Storkprojektet i Skåne drevs från starten 1989

Den vita storken lyfter i Skåne! Den 21 augusti 2011 förmörkades solen på Själland av en enorm flock skånska unga vita storkar som flög in över Amager i södra Köpenham. Det var resultatet av de stora förbättringar som de senaste tre åren genomförts i Storkprojektets planering och skötsel. b e r i t h c a v a l l i n Storkprojektet i Skåne drevs från starten 1989 fram till 2001 efter schweizisk förebild. Det var Arne Jernelöv som initierade projektet, och han fick 1979 femton avelsstorkar från Schweiz (Jernelöv 2006). Storkarna sattes i hägn i Aneboda i Småland, där de och deras avkomma vistades i tio år. De första storkar som ingick i det schweiziska projektet, som startades av Max Bloesch 1948, kom från Frankrike samt från djurhandlare i Tjeckoslovakien, Polen, Jugoslavien, Österrike och Västtyskland (Bloesch 1980). I ett senare skede (1959 61) importerades 292 storkungar från Algeriet, varav 45 behölls till avel och resten släpptes fria under sin första höst. De 15 avelsstorkar som det skånska projektet startade med 1989 hade valts ut specifikt så de inte var nära släkt med varandra när de kom till Aneboda 1979. När det skånska projektet startade fanns alltså storkar som härstammade såväl från olika delar av Europa som från Algeriet. När storkarna väl var i Skåne bedrevs aveln så att nära släktingar inte kunde bilda par i hägn. Vilda stor- Cavallin, B. 2011. Den vita storken lyfter i Skåne! Fauna och Flora 106(4): 16 21. 16 kar som kom till Skåne införlivades under åren 1989 2001 med projektet för att bredda genbasen. Att västflyttande storkar använts i projektet beror på att experter på Naturhistoriska riksmuseet felaktigt hävdade att den forna svenska storkstammen flyttat längs den västra leden. Därför fick Jernelöv inte tillstånd att importera storkar från Polen (Jernelöv 2006). I Danmark ringmärktes över 10 000 storkar före 1960. De många återfynden visar att 90 % av dessa valt den östliga leden, vilket gör det lätt att förstå att även de skånska storkarna använde denna led (Cavallin 2010). Sedan 1980-talet har storkarna delvis nya flyttningsvanor. Allt fler danska storkar har börjat följa den västliga leden (Skov 2003). Det beror på att ungstorkarna när de lämnar Danmark i allt större utsträckning stöter på erfarna storkar med västliga flyttvanor och följer dessa. Där storken gick kraftigt tillbaka under 1900-talet till följd av utdikning av våtmarker i Väst- och Nordeuropa har den återkommit i stor fauna&flora

skala. Restaurering av våtmarker och storkprojekt liknande Skånes är två av huvudorsakerna till detta. En tredje är att det sedan mitten av 1980-talet varit gynnsamt klimat i västflyttarnas övervintringsområde. Skånska projektstorkar har påträffats längs båda flyttlederna. Två årsungar från det skånska storkpojektet försågs 2010 med GPS-sändare. Båda var av blandat genetiskt ursprung. Den ena ungfågeln flyttade längs den östliga vägen via Polen över Bosporen till Tchad, där den gjorde ett långt uppehåll. Efter det gick resan via Östafrika ner till Sydafrika, dit den anlände efter nyår. Efter fyra månader flög den norrut till Sydsudan och dog där i september 2011. Den andra ungfågeln flög över Danmark, Tyskland, Schweiz och Frankrike till norra Spanien. Där har den vistats på en hushållsdeponi sedan oktober 2010. När den passerade Schweiz uppehöll den sig några dagar runt Altreu, varifrån projektets ursprungliga storkar kom! Tusentals storkar har sedan 1980-talet övervintrat i Spanien, och det är det rika utbudet av ätbart hushållsavfall på de stora deponierna som lockar. Det har spekulerats i huruvida storkar med algeriskt påbrå skulle vara olämpliga för det skånska projektet. Det har aldrig gjorts någon genetisk undersökning som eventuellt skulle styrka detta, och kritiken mot att ta med sådana storkar har varit överdriven och osaklig. Påståendet att storkar som häckar i Algeriet är stationära saknar grund. De flyttar åt sydost tvärs över Sahara och tillbringar vintern i området Niger Tchad (Schulz 1988). Vid Tchadsjön kan de stöta på östflyttande storkar som regelbundet vistas i området. Att skånska projektstorkar med algeriskt påbrå inte skulle vara anpassade till den föda som Skåne erbjuder är inte heller styrkt. Den vita storken är en stor opportunist och äter alla lagom stora djur som kommer i dess väg när den födosöker. Daggmaskar är överlägset viktigast på storkens matsedel i Skåne, och det första alla projektstorkar gör när de släpps ut är att vandra runt och leta mask. I Algeriet är insekter och kräldjur stapelfödan, och samma sak gäller för övrigt också både öst- och västflyttare som tillbringar vintern i Afrika. Storkprojektet är i sig ett exempel på hur anpassningsbar storken är när det gäller födan. I hägn utfodras storkarna enbart med döda djur, mestadels kycklingar och fisk, medan de i naturen föredrar levande djur. Ett annat exempel är de tusentals storkar som övervintrar i Spanien där de lever av hushållsavfall. Den vita storken Ciconia ciconia är till skillnad från den svarta storken Ciconia nigra en fågel som trivs i det öppna jordbrukslandskapet. Den livnär sig av diverse olika smådjur som den stöter på medan den långsamt spatserar fram på en frodig äng, längs ett dike eller i ett våtmarksområde. För de skånska projektstorkarna utgör daggmaskar stapelfödan, men även stora insekter, grodor, ödlor och smågnagare står på menyn. Foto: Hans Bister årg. 106:4, 2011 17

När storkarna bildat par kan de släppas ut och påbörja häckningen i det fria. De lägger 3 6 rent vita ägg och ruvar äggen i en dryg månad. Ungarna stannar i boet en dryg månad och går i början efter föräldrarna och söker föda eller bildar en unfågelflock. Foto: Berith Cavallin Redan på 1990-talet flyttade en del av de skånska ungstorkar som vuxit upp i fria bon. Avelsstorkarna hålls i hägn tills de har bildat par (oftast 4 eller 5 år) innan de släpps fria och får möjlighet att häcka fritt, ibland tillsammans med en vild stork som kommer till Skåne. Redan när projektet startade var det känt att projektstorkar som hållits i hägn under minst ett år inte flyttar när de väl släpps fria. I fångenskap vänjer de sig vid att det finns mat året om, och fastän de känner flyttningsoro under hösten stannar de kvar i Skåne. Ibland gör en och annan gammal stork en tillfällig utflykt till Danmark eller norra Tyskland, men de återvänder normalt till området med hägnen. Med flyttning menas dock rimligen förflyttning så långt söderut att vintern kan överlevas utan direkt matning. (Jfr Olsson 2007). För att testa om projektstorkarnas avkomma, trots sitt ursprung och sin mångåriga vistelse i hägn, hade kvar instinkten att flytta söderut släpptes under åren 1993 1997 i genomsnitt nio årsungar ut från hägn så att de hade möjlighet att flytta, och år 2000 släpptes fem årsungar fria av samma anledning. Drygt hälften flyttade, och av dem var 20 individer till 100 % och de övriga till mellan 50 och 75 % av algeriskt ursprung. De som flyttade passerade över antingen Bornholm eller Själland. I flera fall, kanske alla, hade de sällskap med omärkta storkar som gästat Skåne det året. Utöver observationer i Danmark sågs en av projektstorkarna i Rumänien och ett syskonpar i sydligaste Tyskland. En av dessa återvände 1997 som treåring för att häcka, hittills den ende! Han lever ännu och flyttar årligen till okänd ort. Åren 2001 2002 hade alla ungar kläckta i fria bon (39+29) chansen att flytta, men ingen tog den! Orsaken var dragningskraften från det då stora antalet fria, stationära storkar. Dessvärre drogs den felaktiga slutsatsen att det var bristen på flyttgener som fick de unga storkarna att stanna. Det ledde till att ett 50-tal fullt friska storkar med algeriskt påbrå senare avlivades (Olsson & Ådahl 2008). Storkarna hålls i hägn under flera år tills de har blivit häckningsmogna och bildat par. Under stränga vintrar med mycket snö klarar de sig inte utanför hägnen. Foto: Berith Cavallin 18 fauna&flora

Under flyttningen samlas vita storkar i stora flockar. De kretsflyger på varma uppvindar tills de har nått tillräcklig höjd för att börja glidlyga över t.ex. ett sund. De ger sig ogärna ut över öppet vatten och undviker att flyga över Medelhavet. De flesta vita storkar följer antingen en västlig rutt över Spanien och Gibraltar eller en östlig över Bosporen och Israel. Foto: Berith Cavallin Hösten 2004 hämtades 44 storkar från Polen. Det var skadade storkar som allmänheten lämnat in till Poznan Zoo, många så illa däran att de dog eller avlivades första året. Ytterligare 19 hämtades hösten 2009, och i år häckade 30 av de importerade storkarna i hägn. Eftersom skadade storkar aldrig kan släppas ut finns ännu inga frihäckande polska par i Skåne, men inom några år bör par bildade av deras ungar häcka fritt. Under åren 2003 2006 samlades alla ungar från frihäckande par in och sattes i hägn. Efter dessa fyra års uppehåll fick årsungar åter möjlighet att flytta hösten 2007. Av 35 ungar som blev flygga hade sju kläckts ur ägg som lagts av polska föräldrar men ruvats av algeriska fosterföräldrar. Slumpen ville att just sju årsungar landade på Bornholm den 5 september i sällskap med två vilda (omärkta) storkar. Av de sju var en enda av polskt ursprung och de andra i huvudsak av algeriskt ursprung. Fler flyttade den hösten, men tre polska storkar övervintrade i Skåne. När ursprunget för de årsungar som flyttat 2007 2008 analyserades kunde ingen skillnad påvisas mellan dem som var helt utan algeriskt ursprung och de övriga. Eftersom inga rent algeriska ungar fanns de åren, drogs slutsatsen att så länge storkarna åtminstone har några få procent vilda gener påverkas inte flyttningsdriften (Ådahl & Olsson 2009). Efter häckningssäsongen 2008 ändrades strategin för kommande år i syfte att kraftigt öka ungproduktionen hos både fria par och par i hägn så att ett stort antal ungstorkar skulle kunna släppas varje höst. Dödligheten under flyttande storkars första tre år kan vara så hög som 90 %, och det krävs 150 häckande och flyttande par om Skåne ska återfå en livsduglig storkstam. Ett hundratal årsungar måste alltså lämna Skåne årligen för att tio ska återkomma 3 4 år senare för att häcka. De senaste årens förbättringar av skötseln av storkarna i hägnen, såväl gamla som ungar, har snabbt gett resultat. I år (2011) blev 101 ungar flygga i hägnen, jämfört med en tredjedel så många tidigare år. Eftersom antalet fritt häckande par använts som mått på projektets framgång under åren 2001 2008 hade många nya par släppts ut och efterhand bildat stora kolonier i anslutning till hägnen. Samtidigt hade antalet flygga ungar hos de fria paren minskat till följd av stridigheter mellan paren och konkurrens om den lokala födan. Därför halverade man antalet fria par genom att storkar under vintern 2009 2010 fångades årg. 106:4, 2011 19

in och sattes i hägn. Detta ökade också chansen att ungstorkarna skulle flytta. Resultatet lät inte vänta på sig. I år fick 29 fritt häckande par 55 flygga ungar. Alla de 55 ungarna var fria att flytta när hösten kom. Därtill hade de fått sällskap av 68 ungar som blivit flygga i hägn och i slutet av juli släppts ut på ett par lämpliga platser. Det fanns alltså 123 årsungar som kunde flytta! I mitten av augusti hade en imponerande flock ungstorkar samlats i Klingavälsåns dalgång vid Hemmestorps Mölla. Den 21 augusti blåste det mot sydväst, och vid middagstid passerade en stor storkflock över Malmö och in över Amager i södra Köpenhamn. Efter en sväng åt nordväst slog de sig ned för att övernatta i den lilla byn Oppe Sundby nordväst om Köpenhamn. Överlyckliga danskar räknade till 82 storkar, som trängdes på tak och lyktstolpar. Dagen därpå rapporterade dansk media om hur solen hade förmörkats av ungstorkar från Skåne. Något liknande har inte kunnat ses varken i Skåne eller på Själland sedan 1800-talet! Överlyckliga danskar räknade 82 storkar, som trängdes på tak och lyktstolpar. Dagen efter rapporterade dansk media om hur solen hade förmörkats av ungstorkar från Skåne! Storkflocken fortsatte snabbt söderut över Själland, Falster och Lolland. Den 23 augusti hade den passerat Fehmarn Bält och landat på sydvästra Fehmarn. Där räknade tyska ornitologer till 85 ungstorkar. Väl där var de största hindren avklarade, Öresund och Fehmarn Bält. Storkar är extrema segelflygare som är beroende av varma uppvindar (termik) när de ska flyga långt. Termik bildas inte över vatten, och därför kan även ett smalt sund vara ett stort hinder. Efter ett par dagar hade flocken på Fehmarn reducerats till 61 storkar. De övriga hade fortsatt söderut trots uselt flygväder, utom en som mist livet efter kollision med en kraftledning. Det dröjde till den 1 september innan resten av flocken fortsatte söderut, och natten mellan den 4 och 5 september tillbringade de vid Kirburg öster om Bonn. De hade alltså slagit in på den västliga flyttleden och var på väg mot Spanien. Detta bekräftades den 16 september, då en av dem hittades död på marken öster om Zaragoza efter att ha kolliderat med en kraftledning, och den 20 november då en lästes av levande nära Madrid. Veckan efter den stora flockens uppbrott gick de flesta ungstorkar som inte kommit iväg vid Hemmestorps Mölla, och turligt nog fick de sällskap av fyra vilda storkar som kommit till Skåne tidigare under året. Med draghjälp av dessa erfarna flyttare gav sig ytterligare 14 ungstorkar iväg över Falsterbo den 1 september. Av 123 ungstorkar som hade chansen att flytta tog alltså ungefär 100 chansen! Ett tiotal ungar som var uppväxta i ensliga bon kunde inte slita sig från sina stationära föräldrar utan blev kvar på sina födelseplatser. De övriga omkom i Skåne, främst beroende på den ovanligt stränga vintern. Bland dem som flyttat fanns ett litet antal rent algeriska respektive polska storkar, men de flesta är en blandning av dessa. På lång sikt kommer allt fler projektstorkar att ha rent polskt ursprung. Sedan mitten av 1900-talet har det varit känt att ungstorkar ogärna ger sig ut på flyttning om de inte har sällskap med äldre, mer erfarna storkar (Schüz 1951). För projektet med sina stationära, frihäckande storkpar har det inneburit att ungstorkarna när de varit få inte alltid flyttat. I en stor flock finns oftast några djärva individer som drar iväg och får de andra med sig. På det sättet kan de lämna Skåne och väl på kontinenten haka på gamla erfarna storkar. Men gamla storkar är också sociala. Det har lett till att 14 av de 18 vilda storkar som under åren kommit till Skåne och bildat par med projektstorkar därefter övervintrat. I valet mellan att flytta ensamma eller stanna hos den stationära flocken har de valt det senare. n 20 fauna&flora

Berith Cavallin Fil dr i zooekologi. Verksam inom Storkprojektet 1989 2001 och 2008 2011. E-post: berith.cavallin@gmail.com Litteratur Bloesch, M. 1980. Drei Jahrzehnte Schweizerischer Storchansiedlungs-versuch (Ciconia ciconia) in Altreu, 1948 1979. Der Ornitologischer Beobachter 77:167 194. Cavallin, B. 1996. När storken kom tillbaka till Skåne. Globograf AB, Höganäs. Cavallin, B. 1997. Storklandskapet. Skånes Natur Årsbok. Cavallin, B. 2010. Storken Skånes egen fågel. Skånes Natur under 100 år, s. 26 33. Naturskyddsföreningen i Skåne. Cavallin, B. & Ådahl, E. 2011. Storken i Skåne 2010. Fåglar i Skåne. Anser Suppl.: 77 84. In press. Chernetzov, N., Berthold & Querner, U. 2004. Migration orientation of first-year white storks (Ciconia ciconia): inherited information and social interactions. Journal of Experimental Biology 207: 937 943. Jernelöv, A. 2006. Väst möter öst. Så började återinförseln av storkar i Sverige. Forskning & Framsteg 1/06: 64. Olsson, O. 2007. Genetic origin and Success of reintroduced White Storks. Conservation Biology 21(5): 1196 1206. Olsson, O. & Ådahl, E. 2008. Storken i Skåne 2007. Fåglar i Skåne. Anser Suppl. 56: 75 80. Schulz, H. 1988. Weisßtorchzug. Ökologie, Gefährdung und Schutz des Weisßtorchs in Afrika und Nahost. WWW-Umweltforschung 3. Schüz, E. 1951. Überblick über die Orientierungsversuche der Vogelwarte Rossitten (jetzt: Vogelwarte Radofzell), in: Proc.10th Int. Orn. Congr., s. 249 268. Uppsala 1951. Skov, H. 2003. Storken. En kultur- og naturhistorie. Gads Forlag, Köpenhamn. Ådahl, E. & Olsson, O. 2009. Storken i Skåne 2008. Fåglar i Skåne. Anser Suppl. 59: 75 80. Vilda storkar dyker upp i Sverige varje år. Några av dem bildar par och häckar med projektstorkar. På sikt kan det åter finnas en population med fritt häckande storkar som kommer till Skåne på våren och flyttar till Afrika på hösten. Foto: Tomas Lundquist årg. 106:4, 2011 21