Mäns våld mot kvinnor i nära relation

Kriminologiska institutionen Mäns våld mot kvinnor i nära relation En kvantitativ analys av upprepade polisanmälningar om misshandel i Västmanland Examensarbete 1 15 hp Kriminologi Examensarbete 1, Avancerad nivå (15 hp) Vårterminen 2012 Andreas Färdigh

1

SAMMANFATTNING Mäsn våld mot kvinnor har under de senaste decennierna övergått från att vara en privat angelägenhet till att anses som ett allvarligt hon mot grundläggande mänsliga rättigheter (Kyvsgaard & Snare, 2007 s. 182; Caento et al., 2008 s. 507). Syftet med föreliggande studie är att undersöka omfattningen av upprepad anmäld utsatthet i Västmanland. Studien syftar även till att försöka identifiera enskilda faktorer som påverkar kvinnornas benägenhet att anmäla utsatthet vid upprepade tillfällen. De explicita frågeställningar som undersökningen syftar till att besvara är: Hur många och hur stor andel av kvinnorna i undersökningen har anmält upprepad utsatthet? Hur lång tid löper mellan den initiala och den upprepade polisanmälningen? Finns det någon statistiskt signifikant skillnad i upprepad anmäld utsatthet mellan de fall där målsägenden är anmälare och de fall där annan person är den som gör anmälan? Finns det någon statistiskt signifikant skillnad i upprepad anmäld utsatthet mellan grupperna av kvinnor med positiv respektive negativ inställning till stöd? Våld i nära relation definieras här som misshandel misshandel (inklusive grov) mot kvinnor över 18 år, där gärningsmannen har en nära relation till offret och under förutsättning att brottet skett inomhus. Materialet härstammar från en logg där anställda vid familjevåldsenheten i Västmanland sammanställt samtliga anmälda fall av brott i nära relation under åren 2009 och 2010. Anmälningarna om missahandel från 2009 har sedan kontrollerats ett år framåt i polisens anmälningssystem (RAR) i syfte att undersöka upprepade anmälningar. Uppgifter om eventuella upprepade anmälningar, anmälningsdatum, kvinnornas inställning till stöd och vem som gjort anmälan kodades sedan i SPSS och analyserades med beskrivande statistik och Pearson s chi-två. Resultatet visar att den upprepade anmälda utsattheten uppgår till drygt en fjärdedel (25.5 %), vilket stämmer relativt väl överens med befintlig svensk forskning på området (se t.ex. Brå, 2002 s. 7; Brå, 2008a s. 6). Ingen signifikant skillnad påträffades i upprepad anmäld utsatthet mellan grupperna inställning till stöd (positiv vs. negativ) och grupperna anmälare (målsägande vs. annan). 2

INNEHÅLLSFÖRTECKNING SAMMANFATTNING 2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 3 INTRODUKTION 4 Syfte och frågeställningar 5 Begreppsdefinitioner 6 BAKGRUND 7 Polisens roll vid mäns våld mot kvinnor 7 Våldets omfattning 8 Det dolda våldet 9 FÖRKLARINGSMODELLER 10 Det strukturella könsmaktsperspektivet 10 Livsstilsperspektivet 11 Behovet av kombinerade perspektiv 12 TIDIGARE FORSKNING 13 Upprepad utsatthet 13 Faktorer som påverkar benägenheten att anmäla igen 15 METOD 16 Datamaterial och urval 16 Procedur 17 Statistiskt tillvägagångssätt 18 Möjliga felkällor 18 Etiska förhållningssätt 20 RESULTAT 21 DISKUSSION OCH SLUTSATSER 23 Upprepat utsatta kvinnor är en viktig målgrupp 25 Framtida forskning 26 REFERENSER 28 BILAGOR 33 Bilaga 1 33 3

INTRODUKTION Mäns våld mot kvinnor i nära relationer har en lång historisk tradition och förekommer inom alla grupper, religioner och samhällsklasser världen över. Det är dock först under de senaste decennierna som det könsrelaterade våldet har kommit att uppmärksammas som ett allvarligt samhällsproblem (Kyvsgaard & Snare, 2007 s. 182; Caento et al., 2008 s. 507; Brå, 2009 s. 6; Kane, 1999 s. 66). Redan i slutet av 1970-talet etablerades våld mot kvinnor som en politiskt angelägen fråga i Sverige, i betydelsen att den regelbundet diskuterades i offentliga dokument. Det var inte längre, som var fallet en bit in på 1960-talet, fritt fram att i politiska sammanhang hävda att mäns våld mot kvinnor (så länge det inte var alltför grovt) var ett naturligt inslag i äktenskapet och en privat angelägenhet (SOU, 2004:121 s. 48). Istället betraktas det nu som ett allvarligt brott mot de mänskliga rättigheterna och ses ytterst som ett hot mot demokratin (SOU, 2004:121 s. 12). I enlighet med samhällets förändrade syn har regeringen beslutat om en rad olika insatser för att stävja våldet, bl.a. en större kvinnofridsreform på 1990-talet (SOU, 1995:60 s. 60), ett beslut om gemensamma och myndighetsspecifika insatser för att bekämpa våld mot kvinnor (Prop.1997/98:55) och en skrivelse som bl.a. innefattade en handlingsplan för bekämpandet av mäns våld mot kvinnor (Skr. 2007/08:39). Flertalet av åtgärderna i handlingsplanerna riktar sig till polisens arbete, och i linje med regeringens satsning har arbetet mot denna typ av brottslighet blivit alltmer prioriterat även från Rikspolisstyrelsen (RPS, 2010 s. 7). Som ett resultat av detta har enhetliga nationella riktlinjer implementerats och olika utbildningsinsatser har ökat kompetensen hos poliser i yttre tjänst. Det finns dock inga vedertagna utfallsmått som kan användas för att kvalitetssäkra polisens arbete eller indikera om de ekonomiska resurser som tilldelats från regeringen gett goda resultat (se t.ex. Brå, 2010a s. 11; RPS, 2010 s. 7). I en undersökning av Brottsförebyggande rådet, som syftade till att ta fram sådana mått, ansågs måttet på upprepad anmäld utsatthet inte vara ett optimalt mått för uppföljning av denna typ av brottslighet generellt (Brå, 2010a s. 48). Trots detta konstaterades att polismyndigheter med en hög upprepad anmäld utsatthet i högre utsträckning än andra polismyndigheter uppfyllde Brottsförebyggande rådets fem kvalitetskriterier för effektivt arbete mot sådan brottslighet (kvalificerad verksamhet, 4

kunskapsutveckling, strukturerad samverkan, information och riskanalys). Tendensen var densamma för Socialtjänstens arbete. Ett mått på upprepad anmäld utsatthet kan ge indikationer på polisens möjlighet att förbättra situationen för de kvinnor som uppmärksammat myndigheten på sina problem (Brå, 2010a s. 11).. Det är därför av intrsse att identifiera eventuella faktorer som påverkar kvinnors benägenhet att anmäla upprepad utsatthet, då en sådan kunskap ger förutsättningar för att sätta in åtgärder för att öka anmälningsbenägenehten. Kunskap om olika faktorer som påverkar kvinnors benägenhet att anmäla upprepad utsatthet kan även användas av polisen i den brottsförebyggande och brottsutredande verksamheten. Måttet på upprepad utsatthet kan även användas som ett mått på hur bra polisen lyckas att förbättra situationen för de kvinnor som uppmärksammat myndigheten på sina problem (Brå, 2010a s. 11). Syfte och frågeställningar Vid olika utvärderingar av polisens arbete mot mäns våld mot kvinnor, inom ramen för regeringens olika handlingsplaner, är mått på upprepade anmälningar centralt (Brå, 2010a s. 11). Att fokus läggs på den upprepade utsattheten anses av Brottsförebyggande rådet vara motiverat med att handlingsplanen till stor del inriktar sig på att förbättra situationen för de kvinnor som uppmärksammar myndigheter på sina problem, t.ex. genom att anmäla till polisen. Syftet med föreliggande undersökning är således att undersöka omfattningen av upprepad anmäld utsatthet i Västmanland. Studien syftar även till att försöka identifiera enskilda faktorer som påverkar kvinnornas benägenhet att anmäla utsatthet vid upprepade tillfällen. Information om detta kan förhoppningsvis vara myndigheten till gagn, t.ex. vid framtagandet av nya direktiv, riktlinjer och arbetsmetoder. De explicita frågeställningar som undersökningen syftar till att besvara är: Hur många och hur stor andel av kvinnorna i undersökningen har anmält upprepad utsatthet? Hur lång tid löper mellan den initiala och den upprepade polisanmälningen? Finns det någon statistiskt signifikant skillnad i upprepad anmäld utsatthet mellan de fall där målsägenden är anmälare och de fall där annan person är den som gör anmälan? 5

Finns det någon statistiskt signifikant skillnad i upprepad anmäld utsatthet mellan grupperna av kvinnor med positiv respektive negativ inställning till stöd? Begreppsdefinitioner Definitionen av mäns våld mot kvinnor i nära relationer innefattar ofta en rad olika brottskategorier som syftar till att vålla offret skada, t.ex. fysisk misshandel, psykisk misshandel, sexuellt våld och ekonomiskt utnyttjande (t.ex. Brå, 2002 s. 9; Helweg-Larsen & Kruse, 2003 s. 51). Inom ramen för denna undersökning definieras dock begreppet som fysisk misshandel (inklusive grov) mot kvinnor över 18 år, där gärningsmannen har en nära relation till offret och under förutsättning att brottet skett inomhus. Begreppet nära relation avser kvinnans nuvarande eller före detta make, sambo, särbo eller pojkvän. Begreppsdefinitionen är anpassad efter kodningen i polisens, alltså de brott som från och med 2009 brottskodas 9349 och 9353 i polisens anmälningssystem (RAR) (RPS, 2010 s. 8; Brå, 2011 s. 12). Begreppet upprepad anmäld utsatthet avser i denna undersökning polisanmälningar om fysisk misshandel (inklusive grov) mot kvinnor över 18 år, där gärningsman och offer har en nära relation och under förutsättning att brottet sker inomhus. Även här avser begreppet nära relation kvinnans nuvarande eller före detta make, sambo, särbo eller pojkvän. För att en anmälan skall anses som upprepad krävs att kvinnan anmält samma gärningsman för samma typ av brott vid minst ett ytterligare tillfälle under de närmaste tolv månaderna från anmälningsdatumet (Brå, 2001b s. 21; Brå, 2010 s. 14). Med denna definition vet man med säkerhet att brotten skett inom en avgränsad tid, vilket gör det rimligt att betrakta dem som just upprepade (Brå 2001a s. 21). Att studien är avgränsad till att endast undersöka misshandel innebär att grov kvinnofridskränkning, en brottskategori som per definition är upprepad och begås i nära relation, utelämnas (SOU, 2011:85, s. 29). Grov kvinnofridskränkning behöver dock inte föregås av upprepade anmälningar om utsatthet, utan en sammanslagning av en rad olika brott kan anmälas vid ett enskilt tillfälle. Då syftet med studien är att undersöka den upprepade anmälda utsattheten behöver därför inte bortvalet av grov kvinnofridskränkning ha avgörande betydelse för utfallet. Grov kvinnofridskränkning hade visserligen kunnat inkluderats, men de låga antalen anmälda fall per år hade förmodligen inte påverkat resultatet. Precis som för 6

övriga brottskategorier som kan begås i nära relation, t.ex. hot, trakasserier och sexualbrott, har grov kvinnofridskränkning främst exkluderats för att avgränsa undersökningen. BAKGRUND Polisens roll vid mäns våld mot kvinnor Polisen har en central och månfacetterad roll i arbetet mot mäns våld mot kvinnor i nära relation. Arbetet är mångfacetterat då det ingår att såväl förebygga som att upptäcka, utreda och beivra sådan typ av brottslighet. Utredningsarbetet vid mäns våld mot kvinnor i nära relation ställer dessutom stora krav på myndighetens medarbetare. Utöver de åtgärder som faller inom ramen för merparten av all utredningsverksamhet, t.ex. förhör med inblandade, husrannsakningar, dokumentation av skador och annan bevissäkring, spenderar utredare av brott i nära relation mycket tid på stödjande åtgärder för den drabbade kvinnan (Brå, 2008a s. 29ff). Stödjande åtgärder kan t.ex. innebära motiverande samtal eller att slussa kvinnan till olika frivilligorganisationer. Hur en utsatt kvinna blir bemött av polisen kan t.ex. ha betydelse för hennes förtroende för rättsväsendet och i förlängningen hennes vilja att medverka i fortsatta utredningen (SOU, 2004:121 s. 94, RPS, 2010 s. 11). Ett ytterligare exempel på polisens viktiga roll är betydelsen av de åtgärder som vidtas av den första polispatrullen på plats där det finns anledning att anta att en kvinna blivit utsatt för våld (SOU, 2004:121 s. 93). Förstahandsåtgärder innefattar t.ex. initiala förhör och dokumentation av skador med hjälp av tekniska hjälpmedel, och har i tidigare undersökningar visat sig vara mycket betydelsefulla i utredningen (Brå, 2008a s. 35ff; RPS, 2010 s. 8). En väl utvecklad samverkan mellan åklagare, socialtjänst, hälso- och sjukvård samt övriga myndigheter och frivilligorganisationer är ytterligare en förutsättning för att nå en fällande dom i dessa ärenden. Samarbetet kan t.ex. bestå i utbyte av viktig information samverkan vid fördelning av resurser. Polisen bedriver även personsäkerhetsarbete, vilket bl.a. innefattar att genomföra strukturerade riskanalyser, och har en viktig roll när det gäller att informera kvinnan om hennes rättigheter och möjligheter i olika avseenden (RPS, 2010 s. 11ff). Det kan t.ex. innebära rätten att kräva skadestånd och få tillgång till sjukvård eller möjligheten till psykologsamtal eller skyddat boende. Information sprids även till allmänheten i syfte att öka anmälningsbenägenheten. 7

Våldets omfattning År 2011 anmäldes drygt 20500 fall av misshandel i Sverige där offret var en kvinna över 18 år och där gärningsperson och offer var bekanta (Brå:s statistikdatabas). Därutöver anmäldes knappt 2500 fall av grov kvinnofridskränkning. Sammantaget ger detta drygt 23000 misstänkta fall där kvinnor utsatts för våld av någon de känner. Dessvärre saknas statistik över hur stor andel av dessa anmälningar som rör våld i nära relation eller i vilken utsträckning gärningspersonen var en man, då detta inte är omständigheter som redovisas i den officiella kriminalstatistiken. Studier som gjorts visar dock att en mycket stor del av anmälningarna om våld mot kvinnor av en bekant, uppskattningsvis mer än 70 %, rör sig om fall där en kvinna blivit misshandlad av en man som hon har eller har haft en nära relation med (se t.ex. Brå 2008a s. 15; Brå 2002 s. 29). För Västmanlands län visar den officiella kriminalstatistiken knappt 600 anmälda fall av misshandel mot kvinna 18 år eller äldre där gärningsperson och offer var bekanta, och ungefär lika många fall av grov kvinnofridskränkning (Brå:s statistikdatabas). Sammantaget rör det sig här om knappt 1200 fall. Korrigerat för befolkningsskillnader ger det en högre siffra för misshandel per 100 000 invånare i Västmanland (229) än i övriga landet (219) (Brå:s statistikdatabas). Figur 1. Anmälda fall av misshandel mot kvinna, 18 år eller äldre, där gärningsman och offer är bekanta. Antal anmälningar per 100 000 invånare åren 2000-2011. Källa: Brå:s statistikdatabas. 300 250 200 150 100 Hela landet Västmanland 50 0 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 prel. 8

I genomsnitt 17 kvinnor per år avlider till följd av våld där gärningspersonen är en man som hon har eller har haft en nära relation till (Brå, 2007 s. 21). Dessa fall utgör ungefär en femtedel av det totala dödliga våldet, och hälften av fallen med kvinnliga offer. Enligt Brottsförebyggande rådet har det skett en stor ökning av det polisanmälda våldet mot kvinnor sedan början på 1990-talet (Brå, 2002 s. 37-38). Myndigheten tror att anmälningsbenägenheten har ökat, men att det även skett en ökning av det faktiska våldet. Mörkertalet beräknas dock vara fortsatt mycket stort, vilket gör att det är svårt att veta hur många kvinnor som faktiskt drabbas varje år. Brottsförebyggande rådet konstaterar att den officiella kriminalstatistiken därför behöver kompletteras med andra typer av datakällor, t.ex. självdeklarations- och offerundersökningar, då olika typer av undersökningar tenderar att ge olika resultat (Brå, 2009 s. 49). Det dolda våldet Det faktum att mäns våld mot kvinnor ofta utövas inom hemmets väggar gör att upptäcktsmöjligheten är låg (Brå, 2002 s. 9). Att det finns känslomässiga band mellan offer och gärningsman, och i många fall gemensamma barn, kan för många kvinnor utgöra hinder för att polisanmäla händelsen (Brå, 2006 s. 68). Ytterligare hinder för anmälan kan vara kvinnans rädsla för ytterligare våld från mannen eller att kvinnan är ekonomiskt beroende av honom. Då den utsatta kvinnan i majoriteten av fallen även är den som gör polisanmälan, bidrar flertalet faktorer till ett stort mörkertal vid denna typ av brottslighet (Brå, 2002 s. 25). En skattning av Brottsförebyggande rådet från början av 2000-talet indikerade att mörkertalet vid denna typ av brottslighet var i storleksordningen 4-5, d.v.s. mellan en fjärdedel och en femtedel av de faktiska brotten anmäldes till polisen (Brå, 2002 s. 22). Detta stämde väl överens med uppgifter i Statistiska centralbyråns ULF-undersökning från 2000, där en knapp femtedel av kvinnorna som uppgett att de utsatts för våld av nära bekant kontaktat polisen. Senare undersökningar tyder på en något förhöjd anmälningsbenägenhet från kvinnor som utsatts och det talas numer om att omkring en tredjedel av den faktiska brottsligheten kommer till polisens kännedom (t.ex. Brå, 2008a s. 6; Brå, 2008c s. 88; Brå 2010a s. 11-12). Således anses mörkertalet fortfarande vara stort, vilket får till följd att den anmälda brottsligheten inte är någon bra indikator på den faktiska brottsligheten. Studier som baseras 9

på olika typer av källor kriminalstatistik, sjukvårdsdata och offerundersökningar leder till delvis olika slutsatser beträffande våldets karaktär, omfattning och utveckling över tid (Brå, 2009 s. 44). För att få en någorlunda rättvis bild av det faktiska våldet mot kvinnor i nära relation krävs därför en kombination av material från flera olika källor. Beträffande mörkertal förs ofta en diskussion kring övergripande problemområden som mätning och uppskattning av sociala fenomen, konstruktionen av brottsligheten och huruvida den dolda brottsligheten existerar som en objektiv enhet eller inte (för vidare läsning, se t.ex. Andersson, 2011 s. 42-61). Utgångspunkten i föreliggande undersökning är dock att brott finns och förekommer även om det inte anmäls till polisen såldes existerar ett mörkertal. FÖRKLARINGSMODELLER Mycket grovt förenklat kan mäns våld mot kvinnor i nära relation förklaras utifrån två skilda perspektiv. Dels den idag alltmer dominerande förståelsen av våld mot kvinnor utifrån ett könsmaktsperspektiv, dels den mer livsstilsorienterade modellen (Kyvsgaard & Snare, 2007 s. 182-85). Den övergripande skillnaden mellan de två teoretiska utgångspunkterna ses främst i de individuella kontra strukturella omständigheterna. En ytterligare diskrepans mellan perspektiven är att könsmaktsperspektivet syftar till att förklara utövandet av våld medan livsstilsperspektivet syftar till att förstå utsattheten för våld (Kyvsgaard & Snare, 2007 s. 84; Brå, 2002 s. 9; Eliasson 197 s. 18). Det strukturella könsmaktsperspektivet Inom könsmaktsperspektivet beskrivs våldet som något som genereras av ojämna maktförhållanden mellan män och kvinnor på en strukturell nivå (Eliasson, 1997 s. 17-18; Kyvsgaard & Snare, 2007 s. 182; Scheffer Lindgren, 2009 s. 22; Brå, 2002 s. 9-10). Detta perspektiv står i paritet med det internationella perspektivet som beskrivs i FN:s generalförsamlings deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor (FN 1993) och WHO multi country study on women s health and domestic violence against women (WHO 2005). Könsmaktsordningen har också givits den helt dominerande rollen för att förstå mäns våld mot kvinnor i betänkandet Slag i luften. En utredning om myndigheter, mansvåld och makt (SOU, 2004:121). Ovanstående studier, deklarationer och betänkanden har dock återkommande kritiserats för att inte ge utrymme för andra genusteorier och perspektiv 10

(Kyvsgaard & Snare, 2007 s. 184, Eliasson 1997 s. 59; Scheffer Lindgren, 2009 s. 22; Lundgren et al., 2001 s. 9). Eliasson beskriver mäns våld mot kvinnor som en samhällstradition (Eliasson, 1997 s. 17-18). Ett visst mått av våld har accepterats som en kontrollmekanism för män gentemot kvinnor i flera decennier. Även om vi idag lever i ett mer jämställt samhälle än för hundra år sedan finns det fortfarande en mängd informella normer som reglerar mäns rättigheter, och som riskerar att leda till våld mot kvinnor. Män är fortfarande systematiskt överordnade kvinnor både i det offentliga och i det privata; männen är ofta äldre än kvinnorna i ett heterosexuellt förhållande, männen tjänar i regel mer pengar och de flesta chefer på högre nivå är män (Eliasson, 1997 s. 23-24). Relationsvåldet beskrivs här som mäns medel att manifestera eller vidmakthålla sin maktposition (Brå, 2002 s. 10). Den patriarkala teoretiseringen innebär således att mäns våld mot kvinnor i nära relation inte kan förstås utifrån avvikande beteende, där brukande av våld hänvisas till en specifik grupp av män (Kyvsgaard & Snare, 2007 s. 183). Det handlar heller inte om specifika kvinnor som blir misshandlade eller om specifika typer av partnerrelationer. Våldet skall istället förstås som ett kontinuum i varierande grad. Livsstilsperspektivet Att omfattande forskning visar att specifika grupper av män är överrepresenterade som gärningsmän och specifika grupper av kvinnor är överrepresenterade som offer vid anmält våld i nära relation är en återkommande kritik som riktas mot könsmaktsperspektivet (Kyvsgaard & Snare, 2007 s. 184, Brå, 2001b s. 8). Såväl nationell som internationell forskning visar att både offer och gärningsmän ofta är socialt marginaliserade i form av brottsbelastning, ekonomiska svårigheter, arbetslöshet, bristfällig utbildning och alkoholproblem (Lundgren, 2001 s. 26; Sokoloff & Dupont, 2005 s. 49; Stenson et al., 2006 s. 7-17; Walter & Allen, 2004 s. 73-90; Brå, 2002 s. 28; Rennison & Welchens, 2002 s. 9-11; Carlson et al., 1999 s. 208-210; Estrada & Nilsson, 2007 s. 50). Ett ytterligare perspektiv som tar hänsyn till sådana omständigheter är det som brukar benämnas livsstilsperspektivet eller utsatthetsmodellen. 11

Livsstilsperspektivet kan enligt Kyvsgaard och Snare liknas vid en modell för utsatthet av brott med direktkontakt mellan offer och gärningsman (t.ex. våldtäkt, rån, misshandel) och stöld (Kyvsgaard & Snare, 2007 s. 185; Lundgren, 2001 s. 9). Utgångspunkten för teorin är att risken för att utsättas för brott inte är jämnt fördelad mellan populationen eller över tid. I detta avseende är en individs eller en grupps livsstil en viktig komponent, där grundprincipen är att vissa livsstilar i större utsträckning än andra gör att du hamnar i situationer där risken att utsättas för brott är mycket stor. Med livsstil menas här vad en person gör, med vilka han eller hon gör det och vid vilken tidpunkt. Teorin är vanligt förekommande inom kriminologisk forskning som intresserar sig för interaktion mellan offer och gärningsman som orsaksförklaring till kriminalitet (Kyvsgaard & Snare, 2007 s. 185). Av de ensamstående mödrarna i Sverige som antingen har sämre hälsa, lägre utbildning, saknar sysselsättning, saknar nära vän eller har ekonomiska problem uppger var fjärde eller var femte att de utsatts för våld under det senaste året (Estrada & Nilsson, 2007 s. 51). Bland den övriga populationen ligger utsattheten kring 10-15 procent. Den största skillnaden föreligger för våld i den egna bostaden och upprepad viktimisering, där risken att utsättas är två till tre gånger högre för dem med något av dessa välfärdsproblem. Risken tenderar dessutom att öka i takt med ökat antal välfärdsproblem. Behovet av kombinerade perspektiv Kyvsgaard och Snare lyfter fram behovet av flera perspektiv då man försöker förklara mäns våld mot kvinnor (Kyvsgaard & Snare, 2007 s. 199). De menar att det finns en klar nackdel med att ge allt våld som riktas från män mot kvinnor en könsspecifik tolkning. Istället borde man intressera sig för både strukturer och individer där livsstilsfaktorer bör ges ett stort utrymme i forskningen. En utgångspunkt är t.ex. att en samhällsstruktur som till stor del präglas av bristande jämställdhet och en skev maktfördelning mellan män och kvinnor i kombination med en eller flera individuella faktorer kan förklara (vissa) mäns våld mot kvinnor i nära relationer (Brå, 2002 s. 10). Dessa faktorer kan utgöras av psykisk sjukdom eller störning, oförmåga att hantera konflikter eller drogmissbruk. Även Brownridge och Halli poängterar att det inte finns ett enskilt perspektiv som förklarar mäns våld mot kvinnor i nära relation (Brownridge & Halli, 2002 s. 344). För att kunna mäta influenserna av en enskild teori krävs samtidigt 12

kontroll av indikatorer för övriga teorier. Även om en tydlig uppdelning ses mellan strukturella och individuella teorier är sådana analyser förenade med stora svårigheter. Ytterligare perspektiv kan adderas för att betona komplexiteten kring mäns våld mot kvinnor. Scheffer Lindgren använder sig t.ex. av förklaringsmodeller som utgår ifrån genus, folkhälsa och rätt i sin avhandling om mäns våld mot kvinnor i nära relation (Scheffer Lindgren, 2009 s. 25). TIDIGARE FORSKNING Upprepad utsatthet Flertalet svenska undersökningar av Brottsförebyggande rådet visar att mäns våld mot kvinnor ofta sker upprepat (Brå, 2000 s. 40, Brå, 2002 s. 7; Brå, 2008a s. 6; Brå, 2009 s. 13). Den officiella kriminalstatistiken och olika typer av offerundersökningar visar att detta gäller både för det våld som polisanmäls och det som inte gör det (Brå, 2002 s. 7). Omkring hälften av de utsatta kvinnorna, både i myndighetens arbetsplatsundersökning och i det polisanmälda våldet, hade utsatts för våld vid upprepade tillfällen i Brottsförebyggande rådets kartläggning av mäns våld mot kvinnor. Över 30 % av kvinnorna i det polisanmälda våldet hade dessutom anmält mannen för misshandel vid minst ett tidigare tillfälle. I en senare undersökning av samma myndighet hade majoriteten av kvinnorna, sex av tio, uppgett i polisförhör att de utsatts för tidigare våld, och av dessa hade ungefär hälften gjort en tidigare anmälan (Brå, 2008a s. 6). I en undersökning av Lundgren med kollegor svarade så mycket som 80 procent av de misshandlade kvinnorna att det utsatts för upprepat våld (Lundgren et al., 2001 s. 25). Samma resultat fick Brottsförebyggande rådets i sin nationella trygghetsunderökning (NTU) 2009 (Brå, 2009 s. 25). I studier av upprepad anmäld utsatthet konstaterar Brottsförebyggande rådet att risken för att en kvinna ska anmäla att hon utsatts för våld av en bekant gärningsman under ett år ungefär är en 0,5 procent. Av de kvinnor som utsatts för ett sådant brott och anmält det till polisen, är det emellertid 25 procent som utsett igen under en lika lång period (Brå, 2001b s. 6; Brå, 2004 s. 2). Risken att utsättas igen om en person anmält vid två tillfällen var så mycket som 41 procent. De som anmäler denna typ av händelser vid ett tillfälle löper med andra ord omkring 13

50 gånger större risk än generellt att förekomma i anmälningsstatistiken under det följande året, och risken tenderar att öka i takt med antalet anmälningar. I Brottsförebyggande rådets undersökning av det dödliga våldet mot kvinnor i nära relation under 1990-talet hade minst 42 procent tidigare utsatts för hot och minst 46 procent för våld av gärningsmannen innan brottet begicks (Brå, 2001b s. 19). I ungefär hälften av dessa kända fall av hot och/eller våld hade en tidigare polisanmälan gjorts. Detta ger stöd åt internationell forskning, som ofta beskriver det dödliga våldet i nära relation som kulmen på en längre tids våld mot kvinnan (Dugan, Nagin & Rosenfeld, 1999 s. 512-519). Även andra nordiska studier visar att upprepad utsatthet är vanligt förekommande inom relationsvåldet. En finsk studie visar t.ex. att cirka 10 procent av de kvinnor som uppgett att det utsatts för våld i nära relation hade utsatts för det Piispa benämner som partnership terrorism (Piispa, 2002 s. 880). Med detta begrepp avser författaren våld som pågått under flera år och som varit synnerligen grovt. Även danska undersökningar konstaterar att mäns våld mot kvinnor ofta sker upprepat (Helweg-Larsen & Kruse, 2003 s. 51). Här nämns inga siffror, men kliniska studier visar på en högre frekvens av utsatthet än övriga undersökningar. Brittiska undersökningar konstaterar att mäns våld mot kvinnor i nära relation nästan alltid sker upprepat och våldet tenderar att trappas upp med tiden (Morley & Mullender, 1994 s. 5). En undersökning som genomfördes i London visade vidare att nästan en tredjedel av kvinnorna som misshandlats av män i nära relation under en period på tolv månader hade utsatts för sex eller fler övergrepp under samma period (Mooney, 1993 s. 31). En undersökning av Walby och Allen visar att två tredjedelar av kvinnorna som utsatts för våld i nära relation hade utsatts vid minst ett ytterligare tillfälle under det senaste året (Walby & Allen, 2004 s. 23). En amerikansk undersökning av Berrios och Grady visade att 86 procent av kvinnorna som utsatts för våld av en man i nära relation hade utsatts vid upprepade tillfällen (Berrios & Grady, 1991 s. 134). En ytterligare amerikansk undersökning av Lee, Park och Lightfoot syftade till att identifiera faktorer som påverkade huruvida kvinnor som utsatts för relationsvåld kontaktade polisen eller inte. Författarna fann att upprepad anmäld utsatthet var betydligt vanligare förekommande (N = 75) än våld som en isolerad händelse (N = 21) (Park, Lee & Lightfoot, 2009 s. 200). Däremot fann författarna inget signifikant samband mellan 14

poliskontakt och hög frekvens av utsatthet. Istället tenderade kvinnorna att kontakta polisen då utsattheten inneburit allvarliga fysiska skador och då kvinnorna hade svaga sociala band och bristande social kompetens. Faktorer som påverkar benägenheten att anmäla igen En undersökning av Brottsförebyggande rådet som syftade till att identifiera kriterier för polisens framgång i arbetet mot mäns våld mot kvinnor i nära relation visade att län med hög upprepad anmäld brottslighet hade vidtagit specifika åtgärder för att få kvinnorna som blir utsatta för våld att anmäla igen (Brå, 2010a s. 22). Det rör sig då främst om motiverande samtal och samarbete med frivilligorganisationer som i sin tur arbetar med att motivera kvinnan anmäla igen. Samtliga undersökta län med en hög upprepad anmäld utsatthet uppgav att polismyndigheten säkerställde att informationen om råd och stöd samt om utredningen har nått fram till den utsatta kvinnan (Brå, 2010a s. 23). Samma undersökning visar även att polismyndigheter som har ett nära samarbete med externa aktörer, t.ex. Kriminalvården, skolor, kommunen och åklagarmyndigheten, också har en högre grad av upprepad anmäld utsatthet. En utvärdering av projektet Inte en gång till, vars syfte var att minska kvinnors upprepade utsatthet för våld av bekant gärningsman, visar att de våldsutsatta kvinnorna som erbjöds hjälp med brottsförebyggande åtgärder och brottsofferstöd i större utsträckning återkom med en ny anmälan om våld än de kvinnor som inte deltog i projektet (Ekbrand, 2005 s. 49). Projektets brottsförebyggande åtgärder utgjordes bl.a. av samtal med en polis och en brottsofferassistent i syfte att motivera kvinnan att stå fast vid sin polisanmälan och att separera från mannen. I likhet med Brottsförebyggande rådets undersökning finns här en fråga om direkt kausalitet (Brå, 2009 s. 48). Eventuellt finns andra faktorer som haft större betydelse för kvinnornas benägenhet att anmäla igen, t.ex. brottets allvarlighetsgrad eller syftet med polisanmälan, vilket gör att undersökningens validitet kan ifrågasättas. Frågan om kausalitet mellan tidigare upplevelse av rättsväsendet och benägenheten att anmäla igen är inte helt okomplicerad. Att eventuellt missnöje med polisen inte var direkt kopplat till anmälningsbenägenheten kunde i en undersökning av Brottsförebyggande rådet delvis förklaras av att det främsta skälet till en anmälan var att göra en markering gentemot gärningsmannen, snarare än att driva en rättsprocess mot honom (Brå 2008c s. 34; Brå, 2009 15

s. 48). I ett sådant perspektiv har möjligen kontakten med rättsväsendet en sekundär betydelse för anmälaren (Brå, 2008c s. 35). Internationell forskning på betydelsen av polisanmälningars utfall för kvinnans benägenhet att anmäla samma person igen spretar en aning. En undersökning av Carlson med kollegor visar t.ex. att den upprepade anmälda utsattheten signifikant minskade då en tidigare anmälan resulterade i arrestering av gärningspersonen eller ett kontaktförbud (Carlson et al., 1999 s. 214). Även Schmidt fann lägre nivåer av upprepad anmäld utsatthet där gärningspersonen ålagts med kontaktförbud eller varit föremål för arrestering (Schmidt, 1996 s. 43-44). Klien, däremot, fann inte någon effekt av arrestering vid upprepad utsatthet i en liknande undersökning (Klien, 1996 s. 193-194). En amerikansk undersökning av Johnson syftade till att undersöka vilka faktorer som påverkade huruvida en kvinna som kontaktat polisen då hon utsatts för relationsvåld kunde tänka sig att kontakta polisen igen. Studien visade att polisens intresse för offret var betydligt viktigare än kvinnans uppfattning av polisens insatser (Johnson, 2007 s. 506). Faktorer som gjorde att kvinnan kunde tänka sig att kontakta polisen igen var t.ex. att hon uppfattande polisen som hjälpsam, intresserad och försedde henne med information om möjligheterna till skydd. Den utsatta kvinnan var dessutom mer benägen att kontakta polisen igen om syftet med den initiala kontakten var att avbryta ett pågående överfall snarare än att få gärningsmannen gripen. METOD Datamaterial och urval I syfte att utvärdera och kvalitetssäkra sitt arbete har familjevåldsroteln vid polismyndigheten i Västmanland sammanställt samtliga polisanmälda fall av brott i nära relation i länet under perioden 2009-2010. Den så kallade SARA-loggen (SARA är en förkortning av Spousal Assault Risk Assessment; en manual för bedömning av risk för framtida partnervåld) innehåller bl.a. uppgifter om målsägandens namn, polisanmälningens diarienummer (Knummer), datum för anmälan, brottskategori, om målsägande hade barn, om målsägande hade kontakt med någon stödorganisation och olika uppgifter som hade legat till grund för beslut av handläggaren. 16

Totalt sett innehåller SARA-loggen uppgifter om 1614 polisanmälningar. Utifrån dessa gjordes ett strategiskt urval utifrån följande kriterier; (1) polisanmälningar under 2009, (2) målsägande var kvinna, (3) kvinnan var över 18 år, (4) brottet var misshandel alternativt grov misshandel och (5) brottet var i nära relation. Således uteslöts bl.a. samtliga polisanmälningar från 2010, en mängd olika brottstyper, dubbelregistreringar, brott som inte visade sig vara i nära relation och flertalet fall där målsägande var en man eller ett barn. Då SARA-loggen inte innehöll uppgifter om kvinnans ålder eller brottskoder kontrollerades detta genom sökningar på k-numret i polisens anmälningsregister (RAR). De brottskoder som användes var (Brå, 2011 s. 12): 9349 Misshandel mot kvinna över 18 år, i nära relation, inomhus 9353 Grov misshandel mot kvinna över 18 år, i nära relation, inomhus Polisen kodar allt våld mot kvinnor där offer och gärningsman anses ha en nära relation enligt ovanstående brottskoder. Detta innebär t.ex. att våld som utövas av son mot mor kodas som misshandel (alternativt grov misshandel) i nära relation. Då denna undersökning bygger på en annan definition av mäns våld mot kvinnor (se ovan) har sådana fall uteslutits. I samtliga fall där misshandelsbrottet har kodats som våld i nära relation, har relationen mellan offer och gärningsman beskrivits i fritextrutan i RAR. I RAR finns uppgifter om anmälningsdatum, brottsdatum (som inte behöver vara samma som anmälningsdatum), brottskod, brottsplats, anmälare, målsägande (den som utsatts för brottet), misstänkt gärningsman samt en ruta för fritext med en redogörelse för brottet och omständigheter kring vad som skett. Rutan för fritext ger utrymme för variationer i anmälningarna då dessa inte är standardiserade. Efterfrågad information har dock kunnat utläsas i samtliga polisanmälningar. Procedur Efter urval återstod 106 anmälningar. Då SARA-loggen innehöll uppgifter om målsägandens inställning till stöd kodades detta i statistikprogrammet SPSS. Där sådana uppgifter saknades kan det t.ex. bero på att kvinnan inte har gått att nå eller att ärendet har utretts av en annan polismyndighet. Detta framgår i sådana fall tydligt i SARA-loggen. 17

Varje anmälan kontrollerades sedan ett år fram i tiden i syfte att undersöka om kvinnan gjort en senare anmälan om misshandel mot samma gärningsman. Har en anmälan inkommit i maj 2009 så sker alltså en granskning till och med maj 2010. Sökningarna gjordes i RAR med hjälp av målsägandens personnummer. Att anmälningarna inte kontrollerades ett år bakåt i tiden beror på att studien delvis syftar till att undersöka vilken betydelse olika faktorer haft för kvinnornas benägenhet att anmäla igen vid ett senare tillfälle. För att kontrollera utfallet av en viss faktor krävs således en uppföljning av framtida beteende. I undersökningen förekom inget fall där en initial anmälan om misshandel följdes av en anmälan om grov kvinnofridskränkning. Om så varit fallet finns möjligheten att en ytterligare anmälan om misshandel gjorde att polisen valde att koda brottet som grov kvinnofridskränkning. Ett sådan förfarande hade kunnat ge ett missvisade resultat, vilket också togs i beaktande under procedurens gång. Efter kodningen av upprepad utsatthet kodades uppgifter om hur många anmälningar om misshandel som gjorts av samma kvinna mot samma gärningsman under ett år, vem som gjort anmälan vid den enskilda fallen, hur lång tid som löpt mellan första och andra anmälan och det totala antalet anmälningar. Dessa uppgifter hittades genom sökningar i RAR på offrets personnummer. Statistiskt tillvägagångssätt De statistiska analyserna har genomförts i SPSS version 20.0 (Statistical Package for the Social Sciences). Analyserna består i olika former av beskrivande statistik och korstabuleringar, där oberoende testas med Chitvå-test (Pearson s Chisquare). Ett p-värde.05 ansågs vara statistiskt signifikant. Möjliga felkällor Att basera studien på uppgifter ur polisens register kan medföra en rad olika felkällor. Den kanske största felkällan består i att majoriteten av alla brott som begås inom denna brottskategori aldrig kommer till polisens kännedom och således saknas i polisens register. Detta har dock diskuterats ovan. Att använda uppgifter ur brottsanmälningar innebär även att 18

det ofta inte är klarlagt om gärningsmannen i fråga är skyldig till brott eller ens skäligen misstänkt. Eventuella konsekvenser av att exkludera brottskategorin grov kvinnofridskränkning har också berörts ovan. Att grov kvinnofridskränkning innefattar upprepade handlingar behöver inte innebära att brottet föregåtts av upprepade anmälningar. Grov kvinnofridskränkning, i likhet med flertalet andra brottskategorier, hade visserligen kunnat inkluderas. Då antalet anmälda fall av grov kvinnofridskränkning är starkt begränsat finns dock anledning att tro att en inkludering inte hade påverkat resultatet nämnvärt. Studien är därför avgränsad till att endast innefatta en enskild brottstyp, misshandel inklusive grov misshandel. Koncentrationen av brott till en enskild brottskategori är således främst av undersökningstekniska skäl. En undersökning som baserats på data från samtliga anmälda brott i nära relation under undersökningsåret hade krävt en genomgång av närmare 1000 polisanmälningar, vilket inte varit genomförbart inom tidsramen för denna studie. Misshandel (inklusive grov) valdes då det är den enda brottstyp som polisen har möjlighet att koda som ett brott i nära relation. En försvårande omständighet vid studier av upprepad utsatthet är de kvinnor som en gång anmält ett brott till polisen och sedan av olika anledningar undviker att göra det igen. Här är resutalt i tidigare undersökningar motstridiga. Brottsförebyggande rådet har t.ex. redovisat en undersökning där flertalet kvinnor undviker att göra ytterligare anmälningar på grund av ett missnöje med rättsväsendet eller då de känner en allmän uppgivenhet (Brå, 2001b s. 16). Senare undersökningar av samma myndighet visar istället att inställningen till rättsväsendet är av sekundär betydelse vid benägenheten att anmäla ett brott till polisen (Brå, 2008c s. 34; Brå, 2009 s. 48) Som diskuterats ovan är det komplicerat att mäta kausaliteten mellan inställningen till rättsväsendet och anmälningsbenägenheten, men det kan inte uteslutas att kvinnor av olika anledningar avstår från att göra upprepade anmälningar även om de blivit utsatta vid senare tillfälle. Konsekvensen blir att eventuella variationer i kvinnornas anmälningar om upprepad utsatthet kan bero på andra faktorer än de som kontrolleras i denna undersökning eller utgöras av slumpen. Förklaringarna kan t.ex. finnas i bristande ekonomiska förutsättningar (livsstilsperspektivet) eller i ett kontrollbehov hos mannen (könsmaktsperspektivet). 19

Vidare förekommer det sannolikt felkällor i grundmaterialet i RAR. Dessa felkällor kan bero på felregistreringar, felklassificeringar på grund av skrivfel, feltolkade kodanvisningar, felbedömningar av händelsen och liknande (Brå, 2006 s. 58). RAR är ett register som är till för att registrera anmälningar i och inte för att forska på. Detta medför att studien baseras på sekundärdata med en viss osäkerhet i materialet. Att urvalet är begränsat till två av polisens brottskoder kan också medför att flera fall av våld i nära relation faller bort från undersökningen. De av polisens brottskoder som innefattar begreppet våld i nära relation rör endast våld som sker inomhus. Således faller våld mellan närstående bort om det t.ex. skett på allmän plats. Alternativet hade dock varit att göra en bedömning av relationen mellan offer och gärningsman utifrån uppgifter i RAR. Detta förfaringssätt skulle kräva en genomgång av samtliga anmälda fall av misshandel i länet och innebära subjektiv bedömning av de uppgifter som framkommer i systemet. SARA-loggen har i denna undersökning fungerat som en initial gallring av samtliga anmälningar om brott i nära relation i polismyndigheten. Även detta datamaterial kan vara behäftat med flertalet av de felkällor som nämnts ovan. Polisen kan ha missat att koda in anmälningar som inkommit under perioden, det kan förekomma felkodningar av brottstyper, och det kan saknas vissa uppgifter. Etiska förhållningssätt Då föreliggande undersökning syftar till att studera ett så pass känsligt område som mäns våld mot kvinnor i nära relation har etiska överväganden löpt som en röd tråd genom hela undersökningsprocessen. SARA-loggen och polisens olika dataregister innehåller känsliga uppgifter, t.ex. namn, personnummer och adresser, och har därför behandlats i enlighet med vedertagna forskningsetiska principer (se Vetenskapsrådet, 2003 s. 12ff). Detta innebär bl.a. att materialet endast använts inom ramen för denna undersökning. Då studien har kvantitativ inriktning har det inte funnits några svårigheter med att avidentifiera personerna som ingår i undersökningen. Tyngdpunkten har snarare legat på att säkerställa att det obearbetade materialet har hanterats på ett sådant sätt att utomstående inte kunnat ta del av det och att förhålla sig till de krav som ställts från polismyndigheten (t.ex. beträffande sekretess). 20

Då polisens system är belagda med sekretess har tillgången till materialet föregåtts av en genomgång av offentlighets- och sekretesslagstiftning. Genomgången hölls av en jurist på myndigheten och ett sekretessavtal undertecknades. Därefter har inloggning kunnat ske i polisens register med reglerad behörighet i polisens egna datorer. Inga uppgifter har skrivits ut eller sparats ner på annan lagringsmedia. De uppgifter som inhämtats har förvarats på ett sådant sätt att ingen annan haft tillgång till dem, och uppgifterna har endast används inom ramen för denna studie. Efter slutförandet av studien har uppgifterna kasserats. De etiska övervägandena har även haft betydelse för valet av undersökningsmetod. Då polisens anmälningssystem innehåller kontaktuppgifter till såväl offer som gärningsman hade det varit fullt möjligt att kontakta dessa personer för att komplettera datamaterialet med t.ex. intervjuer eller enkäter. Av etiska skäl har detta inte gjorts. Att som utomstående riva upp gamla minnen av brottshändelser kan leda till sekundär viktimisering hos offret (Lindgren, 2004 s. 266). Det finns även en risk att personer som fortfarande lever tillsammans hamnar i konflikt om tidigare polisanmälningar förs på tal i studiesyfte. RESULTAT Resultatet baseras på 106 polisanmälningar om våld i nära relation i polismyndigheten i Västmanland. Av dessa är 102 anmälningar om misshandel och fyra anmälningar om grov misshandel. Inkluderas även de upprepade anmälningarna uppgår materialet till 140 polisanmälningar. Tabell 1 visar att kvinnan hade gjort en tidigare anmälan om misshandel mot samma gärningsman inom undersökningsperioden i drygt en fjärdedel (25.5 %) av fallen. Tabell 1. Upprepad anmäld utsatthet i undersökningsgruppen. N = 106 (100 %) Antal Andel (%) Upprepad anmäld utsatthet 27 25.5 Ej upprepad anmäld utsatthet 79 74.5 Summa 106 100 Hur antalet anmälningar fördelar sig framgår av tabell 2. Här konstateras bl.a. att endast sex kvinnor (5.7 %) anmält samma gärningsperson vid tre eller fler tillfällen under en period på tolv månader. Här utelämnas alltså grov kvinnofridskränkning, ett brott som per definition är 21

upprepat. Fokus ligger dock på den upprepade anmälda utsattheten och inte den upprepade faktiska utsattheten. Tabell 2. Antalet anmälningar gjorda av kvinnorna i undersökningsgruppen. N = 106 (100 %) Antal Andel (%) En anmälan 79 74.5 Två anmälningar 21 19.8 Tre eller fler anmälningar 6 5.7 Summa 106 100 Av tabell 3 framgår att två tredjedelar (66.6 %) av de 27 upprepade anmälningarna gjorts under det första halvåret. Dock gjordes endast fyra upprepade anmälningar (14.8 %) inom den första veckan. Här bör dock poängteras att den registrerade tidpunkten utgörs av anmälningsdatumet och inte den faktiska tidspunkten för brottet. Ett brott som begåtts inom den första veckan kan således anmälas flera månader senare. Tabell 3. Tidpunkt för den upprepade anmälda utsattheten. N = 27 (25.5 %) Antal Andel (%) Inom en vecka 4 14.8 En vecka till en månad 3 11.1 En månad till sex månader 11 40.7 Sex månader till tolv månader 9 33.3 Summa 27 100 I 84 av 106 fall (79.2 %) framgick om kvinnan var positivt eller negativt inställd till olika former av stöd. Detta var alltså uppgifter som helt och hållet kodades av polisen i den s.k. SARA-loggen. Av tabell 4 framgår att majoriteten av dessa kvinnor (71.4 %) var positivt inställda till stöd, och i flertalet av dessa fall fanns redan en etablerad kontakt med andra myndigheter eller frivilligorganisationer. Ett Chi-två test visade ingen statistiskt signifikant skillnad mellan grupperna med positiv och negativ inställning till stöd beträffande upprepad utsatthet (p =.69), vilket gör att den upprepade anmälda utsattheten kan anses vara oberoende av kvinnans inställning till stöd. Den procentuella skillnaden i inställning till stöd var till och 22

med något större i gruppen med ej upprepad anmäld utsatthet (72.6 % positiv vs. 27.4 % negativ) än i gruppen med upprepad utsatthet (68.1 % positiv vs. 31.8 % negativ). Tabell 4. Korstabulering av variablerna upprepad anmäld utsatthet och inställning till stöd. N = 84 (79.2 %) Inställning till stöd Summa Positiv Negativ Upprepad Upprepad 15 7 22 anmäld utsatthet Ej upprepad 45 17 62 Summa 60 24 84 Merparten av alla anmälningar gjordes av målsäganden (73.6 %), antingen på brottsplatsen i anslutning till brottet eller på en polisstation i efterhand. Resterade anmälningar gjordes av annan person, vilket t.ex. kan vara polismyndigheten, en annan familjemedlem eller en granne. Ett Chi-två test visade ingen statistisk signifikant skillnad mellan grupperna med anmälare (målsägande vs. annan) beträffande upprepad utsatthet (p =.95), vilket gör att den upprepade anmälda utsattheten är oberoende av vem som anmäler brottet. Här ses en ytterst liten procentuellt skillnad i anmälare beträffande gruppen med upprepad anmäld utsatthet (74.1 % målsägande vs. 25.9 % annan) än i gruppen med ej upprepad utsatthet (73.4 % målsägande vs. 26.6 % annan). Tabell 5. Korstabulering av variablerna upprepad anmäld utsatthet och anmälare. N = 106 (100 %) Anmälare Summa Målsägande Annan Upprepad Upprepad 20 7 27 anmäld utsatthet Ej upprepad 58 21 79 Summa 78 28 106 DISKUSSION OCH SLUTSATS Syftet med undersökningen har varit att studera mäns våld mot kvinnor i Västmanland med fokus på den upprepade anmälda utsattheten. Förhoppningen har dessutom varit att kunna identifiera enskilda faktorer som påverkar benägenheten hos kvinnorna att återkomma med en ytterligare anmälan mot samma gärningsman. 23

Resultatet visade att drygt en fjärdedel av alla kvinnor i Västmanland som anmälde sin nuvarande eller före detta make, sambo, särbo eller pojkvän för misshandel (inklusive grov) under 2009 återkom med en ny anmälan inom en period på tolv månader. Siffran är i paritet med tidigare nationella undersökningar, där t.ex. Brottsförebyggande rådet vid två skilda tillfällen konstaterar att den upprepade anmälda utsattheten ligger strax över 30 % (Brå, 2002 s. 7; Brå, 2008a s. 6). Tidigare undersökningar som gjorts har dock inkluderat flera olika brottstyper, t.ex. hot, trakasserier och sexualbrott (Brå, 2002 s. 7-9). Föreliggande undersökning visar med andra ord att den upprepade anmälda utsattheten för misshandel i nära relation i Västmanland inte skiljer sig markant från resultatet i liknande nationella undersökningar som bygger på bredare definitioner av utsatthet. Andelen upprepad anmäld utsatthet enligt en snävare definition kan därför tolkas som förhållandevis hög. Det bör dock återigen poängteras att många omständigheter kring upprepad anmäld utsatthet inte har kontrollerats inom ramen för denna undersökning. Har mannen suttit frihetsberövad under stora delar av undersökningsperioden? Har den initiala polisanmälningen lett till ett kontaktförbud för gärningsmannen gentemot offret? Undersökningar som gjorts av Brottsförebyggande rådet uppskattar att ungefär en tredjedel av det faktiska våldet anmäls till polisen (Brå, 2008a s. 6; Brå, 2008c s. 88; Brå 2010a s. 11-12). Att mörkertalet är så pass stort kan ha sina förklaringar i de teoretiska förklaringsmodellerna, t.ex. i fall där strukturella könsmaktsskillnader gör att kvinnan i hushållet är ekonomiskt beroende av mannen. Om mannen skulle bli frihetsberövad som följd av en polisanmälan försätts kvinnan i en svår ekonomisk situation. De teoretiska förklaringsmodellerna kan även appliceras på studiens resultat. Den relativt höga andelen upprepad utsatthet tyder på att risken att utsättas för våld inte är jämt fördelat mellan populationen eller över tid, vilket är förenligt med livsstilsperspektivet (Kyvsgaard & Snare, 2007 s. 185). Variabler så som hälsa, utbildning och sysselsättning har visserligen inte kontrollerats inom ramen för denna undersökning. Däremot framkom ofta uppgifter om ytterligare brottsmisstankar och missbruk i anmälningarna, vilket åtminstonde indikerar att det rör sig om socialt utsatta individer. Resultatet av den relativt höga andelen upprapad utsatthet kan även tolkas utifrån könsmaktsperspektivet, där olika typer av maktutövning och kontroll är en företeelse som sker 24