Krigsdagbok Normandie Del 9 13 juni 1944 Segrar och nederlag 13 juni 1944 Segrar och nederlag Den 12 juni hade 17. SS-divisionen beslutat sig för att angripa Carentan och amerikanerna börjat bryta igenom försvaret av Contentinhalvön. Britterna hade styrt kosan mot Villers-Bocage. En världshistorisk händelse Tidigt på morgonen den 13 juni 1944 skedde något som var lika tragiskt som det var världshistoriskt. En liten jetdriven bomb flög in över London och detonerade vid Grover Street. Detta var den första skarpt avfyrade moderna raketen i världshistorien, avlossad av Nazityskland mot ett civilt mål. Även om detta var världshistoriskt var det knappast krigsavgörande. Mycket tysk tid och möda lades ner på att konstruera V1 och V2-raketerna, men så mycket mer än ett terrorvapen blev de aldrig. Det av den tyska propagandan så omtalade undervapnet hade avfyrats men visat sig vara en plåga snarare än en katastrof för de allierade. Waffen-SS anfaller Klockan 05.30 angrep ett regemente ur 17. SS pansargrenadjärdivisionen Götz von Berlichingen samhället Carentan. De hade artilleriunderstöd i ryggen och tre regementen ur 101. luftburna divisionen mot sig. 17. SS var ledda av erfarna män men de meniga var mer eller mindre lika gröna som sina amerikanska motståndare. Snabbt utsattes tyskarna för välriktad eld från prickskyttar som klättrat upp i träden utanför Carentan för bekämpa fienden. Prickskyttarna upphörde sin eldgivning när SSmännen riktade luftvärnskanoner mot trädkronorna. Därefter stormade tyskarna in i Carentan och drev de amerikanska elitsoldaterna framför sig.
tar terräng Under några svettiga minuter såg striden ut att vara förlorad för amerikanerna, men i sista sekund dök en stor grupp Shermanstridsvagnar upp och hejdade det tyska anfallet. Stridsvagnarna hade börjat marschera mot Carentan redan kvällen innan då amerikansk signalspaning avslöjat att tyskarna förberedde ett anfall. 17. SS-divisionen saknade lättare pansarvärnsvapen, inga Panzerfaust hade tilldelats, och kunde inte rå på stridsvagnarna. Snabbt förbyttes anfallet mot en reträtt. och drivs tillbaka 17. SS-divisionen drevs tillbaka till sina utgångspositioner. I och med detta var Carentan definitivt i amerikanska händer och samma dag var brohuvudena Omaha och Utah äntligen sammanlänkade. Striderna för att så skulle ske hade varit blodiga för alla inblandade, med de luftburna soldaterna i Carentan kunde vara nöjda. Tyskarna käbblade däremot om vem som bar ansvar för det misslyckade angreppet. Ostendorff anklagade rentav von der Heydte för feghet, ett åtal som snabbt lades åt sidan då von der Heydte var en väldokumenterat modig man. De två tyska cheferna skulle behöva utveckla sin samarbetsförmåga, ty under de kommande veckorna skulle de raskt åter vara i strid med amerikanska styrkor. Framför oss, inget motstånd! Även på Contentinhalvön gick det bra för amerikanerna. Gårdagens tyska sammanbrott utnyttjades effektivt av amerikanerna. Den 9. infanteridivisonen och 82. luftburna divisionen tog över frontansvar från den 90. infanteridivisionen (som så här långt anfallit både långsamt och utan större entusiasm) och angrep nu med full kraft. Tyskarna gjorde motstånd men till ingen större nytta. Det amerikanerna hade emot sig var förband med lågt stridsvärde och dagen därpå rapporterade en tysk general att det var omöjligt att hindra amerikanernas framstormning. Redan den 18 juni hade man kommit till Contentins västra kust och med det skurit av Cherbourg från omvärlden.
Villers Bocage intas? För amerikanerna slutade den 13 juni alltså med framgång. För britterna skulle den 13 juni 1944 bli evigt förknippad med ett ortsnamn: Villers Bocage. Runt om Caen utkämpades större och mindre strider men det var de berömda ökenråttorna i 7. pansardivisionen som tog terräng. Efter att ha brutit upp från sitt nattläger fortsatte 7. att anfalla. De mötte inte på något motstånd värt namnet, inte ens när deras fotförband kom till anfallsmålet Villers Bocage. Fransmännen i staden mötte britterna med enorm glädje, förståligt nog eftersom de trodde att befrielsens timma äntligen var slagen. Britterna lät sig skämmas bort av den glada ortsbefolkningen och höll vad som nästan liknade en improviserad segerparad genom staden. En brittisk förtrupp styrde kosan förbi staden och började avancera mot Caen, ty plötsligt tyckte intet stå emellan britterna och den så svårfångade staden. Förtruppen nådde kulle 213. Där stötte de på problem. Problemen skulle få ett namn. Medan britterna firade i Villers-Bocage stod SS-löjtnant Michael Wittmann och iakttog dem genom sin starka kikare. Han observerade hur förtruppen försvann från staden och hur denna snart följdes av stridsvagnar och övriga fordon på väg mot Caen. Wittmanns skytt, SS-furir Woll, sa häpet: de beter sig som att de redan vunnit kriget. Wittmann svarade kyligt: Vi ska visa dem att de har fel. Därefter sänkte han sina kikare och beordrade avmarsch. Tigerns vrål Wittmanns kompani förfogade över fyra Tigerstridsvagnar och en Panzer IV, där de förstnämnda utgjorde enorma hot för alla allierad markförband. Wittmanns stridsvagn röt in i Villers-Bocage omkring 09.30, inom några minuter hade han utplånat två fientliga stridsvagnar. Medan dessa stod i lågor angrep en Sherman Firefly, kommenderad av sergeant Stan Lockwood, den vrålande Tigern i flanken.
Pansarbrytande granater dundrade mot den tyska stridsvagnens sida men till Lockwoods förvåning och fasa resulterade detta i ingenting annat än att han plötsligt såg ner i Tigerns eldrör. Granaten träffade ett hus bredvid Lockwood som kollapsade över sergeantens stridsvagn. Wittmann började dra sig ur striden men blev angripen av en Cromwellstridsvagn. Cromwellvagnen gav eld, granaterna studsade på Tigerns decimetertjocka pansar och snart var ytterligare ett allierat fordon en rykande hög av brinnande metall. Brittisk katastrof Wittmanns kompani angrepp därefter den brittiska styrkan på vägen ut ur Villers-Bocage. Brittiskt pansarvärn var helt odugligt mot de tyska stålmonstren och det som följde var inte så mycket en strid som en massaker där vägen mot Caen fylldes med brinnande fordon och döda människor. Borta vid kulle 213 omringades även den brittiska förtruppen och togs efter hårda strider till fånga. Den brittiska katastrofen var i det närmaste total. Det enda plåstret på såren var att man under stridens slut lyckades utföra ett framgångsrikt eldöverfall med pansarvärnskanoner där man lyckades slå ut eller skada 4 tyska stridsvagnar. Caumontluckan stängs till Dagen hade varit ett stort misslyckande för britterna. 25 stridsvagnar och 28 andra fordon hade förstörts och hundratals brittiska soldater hade stupat eller sårats. Britterna var tvungna att dra sig ut till Tracy-Bocage och med detta hade möjligheten att trycka sig igenom luckan vid Caumont gått dem förbi. Att snabbt angripa Caen västerifrån gick helt enkelt inte och Montgomerys kniptångsmanöver hade slagits i spillror. De grandiosa omfattningarna verkade inte fungera i Normandie för britterna, och även om amerikanerna höll på att låsa in flera tyska divisioner i Contentin, och därmed kunde börja belägra Cherbourg, var även de fortsatt instängda i Normandie.
Segerns bittra smak Det som återstod var uppladdning följt av utnötning. Striderna skulle efter den 13 juni bedarra för att sedan blåsa upp med full kraft igen. De skulle komma att bli några av de blodigaste, mest brutala och påfrestande strider som de allierade tvingades utkämpa. De vanliga brittiska och amerikanska soldaterna var frustrerade. Få om ens någon hade tänkt sig att tiden efter landstigningarna skulle bli den verkligt farliga tiden. Många hade trott att om man överlevde landstigningen, ja då skulle man också överleva kriget. Det som väntade var istället intensiva duster mot en fiende som verkade känna sig som hemma bland Normandies häckar, diken och små bondgårdar och som överallt verkades slå till med bedövande eldkraft och stor taktisk skicklighet. Tommy är ingen krigare Tyskarna å sin sida hade blandade känslor. De hade lärt sig att respekterade de allierades artilleri, fartygsartilleri och luftstridskrafter, men den vanlige amerikanske eller brittiske soldaten var de inte alltför imponerade av. Tommy är ingen krigare var en vanlig tysk åsikt. Tyskarna kunde även vara nöjda med att de med de få resurser som fanns tillgängliga tillfälligt lyckats hejda det allierade anfallet och kapsla in det ungefär vid landstigningsstränderna och deras direkta omnejd. Samtidigt började alltfler tyskar inse att möjligheten att driva ut de allierade i havet blev allt mindre, och lagom till den 13 juni var de mer eller mindre obefintliga. Idag vet vi att de allierades stund skulle komma, att de efter hårda strider skulle bryta sig ur Normandie och tillslut befria först Paris och sedermera hela Frankrike. Men för de brittska, amerikanska och kanadensiska soldater som låg och huttrade i sina värn natten den 13 juni, evigt beskjutna av tyska prickskyttar och kulsprutor, var detta knappast en tröst. För tyskarnas del, där de under natten försökte söka skydd mot det allierade granatregnet började hoppet om seger allt mer rinna ut. Två citat från de som var där kanske kan sammanfatta de motsägelsefulla känslor som fanns på båda sidor denna kväll:
Det var hisnande för fantasin när man började fundera över vad tyska armén hade kunnat göra mot oss om Hitler inte arbetat så effektivt för oss. General Quesada, chef för den amerikanska IX. Flygkåren Skulle vi vinna det här kriget, Krüger, ska jag skriva en bok om varför vi borde ha förlorat det. Okänd tysk soldat. Och med dessa ord avslutas denna krönika. Denna text är sammanställd av Per-Anders Lundström, utgivare av artikelserien Krigsmyter och styresman för Svenskt Militärthistoriskt Bibliotek (SMB) Sveriges största utgivare av militärhistoria både i digital och tryckt form. Läs gärna mer om vad SMB kan erbjuda dig som har ett militärhistoriskt intresse genom att klicka på följande länk www.smb.nu