Moçambiques historia Från jägar- och samlarkulturer till kungadömen De första invånarna i Moçambique var medlemmar av sanfolket som levde som samlare och jägare. I början av 1000-talet flyttade bantufolk norrifrån in till nuvarande Moçambique, först till floddalen kring Zambesi för att sedan slutligen breda ut sig ända till kusten. Bantuerna grundade små jordbrukssamhällen där boskapsskötsel var den främsta utkomsten. De introducerade också konsten att framställa järn. I södra Afrika bildades flera självständiga kungadömen, såsom Mwene Mutapa (även Monomotapa) som härskade över området kring nuvarande Zimbabwe och Moçambique från cirka 1400 till slutet av 1600-talet. Enligt uppskattning hör ungefär en tredjedel av invånarna i Afrika till bantufolken. Numera finns det hundratals bantuspråk och stammar. I Moçambique talas främst makhuwa och xichangana. Långväga handelsmän och erövrare Araberna seglade och färdades längs Afrikas östkust redan långt innan européerna. De idkade inte bara handel utan erövrade områden och inrättade handelsplatser och baser runt om i Moçambique. Med araberna kom också islam, till exempel i Moçambique är 17 procent av befolkningen muslimer. Också språket swahili som talas bland annat i Kenya, Tanzania och norra Moçambique har starkt påverkats av arabiskan. De första portugiserna nådde den moçambikiska kusten på 1500-talet. I många städer störtades arabledarna. Portugiserna byggde sina baser dock främst vid floden Zambesi och höll i stor utsträckning till i floddalen och vid kusten. De drev likväl som araberna också slavhandel. Bägge konkurrerade om handeln längs med östkusten. Trots att portugiserna småningom fick större inflytande var deras makt begränsad. Under 1500 och 1600-talen lyckades portugiserna kapa en stor del av kusthandeln men i slutet av perioden stärkte araberna igen sina ställningar. Portugal beslutade då att koncentrera sin handel på Indien och Brasilien. Anförda av Mazrui och Oman betvingade araberna på 1700 och 1800-talen dock portugiserna att retirera längre söderut och tog ett starkare grepp om handeln på Indien. Kolonialtiden fastställer statsgränserna Kolonialtiden i Afrika i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet innebar en ny epok i Moçambiques historia. På 1800-talet idkade Storbritannien och Frankrike handel i de portugisiska områdena. I europeiska kartor finns från år 1894 ett tydligt utmärkt område som heter Portugisiska Östafrika. Portugiserna strävade efter att lägga under sig nya områden längre in i landet till det nuvarande Zimbabwe. Vid Berlinkonferensen år 1854 1855 förhandlade de europeiska staterna om att utvidga sina kolonier och sin handel i Afrika. Vid konferensen presenterade Portugal sin plan som skulle ha betytt att landet som kolonialmakt skulle ha härskat över ett område som skulle ha sträckt sig från nuvarande Angola tvärs över kontinenten och Zimbabwe till nuvarande Moçambique. Storbritannien biföll dock inte förslaget och Portugal måste skrinlägga sina erövringsplaner. Kontrollen av området mellan Angola och Moçambique, där Zimbabwe, Zambia och Malawi i dag ligger övertogs sedan av Storbritannien. Fram till år 1914 hade Portugal tre permanenta besittningar i kontinentala Afrika, Guinea- Bissau (Portugisiska Guinea), Angola och Moçambique. Anmärkningsvärt är att Moçambiques nuvarande gränser är en produkt av europeiska avtal från kolonialtiden. I början av 1900-talet överlät Portugal i stor
utsträckning också kontrollen över sina områden till privata bolag som i huvudsak stöddes av mäktiga brittiska finansiärer. Lokalborna utnyttjades som billig arbetskraft i gruvor och på plantager. De tvingades ofta att arbeta på europeiska företag. Portugal vill fortsätta som kolonialmakt Efter andra världskriget började de europeiska kolonialmakterna sakta omvärdera sin syn på kolonialismen. Egypten och Etiopien blev självständiga redan på 1940-talet och den egentliga kulmen nåddes på 60-talet, då en stor del av länderna i Afrika fick självständighet. Portugal befann sig dock under Salazars diktatur som skarpt motsatte sig koloniernas självständighetssträvanden. I de portugisiska kolonierna Angola, Guinea-Bissau och Moçambique orsakade detta segslitna frihetskamper. I Moçambique ledde de politiska rörelserenas kritik av kolonialsystemet som främst gynnar makthavarna och lämnar de svarta moçambikierna vind för våg till uppkomsten av befrielsearméer. Den ekonomiska fördelen och de bästa arbetsplatserna var unnade portugiserna vars inflyttning till Moçambique prioriterades högt av Salazars regim. Möjligheterna att studera och vinna socialt avancemang var begränsade för de svarta. De vita i Moçambique var mer förmögna och bättre utbildade än övriga människogrupper. Det portugisiska kolonialsystemet stödde nästan enbart de vitas utbildning, och därför var 90 procent av befolkningen analfabeter då landet blev självständigt. Portugal drev dock ingen segregationspolitik, i stället uppfattade man sig som erövrare av Moçambique och som härskare över afrikanerna. De svarta ansågs som ett hedniskt och ocivilise- rat pack vilket ledde till att portugiserna såg ner på alla afrikaner. Det portugisiska kolonialstyret baserade sig på en stark centralförvaltning med portugisiska som administrationsspråk. Under den portugisiska eran skapades också de kolossala ekonomiska skillnaderna mellan stad och landsbygd, eftersom den moderna produktionen och industrin koncentrerades till städerna som huvudsakligen beboddes av vita immigranter. Kolonialtiden förändrade även moçambikiernas traditionella livsföring. Flyttningen från landsbygden till städerna i jakt efter arbete började med krav på att lära sig en ny livsstil. Självständighetskriget i Moçambique räckte tio år och utkämpades åren 1964 1974. Till krigsslutet bidrog Nejlikerevolutionen i Portugal år 1974, där Salazar störtades och en ny vänsterregering som ville göra slut på kolonialkrigen kom till makten. Efter ett nio månaders interimsstyre blev Moçambique officiellt självständigt år 1975. Från självständighet till inbördeskrig och slutlig fred Frelimo som gick i spetsen för självständighetskampen var en gedigen vänsterrörelse som förde en marxistisk-leninistisk politik. På motståndarsidan fanns dock den år 1976 77 bildade Renamo som stöddes ekonomiskt av de vita minoritetsregeringarna i Moçambiques grannland Rhodesia och senare Sydafrika. Inbördeskriget i Moçambique bröt ut år 1977 och pågick ända till år 1992. Över 900 000 dog i striderna och en miljon människor tvingades på flykt. Kriget resulterade också i förstörda byar och minerade områden. År 1994 hölls de första flerpartivalen i Moçambique. Landets nuvarande premiärminister Armando Guebusa har suttit vid makten sedan år 2005. Text: Kirsi Koivuporras
På landsbygden i Moçambique är det brist på rent vatten, trots att vatten är ett livsvillkor. Moçambique arbetar mot fattigdom och för ett bättre liv Moçambique är ett av världens fattigaste länder och enligt FN:s index för humanitär utveckling hör landet till den allra minst utvecklade gruppen av länder. Den förväntade livslängden i Moçambique är cirka 48 år. De flesta moçambikier dör alltså innan de fyller 50 år. Fattigdom, bristfälliga levnadsförhållanden, dålig hygien och otillräcklig näring bidrar tillsammans till att förkorta livslängden. Fattiga familjer har inte heller alltid tillgång till rent vatten. Sjukdomar ligger och ruvar och sprider sig med det smutsiga vattnet, den skrala hygienen och de dåliga omständigheterna. Att dricka smutsigt vatten orsakar sjukdomar, såsom kolera och diarré. Och i förhållanden som dessa leder diarré ofta till döden, säger Röda Korsets hjälparbetare Marko Saarinen. När allmänkonditionen är dålig insjuknar människorna lättare och kroppen orkar inte stå emot smittan. Enligt FN:s statistik lider nästan vart femte barn under fem år av undernäring. De mest utsatta har ofta ingen aning om mångsidig och hälsosam kost, om god hygien och om smittospridning. Av moçambikierna är 16 procent smittade med hiv/aids. Glädjande nog har ökningen av totalantalet infektioner stagnerat enligt FN:s statistik. Hiv/aids är dock fortfarande ett av de största hindren för mänsklig utveckling i Moçambique. Även malaria är ett stort hälsoproblem i landet. Fattigdomen finns på landsbygden Också fördelningen av resurser visar stora skillna-
der i Moçambique. De fattiga lever på landsbygden där odling alltjämt är den främsta näringen. Jordbruk i kommersiell mening förekommer dock sparsamt och de flesta familjerna producerar livsmedel i huvudsak för eget behov. I Moçambique finns även regioner som är speciellt utsatta för naturkatastrofer, som distriktet Mopeia som ligger mitt i landet. På vissa håll måste man klara sig med mindre än en dollar om dagen. När folk inte ens får ett hyggligt mål mat om dagen, är läget verkligen allvarligt. Vi talar om hunger, framhåller Ivete Dengo, samordnaren för Röda Korsets sociala stöd och matsäkerhet. Maputo är den mest välbärgade provinsen i Moçambique men där accentueras å andra sidan förmögenhetsskillnaderna tydligast. Områdena med restauranger, bilar och stormarknader ligger ett stenkast från slumdistrikten. I fråga om barndödlighet är distinktionen mellan stad och landsbygd markant. Sannolikheten för ett barn att dö före det femte levnadsåret är tre gånger större om det fötts i Cabo Delgado än om det fötts i staden Maputo. Enligt en rapport av den moçambikiska staten har 43 procent av landets invånare tillgång till rent vatten. På landsbygden är bristen på friskt vatten störst, eftersom över 70 procent av stadsborna har rent vatten. På landsbygden försvåras människornas liv dessutom av de långa avstånden. Moçambique är stort till arealen och glesbefolkat. Vägarna är i dåligt skick, personbilsbeståndet är litet och offentlig trafik saknas nästan helt. Servicen har Centralskolan i Malema har sammanlagt 1 700 elever. koncentrerats till städerna och är utom räckhåll för dem som bor i avlägsna byar. Inbördeskriget i Moçambique åren 1977 92 förstörde också en stor del av landbygdens infrastruktur och lämnade minerade områden efter sig. De nya generationerna kan läsa Skolavgifterna slopades i Moçambique år 2002 och nu börjar 95 procent av barnen i grundskolan. Landet har lyckats utveckla skolsystemet och framför allt har flickors skolgång ökat. Många problem väntar dock på sin lösning. Även om grundundervisningen är gratis måste familjerna betala för läroböcker och material. Fattiga familjer behöver barnen också som arbetskraft, vilket leder till frånvaron då barnen är tvungna att hjälpa till hemma. Läskunnighet är fortfarande en rätt sällsynt gåva i Moçambique. FN-statistiken visar att 55 procent av alla 15 år fyllda moçambikier inte kan läsa. Också på landsbygden borde undervisningen få mer resurser, det finns inte tillräckligt med behöriga lärare och klasserna är alldeles för stora. I Moçambique går man i skola ofta i olika turer. Skolan i Malema har tre turer: morgongruppen jobbar från sju till tolv, eftermiddagsgruppen från halvett till fem och kvällsgruppen från halvsex till halvelva. Skolan har 1 700 elever och alla får omöjligt plats samtidigt i skolbyggnaden. Mot en bättre morgondag Trots alla problem i Moçambique har situationen ljusnat under de senaste åren. Ekonomin har för-
Rödakorsfrivilliga informerar bybor om betydelsen av rent vatten och god hygien. bättrats och enligt en undersökning av staten har andelen människor som lever under fattigdomsgränsen minskat och väntas göra det också i fortsättningen. Barndödligheten och kvinnors död vid förlossning har avsevärt minskat. Också rent vatten och ordentliga latriner står till förfogande för allt fler människor. Röda Korset har sin andel i utvecklingen. Inom programmet för vatten och avlopp installeras tappställen och byggs bättre latriner i Ribaue och Malema som båda ligger i provinsen Nampula. Människorna får också kunskap i hälsofrågor: om rent vatten och god hygien. I landets nordligaste provins Niassa har Röda Korset redan en längre tid haft programverksamhet för hälsovård. Hälsostationer har inrättats också i mer avlägsna trakter. Dessutom byggs tappställen och latriner. Sjukdomar förebyggs genom att göra hembesök och sprida information på byalagsmöten. Röda Korset ger även stöd till moçambikiska statens vaccineringskampanjer. I malariaområden delar man ut nät och undervisar hur de används för att hindra sjukdomar. Också näringssituationen har uppmärksammats. Invånarna får kunskap om hälsosam kost och i Niassa har anlagts gemensamma trädgårdar där det odlas grönsaker. Hälsoprogrammet riktar sig främst till gravida och ammande kvinnor samt barn under fem år. I Mopeia är man också beredd på naturkatastrofer. Röda Korset har kommittéer som informerar människorna om katastroferna och hur man ska agera under dem. Vid översvämningar hjälper Röda Korset myndigheterna i räddningsarbetet. En primär uppgift för Röda Korset är att ge de människor skydd som tvingats lämna sina hem under en katastrof. Att sprida kunskap är ett viktigt inslag i alla Röda Korsets program. De frivilliga i gemenskaperna ryggraden i rödakorsarbetet går runt hos folk och berättar om hälsofrågor, såsom betydelsen av rent vatten och hur man förebygger malaria. Teksti: Kirsi Koivuporras
Högstadium> Historia > Moçambique Minória Manuel står på en åker som var översvämmad för ett par veckor sedan. Nu har vattennivån sjunkit, men ställvis är vattnet fortfarande knähögt på åkern. Mopeia i Moçambique ett område utsatt för naturkatastrofer På åkern sjunker fötterna djupt ner i den varma leran. Här och där ser man vatten som glimmar i solskenet. Minória Manuel tittar länge på den mjuka jorden. Översvämningen har förstört riset, majsen, bataterna och bönorna som Minória odlade på sin åker. Riset växte bra tills vattnet kom och förstörde allt. Det känns illa nu, säger Minória. Minória bor i byn Nhacatundo i Moçambique. Byn Nhacatundo är belägen i distriktet Mopeia, där man ofta drabbas av naturkatastrofer: översvämningar, orkaner och torka. I Nhacatundo ligger bybornas odlingar intill Zambezifloden, som påverkas av kraftiga och långvariga regn och hårda vindar. Också mänsklig aktivitet påverkar översvämningarna, eftersom det längs Zambezi finns flera dammar som reglerar vattenflödet. Floden flyter genom fyra afrikanska länder. När vatten samlas vid det övre loppet släpps mera vatten vidare via dammarnas utskov. På så sätt försöker man förhindra översvämningar och skydda markerna längs floden. Samtidigt kan man ändå också orsaka översvämningar i flodens nedre lopp, eftersom vattenmängden där plötsligt blir större än vanligt. Zambeziflodens vatten från grannländerna faller ut i dammen Cabora Bassa i Moçambique. När dammen fylls släpper man ut mera vatten och återverkningarna syns i provinsen Zambezia och områden som Morrumbala, Mopeia och Maganja da Costa. Det leder till översvämningar som påverkar områden intill floden samt odlingar, byggnader och människor där. De här människorna måste sedan evakueras från översvämningsområdena till
Högstadium> Historia > Moçambique tryggare trakter, förklarar Simone Bonate, Röda Korsets distriktssekreterare i Zambezia. Först torka och sedan översvämning Intill floden är jorden bördig. Ris, majs och bönor växer bra. Därför vill man ha sina åkrar på låglandet intill floden i stället för på höglandet dit översvämningarna inte når. Det är svårt att lämna odlingar, djur och annan egendom när vattennivån i floden stiger. Ibland isoleras människor på grund av översvämningar och de måste räddas med hjälp av båtar och helikoptrar. År 2001 omkom över 700 människor på grund av översvämningar i Moçambique. Under hösten 2009 och våren 2010 har invånarna i distriktet Mopeia redan drabbats av två naturkatastrofer. Först verkade det som om regnen skulle utebli. Torkan förstörde den första sådden. Ända till september odlade vi åkrarna på höglandet, men eftersom vi trodde att regnen skulle utebli började vi sedan odla åkrarna intill floden. Nu är vi ledsna eftersom skörden gått förlorad två gånger i rad, säger Maria Jorge i byn Nhamirere. De sena regnen kom i form av kraftiga skyfall och Zambezifloden svämmade över. Nu får vi hoppas på nästa skördeperiod. Om vi bara fick utsäde kunde vi ännu odla både bönor, majs och grönsaker, hoppas Jorge. Måste börja om från början I byn Nhacatundo är stämningen i stort sett densamma. Man blir mer eller mindre tvungen att... Fakta Internationellt avtal om användning av dammar Efter översvämningarna år 2001 slöt Moçambique och dess grannländer ett avtal som slår fast att myndigheterna är skyldiga att informera om den mängd vatten som släpps ut genom dammarna. Det här har förbättrat katastrofberedskapen i Moçambique, eftersom man har bättre koll på hur mycket vatten som är att vänta vid floden Zambesis nedre lopp.... börja om från början, men utsädet räcker inte till. Minória Manuel har tre barnbarn. Barnbarnen, som går i lågstadiet, bor hos sin mormor. Jag tycker om att ha barnen här, säger hon och ler. Barnens föräldrar Minórias vuxna barn bor i samma by. Också deras odlingar har blivit förstörda av översvämningen. Om vattnet sjunker undan börjar vi om från början. Då planterar vi batater, alltså sötpotatis, på nytt. Men utsädet vill inte räcka till, det gör framtiden osäker, suckar hon. Livet måste gå vidare. Minória Manuel är inte uppgiven, utan ser framåt och tar en dag i sänder. Text: Kirsi Koivuporras När klimatet förändras ökar risken för översvämmningar och torka i Moçambique Idag är Moçambique ett av de länder i Afrika som har drabbats värst av naturkatastrofer. Enligt en rapport som INGC det nationella institutet för katastrofhantering i Moçambique publicerade år 2009 innebär klimatförändringen att risken för extrema väderleksförhållanden höjs ytterligare. Enligt de värsta prognoserna kan medeltemperaturen i Moçambique öka med 2 2,5 grader fram till år 2050. Det skulle betyda att variationerna i regnmängd tilltar, att risken för översvämningar ökar och att man i landets mellersta delar eventuellt drabbas av svår torka och allt kraftigare orkaner. Klimatförändringen är ett hot mot utvecklingen eftersom naturkatastrofer förstör utvecklingsansträgningar: odlade åkrar, förbättrade vägnätverk och byggen som skolor, kliniker och bostäder.
Högstadium> Historia > Moçambique De frivilliga i kommittéerna utbildas och de har i uppgift att ge råd och sprida information till grannar och andra samt delta i räddningsarbetet när en katastrof inträffar. Röda Korset varnar för naturkatastrofer och hjälper med räddningsinsatser Röda Korset har grundat speciella katastrofberedskapskommittéer som har i uppgift att varna folk om översvämningar och orkaner, sprida information och hjälpa människor när något händer. Medlemmarna i kommittén är frivilliga som arbetar utan ersättning. Röda Korset utbildar samtliga frivilliga i kommittéerna, tio frivilliga per kommitté. Var och en av dem har bland annat fått lära sig första hjälpen. De frivilliga i en kommitté är vanliga bybor som är verksamma där de bor. De har alla sina egna uppgifter, som ansvar för att varna människor om en förestående katastrof eller ansvar för transporter. De frivilliga har en förpackning med sådant som kan behövs i en nödsituation. I paketet finns bland annat en radio så att man kan lyssna på nyheter och väderleksprognoser och ett rep som man kan använda till att rädda folk ur vatten. I förpackningen finns också en räddningsväst och en lykta. Dessutom finns det flaggor i olika färger som används till att varna för en annalkande orkan. Färgen på flaggan signalerar hur länge det är tills orkanens beräknade ankomst. När en röd flagga hissas är det bara nio timmar kvar. Medlemmarna i kommittén besöker närbelägna byar och berättar om hur man varnar om översvämningar och orkaner och vad folk borde göra när en varning ges. För översvämningar har man till exempel planerat färdiga rutter så att man kan sätta sig i trygghet. Under översvämningar och orkaner hjälper Röda Korset myndigheterna att rädda människor. Människor som tvingas lämna sina hem dirigeras till en trygg plats där man ställer upp tält. Människorna förses också med förnödenheter, som kärl att hämta rent vatten i. Kommittéernas insatser har räddat människoliv. Idag vet invånarna mer om översvämningar och kan förbereda sig på dem. Text: Kirsi Koivuporras
Högstadium > Historia > uppgifter Uppgifter: Börja med att specificera dagens problem i Moçambique och gör en lista på papper. Fundera på om du hittar beröringspunkter och samband mellan dagens problem och landets historia? På vilket sätt tycker du att det portugisiska kolonialstyret kan anses ha påverkat landet? Motivera dina iakttagelser. Fundera på vilka andra orsaker till problemen i Moçambique du hittar?