Först kom bomberna, sedan kom bolagen

Först kom bomberna, sedan kom bolagen Underlag vid seminarium om Irak-kriget vid Östergötland Social Forum 14 april 2007. Av Lasse Karlsson, Attac Stockholm. E-post: larsingemar@gmail.com Konsultuppdrag: Ge oss kapitalism, och skriv upp det på biståndsbudgeten Två månader före USAs invasion i Irak presenterade konsultföretaget Bearingpoint det första utkastet till en plan för att införa fria marknader, fri handel och privat ägande i Irak. Konsultföretaget skulle föreslå ändringar i Iraks lagar som förhindrar den privata sektorns utveckling, handel och investeringar och det skulle analysera och utvärdera förutsättningarna för massprivatisering av Iraks statligt ägda industrier. Det första kontraktet med Bearingpoint signerades 24 juli 2003 av US Agency for International Development USAs motsvarighet till Sida. I kontraktet hette det bl a att avsikten var att etablera det grundläggande regelverk, i form av lagar, som krävs för en fungerande marknadsekonomi och att man skulle dra fördel av de unika möjligheter till snabba förändringar som erbjöds av de aktuella politiska omständigheterna. Bearingpoints kontrakt förlängdes med tre år i september 2004. I ett av kontrakten med Bearingpoint formuleras uppdraget att involvera den privata sektorn i strategiska sektorer, inklusive privatisering, försäljningar av tillgångar, koncessioner, uthyrning och ledningskontrakt, särskilt i oljeindustrin. Folkrättsbrotten I ett ockuperat land gäller internationell rätt. Den har etablerats genom Haagkonventionen 1907 och Genève-konventionen 1949. 22 maj 2003 påminner FNs säkerhetsråd om detta i sin resolution 1483. Artikel 43 i Haagkonventionen som också har ratificerats av USA och förts in i landets lag för armén - kräver att ockupationsmakten gör allt som står i dess makt för att upprätthålla och säkerställa allmän ordning och säkerhet samtidigt som den ska respektera, utom när det är absolut nödvändigt, de lagar som gäller i landet. Innebörden är att ockupationsmakten ska se till att ljuset är på, att det finns rinnande vatten, att man går trygg på gatorna och att livets nödtorft är garanterad. Men ockupationsmakten får inte ändra landets lagar utom i de fall det sker för att säkra dessa grundläggande behov och nyttigheter. Som ockupationsmakt i Irak bryter USA, och deras koalition, mot folkrätten två gånger om. För det första ser man inte till att garantera befolkningens trygghet, säkerhet och livsnödvändiga behov. För det andra ändrar man en mängd av Iraks lagar, inte minst de som lägger grunden för landets ekonomi. Det betyder att man på det ekonomiska området enväldigt bestämmer regler som USAs förhandlare aldrig skulle drömma om att kunna uppnå när de förhandlar i WTO eller om andra frihandelsavtal. Bagdads nye diktator och hans 100 lagar I mitten av maj 2003 kom Paul Bremer till Bagdad. Han hade av Bush-reringen utnämnts till chef för Coalition Provisional Authority (CPA) och han gör snabbt skäl för beteckningen Iraks nye diktator, ett yttrande

som fälls av FNs särskilda sändebud i Irak, Algeriets tidigare utrikesminister Lakhdar Brahimi. Bremer sätter stopp för de planer på en interimistisk irakisk regering som hans företrädare, Joy Garner, förberedde. I stället skapade Bremer något som kallades Iraks styrande råd som i praktiken lydde under honom och bestod av medlemmar som handplockats av USA och var lojala mot ockupationsmakten. Bremer stannade i Irak ett år och utfärdade under denna tid 100 så kallade Bremer-lagar i form av order och regleringar. Här är några avd e viktigaste: 1: Av-baath-isering medlemmar i Baath-partiet förbjöds att inneha befattningar på de tre högsta nivåerna i regeringen, offentliga företag och myndigheter. 2: Iraks armé och säkerhetstjänst upplöses. 12: Tullarna avskaffas 39: Fritt fram för privatisering och utländskt ägande av irakiska företag. Utländska investerare ges samma villkor som irakiska medborgare. De utländska ägarna kan när som helst föra ut vinster och annat kapital ur landet. Inga krav på återinvesteringar i Irak. Tvister avgörs i internationella domstolar. Där kan andra länder ställa Irak inför rätta, men Irak kan inte ställa utländska investerare och företagare inför rätta i Irak. Order 39 gäller inte ägande och primär utvinning av naturrikedomar. Utländska medborgare och företag kan inte äga fast egendom men kan ges förfoganderätt genom 40-årskontrakt som kan förlängas.. 80, 81 och 83: Iraks lagstiftning på immaterialrättens område anpassas till WTOs kontroversiella TRIPSavtal. Avtalet har utsatts för hård kritik, bland annat för att det förhindrar produktion av billigare mediciner, t ex för att behandla AIDS, och för att kunskap som i generationer har överförts mellan människor, t ex i jordbruket, nu plötsligt kan förvandlas till patenterade varor som tillhandahålls av multinationella företag. En annan kontroversiell skrivning i TRIPS berör frågan om patent på liv. Andra Bremer-order begränsade och reglerade mediernas frihet (Order 14 och 65) gav immunitet åt alla som ingick i USA-koalitionens styrkor eller arbetade åt deras inhyrda entreprenörer (Order 17) införde ett nytt skattesystem med platta skatter i stället för progressiv beskattning (Order 37 och 49) gav Bremer makt att bestämma vem som fick nomineras till val av offentligt uppdrag på lokal eller central nivå (Order 62 och 97) etablerade en kommission som kunde diskvalificera politiska partier och kandidater (Order 97) Så legaliserar makten det olagliga Tidskriften The Economist skrev att Paul Bremer och USA höll på att skapa kapitalistens dröm i Irak och nyhetsbyrån Reuters beskrev Iraks nya konstitution som ett frihandelsmanifest. Men det är en sak att sitta i ett konsultföretag och producera papper, som Bearingpoint gjorde, eller att sitta i Gröna zonen i Bagdad och skriva lagar, som Bremer gjorde. Verkligheten låter sig inte hanteras så lätt även om lagstiftarna slipper att ta hänsyn till någon politisk demokrati eller annan kritisk offentlighet. Problemen för ockupationsmakten, som hindrar kapitalismen från att blomstra i Irak, är framför allt av två slag. Det ena är bristen på allmän ordning och säkerhet i Irak motståndsrörelserna i Irak attackerar i hög grad privatiseringarna och de utländska företagarna. Det andra är det osäkra rättsläget. Utländska företag och investerare vill naturligtvis ha garantier för att de i framtiden, när irakierna själva styr sitt land och skriver dess lagar, inte helt sonika blir tvungna att packa ihop och åka hem. Här har USA alltså ett gigantiskt problem. Hur har man gått till väga för att ge legitimitet åt den offentliga makt i Irak, som framtvingats genom folkrättsbrott? FN LEGITIMERAR USA har genom sitt agerande i säkerhetsrådet lyckats driva igenom ett antal resolutioner som syftar till att legitimera den politiska utvecklingen i Irak. Resolution 1483 22 maj 2003, erkänner CPA och Paul Bremer som ockupationsmyndighet i Irak. Likaså accepteras koalitionens militärstyrkor i Irak. Resolution 1511 16 oktober 2003 ger ytterligare auktorisation åt ockupationen och militärmaktens närvaro i Irak.

Resolution 1546 8 juni 2004 förklarade ockupationen som avslutad och bekräftar att suveräniteten över Irak överlämnas till Iraks interimsregering (vilket sker vid en hemlig ceremoni tre veckor senare). Samtidigt godkänns än en gång att koalitionens militärstyrkor får stanna kvar. Resolution, 1637 8 november 2005, förlänger FNs mandat för koalitionens militärstyrkor till och med 2006. I resolutionen noteras att de multinationella styrkorna är i landet på begäran av Iraks Interimsregering. Resolution 1723 28 november 2006 förlänger mandatet för koalitionens militärstyrkor t o m 31 december 2007. Samhällets maktetablissemang menar, efter resolutionerna från FNs säkerhetsråd, att Irak inte längre är ockuperat. Men alla håller inte med: TT skriver: 1 juni 2004 tillträder Iyad Allawis interimsregering. Irak är därmed enligt FN inte längre ockuperat. Sveriges utrikesminister Carl Buildt ser det som ett faktum att den internationella närvaron i Irak i dag grundar sig på en begäran av Iraks regering och ett beslut av FN:s säkerhetsråd, nu senast i resolution 1723. Professorn i folkrätt Ove Bring menar att ockupationen av Irak har upphört. Professorn i folkrätt Said Mahmoudi säger att Irak i formell mening inte är ockuperat men att det i praktiken är det och att inga viktigare beslut fattas utan USAs godkännande. Francis A. Boyle, professor of Law i Illinois, har en helt annan uppfattning och menar att de internationella krigslagarna är glasklara: USA-koalitionen är en krigförande ockupant som inte kan ges suveränitet över det land man har ockuperat. Det har därför ingen suveränitet att överräcka till en regering som bildats under ockupation en sådan regering är och förblir en marionettregering tills ockupationen har upphört. Detta kan inte FNs säkerhetsråd ändra på ett endaste dugg. Tvärtom, menar Boyle, har FN gjort sig delaktigt i USAs och Storbritanniens folkrättsbrott i Irak. Han hävdar till och med att FN befinner sig på samma sluttande plan som Nationernas förbund en gång gjorde. Hana Al Bayati, filmare, journalist och ledamot av Brysseltribunalens verkställande utskott, svarade vid ett offentligt möte i ABF-huset i Stockholm 1 november 2006 på min direkta fråga, att FN bryter mot internationell rätt. Detta är en otänkbar tanke i det FN-troende Sverige. USA-VÄNLIG REGERING OCH KONSTITUTION Detta har uppnåtts genom en övergångskonstitution som formellt lades fram av Iraks styrande råd 8 mars 2004. en övergångsregering som utsågs med hjälp av FNs sändebud Lakhdar Brahimi, som har bekräftat att den nya regeringens premiärminister Iyad Allawi var USAs man. Till namnet överlämnade CPA och Paul Bremer makten till denna regering 28 juni 2004. Allmänna val till Nationalförsamlingen 30 januari. I april utsågs Ibrahim al-jaafari till premiärminister och maj en 55-mannakommitté tillsattes för att utarbeta Iraks nya konstitution. Denna godkändes i en folkomröstning 15 oktober. Slutligen genomfördes ett nytt allmänt val 15 december. Resultatet låg till grund för en regeringsbildning under våren 2006. Först fyra månader efter valet, i april 2006, kunde Nuri al-maliki utses till premiärminister. Under hela denna process har USA på olika sätt försökt försäkra sig om ett acceptabelt slutresultat utifrån sina intressen. En avgörande roll har spelats av USAs ambassadör i Irak, Zalmay Khalilzad. VÄRLDBANKEN OCH IMF medverkar på olika sätt till att låsa fast Irak i det nyliberala regelverket genom sina lånevillkor VÄRLDSHANDELSORGANISATIONEN WTO kan komma att ge det nyliberala regelverket status av internationell rätt. På USAs förslag beslutade WTO i februari 2004 att förhandlingar skulle inledas för att ge Irak medlemskap i WTO, detta trots att det i organisationens artikel XII heter att Varje stat eller tullområde som har full autonomi över sin handelspolitik är berättigad att ansluta sig till WTO på villkor som överenskoms mellan den och WTO:s medlemmar. De åtaganden som ett land gör när det blir medlem i WTO upphöjs till internationell rätt och kan inte utan stora svårigheter och risker ifrågasättas av medlemslandets medborgare genom sina demokratiska institutioner.

Oljan The Prize Alla vet att USA inte skulle ha varit i Irak om det inte hade varit för oljan. Samtidigt ser Iraks folk tillgångarna de tredje största i världen som en självklar nationalegendom. Inte ens Paul Bremer tordes ge sig på dem. När 20 irakiska parlamentsledamöter i december 2006 tillfrågades om de sett förslaget till ny oljelag var det bara en som svarade ja. I Bush-administrationen hade arbetet med lagen däremot pågått i fyra år. På hösten 2002 kallades exilirakier och höga chefer i USAs oljeindustri in som rådgivare och en särskild arbetsgrupp tillsattes inom utrikesdepartementets projekt för Iraks framtid. Gruppen enades om att Irak skulle öppnas för internationella oljebolag så snabbt som möjligt efter kriget. Samma råd framfördes av konsultbolaget Bearing Point.. USAs strategi för att skaffa sig kontroll över Mellanösterns olja har emellertid en mycket längre historia. I februari 1945, innan andra världskriget ens var slut, flög den amerikanske presidenten Roosevelt direkt från Jalta-konferensen till Egypten. Ombord på en militärkryssare i Suezkanalen träffade han den absolute monarken Ibn Saud för ett fem och en halv timmes samtal i enbart en tolks närvaro. Så lades grunden till ett historiskt kontrakt. USA lovade att med sin militära styrka skydda kungahuset och Saudiarabien. Den saudiske kungen lovade i gengäld att USAs oljebolag skulle få privilegierad tillgång till landets olja. Oberoende av vem som har varit president i USA har oljan definierats som ett nationellt säkerhetsintresse. Inte minst spelar Jimmy Carter, senare fredspristagare, en viktig roll. 1980, året efter Sovjets invasion av Afghanistan och Khomeinis revolution i Irak, slog han i sitt State of Union-tal fast att alla nödvändiga medel, inklusive militär makt skulle användas för att säkra oljeflödet från Persiska viken till USA Varje försök från någon utomstående (min kursivering) att få kontroll över Persiska viken kommer att betraktas som ett angrepp på USAs vitala intressen Under Carters styre började därför USAs idag viktigaste militärkommando, Centcom i Tampa, Florida, att byggas upp. Denna gemensamma grundsyn är förklaringen till att diskussionen mellan republikaner och demokrater i USA inte handlar om oljestrategin. Den är man ju överens om. Det illustreras inte minst av Baker-gruppen som innehöll tunga företrädare från båda partierna. När den lade fram sin rapport i början av 2007 uppmanade den USA, i rekommendation 63, att stödja de irakiska ledarna för att omorganisera den nationella oljeindustrin som ett kommersiellt företag och att uppmuntra investeringar i den irakiska oljesektorn av det internationella samfundet och de internationella energiföretagen. Typiskt nog var detta en av de få punkter i rapporten som George W. Bush offentligt bejakade. I februari 2007 läcktes förslaget till Iraks nya oljelag ut på Internet. En vecka senare meddelades att regeringen hade godkänt den tydligen hade man efter stor vånda enats om de två knäckfrågorna: Den ena gäller privatiseringen av oljesektorn och marknadstillträde för utländska bolag. Den andra gäller maktfördelningen mellan centralmakten och regionala, religiösa och etniska intressen i Irak. När detta skrivs har förslaget ännu inte börjat behandlas av parlamentet. Regeringen har ändå beslutat att den nya lagen ska fastställas senast 31 maj, oavsett om parlamentet behandlat den eller ej. Enligt lagförslaget kan utländska företag få servicekontrakt med Iraq National Oil Company (INOC) när det gäller redan existerande anläggningar som INOC driver. Då det gäller fyndigheter som är upptäckta men ännu inte har utvecklats ska INOC ingå som partner i kontrakten. Då det gäller ännu inte upptäckta fyndigheter har däremot varken INOC eller privata irakiska företag något företräde framför utländska bolag. Kontrakten ger bolagen kontroll över verksamheten i upp till 35 år med garanterade vinster under 25 år. De utländska företagen har inga skyldigheter att återinvestera sina vinster i Irak, att anställa eller utbilda irakisk personal eller medverka till teknologisk utveckling i Irak. Genom lagen inrättas ett mäktigt organ, Federal Oil and Gas Council, som råder över landets oljetillgångar och förfogar över den yttersta beslutanderätten då det gäller kontrakt med oljebolagen. Det är fullt möjligt att företagsledare i utländska företag kan delta i de framtida besluten om exploateringen av Iraks olja och gas eftersom bland rådets medlemmar ska finnas executive managers from important related petroleum companies. Rådet ska också bestämma vad som ska ske med de oljekontrakt som under Saddam Husseins tid ingicks med bl a franska, kinesiska och ryska oljebolag. Lagen är otydlig när det gäller vem som ska besluta om produktionsnivåerna vissa bedömare anser att lagen kommer att äventyra Iraks medlemskap i OPEC Det anses också möjligt att lagen stärker de krafter som eftersträvar en splittring av Irak efter etniska och religiösa linjer. Lagen föreskriver att tvister med utländska oljebolag i sista hand ska avgöras i internationella instanser, d v s bortom Iraks egen kontroll. Lagen ger överhuvudtaget inga möjligheter till offentlig eller parlamentarisk granskning av kontrakten och oljesektorn. Det har sagts att det bara är en formsak att få Iraks parlament att godkänna lagen. Men det är långt ifrån säkert. Att motståndsrörelsen bekämpar lagen och betraktar den som illegitim är självklart. Men också andra grupperingar är starka motståndare till lagen. Ett exempel är de fackföreningar som i december 2006

gjorde ett gemensamt uttalande om att de med kraft tillbakavisar privatiseringen av Iraks oljerikedomar. Det finns inget utrymme för diskussion av denna fråga. Privatiseringen av oljan är den röda linje som inte får passeras.. Men USA pressar på för att få igenom lagen. New York Times skriver att företrädare för Irak säger att Mr Khalilzads (USAs ambassadör i Bagdad) förhandlingar var avgörande för att nå fram till enighet i regeringen. Det lagförslag som Demokraterna nyligen fick igenom i USAs kongress framställs som ett bakslag för presidenten som också har hotat lägga in veto mot det. Men när det gäller Iraks olja stöder demokraterna presidentens eget förslag. En som uppmärksammat och protesterat mot detta är den demokratiske kongressledamoten och presidentkandidaten Dennis Kucinich. Han skrev ett "Dear College-brev" som han gav ruriken "Who are we if we require the privatization of Iraqi oil?" Han hävdar att den "supplemental appropriations bill" som röstades igenom i Kongressen i slutet av mars "kräver av Irak att privatisera sin olja". Han syftar på följande formulering i lagförslaget: "On or before October 1, 2007, the President-- (1) shall certify to the Congress that the Government of Iraq has enacted a broadly accepted hydro-carbon law that equitably shares oil revenues among all Iraqis". Även om oljelagen under ockupationsmaktens beskydd drivs igenom har de utländska oljebolagen goda skäl att tveka innan de tackar ja till dess löften om makt och profit I första hand för att de inte kan garanteras trygghet och säkerhet om de skulle försöka etablera sig i Irak. Men på längre sikt också för att lagen är en imperialistisk produkt som visserligen ges legitimitet av de flesta folkrättsprofessorer och politiker, däribland Sveriges utrikesminister och socialdemokratiska opposition, men som mycket väl kan visa sig vara en papperstiger den dag Irak inte längre är ockuperat. Ett privatiserat krig Irak-kriget är en katastrof men inte för alla. Det är ett krig som mer än något tidigare är privatiserat och som göder sina entreprenörer med profiter. Frågan om krigsprofitörerna är nu på väg in i den politiska hetluften i USA och flera rättsprocesser pågår. Det finns idag 100.000 privatanställda som arbetar på USAs uppdrag i Irak lika många som det finns soldater. Tendensen har länge varit tydlig. När Dick Cheney var försvarsminister i den förra Bush-regeringen betalade Försvarsdepartementet 9 miljoner dollar till Halliburton för att företaget skulle undersöka om olika militära logistiktjänster skulle privatiseras. Inte helt oväntat svarade Halliburton ja och fick sedan också det första logistik-kontraktet med Pentagon. Tre år senare var Dick Cheney verkställande direktör i Halliburton. Från den positionen lobbade han energiskt för krig mot Irak samtidigt som hans företag gjorde affärer med Saddam Hussein för minst 73 miljoner dollar. Några år senare var han tillbaka i Vita huset som vicepresident, genomdrev kriget mot Irak och Halliburton tecknade kontrakt för nära 11 miljarder dollar. Cheney har aktier både i Halliburton och Lockheed Martin. Den här historien visar samtidigt hur maktens svängdörrar fungerar i USA och att eliterna ogenerat rör sig mellan ekonomiska och politiska maktpositioner. 10 september 2001 talade försvarsminister Donald Rumsfeld inför höga militärer och företagsledare i Pentagon. Ämnet var, med Rumsfelds ord, ett mycket allvarligt hot mot USA, nämligen Pentagons byråkrati. Rumsfeld skulle alltså inte bara befria Iraks folk han skulle, med sina egna ord, också befria Pentagon från sig själv. Den nya modellen skulle bygga på den privata sektorn. Militären skulle tillägna sig en entreprenöranda och fungera mindre som byråkrater, mera som riskkapitalister. Dagen därpå inträffade alltså den händelse som gav Rumsfeld och hans gelikar tillfälle att pröva den nya doktrinen när USA invaderade Afghanistan och USA. Medan USA vintern 2003 utåt ville ge intryck av att arbeta diplomatiskt med Irak-frågan förberedde sig Halliburton för en massiv insats i det ockuperade Irak, och när USAs tanks rullade in i Bagdad förde de med sig den största armé av privata entreprenörer som någonsin deltagit i ett modernt krig. Rumsfeld fick visserligen lämna sin post som försvarsminister men hans doktrin lever kvar. Innan han lämnade Pentagon såg han till att klassificera privata uppdragstagare som en officiell del av USAs samlade militära styrka och vid hans avgång hyllades han av George W. Bush för den grundligaste omvandlingen av USAs globala styrka sedan andra världskriget. En stor del av krigsprofitörernas arbete i Irak ges etiketten återuppbyggnad. Det har finansierats av USAs skattebetalare och Iraks oljefonder och förfogade inledningsvis över drygt 42 miljarder dollar. Många skandaler kantar de projekt som förbrukat pengarna. Vi har antagligen bara sett början av de utskottsförhör och rättegångar som sätter krigets privata aktörer på de anklagades bänk. Till en början hörde vi mest talas om Halliburton, som blev symbolen för girigheten i invasionens spår. Ett annat företag som ofta figurerade är Bechtel. På senare tid har Blackwater hamnat i fokus. Medan Halliburton och Bechtel framför allt verkar inom infrastrukturen och med försörjningen av militären med mat, städning, uppbyggnad av baser etc befinner sig Blackwater vid fronten i en mera klassisk roll som legosol-

dater. De svarar också för säkerheten av USAs ledare och diplomater i Irak. Bl a hade man ett kontrakt på 1 miljon dollar för att skydda Paul Bremer under hans 12 månader som prokonsul i Bagdad. Privatiseringen av kriget var länge nästan helt okänd både för allmänhet och ledande politiker i USA. Men mycket ändrades 31 mars 2004 när man kunde se TV-bilder på fyra amerikanska män som dödats i Falluja och sedan brändes och släpades längs gatorna två av dem hängdes till sist upp i en bro över floden Eufrat. Det visade sig nämligen att de dödade amerikanerna inte var några soldater utan personer anställda av Blackwater. På ett groteskt sätt fungerade detta som reklam för Blackwater som skickligt utnyttjade situationen för att få nya kontrakt men så småningom ledde den till rättegång och utskottsförhör. En nyutkommen bok om Blackwater, skriver av Jermey Scahill, har snabbt placerat sig på bestsellerlistorna i USA och i dagarna inleder Kongressen sina undersökningar av bolagets förehavanden. Då får Paul Bremer uppleva hur vinden vänt. När han kom hem från Bagdad dekorerades han med USAs högsta utmärkelse för insatser för USAs säkerhet och världsfreden, Presidentens Medal of Freedom nu blir han pressad av närgångna frågor om försvunna dollarmiljoner i Irak. Det är inte bara krigets entreprenörer som gör grova pengar på USAs ockupation av Irak. Krigsindustrin hör naturligtvis till vinnarna inte minst den svenska, som Uppdrag Granskning avslöjat i SVT. Värdet på aktierna hos Lockheed Martin, världens störste vapentillverkare, har ökat till det tredubbla sedan kriget började. Ett annat exempel är oljeföretagen. Joseph Stieglitz, som gjort en uppmärksammad studie av krigets kostnader, har t ex sagt att Bush har gjort USA och hela världen en ekonomisk otjänst med sitt krig. Men Bushs vänner i oljeindustrin i Texas kunde inte vara lyckligare. Priset på oljan går upp och deras vinster är på rekordnivåer. I alla dessa bolag, som profiterar kriget, finns kopplingar på högsta nivå till Bush-administrationen. Tydligast är det i oljebranschen. För första gången i USAs historia kommer presidenten, vicepresidenten och utrikesministern från ledande befattningar i oljesektorn. I presidentkampanjen 2000 satsade oljeindustrin 13 gånger så mycket på Bush/Cheney-kampanjen som på utmanarnas. Branschen har belönats med subventioner, skattelättnader, avregleringar och inflytande, t ex i Cheneys Energy Task Force Group som han tillsatte efter tio dagar i ämbetet. 2005 noterade oljebolagen högre vinster än någonsin. Enbart de tre största ExxonMobile, Chevron och ConocoPhillips delade på 64 miljarder dollar. Vapentillverkaren Lockheed Martin har 16 högre chefer, nuvarande eller f.d., som arbetat i Bushadministrationen. Lockhead har ingått i Bush-administrationen. Lynne Cheney, vicepresidentens fru, satt i Lockheads företagsledning 1994-2000. I Bechtels styrelse sitter George Schulz som var utrikesminister under Ronald Reagan och som i egenskap av ordförande i Jackson s committée for the Liberationof Irak propagerade för kriget. Bechtels ägare, Riley Bechtel, utsågs 2003 till medlem av Presidentens Exportråd som ger presidenten råd i internationella handelsfrågor. Vicepresident Cheneys förbindelser med Halliburton har redan nämnts. När han gick från Försvarsdepartementet till Halliburton 1992 tog han med sig åtskilliga Pentagon-tjänstemän och vänner till familjen Bush. James Baker, som ledde Iraqy Study Group tillhör en familj med stora familjeintressen. Själv har han en juristbyrå som är en av de viktigaste företrädarna för oljeföretag i hela USA och för deras aktiviteter i Mellanöstern. Ja, så gick det till när frihandeln kom till Irak I Sverige betraktas frihandel som något självklart gott. I retoriken kring förhandlingarna i Världshandelsorganisationen WTO hävdas det att frihandel är till glädje för alla. Det kan därför vara av intresse att reflektera över att USAs ekonomiska övergrepp på Irak visar oss vad Bush-regeringens frihandelssagenda resulterar i när den slipper motstånd från demokratiska regeringar och kritiska folkrörelser. Vi kan också se hur företagen i denna agenda i praktiken, till skillnad från i retoriken, ingalunda agerar på en fri marknad. Tvärtom agerar de hand i hand med världens starkaste stat.. Med andra ord: Marknadens osynliga hand klarar sig inte utan militärens knutna näve.