Några synpunkter på husförsamlingsidén i Nya testamentet Inledning Ett anslående drag i den fornkristna församlingens liv är de kristnas samlingar i hemmen för att fira gudstjänst och på annat sätt dela kristen gemenskap. Den första församlingen har ju skärskådats från olika håll, men märkligt nog förbigås denna del ofta med fullständig tystnad eller omnämns bara i korthet. Vi behöver ökad information om denna ursprungliga församlingsform. Husförsamlingen i Apostlagärningarna I den skildring, som Apg ger oss av den första församlingen i Jerusalem, framhålles att de kristna dagligen samlades i templet (Apg 2:46, 5:42). Detta skedde troligen som en följd av judisk sed (Apg 3:1), men lärjungarna hade även ett föredöme i Jesus, som under sin sista tid var dag varit i templet och undervisat (Mark 14:49). Vi ser samtidigt hur den kristna församlingen snabbt vuxit ur den judiska gudstjänstramen, för lärjungarna söker sig också till egna samlingar "hemma i husen" (kat oikon). Det råder en viss oenighet kring tolkningen av begreppet "kat oikon". Cullman hänvisar till ett enda särskilt hus, det som ägdes av Johannes Markus moder (Apg 12:12). Rordorf ger ytterligare intressanta upplysningar om denna "alla kyrkors moder", bl a att huset inte revs vid Jerusalem förstöring, utan kunde beses av kejsar Hadrianus vid dennes besök i Jerusalem. Med tanke på Jerusalemsförsamlingens storlek är det dock nödvändigt att tänka sig flera privathus som samlingsplatser. Om det gällt ett enda hus, borde det ha stått "kata ton oikon". Samlingen skedde dock inte helt privat, inte i vart enskilt hem, utan gemenskapen gällde församlingen och man samlades därför "runt om i husen, allteftersom där var plats och anledning". Uttrycket kata är alltså här distributivt. De kristna måste av skiftande anledningar samlas på olika håll inom en och samma stad. När Paulus tränger in i olika hus (Apg 8:3), kan dessa ha varit platser för husförsamlingar, där de kristna ertappades på bar gärning. Till hemmen förlades dock inte enbart brödsbrytelse, utan samlingarna kunde vara av olika karaktär: bl a bönemöten (Apg 12:12), andliga samtal (20:7), undervisning och evangelisering (5:42, 20:20). Dessa möten tycks ha varit av mer informell typ. Det nämns t ex inte att apostlarna fungerade som ledare för dem. Att de inte alltid deltog eller att de var i någon annan husförsamling följer av Apg 12:17. Husförsamlingen i Pauli brev Att den här relaterade ordningen med husförsamling inte bara tillfälligtvis användes i Jerusalem, utan också överfördes till missionsområdena finner vi av beläggen i Pauli brev. Ett hus kommer här i blickpunkten, nämligen Akvilas och Priscillas. Både i Efesus (1Kor 16:19) och i Rom (Rom 16:5) var deras hem ett centrum för kristen aktivitet (liksom i Korint, Apg 18:26, där dock inte församlingen nämns). Detta system var inte deras privata anordning utan praktiserades också av Filemon i Kolosse (Filem 2) och av Nymfas i Laodicea eller Kolosse (Kol 4:15). Från Paulus verksamhet kan anföras andra, något mer tveksamma, exempel: Titius Justus i Korint (Apg 18:7) och församlingen i Troas (Apg 20:7).
Beteckningen "församlingen i deras hus" visar att det är denna lilla, intima högst personliga enhet som är församlingen i apostolisk tid. Den är visserligen på ett sätt en underavdelning till en större församling (se mer nedan), men ofta dock den väsentliga, ibland den enda, enheten i församlingslivet. Rent teoretiskt kan man tänka sig att församlingen på platsen utgjordes av ett enda husfolk. Mest troligt är dock att en del av totalförsamlingen brukade samlas i just dessa omnämnda hus, medan andra delar möttes på andra platser. Som tidigare påvisats, ligger nämligen i ordet kata, som har distributiv betydelse, en antydan om att man samlades i olika husförsamlingar. Detta styrkes av Rom 16:10-15, där en uppdelning sker kring vissa personer. Husförsamlingens uppkomst Olika förklaringar till varför husförsamlingar uppstod är möjliga att framdra. I Jerusalem kan de ha varit föranledda av en önskan om avskildhet kring den gemensamma måltiden. Av praktiska skäl kunde måltiden inte beredas i templet, utan måste förläggas till hemmen. Ett annat skäl kan vara att människor med nya och revolutionerande religiösa upplevelser gärna vill dela dessa med trosfränder i en liten grupp. Men en spontan gemenskapsvilja är ingen tillräcklig förklaring, eftersom husförsamlingarna bestod under flera generationer, alltså också under ändrade förhållanden, då den först spontaniteten lagt sig. Trycket från fientligt inställda judiska ledare (senare romerska) kan också ha fört dem samman, då visligen i små grupper. Förföljelserna var visserligen svåra, men dock begränsade till tid och rum, varför det inte är berättigat att teckna fornkyrkans förhållande som en ständig katakombtillvaro. Den huvudsakliga drivkraften till bildandet av husförsamlingar ligger troligen inte i något slags tvång att dra sig undan offentligheten. Då hade detta kunnat ske mer effektivt än i hemmen. Idén kan också ha sitt ursprung i den vanliga företeelsen med religiösa föreningar, i detta fall främst judarnas s k haburah. Överhuvudtaget var föreningslivet väl utvecklat i det romerska riket, särskilt bland hantverkarstånden. Föreningars sammankomster ägde ofta rum i ett tempel under den specielle gudens beskydd, men också i hemmen. När restriktioner vidtogs mot dessa föreningar, gjordes undantag för judarna. Dessa kunde utöva sin religion i frihet, men var inte tillåtna att anordna stora gemensamma samlingar. De kristna skulle i så fall ha gjort fördel av romarnas missuppfattning att kristendomen var en judisk sekt och bildat egna föreningar, ex s k begravningsföreningar, som möttes en gång i veckan. Rent formellt fanns det bestämda likheter mellan den kristna församlingen och religiösa föreningar. Man bör dock peka på det innehåll som den framväxande kristna teologin gav åt dessa kända fenomen, varvid kontrasterna till det tidigare nyttjade mönstret framträder. Kända begrepp fick en ny innebörd. Man bör förstå att kristna såg de yttre formerna såsom bestämda av församlingens inre väsen. Då blir också klart varför begreppet förening inte är aktuell för Paulus. I själva djupskikten av Paulus församlingssyn ligger dock en beteckning, som är särskilt intressant i detta sammanhang, nämligen Guds husfolk. Guds hus Oikos och oikia hade ursprungligen olika betydelse, så att oikia betecknade boningshuset och oikos all egendom och även invånarna i huset. Senare, efter LXX, användes orden synonymt. I LXX betecknar båda orden byggnaden. Men eftersom både hebr och grek saknar ett ord för
familj, får oikos och oikia även stå för hushåll, familj, släkt och ibland stam. Använt tillsammans med Guds namn betyder oikos tempel, helgedom. Däremot är det tveksamt om "Guds hus" har överförts från templet till den församling, som firar gudstjänst där, på samma sätt som "hus" överförts till "familj". Alla yttranden om Guds hus är fast förbundna med den jordiska helgedomen. Mest troligt är därför att ett utvidgat bruk av "Davids hus" för Guds folk beredde vägen för tanken att NTs församling är "Guds hus", Guds byggnad. Inom judisk apokalyptik och inom Qumran tycks "Torahs hus" ha varit en term för kommuniteten. Liksom i LXX används i NT "Guds hus" för Israels jordiska helgedom. Ingen annan helig eller ecklesiastisk byggnad benämns i övrigt så. Men den kristna församlingen själv är Guds tempel, Guds hus (Hebr 3:6, 1 Petr 4:17, 1 Tim 3:15) och ett andligt hus (1 Petr 2:5). Detta bruk var mycket vanligt i urkristendomen och utgjorde en intregrerad del av kerygmat. "Huset" betraktades både av judar och av greker-romare såsom samhällets fundamentala enhet. Jeremias pekar på att Guds handlande till frälsning för Israel är knutet till speciella personer och deras hus, ex Noa, Abraham, David. Till familjen räknades inte bara husbonden med fru och barn, utan också tjänare och främlingar som bodde i huset. Fadern är huspräst, som leder församlingens gudstjänst och ger barnen undervisning. Familjen var av avgörande betydelse också i det grekisk-romerska samhället. Obestritt överhuvud var fadern, husbonden, men i hans familj inkluderas, utöver dem som vi betraktar som tillhöriga familjen, också slavar, frigjorda slavar (s k clientes) samt förtroliga vänner (s k amici). Detta husfolk blev en betydelsefull faktor också i den kristna församlingen. Vi finner att hela hushåll blev kristna tillsammans (Apg 16:15, 30-34, 18.8, 1 Kor 1:16). Denna familjekollektivism gällde dock inte fullt ut. Jesus hade själv för-klarat att splittring skulle uppstå i familjer (Matt 10:35). Att man inte tvingades att följa husfaderns exempel är en förutsättning för Pauli undervisning i 1 Kor 7:12-13. Fallet med Onesimus visar att en slav inte självklart antog husfaderns religion (Filem 16). På omvänt sätt kunde ibland enbart slavarna vara kristna (Rom 16:10-11). Enligt min mening måste vi därför räkna med ett något förändrat husbegrepp i kristna sammanhang. Såsom en civil enhet utgjordes huset av de ovan nämnda komponenterna, men i religiös mening betecknar huset de kristna medlemmarna av det civila huset, men också "bröder i Kristus", som av skilda anledningar (i första hand p g a geografiska skäl) slöt upp till kristen gemenskap i ett speciellt hus. Detta senare är trons husfolk (Gal 6:10, medbröder i tron). Familjen som en naturlig ordning kan alltså inte utan vidare uppfattas som en andlig enhet. Tanken på släkten som en religiös ordning bibehålls men befrias från sina blodsmäsiga bindningar (Gal 3:28). Hustavlan i Kol 3:18 föregås därför av vers 11: Och därvid kommer det icke an på om någon är grek eller jude, osv. Ett exempel på hur de naturligt givna ramarna för ett hus sprängs av uppmaningarna till gästvänlighet mot främlingar (Hebr 13:2, Rom 12:3), 3 Joh). Denna principiella frihet från varje lag leder dock inte till en upplösning av alla naturliga ordningar. Den får inte missbrukas till att bli en täckmantel för ondska (1 Petr 2:16) utan bevaras just genom inordningen under husets naturliga ordning, i vilken den andliga ordningen vill ta konkret gestalt i denna värld.
I en midrash över 4 Mos 12:7 visar Hebr 3:1-6 att Abraham var en trogen tjänare i hela Guds hus, men att Kristus som Son är satt över Guds hus. Moses ära står i samma relation till Kristi som byggnadens ära till byggnadsmästaren. Kristus är alltså den som byggt Guds hus (3:3). Stället visar hur naturligt beteckningen Guds hus används på församlingen. Denna tanke är tydligen relaterad till och framvuxen ur förkunnelsen att församlingen är Guds tempel (1 Kor 3:16, 6:19). I kontrast till Filo är det inte individen, den rena själen, som ses som Guds hus, utan den kristna församlingen i sin helhet. Ef 2:19-22 visar att tankarna på Guds hus och Guds tempel går in i varandra. Sex avledningar till oikos används för att använda församlingens andliga realitet som hus och tempel. I 1 Petrus 2:4 lappar bilderna över igen. Hur naturligt termen används på församlingen ser vi av 1 Petr 4:17 och 1 Tim 3:15. Det förstnämnda tar upp en gammal profetisk insikt att domen först drabbar helgedomen för att rena den (Jer 25:29). 1 Tim uttrycker en bestämd kateketisk sanning, att församlingen är sanningens stödjepelare och grundfäste. Många begrepp och bilder kunde introduceras för att belysa sanningen om församlingen som Guds hus. Där finns tanken på grunden (1 Kor 3:10, Ef 2:20, 2 Tim 2:19), Kristus som hörnsten (Apg 4:11, 1 Petr 2:4), de kristna som levande stenar (1 Petr 2:5), pelare (1 Tim 3:15). Det sista antyder en övergång till bilder för ett organiskt liv. Ofta går bilderna för hus och organism över i varandra (Ef 4:12,16). Guds förhållande till sitt hus är att Han äger, styr och bor i det. Hushållets förhållande till Honom är beroende, lydnad, tjänande och frimodighet. I vidare bemärkelse kan hit också knytas tanken på församlingen som Guds söner (Rom 9:26, 2 Kor 6:16-18, Hebr 2:10) och som bröder (1 Petr 2:17, 5:9, 1 Kor 6:5, 1 Joh 3:10-17). Sonskapet och broderskapet förkroppsligas i Kristus. Församlingens karaktär beror av dess fulla beroende av Kristus. Därmed finns en övergång till en annan familjerelation, församlingen som Kristi brud (Joh 3:29, Kor 11:2-4). Det är märkligt att "Guds hus" begränsas till tanken på en andlig byggnad. Oikos kunde annars ha givit anledning till att ta upp även "familj", som kunde använts i betydelsen "Guds familj". Denna utvidgning av ordet kan ha hindrats av dess nära förbindelse med den judiska helgedomen. En annan förklaring är att kristna utanför den normala familjen samlats till gudstjänst i familjens hus. Alla de församlade har då kallats Guds hus. Församlingen överordnas familjen. Den starka gemenskaps-tanken som röjer sig i Kristi kroppstanken och i förmaningarna måste dock ha medfört att oikos också stod för familia Dei. (Gal 6:10, Ef 2:19). Det som förmedlas av tanken på Guds familj hade i själva verket redan kommit till synes genom husförsamlingarna (utöver tidigare nämnda se 1 Tim 3:4, 5:4, 2 Tim 1:16, 4:19, Tit 1:11). Huset och familjen är den minsta naturliga gruppen i församlingens totala struktur. I och med detta tar den nya tron en av samhällets naturliga ordningar i sin tjänst. Detta har säkerligen underlättat missionsverksamheten. Visserligen bryts ibland den gamla familjen sönder, men man kommer in i en ny, Guds familj - får ett nytt hus (Mark 10:29). Förhållandet till totalförsamlingen Orter med ett större antal kristna hade ett flertal husförsamlingar (ex Rom, se ovan), vilka utgjorde regionala samlingspunkter, platser för vederkvickelse, inom totalförsamlingen. Husförsamlingen betraktades inte som en separatistisk särbildning, utan löpte jämsides med ett starkt medvetande om enheten mellan de kristna på samma ort. Husförsamlingen kan inte
påstås vara församlingens enda typ av sammankomst. Det förelåg en strävan att mötas regelbundet i en stor samling (epi to auto, Apg 1:15, 2:44,46, 1 Kor 11:20, 14:23, 1 Clem 34:7, Barn 4:10, Ign till Efes 5:3 och Justinus Apol 1,67). Naturligtvis kan konflikter gentemot lokalförsamlingen ha uppstått, kanske också ansatser till att etablera självständiga husförsamlingar i en stad, vilket schismen i Korint skulle kunna tyda på (1 Kor 1:10-16). När Paulus hälsar församlingen i Nymfas hus genom församlingen i Kolosse (Kol 4:15), kan däri ligga en påminnelse om att inse och konkret uppleva gemenskapen men totalförsamlingen. Det läggs vikt vid i NT att församlingen samlas "epi to auto". Orden betyder "tillsammans, på samma plats". Gaius omnämns såsom "min och hela församlingens värd" (Rom 16:233), vilket antyder att vid vissa tillfällen (kanske just vid nattvard, epi to auto förekommer nämligen också i nattvardstexten i 1 Kor 11:20) kom platsens alla kristna till en gemensam samling. Denna tycks i Korint ha kunnat förläggas till en medlems hus. Här inställer sig dock frågan om kristna, som var ägare till tillräckligt rymliga hus, fanns på alla platser. Utrymmesproblemet kunde kanske lösas genom hyrda lokaler. Intressant är dock att utöver den lokala innebörden av "vara tillsammans på samma ställe" kan epi to auto också anslutas till hebr iachad (Ps 2:2, Esra 4:3) och då komma nära grek homothymadon, vilket betyder "med sinne eller syfte eller drivkraft, endräktigt". (Apg 2:46). Vården om församlingens enhet gjorde det nödvändigt med stora gemensamma samlingar, utöver husförsamlingen. När sådana sammankomster av olika skäl förhindrades, kunde samlingarna ändå sägas ske epi to auto, ty de ägde rum i ett endräktigt minne och med gemensamt syfte. Ofta hävdas att pneumatiker och profeter tog ledningen i husförsamlingar och bildade kretsar kring sig själva. Heretiker skulle härtill haft lättare att tränga in i dess samlingar (vilket styrks med 2 Tim 3:6 Tit 1:11, 2 Joh 10). Husförsamlingar skulle ha varit svåra att övervaka och där kunde villolärarna tala oemotsagda. NT ger tvärtom vid handen att det vid denna tid ansågs normalt att de kristna ledarna var bärare av de s k nådegåvorna. Husförsamlingen var knappast heller helt utelämnad åt att oskyddad bli föremål för villolärares argumentering. Husfadern hade ledningen vid samlingar i hemmet. Han kunde delegera ordet till exempelvis en pneumatiker. Här kanske en koppling till äldste-ämbetet. De äldste hade ledningen över totalförsamlingen, vilket var en naturlig följd av att de, i sin egenskap av aktade husfäder, också var ledare för husförsamlingarna. De som visade sig vara goda ledare av sina egna hus (och den däri församlade husförsamlingen?) fick ökat inflytande. Endast den som väl förestod sitt eget hus kunde nämligen ifrågakomma som episkopos (1 Tim 3:2-7) eller diakonos (1 Tim 3:8-13). Det finns alltså alla skäl att anta att husförsamlingen stod under andliga ledares kontroll. Avslutning Både epi to auto och kat ' oikon är djupt förankrade i den församling, som vill se sig som Kristi kropp. Därför är det orätt att något av dem söker hävda sig på den andres bekostnad. En församling som missaktar eller t o m undertrycker den lilla gruppen, kat' oikon, begår andligt självmord. En husförsamling, som i övermodig självtillräcklighet menar sig kunna undvara totalförsamlingen blir som ett vedträ, som skiljer sig från elden och därför så småningom slocknar i sin isolering. På grund av yttre förhållanden kunde den förkonstantinska kyrkan inte alltid utveckla epi to auto - men den efterkonstantinska kyrkan tog inte kat' oikon tillräckligt allvarligt. Skulle vi
inte i dag på ett rätt sätt värdera denna dynamiska spänning i Kristi församlings väsen mellan dessa båda tendenser - och förverkliga båda i det konkreta församlingslivet? Per-Axel Sverker