12 storstäder av Bobo Karlsson Urban Safari
12 storstäder av Bobo Karlsson Urban Safari
Prisma Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.prismabok.se Prisma ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 2009 Bobo Karlsson och Prisma, Stockholm Formgivning: Bo Ljungström & Reine Hefvelin Foto omslag: Sebastião Salgado Foto bildark: Bruno Ehrs Tryckt av WS Bookwell, Finland 2009 isbn 978-91-518-5234-8
SEND IN THE CLOWNS Berlin tävlar med New York om att vara konstnärsghettot i tiden, och klubblivet är sockerbiten som försöker locka alla unga flugor i natten att just här gå hem senare än i staden som aldrig sover. Berlin slåss med Venedig och Cannes om att leka Hollywoodglamour och attrahera ett 84
cineastiskt Europa med sin spektakulära filmfestival. Avantgardet snurrar från stadsdel till stadsdel mellan gamla väst och öst i en takt som kan få allt från London till Barcelona att kännas passiva. Transvestiter badar i strålkastarljuset på ett sätt som annars bara i Paris eller Rio. Det är här i Berlin som en ny generation påstås ha både råd och tid att rita den nya coola kreativa kartan. När Amsterdam framstått som ett småputtrigt»haschlandia«med sina coffee shops har Berlin alltid dekat ner sig med sitt hårda heroin, som grymt dokumenterats av en global rockelit. I skuggan av Goethe, Beethoven, Wagner, Brahms och annan respektabel kulturfernissa har Berlin ogenerat varit den ledande bordellen i Europa. Kafkasjälar i slitna dammiga kostymer finner här både mer mening och sinnesfrid än i sina andra dystra metropoler. Och även om Berlin nu slåss med sina gamla ruinbröder Beirut och Sarajevo om att hela, läka och bygga upp, så dallrar samtidigt en psykisk delning i luften och rispar i de själar som fortfarande så önskar. Men mest av allt tävlar man med sig själv, med sin egen närliggande historia, i fanatism och dekadens. Hur man än betraktar Berlin är denna urbana och klassiska dundercocktail kanske den mest oslagbara. Tag en kraftfull dos preussisk militarism, en stark dos dekadens av märket Weimar och den nervkittlande, elakaste bismaken, nazismen, fyll på generöst med stalinistiskt förtryck, addera prålig stake och skamlös kapitalism, polera propert med lite Bauhaus, krydda lätt med Albert Speer. Skaka om riktigt ordentligt och det blir något nästan farligt bejakande i det frånstötande receptet är kanske Bertolt Brechts, bartendrarna heter Eichmann och Honecker. För det är förstås Berlins historia som gnager i samvetet, försvunna människor som ständigt gör sig påminda, kulhål i väggarna som väcker otäcka minnen, psykiska och fysiska ärr som inte släpper greppet förrän efter generationer. Allt tillsammans kokar ihop en urbant spetsad brygd som är helt unik för Berlin. Visst lockar extrema rariteter på bombastiska museer, visst drar musikaliska snillen, enorma röster och unika uppsättningar publik till det på gränsen till komiska överutbudet av operor, konserthus och omsusade teaterinstitutioner. Men allt hamnar så lätt i skug- 85
gan av spöken, hot, stämningar, kusligheter och perversiteter. Här i Berlin är det som om öst och väst för evigt biter sig fast i mångas svarta själar, krig och fred dröjer sig kvar bland återvändsgränder och brännässlor, Sodom och Gomorra är som balsam på allas våra hämningar, utsvultna hjärtan och öppna sår. Luther och Lenin lurar lömskt i bakgrunden, vänsterns och högerns extrema flyglar häckar i stadens utkanter här har en Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin alltid funnits att leka med för komplexfyllda politiska egon. Davidstjärnan och Mercedesstjärnan slåss åter om uppmärksamheten i sina föga blygsamma nybyggen Daniel Libeskinds Jüdisches Museum i Kreuzberg och Daimlers nya prestigepalats vid Potsdamer Platz. Kanske är inte Berlin mer insnärjt i sina egna klichéer och myter än andra städer. Det är bara det att de känns mer tydliga, mer skrämmande alla de som hade Berlin som sin arena visste ju vad»branding«var långt före dagens bubblande reklammakare. Och att man i dag även förstått hur kittlande lönsam den gamla onda tiden kan vara. Mycket har efter hand förlorat i kraft i en stad där nazibunkrar och krigshärjade hus varit lika naturliga och vanliga som polkagrisar i Gränna. Och där så kallade medvetna föräldrar i ockuperade hus i stadens mest extrema gråzoner verkar tycka att barnen har rätt till en egen ruin i stället för ett klätterträd. Tragikomiskt för de som dansar runt i den sena natten, eller de som frekventerar häftiga nyöppnade gallerier, är att chansen än i dag är ungefär lika stor att hamna i en gammal hitlersk bunker som i ett plundrat bombat och öde före detta judiskt varuhus som legendariska trashiga kultförklarade Tresor och sunkpunkiga klottrigt bohemiska Tacheles. Berlins besinningslösa partyådra efter Murens fall i alla de mest obskyra lokaler och anarkistiska adresser, främst i öst, har nu på 00-talet fått en plötslig nytändning tack vare vårt eget svenska energi knippe, Vattenfall. De har under de senaste tio åren lyckats hyra ut hundratusentals kvadratmeter, främst nedlagda elverk. Så har nu till exempel två av Berlins mest avantgardistiska technoklubbar Vattenfall som hyresvärd i två magiska elverk Berghain med Panorama Bar vid ett udda industriområde alldeles bakom Ostbahnhof, medan klubbnattens okrönta kung, Dimitri Hegemann, är tillbaka med 86
nya Tresor vid Köpenicker Strasse i Kreuzberg, alldeles på andra sidan Spree. Även Berlins omsusade mer kinky sida frodas i övergivna lokaler. Legendariska KitKat Club, som återuppstod från de döda och Isherwoods 30-tal redan 1994, har de senaste åren dansat runt med sina avancerade SM-partyn, ibland i ett nedlagt bryggeri på Bessemer Strasse i Schöneberg, ibland i en klubbgrotta under en bro vid en gammal tunnelbanestation i Kreuzberg. Människor i allt från läder till guldlamé eller spritt språngande nakna dras här till sina ormgropar och dekadenta fester. Stadens glamorösa dominatrix, Dominique, har slagit upp portarna till sitt eget erotiska palats Insomnia i en hundraårig gammal balsal från 1800-talet vid Alt-Tempelhof. Nybörjare till hennes sexlekar påstås flyga in från hela Europa till lördagarnas Circus Bizarre. Gayvärldens mest experimentella sexlekar har också hyrt in sig med sin klubb hos Vattenfall, Lab.Oratory i bottenplanet under Berghain. Själsligt och geografiskt placerar många Berlin nära Amsterdam och Köpenhamn. Men få tänker på att staden ligger arton mil in i det forna Östtyskland och bara några mil från den polska gränsen. För andra ingår Berlin snarare i ett östbälte tillsammans med Leipzig, Warszawa och Krakow. Det tegelröda, tweediga, tydligt anglosaxiska, mer borgerliga, rika och framgångsrika Hamburg känns nästan fjärran trots att det bara är en timme bort med snabbtåg. Och det sydtyska katolska München, med sin nyrikedom och kraftiga penningorientering, vänder berlinarna helst ryggen. Det ödesmättade och bitvis ödsligt tomma Berlin skrämmer många. Andra dras hit, helst en kulen höstdag, ungefär som de attraheras av ett hav och en strand off-season. Erkänt vackert byggda och historiskt heliga gamla städer, typ Venedig, har aldrig lockat mig riktigt ordentligt, mer än kanske en gång. Sedan tar tristessen över, dags att göra en bock i kanten. Som somliga rastlösa hasplar ur sig:»seen it, been there, done that.«och den där sunda listan som årligen presenteras, av diverse affärsinstitut och businesstidningar, över vilka städer som har högsta livskvalitet ren luft, familjegosighet, bäst skolor, rätt miljöpolitik, typ 87
Genève och Vancouver får mig att kväva en lätt gäspning, knappast öppna plånboken och dra i väg. På min tio-i-topp är i stället brutala och ofta baktalade städer, typ São Paulo, Los Angeles, och så favoriten förstås, värstingen Berlin. Ofta är de»fula ankungarna«de största och bästa experimentgårdarna för spännande arkitektur. Ett av de mest halsbrytande sätten att lära känna Berlin är att snabbt dra igenom olika stadsdelar och titta på de vackraste, mest unika eller skrämmande byggnaderna av Albert Speer, Mies van der Rohe, Le Corbusier och allt det som nu väller loss i det nya Berlin med Norman Foster, Daniel Libeskind, Helmut Jahn, Jean Nouvel, Rem Koolhaas och vår egen briljanta Gert Wingårdh må det vara bibliotek, bostadsfabriker, kupoler på riksdagshus, museer, huvudkontor, varuhus eller ambassader. Men hur attraherad och förberedd jag än var på stadens utbombade råhet lyckades Berlin ändå chockera vid mitt första besök på 70-talet med sina mesigt beiga nybyggnader. Aldrig kunde jag tro att en stad bitvis kunde vara så ful. Det hotell jag hamnade på, den gata jag bodde på, de kvarter som var en del av det då hippa Västberlin, såg närmast ut som Solna Centrum, möjligen med lite positiva drag av Sundbyberg. Om våra socialdemokratiska byggnadsingenjörer en gång totalförstörde Stockholms centrum var det en bärfis mot vad deras tyska polare åstadkom i Berlin. Numera vet jag dock hur jag ska gå omvägar, var jag inte ska bo. Men kan inte göra annat än skratta åt den elaka engelska skribenten A. A. Gills beskrivning av Berlin:»ett Torremolinos i svartvitt«. Komiskt var, och är ju fortfarande, att det solkiga och sotiga Östberlin för de flesta blev starkt eggande, med laddade noir-kvaliteter. Som en spionroman i svartvitt som sakta börjar röra på sig var man avlyssnad, var man förföljd? Avsaknaden av reklam tolkades som frihet, lite taskigt käk med en ljummen pilsner var en del av det schysta paradiset. Somliga ältar med saknad än i dag den tidens hjärntvättade och förljugna romaner. Det var kanske lätt att göra sig lustig över dramaturgin i DDR. Kombinationen av det preussiskt tyska, det lydigt lutherska och en exemplariskt byråkratisk statskommunism var ju bingo i många läger alla de som aldrig uppskattar en tvättbrädesmage och en kalsongfabrikant på en husvägg, ett 88
kvinnoben med en strumpa och ett varumärke, utan hellre ser Marx elaka tryne. Räknar man alla de som röstade med fötterna var Östtyskland dock vårt klots mest impopulära land genom tiderna. Vandringarna över gränsen vid Checkpoint Charlie under det kalla kriget är svåra att glömma. Efter uppladdning på det älskade Café Adler började marschen mellan den amerikanska och den sovjetiska sektorn. Sicksackandet mellan stridsvagnshinder, taggtråd, vakttorn och schäferhundar i tung dimma en novemberdag levde upp till alla den epokens klichéer och drömmar. En östtysk vakt med ett automatvapen i ena handen och en kulspetspenna i bröstfickan tyckte att jag skulle promenera tillbaka till väst och köpa en egen penna för att skriva mitt födelsenummer och passnummer på hans formulär. Jag lydde självfallet order, vandrade tillbaka, köpte penna, sicksackade så på nytt mellan gläfsande hundar, höll glatt upp min nyinköpta kulspets inte en min, inte ett leende. Men om den ena sidan murade in sina medborgare för att försöka behålla dem så betalade den andra sidan de sina för att över huvud taget existera. Lika militant grått och trist storvulet som öst framstod, lika masturbativt grällt kommersiellt var Västberlin som en vulgosprakande avart av kapitalismen och det så fria väst. Den mest träffande beskrivningen var nog graffitin»västberlin Östtysklands klitoris«, som i åratal prydde muren på flera ställen. Aldrig någonsin har en stad varit så hyperstimulerad, så bortklemad, så översubventionerad och så sönderpjåskad. De unga fick bättre studielån än sina kamrater i övriga Västtyskland och slapp som extra bonus värnplikten. De äldre fick påslag på pensionen för att bo kvar eller flytta hit till dödens väntrum. Byråkrater fick sjutton procent högre lön för att acceptera att stanna eller motvilligt lockas hit. Kulturbudgetar visste ingen gräns. Västberlin om något ledde i bevis att»money talks«. Till slut kunde vilken idiot som helst sätta upp vilken pjäs som helst det blev automatiskt utsålt i månader tack vare alla andra skådespelare och regissörer som rörde sig på bidrag i staden. Konkursboet Västberlin var uppriggat till tänderna med statliga medel för att framstå som entreprenören, konkurrensen, kreativiteten, kulturen, demokratin, friheten, men kunde många gånger te sig platt kommersiellt. Det stora varuhuset KaDeWe, Kaufhaus des 89
Westens, är nästan symboliskt än i dag med sitt dignande överflöd, sina 1 300 olika sorters ostar, 1 200 korvar och 2 400 olika viner på sjätte våningens Feinschmecker, matvaruplanet, och champagnebarer vid rulltrapporna Och Kudamm, den stora huvudgatan, har precis som så många andra paradgator i världen invaderats av den amerikanska snabbmaten, det svenska snabbmodet och den globala snabbporren för att fylla fastighetsägarnas hungriga plånböcker. Beger man sig lite längre västerut på Kudamm tar i stället den goda tyska smaken över med Jil Sanders oslagbara svarta och sandfärgade enkelt exklusiva kläder och Porsches designbutik, för de som inte har råd med bilen. Det utslätade och kommersiellt fernissade har nu också fyllt upp hela det gamla grå östtyska Mitte med något slags feg beige bravur, en skitnödigt lågmäld arkitektur som nästan kan få en att tycka att det mer riefenstahlska Tempelhof Flughafen i alla fall har den där rätta blandningen av skitsnyggt, aspampigt och urkul. Och vad är det nya Potsdamer Platz annat än ett nytt krasst tempel av tomhet, en lite vräkigare variant av 60-talets Europa-Center? Man får för sig att alla från Dietrich till Fassbinder skulle ha bojkottat en festivalpremiär här om de levat i dag. Mäktigt och underhållande modernt är däremot Berlins nya, flygplatsliknande Hauptbahnhof Lehrter. Vill man försöka förstå det tragiska, mer privata efterspelet till det djävulska kriget så är några timmar med några tyska filmer den säkraste inkörsporten till sabbade själar, sårade hjärtan, tvättade hjärnor, och en än i dag skör befolkning: Margarethe von Trottas hårda Löftet, Wim Wenders romantiska Himmel över Berlin och Wolfgang Beckers mer lustiga Good Bye Lenin!, som snart får de lite för snabba skratten att fastna i halsen. Addera Tom Tykwers modernt experimentella Spring Lola för att känna nuets gnagande. Bli öppet nostalgisk och frossa i det kalla krigets agentromantik med Martin Ritts mästerliga Spionen som kom in från kylan baserad på John le Carrés roman med Richard Burton som den utbrända brittiska agenten och Oskar Werner som den östtyska agenten. Tar man hela grundkursen med Fassbinders Berlin Alexanderplatz blir varje steg in i Berlins ödslighet och gråhet, varje samtal man ham- 90
nar i på en Kneipe på hörnan, fyllt med starkare upplevelser, tankar som hugger till. Även om jag en gång suttit andäktigt fjättrad och fascinerad rakt igenom en hel Herbert von Karajan-konsert och upplevt elektriciteten mellan scen och salong som anses unik för Berlin, reser jag knappast till Berlin för dess överdåd av operor, konserter, teatrar och öar av museer. Men visst, jag kan dras till ett Hamburger Bahnhof, det mest innovativa konstmuseet, för att tappa hakan och dregla lite lätt när de rockat loss med galningen Joseph Beuys, som drygt tjugo år efter sin död fortfarande provocerar kultureliten. En av dagens chockerande vildingar är Thomas Demand med sin gigantiska studio alldeles bakom Hamburger Bahnhof i en gammal lagerlokal. Hans sätt att återskapa det sista ögonblicket och andetaget innan slakten av en etnisk minoritet ska till att börja Podium om den serbiske diktatorn Milosevics okej till barbari på Balkan kan nästan få blodet att stelna. I många år har det bubblat som mest på rätt gallerier längs Auguststrasse i Scheunenviertel i Mitte, som hos Eigen + Art, där man hittar Dresdenkonstnären Martin Eder plus många från den haussade Leipzigskolan. Nära granne är Kunst-Werke Berlin i den gamla margarinfabriken. På parallellgatan Linienstrasse ligger omtalade Neugerriemschneider, som bland annat representerar Isa Genzken, en av Tysklands stora. Men kvarteren känns redan lite lätt akterseglade. Initiativet har dragit vidare mot råare och sexigare Brunnenstrasse nära Prenzlauer Berg, där gallerister från hela världen stormat in de senaste åren, som till exempel Goff + Rosenthal från Manhattan. Berlins nya distrikt för gallerietablissemanget ligger i andra änden av staden runt Zimmerstrasse, nära Checkpoint Charlie vid Friedrichstrasse och Mitte, och inte långt från Jüdisches Museum i Kreuzberg. Hit söker sig de mest framgångsrika gallerierna vare sig de är från Köln, New York, London, Los Angeles, Zürich eller Stockholm. Tillsammans utgör Barbara Weiss, Rafael Jablonka, Arndt & Partner, Hetzler, Thomas Schulte, Volker Diehl och vår egen Claes Nordenhake här Europas just nu mest kraftfulla g a l l e r ik lu s t e r. 91
Även om Berlin länge varit erkänt som ett starkt näste för konstnärer, tack vare alla stora tomma och billiga lokaler, så har deras konst länge sålts på annat håll, som Köln, Basel och New York. Successivt har fler och fler valt att visa upp sig här. För plötsligt är det inte bara en tummelplats för de skapande. Plötsligt har»köpt i Berlin«fått den där lilla kittlingen som tidigare bara»köpt i New York«hade. Kanske är det just inflyttningen från New York och Kalifornien som fått den tyska konstvärlden att vakna. Numera anses det nästan självklart för tyska konstnärer att ha sin studio här, och en efter en kryper de gamla västtyska gallerierna till korset och inser att de fasas ut ur alla cirklar utan en etablering i Berlin. Fenomenet kallas av somliga för»studio Berlin«. Berlin är inte bara en stad. Det är som ett tillstånd, en attityd, en stämning som man kan uppleva även på andra platser i världen. Plötsligt bland industrifastigheter i Williamsburg i Brooklyn eller i det gamla proletära Wicker Park i Chicago, eller för den delen i ett graffitityngt och nedslitet Cracolândia i São Paulos inre, kan någon plötsligt utbrista»det känns precis som Berlin«. Själv har jag aldrig fått så mycket»berlin«som i slutet av 70-talet, när vänner tog in mig på en mörk, rökig sylta i Pigalle och Ingrid Caven började sjunga. När vi hörde hennes sånger på tyska, franska och engelska, många signerade före detta mannen Rainer Werner Fassbinder, gick det en rysning av ogenerat»berlin«genom lokalen. Denna berusade och berusande»paris röda ros«var helt oslagbar i berlinsk dekadens. Många rockklubbar har gungat extra hårt tack vare Nina Hagen och hennes genuint berlinska stämma och utspel. Så kunde en Vattenfestival bli dödstyst och få den rätta kittlingen tack vare Ute Lemper och hennes styva kabarétolkningar från just det»berlin«som det alltid tycks finnas en längtan tillbaka till. Och vare sig Marlene Dietrich stod på Berns i Stockholm eller i Las Vegas och rev ner ovationer var det mer»berlin«än Bacharach i publikens extas. En del hade koderna och kände till historien om de Berlinklubbar hon frekventerade, förstod vinken om»the boys in the backroom«eller visste att hon kunde sin»das lila Lied«. Hon sover nog gott på sin kyrkogård i sin gamla hemstad, även om grav- 92
stenen vid Friedenau då och då sprayas med ett brutalt»slyna i päls«. Andra känner sig initierade, slår upp ett glas, tänder en cigarett och spelar sin Hildegard Knef,»den tänkande människans Dietrich«, varhelst i världen de bor. Vid mitt senaste Berlinbesök, som råkade sammanfalla med 100-årsfirandet av Zarah Leander förstod jag att det kanske är en värmländska som varit mest»mutter Berlin«av alla. Självfallet finns det guidade turer för den som hellre reser i gamla divor än erkänt god mat eller ny fin design. När så tankarna går till Berlin och männen är det först till alla de inresta de tillfälliga berlinarna. De som varit på jakt efter stimulantia och stimulans, inspiration, de som liksom ropat»rör mig, berör mig, förstör mig«. Tydligast revansch har väl Lou Reed fått som sommaren 2007, 34 år efter totalsågningarna, gjorde en bejublad Europaturné med just Berlin. Sångerna om Caroline och Jim i ett drogigt, promiskuöst, sadistiskt och deppigt Kreuzberg tycks en hel värld först nu vilja ta till sig med deras heroin, självmord, vanvård av barn och prostitution. Så långt från Love Parade det någonsin går att komma. Intressant är ju att Lou Reed inte ens satt sin fot i Berlin när han skrev texterna, men tyckte att själva namnet på en stad, då delad av en mur, förstärkte det han ville få fram. Lägg till Tom Waits, Carl-Johan Vallgren, Carl-Einar Häckner. Berlin har alltid sina allvarligt slitna kostymer, sina strängt komiska höga hattar, sina dvärgar och gengångare som spökar i kulisserna och arbetar på den stora romanen, den äkta varietén eller den intellektuella rocken. Helmut Newton må ha vistats större delen av sitt liv i New York och Los Angeles, tagit sina flesta bilder i Paris och Monte Carlo, men hans militanta kvinnoporträtt, ofta med en brutalt ogenerad nakenhet blandad med något erotiskt borgerligt sadistiskt, är och förblir ett bildspråk som för de flesta symboliserar Berlin. Nyligen vid ett besök viskade en av mina Berlinkamrater i mitt öra:»du får bara inte missa dvärgen i föreställningen Soap på varietén Chamäleon vid Hackescher Hof, han blåser världens största såpbubblor.«ständigt dessa dvärgar! Var man än är i världen dyker ständigt skuggorna från Christopher Isherwood och hans Farväl till Berlin upp, oftast i form av en 93
nyuppsättning av John Kanders och Fred Ebbs ursprungligt slemmiga Kit Kat Klubb på Off Broadway. Numera med starkare inspiration från Bob Fosses dominanta filmversion av Cabaret med Liza Minnelli. Men likt amen i kyrkan, regelbundet på varje teater med hög svansföring, dyker förstås stålfarfar själv upp: Bertolt Brecht. För tillsammans med Kurt Weills musik måste hans Tolvskillingsoperan anses som det mäktigaste Berlindokument som någonsin skapats. Mer än åttio år efter urpremiären tycks varje ord än i dag rista in samma berlinska insikt om hur orättvist livet är och hur djävulskt samhället kan vara. Om man inte orkar böckerna eller teaterföreställningarna kan man i Berlin också sova sig igenom historien. Pärlan bland hotellen, mångas hemlis och Berlinfavorit är Askanischer Hof mitt på Kurfürstendamm. Här bodde alltid Helmut Newton. David Bowie hade det som sitt näste under sina gyllene Berlinår. Med sina endast sexton rum och en orörd originalatmosfär får det den rätta känslan à la Isherwood. Ett av de lite enklare hotellen på tvär gatorna till Kurfürstendamm, nära Savignyplatz, är Bogotá, som har den där stämningen som blev Berlin för så många under Västberlins glansdagar. Hotellet har bevarat den berömda modefotografen Yvas studio. Det var hos henne som Helmut Newton började som fotoassistent. Ett av de charmigaste och bästa av hotellen här i kvarteren är Savoy. Hela Weimarkänslan och historien sitter i väggarna. Hotellet var också Thomas Manns favoritadress under Berlinbesöken. Inte minst älskar många stillheten i Weinrot Restaurant och Times Bar med dess bibliotek. Vill man känna de sista vulgära dödsryckningarna från Östberlin finns inget större sovmonument än Westin Grand på Friedrichstrasse nära Unter den Linden. Det färdigställdes just före murens fall för att visa att öst kunde slå väst på fingrarna även inom sfären glamour-las Vegas-Broadway. Då med tusen anställda, dålig service och låg beläggning nu rustat in i minsta detalj men med all östpompa bevarad, med endast tvåhundra anställda, toppservice och fullbelagt. Sviterna är en hyllning till östtyska legender. Men även de som checkar in på den nya typen av übercoolt designhotell, som till exempel Lux 11 på Rosa-Luxemburg-Strasse runt hörnet 94
12 storstäder av Bobo Karlsson Urban Safari
12 storstäder av Bobo Karlsson Urban Safari