacksamhet för vad han fått betyda inte minst för kyrkolivet i USA och för de många svenskar och svenskättlingar som där funnit sina hem. I Svenska kyrkan, särskilt i Uppsala stift, har vi också anledning att inspireras av hans livsverk. Han var hela livet kroppsligt svag och materiellt fattig men alltid andligt stark, idérik och handlingskraftig. Han älskade sin kyrka, den lutherska Svenska kyrkan, där han var fast förankrad. Därför ville han också genom henne ge svenskar långt hemifrån samma fasta grund att bygga sina liv på. I USA gick utvecklingen vidare efter Esbjörn: Församlingen i Andover växte, och 1870 byggdes en ny stor kyrka där. Jenny Lindkapellet fick förfalla, men blev 100 år senare, 1973, restaurerat och är nu ett nationellt minnesmärke, som besöks sommartid av många turister. Augustana College med teologiskt seminarium som grundades i Chicago 1860 finns nu sedan 1870 i Rock Island, Illinois. Det är ett college med ett mycket gott anseende och har nu 2000 studenter med humanistisk, teologisk och kulturell inriktning. Det har bl a en förnämlig kör, Augustana College Choir, som i juni 2008 kommer att ge konserter bl a i kyrkorna i Hille och Östervåla samt i Uppsala domkyrka. Kören består nu av 70 studenter och leds av professorn Dr Jon Hurty. Den förste körledaren vid Augustana var Esbjörns son Josef Osborn (amerikanisering av namnet Esbjörn) född i Hille 1843. Augustana-synoden gick 1962 upp i Lutherska Kyrkan i Amerika (LCA) och från 1988 i Evangeliska Lutherska Kyrkan i Amerika (ELCA), som nu har över fem miljoner medlemmar. 14
i Augustanatidningen 1910 då Augustana-synoden firade 50-årsjubileum. Bilden på första sidan visar träreliefen Ecclesia plantanda i Östervåla kyrka. Den gjordes av Bror Hjorth och avtäcktes 1960 av ärkebiskop Gunnar Hultgren vid 100-årsminnet av Augustana-synoden. Ecclesia plantanda = kyrkan måste planteras var ett uttryck som användes mycket med tanke på kyrkans framväxt i det nya landet. Vinrankan vill också påminna om Kristi ord: Jag är vinstocken, ni är grenarna. Förutom Amalia och syns Jenny Lindkapellet och en gravsten för dem i Esbjörns familj som dog i Andover. En replik av denna trärelief finns på Augustana College i Rock Island, Illinois. 15
Karta över de aktuella platserna i USA (New York, Chicago, Andover, Bishops Hill, Springfield, Rock Island (konstnären Johan Thunberg med rötter i Oslättfors har gjort kartorna). Intellecta Strålins, Gävle 2008 Karta över Uppsala stift med Delsbo, Hudiksvall, Gävle, Hille, Oslättfors, Östervåla och Uppsala.